Natten mellan den 21 och 22 februari föddes Tuula 8 fina valpar. Hennes tredje kull och Kungshällans nionde i ordningen. Tuulas temperaturfall, det första tecknet på att valparna gör sig redo att födas, började redan på morgonen den 21:a. När klockan hunnit bli 22 kom den första valpen, en präktig skimmelhane. Sedan kom en hel rad med bruna valpar med mellan 30 minuters till en timmes mellanrum. Pappa Midas färg verkar ha slagit igenom ordentligt! 😉 När den sjunde valpen, en skimmelhane, hade fötts var klockan 02 och Tuula verkade klar. Vid det laget var vi rejält trötta och grusiga i ögonen. Vi bäddade rent i valplådan och Tomas tog vaktskiftet i soffan för att hålla koll om Tuula skulle behöva gå ut. Precis när han började slumra in väcktes han av ljud från valplådan, Tuula hade fött ytterligare en valp – en brun hane!
Stolt och duktig mamma Tuula ❤På morgonen var hela flocken nyfikna på nykomlingarna. Vittra längtade efter att få komma in och hjälpa till, men det tog ett par dagar innan Tuula tillät det.
Valparna var jämna i storleken och Tuula skötte det hela som den rutinerade mamma hon är. Fördelningen blev fem hanar – tre bruna och två skimmel, samt tre bruna tikar. Vi hade hoppats på några fler tikar men är förstås glada och lättade att allt gick så bra. Tuula lyckades dessutom tajma in valpningen perfekt eftersom vi båda var lediga, det känns alltid tryggt att vara två om att ta emot en valpkull. Jag glömmer aldrig de dramatiska dygnen 2016 då Nelly kämpade med sin valpning som inte kom igång. Tomas jobbade nattskift och det hela slutade med att jag fick ge mig i väg till Sundsvall och tillbringa en lördagsnatt på djursjukhuset medan Nelly genomgick kejsarsnitt.
Tyvärr kommer valparna inte att räcka till alla som anmält intresse. Vi är så glada och hedrade av den stora responsen, alla trevliga samtal, mail och besök ❤ Så många trevliga familjer med toppenhem att erbjuda -vi skulle önska att vi kunde erbjuda en valp åt allihop! Vi har avvaktat några dagar sedan födseln för att se att alla valpar utvecklas som dom ska, men nu väntar den otacksamma uppgiften att gå igenom intresselistan och bestämma oss för vilka vi kan erbjuda en valp. Det är otroligt frestande att behålla en själva, vi tror verkligen stenhårt på den här kombinationen! Men vi får lov att vara realistiska eftersom vi redan har fyra hundar i aktiv ålder som alla behöver sin beskärda del av jakt och uppmärksamhet. Nu ska vi bara njuta av de åtta veckorna som vi får rå om Tuulas troligtvis sista kull innan de ger sig ut på sina livsäventyr i nya hem ❤
De två skimmelpojkarna
För ett par veckor sedan tog vi en tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. På grund av den kommande valpkullen var det vår enda chans att komma iväg tillsammans. Vädret var skovigt, innan vi åkte hade det varit rejält kallt ner mot -30 grader, men då vi kom upp hade det slagit om till nollgradigt. Det blev några dagar med blåst och varmgrader, alla sjöar blev till blöt blankis. Föret uppe på fjället var skarpt. Men vi fick tre hyfsade jaktdagar, hundarna kämpade på och fixade några ripor i säcken. Lite surt är det att vi missar den bästa tiden för jakt, den sista veckan före 15 mars. Men vi får ta igen det nästa år då vi tänkt ha uppehåll med valpar 🙂
Vittra och Stella var de som fixade fåglarna de här dagarna (y)
/Maria
PS: För er som vill bli utsatta för daglig ”valpaspam” de närmaste veckorna, följ vår Facebooksida! 🙂
Nu har vi hunnit en bit in på hösten och som vanligt önskar jag att någon kunde stoppa tiden… jag har redan avverkat hälften av min efterlängtade semester mitt i min absoluta favorit-årstid! I dag är det regn och ruskväder och älgjakten på vårt viltvårdsområde är inställd till oktober då vi gör ett nytt försök. Vi har väldigt lite älg i vårt område, hoppas fler vandrar in i oktober så vi kan fylla på vårt förråd av ”stapelfödan” för året.
En ledig dag som inte lockar till jakt med hundarna passar jag i stället på att ägna åt brödbak och framför datorn för att komma ikapp med allehanda göromål, sortera foton och inte minst skriva några rader om hösten så här långt!
Kroktjärn – en av favoritplatserna på vår jaktmark ❤
Premiärveckan spenderade vi traditionsenligt i vår stuga i Kittelfjäll. I år fick vi besök av våra vänner och valpköpare från Stockholmstrakten, Helen, Roger och Per. Med tanke på att vi hade bra med ripa under årets inventering på andra sidan marsfjällsmassivet så kände vi oss förväntansfulla inför premiärveckan! Men tyvärr visade det sig att riptillgången i Kittelfjällsområdet var sämre… Det var extra trist eftersom vi hade långväga gäster och dessutom unghundarna Stella, Canelle och Chanel som behövde få erfarenhet inför det stundande riksprovet dit dom var anmälda! Men vi fick i alla fall fina dagar på fjället med härligt väder, och vi åt och drack gott som sig bör när man har jaktsemester.
Förväntan!Maria & StellaEn båt kommer lastad med våra vänner ❤Hela gänget på fjälletStella – vår unga fjällturbo
Efter en vecka i Kittelfjäll styrde vi kosan norrut mot Kiruna och riksprovet. Vi hade anmält Tuula till elitklass och Stella i unghundsklass. Först ut att starta var Tuula och Tomas på torsdagen. Gruppen fick flyga helikopter ut på fjället i Pirttivuopio, som ligger mellan Kiruna och Nikkaluokta. Tuula jagade på bra och gruppen hade gott om fågel, men vädret var växlande med tidvis snöbyar och knepiga vindar. Alla hundar i gruppen stötte fågel i sina släpp, så även vår rutinerade Tuula. Medvinden och de förargliga stötarna gjorde henne försiktig så hon tog inte ut svängarna fullt ut som vi är vana vid att se, men hon fick ändå till två fina fågelsituationer. Husse kände sig nöjd med hennes insats, men riksprovet är ju en tävling till skillnad från alla övriga prov som enbart är avelsutvärdering, så på riksprovet gäller det helt enkelt att vara bäst och dessutom ha en god portion tur!
Tuula scannar av fjället efter ”nedsläpp”
På fredagen var det unghundarnas tur, jag och Stella klev upp i ottan och gav oss av de cirka 13 milen mot Gällivare och Dundret som var dagens provmark, medan Tomas och resten av flocken fick sovmorgon i husvagnen. Det lilla fjället Dundret är lättpromenerat, man kan köra bil och gå ut i marken direkt från vägen. Och det lilla fjället levererar! Redan några minuter in i första släppet blev det ripkontakt. Anna Larsson och hennes Klevportens LM Sissi hittade en stor kull och lyckades få till två kompletta fågelarbeten efter konstens alla regler – imponerande! Helen och Canelle gick i par med Anna och Sissi, som fick vila efter sin situation medan Per och Coco hoppa in som parkamrat under den resterande släpptiden. Domaren Jim Vejby lät förarna gå tillbaka i marken en bit för att inte behöva släppa hundarna direkt på de nyslagna riporna. Både Per och Helen lyckades föredömligt hålla ihop sina hundar under tiden som återstod, och slapp komma i kontakt med de nyslagna riporna.
När dom var klara med sitt släpp var vi tillbaka i det ”heta” området där vi såg riporna slå, och det blev min och Stellas tur. Inget drömläge precis! Stella hade fortfarande full koll på var riporna tagit vägen, jag kunde nästan känna den elektriska laddningen från henne knastra genom kopplet till min hand… Jag försökte efter bästa förmåga styra min unga krutdurk till ett tätt ”spanielsök” förbi det minerade området. Jag vet ju sedan tidigare att hon har ett fantastiskt fjällsök, men den ungdomliga ivern är stor och erfarenheten att spika nyslagen fågel är låg… Den hjälpsamme markvisaren påtalade gång på gång att jag borde släppa ner henne mot några intressanta videbuskar – som jag för min del gärna ville undvika! Tillslut föll jag till föga och lät Stella gå ut i ett slag mot området, och det fick jag bittert ångra… Där satt givetvis några av de nyslagna riporna som Stella glad i hågen sprang upp utan att känna vittringen av. Frestelsen blev för stor – hon tryckte gasen i botten och det slog lock för öronen! När jag väl fått tillbaka odågan och sagt några förmanande ord fick vi fortsätta, men bara en kort bit därifrån sprang hon upp nästa gäng ripor, och det blev ytterligare några brända säkringar. Den lyckliga unghunden kom tillslut tillbaka efter sitt race, med ett glatt grin och den långa tungan hängande utanför käften. Men glädjen blev kortvarig, matten fick snöpligt lyfta på hatten och Stella fick sedan tillbringa resten av dagen i bilen medan jag passade på att fotografera resten av provdagen på uppdrag av vorstehklubben.
Kungshällans PT Chanel ”Coco”Canelle i stilfullt stånd
Syskonen Canelle och Chanel ”Coco” höll däremot ställningarna hela dagen! Båda två tog för sig på fjället, sökte fint och fick mycket släpptid. Efter den första kullen vi hade i början av dagen dröjde det ett bra tag tills gruppen hittade fågel igen. Både Canelle och Chanel hade chans på fågel, men tyvärr blev det ingen godkänd situation för någon av dom. I den andra gruppen på Dundret gick Anna-Carin och kullbrorsan Milou. Han var för dagen lite väl egenrådig och hade mycket spring i benen så det blev inget pris för honom heller. Vi kan konstatera att vi har unghundar med otroligt mycket motor, det gäller bara för oss ägare att lyckas kanalisera allt detta krut åt rätt håll. Då jäklar blir det åka av! 😉
Under lördagen genomfördes eftersöksgrenarna spår och vatten, för vår del var det bara Tuula med sitt godkända fältbetyg som startade. Hon fixade båda delarna utan problem. Vid prisutdelningen då resultaten avslöjades visade det sig att hennes insats räckte till ett andrapris och nionde placering. Vi vet ju redan vad vi har i Tuula och att hon har kapacitet för betydligt bättre resultat än så, men som sagt så är riksprovet en tävling där Sveriges främsta elithundar möts – då är marginalerna små!
Årets riksprov var trevligt och väl arrangerat av värdarna SVK Malmfälten. Bra fågeltillgång på fantastiska marker hade dom också lyckats ordna till oss deltagare! Vi tackar alla som fixat allt detta, och tack till våra valpköpare Helen, Per och Anna Carin som kom och startade sina unghundar! Nu fortsätter jaktäventyren hemmavid – vi kommer igen med våra oslipade diamanter 🙂
/Maria
PS: I vanlig ordning finns fler foton från premiärveckan och riksprovet på vår facebooksida
Onsdag den 9 mars kom Vittra och Jorms valpar 🙂 Det blev några dagar tidigare än beräknat. Tomas var i Kittelfjäll för att utnyttja de sista dagarna av vårvinterjakten med Stella och Casper, planen var att han skulle åka hem på fredag eftersom vi beräknat att valparna skulle komma på lördag. Men redan på onsdagen var Vittra lite rastlös, jag började så smått misstänka att hon var på gång men hennes temp var inte så låg som den vanligtvis brukar bli när valpningen inleds. Framåt kvällen började hon hässja och skaka, då förstod jag att det ändå var dags så jag förberedde mig på en vaknatt… Men sen gick det fort! Bara en knapp timme senare kom den första valpen, en skimmelhane som föddes med rumpan först. Sen kom ytterligare fyra syskon i jämn ström. När den femte valpen var född strax efter 21 la sig Vittra till ro och pysslade med sina små. Jag vakade över henne någon timme till, men det kom ingen fler valp. Två tikar blev det, en skimmel och en brun, och tre hanar varav två bruna och en skimmel. Det här var den snabbaste och enklaste valpning vi någonsin haft, det var skönt med tanke på att jag var ensam hemma! Vittra var så cool och duktig ❤ Men det är också den minsta kull vi någonsin fått, vi hade hoppats på fler med tanke på att vi har en lång lista med hugade valpköpare… Det blir ingen lätt uppgift att välja ut vilka vi kommer att erbjuda valp, det är så tråkigt att tvingas göra många besvikna 😦 När Tomas kom hem från fjällen nu i helgen började vi gå igenom listan, sakta men säkert faller det på plats var valparna kommer hamna. Den här gången kommer vi tyvärr inte behålla någon valp själva, ”hundkvoten” är uppfylld… Men det är ju på sätt och vis bra nu när det blev så få valpar. Vi ser fram emot att njuta av de kommande åtta veckorna då vi får ”rå om” och följa utvecklingen av dessa små juveler ❤ De flesta uppdateringarna om valparna kommer på vår facebooksida. Där kommer vi att lägga upp bilder och filmer veckovis.
Stolt mamma Vittra ❤Mormor Tuula hjälper till med de små. Från första stund lät Vittra sin mor komma in i valplådan, men om de andra hundarna kommer för nära möts dom av en varnande blick som genast respekteras.
Vittra lyckades ju tyvärr synka sitt löp så illa att vi kunde inte åka båda två till Kittelfjäll för att jaga under den bästa tiden på vårvinterfjället innan jakttiden är över 15 mars. Det blev Tomas som drog vinstlotten, han är ju den av oss som är den bästa skytten och har förmåga att svinga en hagelbössa stående på skidor, något som jag inte vågar mig på (än i alla fall!). Han tog med sig Stella och Casper, som är de två vi tänkt starta på vårprov och därför behöver få ett ”genrep”. De första dagarna fick dom också sällskap av Gabriel med Vittras kullbror Grim. Vädret och föret var tyvärr inte på deras sida, både jägare och hundar fick kämpa i snöyra och besvärligt före, med sköra ripor som lättade bortom hagelhåll. Men hundarna jobbade på bra, alla tre hittade och stod för fågel samt sekunderade varandra så att båda hussarna kunde känna sig nöjda så långt i alla fall.
Gabriel och Grim på fjället
Tomas var beredd att packa ihop och åka hem morgonen efter att Vittra fått sina valpar, men då han fick rapport att allt var lugnt här hemma valde han att stanna kvar i Kittelfjäll eftersom vädret äntligen såg ut att bli fint. Casper hade fått en liten skada så han fick stanna i stugan och vila, Tomas och Stella tog en tur på tu man hand. Och vilken dag dom fick! Solen sken från klar himmel, föret bar perfekt, det blåste en lagom vind och riporna var hyfsat samarbetsvilliga. Tomas skrev till mig på messenger: – Helt otroligt vad bra hon går – hon är tamejfan en Tuula-kopia! 😀 En stund senare damp det ner en bild av Stella med en ripa, och sen en till…
Jaktlycka ❤
Målet med resan var uppnått! Det känns alltid som en milstolpe att fälla första fågeln för unghunden, då först kan hon tituleras jakthund på riktigt ❤
I skrivande stund är det ca 14 dagar kvar innan vi får välkomna Jorm och Vittras valpar till världen, men med tanke på hur Vittra ser ut börjar vi undra om vi räknat fel på dagarna! Hennes mage har vuxit otroligt fort senaste veckan, och i samma takt minskar Vittras tempo. Senaste dagarna har hon mest sovit. I dag kunde jag för första gången känna valparna röra sig inne i magen, det är lika fascinerande varje gång ❤ Nu håller vi tummarna att allt flyter på med resten av dräktigheten och valpningen.
Jorm och Vittra under deras honeymoon här på Kungsgården. Vittra har haft otydliga löp så det var tacksamt att ha Jorm boende hos oss i god tid, han visste direkt när det var dags. Men det blev bara en parning, dagen efter sa Vittra ifrån.
Vi hade ju hoppats att löpet och parningen skulle dröja lite till, men det är inget man kan styra över… så tyvärr missar jag vårvinterjakten när den är som allra bäst – sista dagarna det är tillåtet. Tomas åker till Kittelfjäll nästa vecka när han går på ledigt för några dagars jakt med Stella och Casper, medan jag stannar hemma med Vittra och resten av flocken i väntan på valparna.
Men som tur är hann vi med en första vinterjaktvecka i början av februari. Det var nyckfullt och kärvt väder, som det brukar vara så här pass tidigt på året. Men några skapliga jaktdagar fick vi, och en del nyttiga erfarenheter för vår unga adept Stella! Vi hade gott om ripa, men mest spridda singelfåglar. Tomas hejdade sitt ivriga avtryckarfinger för allt skulle gå rätt till med Stella. Hon är härlig att se, påminner mycket om mamma Tuula i samma ålder.
Stella och mamma Tuula, en stormig dag på fjället. Fjället i början av februari kan vara nyckfullt…
I dag passade jag på att ta lite nya foton av Stella som nu passerat 10 månader. Hon har dragit iväg otroligt mycket på höjden och växt om både Tuula och Vittra! En reslig ung dam som enbart består av stenhårda muskler. Hon är en riktig turbo att åka skidor med! Efter den första fjällturen med tuffa förhållande så magrade hon av, men nu har hon fått tillbaka hullet igen tack vare riklig och fet kost 🙂
Juldagen är här och 2021 börjar närma sig sitt slut. I år har Tomas för en gångs skull lyckats pricka in en långledighet över både jul och nyår – kan inte minnas när det senast hände! Vi passar på att njuta av ledigheten och tar dagliga långpromenader med hundflocken.
Promenad på årets kortaste dag
Vintern kom tidigt redan i november och satte stopp för skogsjakten med hund, föret i skogen blev hårt och skogsfåglarna började söka föda i träden i stället. De senaste åren har vi varit bortskämda med att kunna ta några jaktturer på barmark under de korta midvinterdagarna. Men snötäcket är fortfarande allt för dåligt för skidåkning och slädkörning, vi längtar efter att kunna dra upp vårt skidspår ut på Ångermanälven! Tomas har varit ute några svängar på toppfågeljakt, och fler lär det bli nu när den jakttiden blivit förlängd.
2021 lider mot sitt slut och när vi blickar tillbaka till året som gått så hade vi stora planer och förhoppningar när pandemin äntligen började ge med sig. Nu skulle vi komma iväg på både mer jakt och prov med Casper och Vittra! Men tji fick vi… var det inte Vittras löp som ställde till det så blev det i stället inställda prov, Tomas jobbschema eller väder och vind som satte käppar i hjulen. Casper och husse lyckades i alla fall bärga ett 1:a pris från vårprovet i Mittådalen, och i november kom Maria och Vittra med på ett särskilt prov på fält och lyckades skrapa ihop till ett 2:a pris. När de populära ordinarie fjällproven i Mittådalen blev inställda på grund av strulet med avlysningar så blev det i stället hårt tryck på de särskilda prov som anordnades, så det var inte lätt att få plats. Det är inte det lättaste att få tillfälle att meritera sina hundar i dessa dagar!
Vittra har spikat en fasantupp. Dom är inte helt lätta att hantera på senhösten!
Jaktsäsongen i höstas började bra med en härlig premiärvecka i Kittelfjäll, och vi såg fram emot minst en ytterligare fjälltur, men då Tomas lediga dagar i oktober infann sig så visade sig vädergudarna från sin allra sämsta sida, så vi stannade hemma. Sen blev det inget fler lämpligt tillfälle att komma iväg till fjälls. I stället har vi (framförallt Tomas) jagat flitigt på våra hemmaskogar som fortsätter hålla en stabil och hög stam av skogsfågel.
Tuula levererar alltid i skogen…
Men när det inte vill sig för vår del så är det tur att vi har några fantastiska valpköpare som håller Kungshällans fana högt! Den största och häftigaste händelsen i år var definitivt när Mia Umaerus Kempe och Kungshällans GT Lovis smällde till med att vinna riksprovet på fält i elitklass!
Mia skickade regelbundna rapporter till oss under riksprovsdagarna. När vi fick veta att Lovis klarat eftersöksgrenarna prickfritt – elitklasspåret med räv och en utmanande vattenapport började vi ana att det rutinerade ekipaget skulle ligga bra till när också fältdelen blev godkänd! Vi väntade förgäves på någon form av livesändning från prisutdelningen sent på kvällen, men då inget dök upp gick vi tillslut och la oss. Morgonen efter hoppade jag nästan jämfota ur sängen när jag slog igång mobilen och såg ett missat samtal och meddelande från Mia: – Vi vann alltihop!! 😀
Innan riksprovsvinsten hade Mia och Lovis hunnit få 2 st fina 2:a pris i elitklass, det ena provet var dessutom ett odelat prov med spår och vatten, samt fältdelen på vilda gotländska rapphöns. Lovis har verkligen bevisat att hon är en stark allroundhund när det gäller!
Även Monica Holmberg och kullsystern Miramis har gjort bra ifrån sig, på de två prov de startade i höst kammade dom hem 2 st 1:a pris i ÖKL så inför nästa säsong är det elitklass som gäller även för dem 🙂
Monica och Miramis – glada efter att ha erövrat sitt andra 1:a pris i ÖKL.
Från våra yngsta förmågor i PT kullen (Pedro du val de Céze – Tuula) kommer det regelbundna positiva rapporter om arbetsglada energiska ungdomar! Vi har fått möjlighet att träffa Milou en kort sväng, samt Canelle i samband med fältträning nu i november. Tyvärr har det inte blivit tillfälle att dra ihop någon kullträff, men vi hoppas vi får till det under nästa år! Vår egen Stella är ett riktigt energiknippe och lyckopiller ❤ Vi har gått en hel del i skogen med henne under hösten- ”obeväpnade” jaktturer, hon söker fint och har (än så länge!) bra kontakt. Hon har känslig nos och flera gånger har vi sett henne stå för skogsfågel.
Vi ser mycket av Tuula i Stella, hon fick springa lite på fjället under premiärveckan och vi hade hoppats att hon skulle få chansen igen senare under hösten men det blev ingen fler fjällresa. Vi drömmer oss fortfarande tillbaka till mamma Tuula som 5,5 månader gammal stod för ripa på ett snöklätt fjäll i oktober… Men desto mer längtar vi nu i stället efter att få släppa vår lilla turbo på vårfjället!
Stella ca 6 månader med en orrtupp på kornet. Kungshällans PT Chasseur de Milou ca 6 månader (Pedro du val de Céze – Kungshällans UF Tuula)Kungshällans PT Canelle ca 7 månader (Pedro du val de Céze – Kungshällans UF Tuula)
Nu väntar vi bara på att Vittra ska börja löpa, det är beräknat till årsskiftet men när ett litet hopp att hon skjuter på det ett tag till så vi kan hinna med lite vårvinterjakt på fjället innan valparna kommer. Glädjande nog har vi redan många på intresselistan för vår planerade kull efter Vittra och Jorm. Det känns bra att Vittra hann få ett 2:a pris i öppenklass innan parningen, även om vi vet att hon har kapacitet för högre valörer! Men eftersom Jorm börjar bli till åren och vi gärna vill ta en kull av honom innan det är för sent så siktar vi på valpar i nu i vår. Oavsett vem av föräldrarna de kommande valparna brås på så kommer det garanterat bli lugna och behagliga individer, det är gemensamma egenskaper för både Jorm och Vittra ❤
Vi vill passa på att önska alla hundvänner, nya och gamla valpköpare och annat löst folk en fortsatt fin julhelg, och så ser vi med förhoppning och förväntan fram emot ett nytt år med nya möjligheter!
Förra veckan spenderade vi Kittelfjäll, en alltid lika efterlängtad och avkopplande semestervecka som är startskottet på vår bästa årstid ❤ Eftersom Tomas jobbade och jag hade en kurs kom vi inte iväg till självaste premiären 25 augusti. Men det var bara en fördel eftersom den första ”premiärruschen” lagt sig, vi fick vara ganska ensamma på fjället under veckan då de flesta ripjägare åkt hem.
Äntligen vid Bergsjön – som vi längtat!
Vi fick några fina dagar på fjället då hundarna bjöd på fina situationer som gav en del ripa i säcken, och däremellan några vilodagar med sämre väder. De första dagarna lämnade vi pensionären Nelly och adepten Stella hos mina föräldrar så vi kunde jaga med Tuula, Casper och Vittra. Det blev också de mest givande dagarna rent jaktmässigt. Men typiskt nog passade Tuula på att börja löpa lagom till premiären så vi fick problem med hund-logistiken. Vi hade tänkt skicka hem ”äldsta och yngsta” med mina föräldrar som åkte hem tidigare och i stället behålla Jorm hos oss, men på grund av löpet så fick både Casper och hans farsgubbe åka hem… De resterande jaktdagarna fick vi anpassa efter en tolvåring och en femmånaders valp.
Husse & Tuula tar lunchbrejk
Maria & Nelly på fjället
Men döm om vår förvåning – tanten visade sig inte alls vara uträknad! Hon jagade på och hittade fågel, om än inte med samma fart som i sin ungdoms dagar. Det är fint att se hur slitstarka och uthålliga hundarna efter vår stamtik Strimma är!
Och lilla Stella… vi hade ju inte tänkt ta med henne på fjället förrän nästa tur i oktober men vi hade inget val när vi inte hade någon hundvakt. Hon fick hänga med och få några korta släpp bara för att prova på fjällterrängen. När vi strök kopplet av henne infann sig ganska snart en känsla av deja-vu från Tuulas första dag på fjället! Precis som sin mor tog Stella genast fjällsidorna i besittning och började söka medvetet. Förvisso var Tuula 5,5 månader när vi släppte henne på fjället första gången, och hon hade hunnit träna en del på rapphöns. Men jaktlusten har definitivt vaknat hos lilla Stella, fast hon inte vet riktigt vad hon jagar än! 😉 Andra dagen på fjället råkade mormor Nelly stöta upp ett par ripkycklingar, vi såg var den ena landade och styrde in Stella rätt i vind. Hon fick upp vittringen, pejlade in fågeln och nöp till i ett stramt stånd. Sen blev det en frisk hopp-avance med efterföljande eftergång 😀 Stella är verkligen en härlig individ med mycket fart och fläkt – ett riktigt lyckopiller! Vi ser så fram emot nästa säsong när det blir jakt ”på riktigt” och vi får starta henne i unghundsklass på jaktprov 😀
Stella- redan en fjällturbo!
Tuula 5,5 månader första gången på fjället (med samma jakttäcke!) i oktober 2016
Mor och dotter Tuula och Stella
Väl hemma igen väntar skogsjakt, älgjakt och så lite nödvändigt ont däremellan = jobb… Tomas arbetsschema infaller riktigt olyckligt den här hösten så vi kan inte vara med på något av de ordinarie fjällproven med Casper och Vittra. Men förhoppningsvis blir det något skogsprov och fältprov senare i höst. Eller om vi lyckas komma med på något särskilt prov. I stället får vi hålla tummarna för flera av våra valpköpare som startar på prov. Hösten är alltför kort för allt man vill hinna med i form av jakt, prov och andra hundaktiviteter nu när coronarestriktionerna äntligen lättat. För vår del fick det gärna vara höst 6 månader om året!
När vi inte lyckas hinna med att träffas fysiskt är det i stället så roligt med de regelbundna rapporter vi får av våra valpköpare! Minstingarna i PT-kullen får följa med på jakt för att se och lära. Ägarna beskriver dom som livliga och läraktiga. Från GT-kullen kommer fina lovord om duktiga hundar som ger sina ägare härliga jaktupplevelser. Det är känns gott i uppfödarhjärtat ❤
Ett par extra fina solskenshistorier har vi fått ta del av senaste året. Det är inte första gången det händer och lär inte vara den sista att någon av våra valpköpare hör av sig och ber om hjälp med att omplacera sin hund när livet tar olika vägar som man inte kunnat förutse. Det är starkt och fint gjort att ge sin hund en andra chans hos en ny ägare när man känner att man inte längre har möjlighet att ge den ett fullvärdigt jakthundsliv. Det hände med Tuulas båda kullsystrar Mira och Kyllikki. Och det blev så lyckat för båda två! I båda fallen fick de nya hem hos ägare som på olika sätt haft otur med sitt hundägande och förlorat sina kära jaktkamrater alltför tidigt.
Mira som inte kunde apportera och inte heller blivit ordentligt injagad har fått en grundlig utbildning av matte Helen och klarat av eftersöksgrenarna i öppenklass. Hon får mycket och regelbunden jakt och träning, och är på god väg att komma ikapp kullsyskonen som fullvärdig jakthund. Kyllikki som omplacerades lite senare har jagat en hel del både på skog och fjäll i sitt första hem, men apportering och eftersök var inte fullt ut genomarbetade. Hennes nya matte Josephine satte genast igång med både den fysiska och jaktliga träningen. I dag är Kyllikki viltspårchampion och en uthållig jakthund. Det är så roligt att följa Josephines uppdateringar på sin Instagram där hon delar vackra stämningsfulla bilder av Kyllikki och hennes flockmedlemmar under både vardag och jakt. Vi får också läsa om den glädje och inspiration Kyllikki gett tillbaka till sin familj som genomlevt flera sorger på raken då dom förlorat sina älskade hundar alldeles för tidigt ❤
Som traditionen bjuder så spenderade vi premiärveckan i Kittelfjäll. Eftersom vi haft skral fågeltillgång de senaste åren hade vi inte så stora förhoppningar, men längtan till vårt ”fjällviste” är alltid stor. Oavsett fågel i säcken eller inte så ser vi fram emot att få släppa hundarna på fjället och njuta av vyerna. Vi provade på några olika områden, fågeltillgången varierade men några fina situationer fick vi och en del i säcken. Vi hade nog mer skogsfågel än ripa!
Det var spännande att släppa ungdomarna Casper och Vittra på fjället i ”skarpt läge”. Vi kan fortfarande konstatera att dom är så totalt olika individer med helt olika egenskaper. Vittra är en turbo med jaktmotor i samma kaliber som mamma Tuula och tikgenerationerna bakåt till vår fösta jaktmaskin momorsmor Strimma. Trots sin höga energi och fart håller Vittra fin kontakt och anpassar söket efter terrängen. Hon hanterar fågel fint om hon känner dom i tid! Om hon däremot springer upp fågel i fel vind så att dom flaxar upp framför henne – då ryker hela proppskåpet… Det fick bli några allvarliga utvecklingssamtal och vi kom en bit på vägen under veckans gång. Med ålder och rutin kommer det bli bra när hon märker vilket beteende som behagar husse och matte, och omvänt: vad som orsakar att himlen ramlar ner över henne 😉
Casper har inte samma jaktmotor som Vittra, han är än så länge ojämn i söket på fjället. I bland blixtrar han till och går ut i fina slag för att sedan strosa runt lite planlöst framför oss, han är väldigt mån om att hålla koll på oss. Men om det finns vittring så tänder han till, och han har en fin fågelbehandling. I skogen söker han däremot bra. Han har samma explosiva avance som gamle farfar Nitro! Till skillnad mot Vittra som är försiktig i avancen så ”exploderar” Casper djärvt på första kommandot. Med tiden lär han säkert utveckla samma förmåga som Nitro att avancera anpassat beroende på hur man kommenderar honom. Det är värdefullt när man jagar i skogen och kan behöva skicka hunden på håll. Under veckan fick vi också se flera prov på att Casper rapporterar spontant, också det en värdefull egenskap för en blivande skogshund.
Och Tuula, vår fantastiska tjej ❤ hon bara matar på. Ord är överflödiga… Hon hittade de flesta fåglarna och skötte dom som snyggt. Mamma/mormor Nelly som hunnit bli 11 år är fortfarande pigg och spänstig, men med tanke på hennes ålder så lät vi henne jaga bara en dag i taget. Hon är rutinerad och tuffar på uthålligt som vanligt, om än inte med samma toppfart som förut.
Här kommer en bildkavalkad:
Vädret var lite trist när vi kom upp, så Tomas och Casper tog en kort tur i skogen ovanför stugan.
Casper gjorde ett fint jobb på en tjäderhöna som husse fick fälla
Första dagen vi tog oss ut på fjället. Den här dalgången är vacker och lättpromenerad, men inte direkt känd för god fågeltillgång… Det stämde även i dag, vi hade några ripor längst in i dalgången annars var det ganska tomt.
Hänförande vyer…
Mor och dotter Tuula och Vittra sträcker ut tillsammans
Casper
After-hunt vid Bergsjön ❤
Jakt på lågfjällsområde. Vi hade en del skogsfågel på vingarna. Trevligt område att gå på!
Tomas och Tuula
Vittra gjorde ett fint jobb och husse fick fälla en ripa ❤
Vår 11-åriga Drottning Nelly håller stilen! Inte samma toppfart, men hon är pigg och uthållig ❤
Vittra poserar mot den ”klassiska” vyn över Fättjaur som jag fotograferat och målat åtskilliga gånger.
I skogslandet på väg ner från fjället gjorde Casper ett snyggt jobb så husse fick fälla en tjäderhöna.
Casper
Ännu en härlig dag på fjället med makalösa vyer. Den här dagen hade vi riktigt bra med fågel 🙂
Tjohoo! Vittra med sin sprudlande energi fräser fram över fjällvidderna.
Tuula apporterar till matte
Tomas in action, Casper avancerar inne i den höga viden framför honom.
Bergsjön by night. Kittelfjällets karaktäristiska silhuett tröttnar man aldrig på.
Sista jaktdagen gick vi på ett fantastiskt fint område med gammelskog som vi passerar varje gång vi åker till stugan. Många gånger har vi sagt till varandra -här borde vi prova att jaga! Äntligen tog vi oss dit. Riktigt fina marker med gott om fågel, hit kommer vi tillbaka!
Nu väntar snart älgjakten hemmavid, och förhoppningsvis några jaktprov för våra ungdomar! Hösten är en härlig tid, och vi ser till att njuta så mycket vi kan 🙂
Så var vi hemkomna från vinterjaktfinalen i Kittelfjäll. Vi har haft fina dagar på fjället, nyhetsrapporteringen om coronavirusets spridning har känts väldigt avlägsen och abstrakt för oss i den ”naturliga karantänzon” vi befunnit oss i – väglöst land långt ifrån smittsamma folksamlingar (och folk i största allmänhet!). Masshysterin sprider sig snabbare än viruset bland folk och orsakar ett märkligt hamstringsbeteende av framförallt toalettpapper… Hmm, folk har väl skitit i alla tider frågar man sig? Apropå det så dök länken till den här ”skitroliga” och informativa texten upp i mitt facebookflöde: Hur man bar sig åt före toalettpapperets tid 😉
Men nog om virus och skit – det var ju något betydligt roligare jag tänkte berätta om, -fjälljakten! 😀 Huvudfokus i vår var att lägga grunden för våra unghundar Vittra och Casper inför deras kommande liv som jakthundar. Första turen vi gjorde i början av februari hade vi inget flyt med vädret så det blev bara lite ”luftning” av hundarna på fjället med få fågelkontakter. Men den här gången fick vi flera fina jaktdagar och hade gott om fågel. Mormor Nelly 11 år fick stanna hemma, hon har aldrig varit speciellt förtjust i vinterföret. Tuula var däremot med som läromästare åt våra ungdomar.
Vittra började löpa 14 februari, perfekt! tänkte vi. Då är det överstökat till provet i Mittådalen nästa helg, men hon har dragit ut på det och i samma veva som vi åkte till fjälls så kom löpet igång på allvar. Det är ganska vanligt att första löpet hos en ungtik blir konstigt och utdraget. Vi har ju tidigare sett att Vittra har en stark motor och tar för sig på fjället, men nu stökade hormonerna tydligen till det så hon var inte sitt vanliga frimodiga jag. Men trots det så jagade hon helt okej och presterade flera fina situationer som gav ripor i säcken. Hon har en känslig nos och fin förmåga att precisera riporna.
Vittra apporterar
Glad och nöjd husse 🙂
Casper som är två månader yngre är mer kontaktsökande och har inte fått igång sitt sök riktigt, vi har upplevt honom som lite omogen. Första dagen vi var ute var det en hel del ”skoputsande”, så nästa dag tog Tomas och Casper en ”grabbtur” på tu man hand. Det visade sig vara den rätta medicinen för ynglingen! efter flera fina fågelarbeten då husse fick fälla ripa vaknade jaktlusten i Casper och han började ta för sig. Resten av veckan gick han från klarhet till klarhet och tog för sig minst lika bra som Vittra. Casper har en härlig frisk avance i stil med farfar Nitro, den ska vi vara rädda om!
Casper och Tomas in action
Från slyngel till jakthund – Casper gjorde en otrolig resa bara på några dagar!
Det var med en go känsla vi vände hemåt efter en givande vecka till fjälls. Vi åkte upp med två adepter och åkte hem med två nya fullt fungerande jakthundar tillsammans med vår jaktchampion Tuula. Förutom att båda unghundarna nu söker självständigt, står för fågel och är lydiga i flog så har de båda visat fina prov på sekundering och respekt för varandra. Vi jagade med alla tre i släpp, och fick flera gånger se den vackra synen av tre stående hundar. Att jaga på vinterfjäll är verkligen den bästa starten man kan ge sin unghund, vi har gjort det med alla våra hundar hittills. Föret kan vara lite tungt bitvis, men vittringen är lättare att urskilja för den oerfarna nosen då det inte finns lika mycket andra dofter som stör som när man jagar under hösten. Efter några dagar och fågelkontakter lär sig hundarna att det lönar sig att jobba på, då finner man fågel och husse och matte blir glada! Och för oss som skidar är det en helt underbar årstid när vädret är på gott humör! Efter den här effektiva ”inkörningen” är det bara att fortsätta jaga på så kommer unghundarnas kunskapsbank att fyllas på i takt med antalet jaktdagar. Sen är det bara att se till att få deras egenskaper dokumenterade på prov 🙂
Tuula sekunderar Vittra
Tripp, trapp trull! Tuula står och ungdomarna sekunderar.
Casper står lungt vid sidan medan Tomas fäller en singelripa för Vittra (hon står på andra sidan kullen).
Casper sekunderar Vittra…
….som i sin tur sekunderar mamma Tuula.
Tuula försöker trycka fast ett gäng ripor som löper undan, Tomas och ungdomarna hänger på.
Undertecknad tar sikte med kulbössan. Annars blev det mest ”kameraskott” för min del 😉
Planen var att vi skulle åka vidare till Mittådalen för ytterligare några dagars finslipning på fjället för att sedan starta Vittra på jaktprov i unghundsklass kommande helg. Nu blev provet inställt på grund av det ovan nämnda viruset, för Vittras del var det nog lika bra eftersom hon nu är mitt i löpet och inte presterar på topp. Men det känns trist, vi hade planerat det sen länge och framförallt sett fram emot att träffa några av våra valpköpare och se Vittras syskon i action på fjället! Chansen fanns kanske att komma med på något mindre särskilt prov i stället, men med tanke på att Vittra inte är i form så valde vi att avstå. Det känns lite snopet, det kanske inte blir någon fler chans att starta på prov i vår, i så fall får vi vänta ända till hösten. Men innan dess har vi förstås eftersöksgrenarna spår och vatten, samt viltspår att roa oss med. Vittras syster Lovis och matte Mia har redan hunnit med att starta på viltspårprov i anlagsklass vilket dom fixade galant – den första officiella meriten för GT kullen! 😀 Från de övriga syskonen fortsätter det att komma trevliga rapporter. Syrran Miramis bär redan räv med stolt hållning! Det lovar gott inför framtiden 🙂
Jag lägger upp fler foton från fjällveckan på vår facebooksida, det blev några hundra bilder i det fina vädret 😉 Tomas har också massor med filmmaterial från sin GoPro som jag ser fram emot att redigera ihop så fort jag får tid.
Så skriver vi då 2019, dags att summera året som gått och blicka fram emot vad det nya året kommer att bjuda på. Det känns spännande på många vis!
2018 började med den värsta snösmockan i mannaminne! Vi klagade inte, utan skottade på av hjärtans lust och preparerade nya skidspår efter varje nytt snöfall. Äntligen! efter åratal av blankis, regn och skitväder där både folk och hundar halkat fram med risk för benbrott varje dag och på sin höjd kunnat uppleva ett par veckor med bra skidföre. Nu fick vi njuta av skidturer med hundarna ända in i april!
I februari och mars hade vi lyckats fixa mycket ledig tid för jaktturer till Kittelfjäll, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Första svängen bestod mycket av att skotta fram stugorna och rädda dem från att rasa samman av snömängden innan vi ens kunde tänka på att ta oss ut på jakt. När vi väl var klara med det däckade Tomas i influensa. Nästa sväng vi åkte upp, precis innan 15 mars när jakten tar slut, slog köldsmockan till med temperaturer under -20 grader som gjorde att vi bara kunde göra några korta jaktturer mitt över dagen för att inte hundarna inte skulle förfrysa spenar och pung.
Tuula som imponerat oss från första stund ville vi ge alla chanser som stod till buds både på jakt och prov. Hon gjorde oss inte besvikna under de få dagar vi kunde jaga, hon var den som jobbade hårdast och hittade mest fågel trots sällskapet av äldre erfarna hundar. Vi hade anmält henne till tre dagars vårprov i Mittådalen, men på grund av snömängderna och den hårda kylan blev provet inställt. Men Tomas hade tur och fick plats på ett särskilt prov i Gräftåvallen lite längre fram i april, och det visade sig var jackpot! Allt stämde och Tuula fick visa sin fulla potential, hon belönades med en 8:a på fält på sin första start i öppenklass! 😀
Efter en rekordvinter fick vi så småningom en rekordsommar med torka och värmebölja som gjorde det till en prövning för både hundar och folk. Vår badbrygga vid tjärnen frekventerades dagligen, simning var den enda vettiga motionen för hundarna och bjöd på välkommen svalka för oss. Tomas jobbar ju som han gör med sin skiftgång och regelbundna ledigheter, medan undertecknad bet ihop och jobbade på hela sommaren som jag alltid gör för att spara semestern till hösten. Jag har aldrig saknat någon sommarsemester tidigare, men den här sommaren var det verkligen en prövning att jobba i den kvävande hettan! Skogsbränderna härjade runt omkring oss, och i mitt jobb som arealkontrollant gick jag dagligen över gulnade åkrar och mötte förtvivlade bönder som maktlösa såg sina grödor torka bort.
I Juli, innan den värsta hettan börjat slå till, bjöd vi in till BPH beskrivning för UF kullen. Det blev fyra av syskonen som träffades och gick banan. Mycket intressant och givande!
Kyllikki i momentet ”närmande person”
Tuula fixade eftersöksgrenarna med full pott i ÖKL och EKL, så hon hon var nu redo för start i elitklass till hösten. Min plan var att satsa på viltspårprov den här sommaren, något som Tuula visat stort intresse och talang för, men hettan gjorde det svårt att lägga träningsspår. Vi klarade åtminstone av anlagsklassen med beröm godkänt.
Hösten kom och med den välkomna regn och svalka! Vi hade anmält Tuula till riksprovet som i år gick på fjäll i Mittådalen. Som ”utfyllnad” hade vi också anmält Nelly så vi skulle kunna starta med varsin hund. Eftersom riksprovet låg så pass nära jaktpremiären gjorde vi ingen tur till Kittlefjäll innan utan åkte direkt till Mittådalen. Vi fick en fantastisk fältdag med mycket fågel, både mor och dotter gjorde bra ifrån sig och fick fina situationer. Nelly fick full pott på både vatten och spår, hon slutade på en femteplats totalt med hederspris för bästa vattenarbete, en värdig avslutning på provkarriären för vår snart 10-åriga drottning! Tuula gjorde ett perfekt spårarbete, men då det kom till vattnet räckte hennes erfarenhet och självständighet inte till, så hon klarade det inte. Men hon fick i alla fall pris för bästa spårarbete, så in alles var vi mycket nöjda och glada över båda hundarnas insatser på riksprovet.
Nelly och Tuula med sina priser från Riksprovet 2018
Jakten forstatte i skogarna hemmavid, som fortsatt håller gott om gråfågel till vår stora glädje. Men vi längtar ju ändå alltid till vårt fjällviste och att få uppleva ripjakten, även om riptillgången i Kittelfjäll varit urusel i många år, åtminstone på de områden där vi jagar på höstarna. Men vi tog en tur ändå i September, först via Klimpfjäll dit vi anmält Tuula till prov i tre dagar. Hon fick fältbetyg 7 på riksprovet, så vi tvekade inte att hon skulle kunna fixa det igen.
Mycket riktigt fick hon första dagen ett förstapris med 7:a på fält! 🙂 Men de andra två dagarna blev det stolpe ut, framförallt på grund av busväder med storm och regn och att fjället invaderades av skjutglada italienare som ”sopade fjället rent” på de få ripor som fanns framför provgruppen…
Vi åkte vidare till Kittelfjäll, men det blev bara en dags jakt på fjället. Det är fortfarande riktigt dåligt med ripa i Västerbottensfjällen, så vi vände åter hemåt till våra fågelrika skogsmarker.
Tuula lyckades spika en singelripa som Maria fick fälla för henne.
I oktober startade Tomas och Tuula på säsongens sista prov på skog i Solberg. Husse var vid det här laget riktigt less på alla förlorade jaktdagar han lagt ner på lönlösa provstarter. När första dagen slutade i ytterligare en stolpe-ut sjönk modet ytterligare ett snäpp… Men så stämde det äntligen tillslut på söndagen! Tuula fick glänsa från sin bästa sida, visade upp rapportering flera gånger och tillslut behagade den skygga tjädern sitta kvar när domaren och skytten kom fram så det blev en godkänd situation! Tuula fick mycket beröm och betyget landade på en 8:a på fält – jaktchampionatet var bärgat!!
Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.
Under året har jag även satsat en del på utställningar med Tuula, men där har vi konstant snubblat på mållinjen. Tuula får överlag bra kritik men cert/ck har lyst med sin frånvaro. Konkurrensen i tikarnas jaktklass är ofta hård med många snygga mogna tikar, och Tuula är ännu ung i gänget. Däremot har både syrran Kyllikki och brorsan Metso belönats med CK, det är vi riktigt glada för!
Metso och husse Frederik har varit flitiga att starta på prov i höst, och har bevisat sin mångsidighet genom att ta andrapris både på skog, fjäll och fält 🙂 I december kom även syrran Kaisa och matte Hanna till start på fältprov efter en höst kantad av skador och löp, dom kom igen med besked och fixade ett 1:a pris på sin första start i ÖKL – riktigt strongt! Vi hoppas att fler av valpköparna vågar sig på att starta på prov under 2019, det finns gott om potential i den här kullen.
Nu väntar vi med spänning på nästa steg i Tuulas karriär, att bli mamma till en valpkull! Till helgen flyttar hennes tilltänkte fästman Gibson in hos oss och ska bo här tills ”uppdraget är slutfört”, enligt våra beräkningar kommer hon löpa i månadsskiftet januari/februari. Vi är mycket tacksamma att vi får låna hem Gibson nu när husse och matte för tillfället bor i Holland. I samma veva kommer även Jorm att få dambesök av den fina tiken Alarängens Cleo. Hade vi inte haft en egen planerad kull så skulle vi gärna tagit en valp ur den kullen!
Så har vi då fått vår fjärde jaktchampion, den tredje med vårt kennelnamn:
SEJCH Kungshällans UF Tuula
Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.
Det känns riktigt stort! 😀 Tuula är den yngsta hittills av våra hundar som uppnår den åtråvärda titeln (2 år och 4 månader) och hon gjorde det med bravur, en 8:a på skogsprov. Det är också första gången någon av våra hundar får ett så högt fältbetyg på skogsprov, den det svåraste fältslaget att bemästra. Vi upphör aldrig att imponeras av vår lilla tjej som varit så självklar ända sen hon var valp ❤
Men vägen till det sista 1:a priset var allt annat än spikrak. Inför den här hösten hade vi siktet inställt på att ge Tuula så många chanser på jaktprov som vi bara kunde, det var hon värd! Hon lyckades knipa ett 1:a pris på fjällprov i Klimpfjäll, men sedan började motgångarna. Andra dagen var det busväder på fjället med regn och stormvindar från alla håll. Tuula kämpade på och hittade fågel, men det blev ingen jaktbar situation. Tredje och sista dagen invaderades fjället av skjutglada italienare som spridde ut de få ripor som fanns för vinden så provgruppen hittade bara några enstaka fåglar, eller så markerade hundarna nedslagsplatser där den italienska skyttelinjen svept fram och fällt fågel. Tuula fick mycket släpptid de två återstående provdagarna, men det blev ingen fler premie den helgen.
Tuula lunchvilar i Klimpfjäll
Efter provet åkte vi vidare till stugan i Kittelfjäll. Efter en vilodag med stugpyssel tog vi en tur upp på fjället. Tyvärr är många områden stängda så det fanns inte så mycket att välja på. Vi fick en fin dag på fjället i skönt väder, men tyvärr ont om fågel. Vi hittade en kull på hela dagen och en singelripa som Tuula lyckades spika och matte fälla, så dagen blev räddad 🙂 Sen hade vi kontakt med några skogsfåglar på vägen ner från fjället. Vädret blev sämre så vi jagade ingen fler dag utan ägnade oss åt att fylla på vedförrådet inför vintern och åkte hem till våra fågelrika skogsmarker i stället.
Tuula fjällracer
Fint på fjället så här års.
Tuula med en singelripa som matte fick fälla för henne i Kittelfjäll.
Lite senare kom Tomas och Tuula med på ett särskilt prov i Gräftåvallen, även där fortsatte missflytet. Lång släpptid men ingen fågelsituation. Sista chansen var skogsprovet i Solberg den 6-7 oktober, vid det laget hade Tomas börjat tappa hoppet och kände att han bränt på tok för många värdefulla jaktdagar på att kuska runt på prov utan resultat. Men om man har ett mål i sikte måste man satsa hårt och vara beredd på att det kan bli ett antal misslyckade försök längs vägen. Om man bryter ihop och ger upp efter första motgången så kommer man ingen vart! Och vi vet ju vad Tuula går för, så Tomas bröt ihop och försökte på nytt…
Första dagen i Solberg blev ytterligare en nolla till protokollet, men dag två så stämde äntligen allt! Fåglarna var skygga, Tomas visslade in Tuula från stånd två gånger men fåglarna hade hunnit dra när han och domaren följde henne tillbaka. Tredje gången gillt satt en tjäderhöna kvar så det blev en godkänd fågelsituation. Domaren berömde henne mycket och sa att han gärna velat ta med sig henne hem 😉
Nu är jaktproven ett avslutat kapitel för Tuula i och med championatet, hädanefter blir det 100% jakt. Men nästa år när riksprovet arrangeras i skog känns det väldigt lockande att anmäla henne! Riksprov är ju ändå lite mer än ett vanligt prov, en lite festligare tillställning som också innebär många trevliga möten med likasinnade vorstehnördar, uppfödare och inte minst hundar!
Nu ska jag (Maria) återuppta försöken att skrapa ihop tre CK:n så Tuula kan få lägga till ett utställninschampionat, det borde inte vara helt omöjligt eftersom hon överlag fått excellent med bra kritik och har ett CK i juniorklass. Även där gäller det att inte ge upp när man snubblar på mållinjen gång på gång 😉
Tuulas bror Metso och husse Frederik startade också i Solberg, tyvärr hade dom stolpe ut. Skogen är inte lätt, speciellt så här pass sent på hösten! Men sedan tidigare i höst har dom lyckats ta ett fint 2:a pris på skogsprov i Dalarna, ett av få ekipage som lyckades gå till pris under den provhelgen, samt ett 2:a pris på fjäll i Mittådalen. Metso är en härlig kille med samma egenskaper som syrran Tuula, så bara dom har lite flyt framöver så kommer fler och högre premier på jaktprov.
Stolt Metso på fjället. Foto: Frederik von Essen
Syrran Kaisa har varit otursförföljd med skador och löp som ställt till jakt- och provplanerna för matte Hanna som var taggad att starta i öppenklass med henne den här hösten. Men hon har i alla fall hunnit fixa middag till husse och matte 🙂
Nöjd Kaisa efter väl utfört arbete. Foto: Hanna Elgemyr.
Brorsan Matti har gjort eftersöksgrenarna i sommar men husse la krutet på att finslipa honom på jakt och avvaktar med provstart. Han har också vuxit upp till en stark jakthund och drar sig inte för att apportera räv.
Matti – stolt som en tupp! Foto: Samuel Jakobsson.
Vi har också fått trevliga rapporter från Kyllikki och husse Simon som vid det här laget blivit ett sammansvetsat team i skogen.
Stolt och nöjd Kylli. Foto: Simon Hellgren.
Vi blir så glada att få rapporter från valpköparna och se att hundarna vi fött upp får göra det dom älskar och är födda till ❤ Överlag utifrån de rapporter vi fått så är det mycket motor i UF kullen. Flera jagar i mycket skogen, hundarna är fortfarande ungdomligt ivriga och brister en del i kontakten, det gör även Tuula. Med jämna mellanrum får man påminna henne vem som styr jakten. Det är inte helt lätt att lära sig hantera skygga skogsfåglar, så det blir ett antal stötar för de jaktsugna ungdomarna innan dom lär hur dom ska ta sig an dom. Men ju mer man är ute och jagar tillsammans, desto mer stärks samarbetet och med åldern lär sig hunden att om man håller bra kontakt med den som bär bössan och tar det lugnt och tänker till när det börjar lukta tjäder brukar det löna sig i form av härliga smällar och översvallande beröm från bössbäraren. Lyckan när man får fälla en rejäl gammeltupp efter fint samarbete är oslagbar!
Tuula med sin första gammeltupp.
Nu ska vi själva fortsätta njuta av den milda fågelrika hösten och hoppas på många fler fina dagar till i skogen innan vintern slår till. Nästa vecka är vi lediga båda två, planen var att ta en sen tur till Kittelfjäll, men med tanke på den dåliga riptillgången och många stängda områden så känns det som att gå över ån efter vatten… I stället ska vi försöka göra några turer till högre belägen skogsmark här hemma för att prova på lite nya marker där det också kan finnas en del ripa.
Kungshällans kennel 