Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


2 kommentarer

Riksprovet och hösten så här långt

Över en månad har gått sedan den efterlängtade premiären 25 augusti, vi är mitt i vår bästa tid på året – hösten! Måtte snön dröja ett bra tag än så att vi hinner njuta av många jaktturer än. Nattfrosten har gjort sitt intåg och lövträden byter allt mer skepnad till sina sprakande höstfärger. För min del fick det gärna vara höst 6 månader om året, kan ingen stoppa tiden?

Sedan jag skrev något sist har mycket vatten runnit under broarna på hundfronten. Jag har många gånger tänkt sätta mig framför datorn och blogga, men tiden har i stället gått åt till aktiviteter ”IRL” och det har slutat med några bilder och blänkare ”i farten” på Facebook. Den här söndagen när Tomas sover ut efter nattskiftet, hundarna ligger förnöjda och slöar i köket medan det är ruggigt surväder ute känns det som en lämplig dag för mig att pränta några rader här.

Dimma – finaste nannyn för våra valpar ❤

Sommaren handlade mest om Tuulas valpar och deras uppväxt, kontakter med valpköpare och lite ”underhållsträning” av eftersöksgrenar med Tuula och Nelly, jag har också tränat en hel del viltspår med Tuula. Efter tre starter på viltspårprov med tre 1:a pris kunde hon kvittera ut sitt viltspårchampionat 🙂

Ända sedan i våras då vi fick veta hur illa ställt det var med Dimmas artros hade vi mentalt försökt förbereda oss för att ta avsked av henne. Dimma haltade omkring på gården men var för övrigt nöjd och lika go och glad som alltid, när hon fick bada och simma i tjärnen var lyckan total! Tillslut kom dagen då vi skulle hämta lille Casper, då kunde vi inte skjuta upp det längre – Dimma älskade ju valpar men vi ville förskona henne från stressmomentet med en ny flockmedlem. Det blev en omtumlande dag då husse först tog sista promenaden med Dimma, och senare på dagen hämtade vi upp lille Casper som fått lifta med en annan valpköpare från Luleå.

Våra härliga valpar ja – Vildvittra och Casper! Dom är en ständig källa till glädje och framtidstro. Vittra är över fem månader nu och snarare en unghund. Det finns en hel del att berätta om dem men det tar jag i ett senare inlägg 🙂

 

Premiärveckan spenderade vi liksom många tidigare år i Kittelfjäll där vi har vår stuga. Tyvärr fortsätter den dåliga riptillgången som hållit i sig i flera år. Vi jagade på flera olika fjällområden men det var samma överallt. Men tack vare att vi har två så rutinerade storgående hundar som Tuula och Nelly så fick vi en del fina situationer och fågel med oss hem. Fjälljakten är ju till största delen ren rekreation – de finns ju de som fjällvandrar utan vare sig hund eller bössa bara för upplevelsen, och för min del ”skjuter” jag bäst med kameran 😉 Det var härligt att se 10-åriga Nelly på fjället, det var som om hon hade en renässans! Gick hårt och starkt och skötte sina fåglar utmärkt. Hon är av samma slitstarka virke som sin mamma Strimma, hoppas hon håller sig lika pigg och fräsch några år till.

En magisk solnedgång när vi var på väg hem över Bergsjön efter en god middag hos Monica och Rolf.

Skön dag på fjället när vi provade ett nytt område. Toppenfina marker men skralt med fågel, åtminstone på förmiddagen.

Nelly – vår drottning briljerar!

Spännande med pippi tycker Vittra.

Väl hemma från fjällturen väntade några dagars älgjakt innan vi hakade på husvagnen och gav oss av söderut till nästa äventyr – Riksprovet som i år arrangerades på skog i trakterna kring Hällefors. Tomas och Tuula startade på fredagen. Vi hade hört av de som startade dagarna innan att det var skralt med fågel i skogarna. Så var också fallet för gruppen som Tomas och Tuula gick med tillsammans med domaren Dag Teien. Under skogsjakten hemma är husse inte alltid nöjd med Tuula som i bland går lite för stort och brister i kontakten. Men på något vis är det som att hon vet av när det är allvar på prov, och då sköter hon sig exemplariskt! Kanske beror det på att husse inte har någon bössa med sig, är mer skärpt och fokuserar mer på henne än på jakten. På prov gäller det att vara fokuserad och prestera under den begränsade släpptid man får, till skillnad från att gå ensam i skogen med hund och bössa då man har all tid i världen 😉

Fin morgon på väg ut i markerna.

Riksprovet gick i härliga marker.

Gruppen fick gå länge innan första fågelkontakten, det var Tuula som stod för den. Hon gjorde ett fint arbete på en tjäderhöna som hade löpt undan, tyvärr blev det inte läge för fällning eftersom fågeln gått i en cirkel och gick upp bakom hund och förare, så skytten fick salutera. Tuula hade nu gått full tid, inte gjort några fadäser och fått många lovord av domaren så Tomas slappnade av och kände sig nöjd med dagen. Ytterligare två hundar i gruppen hade fått fågelsituationer, den ena gick tyvärr efter för långt och fick utgå men den andre gjorde ett fint arbete och blev godkänd. Men domaren Dag hade ett ess i rockärmen som han valde att utnyttja – i början av dagen hade gruppen sett en tjädertupp lätta på avstånd. Den hade Dag inte gett upp tankarna på när gruppen var tillbaka i samma område. -Tomas, nu släpper du Tuula och ser till att hitta den där tuppen! Tomas som slappnat av och trott att han och Tuula var färdiga för dagen fick nu skärpa till sig igen! Åter igen var det som om Tuula läste sin husses tankar, hon la upp ett exemplariskt fint sök. När hon inte kom tillbaka där Tomas väntade sig se henne förstod han direkt att det var fågel på gång och var inte sen att utnyttja situationen. Rapportering har han och Tuula finslipat under jakten och den fungerar väl, så nu kom tillfället att få visa upp den på prov igen! Efter några försiktiga visslingar kom Tuula fram ur buskaget och tittade husse i ögonen på det där viset som inte kan misstolkas. -Häng på, nu kör vi! vinkade Tomas åt domaren och skytten, och tillsammans hängde dom på Tuula som med bestämda steg gick tillbaka dit hon kom ifrån. Efter en kort löpavance lättade inte den eftersökta tjädertuppen, men väl en orrtupp som skytten drog iväg ett skott på. Tyvärr blev det bom. Nu var tiden ute, och det var bara kastapporten kvar. Tyvärr även där blev det lite missförstånd då skott och kast kom innan Tomas hunnit ge klartecken, så Tuula reste sig upp från sittande. Sen tjorvade hon lite onödigt så husse fick ge henne en tillrättavisning innan hon kom in med fågeln.

Vår tillfälliga boplats där matte huserade under dagarna med den äldsta och yngsta generationen medan Tomas och Tuula gick prov.

Hellefors herrgård, fantastiskt vacker och trivsam miljö där riksprovet hade sin förläggning.

Vår saknade Dimma var på sätt och vis med under riksprovet. Jag sponsrade evenemanget med mitt företag Marias Galleri och visade därför upp några av mina hundporträtt i herrgårdens stilfulla miljö. Dimmas porträtt fick hedersplats på spiselkransen i en av salongerna ❤

På lördagen var det så dags för eftersöksgrenarna. Endast sju ekipage i elitklass hade blivit godkända på fältdelen, det var synd att det var ont om fågel annars hade startfältet varit större. Förmiddagen började med släpspår på kanadagås som Tuula fixade utan problem. Men nu började fjärilarna fladdra i magen på Tomas! Läget var precis samma som under riksprovet i Mittådalen i fjol, då Tuula inte klarade vattenarbetet efter att ha fått en sjua på fält och fixat spåret med full pott. Det var så surt! I fjol var hon en av de yngsta startande elithundarna, om hon hade klarat vattnet hade hon varit med i toppstriden. Det fick bara inte hända igen! Vi är väl medvetna om att vattnet inte är Tuulas starkaste sida. Hon är ingen spontanbadare, och vi har jobbat en hel del med att få henne att gå rakt i vattnet utan tvekan. Hela sommaren har vi tränat på alla upptänkliga varianter av elitvatten och utsatt henne för olika former av utmaningar så förutsättningarna var helt klart bättre än i fjol.

Laddade och nervösa elit-ekipage inför vattenarbetet!

Nu gäller det gumman!

Platsen för vattenarbetet var den här gången en kanal, där hunden skulle simma över blankvatten över till andra sidan och hämta anden som låg gömd i vasskanten. En bit längre ner fanns en bro där vi i publiken satt på första parkett. När det var dags för Tomas och Tuula att starta var husse nästan sjuk av nervositet, och jag som satt bland publiken med kameran skjutklar vågade knappt titta genom sökaren. Tomas tog god tid på sig att rikta in Tuula mot udden där fågeln låg gömd innan han kommenderade ut henne. Hon tog ett par steg fram mot vattenbrynet, tvekade och började sen gå längs stranden för att hitta en bättre igång. Tomas vågade inte låta henne hållas, så han röt i ordentligt och dirigerade henne UT! då gick hon värdigt i vattnet som den prinsessa hon är, simmade ut och löste uppgiften utan problem. Vilken lättnad! Alla sju ekipagen klarade båda eftersöksmomenten så samtliga var med i striden om de prestigefulla pallplatserna. Nu återstod några timmars spännande väntan innan vi fick veta resultatet under middagen och prisutdelningen!

Tomas riktar in Tuula. Domaren Dag Teien vet vad som står på spel men behåller sitt pokeransikte 😉

Vilken lättnad! Riksprovet 2019 avklarat med samtliga moment godkända. Tomas har nog aldrig någonsin varit så nervös på ett jaktprov tidigare 😉

Prisutdelningen under ett riksprov är en långdragen historia där spänningen byggs upp bit för bit. I omgångar mellan förrätt och huvudrätt presenteras avtackningar där markvärdar, sponsorer, funktionärer uppmärksammas för sina insatser innan man slutligen är framme vid pristagarna. Först ut presenterades unghundsklassen, där vinnaren blev en trevlig korthårshane vid namn Valkia-Aidan Ajax med husse Owe Fredriksson från Nordmaling, Västerbotten. När det blev dags för elitklassen ropades Tomas upp, Tuula fick pris för bästa fälthund med CACIT! Dessutom fick hon ett pris för bästa rapportering. Spänningen var olidlig när alla utom de tre främsta hundarna ropats upp och Tuula var en av dom! Det slutade med att hon kom på andra plats efter strävhårstiken Glesbygdens Hildur och husse Erik Gustafsson, också från Västerbotten. På tredje plats kom Anders Andersson med Jaktfröydens BBB Grave Digger. När vi fick höra de fullständiga resultaten förstod vi att vattenmomentet måste ha varit spännande även för domarna, Hildur och Tuula låg då på samma poäng! Dom var de enda två elithundarna som fått fältbetyg 8 och båda hade 9 poäng  på apporten, det visste domarna men inte deltagarna. På ett riksprov hålls alltid betygen hemliga fram till prisutdelningen för att öka spänningen 🙂 Vattnet blev det avgörande momentet, Hildur klarade det prickfritt medan Tuula fick betyg 9 och tappade då fem poäng. Hade de båda fått samma slutpoäng så hade Tuula stått som vinnare eftersom hon är den yngre av de två. Men vi hänger inte läpp för det, vi är otroligt glada och stolta över vår otroliga hund! Hon bara levererar och levererar – vi vet vilken kapacitet hon har. Just därför är det så kul att visa upp henne i sammanhang där landets bästa hundar samlas. Kul kuriosa är att Hildur är dotter till Fjällbrisens Gira som vann riksprovet i Mittådalen 2011 då vår Nitro kom på tredje plats. Dessutom delade vid då stuga med Giras matte Hanna Holmberg som är uppfödare till Hildur.

Här är en länk till samtliga resultat från elitklassen. Och här är en länk till Tuulas kritik, trevlig läsning är det 🙂 Åter igen har vi fått uppleva ett trevligt riksprov, suveränt anordnat av Mellansvenska vorstehklubben!

Riksprovsvinnarna 2019 – två rutinerade skogsjägare från Västerbotten 🙂 Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur i elitklass och Owe Fredriksson med Valkia-Aidan Ajax i unghundsklass. Stort Grattis!

Riksprovet var vår enda provstart det här året, nästa år är vi på banan igen med våra två unghundar. Det ser vi fram emot! Men vi följer med spänning de av våra valpköpare som är aktiva på jaktprov, där Frederik och Tuulas kullbror Metso varit det flitigaste ekipaget så här långt. Metso är meriterad på alla underlag och går riktigt bra, men har haft oflyt på proven där olika omständigheter ställt till det så de högre betygen har uteblivit. I höst har dom hittills fixat 2X2:a pris på fjäll med fina omdömen, vi håller tummarna benhårt att 1:an snart sitter där – det är dom så värda! ❤

Nu ser vi fram emot fortsatt jakt, närmast väntar en tur till Kittelfjäll igen för att se om mer ripa ”frusit fram” sen premiären 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Nedräkning…

Nu är det bara några dagar kvar innan vi får se vad som gömmer sig i Tuulas mage. På lördag är det 63 dygn sedan första parningen så vi börjar nu gå in i ”höjd beredskap”. Valplådan har fått sig en uppfräschning med ny färg och står redo i köket på sin vanliga plats där alla våra tidigare kullar fötts upp. Tuula mår prima, vi tycker inte hon är lika tjock som Nelly var när hon fick sin sista kull, men så var också valparna i den kullen ovanligt stora på ca 600-700 gram (utom ”lillebror” på 300g). Valparna rör sig livligt, och lägger man örat mot Tuulas mage kan man höra små hjärtan slå. Det är lika fascinerande varje gång ❤ Tuula besväras inte märkbart av sin dräktighet, hon rör sig lika kvickt och smidigt som vanligt. Hon har en glupande aptit och har hållit hullet bra även nu i slutet av dräktigheten när valparna växer som mest.

Valplådan som hängt med sedan vår första kull 2006 fick ny färg.

Förväntansfull husse ❤

Tuula är konstant hungrig och har en glupande aptit!

Full fart, trots stor mage 😉

Men även om Tuula är ung och frisk och allt verkar normalt så kan man inte undvika en liten gnagande oro inför födseln efter förra gången då det blev komplikationer och kejsarsnitt för Nelly. I år verkar det ha gått ”troll” för många vorstehuppfödare, parningar har uteblivit, tikar har gått tomma och kullarna har blivit små eller så har valpar varit dödfödda. Det är så trist att läsa våra uppfödarvänners uppdateringar på sina hemsidor och facebook, vi vet hur stora förväntningarna är när man planerar en valpkull och hur oerhört besviken och ledsen man blir när det inte blir som man tänkt :´( Vi märker också av det genom att många valpspekulanter hör av sig till oss när det inte blivit några valpar från uppfödare där dom tingat. Det är ett lyxproblem för oss förstås, men trist för många förväntansfulla valpköpare som inte får sin efterlängtade jaktkamrat i sommar. Vi håller tummarna att nästa säsong blir bättre så att fler planerade parningar går i lås!

Nelly med sina ett dygn gamla valpar 2016

Förutom vår egen kommande kull så har det annars hänt mycket spännande på avelsfronten sista tiden med Kungshällans hundar inblandade! Tuulas trevlige kullbror Metso hade nyligen besök av en mycket fin välstammad tik från Finland. Tyvärr blev det ingen parning mellan dessa två, det var verkligen synd eftersom det hade blivit en mycket spännande kull! Men Metso har fler ”frierier” på gång, så förhoppningsvis föds det Metsovalpar nästa sommar 🙂 I samma veva har Jorm varit på honeymoon hos Alarängens Cleo i Uppsala, där blev det en lyckad parning så vi håller tummarna att det föds en fin kull till sommaren! SEUCH SEJCH Alarängens Cleo heter hon och J SEUCH Rodedalens Jorm är charmörens fulla namn. Om Cleo är dräktig och allt går väl hoppas vi att en liten prins från den kullen får flytta till oss och axla manteln efter sin farfar Nitro och farbror Patron som båda lämnat stora tomrum efter sig. För mer information om parningen, klicka vidare till Alarängens kennel.

SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro (FINJCH Pitkäsaaren Algarin – SEUCH SEJCH Ormkullens Cobra) vår Kung! ❤

SEUCH J Rodedalens Jorm (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

Nitro med sin lille prins Patron på fjället, premiärveckan 2014

Nu när Tuula nu lutar sig tillbaka i valplådan fortsätter några av hennes syskon att vara aktiva i karriären. Metso och brorsan Matti gjorde bra ifrån sig på vårprovet i Mittådalen där Metso fick 2X6 i ÖKL och Matti och husse Samuel som provdebuterade hämtade också hem en fin 6:a i ÖKL. Båda hade förstaprissök och fick goda omdömen, men det var några detaljer som ställde till det så betygen föll ner ett snäpp. Det var besvärliga förhållanden på fjället med hårda vindbyar så det var mycket väl kämpat av alla som var där och lyckades få godkända fältbetyg under helgen! Vi kände lite dåligt samvete som satt hemma och latade oss hela helgen medan så många kämpade på fjället 😉 Senast i dag gjorde Frederik och Metso ett nytt försök på prov i Gräftåvallen, tyvärr blev det lite stolpe ut igen. Metso gick för ett högt fältbetyg hela dagen, men det blev lite väl triggande fågelsituation så han slutade på en fält 5. Vi hoppas att fler av kullsyskonen kommer till provstart under året! (y)

/Maria


Lämna en kommentar

Gott nytt år!

Så skriver vi då 2019, dags att summera året som gått och blicka fram emot vad det nya året kommer att bjuda på. Det känns spännande på många vis!

2018 började med den värsta snösmockan i mannaminne! Vi klagade inte, utan skottade på av hjärtans lust och preparerade nya skidspår efter varje nytt snöfall. Äntligen! efter åratal av blankis, regn och skitväder där både folk och hundar halkat fram med risk för benbrott varje dag och på sin höjd kunnat uppleva ett par veckor med bra skidföre. Nu fick vi njuta av skidturer med hundarna ända in i april!

I februari och mars hade vi lyckats fixa mycket ledig tid för jaktturer till Kittelfjäll, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Första svängen bestod mycket av att skotta fram stugorna och rädda dem från att rasa samman av snömängden innan vi ens kunde tänka på att ta oss ut på jakt. När vi väl var klara med det däckade Tomas i influensa. Nästa sväng vi åkte upp, precis innan 15 mars när jakten tar slut, slog köldsmockan till med temperaturer under -20 grader som gjorde att vi bara kunde göra några korta jaktturer mitt över dagen för att inte hundarna inte skulle förfrysa spenar och pung.

 

 

 

Tuula som imponerat oss från första stund ville vi ge alla chanser som stod till buds både på jakt och prov. Hon gjorde oss inte besvikna under de få dagar vi kunde jaga, hon var den som jobbade hårdast och hittade mest fågel trots sällskapet av äldre erfarna hundar. Vi hade anmält henne till tre dagars vårprov i Mittådalen, men på grund av snömängderna och den hårda kylan blev provet inställt. Men Tomas hade tur och fick plats på ett särskilt prov i Gräftåvallen lite längre fram i april, och det visade sig var jackpot! Allt stämde och Tuula fick visa sin fulla potential, hon belönades med en 8:a på fält på sin första start i öppenklass! 😀

Efter en rekordvinter fick vi så småningom en rekordsommar med torka och värmebölja som gjorde det till en prövning för både hundar och folk. Vår badbrygga vid tjärnen frekventerades dagligen, simning var den enda vettiga motionen för hundarna och bjöd på välkommen svalka för oss. Tomas jobbar ju som han gör med sin skiftgång och regelbundna ledigheter, medan undertecknad bet ihop och jobbade på hela sommaren som jag alltid gör för att spara semestern till hösten. Jag har aldrig saknat någon sommarsemester tidigare, men den här sommaren var det verkligen en prövning att jobba i den kvävande hettan! Skogsbränderna härjade runt omkring oss, och i mitt jobb som arealkontrollant gick jag dagligen över gulnade åkrar och mötte förtvivlade bönder som maktlösa såg sina grödor torka bort.

 

 

I Juli, innan den värsta hettan börjat slå till, bjöd vi in till BPH beskrivning för UF kullen. Det blev fyra av syskonen som träffades och gick banan. Mycket intressant och givande!

 

Kyllikki i momentet ”närmande person”

Tuula fixade eftersöksgrenarna med full pott i ÖKL och EKL, så hon hon var nu redo för start i elitklass till hösten. Min plan var att satsa på viltspårprov den här sommaren, något som Tuula visat stort intresse och talang för, men hettan gjorde det svårt att lägga träningsspår. Vi klarade åtminstone av anlagsklassen med beröm godkänt.

Hösten kom och med den välkomna regn och svalka! Vi hade anmält Tuula till riksprovet som i år gick på fjäll i Mittådalen. Som ”utfyllnad” hade vi också anmält Nelly så vi skulle kunna starta med varsin hund. Eftersom riksprovet låg så pass nära jaktpremiären gjorde vi ingen tur till Kittlefjäll innan utan åkte direkt till Mittådalen. Vi fick en fantastisk fältdag med mycket fågel, både mor och dotter gjorde bra ifrån sig och fick fina situationer. Nelly fick full pott på både vatten och spår, hon slutade på en femteplats totalt med hederspris för bästa vattenarbete, en värdig avslutning på provkarriären för vår snart 10-åriga drottning! Tuula gjorde ett perfekt spårarbete, men då det kom till vattnet räckte hennes erfarenhet och självständighet inte till, så hon klarade det inte. Men hon fick i alla fall pris för bästa spårarbete, så in alles var vi mycket nöjda och glada över båda hundarnas insatser på riksprovet.

Nelly och Tuula med sina priser från Riksprovet 2018

Jakten forstatte i skogarna hemmavid, som fortsatt håller gott om gråfågel till vår stora glädje. Men vi längtar ju ändå alltid till vårt fjällviste och att få uppleva ripjakten, även om riptillgången i Kittelfjäll varit urusel i många år, åtminstone på de områden där vi jagar på höstarna. Men vi tog en tur ändå i September, först via Klimpfjäll dit vi anmält Tuula till prov i tre dagar. Hon fick fältbetyg 7 på riksprovet, så vi tvekade inte att hon skulle kunna fixa det igen.

Mycket riktigt fick hon första dagen ett förstapris med 7:a på fält! 🙂 Men de andra två dagarna blev det stolpe ut, framförallt på grund av busväder med storm och regn och att fjället invaderades av skjutglada italienare som ”sopade fjället rent” på de få ripor som fanns framför provgruppen…

Vi åkte vidare till Kittelfjäll, men det blev bara en dags jakt på fjället. Det är fortfarande riktigt dåligt med ripa i Västerbottensfjällen, så vi vände åter hemåt till våra fågelrika skogsmarker.

Tuula lyckades spika en singelripa som Maria fick fälla för henne.

I oktober startade Tomas och Tuula på säsongens sista prov på skog i Solberg. Husse var vid det här laget riktigt less på alla förlorade jaktdagar han lagt ner på lönlösa provstarter. När första dagen slutade i ytterligare en stolpe-ut sjönk modet ytterligare ett snäpp… Men så stämde det äntligen tillslut på söndagen! Tuula fick glänsa från sin bästa sida, visade upp rapportering flera gånger och tillslut behagade den skygga tjädern sitta kvar när domaren och skytten kom fram så det blev en godkänd situation! Tuula fick mycket beröm och betyget landade på en 8:a på fält – jaktchampionatet var bärgat!!

Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.

Under året har jag även satsat en del på utställningar med Tuula, men där har vi konstant snubblat på mållinjen. Tuula får överlag bra kritik men cert/ck har lyst med sin frånvaro. Konkurrensen i tikarnas jaktklass är ofta hård med många snygga mogna tikar, och Tuula är ännu ung i gänget. Däremot har både syrran Kyllikki och brorsan Metso belönats med CK, det är vi riktigt glada för!

Metso och husse Frederik har varit flitiga att starta på prov i höst, och har bevisat sin mångsidighet genom att ta andrapris både på skog, fjäll och fält 🙂 I december kom även syrran Kaisa och matte Hanna till start på fältprov efter en höst kantad av skador och löp, dom kom igen med besked och fixade ett 1:a pris på sin första start i ÖKL – riktigt strongt! Vi hoppas att fler av valpköparna vågar sig på att starta på prov under 2019, det finns gott om potential i den här kullen.

Nu väntar vi med spänning på nästa steg i Tuulas karriär, att bli mamma till en valpkull! Till helgen flyttar hennes tilltänkte fästman Gibson in hos oss och ska bo här tills ”uppdraget är slutfört”, enligt våra beräkningar kommer hon löpa i månadsskiftet januari/februari. Vi är mycket tacksamma att vi får låna hem Gibson nu när husse och matte för tillfället bor i Holland. I samma veva kommer även Jorm att få dambesök av den fina tiken Alarängens Cleo. Hade vi inte haft en egen planerad kull så skulle vi gärna tagit en valp ur den kullen!

2019 blir ett spännande år att se fram emot!

/Maria

 


Lämna en kommentar

Ny jaktchampion!

Så har vi då fått vår fjärde jaktchampion, den tredje med vårt kennelnamn:

SEJCH Kungshällans UF Tuula

Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.

Det känns riktigt stort! 😀 Tuula är den yngsta hittills av våra hundar som uppnår den åtråvärda titeln (2 år och 4 månader) och hon gjorde det med bravur, en 8:a på skogsprov. Det är också första gången någon av våra hundar får ett så högt fältbetyg på skogsprov, den det svåraste fältslaget att bemästra. Vi upphör aldrig att imponeras av vår lilla tjej som varit så självklar ända sen hon var valp ❤

Men vägen till det sista 1:a priset var allt annat än spikrak. Inför den här hösten hade vi siktet inställt på att ge Tuula så många chanser på jaktprov som vi bara kunde, det var hon värd! Hon lyckades knipa ett 1:a pris på fjällprov i Klimpfjäll, men sedan började motgångarna. Andra dagen var det busväder på fjället med regn och stormvindar från alla håll. Tuula kämpade på och hittade fågel, men det blev ingen jaktbar situation. Tredje och sista dagen invaderades fjället av skjutglada italienare som spridde ut de få ripor som fanns för vinden så provgruppen hittade bara några enstaka fåglar, eller så markerade hundarna nedslagsplatser där den italienska skyttelinjen svept fram och fällt fågel. Tuula fick mycket släpptid de två återstående provdagarna, men det blev ingen fler premie den helgen.

Tuula lunchvilar i Klimpfjäll

Efter provet åkte vi vidare till stugan i Kittelfjäll. Efter en vilodag med stugpyssel tog vi en tur upp på fjället. Tyvärr är många områden stängda så det fanns inte så mycket att välja på. Vi fick en fin dag på fjället i skönt väder, men tyvärr ont om fågel. Vi hittade en kull på hela dagen och en singelripa som Tuula lyckades spika och matte fälla, så dagen blev räddad 🙂 Sen hade vi kontakt med några skogsfåglar på vägen ner från fjället. Vädret blev sämre så vi jagade ingen fler dag utan ägnade oss åt att fylla på vedförrådet inför vintern och åkte hem till våra fågelrika skogsmarker i stället.

Tuula fjällracer

 

Fint på fjället så här års.

 

Tuula med en singelripa som matte fick fälla för henne i Kittelfjäll.

Lite senare kom Tomas och Tuula med på ett särskilt prov i Gräftåvallen, även där fortsatte missflytet. Lång släpptid men ingen fågelsituation. Sista chansen var skogsprovet i Solberg den 6-7 oktober, vid det laget hade Tomas börjat tappa hoppet och kände att han bränt på tok för många värdefulla jaktdagar på att kuska runt på prov utan resultat. Men om man har ett mål i sikte måste man satsa hårt och vara beredd på att det kan bli ett antal misslyckade försök längs vägen. Om man bryter ihop och ger upp efter första motgången så kommer man ingen vart! Och vi vet ju vad Tuula går för, så Tomas bröt ihop och försökte på nytt…

Första dagen i Solberg blev ytterligare en nolla till protokollet, men dag två så stämde äntligen allt! Fåglarna var skygga, Tomas visslade in Tuula från stånd två gånger men fåglarna hade hunnit dra när han och domaren följde henne tillbaka. Tredje gången gillt satt en tjäderhöna kvar så det blev en godkänd fågelsituation. Domaren berömde henne mycket och sa att han gärna velat ta med sig henne hem 😉

Nu är jaktproven ett avslutat kapitel för Tuula i och med championatet, hädanefter blir det 100% jakt. Men nästa år när riksprovet arrangeras i skog känns det väldigt lockande att anmäla henne! Riksprov är ju ändå lite mer än ett vanligt prov, en lite festligare tillställning som också innebär många trevliga möten med likasinnade vorstehnördar, uppfödare och inte minst hundar!

Nu ska jag (Maria) återuppta försöken att skrapa ihop tre CK:n så Tuula kan få lägga till ett utställninschampionat, det borde inte vara helt omöjligt eftersom hon överlag fått excellent med bra kritik och har ett CK i juniorklass. Även där gäller det att inte ge upp när man snubblar på mållinjen gång på gång 😉

Tuulas bror Metso och husse Frederik startade också i Solberg, tyvärr hade dom stolpe ut. Skogen är inte lätt, speciellt så här pass sent på hösten! Men sedan tidigare i höst har dom lyckats ta ett fint 2:a pris på skogsprov i Dalarna, ett av få ekipage som lyckades gå till pris under den provhelgen, samt ett 2:a pris på fjäll i Mittådalen. Metso är en härlig kille med samma egenskaper som syrran Tuula, så bara dom har lite flyt framöver så kommer fler och högre premier på jaktprov.

Stolt Metso på fjället. Foto: Frederik von Essen

Syrran Kaisa har varit otursförföljd med skador och löp som ställt till jakt- och provplanerna för matte Hanna som var taggad att starta i öppenklass med henne den här hösten. Men hon har i alla fall hunnit fixa middag till husse och matte 🙂

Nöjd Kaisa efter väl utfört arbete. Foto: Hanna Elgemyr.

Brorsan Matti har gjort eftersöksgrenarna i sommar men husse la krutet på att finslipa honom på jakt och avvaktar med provstart. Han har också vuxit upp till en stark jakthund och drar sig inte för att apportera räv.

Matti – stolt som en tupp! Foto: Samuel Jakobsson.

Vi har också fått trevliga rapporter från Kyllikki och husse Simon som vid det här laget blivit ett sammansvetsat team i skogen.

Stolt och nöjd Kylli. Foto: Simon Hellgren.

Vi blir så glada att få rapporter från valpköparna och se att hundarna vi fött upp får göra det dom älskar och är födda till ❤ Överlag utifrån de rapporter vi fått så är det mycket motor i UF kullen. Flera jagar i mycket skogen, hundarna är fortfarande ungdomligt ivriga och brister en del i kontakten, det gör även Tuula. Med jämna mellanrum får man påminna henne vem som styr jakten. Det är inte helt lätt att lära sig hantera skygga skogsfåglar, så det blir ett antal stötar för de jaktsugna ungdomarna innan dom lär hur dom ska ta sig an dom. Men ju mer man är ute och jagar tillsammans, desto mer stärks samarbetet och med åldern lär sig hunden att om man håller bra kontakt med den som bär bössan och tar det lugnt och tänker till när det börjar lukta tjäder brukar det löna sig i form av härliga smällar och översvallande beröm från bössbäraren. Lyckan när man får fälla en rejäl gammeltupp efter fint samarbete är oslagbar!

Tuula med sin första gammeltupp.

Nu ska vi själva fortsätta njuta av den milda fågelrika hösten och hoppas på många fler fina dagar till i skogen innan vintern slår till. Nästa vecka är vi lediga båda två, planen var att ta en sen tur till Kittelfjäll, men med tanke på den dåliga riptillgången och många stängda områden så känns det som att gå över ån efter vatten… I stället ska vi försöka göra några turer till högre belägen skogsmark här hemma för att prova på lite nya marker där det också kan finnas en del ripa.

Hösten är en härlig tid!

/Maria

 


1 kommentar

Junkkari – äventyr på finska fält!

Jag har länge varit nyfiken på det stora finska unghundsprovet Junkkari. När jag följt finska kennelsidor på nätet och facebook har jag förstått att det är enormt stort inom den finska vorstehvärlden, många uppfödare lyckas få en större delen av sina valpköpare att ställa upp med sina hundar och får på så vis en bra utvärdering av hela kullen. Till Junkkarihelgen vallfärdar fågelhundsfolket, både nybörjare som har sin första hund och de etablerade uppfödarna. En del svenskar har jag sett brukar vara med varje år, redan när vi köpte Dimma från Finland var jag sugen att åka och delta eftersom hennes uppfödare så klart var med och flera av kullsyskonen, men då stöp det i att vi var för sena med rabiesvaccineringen…

Men i år öppnade sig äntligen möjligheten att starta med Tuula! Våra vänner Petra och Gabriel Åberg har jaktmark i Ilmajoki, inte långt från Lapua där Junkkari går av stapeln, och de åker varje höst för att jaga fasan. Petra bjöd in oss och menade att Junkkari är ju en utmärkt ”uppvärmning” för Tuula inför riksprovet på Gotland, och själva skulle dom vara där och jaga just vid den tidpunkten så det var klart jag skulle anmäla henne! Jag som länge varit sugen att delta i detta jättearrangemang var inte sen att haka på det fina erbjudandet, tyvärr inföll provet när Tomas hade jobbhelg så det fick bli enbart Tuula och jag som gav oss iväg.

På fredagen innan fältprovet hade Petra och Gabriel fixat träningskort så jag och Tuula kunde gå och testa fälten. Petra och jag gav oss iväg tillsammans med den gamle jägaren Ilkka som markvisare. Han bor i området och känner markerna som i sin egen ficka. Tyvärr var förhållandena inte de bästa i år, på grund av det ostadiga vädret låg bönderna tre veckor efter med tröskningen, så många fält stod fortfarande oslagna. Och det är just där fåglarna håller till… Området är en riktig ”kornbod”, här odlas nästan uteslutande spannmål. Jakten på fält är beroende av böndernas välvilja, och då dristar man sig inte till att gå i oslagna fält. Så med andra ord var det svårt att hitta fågel på stubbåkrarna. Tuula var heller inte särskilt inspirerad, hon skruttade mest runt i maklig takt och verkade rota efter sork… Det kändes inte vidare hoppfullt inför provet! Hon lyckades hitta fågel tillslut, så klart i kanten på en otröskad havreåker, och det blev ingen vettig situation av det hela. Jaja, tänkte jag. Det får gå som det går, det är i alla fall kul att vara här och äntligen få uppleva Junkkari även om man inte har en hund som presterar…

Petra och Ilkka

 

Tuula på finska fält

 

Ajaj, här får man INTE vara!

 

”Finnish shades of grey”

 

Det var en kapplöpning med skördetröskorna, ryktet gick att Junkkari var inställt på grund av den sena tröskningen och många hade strukit sig på grund av det.

Dagen därpå blev det tidig revelj innan jag, Petra och Tuula gav oss iväg de cirka fem milen till Karhunmäki, utgångspunkten för Junkkarihelgen. Morgonen började med information och upprop i en samlingssal där alldeles för många människor trängdes och syret snabbt tog slut. Överallt hördes sjungande finska, utan Petra som pratar språket hade jag varit ganska lost! :/ Hon lotsade mig rätt och översatte all viktig information som sades. Det finns nämligen så gott som ingen information om Junkkari på annat än finska!

Information och upprop inför fältprovet på lördagen.

Innan provet frågade jag Petra om det inte skulle komma något PM? Man är ju van att det kommer på mail någon vecka innan våra svenska prov. ”-finnarna är inte så bra på PM” svarade hon. ”-Men all information står i finska vorstehtidningen. På finska… 😉 ” I år hade provledningen åtminstone åstadkommit ett A4 med den viktigaste informationen översatt till svenska och engelska – ett stort steg! 😉 Med tanke på att det är ett så stort arrangemang är det förvånande att man inte har ett bättre system för avanmälningar och reservlista, om man till exempel jämför med Svenska vorstehklubbens kommande riksprov på Gotland. Det var först vid uppropet det visade sig hur många hundar som inte dök upp och blev strukna. Vår grupp som från början bestod av sju ekipage slutade med endast tre!

Vår domare Timo Hakkarainen och skytten samlade ihop oss, och så gav vi oss iväg ut i marken. Att samla ihop alla bilar som hör till respektive grupp och inte tappa bort någon är ju alltid en utmaning på stora prov. Här hade man ett smart system, varje grupp fick ett nummer, och domaren hade en stor skylt med gruppnumret på sin bil.

Vädret lite mulet och svalt, perfekt för jakt! Innan släppen gick domaren runt och hälsade på alla hundar. Petra förklarade att han kollade mentaliteten, som också är en av bedömningspunkterna på jaktprov i Finland. Tuula fick börja som nummer två. Till min stora glädje verkade hon ha ”sovit på saken” och gick direkt ut i stora fina slag som vi är vana att se henne! Borta var det oinspirerande lullandet. Under gårdagens träningssläpp fick jag en hel del tips både av Petra och Ilkka inför provet. I Finland är det inte lika viktigt med en tät reviering fält, man vill hellre se hunden jobba självständigt utan att föraren blandar sig i alltför mycket. Att blåsa i pipan i tid och otid för att styra hunden till att reviera tätare ses inte med blida ögon. Alltså lät jag bli pipan och Tuula fick jobba på mest efter eget huvud. Hon är så härlig lilltjejen, söker som ett jehu och kastar en snabb blick på mig med jämna mellanrum för att pejla riktningen, men behöver sällan stanna och ”fråga”. För att det inte skulle bli enbart kantsök bytte jag riktning i bland, och då vände hon kvickt och gjorde ett slag över till andra sidan fältet. Tuula kom in i en fin sökrytm som hon behöll hela dagen. Domaren Timo verkade gilla vad han såg, och gav mig en del tips och råd under dagen som jag försökte följa efter bästa förmåga. Men fåglarna lyste med sin frånvaro… Vi bytte markområde flera gånger, och på ett par ställen var det hett med vittring inne i de täta snåren. Men vi började misströsta.

Delar av provgruppen och min egen suveräna coach/tolk Petra.

 

Meracus Jadore, en vacker brun tik.

 

Domaren Timo Hakkarainen och skytten som jag inte minns namnet på.

Mitt under dagen gjorde vi ett avbrott för kastapport. Alla hundar får göra kastapport oavsett om man får komma för fågel eller inte. Det är vettigt kan jag tycka när det handlar om en unghundsmönstring där syftet är att utvärdera unghundar! I Sverige gör man ju bara kastapport om man får ett fältbetyg. Domaren berättade för provgruppen (och Petra översatte) en hel del om skillnaden mellan svenska och finska prov under dagen. Han hade själv startat en hel del i Sverige och hade bra koll på svenska provregler. Under kastapporten är det tillåtet att berömma och stötta hunden mer än vad som tillåts här hemma, det blir inget poängavdrag om man kommenderar apport flera gånger. Däremot ska hunden avlämna sittande för att få full poäng. Det har vi vetat om så vi har tränat Tuula att avlämna sittande. Annars ser kastapporten ut precis som i Sverige. Man får ha med sig eget apportvilt om man vill, men det visste vi däremot inte om. Tuula fixade apporten fint, men objektet som stod till buds var en något slibbig fasantupp som hon passade på att tramsa med, hon la ned den och tog ett snabbt omtag en gång innan hon avlämnade korrekt sittande.

Efter apportsessionen fick Tuula ny energi! Jag var noga med att hålla henne borta från de otröskade fälten (det var enda gångerna jag tog till pipan) men rätt vad det var så var jag ouppmärksam och hon var försvunnen in i en havreåker. En fasanhöna gick upp, och strax efter såg vi Tuula röra sig i samma område… Jag trodde det var sista släppet, men domaren hade ytterligare ett ess i rockärmen. Tuula var den som fick klart mest släpptid och han ville verkligen se ett fågelarbete för henne. När jag släppte henne på nästa ställe började hon söka med piskande svans i kanten av en åkerholme. Färska löpor! Och rätt vad det var sköt en morkulla ut ur snåret med väldig fart! Tuula höll fortfarande på med löporna och såg den aldrig. Förbannat… Men vi fick fortsätta gå. Och så, på nästa fält gick hon ner i ett av de djupa dikena, upp på kanten till nästa havreåker och blev stående med osäkert viftande svans. Jag tvekade några sekunder, dessa jäkla springande fasaner… Men så tittade jag på domaren och skytten och sa att vi måste ta chansen. Då vi närmade oss styvnade Tuulas svans – hon hade spikat fågeln! Hon stod hårt, jag fick purra på henne ordentligt innan hon började avancera, men tillslut gick herr och fru fasan upp, skytten saluterade och Tuula stannade lydigt. Hallelulja! 😀

En liten breton som gick i gruppen fick också ett fågelarbete i samma område, men den tredje hunden, ett korthår, var färdigprovad. Innan vi åkte tillbaka till Karhunmäki sa domaren att Tuula haft den längsta släpptid någonsin av de prov han dömt!

När domaren skrivit ned sina kritiker samlade han oss och höll genomgång av provdagen. Varje hund fick en lång utförlig bedömning. Jag fick tillåtelse att filma honom när han höll Tuulas kritik för att Petra skulle kunna översätta den till mig senare. Det visade sig att Tuula fick ett 1:a pris med 82 poäng! 😀 Tjohoo!! Kritiken löd ungefär så här i korta drag efter översättning: hunden har vaknat jaktligt och söker självständigt i hög fart, hon utnyttjar vinden bra i alla riktningar. Hon tar dirigering om det behövs, men förs med små medel. Stötarna på fasanen och morkullan drog ned betyget, och någon pinne rök också när hon la ned apporten. Avancen hade kunnat varit bättre, men hon var lugn i flog. Hunden behöll sin fart och sitt format hela dagen trots lång släpptid, 155 minuter (!).

Jag fick ta emot ett diplom, en guldmedalj och sedan en björnkram av pappa Uras husse Petteri som också var där och lyssnade på kritiken. Det visade sig att det var 9 st hundar som fått 1:a pris under dagen, och vi var uttagna till den stora finalen på måndag!!! Totally unbelievable!!

Väl tillbaka i stugan kom Gabriel tillbaka från en jaktdag på fälten och grattade mig med en skumpa, som vi skålade i efter att ha avnjutit god middag med älgfilé. Oh shit, vilken dag! Detta hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig! Nu skulle jag bli kvar till måndag, och färjan var bokad till söndag… nåväl, det skulle fixa sig.

Vackra omgivningar.

 

Den mysiga stugan som Petra och Gabriel hyr.

På söndag var det dags för utställning. Petra och Gabriel åkte ut och jagade en sista sväng innan sin hemresa, så Tuula och jag åkte själva in till Karhunmäki. Utställningen på Junkkari är en inofficiell exteriörmönstring efter ett utförligt protokoll. Tuula var trött och ville inte visa upp sig något vidare. Hon stod och hängde med krummad rygg. Betyget slutade på excellent, men hon gick inte vidare till final. Ringsekreteraren som pratade lite svenska förklarade att Tuula rörde sig lite stelt, troligen på grund av stela muskler, och ville välva ryggen. Alla andra punkter lät bra. Så småningom när jag fått protokollet översatt går det att utläsa vad alla punkterna står för.

Tuula och ”farfar” Petteri (han äger Tuulas pappa Kuksapirtin Ura).

Så var det måndag morgon och dags för Grande Finale! Petra och Gabriel åkte hem på söndagkvällen, så nu var jag själv utan min utmärkta coach och tolk. Som tur var så ryckte Dimmas uppfödare Mia och Mika Karppinen in och hjälpte mig tillrätta under uppropet. Deras fina unghane Tallyho Yard hade också fått 1:a pris och gått till final. Det var totalt 18 semifinalister som delades in i 6 grupper med varsin domare.

Min semifinalgrupp och domaren Olli Punkari.

Jag och Tuula fick hänga med en domare vid namn Olli Punkari, vi gick tillsammans med två strävhår. Tuula började dagen med att lägga upp ett turbosök värdigt en pointer 😉 Jag bara njöt av att se henne fräsa fram över stubben i morgonsolen. Upplägget var att vi skulle få två stycken 15 minuterssläpp att ”spela” på. Vinden var svag, och när Tuulas tid höll på att rinna ut i sista släppet började hon äntligen markera kraftig markvittring invid en gammal lada. I elfte timmen blev det en situation på några fasaner! Vi blev de enda i gruppen som fick en fågelsituation.

Vacker morgon

 

Tuula laddad för släpp

 

Mattes lilla turbo 😉

 

-”It´s so hot here!” sa jag till domaren när Tuula gick på löpor invid ladan. -”Oh yes, hot like sauna!” svarade han 😉 Strax bakom fick hon sin situation.

Efter ett lunchuppehåll och domaröverläggningar stod det klart vilka som gått till final. Det blev 6 ekipage, och vi var ett av dom!! Oh shit, igen!! drömmer jag? Kortegen av bilar med både finalister och publik begav sig i väg till vad som enligt utsago var de allra bästa markerna som man sparat till finalen. Det blev en viss komisk förvirring, jag förstod ju ingenting av vad som sades utan min utmärkta tolk, och hängde bara på dit alla andra åkte. När jag dristade mig till att fråga om något fick jag för det mesta korthuggna svar på engelska. Finnarna är verkligen obekväma när dom tvingas prata något annat än finska 😉 Som jag uppfattade det skulle alla hundar släppas i 10 minuter vardera och sorteras därefter. Tuula hade en uppvisning i turbosök under sina 10 minuter, men någon fågel hade vi inte så jag började vandra tillbaka till publiken som stod uppe på vägen och såg på. När vi väl var där frågade en av provledarna vad jag gjorde där?? -Jag hade ingen fågel, då är vi väl klara? svarade jag. -Nej, du ska gå mer! Gå tillbaka! 😉 😉 Bara att vända om och raskt knata ikapp provgruppen.

Dags för den stora finalen med pompa och ståt!

På finalmarken fanns det både rapphöns och fasaner, hundarna varvades i 10 minuterssläpp och jag tror att så gott som alla kom för fågel, det blev även några stötar. Mellan släppen gick alla förarna inklusive undertecknad och glodde i mobilen och uppdaterade sina närmaste. Själv höll jag både Tomas och Petra uppdaterade på messenger. Tomas som egentligen skulle sova efter sitt nattskift gjorde misstaget att kolla av messenger då han vaknade till vid tiotiden, då var det färdigsovet! 😉

I sina sista två släpp fick Tuula fågel nästan på en gång. Först en fasan som liksom under provet i lördags satt i en åkerkant. Hon var mycket försiktig i avancen, fågeln låg nära. Men stannade direkt då den gick upp. Under den andra situationen fick jag lite bättre fart på henne då hon avancerade i ett dike och fick upp ett par fasanhönor. Sekunden efter rann en retfull ”rödtupp” över en öppen yta precis framför Tuula, hon gjorde en ansats att följa efter men jag lyckades stoppa henne. Tuppen stannade till i nästa dikeskant ett tjugotal meter från Tuula och glodde tillbaka på henne, ytterst retfullt! Det blev vårt sista släpp och provet avslutades strax därefter.

Väl tillbaka i Karhunmäki höll jag på att missa prisutdelningen! Jag hade ingen aning vilken tid den skulle vara och satt i godan ro i bilen och pratade i telefon med Tomas när en kille kom hastande och talade om att prisutdelningen börjat! När Tuulas kritik lästes upp hade provledningen tydligen börjat fundera vart den där förvirrade svenskan höll hus? 😉 Jag slog mig ned i salen och försökte se ut som jag lyssnade intresserat på genomgången som jag inte förstod ett ord av förrän talaren sa ”Kungshällans UF Tuula, tredje plats”! Fortfarande kvar i mitt lätt förvirrade tillstånd gick jag upp och fick motta en hel hög med fina priser, en hundmatssäck och bronsmedaljen. Folk kom fram och gratulerade och tog i hand. Helt jäkla overkligt!! 😀 😀 Vi kom trea på Finlands största jaktprov med över trehundra anmälda hundar! och jag som bara for till Finland för skojs skull!? Detta kommer vi leva på länge, det vill jag lova 🙂

/Maria

 

Tuula med alla priserna och bronsmedaljen från finalen.


Lämna en kommentar

Fågelfattig premiär och jubileumsprov

Då var säsongen igång, som vi längtat hela sommaren efter! Premiärveckan spenderade vi i Kittelfjäll, men så mycket till jakt blev det inte. Efter två dagsturer på fjället och två i skogslandet kunde vi konstatera att fågeltillgången är lika dålig som inventeringarna visat. Första dagen på fjället hade vi inte en fjäder, trots att vi gick med våra fyra hundar och Rolf gick med Jorm, så vi täckte stora ytor. Lite vittring var det enda som fanns. Andra dagen gick Tomas med Patron och Dimma, och dom lyckades hitta en kull och fick fälla några ripor och två morkullor som Patron hittade rätt på nere i björkskogen.

Fikarast på fjället, inte en ripa så långt ögat och hundnosen når!

 

Mor och son lyckades fixa några ripor åt husse

 

Patron har blivit en jäkel på att spika morkullor!

Jag och Tuula tog en lång skogstur tillsammans en av dagarna. Det är en fröjd att gå i gammelskogen ovanför stugan, som taget ur ”Tomtebobarnen” eller John Bauers bildvärld. Men det enda vi fick se var en gammeltupp som lättade på håll när han hörde mig. Tuula fick åtminstone stå för den färska legan, och för säkerhets skull följde jag henne med laddad bössa ifall det skulle ligga fler fåglar kvar, men icke.

Den stolta fjälltoltan invid en liten silvrig bäck

 

I detta landskap trivs man…

Jag fick i alla fall se ordentligt nu hur hon jobbar i skogen, och det verkar också vara medfött! Hon går snabbt och lätt som en liten vessla i regelbundna ”åttor” framför mig i vinden. Jag hade astrohalsbandet på henne men behövde bara titta i enheten för att hålla koll på vart jag själv var på väg, Tuula visste jag alltid vart hon befann sig utan det elektroniska hjälpmedlet. Hemma i skogen kommer vi knappast använda pejlen annat än när det blir dags att träna in rapporteringen (om den inte kommer spontant vill säga).

Tomas och Patron tog också en skogstur en annan dag men dom kammade noll. Om inte dom två hittar fågel -ja då är skogen verkligen tom 😉 !

Så när jakten var så dålig ägnade vi i stället veckan åt att fortsätta renovera stugan, och vi fick mycket gjort! En ny täljstenskamin är installerad, en trycktank och en hel del måleriarbeten utvändigt. Konstigt nog är det roligare att jobba och fixa på stugan än hemma på det egna huset 😉 Och när vi är fyra som håller på, vi och mina föräldrar, så blir det resultat fort. Vi kommer nog att åka upp en liten sväng till för att installera skorstenen till kaminen, men det blir nog knappast någon jakt då. Ingen mening att nöta på i fågeltomma marker när vi har så pass bra skogsjakt in på knuten här hemma.

Fasadmålning och vätskepaus 😉

 

Dukat för middag på fjolårets ripor

 

Kvällsmys på uteplatsen

Direkt efter veckan i Kittelfjäll kopplade vi på husvagnen och åkte vidare till Arvidsjaur och jubileumsprovet i skog! Jag var först ut att starta med Tuula på lördagen i ”Ladypokalen”, ett prov för enbart kvinnliga startande. Det är ett prov jag velat vara med på i många år! Det var många anmälda till provhelgen från så gott som alla vorstehklubbens lokalavdelningar, riktigt kul!

Nu fick vi för första gången inviga förtältet till husvagnen! Det krävdes en hel del tankekraft och diskussioner innan vi räknat ut hur alla pinnarna skulle sitta….

Vår provgrupp fick gå på fantastiskt fina marker med gammelskog och stora gyllengula myrar. Provdagen började lovande då en hund hade två ripkullar i sitt släpp, men sen blev det skralare med fågel. Tuula sökte snabbt och lätt precis som tidigare, hon var lite väl självständig ett tag men skärpte sedan till sig och sökte jättefint i mina ögon. Mitt över dagen blev det varmt och nästan vindstilla, det var precis då som Tuula sprang rakt in i en ripkull hon inte kände… 😦 Hon blev så paff att hon tvärstannade. Hon fick lång släpptid, vi var ute i marken ända till 17.00 som var absolut deadline för provdagen, men tyvärr hittade vi ingen fler fågel.

Fantastiska skogsmarker i Arvidsjaur!

 

Mattes lilla skogsturbo ❤

 

Fikarast, det var varmt och skönt i solen men ack så lite vind för en ung vorstehnos att arbeta med.

Medan Tuula och jag gick prov hade Tomas en fin förmiddag med Dimma och Patron, han löste kort på ett skogsområde strax utanför Arvidsjaur. Dom hade gott om orrkullar, och den ena efter den andra ”skrytbilden” ramlade in i min mobil medan jag gick i provgruppen. Vi skulle ha haft provet på den marken i stället!

Nöjda hundar (och husse) 🙂

På lördagen var det Tomas tur att gå prov med Tuula. Tyvärr blev det en upprepning av lördagen. Hon gick jättefint hela dagen ut och fick mycket beröm av domaren för sitt mogna sök, men ingen fågel! Det var riktigt synd om domaren Jonas Seger, som även dagen innan gått med sin provgrupp på ett fågeltomt område och inte fått dela ut ett enda pris till de duktiga hundar han fått se. Annars var det ju generellt bra med fågel i Arvidsjaur och de flesta grupperna hade gott om dom i sina partier, vi hade bara en jäkla otur att dra nitlott två dagar i rad och hamna på områden där fåglarna inte kände för att vara just då…

Tuula laddad för dag två i skogen med husse som förare.

 

Så vackert att man nästan blir tårögd…

 

Husvagnslivet är ganska mysigt ändå!

Vi vet ju vad vi har i vår lilla pärla Tuula, men det vore så himla kul att få det dokumenterat också. Nåväl, bara att bryta ihop och komma igen, vi har ju fler prov inplanerade! Härnäst väntar skogsjakt hemmavid, och sedan blir de Junkkari i Finland och riksprovet på Gotland. Vem vet, kanske kommer vi med på något särskilt prov senare på säsongen.

Trivsam middag och prisutdelning i ”Stockstugan” på Camp Gielas. Provet var trevligt och välarrangerat. Kul att träffa och utbyta erfarenheter med folk från hela vorstehsverige!

Under helgen var det även jubileumsprov i Mittådalen, och med facit i hand var det där vi skulle ha varit! Rapporterna på facebook från de som jagat i Jämtland och Härjedalen under premiärveckan var riktigt positiva jämfört med Västerbotten, och den goda fågeltillgången höll i sig under provhelgen i Mittådalen. Frederik och Metso startade i två dagar, första dagen blev det helt sonika för mycket flaxande vita vingar för den unga grabbens hjärna att hantera. Andra dagen jobbade han på fint och fick gott omdöme för sitt sök, men tyvärr fick dom inte till någon fågelsituation. Hanna och Kaisa skulle också ha startat, men en skärskada i tassen gjorde att dom fick stanna hemma.

Från de flesta av de andra kullsyskonen får vi regelbundna rapporter via vår facebookgrupp för valpköpare, tyvärr har de som jagat i Västerbotten liksom vi haft dåligt med fågel. Men ungdomarna visar fina takter. Dom har mycket jaktmotor, och något som verkar genomgående är också klövviltsintresse och skallande drev 😉 Det är ju i egentligen ingen felaktig egenskap, vorstehn är ju i grunden en allroundjakthund och ska kunna användas till stötjakt, men drev på ren är ju inget man direkt önskar sig på fjället… Vi får nog samtliga ta ett och annat ”utvecklingssamtal” med våra ungdomar, vår egen lilla juvel Tuula är inget undantag! 😉

Ståtliga djur på fjället. Se men inte röra 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Långfredag på Långtora

Nu var det ett tag sedan jag skrev något, det har hänt en del sen sist! Vi har hunnit starta på tre prov med Tuula, först på vårfjäll i Mittådalen och senast i går på fält nere i Långtora.

Eftersom Tomas jobbar hela påsken blev det ingen fjälltur för oss i år. Jag hade anmält mig till en fältkurs med särskilt prov på Gotland som jag och Tuula tänkte roa oss med, men tyvärr var jag för sent ute så kursen blev fulltecknad. Men då såg jag att SVK Östra hade lediga platser på ett särskilt prov på Långtora, så jag skyndade mig att anmäla.

Vi åkte söderut på skärtorsdagen, längs vägen mötte vi långa köer av påskfirare på väg till fjälls men i den södergående filen var det befriande lite trafik. Vi övernattade i en mysig stuga en liten bit från anläggningen på Långtora. På fredagsmorgonen vaknade jag av att en fasantupp höll konsert för sitt harem av hönor utanför stugknuten. Tuula och jag smög ut för att ta en titt på dom, men tuppen rann iväg som en rem över åkern medan hönorna pilade iväg åt andra hållet. Men nu hade hon i alla fall fått en liten hint om att det bor långstjärtade fåglar i detta främmande landskap av stora öppna åkrar 🙂

Vi var sju startande ekipage för dagen, Tuula var den enda unghunden och troligen den enda som helt saknade erfarenhet av fältjakt. Vädret var bistert med isande vindar och snö i luften. Långkalsonger hade jag inte tänkt på att ta med mig, vi skulle ju söderut!? Hmm, jag började fundera vad vi gett oss in på… Förmiddagens partier låg en bit ifrån anläggningen på Långtora. Tuula fick starta först tillsammans med en münsterhane. Det tog en stund innan hon fick ordning på revieringen på de ovant öppna ytorna, men efter en stund började hon ”vindsurfa” riktigt fint. Målet var att hitta några samarbetsvilliga rapphöns, men tyvärr verkade dom ha flyttat sig den här tiden på året. Ett rapphönspar fick vi se i luften, tyvärr var det en hund som stötte dom och gick efter för långt så den fick kopplas. En annan hund hade oturen att få upp en hare i sitt släpp, och husse fick lyfta på kepsen. I tredje släppet fick vi gå på en stor fin stubbåker i bra vind. Parhundarna före oss hade korn på en springande fasantupp, men den sluge rackaren hann undan. Av de fält-erfarna deltagarna i provgruppen fick jag veta att fasantuppar på våren är nästintill omöjliga att få till en vettig fågelsituation med. När det var Tuulas tur hade hon fått kläm på hur fältet skulle tas, matte fick njuta av att se henne kryssa med täta slag i värsta ”pointerfart” över stubben. Tyvärr var inga rapphöns hemma här heller…

Ovan terräng för oss som kommer från skog & fjäll…

 

Tuula väntar på sin tur.

Efter lunchen återstod för de fyra kvarvarande ekipagen att göra ett försök på de svårbemästrade fasanerna runt gården i Långtora, bära eller brista… Tuula fick börja. Från varje tätbevuxen enekulle hördes fasantupparnas gäckande kackel, jag såg också en och annan pila över de öppna ytorna. Vi gick ned vid en liten grusväg, och vid en rishög började Tuula markera tydligt. Hon tog an en löpa upp mot ett buskage, nöp till och precis då lättade en fasantupp som domaren saluterade. Det blev inte någon klockren situation, men domaren bedömde den som fullt jaktbar och tyckte att hon gjorde ett bra jobb, lugn i skott var hon också. Hon fick gå en stund till, sedan var vi färdigprovade. De tre kvarvarande hundarna fick gå ett bra tag till uppe bland ”fasankullarna” men tyvärr var det ingen av dom som fick till en jaktbar situation.

Kastapporten med en grann fasantupp fixade Tuula utan problem, hon till och med satte sig framför mig vid avlämningen. Mattes lilla duktiga tjej! Jag var så stolt över henne att jag kunde spricka ❤

Betyget landade på fält: 7 och apport: 10, efter genomförda eftersöksgrenar i sommar kommer det bli ett 1:a pris i UKL och Tuulas första jaktprovsmerit 🙂

Resan hem gick lätt, jag stannade till på en fika och lite hundsnack utanför Hudiksvall hos Frederik, Catrin och Tuulas bror Metso, som vuxit upp till en maskulin stilig ungherre, mycket lik sin syster. Han har också samma coola mentalitet som henne.

Vi har konstaterat att Tuula är den mest mogna unghund vi någonsin haft, en naturbegåvning med otrolig motor! Det kan ju tyckas att vi har bråttom med att ränna på prov med en så ung hund, men när hon visat så fina naturliga egenskaper tycker vi att hon är så värd att satsa på. Och jaktprov i unghundsklass ska ju vara en utvärdering av unga ”råa” hundars medfödda egenskaper. Vårprovet i Mittådalen blev en besvikelse. Inte för att Tuula gjorde oss besvikna, hon kämpade tappert i tungt före båda dagarna, fick mycket beröm och löften om högt fältbetyg av domarna men vad hjälpte det när vi inte hade någon fågel! Men nu kan vi luta oss tillbaka, njuta av våren och invänta sommaren med alla aktiviteter i form av spår & vattenträning, blodspår, apportering med mera. Vi hoppas kunna dra ihop en träff med UF-kullen, troligen i samband med SVK:s riksutställning som går av stapeln i Härnösand i år. Vi har fått rapporter från de flesta valpköparna, några har varit iväg på fjäll och fältträning och ungdomarna visar fina takter. Vi ser fram emot att träffa dom igen 🙂

Här är förresten filmen jag redigerade ihop av samlade filmsnuttar från jakten i Kittelfjäll. Jag har delat den på vår facebooksida men lägger in den här också.

 

Glad påsk!

/Maria, Tomas och flocken