Vårvinter

Nu befinner vi oss i sluttampen av det som vi norr om Dalälven kallar Den femte årstiden – vårvintern. En kort men härlig årstid! Här hos oss i Ådalen är den tyvärr oftast över alldeles för fort. Snön smälter i rasande takt, skidföret är ett minne blott. Jag stökar på i växthuset och börjar se fram emot odlingssäsongen. Men i fjällvärlden räcker vårvintern ett bra tag till! Vårvinterjakten är en efterlängtad höjdpunkt för oss och hundarna, i år när vi inte hade någon valpkull och Tomas dessutom lyckades pricka in ledighet vecka 10 så passade vi på att styra kosan mot Kittelfjäll.

Vittra fixade första ripan efter ett snyggt jobb 🙂

Tidsfönstret som man kan jaga ripa med hund på vinterfjället är väldigt litet, jakten är oftast som bäst precis innan 15 mars som är sista dagen det är tillåtet i Västerbotten. Vi har i bland gjort försök att jaga i februari, men oftast är det för kargt på fjället för både jägare och hundar. Vädret kan också vara nyckfullt senare, om man avsätter en vecka så kan det hända att man bara kommer ut någon enstaka dag. Vid den här tiden har riporna inte börjat med sina kärleksbestyr än så dom är en utmaning för hundarna.

Vi fick en fin jaktdag i tungt före, sedan kom ett blidväder med regn och snöslask i några dagar. Då passade vi på att fortsätta vårt evighetsprojekt med att renovera badrummet i fjällstugan. Vår stuga är ”off grid” i ordets rätta bemärkelse. Den ligger i stort sett i väglöst land och varken el eller rinnande vatten finns, så det blir en hel del speciallösningar för att vi ska kunna bo bekvämt. Vattnet pumpar vi upp från sjön till en trycktank, ström får vi från elverk och batterier. Varmvatten får vi med hjälp av en fiffig gasolvärmare. Men just nu är alla dessa ”bekvämligheter” urkopplade medan vi renoverar badrummet, så det är tvagning i bastun som gäller och varmvatten till disk får vi värma på gasolspisen. Vi håller successivt på att komplettera batteribanken med solceller för att kunna minska på användningen av elverket, kanske sätter vi även upp ett litet vindkraftverk framöver. Men allt tar sin rundliga tid när vi bara är i stugan några få gånger om året och dessutom vill ägna så mycket av tiden som möjligt åt jakten med hundarna. Jag upphör aldrig att imponeras av mina föräldrar som byggt upp alla dessa stugor från grunden. I början av 80-talet började dom förverkliga drömmen om en egen fjällstuga med skral ekonomi och två otåliga småungar (jag och syrran). Så småningom blev ekonomin bättre men i stället var tiden en bristvara då dom jobbade som värst med sin firma. Nu njuter dom båda av pensionärstillvaron och allt dom åstadkommit ❤ Men pappa är fortfarande en arbetsmyra som ständigt är på gång. Han bor i fjällstugan under hela vårvintern, jagar och fiskar samt fixar med mycket praktiskt i både den nya stugan och den gamla som vi tagit över.

Vårt kära fjällviste (efter att Tomas skottat taket)

Nåväl, efter några dagar med snöslask och badrumsrenovering slog vädret om och det blev kallt igen så vi kunde åka upp på fjället. Nu blev föret i stället stenhårt så det bar bra för hundarna, men riporna var otroligt varska i det skrapiga föret, det var nästintill omöjligt att ta sig fram i skottläge när hundarna fattade stånd. Tomas åkte på en släng av magsjuka och missade till sitt stora förtret en av de finaste dagarna, då hängde jag och Stella med pappa och Jorm ut på jakt. Jorm som fyllt 11 år är still going strong, det går inte så fort men han söker målmedvetet och är duktig på att finna fågel. Om husse inte är snabb nog fram på sina snöskor så rapporterar han då han hittat ripa.

Pappa Rolf och Jorm – två rutinerade veteraner på fjället ❤

En handfull ripor fick vi med oss från fjället från våra jaktdagar, vi kan inte skryta med att vi är något hot mot ripstammen 😉 Men hur många ripor som fälls är ganska oviktigt, vi njuter lika mycket av fjällvidderna och att se hundarna jobba med det dom älskar allra mest!

Här är ett gäng samlade bilder, klicka för att förstora och bläddra. Eftersom det är jag som bär kameran och fotograferar mest så är bilder av mig sällsynta 😉

Förra helgen startade vi Stella och Vittra på jaktprov i Mittådalen, Stella i öppenklass medan Vittra debuterade i elitklass. Provet låg tidigt i kalendern i år, det var mycket snö i Härjedalsfjällen så förhållandena var allt annat än enkla för hundarna. På lördagen hade vi kargt väder med vassa isiga vindar och före som inte riktigt höll för hundarna, det var utmanande och krävde hundar med tjockt pannben som inte gav upp! Våra hundar hör till den kategorin, båda två kämpade oförtrutet hela dagen. Det var skralt med ripor, antagligen på grund av det tjocka snötäcket och avsaknaden av bara fläckar där dom kan hitta mat. Stella hade en fågelkontakt, hon nöp till och stod lite osäkert, gick därefter ner i vind för att precisera bättre men det blev för mycket för riporna så dom tog till vingarna.

På söndagen däremot var vädret precis det man önskar sig på vinterfjället: vindstilla med strålande sol från klarblå himmel! Vi gick på ett annat parti, och föret var aningen bättre för hundarna. Stella och Vittra fortsatte i samma stil som under gårdagen, men kunde nu även visa upp lite mer fart i söket när dom inte gick igenom skaren hela tiden. Vi hade inte så mycket fågel den här dagen heller, men Stella lyckades prestera två fina arbeten på singelripor. Vittra jobbade på hela dagen och sökte fint, hon var verkligen värd lön för mödan med en fågelsituation! I slutet av dagen fattade hon stånd uppe på en kulle, men när Tomas och domaren närmade sig löste hon och började smyga. Inga ripspår syntes i snön, däremot hade en hare nyligen rört sig bland björksnåren och lämnat spår som retade Vittras känsliga nos. Det blev bara Stella i vår grupp som fick godkänt fältbetyg, hon belönades med 8 på fält och 10 på kastapporten. Efter att vi genomfört eftersöksgrenarna spår och vatten i öppenklass till sommaren så kvalar hon in till elitklass till höstens jaktprov! 😀 Glada och nöjda med hundarnas prestationer kunde vi hänga på husvagnen och rulla den långa vägen hemåt. Lite synd var det att Vittra inte kom för fågel, men det ser ut att bli möjlighet att starta henne på ett särskilt prov i april.

Tomas, Stella och domaren Fredrik Norman

Vi har även fått en del rapporter från våra valpköpare, framförallt de yngsta i ”Vikings” kullen efter Midas och Tuula som nu fyllt ett år. Grabbarna i kullen verkar väl synkroniserade, från att ha varit unga oskyldiga valpar har flera av dem synkroniserat gått in terrorist-åldern och blivit bångstyriga tonåringar som sätter sina ägares tålamod på prov! 😉 Tikarna verkar inte vara lika rebelliska tonåringar, från nordnorge kom en trevlig rapport från Lagherta som startat på sitt första jaktprov! Hon fick fint omdöme och jobbade på bra, men tyvärr var det ont om ripa även där så det blev inget pris. Vi ser fram emot fler rapporter och även att träffa både hundar, hussar och mattar under sommaren när det blir dags för eftersöksträning och prov 🙂

/Maria

Gott nytt år!

Då var det här året snart slut, och det är dags att se tillbaka på vad det innehållit för vår del. De senaste åren har vi kunnat jaga med hundarna i skogen så gott som ända fram till årsskiftet, men i år kom vintern på allvar redan i början av november och satte stopp för jakten. Men vi gillar riktig vinter och rejält med snö så i stället har vi kunnat njuta av rekordtidiga skid- och slädturer med hundarna och Tomas har varit ute på en hel del toppfågeljakt. Det är så skönt att slippa ishalka på gården då man måste trippa fram på Icebugs och ständigt oroa sig för att hundarna ska fläka sig då dom gör sin morgon-rusning…

Men om vi backar bandet ett år tillbaka så började det med valp-planer. Strax innan julhelgen tog vi en tripp till Tärnaby, där Tuula fick träffa sin utvalde kavaljer Meracus Midas. Tycke uppstod omedelbart, och magkänslan var god när vi vände hemåt genom ett magiskt vackert julkortslandskap.

Natten mellan den 21 och 22 februari födde Tuula åtta jämna och fina valpar. Det blev fem hanar och tre tikar. Pappa Midas färg slog igenom ordentligt, bara två av hanarna blev skimmel medan resten var bruna. De följande åtta veckorna tillbringade vi i valpbubblan, men eftersom det var tredje året i rad vi hade valpkull så hade vi rutinen inne.

Eftersom jakten är en så pass stor del av vårt och hundarnas liv så har vi alltid våra valpkullar på våren. Men med parning vid årsskiftet så blir det i stället den hett efterlängtade vårvinterjakten på fjället som blir lidande. I år kom vi i väg till Kittelfjäll några dagar i början av februari. Den runda Tuula fick stanna hos Marias föräldrar. Fjällvädret var skovigt och varierade mellan -30 när vi kom upp till blidgrader med blåst och slask. Men vi fick i alla fall tre hyfsade dagar med jakt där framförallt Stella och Vittra levererade.

Tomas tog även en sväng till fjälls de sista dagarna innan 15 mars, när vädret och jakten brukar vara som bäst. Vittra och Stella som vi anmält till jaktprov i Mittådalen var de som fick följa med, medan Maria och Casper var hemma med Tuula och valpkullen. Tomas fick fina jaktdagar och tjejerna skötte sig bra, det kändes lovande inför provet!

I år hade vår klubb Jämtland-Västernorrland fått tillgång till nya provmarker, tyvärr så visade det sig vara väldigt ont om fågel. Vittra och Stella var i toppform och jobbade på riktigt bra med beröm av domaren, men vad hjälper det när riporna lyser med sin frånvaro? Stella hade chans på fågel i slutet av dagen, men valde tyvärr att söka på fel sida av en bäckravin så det blev parkamraten som fattade stånd först medan Stella sekunderade förtjänstfullt. Dagen därpå blev provet inställt på grund av kyla så det var bara för Tomas och tjejerna att haka på husvagnen och rulla hemåt. Tyvärr blev det inte läge för något fler prov under vårvintern, i stället gick vi in i den mest intensiva perioden med valparna innan det var dags för dem att flytta till sina nya hem.

MT-kullen fick sina namn efter TV-serien Vikings, som vi plöjde förra året. Det visade sig vara ett passande tema för de här frimodiga och härliga individerna. Vi var otroligt frestade att behålla en av dem, men redan när vi planerade kullen var vi överens om att inte spara någon. Fyra hundar i aktiv ålder är mer än nog om alla ska få sin beskärda del av jaktdagar. Det var både skönt och tomt när valparna flyttat till sina nya hem, och vi i stället fick följa deras vidare äventyr via deras nya ägare.

När valp-perioden var slut blev det dags att ta tag i säsongens eftersöksträning. I år hade vi bestämt oss för att satsa enbart på Vittra och Stella, Casper får stå tillbaka från prov. Han har ett 1:a pris i ÖKL och fungerar utmärkt som jakthund, men på prov är han ojämn och saknar det där ”lilla extra” för att nå högre prisvalörer. Jaktprov är både kostsamt och tidskärvande, och dessutom är ju syftet avelsutvärdering och inte tävling. Men både Vittra och Stella tycker vi har potential att nå ända fram till jaktchampionat, så vi väljer att satsa allt på dem.

I år ordnade vi med nya träningsmarker på vårt jaktområde här i Bjärtrå, eftersom klubbens mångåriga prov- och träningsmark utanför Härnösand allt mer övergår i risiga kalhyggen. Det blev lyckat, och många kom från när och fjärran för att träna spår och vatten med sina hundar. Klubbens ordinarie prov avhölls på vår mark, och det blev också ett särskilt prov senare. Vid dessa tillfällen hade vi besök av några av de unga ”praktikanterna” i Vikings-kullen, som fick prova på lite enkla apport och vatten-övningar. Den goa känslan vi hade med den här kullen fortsatte hålla i sig när vi träffade valparna under sommaren: frimodiga, energiska individer med stor vattenpassion och naturlig lust att apportera. Men precis som det ska vara med unghundar av det rätta virket så bjuder dom sina ägare på en hel del utmaningar! Men alla jobbade på flitigt med grunddressyren under sommaren och hösten, så det känns lovande att det blir goda jakthundar när dom tagit sig igenom värsta ”slyngelperioden” 😉

Gisla

Floki

Erik Röde

Ubbe

I år var Tomas jobbschema särdeles dåligt synkat med jakten… Vi fick i alla fall njuta av lite ”försäsong” i samband med ripinventeringen i Marsfjäll där vi var med för tredje året i rad samt att vi inventerade skogsfågel på hemmaskogen, även det för tredje året. Provverksamheten i vår klubb Jämtland-Västernorrland är ett minne blott av vad det en gång var, med stora välbesökta prov på fantastiska marker i Mittådalen. Nu är det stört omöjligt att boka in prov, då marken kan bli avlyst från ena dagen till den andra. Men en aktiv styrelse och handlingskraftiga funktionärer ger inte upp för det! Klubben lyckades ordna försäsongsprov både på skog och fjäll under veckan före premiären! Själva lyckades vi pussla ihop det så att Tomas och Stella startade på skogsprov i två dagar, medan Vittra och Maria tog sig an fjällprovet. Skogsprovet gick i trakterna kring Börtnan i Jämtland. Stella gick fantastiskt fint i två dagar, men tyvärr var det dåligt med fågel så det blev inget pris. Maria och Vittra åkte till Glen för att delta i fjällprovet i två dagar, men dessa vill jag helst bara glömma då precis allt gick fel… Vi fick ett jumbopris med oss, 3:e pris som vi ”snubblade” in på i sista minuten. Men jag ville bara gråta av besvikelse och frustration då jag vet vad Vittra egentligen kan prestera…

När premiären inföll gick Tomas precis på en ny jobbperiod, så vi ägnade oss åt skogsjakt och älgjakt hemmavid innan det blev läge för en fjälltur i mitten av september. Tyvärr blev det dåligt väder så vi fick bara två dagars jakt. Eftersom de mest populära och lättillgängliga partierna var ”vältrampade” efter premiärruschen så valde vi att prova nya områden, men tyvärr var det riktigt dåligt med fågel. Vi ägnade oss i stället åt att fortsätta renovera badrummet i stugan, ett projekt vi påbörjade i somras. Vi hade utrymme för en fjälltur sent i oktober, men när tiden inföll sig så hade vintern slagit till på allvar i Vilhelminafjällen så vi stannade hemma.

Vackert var det i alla fall i september, även om det var så gott som fågeltomt…

Det här året har det nog blivit rekord-få dagar med fjälljakt för oss… och för att inte tala om jaktprov! Årets riksprov gick av stapeln i skogarna kring Lycksele, hyfsat nära för oss och skogen är rätta elementet för våra hundar. Tomas startade Tuula, som vid det här laget är vår rutinerade tjäderdrottning. Hon har egentligen inget mer att bevisa, men eftersom hon var snubblande nära att vinna riksprovet förra gången det gick på skog så kunde vi inte låta bli att göra ett försök. Men det blev skämskudde… När det var glest mellan fåglarna i partiet gav sig Tuula fan på att hitta dom ändå, vilket medförde att Tomas och domaren inte såg mycket av henne under släppen… Surt, när vi vet vad hon går för!

Husse! Där borta på andra sidan myren, exakt 1,37 kilometer väst- nordvästlig riktnig sitter det en tjädertupp – nu kör vi! …

Men hon behöver inte skämmas för sina avkommor och barnbarn! Döttrarna Lovis och Miramis startade i elitklass, samt Lovis tre avkommor Work with me and explore Keb, Viris och Borka i unghundsklass. Alla kämpade väl med fina omdömen, Borka med matte Therese fixade alla delarna och belönades med ett 2:a pris.  Vi gjorde ett försök med ett litet skogsprov på våra marker i början av oktober, väl medvetna om hur svårt det är så sent på året. Fågel hade vi, men tyvärr blev det ingen prisgivande situation för någon av hundarna.

Den 7 oktober är ett speciellt datum för oss. 2013 var det en tung dag, då förlorade vi vår älskade Ormkullens E´Nitro. 2018 var det en glädjens dag, då blev Tuula jaktchampion efter att ha kammat hem ett 1:a pris i elitklass skog. 2023 blev samma datum en lyckodag igen, då blev Casper – Nitros barnbarn – utställningschampion efter att ha fått Cert, Cacib, bästa hane och BIM på SKK:s utställning i Sundsvall!

Nitro -älskad och saknad

Tuula – vår once in a lifetime hund

SEUCH Alarängens El Casper

I slutet av oktober hade vi turen att komma med på ett särskilt fältprov på Isaksbo utanför Avesta, där vi dessutom bokat in en kennelträff i november. Vi tog chansen och startade Stella och Vittra. Det var gott om fasaner på marken, men dom hade börja flocka ihop sig och var svårbemästrade för hundarna. Både Stella och Vittra sökte med beröm fint, men tyvärr kunde inte vår hetsporre Stella hålla sig då hon stötte ett gäng fåglar i en tätning – det blev eftergång och färdigprovat för hennes del. Men storasyster Vittra som verkligen blommat ut till en pålitlig jakthund under hösten levererade en fin situation trots fåglar som både sprang undan och lättade runt omkring henne när Tomas och domaren var på väg fram. Det blev 7:a på fält och ett 1:a pris för Vittra – så himla roligt och välförtjänt efter alla motgångar och stolpar ut under hennes provkarriär! ❤ Vid det här laget var matte och Vittras bottenprov före premiären glömt och förlåtet 😉

Husse och Vittra efter väl genomfört prov som gav ett 1:a pris! 🙂

Helgen 18-19 november var en efterlängtad höjdpunkt som vi planerat för i ett års tid. Vi bjöd in till kennelträff på nämnda Isaksbo. Innan hade vi hört mycket gott om anläggningen, men det var ändå bra att vi fick komma med på provet i oktober så kunde vi passa på att ”reka” lite inför vår egen träff. Vi bjöd in våra valpköpare till träning och prov på söndagen, uppslutningen blev så stor att vi inte rymdes att bo allesammans på Isaksbo. Men som tur var så fanns det bra boendemöjligheter i närheten. Vi hade deltagare med hundar från fyra av våra senaste kullar. Vid det här laget hade vintern kommit även till Dalarna, spannmålen som inte kunnat skördas under den blöta hösten hade lagt sig under snötäcket och fasanerna flockades i den omgivande skogen och trädgårdarna. Det blev lite onödigt svårt och utmanande för hundarna, framförallt för de yngsta förmågorna i MT-kullen där många sett fram emot att få sina första fågelkontakter. Men med hjälp av rapphöns kunde ungdomarna få testa sina ståndegenskaper åtminstone.

Kungshällans JV Akka och Benny

Kungshällans JV Leipik och Rolf

Kungshällans MT Siggy

Kungshällans MT Gisla

Kungshällans MT Erik Röde

Kungshällans MT Ragnar Lodbrok

På söndagen hade vi ordnat ett särskilt prov där fyra Kungshällans hundar startade: Vittra och hennes syster Miramis samt Stella och hennes bror Milou. Båda våra tjejer sökte bra, men även den här gången blev flaxande fasaner i flock för mycket för vår Stella. Vittra däremot höll ihop och fick till en 7:a på fält som ger ytterligare ett 1:a pris, hon är då klar för elitklass nästa säsong! Syrran Miramis som redan var elithund kämpade sig till ett fint andrapris. Stellas bror Milou är också en hund i kategorin ”extra allt” som kännetecknar PT-kullen. Han hade lite svårt att hålla sig inom ramarna (fältkanterna) i dag, men spikade en fågel som tyvärr lättade innan avance så han landade på ett 3:e pris. Övriga pristagare i gruppen blev Kvarnbrantens d’Elsa (halvsyster till Stella och Milou) som fick sitt andra 1:a pris i ÖKL och gick upp i elitklass, och Alarängens Ella (Caspers kullsyster) som fick sitt första 1:a pris i elitklass. En lyckad provdag trots svåra förhållanden med sex av åtta startande hundar till pris!

Frostigt och vackert

Milou med fart under tassarna

Herrgården på Isaksbo

In alles blev det en trevlig och lyckad helg, det var så kul att träffa många av våra valpköpare som kom från när och fjärran med hundar från olika kullar. Flera träffades för första gången, det blev massor med hund- och jaktsnack kvällarna lång. Själv spenderade jag mycket tid i köket med att fixa det praktiska med mat till hela gänget. Det var intensiva dagar som föregåtts av mycket planering, önskar vi hade haft en hel vecka tillsammans så man hade kunnat prata och umgås ännu mer, och sett ännu mer av hundarna! Men det vi hann uppleva under helgen fyllde oss med ny inspiration och energi, inte minst var det värdefullt för vår avelsutvärdering! Vi har bokat Isaksbo för kennelträff igen vid samma tid 2024, då hoppas vi att vintern inte kommer lika tidigt, åtminstone inte i Dalarna, så förhållandena är bättre för hundarna.

Den här hösten har Kungshällans fått ytterligare en jakchampion, och för första gången är det en av våra valpköpare som erövrat titeln – dreamteamet Mia och Kungshällans GT Lovis! För att nå ända fram behövs förutom en bra hund, också en motiverad och engagerad förare. Vi är så glada och stolta att Mia valde att köpa valp av oss, och tog henne via en riksprovsvinst 2021 ända fram till jakchampion 2023 ❤

Mia och Lovis i början av sin karriär

Men glädjen över en nybakad jaktchampion åtföljdes sorg. Lovis kullsyster Miramis drabbades av en envis magåkomma efter vår kennelträff. Ingen av de vanliga huskurerna hjälpte, och tillslut visade en undersökning att Miramis drabbats av en stor tumör i tunntarmen. Matte Monica fick ta det tunga beslutet att låta henne somna in.

Vi önskar förstås att alla som köper valp av oss får uppleva friska hundar som lever länge, men det är extra sorgligt när våra mest ambitiösa valpköpare som lägger ner själ och hjärta förlorar sin hund alldeles för tidigt. Detta medan andra valpar som vi aldrig hör något ifrån, och ännu mindre kommer till start på något prov, lever långa liv i yppersta välmåga… Vi är trots allt glada att Monica valde att köpa valp av oss, och gav Miramis ett fantastiskt liv med mycket jakt, och förde henne upp i elitklass ❤ Jaktchampionatet var målbilden – och det hade dom nått om inte resan blivit avbruten alldeles för tidigt.

Tidigare i år förlorade kenneln också en stjärna, Tuulas fina syster Kaisa drogs med sviterna efter en skada i ryggen fick somna in. En stor förlust för matte Hanna med familj, som vi vet också hade högre ambitioner för Kaisa, men som avbröts alldeles för tidigt ❤

Kungshällans GT Miramis ❤

Kungshällans UF Kaisa ❤

Nu blickar vi framåt mot 2024 och vår högsta önskan är att både våra hundar och de vi fött upp får ett bra år med hälsan i behåll och många fina jaktdagar med sina familjer. Själva ser vi fram emot vårvinterjakten i februari – för en gångs skull infaller Tomas ledighet perfekt med bästa tiden på fjället, och vi har dessutom ingen valpkull! Tiden får utvisa när det blir valpar på Kungshällan igen, men matte kan förstås inte hålla sig ifrån att spana efter fina kavaljerer både inom och utanför landets gränser. Tills dess ser vi fram emot att följa utvecklingen av de kullar vi fött upp de senaste åren, och planerar för olika aktiviteter för våra valpköpare under året.

Gott nytt år!

/Maria, Tomas och flocken på Kungshällan

Höstfunderingar

Nu var det länge sedan jag plitade några rader här, ända sedan april närmare bestämt! Sist jag skrev befann vi oss precis i slutspurten av ”valpbubblan” med MT kullen. Efter de intensiva åtta veckorna när valparna flyttat var vi ganska urlakade innan vi började aktivera hundarna och oss själva igen, bortsett från korta uppdateringar på vår facebooksida har jag inte haft ro att sätta mig framför datorn och författa någon utförligare text. En intensiv sommar har passerat, för min del innebär det heltidsjobb för att spara semestern till hösten och jakten. När jag inte jobbat så har jag stått i trädgårdslandet med fingrarna i jorden, eller gått omkring i vårt nyuppförda tunnelväxthus och gullat med mina tomater 😉 Tomas som jobbar skift har sina rullande ledigheter, som under sommaren mest fylls med olika projekt på vår gård. Men nu när löven skiftar färg till gult, det mesta är skördat och tillvarataget så sjunker tempot i takt med att dygnen blir kortare. Då är det läge att fundera och summera.

Sommartid är eftersökstid, och den här sommaren gjorde vi äntligen slag i saken med något vi funderat på länge! Vi har i många år varit ett gäng inom vorstehklubben som träffats i Oringen mellan Kramfors och Härnösand en gång i veckan för att träna eftersöksgrenarna tillsammans. Redan som tonåring följde jag med pappa och hans vorsteh Casper till dessa träningsträffar, där fick jag bland annat hjälpa till att dra spår med katt (!). Här har klubbens prov i eftersöksgrenar hållits sedan ”urminnes tider”. Men på senare år har hyggena brett ut sig på den bolagsägda skogen, och spårmarkerna stadigt minskat. I år hade det gallrats på marken, så det som var kvar av spårmarkerna bestod mest av ett risigt plockepinn…

Vi tränar en hel del på våra egna jaktmarker här hemma också, här har vi utmärkta förutsättningar för både spår- och vattenträning. Tanken har funnits, vi borde kunna erbjuda fler att träna på ”vår” mark? Sagt och gjort, när de gamla hederliga träningsmarkerna i Oringen inte längre gick att nyttja som förut så ordnade vi tillstånd från markägarna och vägföreningen så att vi fick möjlighet träna på vår hemmamark i vorstehklubbens regi. Det blev mycket uppskattat, många av våra träningskamrater kom och vi tränade tillsammans under några sköna sommarkvällar. Klubbens ordinarie prov flyttades till vår hemmamark, det var gott om plats att lägga spår till de 15 anmälda som kom både från vår hemmaklubb och mer långväga från mellansverige. Vi ordnade även ett särskilt prov senare, eftersom Tomas är eftersöksdomare och jag själv provledare så är det enkelt för oss att anordna prov. När våra insatser dessutom blir så uppskattade, deltagarna är så glada och positiva så är det roligt att ägna sig åt ideella insatser för vår klubb 🙂

Tomas instruerar Cicki och Kraft (Stellas halvbror) inför vattenmomentet under vårt särskilda prov här i Bjärtrå.

Fika hör till efter väl förrättat värv av alla inblandade 🙂

Den här säsongen startade vi enbart Vittra och Stella i eftersöksgrenarna. Casper fick stå över. I fjol blev det både intensivt och kostsamt då vi startade alla tre hundarna i dubbla klasser… Casper har ett 1:a pris på fjällprov i öppenklass sedan tidigare, men han är ojämn på proven. I bland går han riktigt fint, men är det lite fågel så blir han lätt oinspirerad. Därför valde vi att lägga krutet (och pengarna) på tikarna som i vårt tycke har bättre potential att nå högre valörer på fältprov. Vi startade båda två i dubbla klasser ÖKL och EKL, i händelse av att vi skulle ha ”tur” och kvala in för start i elitklass under hösten.

Stella apporterar gås

Under sommaren har vi fått regelbundna positiva rapporter från MT-kullen i deras nya hem, och tack vare att några inte flyttade så långt iväg från oss har vi också haft nöjet att träffa Erik Röde, Ubbe, Floki och Gisla med sina respektive hussar och mattar under sommaren. Både Erik Röde och Ubbe som bor nära oss har varit med på våra träningstillfällen här hemma några gånger, deras ägare var också med och hjälpte till som funktionärer under eftersöksprovet. Och vilka härliga valpar dom har! Frimodiga, trygga, energiska, och arbetsvilliga med stor vattenpassion. Det känns riktigt bra så här långt! Dessutom har vi den här gången begåvats med fantastiska valpköpare som startade tidigt med grundlydnad och apportering precis som vi förordar. Och inte minst förser dom oss med täta rapporter, det är guld värt för oss som uppfödare att få mycket feedback på de valpar vi lägger ner själ och hjärta på att planera och föda upp. Gissa om vi ser fram emot nästa sommar och höst när det här gänget börjar sina karriärer på ”allvar”! ❤

Kärt återseende av Ubbe, ca 4 månader

Vackra Gisla på besök, 5,5 månader

Floki fixar i stort sett unghundsvattnet vid 5,5 månader (y)

Erik Röde är inte sämre han!

Liksom förra hösten var det högst osäkert om vår klubb skulle kunna anordna något ordinarie fjällprov i Jämtland/Härjedalen under jakttid. De senaste åren har det varit stört omöjligt att planera in större prov eftersom fjällmarkerna avlyses för småviltsjakt med kort varsel av samebyarna. I år hade några driftiga personer inom klubben fixat ”försäsongsprov” på både fjäll och skog i Jämtland före premiären, en nödlösning som tyvärr nog kommer att bli den enda möjligheten för oss här i norr att kunna utvärdera våra hundar på fjällprov framöver. Detta tillsammans med mindre särskilda prov framförallt på skogmark. Det är en sorglig utveckling som sker i fjällen, det borde finnas plats för alla att samsas på så stora ytor…

Tomas och jag tog oss an varsitt provtillfälle, jag och Vittra startade på fjällprov i Glen och Tomas och Stella satsade på skogsprovet som gick i trakterna kring Börtnan. Fjällprovet blev en parantes för mig och Vittra, allt som kunde gå fel gjorde det också! Första dagen sprang Vittra in i en renflock utanför mitt synhåll och fick utgå efter att hon satt fart på dom med några glada drevskall. Andra dagen fattade hon stånd på andra sidan en gigantisk blötmyr, och det tog för lång tid för matte att hitta en framkomlig väg över den. Vittra kunde då inte hålla sig och tryckte upp riporna på egen hand. Efter den fadäsen var chansen till ett högt betyg förverkad… hon fick ett sista släpp på slutet efter att alla andra hundar (som inte gjort bort sig) fått full släpptid, då lyckades hon spika en ripkull som hon efter mycket påhejande av matte tillslut lyckades resa. Det blev ett tredjepris, ett ”tröstpris”… Som om det inte vore nog med jävelskap redan så small Vittras koppel av så jag fick haken som en katapult rakt under ögat. Det var verkligen inte våran helg! Jag fick göra mitt bästa att affirmera positiva tankar för att inte bryta ihop… Tomas och Stella åkte iväg på skogsprovet någon dag senare. Stella gick fantastiskt i dagarna två men tyvärr var det glest med fågel så det blev inget pris för dom heller.

Matte och Vittra reflekterar dagens händelser vid sjön med det poetiska namnet Angelikasjön.

Nästa provtillfälle var riksprovet, som i år anordnades på skog utanför Lycksele. Tuula har ju inget mer att bevisa egentligen, men när riksprovet ordnades så pass nära oss och dessutom på skog så måste vi bara ta chansen. Tuula var snubblande nära att vinna riksprovet förra gången det anordnades på skog 2019 i Hällefors. Hon blev bästa fälthund i elitklass med CACIT, fältbetyg 8 med strålande omdöme och fick även pris för bästa rapportering men föll med föll en ponängs marginal ner till andraplatsen på grund av en liten tvekan vid vattnet. Nu med ytterligare några års erfarenhet i bagaget så kanske, kanske var det vår tur nu? Vi packade in hundflocken och drog iväg mot inlandet med vår gamla Kabe.

Kvällen innan provstart, fortfarande vid gott mod. Installerade på tjädervägen och allt, vad kan gå fel liksom??

Riksprovsmarkerna var fina och lovade gott, men vinden var svag och det var glest mellan fåglarna. Men jag ska jäklar hitta dom till varje pris! -hade Tuula bestämt sig för. Vilket innebar att Tomas och domaren fick ägna det mesta av släpptiden åt att leta henne… inget önskvärt sök för en elitklasshund på skogsprov direkt! Det blev inget pris, Tomas var nog lika besviken och sänkt som jag var efter att jag och Vittra gjort bort oss på fjällprovet tidigare… Riksprovet 2023 blev ytterligare en parantes för oss, men när vi liks tagit oss till Lycksele så passade vi på att jaga en dag i stället. Det blev en trevlig dag, Tomas fick fälla doublé med ripor för Stella efter ett snyggt jobb! Trots vår egen besvikelse på riksprovet, så var det i alla fall en trevlig helg där vi fick tillfälle att träffa många trevliga människor 🙂 Och Tuula behöver inte skämmas för sina avkommor och barnbarn! Döttrarna Lovis och Miramis startade i elitklass, samt Lovis tre avkommor Work with me and explore Keb, Viris och Borka i unghundsklass. Alla kämpade väl med fina omdömen, Borka med matte Therese fixade alla delarna och belönades med ett 2:a pris, riksprovet var deras första provstart 🙂

Stella levererar – glad husse ❤

Eftersom Tomas jobbade under premiärveckan så blev det ingen tur till vårt kära Kittelfjäll som vi vanligtvis gör. Men skogen här hemma fortsätter leverera och har gett oss fina jaktdagar och en hel del fågel. Efter älgjakten hade vi avsatt den sista ledigveckan att äntligen åka till Kittelfjäll, men prognosen såg allt annat än lovande ut… Vi fick två fina dagar som vi valde att spendera på två områden vi inte testat tidigare. Många områden var stängda, och de områden vi brukar gå på var mer än lovligt ”vältrampade” sedan premiären… Vi fick två härliga, men fågeltomma dagar på fjället. Hundarna njöt i alla fall av att få sträcka ut, och jag hade ”stora fotoarsenalen” med mig och passade på att fotografera de vackra vyerna. Resten av veckan regnade bort, vi ägnade några dagar åt vår pågående renovering av badrummet i stugan samt fyllde på vedförrådet inför vintern innan vi begav oss hemåt igen. I mitten av oktober har vi en ledig vecka igen som vi planerar att spendera i Kittelfjäll, hoppas vädergudarna är på bättre humör och fler områden öppnat tills dess! Jakt i fjällen på senhösten kan vara riktigt givande, med lite snö på backen och premiär-ruschen i backspegeln så det är gott om plats.

Fjällen i sin vackraste skrud… Ett doftstråk träffar Vittras känsliga nos och hon nyper till, jag hinner knäppa av en ruta och hoppet börjar stiga att jag får skifta över till bössan, men då löser hon och söker vidare.

Hemmaskogen levererar… En av husse och Tuulas lyckade skogsturer.

Hösten så här långt har varit både upp och ned för vår del, men det som verkligen lagt sordin på allt är vad som drabbat vår fina Stella. Efter senaste löpet i sommar fick hon en del diffusa utslag här och var på kroppen, inget som kliade eller störde henne. Först trodde vi det var myggbett som hon fick på huvudet och halsen. Samtidigt upptäckte vi att hon var irriterad mellan trampdynorna. Vi behandlade hennes tassar med salva och duschade henne med klorhexidinschampo några gånger. Stella själv var inte påverkad, samma glada krutpaket som vanligt. Utslagen kom och gick, tillslut började hon tappa hår och huden mjällade där hon fick utslag och tassarna såg allt fulare ut. Med en klump i magen bokade jag tid hos veterinären för ett par veckor sedan, något var helt klart fel och behövde kollas upp. Veterinären undersökte henne och misstänkte att hon har problem med ämnesomsättningen. Blodprovet bekräftade hennes misstanke, Stella har drabbats av nedsatt sköldkörtelfunktion – hypotyeros… Hon fick medicin utskriven som hon troligtvis måste äta resten av livet för att tillföra det hormon som hennes sköldkörtel inte producerar som den ska. Nedsatt sköldkörtelfunktion medför att hennes kropp inte tillgodogör sig alla näringsämnen, immunförsvaret blir försvagat och hon drabbas lättare av infektioner i huden.

Kungshällans PT Estelle ”Stella”
– en härlig jakthund med extra allt ❤

Vår härliga älskade prinsessa med framtiden för sig, som vi hade tänkt skulle föra arvet vidare i vår kennel om några år… Nu blir det inga valpar efter Stella… Vi har förstås läst på allt vi kan om hypotyeros, vi vet inte säkert vad som utlöst den men det kan finnas en ärftlig komponent. Kanske var det hormonpåslaget i samband med löpet som triggade igång det. Vad vi vet är det en ovanlig sjukdom inom vår ras korthårig vorsteh, och ingen hund i våra hittills nio kullar har fått diagnosen. Sjukdomen i sig är inget som sätter stopp för avel, men för oss är det inte försvarbart att avla på en hund som medicinerar för en kronisk diagnos, vi måste kunna stå för de valpar vi säljer och intyga att vi gjort allt vi kunnat för att de ska ha förutsättningar att växa upp till starka friska jakthundar.

Som tur i oturen är det ingen livshotande sjukdom, det kommer att ta tid innan medicinen ger effekt så att hennes immunförsvar börjar fungera igen men sedan blir hon troligtvis helt återställd. Eftersom medicinen hon äter är dopingklassad har vi sökt dispens hos SKK som vi hoppas att vi får, vi vill ju fortsätta meritera Stella – det är hon värd! Men just nu ligger fokus på att hennes tassar ska läka, tyvärr så har dom bara blivit sämre och sämre. Vi fortsätter med schamponering och salva för att lindra irritationen, vi har försökt spara på henne och inte jaga så mycket men eftersom hon är en så härlig jakthund och älskar sin uppgift så är det svårt att låta bli…

Redan innan Stella fick sin diagnos låg våra planer för nästa valpkull ändå några år framåt i tid, och vi hade heller inte bestämt om det skulle bli Stella eller Vittra som skulle få bli mamma till vår nästa kull. Nu får vi se tiden an och avvakta. Efter tre år i rad med valpar väntar nu några år av utvärdering av de kullar vi tagit fram, en viktigt del av uppfödningen. Vår avelsfilosofi är att inte ”lägga alla ägg i en korg”, att inför varje planerad kull ha genetisk variation i åtanke och vad vår kull kan tillföra rasen i ett längre perspektiv, inte bara producera ”goda jakthundar efter beprövat recept”. Det finns förstås är ingen garanti för att alla hundar vi föder upp blir felfria, bakslag får man ändå när man hållit på med uppfödning några år hur goda intentioner man än har – det är vi inte ensamma om! Men med genetisk variation i avelsplaneringen målar man inte in sig i ett hörn. Tuulas tre kullar har fäder med helt olika blodslinjer, det ger oss möjlighet att välja vilken av dem vi vill gå vidare med i nästa generation. Kanske köper vi rent av in en valp efter någon annan av Tuulas avkommor om det blir läge och känns rätt. Avelsutvärdering tar tid, och det ska vi ägna oss åt ett tag framöver!

/Maria

Vart tog tiden vägen?

Nu är det inte ens en vecka kvar innan MT-kullen börjar ”flyga ut boet” till sina nya hem. Veterinärbesiktningen är bokad nu på tisdag då de fyller 8 veckor, och redan samma dag flyttar den första valpen. Som vanligt med en valpkull har det varit intensiva men ack så roliga veckor då vi fått följa det här gänget från nyfödda små knyten i valplådan till små självständiga individer. Valparna fick sina namn från karaktärerna i serien ”Vikings” och uppföljaren ”Valhalla”, som vi plöjde förra vintern, och passar på att se om nu. Ragnar Lodbrok, Erik Röde, Ubbe, Hvitserk, Floki, Lagherta, Gisla och Siggy blir valparnas namn.

Det var många som var intresserade av en valp efter Tuula och Midas, det var inte lätt för oss att välja ut vilka vi skulle erbjuda valp. Men placeringen blev tillslut från norr till söder: Tennevoll/Nordnorge, Koskullskulle, Docksta, Lövvik, Ånge, Östersund, Stockholm och Ludvika. Valparna blir ganska spridda även den här gången, men vi är glada att vi får två i vår absoluta närhet här i Höga kusen och ytterligare två i Ånge och Östersund som kommer tillhöra samma lokalavdelning SVK Jämtland/Västernorrland. Vi hoppas förstås att vi får möjlighet att träffa samtliga som vuxna, men dessa fyra räknar vi med att vi får träffa lite oftare under uppväxten. Det känns bra eftersom vi inte sparar någon valp själva den här gången ❤ Även om det blir tomt när alla flyttat så ska det bli skönt att komma ur ”undantagstillstånet” som en valpkull innebär, speciellt nu på slutet! Det märks verkligen att varje valp behöver sin egen familj som ägnar den all uppmärksamhet. Valparna är otroligt sociala och kärlekstörstande, man känner sig som en bläckfisk när man försöker få händerna att räcka till att klappa och klia alla, samtidigt som man försöker freda kläder och tår från att bli tuggade av små sylvassa tänder 😉 Tuula har varit en fantastisk mamma, liksom med sina två tidigare kullar. Men nu är hon ganska less och försöker hålla sig undan valparna, som gärna vill ”snutta” även om hon i stort sett sinat på mjölk. Hela vår flock har som vanligt varit engagerade i valparnas fostran, dom har fått lära sig flockens språk (och att ducka när storasyster Stella busar för våldsamt med dom 😉 )

Som vanligt har min kamera gått varm, vi har uppdaterat flitigt på vår facebooksida med både foton och filmer från valparnas vardag. Här är ett urval bilder, fler finns i MT-kullens album på vår facebooksida.

På grund av valparnas ankomst så kunde vi inte komma iväg till Kittelfjäll tillsammans under den bästa jakttiden sista veckan före 15 mars. Men Tomas tog Vittra och Stella med sig och åkte upp för några dagars jakt. Dom fick fina dagar, båda tjejerna jobbade på fint och ordnade några ripor i säcken åt husse. Det var också ett ”genrep” inför provstarten i Mittådalen ett par veckor senare.

Vittra står och Stella sekunderar. Vi jagar alltid med hundarna i par, dom får från första början lära sig att jaga självständigt utan att störas av den andre och även respektera en partner som står för fågel.

Även den här gången fick Tomas ge sig iväg ensam med Vittra och Stella medan jag höll ställningarna med valparna hemma. I år gick provet på nya marker, tyvärr visade det sig vara skralt med ripa i området. Både Vittra och Stella jobbade oförtrutet utan att ge upp på lördagen, och båda fick mycket beröm av domaren. Men fåglarna lyste med sin frånvaro… Först på slutet när provgruppen nästan var tillbaka vid bilarna hittade gruppen fågel. Stella valde fel sida av en bäckravin, så det blev i stället hennes parkamrat som hittade fåglarna. Men Stella sekunderade i alla fall förtjänstfullt och lät sig kallas av.

Fina marker och härligt väder – men vad hjälper det om det inte finns fågel?

Dagen efter vaknade Tomas och hundarna till en iskall morgon, termometern utanför husvagnen visade -20 grader. Provledningen avvaktade ett tag, men då den envisa kylan vägrade ge med sig fick man tillslut ställa in provet. Det var bara för Tomas att haka på husvagnen och bege sig de dryga 40 milen hem igen… Tråkigt, när vi vet vad vi har i våra två härliga tikar och gärna vill få det ”på papper”. Men så är det med fjällprov på vilda fåglar, och vädret kam man inte styra över. Men ingen av våra tikar kommer behöva skämmas för sina kritiker eller egenskapssiffror! Tyvärr finns inte tid för oss att haka på något särskilt prov den är sista tiden innan valparna levereras. Vi får ta nya tag med prov till hösten igen. Nästa år planerar vi ingen valpkull, då ska vi se till att njuta av den bästa tiden med jakt på vårvinterfjället!

/Maria

Året går mot sitt slut

I år har vi fått en lång höst! Men nu i slutet av november börjar den nog så sakteliga övergå i vinter. Vi har lite vitt på marken, men än så länge har södra Sverige fått den största laddningen snö medan vi i norr fortfarande väntar. Dagarna är korta, men det går fortfarande att hinna med några timmars jakt i skogen emellanåt.

Vi hade en gemensam ledig vecka i oktober, då vi höll öppet för att ta en sen tur till Kittelfjäll. Vi hade ju en härlig premiärvecka i gott sällskap, men tyvärr var riptillgången skral. Det känns korkat att ”åka över ån efter vatten” för att tom-gå på fjället medan det finns gott om skogsfågel här hemma i skogen! För att inte säga orättvist för våra jaktsugna hundar… Så trots att vi längtar efter vår kära mysiga stuga så skippade vi senhöstjakten på fjället.

Tjäderdrottningen Tuula med en av de många skogsfåglar hon fixat

Efter att ha sett vår unga krutdurk Stella ta för sig av fjällvidderna och de finska fälten så trodde vi att vi stod inför en utmaning när vi kom hem till våra skogsmarker. Men våra farhågor kom på skam – unga Stella visade sig ha ett fantastiskt fint skogssök! Hon håller kontakten och har en mycket fin näsa och förmåga att fokusera, precis som sin mamma Tuula. Det dröjde inte länge innan husse fick fälla den första skogsfågeln efter ett snyggt jobb. Däremot så har vi en del att jobba på med lydnaden, om fågeln går upp innan hon hunnit spika den så vill hon gärna gå efter med lock för öronen… Men hon har en fantastisk avance, den ska vi vara rädda om.

Sådan mor sådan dotter – Stella med sina första skogsfåglar

Det här året har vi haft svårt att pricka in de ordinarie jaktproven, förutom riksprovet och Junkkari. Tomas jobbschema har inte stämt med ett enda prov, och i vår egen lokalavdelning Jämtland-Västernorrlands vorstehklubb har de flesta fjällproven ställts in på grund av alla avlysningar i Jämtlandsfjällen. Det som förr var så fina och välbesökta provhelger i Mittådalen är nu så gott som omöjligt för lokalavdelningen at planera in med allt vad det innebär för ett så pass stort arrangemang med bokning av domare och funktionärer eftersom fjället kan bli avlyst på grund av renskötsel från den ena dagen till den andra… Nu fick vi i stället möjlighet att åka till Västerbotten och starta på ett särskilt skogsprov i Örträsk 🙂 Väl medvetna om de utmaningar det innebär att starta på skogsprov under lövfällningen på senhösten så chansade vi friskt och anmälde både Stella, Vittra och Casper. Eftersom Stella redan hade två 1:a pris i unghundsklass sedan vårvintern och dessutom startat både på Junkkari och riksprovet i unghundsklass så fick även hon gå i öppenklass.

På marken skulle det finnas några ripkullar, men med ett undantag så lyste de med sin frånvaro. I stället blev det lite otippat orrarna som räddade vår provdag! Enligt våra erfarenheter är orrarna de mest nervösa och svåra skogsfåglarna för hundarna. Men just den här dagen var dom ovanligt medgörliga. Alla hundarna kämpade på, Vittra hade två situationer, och rapporterade en gång när vi inte kunde hitta åt henne. Ann Lundgren och hennes Knallapportens Herta fick också två fina situationer. Sen var det Casper och Stella som fick disponera resten av tiden som återstod. Då solen började närma sig horisonten och tiden var knapp var det Stella som fick högsta prio av den släpptid som återstod. Och så tillslut, när vi börjat misströsta så spikade hon en orrkull inne i ett contortabestånd och gjorde ett snyggt jobb. Resultatet för dagen blev ett 2:a pris för Vittra (hon hade lite för dålig kontakt) och ett 1:a pris för Stella. Även Herta fick ett 1:a pris. Det var verkligen fin utdelning på ett sent skogsprov! Och dessutom var det Stellas premiär i öppenklass ❤ Kvällen avslutades med en fantastisk god middag signerad kockarna och värdinnorna Anna & Anna (Nylander och Björk) och ett helt gäng trevliga Västerbottningar. Det blev en sen kväll med massor av jakt- och hundsnack. Stort tack Anna och Ingemar som ordnade provet! Vi kommer gärna och parkerar KABE:n hos er igen 🙂

Domare Ingemar Sjöström, Tomas och Stella redo för släpp

Nästa tillfälle för oss blev två veckor senare, Ingemar och Anna som har kontakter på Gotland hade fixat ett särskilt prov på ön i början av november och det fanns platser över. Vi var inte sena att haka på, tiden var för knapp för att hinna organisera något ”genrep” för hundarna som mest jagat på skog i höst. Men va’fasen, friskt vågat! tänkte vi och styrde kosan söderut.

På Gotland möttes vi av varma vindar, vi inkvarterade oss i en stuga på mysiga Gangvide farm. Dagen efter var det dags för prov. Även nu hade vi anmält alla tre i öppenklass, eftersom det var fältprov med parsläpp så var vi en lite större grupp. Vittra startade fint, sökte av ett par fält och fattade sedan stånd inne i ett oigenomträngligt törnsnår. Vi trocklade oss in till henne och hon började gå på löpor, försvann längre in i skogen. Jag (Maria) lyckades krångla mig ut ur törnesnåret och började söka efter Vittra i åkerkanten, misstänkte att hon var efter någon löpande fasan… ända tills jag hörde det omisskännliga drevskallet. Rådjursjävlar! Vittra stöter ju gladeligen klövvilt precis som sin mor, men håller inte i mer än någon minut precis som det är tänkt att en vorsteh ska jobba. Men våra jaktprovsregler utgår enbart från fågel, och att stöta klövvilt är lika med att man åker ut. Så när Vittra kom tillbaka efter någon minut var det bara för matte att lyfta på hatten. Ytterligare en hund i gruppen fick närkontakt med rådjuren och fick utgå.

Tomas gick med Casper och Stella. Casper hade nog behövt någon dags kalibrering för att fatta att man kan jaga även på stora gräsmattor. Han lämnade knappt husses fötter… Efter 1,5 släpp insåg Tomas att det var lönlöst och kopplade honom. Stella gick däremot fantastiskt fint och fick mycket släpptid och lovord av domaren. Han noterade att hon utnyttjade vinden och marken mycket rutinerat, sökte på ”rätt” sida av dikena. Det var kul att höra med tanke på hennes ringa erfarenhet – det här var Stellas tredje tillfälle på fält efter de två dagarna i samband med Junkkari i september! Det var bara en fågelsituation som fattades för en fin prisvalör… Tillslut kom vi till ett parti där det fanns fasaner. Som vanligt tog dom sin tillflykt nere i dikena, Stella började markera men fasantuppen rasslade iväg i diket innan hon hann spika den och tog sedan till vingarna. Då kunde inte vår unga fröken hålla sig och drog efter… Dammit! Så var den provdagen över för oss. Men två av våra hundar behöver inte skämmas för sina egenskapspoäng i alla fall 😉 Vi får komma igen nästa år, bättre förberedda förhoppningsvis 😉 Gotland är fantastiskt fint på senhösten! Härliga vilttäta marker på gott och ont… Det är kruxet när man har klöv- och hårviltsintresserade hundar som våra. Egentligen är dom ju precis som rasen ska vara! En allroundhund som man ska kunna ta med ut på jaktmarken och jaga enligt jakttabellen. Vorstehn ska stå för tryckande vilt, stöta och skalla på hårvilt, spåra och apportera på land och i vatten. Men när man som vi försöker meritera hundarna så blir allroundegenskaperna en belastning som provreglerna ser ut i dag.

Under hösten som gått har vi fått trevlig rapporter från de flesta av våra valpköpare, framförallt till de två yngsta kullarna födda 2021 och 22. Vittra och Jorms avkommor som föddes i mars i år har fått följa med en del ut i skog och mark med sina ägare. Vi har haft besök av Patrik och Veronica från Sundsvall med Radja som fått bekanta sig med rapphönsen. Hon är en härlig glad tjej med alla egenskaper på rätt plats för sin ålder. Av Stellas syskon i PT kullen har förutom hon själv Canelle och Milou startat på prov under senare delen av hösten. Ägarna till PT kullen rapporterar om hundar med stor jaktlust och mycket motor, inte helt lätta att ”styra”. Anna-Carin och Milou kammade hem ett 2:a pris på fältprov. Från Jacqueline och husse Erik i Luleå har vi fått rapport att hon jagar fint i skogen och husse fått fälla första tjädern för henne 🙂

Jacqueline med sin första tjäder

Radja står för rapphöns

Akkar och matte tränar viltspår

Ett par utställningar har vi också hunnit med, SKK:s internationella i Sundsvall där jag fick tacksam handlerhjälp av Veronica som visade Vittra eftersom hon och Stella nu båda gick i jaktklass, samt att jag ställde Casper i jaktklass. Både Vittra och Stella fick excellent men blev utan CK. Casper däremot slog till med sitt första CERT, samt CACIB och slutligen BIM. Vår insats på utställningen var över på någon timme eftersom det var bara en handfull anmälda i rasen.

Snygg-Casper ❤

Desto fler var det i Umeå förra helgen där vi var på SVK:s traditionsenliga novemberutställning. Åter igen belönades Casper med CERT, bästa hane och slutligen BIM som den här gången smällde lite högre med den stora konkurrensen av många snygga hundar! Både Stella och Vittra fick åter igen nöja sig med excellent utan CK. Vittra får alltid fin kritik utan några större avvikelser, så jag tycker hon borde vara värd sina CK:n snart ❤ Vi tar nya tag med vänstervarvandet till våren!

Planeringen av vår nästa kull fortgår alltjämt, till Tuulas tredje (och kanske sista?) kull är vi extra noga med att allt ska kännas rätt med den hane vi väljer. När vi var i Finland tittade vi på två fina kandidater och hade bestämt oss för den ena av dem, men så precis när vi skulle lägga ut den planerade parningen kom ny information som gjorde att vi fick tänka om igen… Det är inte lätt det här med avel, det handlar inte bara om att para två duktiga jakthundar med varandra, man måste även ta hänsyn till hälsohistoriken hos båda familjerna som ska kombineras, och hur deras stamtavlor stämmer ihop. Dessutom vill vi kunna bidra med genetisk variation till rasen i stort, och inte bara återanvända linjer som det redan finns många av. Det är så mycket mer som ska stämma… och ju mer man forskar desto mer petig blir man! Men nu hoppas vi att vi har hittat rätt och inom kort kan presentera vår planerade kull 🙂 Tack för tålamodet alla som väntar på besked om valpar efter Tuula ❤

På tal om valpar så kan Tuula nu titluera sig trippelmormor! Vittra och Lovis har ju varsin kull på tillväxt, och den 10 november födde deras syster Miramis sju fina valpar efter pappan Michrima På G ”Pigge”. Vi ser fram emot att följa kullens äventyr framöver, för den som är sugen på valp efter denna intressanta kombination så finns valpar kvar att tinga! Följ denna länk för mer information 🙂

/Maria

Junkkari

Förra veckoslutet spenderade vi i finska Österbotten, vi startade Stella på den stora unghundsmönstringen Junkkari som arrangeras av finska vorstehklubben i slutet av september varje år.

2017 övertygade våra vänner Petra och Gabriel Åberg oss att anmäla Tuula till Junkkari. Det blev Maria som gav sig av med Tuula till det som skulle bli ett äventyr vi sent ska glömma! Som helt bortkomna noviser både vad gäller fasanjakt på fält och det finska språket lyckades vi ta ett 1:a pris på provet och sedan hamna på tredje plats i den prestigefyllda finalen. (Här är en länk till inlägget jag skrev då).

Det gav mersmak, och när vi hade våra nästa unghundar Casper och Vittra 2020 var planen att starta på Junkkari igen, då kom Coronapandemin emellan. Men i år fick vi äntligen möjlighet igen med Tuulas yngsta dotter Stella! Den här gången stämde Tomas jobbschema för en gång skull så vi var lediga båda två, vi hängde på husvagnen och styrde kosan österut.

Innan provet fick vi möjlighet att följa med familjen Åberg med deras hundar Pictan Gibson (pappa till GT kullen) och Kungshällans GT Grim på fasanjakt på deras marker utanför Ilmajoki. I Österbotten finns gott om fasan, och även en del vilda rapphönskullar. Fasanerna är svåra för hundarna att hantera, dom har en förmåga att springa undan i de djupa diken som avgränsar spannmålsfälten. Stella sökte i med sin sedvanligt härliga fart och stil över stubbåkrarna, men stötte en hel del fåglar innan hon började lära sig hantera dom. Det syntes så väl hur hon sänkte farten och arbetade koncentrerat med vittringen, och hon fick avsluta dagen med ett fint jobb på fasan.

Stella racar över stubben

Familjen Åberg

Kungshällans GT Grim

Pictan Gibson ”farsan Baloo” som visade de yngre förmågorna hur fasanerna ska tas

Spannmålsfält och grånande lador

Junkkari är öppet för alla kontinentala raser och lockar varje år över 300 startande, ett imponerande evenemang som saknar motstycke i norden! Till skillnad från vårt Riksprov så är Junkkari i första hand inte en tävling utan en mönstring av unghundar. Uppslutningen bland de som har unghundar från den aktuella årgången är stor, ofta ser man en hel kull från varje kennel i startlistan – både valpköpare och uppfödare tar chansen att få sina hundar/kullar utvärderade på både prov och utställning. Det blir många glada återseenden bland de som köpt valp från samma kennel. Bland de anmälda finns både nybörjare med sin första hund till ”gamla rävar”, samt inte minst uppfödare. Mönstringen består både av en exteriörbedömning och ett officiellt jaktprov i unghundsklass. För den som gillar att tävla så finns även det momentet med. De hundar som får 1:a pris på provet går vidare till finalerna som går på måndagen. Att gå vidare till final på Junkkari är stort och prestigefyllt! Deltagarna kommer till 99% från Finland, men en handfull svenskar brukar också vara med varje år. Många av de vorstehvänner vi pratat med tycker det verkar spännande att åka över starta på Junkkari men drar sig för krånglet med språket, och det kan vi hålla med om… Så gott som all information är på finska och finländarna pratar oftast inte svenska, så man får hanka sig fram på engelska. Men sedan vi var där 2017 har många förbättringar skett! Helt klart underlättar det om man har kontakter, och då gärna någon som pratar finska – Tack Petra! ❤

På lördagen var det dags för utställning för Stella. I år var det en ny samlingspunkt för evenemanget, Hotell Simpsiö utanför Lapua. Det var en toppmodern skidanläggning på ett litet berg i det annars ganska platta landskapet, fint och trevligt om än inte lika mysigt som den gamla kursgården Karhunmäki som tidigare var centrum för provet.

Utställningen är en exteriörbeskrivning där hundarna gås igenom noggrant enligt ett omfattande protokoll. Stella och jag hade turen att få domaren Emma Pirilä som pratade svenska så jag kunde förstå kritiken. Vi vet ju om att vår ”broilerbrutta” är stor och befarat att hon ligger på övre gränsen, nu fick vi svart på vitt att hon är 64 cm hög och 66 cm lång, maxgränsen för tik är 63 cm. Kritiken i övrigt var bra, hon behöver grovna till i skallen för att ”växa i” sina stora öron, hon är lite rak i framstället vilket inverkar på rörelserna. Summa summarum blev Very Good, det är ett gott avelsresultat.

Maria och Stella i ringen

På söndagen var det dags för prov, här hade vi återigen tur då vi fick domaren Raimo Polvi som också pratar svenska 🙂 Provet gick på marker utanför Haapakoski, öster om Lapua. Vi var sju ekipage i gruppen, hundarna provas alltid i enkelsläpp i Finland. Stella visade upp ett fint sök som hon fick beröm för. Först vid lunchtid kom vi in i ett område med en åkerholme där fasanerna höll till. Det blev snabba puckar där hund efter hund stötte fågel, och några fixade fina situationer. Stella skulle nog behövt ytterligare någon dags kalibrering på fasan för att kunna prestera tillräckligt bra fågelarbeten. Hon blev alltför försiktig och stod tomt några gånger då hon markerade stark vittring där fasanerna sprungit i dikena, sen blev det en stöt på andra sidan av en trädridå och frestelsen blev för stor så hon gick efter… Men tillslut efter ett långt löparbete lyckades hon spika en fasan. Hon gjorde en rapp avance, men sen fick husse använda rejäla röstresurser för att få stopp på henne då fågeln gick upp.

Till skillnad från i Sverige så döms stöt och eftergång hårt även i unghundsklass enligt finska regler, medan en tät skolad reviering som vi kan se i Sverige inte är viktigt. Speciellt i unghundsklass vill man se hunden jobba efter eget huvud utan onödig styrning och visslande från föraren. Alla hundar får göra en kastapport oavsett om man går till pris eller inte. Stella släppte tyvärr fasanen framför Tomas, så där rök några poäng. Summa summarum räckte hennes insats till ett tredje pris med 57 poäng. Så här lyder kritiken som domare Raimo översatte till svenska till oss:

”På öppet fält söker Estelle med snabb fart och stor passande vidd. Arbetar entusiastiskt, men lyder ledning vid behov. I lång gräs och längs diken står hon ett par gånger tomt, och en gång misslyckade stånd och fasanens förvisning (stöt och eftergång tolkade vi det som). I den fjärde delen spårar hon en springande fasan i långa gräs. Fast stånd och avancerar bra direkt mot fågeln. Springer först efter flygande fågeln, men stoppar på förarens kommando. Apporttest: snabbt och ivrigt till fågeln. Tar fågeln och bär den till förarens fötter”.

Redan när vi satt på färjan mellan Vasa och Holmsund kom mail från Raimo med kritiken, resultaten redovisades blixtsnabbt till databasen. Under utställningen skedde redovisningen till och med kontinuerligt! Det blev en viss försening på grund av datastrul, men överlag är vi otroligt imponerade över hur snabbt och effektivt allt arbete med redovisning sker under detta gigantiska evenemang! Fältdomarna använder handdator med digitala formulär, och det verkar fungera bra och effektivt. 26 provgrupper åkte ut i fält både lördag och söndag, till varje grupp hörde en domare och en skytt/markvisare. Jag vet inte hur många domare som är verksamma i Finland, men Junkkari lär engagera större delen av domarkåren! För att inte tala om hur mycket jobb som läggs ner på att organisera allt det praktiska kring kontakter med markägare och tillstånd – imponerande jobb av alla inblandade!

Till alla som är sugna på att starta på Junkkari kan vi bara säga – ta chansen! Det är en häftig upplevelse att vara med om 😀 Förutom själva provet så träffade vi en hel del trevligt vorstehfolk, och passade på att titta på ett par intressanta hanar till Tuulas kommande kull. Mer om det kommer i ett senare inlägg 🙂

/Maria

PS: I vanlig ordning finns fler bilder på vår facebooksida 🙂

Premiärveckan och riksprovet

Nu har vi hunnit en bit in på hösten och som vanligt önskar jag att någon kunde stoppa tiden… jag har redan avverkat hälften av min efterlängtade semester mitt i min absoluta favorit-årstid! I dag är det regn och ruskväder och älgjakten på vårt viltvårdsområde är inställd till oktober då vi gör ett nytt försök. Vi har väldigt lite älg i vårt område, hoppas fler vandrar in i oktober så vi kan fylla på vårt förråd av ”stapelfödan” för året.

En ledig dag som inte lockar till jakt med hundarna passar jag i stället på att ägna åt brödbak och framför datorn för att komma ikapp med allehanda göromål, sortera foton och inte minst skriva några rader om hösten så här långt!

Kroktjärn – en av favoritplatserna på vår jaktmark ❤

Premiärveckan spenderade vi traditionsenligt i vår stuga i Kittelfjäll. I år fick vi besök av våra vänner och valpköpare från Stockholmstrakten, Helen, Roger och Per. Med tanke på att vi hade bra med ripa under årets inventering på andra sidan marsfjällsmassivet så kände vi oss förväntansfulla inför premiärveckan! Men tyvärr visade det sig att riptillgången i Kittelfjällsområdet var sämre… Det var extra trist eftersom vi hade långväga gäster och dessutom unghundarna Stella, Canelle och Chanel som behövde få erfarenhet inför det stundande riksprovet dit dom var anmälda! Men vi fick i alla fall fina dagar på fjället med härligt väder, och vi åt och drack gott som sig bör när man har jaktsemester.

Förväntan!

Maria & Stella

En båt kommer lastad med våra vänner ❤

Hela gänget på fjället

Stella – vår unga fjällturbo

Efter en vecka i Kittelfjäll styrde vi kosan norrut mot Kiruna och riksprovet. Vi hade anmält Tuula till elitklass och Stella i unghundsklass. Först ut att starta var Tuula och Tomas på torsdagen. Gruppen fick flyga helikopter ut på fjället i Pirttivuopio, som ligger mellan Kiruna och Nikkaluokta. Tuula jagade på bra och gruppen hade gott om fågel, men vädret var växlande med tidvis snöbyar och knepiga vindar. Alla hundar i gruppen stötte fågel i sina släpp, så även vår rutinerade Tuula. Medvinden och de förargliga stötarna gjorde henne försiktig så hon tog inte ut svängarna fullt ut som vi är vana vid att se, men hon fick ändå till två fina fågelsituationer. Husse kände sig nöjd med hennes insats, men riksprovet är ju en tävling till skillnad från alla övriga prov som enbart är avelsutvärdering, så på riksprovet gäller det helt enkelt att vara bäst och dessutom ha en god portion tur!

Tuula scannar av fjället efter ”nedsläpp”

På fredagen var det unghundarnas tur, jag och Stella klev upp i ottan och gav oss av de cirka 13 milen mot Gällivare och Dundret som var dagens provmark, medan Tomas och resten av flocken fick sovmorgon i husvagnen. Det lilla fjället Dundret är lättpromenerat, man kan köra bil och gå ut i marken direkt från vägen. Och det lilla fjället levererar! Redan några minuter in i första släppet blev det ripkontakt. Anna Larsson och hennes Klevportens LM Sissi hittade en stor kull och lyckades få till två kompletta fågelarbeten efter konstens alla regler – imponerande! Helen och Canelle gick i par med Anna och Sissi, som fick vila efter sin situation medan Per och Coco hoppa in som parkamrat under den resterande släpptiden. Domaren Jim Vejby lät förarna gå tillbaka i marken en bit för att inte behöva släppa hundarna direkt på de nyslagna riporna. Både Per och Helen lyckades föredömligt hålla ihop sina hundar under tiden som återstod, och slapp komma i kontakt med de nyslagna riporna.

När dom var klara med sitt släpp var vi tillbaka i det ”heta” området där vi såg riporna slå, och det blev min och Stellas tur. Inget drömläge precis! Stella hade fortfarande full koll på var riporna tagit vägen, jag kunde nästan känna den elektriska laddningen från henne knastra genom kopplet till min hand… Jag försökte efter bästa förmåga styra min unga krutdurk till ett tätt ”spanielsök” förbi det minerade området. Jag vet ju sedan tidigare att hon har ett fantastiskt fjällsök, men den ungdomliga ivern är stor och erfarenheten att spika nyslagen fågel är låg… Den hjälpsamme markvisaren påtalade gång på gång att jag borde släppa ner henne mot några intressanta videbuskar – som jag för min del gärna ville undvika! Tillslut föll jag till föga och lät Stella gå ut i ett slag mot området, och det fick jag bittert ångra… Där satt givetvis några av de nyslagna riporna som Stella glad i hågen sprang upp utan att känna vittringen av. Frestelsen blev för stor – hon tryckte gasen i botten och det slog lock för öronen! När jag väl fått tillbaka odågan och sagt några förmanande ord fick vi fortsätta, men bara en kort bit därifrån sprang hon upp nästa gäng ripor, och det blev ytterligare några brända säkringar. Den lyckliga unghunden kom tillslut tillbaka efter sitt race, med ett glatt grin och den långa tungan hängande utanför käften. Men glädjen blev kortvarig, matten fick snöpligt lyfta på hatten och Stella fick sedan tillbringa resten av dagen i bilen medan jag passade på att fotografera resten av provdagen på uppdrag av vorstehklubben.

Kungshällans PT Chanel ”Coco”

Canelle i stilfullt stånd

Syskonen Canelle och Chanel ”Coco” höll däremot ställningarna hela dagen! Båda två tog för sig på fjället, sökte fint och fick mycket släpptid. Efter den första kullen vi hade i början av dagen dröjde det ett bra tag tills gruppen hittade fågel igen. Både Canelle och Chanel hade chans på fågel, men tyvärr blev det ingen godkänd situation för någon av dom. I den andra gruppen på Dundret gick Anna-Carin och kullbrorsan Milou. Han var för dagen lite väl egenrådig och hade mycket spring i benen så det blev inget pris för honom heller. Vi kan konstatera att vi har unghundar med otroligt mycket motor, det gäller bara för oss ägare att lyckas kanalisera allt detta krut åt rätt håll. Då jäklar blir det åka av! 😉

Under lördagen genomfördes eftersöksgrenarna spår och vatten, för vår del var det bara Tuula med sitt godkända fältbetyg som startade. Hon fixade båda delarna utan problem. Vid prisutdelningen då resultaten avslöjades visade det sig att hennes insats räckte till ett andrapris och nionde placering. Vi vet ju redan vad vi har i Tuula och att hon har kapacitet för betydligt bättre resultat än så, men som sagt så är riksprovet en tävling där Sveriges främsta elithundar möts – då är marginalerna små!

Årets riksprov var trevligt och väl arrangerat av värdarna SVK Malmfälten. Bra fågeltillgång på fantastiska marker hade dom också lyckats ordna till oss deltagare! Vi tackar alla som fixat allt detta, och tack till våra valpköpare Helen, Per och Anna Carin som kom och startade sina unghundar! Nu fortsätter jaktäventyren hemmavid – vi kommer igen med våra oslipade diamanter 🙂

/Maria

PS: I vanlig ordning finns fler foton från premiärveckan och riksprovet på vår facebooksida

Halvtid med JV-kullen

Nu har vi redan passerat halvtid innan valparna flyttar hemifrån, tiden går så fort! Den här gången kommer det kännas extra tomt eftersom vi inte behåller någon valp. Men som ”tur är” så blir en valp kvar lite längre eftersom hans blivande husse och matte ska gifta sig. Då får vi passa på att rå om honom lite till ❤

Valparna ute för första gången – det finns så mycket att undersöka!

Det är ett härligt litet gäng som växer så det knakar, nu när dom blivit fem veckor har dom börjat kräva mer aktivitet. Hela flocken är engagerad i passning och uppfostran, mamma Vittra släpper allt mer på ansvaret och digivningen i takt med att valparna äter mer fast föda. Stella har axlat rollen som dagisfröken, hon håller sig alltid i närheten av valparna och vill gärna leka med dom även om hennes lek-inviter är lite för hårdhänta än. Det är så intressant att betrakta hundflocken och hur dom interagerar med varandra. Mormor Tuula är måttligt engagerad nu när valparna inte längre är ”blöjbarn”, hon och Casper tycker mest att dom är små irritationsmoment med sina sylvassa tänder. Gammelmormor Nelly är trött och hör illa, så hon ser till att hålla sig så långt borta från de små som möjligt. Valparna i sin tur tänjer på gränserna och testar hela tiden hur mycket dom kan retas med de vuxna innan dom åker på en åthutning så att dom gnällande får ta till reträtt med svansen mellan benen. Det är nyttiga och viktiga lärdomar för framtiden. Som vanligt följer vi valparnas uppväxt med kameran, och försöker lägga ut en liten film varje vecka på vår facebooksida.

Valparna med dagisfröken Stella

Det var en svår uppgift att placera alla valparna när vi fått så många intresseanmälningar, men eftersom vi inte kan behålla någon valp själva den här gången är vi glada att hela tre syskon hamnar i Sundsvall, bara 10 mil ifrån oss! På så vis får vi möjlighet att träffa dom oftare och finnas tillhands på ett bättre sätt för deras hussar och mattar. De andra två hamnar i Kopparberg (med koppling till Sundsvall) och Örebro. Valparna kommer få namn efter svenska fjäll eller orter i fjällen, de senaste kullarna har fått sina teman utifrån pappans namn som i det här fallet är Jorm. Valparna kommer att heta Leipik, Akkar, Aktse, Radja och Akka, vem som blir vem är dock inte klart än. Under påsken kommer de flesta av valpköparna och hälsar på, det ser vi fram emot. När vi hade förra kullen under coronapandemin blev det inte ett enda besök före leveransen…

Förra helgen var Tomas på jaktprov i Mittådalen med Casper och Stella. Den här gången hade dom tur med vädret, varken snöstorm eller sockerföre! Casper startade i öppenklass och Stella gjorde sin provdebut i unghundsklass. Stella visade upp samma förstklassiga sök och fina fågelhantering som vi sett under jakten, och fick en fin fågelsituation med bra avance. Hon belönades med fält: 8 och apport: 10. Casper gick lite ojämnt, han hade ett par fågelsituationer där domaren tyvärr inte såg riporna så det blev EFF för honom. Andra dagen gjorde Stella en repris, visade än en gång upp sina kvalitéer med både ett flott ”kaststånd” – från full fart till stramt stånd (som tyvärr inte domaren såg) samt en snygg fågelsituation där hon förtjänstfullt tog om i vinden flera gånger för att precisera ripan, som hon sedan reste med en djärv avance. Det resulterade i ytterligare ett betyg 8 – 10! Casper gick bättre än under första dagen, men var ändå lite ojämn. Han fick mycket släpptid och tillslut en situation där han fick visa upp sin typiska torpedavance, han fick betyget 6-10. Vid prisutdelningen visade det sig att Stella blev bästa unghund både lördag och söndag, och inte nog med det hon blev totalbästa hund i alla klasser över hela provhelgen! 😀 Det känns verkligen som en Deja-vu upplevelse från när Tuula var unghund. Fast ännu bättre! – Tuula gick också lika strålande bra på sitt första vårprov, nyligen fyllda 10 månader. Men då hade vi tyvärr busväder och riktigt sköra ripor så det blev inget fältbetyg för henne. Men det tog hon ju som bekant igen senare.

Stella och husse vann massor med foder från Robur och en liten fin keramik-ripa

Även kullbrorsan Milou och matte Anna Carin har startat på vårprov. Men som vanligt med vårproven så ska man ha en god portion tur både med vädret, föret och de vilda fåglarna, och det hade dom tyvärr inte den helgen. Vädret var tufft och riporna riktigt sköra, Milou fick många fina lovord av domaren och mycket släpptid som han utnyttjade väl, men tyvärr inget pris. Det blev ytterst få pristagare under hela den provhelgen. Den som säger att vårprov på fjället är ”lätt” vet inte vad hen pratar om! Någon gång har vi väl varit med om en sådan där strålande vacker dag då man lättjefullt glider fram på den fasta skaren som bär hundarna helt perfekt, och ripor som snällt sitter och väntar på att hittas av hundarna… men de dagarna är lätt räknade! Desto oftare är vårvinterproven en rejäl prövning i uthållighet och jaktlust både för hundar och förare. Men Team Milou kommer igen – var så säker!

Av de övriga syskonen har vi fått regelbundna rapporter framförallt från den ”sydliga utposten”, systrarna Canelle och Chanel utanför Stockholm, vars matte och husse lägger en god grund med stadga och träning på rapphöns under kontrollerade former. Den gemensamma nämnaren för PT kullen är att det är hundar med en kraftfull jaktmotor, det gäller att förarna som rattar dessa ”ferraris” har huvudet på skaft och snabb reaktionstid! Det märker vi inte minst på vår egen turbotjej Stella 😉

Från GT-kullen (Gibson-Tuula) har Monica och Miramis startat på vårprov, i deras fall debut i elitklass på vilda rapphöns vilket också är en stor utmaning för hundarna. Miramis har gått riktigt bra och fått många lovord med sig, men tyvärr ingen godkänd fågelsituation. Men dom kommer igen, och det lär bli med besked! ❤

Kullbrorsan GT Grim och husse Gabriel följde med Tomas och jagade några dagar i Kittelfjäll. Tyvärr hade dom otur med vädret som gjorde det onödigt tufft, men kul att se var att Grim lossnat ordentligt! Han sökte jättefint och gjorde fina fågeljobb, även om det tyvärr inte ledde till något läge för fällning.

Från GT-kullens egen ”superstar” – riksprovsvinnaren GT Lovis väntar vi med spänning på att höra om parningen med Knallapportens Helags gett resultat!

I skrivande stund löper Tuula, hon gör sitt bästa för att förföra den intet ont anade Casper… Men vi snuvar henne på konfekten den här gången. Däremot så blickar vi framåt mot hösten, Tuula löper med ca 6-8 månaders mellanrum vilket betyder att vi planerar att ta en tredje kull efter henne vid årsskiftet 2022-23.

Tuula i ”flirt-mode” ❤

Jag (Maria) håller som vanligt koll på intressanta hanar och blodslinjer, jag försöker hitta en hane av linjer som är mindre använda i Sverige/norden (sorry Casper – du är världens finaste ❤ men har lite för många avelsmatadorer i stamtavlan). Målet är att avkommorna inte bara blir dugliga jakthundar – utan också har potential att bredda avelsbasen hos vår fina sunda ras i Sverige för den som har uppfödarambitioner eller vill matcha fram en blivande avelshane. Tuulas första två kullar börjar vara ganska väl utvärderade vid det här laget, och hennes avkommor ligger på topp inom alla områden. Om du som läser detta söker en jaktkamrat och dessutom har ambitioner att meritera den så är du välkommen att anmäla intresse för Tuulas kommande kull! Vi ser gärna avels- och provintresserade köpare som vill förvalta de valpar som kanske blir Tuulas sista kull.

/Maria & Tomas

God Jul och gott nytt år!

Juldagen är här och 2021 börjar närma sig sitt slut. I år har Tomas för en gångs skull lyckats pricka in en långledighet över både jul och nyår – kan inte minnas när det senast hände! Vi passar på att njuta av ledigheten och tar dagliga långpromenader med hundflocken.

Promenad på årets kortaste dag

Vintern kom tidigt redan i november och satte stopp för skogsjakten med hund, föret i skogen blev hårt och skogsfåglarna började söka föda i träden i stället. De senaste åren har vi varit bortskämda med att kunna ta några jaktturer på barmark under de korta midvinterdagarna. Men snötäcket är fortfarande allt för dåligt för skidåkning och slädkörning, vi längtar efter att kunna dra upp vårt skidspår ut på Ångermanälven! Tomas har varit ute några svängar på toppfågeljakt, och fler lär det bli nu när den jakttiden blivit förlängd.

2021 lider mot sitt slut och när vi blickar tillbaka till året som gått så hade vi stora planer och förhoppningar när pandemin äntligen började ge med sig. Nu skulle vi komma iväg på både mer jakt och prov med Casper och Vittra! Men tji fick vi… var det inte Vittras löp som ställde till det så blev det i stället inställda prov, Tomas jobbschema eller väder och vind som satte käppar i hjulen. Casper och husse lyckades i alla fall bärga ett 1:a pris från vårprovet i Mittådalen, och i november kom Maria och Vittra med på ett särskilt prov på fält och lyckades skrapa ihop till ett 2:a pris. När de populära ordinarie fjällproven i Mittådalen blev inställda på grund av strulet med avlysningar så blev det i stället hårt tryck på de särskilda prov som anordnades, så det var inte lätt att få plats. Det är inte det lättaste att få tillfälle att meritera sina hundar i dessa dagar!

Vittra har spikat en fasantupp. Dom är inte helt lätta att hantera på senhösten!

Jaktsäsongen i höstas började bra med en härlig premiärvecka i Kittelfjäll, och vi såg fram emot minst en ytterligare fjälltur, men då Tomas lediga dagar i oktober infann sig så visade sig vädergudarna från sin allra sämsta sida, så vi stannade hemma. Sen blev det inget fler lämpligt tillfälle att komma iväg till fjälls. I stället har vi (framförallt Tomas) jagat flitigt på våra hemmaskogar som fortsätter hålla en stabil och hög stam av skogsfågel.

Tuula levererar alltid i skogen…

Men när det inte vill sig för vår del så är det tur att vi har några fantastiska valpköpare som håller Kungshällans fana högt! Den största och häftigaste händelsen i år var definitivt när Mia Umaerus Kempe och Kungshällans GT Lovis smällde till med att vinna riksprovet på fält i elitklass!

Mia skickade regelbundna rapporter till oss under riksprovsdagarna. När vi fick veta att Lovis klarat eftersöksgrenarna prickfritt – elitklasspåret med räv och en utmanande vattenapport började vi ana att det rutinerade ekipaget skulle ligga bra till när också fältdelen blev godkänd! Vi väntade förgäves på någon form av livesändning från prisutdelningen sent på kvällen, men då inget dök upp gick vi tillslut och la oss. Morgonen efter hoppade jag nästan jämfota ur sängen när jag slog igång mobilen och såg ett missat samtal och meddelande från Mia: – Vi vann alltihop!! 😀

Innan riksprovsvinsten hade Mia och Lovis hunnit få 2 st fina 2:a pris i elitklass, det ena provet var dessutom ett odelat prov med spår och vatten, samt fältdelen på vilda gotländska rapphöns. Lovis har verkligen bevisat att hon är en stark allroundhund när det gäller!

Även Monica Holmberg och kullsystern Miramis har gjort bra ifrån sig, på de två prov de startade i höst kammade dom hem 2 st 1:a pris i ÖKL så inför nästa säsong är det elitklass som gäller även för dem 🙂

Monica och Miramis – glada efter att ha erövrat sitt andra 1:a pris i ÖKL.

Från våra yngsta förmågor i PT kullen (Pedro du val de Céze – Tuula) kommer det regelbundna positiva rapporter om arbetsglada energiska ungdomar! Vi har fått möjlighet att träffa Milou en kort sväng, samt Canelle i samband med fältträning nu i november. Tyvärr har det inte blivit tillfälle att dra ihop någon kullträff, men vi hoppas vi får till det under nästa år! Vår egen Stella är ett riktigt energiknippe och lyckopiller ❤ Vi har gått en hel del i skogen med henne under hösten- ”obeväpnade” jaktturer, hon söker fint och har (än så länge!) bra kontakt. Hon har känslig nos och flera gånger har vi sett henne stå för skogsfågel.

Vi ser mycket av Tuula i Stella, hon fick springa lite på fjället under premiärveckan och vi hade hoppats att hon skulle få chansen igen senare under hösten men det blev ingen fler fjällresa. Vi drömmer oss fortfarande tillbaka till mamma Tuula som 5,5 månader gammal stod för ripa på ett snöklätt fjäll i oktober… Men desto mer längtar vi nu i stället efter att få släppa vår lilla turbo på vårfjället!

Stella ca 6 månader med en orrtupp på kornet.

Kungshällans PT Chasseur de Milou ca 6 månader (Pedro du val de Céze – Kungshällans UF Tuula)

Kungshällans PT Canelle ca 7 månader (Pedro du val de Céze – Kungshällans UF Tuula)

Nu väntar vi bara på att Vittra ska börja löpa, det är beräknat till årsskiftet men när ett litet hopp att hon skjuter på det ett tag till så vi kan hinna med lite vårvinterjakt på fjället innan valparna kommer. Glädjande nog har vi redan många på intresselistan för vår planerade kull efter Vittra och Jorm. Det känns bra att Vittra hann få ett 2:a pris i öppenklass innan parningen, även om vi vet att hon har kapacitet för högre valörer! Men eftersom Jorm börjar bli till åren och vi gärna vill ta en kull av honom innan det är för sent så siktar vi på valpar i nu i vår. Oavsett vem av föräldrarna de kommande valparna brås på så kommer det garanterat bli lugna och behagliga individer, det är gemensamma egenskaper för både Jorm och Vittra ❤

Vi vill passa på att önska alla hundvänner, nya och gamla valpköpare och annat löst folk en fortsatt fin julhelg, och så ser vi med förhoppning och förväntan fram emot ett nytt år med nya möjligheter!

Riksprovet och hösten så här långt

Över en månad har gått sedan den efterlängtade premiären 25 augusti, vi är mitt i vår bästa tid på året – hösten! Måtte snön dröja ett bra tag än så att vi hinner njuta av många jaktturer än. Nattfrosten har gjort sitt intåg och lövträden byter allt mer skepnad till sina sprakande höstfärger. För min del fick det gärna vara höst 6 månader om året, kan ingen stoppa tiden?

Sedan jag skrev något sist har mycket vatten runnit under broarna på hundfronten. Jag har många gånger tänkt sätta mig framför datorn och blogga, men tiden har i stället gått åt till aktiviteter ”IRL” och det har slutat med några bilder och blänkare ”i farten” på Facebook. Den här söndagen när Tomas sover ut efter nattskiftet, hundarna ligger förnöjda och slöar i köket medan det är ruggigt surväder ute känns det som en lämplig dag för mig att pränta några rader här.

Dimma – finaste nannyn för våra valpar ❤

Sommaren handlade mest om Tuulas valpar och deras uppväxt, kontakter med valpköpare och lite ”underhållsträning” av eftersöksgrenar med Tuula och Nelly, jag har också tränat en hel del viltspår med Tuula. Efter tre starter på viltspårprov med tre 1:a pris kunde hon kvittera ut sitt viltspårchampionat 🙂

Ända sedan i våras då vi fick veta hur illa ställt det var med Dimmas artros hade vi mentalt försökt förbereda oss för att ta avsked av henne. Dimma haltade omkring på gården men var för övrigt nöjd och lika go och glad som alltid, när hon fick bada och simma i tjärnen var lyckan total! Tillslut kom dagen då vi skulle hämta lille Casper, då kunde vi inte skjuta upp det längre – Dimma älskade ju valpar men vi ville förskona henne från stressmomentet med en ny flockmedlem. Det blev en omtumlande dag då husse först tog sista promenaden med Dimma, och senare på dagen hämtade vi upp lille Casper som fått lifta med en annan valpköpare från Luleå.

Våra härliga valpar ja – Vildvittra och Casper! Dom är en ständig källa till glädje och framtidstro. Vittra är över fem månader nu och snarare en unghund. Det finns en hel del att berätta om dem men det tar jag i ett senare inlägg 🙂

 

Premiärveckan spenderade vi liksom många tidigare år i Kittelfjäll där vi har vår stuga. Tyvärr fortsätter den dåliga riptillgången som hållit i sig i flera år. Vi jagade på flera olika fjällområden men det var samma överallt. Men tack vare att vi har två så rutinerade storgående hundar som Tuula och Nelly så fick vi en del fina situationer och fågel med oss hem. Fjälljakten är ju till största delen ren rekreation – de finns ju de som fjällvandrar utan vare sig hund eller bössa bara för upplevelsen, och för min del ”skjuter” jag bäst med kameran 😉 Det var härligt att se 10-åriga Nelly på fjället, det var som om hon hade en renässans! Gick hårt och starkt och skötte sina fåglar utmärkt. Hon är av samma slitstarka virke som sin mamma Strimma, hoppas hon håller sig lika pigg och fräsch några år till.

En magisk solnedgång när vi var på väg hem över Bergsjön efter en god middag hos Monica och Rolf.

Skön dag på fjället när vi provade ett nytt område. Toppenfina marker men skralt med fågel, åtminstone på förmiddagen.

Nelly – vår drottning briljerar!

Spännande med pippi tycker Vittra.

Väl hemma från fjällturen väntade några dagars älgjakt innan vi hakade på husvagnen och gav oss av söderut till nästa äventyr – Riksprovet som i år arrangerades på skog i trakterna kring Hällefors. Tomas och Tuula startade på fredagen. Vi hade hört av de som startade dagarna innan att det var skralt med fågel i skogarna. Så var också fallet för gruppen som Tomas och Tuula gick med tillsammans med domaren Dag Teien. Under skogsjakten hemma är husse inte alltid nöjd med Tuula som i bland går lite för stort och brister i kontakten. Men på något vis är det som att hon vet av när det är allvar på prov, och då sköter hon sig exemplariskt! Kanske beror det på att husse inte har någon bössa med sig, är mer skärpt och fokuserar mer på henne än på jakten. På prov gäller det att vara fokuserad och prestera under den begränsade släpptid man får, till skillnad från att gå ensam i skogen med hund och bössa då man har all tid i världen 😉

Fin morgon på väg ut i markerna.

Riksprovet gick i härliga marker.

Gruppen fick gå länge innan första fågelkontakten, det var Tuula som stod för den. Hon gjorde ett fint arbete på en tjäderhöna som hade löpt undan, tyvärr blev det inte läge för fällning eftersom fågeln gått i en cirkel och gick upp bakom hund och förare, så skytten fick salutera. Tuula hade nu gått full tid, inte gjort några fadäser och fått många lovord av domaren så Tomas slappnade av och kände sig nöjd med dagen. Ytterligare två hundar i gruppen hade fått fågelsituationer, den ena gick tyvärr efter för långt och fick utgå men den andre gjorde ett fint arbete och blev godkänd. Men domaren Dag hade ett ess i rockärmen som han valde att utnyttja – i början av dagen hade gruppen sett en tjädertupp lätta på avstånd. Den hade Dag inte gett upp tankarna på när gruppen var tillbaka i samma område. -Tomas, nu släpper du Tuula och ser till att hitta den där tuppen! Tomas som slappnat av och trott att han och Tuula var färdiga för dagen fick nu skärpa till sig igen! Åter igen var det som om Tuula läste sin husses tankar, hon la upp ett exemplariskt fint sök. När hon inte kom tillbaka där Tomas väntade sig se henne förstod han direkt att det var fågel på gång och var inte sen att utnyttja situationen. Rapportering har han och Tuula finslipat under jakten och den fungerar väl, så nu kom tillfället att få visa upp den på prov igen! Efter några försiktiga visslingar kom Tuula fram ur buskaget och tittade husse i ögonen på det där viset som inte kan misstolkas. -Häng på, nu kör vi! vinkade Tomas åt domaren och skytten, och tillsammans hängde dom på Tuula som med bestämda steg gick tillbaka dit hon kom ifrån. Efter en kort löpavance lättade inte den eftersökta tjädertuppen, men väl en orrtupp som skytten drog iväg ett skott på. Tyvärr blev det bom. Nu var tiden ute, och det var bara kastapporten kvar. Tyvärr även där blev det lite missförstånd då skott och kast kom innan Tomas hunnit ge klartecken, så Tuula reste sig upp från sittande. Sen tjorvade hon lite onödigt så husse fick ge henne en tillrättavisning innan hon kom in med fågeln.

Vår tillfälliga boplats där matte huserade under dagarna med den äldsta och yngsta generationen medan Tomas och Tuula gick prov.

Hellefors herrgård, fantastiskt vacker och trivsam miljö där riksprovet hade sin förläggning.

Vår saknade Dimma var på sätt och vis med under riksprovet. Jag sponsrade evenemanget med mitt företag Marias Galleri och visade därför upp några av mina hundporträtt i herrgårdens stilfulla miljö. Dimmas porträtt fick hedersplats på spiselkransen i en av salongerna ❤

På lördagen var det så dags för eftersöksgrenarna. Endast sju ekipage i elitklass hade blivit godkända på fältdelen, det var synd att det var ont om fågel annars hade startfältet varit större. Förmiddagen började med släpspår på kanadagås som Tuula fixade utan problem. Men nu började fjärilarna fladdra i magen på Tomas! Läget var precis samma som under riksprovet i Mittådalen i fjol, då Tuula inte klarade vattenarbetet efter att ha fått en sjua på fält och fixat spåret med full pott. Det var så surt! I fjol var hon en av de yngsta startande elithundarna, om hon hade klarat vattnet hade hon varit med i toppstriden. Det fick bara inte hända igen! Vi är väl medvetna om att vattnet inte är Tuulas starkaste sida. Hon är ingen spontanbadare, och vi har jobbat en hel del med att få henne att gå rakt i vattnet utan tvekan. Hela sommaren har vi tränat på alla upptänkliga varianter av elitvatten och utsatt henne för olika former av utmaningar så förutsättningarna var helt klart bättre än i fjol.

Laddade och nervösa elit-ekipage inför vattenarbetet!

Nu gäller det gumman!

Platsen för vattenarbetet var den här gången en kanal, där hunden skulle simma över blankvatten över till andra sidan och hämta anden som låg gömd i vasskanten. En bit längre ner fanns en bro där vi i publiken satt på första parkett. När det var dags för Tomas och Tuula att starta var husse nästan sjuk av nervositet, och jag som satt bland publiken med kameran skjutklar vågade knappt titta genom sökaren. Tomas tog god tid på sig att rikta in Tuula mot udden där fågeln låg gömd innan han kommenderade ut henne. Hon tog ett par steg fram mot vattenbrynet, tvekade och började sen gå längs stranden för att hitta en bättre igång. Tomas vågade inte låta henne hållas, så han röt i ordentligt och dirigerade henne UT! då gick hon värdigt i vattnet som den prinsessa hon är, simmade ut och löste uppgiften utan problem. Vilken lättnad! Alla sju ekipagen klarade båda eftersöksmomenten så samtliga var med i striden om de prestigefulla pallplatserna. Nu återstod några timmars spännande väntan innan vi fick veta resultatet under middagen och prisutdelningen!

Tomas riktar in Tuula. Domaren Dag Teien vet vad som står på spel men behåller sitt pokeransikte 😉

Vilken lättnad! Riksprovet 2019 avklarat med samtliga moment godkända. Tomas har nog aldrig någonsin varit så nervös på ett jaktprov tidigare 😉

Prisutdelningen under ett riksprov är en långdragen historia där spänningen byggs upp bit för bit. I omgångar mellan förrätt och huvudrätt presenteras avtackningar där markvärdar, sponsorer, funktionärer uppmärksammas för sina insatser innan man slutligen är framme vid pristagarna. Först ut presenterades unghundsklassen, där vinnaren blev en trevlig korthårshane vid namn Valkia-Aidan Ajax med husse Owe Fredriksson från Nordmaling, Västerbotten. När det blev dags för elitklassen ropades Tomas upp, Tuula fick pris för bästa fälthund med CACIT! Dessutom fick hon ett pris för bästa rapportering. Spänningen var olidlig när alla utom de tre främsta hundarna ropats upp och Tuula var en av dom! Det slutade med att hon kom på andra plats efter strävhårstiken Glesbygdens Hildur och husse Erik Gustafsson, också från Västerbotten. På tredje plats kom Anders Andersson med Jaktfröydens BBB Grave Digger. När vi fick höra de fullständiga resultaten förstod vi att vattenmomentet måste ha varit spännande även för domarna, Hildur och Tuula låg då på samma poäng! Dom var de enda två elithundarna som fått fältbetyg 8 och båda hade 9 poäng  på apporten, det visste domarna men inte deltagarna. På ett riksprov hålls alltid betygen hemliga fram till prisutdelningen för att öka spänningen 🙂 Vattnet blev det avgörande momentet, Hildur klarade det prickfritt medan Tuula fick betyg 9 och tappade då fem poäng. Hade de båda fått samma slutpoäng så hade Tuula stått som vinnare eftersom hon är den yngre av de två. Men vi hänger inte läpp för det, vi är otroligt glada och stolta över vår otroliga hund! Hon bara levererar och levererar – vi vet vilken kapacitet hon har. Just därför är det så kul att visa upp henne i sammanhang där landets bästa hundar samlas. Kul kuriosa är att Hildur är dotter till Fjällbrisens Gira som vann riksprovet i Mittådalen 2011 då vår Nitro kom på tredje plats. Dessutom delade vid då stuga med Giras matte Hanna Holmberg som är uppfödare till Hildur.

Här är en länk till samtliga resultat från elitklassen. Och här är en länk till Tuulas kritik, trevlig läsning är det 🙂 Åter igen har vi fått uppleva ett trevligt riksprov, suveränt anordnat av Mellansvenska vorstehklubben!

Riksprovsvinnarna 2019 – två rutinerade skogsjägare från Västerbotten 🙂 Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur i elitklass och Owe Fredriksson med Valkia-Aidan Ajax i unghundsklass. Stort Grattis!

Riksprovet var vår enda provstart det här året, nästa år är vi på banan igen med våra två unghundar. Det ser vi fram emot! Men vi följer med spänning de av våra valpköpare som är aktiva på jaktprov, där Frederik och Tuulas kullbror Metso varit det flitigaste ekipaget så här långt. Metso är meriterad på alla underlag och går riktigt bra, men har haft oflyt på proven där olika omständigheter ställt till det så de högre betygen har uteblivit. I höst har dom hittills fixat 2X2:a pris på fjäll med fina omdömen, vi håller tummarna benhårt att 1:an snart sitter där – det är dom så värda! ❤

Nu ser vi fram emot fortsatt jakt, närmast väntar en tur till Kittelfjäll igen för att se om mer ripa ”frusit fram” sen premiären 😉

/Maria