Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Nyfödda valpar och en nykläckt jakthund!

Onsdag den 9 mars kom Vittra och Jorms valpar 🙂 Det blev några dagar tidigare än beräknat. Tomas var i Kittelfjäll för att utnyttja de sista dagarna av vårvinterjakten med Stella och Casper, planen var att han skulle åka hem på fredag eftersom vi beräknat att valparna skulle komma på lördag. Men redan på onsdagen var Vittra lite rastlös, jag började så smått misstänka att hon var på gång men hennes temp var inte så låg som den vanligtvis brukar bli när valpningen inleds. Framåt kvällen började hon hässja och skaka, då förstod jag att det ändå var dags så jag förberedde mig på en vaknatt… Men sen gick det fort! Bara en knapp timme senare kom den första valpen, en skimmelhane som föddes med rumpan först. Sen kom ytterligare fyra syskon i jämn ström. När den femte valpen var född strax efter 21 la sig Vittra till ro och pysslade med sina små. Jag vakade över henne någon timme till, men det kom ingen fler valp. Två tikar blev det, en skimmel och en brun, och tre hanar varav två bruna och en skimmel. Det här var den snabbaste och enklaste valpning vi någonsin haft, det var skönt med tanke på att jag var ensam hemma! Vittra var så cool och duktig ❤ Men det är också den minsta kull vi någonsin fått, vi hade hoppats på fler med tanke på att vi har en lång lista med hugade valpköpare… Det blir ingen lätt uppgift att välja ut vilka vi kommer att erbjuda valp, det är så tråkigt att tvingas göra många besvikna 😦 När Tomas kom hem från fjällen nu i helgen började vi gå igenom listan, sakta men säkert faller det på plats var valparna kommer hamna. Den här gången kommer vi tyvärr inte behålla någon valp själva, ”hundkvoten” är uppfylld… Men det är ju på sätt och vis bra nu när det blev så få valpar. Vi ser fram emot att njuta av de kommande åtta veckorna då vi får ”rå om” och följa utvecklingen av dessa små juveler ❤ De flesta uppdateringarna om valparna kommer på vår facebooksida. Där kommer vi att lägga upp bilder och filmer veckovis.

Stolt mamma Vittra ❤
Mormor Tuula hjälper till med de små. Från första stund lät Vittra sin mor komma in i valplådan, men om de andra hundarna kommer för nära möts dom av en varnande blick som genast respekteras.

Vittra lyckades ju tyvärr synka sitt löp så illa att vi kunde inte åka båda två till Kittelfjäll för att jaga under den bästa tiden på vårvinterfjället innan jakttiden är över 15 mars. Det blev Tomas som drog vinstlotten, han är ju den av oss som är den bästa skytten och har förmåga att svinga en hagelbössa stående på skidor, något som jag inte vågar mig på (än i alla fall!). Han tog med sig Stella och Casper, som är de två vi tänkt starta på vårprov och därför behöver få ett ”genrep”. De första dagarna fick dom också sällskap av Gabriel med Vittras kullbror Grim. Vädret och föret var tyvärr inte på deras sida, både jägare och hundar fick kämpa i snöyra och besvärligt före, med sköra ripor som lättade bortom hagelhåll. Men hundarna jobbade på bra, alla tre hittade och stod för fågel samt sekunderade varandra så att båda hussarna kunde känna sig nöjda så långt i alla fall.

Gabriel och Grim på fjället

Tomas var beredd att packa ihop och åka hem morgonen efter att Vittra fått sina valpar, men då han fick rapport att allt var lugnt här hemma valde han att stanna kvar i Kittelfjäll eftersom vädret äntligen såg ut att bli fint. Casper hade fått en liten skada så han fick stanna i stugan och vila, Tomas och Stella tog en tur på tu man hand. Och vilken dag dom fick! Solen sken från klar himmel, föret bar perfekt, det blåste en lagom vind och riporna var hyfsat samarbetsvilliga. Tomas skrev till mig på messenger: – Helt otroligt vad bra hon går – hon är tamejfan en Tuula-kopia! 😀 En stund senare damp det ner en bild av Stella med en ripa, och sen en till…

Jaktlycka ❤

Målet med resan var uppnått! Det känns alltid som en milstolpe att fälla första fågeln för unghunden, då först kan hon tituleras jakthund på riktigt ❤

/Maria


Lämna en kommentar

Väntans tider…

I skrivande stund är det ca 14 dagar kvar innan vi får välkomna Jorm och Vittras valpar till världen, men med tanke på hur Vittra ser ut börjar vi undra om vi räknat fel på dagarna! Hennes mage har vuxit otroligt fort senaste veckan, och i samma takt minskar Vittras tempo. Senaste dagarna har hon mest sovit. I dag kunde jag för första gången känna valparna röra sig inne i magen, det är lika fascinerande varje gång ❤ Nu håller vi tummarna att allt flyter på med resten av dräktigheten och valpningen.

Jorm och Vittra under deras honeymoon här på Kungsgården. Vittra har haft otydliga löp så det var tacksamt att ha Jorm boende hos oss i god tid, han visste direkt när det var dags. Men det blev bara en parning, dagen efter sa Vittra ifrån.

Vi hade ju hoppats att löpet och parningen skulle dröja lite till, men det är inget man kan styra över… så tyvärr missar jag vårvinterjakten när den är som allra bäst – sista dagarna det är tillåtet. Tomas åker till Kittelfjäll nästa vecka när han går på ledigt för några dagars jakt med Stella och Casper, medan jag stannar hemma med Vittra och resten av flocken i väntan på valparna.

Men som tur är hann vi med en första vinterjaktvecka i början av februari. Det var nyckfullt och kärvt väder, som det brukar vara så här pass tidigt på året. Men några skapliga jaktdagar fick vi, och en del nyttiga erfarenheter för vår unga adept Stella! Vi hade gott om ripa, men mest spridda singelfåglar. Tomas hejdade sitt ivriga avtryckarfinger för allt skulle gå rätt till med Stella. Hon är härlig att se, påminner mycket om mamma Tuula i samma ålder.

Stella och mamma Tuula, en stormig dag på fjället.
Fjället i början av februari kan vara nyckfullt…

I dag passade jag på att ta lite nya foton av Stella som nu passerat 10 månader. Hon har dragit iväg otroligt mycket på höjden och växt om både Tuula och Vittra! En reslig ung dam som enbart består av stenhårda muskler. Hon är en riktig turbo att åka skidor med! Efter den första fjällturen med tuffa förhållande så magrade hon av, men nu har hon fått tillbaka hullet igen tack vare riklig och fet kost 🙂

Stella, a.k.a ”broilerbruttan” 😉


Lämna en kommentar

Fjälljakt

Förra veckan spenderade vi Kittelfjäll, en alltid lika efterlängtad och avkopplande semestervecka som är startskottet på vår bästa årstid ❤ Eftersom Tomas jobbade och jag hade en kurs kom vi inte iväg till självaste premiären 25 augusti. Men det var bara en fördel eftersom den första ”premiärruschen” lagt sig, vi fick vara ganska ensamma på fjället under veckan då de flesta ripjägare åkt hem.

Äntligen vid Bergsjön – som vi längtat!

Vi fick några fina dagar på fjället då hundarna bjöd på fina situationer som gav en del ripa i säcken, och däremellan några vilodagar med sämre väder. De första dagarna lämnade vi pensionären Nelly och adepten Stella hos mina föräldrar så vi kunde jaga med Tuula, Casper och Vittra. Det blev också de mest givande dagarna rent jaktmässigt. Men typiskt nog passade Tuula på att börja löpa lagom till premiären så vi fick problem med hund-logistiken. Vi hade tänkt skicka hem ”äldsta och yngsta” med mina föräldrar som åkte hem tidigare och i stället behålla Jorm hos oss, men på grund av löpet så fick både Casper och hans farsgubbe åka hem… De resterande jaktdagarna fick vi anpassa efter en tolvåring och en femmånaders valp.

Husse & Tuula tar lunchbrejk
Maria & Nelly på fjället

Men döm om vår förvåning – tanten visade sig inte alls vara uträknad! Hon jagade på och hittade fågel, om än inte med samma fart som i sin ungdoms dagar. Det är fint att se hur slitstarka och uthålliga hundarna efter vår stamtik Strimma är!

Och lilla Stella… vi hade ju inte tänkt ta med henne på fjället förrän nästa tur i oktober men vi hade inget val när vi inte hade någon hundvakt. Hon fick hänga med och få några korta släpp bara för att prova på fjällterrängen. När vi strök kopplet av henne infann sig ganska snart en känsla av deja-vu från Tuulas första dag på fjället! Precis som sin mor tog Stella genast fjällsidorna i besittning och började söka medvetet. Förvisso var Tuula 5,5 månader när vi släppte henne på fjället första gången, och hon hade hunnit träna en del på rapphöns. Men jaktlusten har definitivt vaknat hos lilla Stella, fast hon inte vet riktigt vad hon jagar än! 😉 Andra dagen på fjället råkade mormor Nelly stöta upp ett par ripkycklingar, vi såg var den ena landade och styrde in Stella rätt i vind. Hon fick upp vittringen, pejlade in fågeln och nöp till i ett stramt stånd. Sen blev det en frisk hopp-avance med efterföljande eftergång 😀 Stella är verkligen en härlig individ med mycket fart och fläkt – ett riktigt lyckopiller! Vi ser så fram emot nästa säsong när det blir jakt ”på riktigt” och vi får starta henne i unghundsklass på jaktprov 😀

Stella- redan en fjällturbo!
Tuula 5,5 månader första gången på fjället (med samma jakttäcke!) i oktober 2016
Mor och dotter Tuula och Stella

Väl hemma igen väntar skogsjakt, älgjakt och så lite nödvändigt ont däremellan = jobb… Tomas arbetsschema infaller riktigt olyckligt den här hösten så vi kan inte vara med på något av de ordinarie fjällproven med Casper och Vittra. Men förhoppningsvis blir det något skogsprov och fältprov senare i höst. Eller om vi lyckas komma med på något särskilt prov. I stället får vi hålla tummarna för flera av våra valpköpare som startar på prov. Hösten är alltför kort för allt man vill hinna med i form av jakt, prov och andra hundaktiviteter nu när coronarestriktionerna äntligen lättat. För vår del fick det gärna vara höst 6 månader om året!

När vi inte lyckas hinna med att träffas fysiskt är det i stället så roligt med de regelbundna rapporter vi får av våra valpköpare! Minstingarna i PT-kullen får följa med på jakt för att se och lära. Ägarna beskriver dom som livliga och läraktiga. Från GT-kullen kommer fina lovord om duktiga hundar som ger sina ägare härliga jaktupplevelser. Det är känns gott i uppfödarhjärtat ❤

Ett par extra fina solskenshistorier har vi fått ta del av senaste året. Det är inte första gången det händer och lär inte vara den sista att någon av våra valpköpare hör av sig och ber om hjälp med att omplacera sin hund när livet tar olika vägar som man inte kunnat förutse. Det är starkt och fint gjort att ge sin hund en andra chans hos en ny ägare när man känner att man inte längre har möjlighet att ge den ett fullvärdigt jakthundsliv. Det hände med Tuulas båda kullsystrar Mira och Kyllikki. Och det blev så lyckat för båda två! I båda fallen fick de nya hem hos ägare som på olika sätt haft otur med sitt hundägande och förlorat sina kära jaktkamrater alltför tidigt.

Mira som inte kunde apportera och inte heller blivit ordentligt injagad har fått en grundlig utbildning av matte Helen och klarat av eftersöksgrenarna i öppenklass. Hon får mycket och regelbunden jakt och träning, och är på god väg att komma ikapp kullsyskonen som fullvärdig jakthund. Kyllikki som omplacerades lite senare har jagat en hel del både på skog och fjäll i sitt första hem, men apportering och eftersök var inte fullt ut genomarbetade. Hennes nya matte Josephine satte genast igång med både den fysiska och jaktliga träningen. I dag är Kyllikki viltspårchampion och en uthållig jakthund. Det är så roligt att följa Josephines uppdateringar på sin Instagram där hon delar vackra stämningsfulla bilder av Kyllikki och hennes flockmedlemmar under både vardag och jakt. Vi får också läsa om den glädje och inspiration Kyllikki gett tillbaka till sin familj som genomlevt flera sorger på raken då dom förlorat sina älskade hundar alldeles för tidigt ❤

/Maria


1 kommentar

En fullspäckad hundhelg!

Eller egentligen, två fullspäckade hundhelger har vi haft 🙂 Förra helgen var vi på ripinventering i Marsfjäll. Tuula hade dragit på sig en liten sträckning när vi inventerade skogsfågel här hemma så hon fick stanna hos Marias föräldrar tillsammans med gamla Nelly och lilla Stella. I stället lånade vi med oss Jorm så vi hade tre hundar att gå med. Det blev en fin helg med ”uppvärmning” inför jakten. Efter milen över fjället var det mysigt att slå sig ned vid brasan, prata hund & jakt med likasinnade medan skymningen sänkte sig över fjället och sedan krypa ner i sovsäckarna bland trötta hundar. Vädret var perfekt med lagom temperatur och vind för hundarna, förutom de sista timmarna innan vi kom ned på söndagen. Då öppnade sig himlen och vinden tog i så det regnade på tvären… När vi var framme vid leden ner från fjället vände vi oss om mot den regnpiskade fjälldalen och konstaterade – vilken tur att det inte var sådant väder dagen innan när vi påbörjade vandringen! Resultatet från inventeringen kommer att publiceras på Länsstyrelsen Västerbottens hemsida så fort det är sammanställt.

Far och son: Rodedalens Jorm och Alarängens El Casper tar en brejk på fjället.
Varje ripkull dokumenteras i protokollet…
Vittra är laddad 🙂
Tältlägret

Den senaste helgen började med SVK jämtland Västernorrlands utställning i Östersund på lördagen. Den var verkligen efterlängtad av många eftersom Corona lagt en död hand på så gott som all utställningsverksamhet de senaste två åren. Det var många anmälda korthår, framförallt tikar i jaktklass! För Casper och Vittra var det här deras första officiella utställning, och för Tuulas del återstod ett cert/CK till utställningschampionatet.

Casper var först ut i jaktklass hanar. Jag blev lite förvånad över att han fick nöja sig med very good, men domaren lade stor vikt vid hans stolta svans… Men alla som träffar Casper imponeras över hur ståtlig och kraftfull han är ❤ Kritiken i övrigt var bra, så hans tid kommer! (y) Eftersom Tomas inte fick ledigt från jobbet så fick jag hjälp att visa Vittra i jaktklassen – stort tack Larra! Hon fick också fin kritik och excellent, dock utan ck. Mamma Tuula däremot fick sitt välförtjänta tredje ck och blev tredje bästa tik i jaktklassen vilket betyder att hon numera är Kungshällans första trippelchampion! 😀

SEJCH SEVCH SEUCH Kungshällans UF Tuula ❤ Det var extra roligt att hon fick ta sitt tredje och sista CK på en rasklubbsutställning med stor konkurrens av många snygga tikar i jaktklass! 🙂

Det var en skön känsla att åka hemöver från Östersund med en nybakad champion, och så Casper och Vittra som nu är fullt utvärderarde som avelshundar enligt SVKs kriterier: friröntgade, jaktprovsmeriterade, godkända viltspår i anlagsklass och slutligen officiellt bedömda på utställning (y). Om man inte är speciellt intresserad av utställningar och prov så är det här en tillräcklig utvärdering av hundens jaktegenskaper, hälsa och utseende som alla uppfödare kan känna sig fullt ut nöjda med. Men vi har högre ambitioner, så det här är bara början på karriären för Casper och Vittra 🙂

På söndagen fortsatte vi med temat avelsutvärdering när vi tog en tur till Timrå och gjorde BPH (beteende och personlighetsbeskrivning) med Casper och Vittra. Nu när dom är två år har vi fått en god uppfattning om deras mentala egenskaper, så vi hade lite på känn hur det skulle ta sig uttryck i de olika momenten på BPH:n. Det stämde bra, Casper som var först ut fick dokumenterat att han är en mjuk förig kille, inte speciellt nyfiken och lekfull av sig men trygg och lugn, låter sig villigt hanteras av andra och visar varken rädsla eller aggressivitet. Vittra är mer energisk och nyfiken, leker gärna. Även hon är snäll och lugn, låter sig villigt hanteras av andra, hälsar obekymrat men är sen inte särskilt intresserad av folk. Även hon är mjuk, men kom snabbare över momenten med överraskningar. På skottprövningen reagerade båda på samma sätt – var är fågeln?? Men båda gångerna bommade skytten så det blev ingen apportering 😉

Alarängens El Casper och Kungshällans GT Vildvittra. Fullt utvärderade inom funktion, hälsa, utseende och mentalitet (y)

Nu räknar vi dagarna till den 25 augusti – bara en vecka kvar till skarpt läge! Först några dagars jakt på hemmaskogen… men åh, som vi längtar till vårt kära Kittelfjäll! ❤


Lämna en kommentar

Premiärveckan

Som traditionen bjuder så spenderade vi premiärveckan i Kittelfjäll. Eftersom vi haft skral fågeltillgång de senaste åren hade vi inte så stora förhoppningar, men längtan till vårt ”fjällviste” är alltid stor. Oavsett fågel i säcken eller inte så ser vi fram emot att få släppa hundarna på fjället och njuta av vyerna. Vi provade på några olika områden, fågeltillgången varierade men några fina situationer fick vi och en del i säcken. Vi hade nog mer skogsfågel än ripa!

Det var spännande att släppa ungdomarna Casper och Vittra på fjället i ”skarpt läge”. Vi kan fortfarande konstatera att dom är så totalt olika individer med helt olika egenskaper. Vittra är en turbo med jaktmotor i samma kaliber som mamma Tuula och tikgenerationerna bakåt till vår fösta jaktmaskin momorsmor Strimma. Trots sin höga energi och fart håller Vittra fin kontakt och anpassar söket efter terrängen. Hon hanterar fågel fint om hon känner dom i tid! Om hon däremot springer upp fågel i fel vind så att dom flaxar upp framför henne – då ryker hela proppskåpet… Det fick bli några allvarliga utvecklingssamtal och vi kom en bit på vägen under veckans gång. Med ålder och rutin kommer det bli bra när hon märker vilket beteende som behagar husse och matte, och omvänt: vad som orsakar att himlen ramlar ner över henne 😉

Casper har inte samma jaktmotor som Vittra, han är än så länge ojämn i söket på fjället. I bland blixtrar han till och går ut i fina slag för att sedan strosa runt lite planlöst framför oss, han är väldigt mån om att hålla koll på oss. Men om det finns vittring så tänder han till, och han har en fin fågelbehandling. I skogen söker han däremot bra. Han har samma explosiva avance som gamle farfar Nitro! Till skillnad mot Vittra som är försiktig i avancen så ”exploderar” Casper djärvt på första kommandot. Med tiden lär han säkert utveckla samma förmåga som Nitro att avancera anpassat beroende på hur man kommenderar honom. Det är värdefullt när man jagar i skogen och kan behöva skicka hunden på håll. Under veckan fick vi också se flera prov på att Casper rapporterar spontant, också det en värdefull egenskap för en blivande skogshund.

Och Tuula, vår fantastiska tjej ❤ hon bara matar på. Ord är överflödiga… Hon hittade de flesta fåglarna och skötte dom som snyggt. Mamma/mormor Nelly som hunnit bli 11 år är fortfarande pigg och spänstig, men med tanke på hennes ålder så lät vi henne jaga bara en dag i taget. Hon är rutinerad och tuffar på uthålligt som vanligt, om än inte med samma toppfart som förut.

Här kommer en bildkavalkad:

Vädret var lite trist när vi kom upp, så Tomas och Casper tog en kort tur i skogen ovanför stugan.

 

Casper gjorde ett fint jobb på en tjäderhöna som husse fick fälla

 

Första dagen vi tog oss ut på fjället. Den här dalgången är vacker och lättpromenerad, men inte direkt känd för god fågeltillgång… Det stämde även i dag, vi hade några ripor längst in i dalgången annars var det ganska tomt.

 

Hänförande vyer…

 

Mor och dotter Tuula och Vittra sträcker ut tillsammans

 

Casper

 

After-hunt vid Bergsjön ❤

 

Jakt på lågfjällsområde. Vi hade en del skogsfågel på vingarna. Trevligt område att gå på!

 

Tomas och Tuula

 

Vittra gjorde ett fint jobb och husse fick fälla en ripa ❤

 

Vår 11-åriga Drottning Nelly håller stilen! Inte samma toppfart, men hon är pigg och uthållig ❤

 

Vittra poserar mot den ”klassiska” vyn över Fättjaur som jag fotograferat och målat åtskilliga gånger.

 

I skogslandet på väg ner från fjället gjorde Casper ett snyggt jobb så husse fick fälla en tjäderhöna.

 

Casper

 

Ännu en härlig dag på fjället med makalösa vyer. Den här dagen hade vi riktigt bra med fågel 🙂

 

Tjohoo! Vittra med sin sprudlande energi fräser fram över fjällvidderna.

 

Tuula apporterar till matte

 

Tomas in action, Casper avancerar inne i den höga viden framför honom.

 

Bergsjön by night. Kittelfjällets karaktäristiska silhuett tröttnar man aldrig på.

 

Sista jaktdagen gick vi på ett fantastiskt fint område med gammelskog som vi passerar varje gång vi åker till stugan. Många gånger har vi sagt till varandra -här borde vi prova att jaga! Äntligen tog vi oss dit. Riktigt fina marker med gott om fågel, hit kommer vi tillbaka!

 

Nu väntar snart älgjakten hemmavid, och förhoppningsvis några jaktprov för våra ungdomar! Hösten är en härlig tid, och vi ser till att njuta så mycket vi kan 🙂

/Maria


Lämna en kommentar

Fjälljakt i coronavirusets skugga

Så var vi hemkomna från vinterjaktfinalen i Kittelfjäll. Vi har haft fina dagar på fjället, nyhetsrapporteringen om coronavirusets spridning har känts väldigt avlägsen och abstrakt för oss i den ”naturliga karantänzon” vi befunnit oss i – väglöst land långt ifrån smittsamma folksamlingar (och folk i största allmänhet!). Masshysterin sprider sig snabbare än viruset bland folk och orsakar ett märkligt hamstringsbeteende av framförallt toalettpapper… Hmm, folk har väl skitit i alla tider frågar man sig? Apropå det så dök länken till den här ”skitroliga” och informativa texten upp i mitt facebookflöde: Hur man bar sig åt före toalettpapperets tid 😉

Men nog om virus och skit – det var ju något betydligt roligare jag tänkte berätta om, -fjälljakten! 😀 Huvudfokus i vår var att lägga grunden för våra unghundar Vittra och Casper inför deras kommande liv som jakthundar. Första turen vi gjorde i början av februari hade vi inget flyt med vädret så det blev bara lite ”luftning” av hundarna på fjället med få fågelkontakter. Men den här gången fick vi flera fina jaktdagar och hade gott om fågel. Mormor Nelly 11 år fick stanna hemma, hon har aldrig varit speciellt förtjust i vinterföret. Tuula var däremot med som läromästare åt våra ungdomar.

Vittra började löpa 14 februari, perfekt! tänkte vi. Då är det överstökat till provet i Mittådalen nästa helg, men hon har dragit ut på det och i samma veva som vi åkte till fjälls så kom löpet igång på allvar. Det är ganska vanligt att första löpet hos en ungtik blir konstigt och utdraget. Vi har ju tidigare sett att Vittra har en stark motor och tar för sig på fjället, men nu stökade hormonerna tydligen till det så hon var inte sitt vanliga frimodiga jag. Men trots det så jagade hon helt okej och presterade flera fina situationer som gav ripor i säcken. Hon har en känslig nos och fin förmåga att precisera riporna.

Vittra apporterar

 

Glad och nöjd husse 🙂

Casper som är två månader yngre är mer kontaktsökande och har inte fått igång sitt sök riktigt, vi har upplevt honom som lite omogen. Första dagen vi var ute var det en hel del ”skoputsande”, så nästa dag tog Tomas och Casper en ”grabbtur” på tu man hand. Det visade sig vara den rätta medicinen för ynglingen! efter flera fina fågelarbeten då husse fick fälla ripa vaknade jaktlusten i Casper och han började ta för sig. Resten av veckan gick han från klarhet till klarhet och tog för sig minst lika bra som Vittra. Casper har en härlig frisk avance i stil med farfar Nitro, den ska vi vara rädda om!

Casper och Tomas in action

 

Från slyngel till jakthund – Casper gjorde en otrolig resa bara på några dagar!

Det var med en go känsla vi vände hemåt efter en givande vecka till fjälls. Vi åkte upp med två adepter och åkte hem med två nya fullt fungerande jakthundar tillsammans med vår jaktchampion Tuula. Förutom att båda unghundarna nu söker självständigt, står för fågel och är lydiga i flog så har de båda visat fina prov på sekundering och respekt för varandra. Vi jagade med alla tre i släpp, och fick flera gånger se den vackra synen av tre stående hundar. Att jaga på vinterfjäll är verkligen den bästa starten man kan ge sin unghund, vi har gjort det med alla våra hundar hittills. Föret kan vara lite tungt bitvis, men vittringen är lättare att urskilja för den oerfarna nosen då det inte finns lika mycket andra dofter som stör som när man jagar under hösten. Efter några dagar och fågelkontakter lär sig hundarna att det lönar sig att jobba på, då finner man fågel och husse och matte blir glada! Och för oss som skidar är det en helt underbar årstid när vädret är på gott humör! Efter den här effektiva ”inkörningen” är det bara att fortsätta jaga på så kommer unghundarnas kunskapsbank att fyllas på i takt med antalet jaktdagar. Sen är det bara att se till att få deras egenskaper dokumenterade på prov 🙂

Tuula sekunderar Vittra

 

Tripp, trapp trull! Tuula står och ungdomarna sekunderar.

 

Casper står lungt vid sidan medan Tomas fäller en singelripa för Vittra (hon står på andra sidan kullen).

 

Casper sekunderar Vittra…

 

….som i sin tur sekunderar mamma Tuula.

 

Tuula försöker trycka fast ett gäng ripor som löper undan, Tomas och ungdomarna hänger på.

 

Undertecknad tar sikte med kulbössan. Annars blev det mest ”kameraskott” för min del 😉

Planen var att vi skulle åka vidare till Mittådalen för ytterligare några dagars finslipning på fjället för att sedan starta Vittra på jaktprov i unghundsklass kommande helg. Nu blev provet inställt på grund av det ovan nämnda viruset, för Vittras del var det nog lika bra eftersom hon nu är mitt i löpet och inte presterar på topp. Men det känns trist, vi hade planerat det sen länge och framförallt sett fram emot att träffa några av våra valpköpare och se Vittras syskon i action på fjället! Chansen fanns kanske att komma med på något mindre särskilt prov i stället, men med tanke på att Vittra inte är i form så valde vi att avstå. Det känns lite snopet, det kanske inte blir någon fler chans att starta på prov i vår, i så fall får vi vänta ända till hösten. Men innan dess har vi förstås eftersöksgrenarna spår och vatten, samt viltspår att roa oss med. Vittras syster Lovis och matte Mia har redan hunnit med att starta på viltspårprov i anlagsklass vilket dom fixade galant – den första officiella meriten för GT kullen! 😀 Från de övriga syskonen fortsätter det att komma trevliga rapporter. Syrran Miramis bär redan räv med stolt hållning! Det lovar gott inför framtiden 🙂

Jag lägger upp fler foton från fjällveckan på vår facebooksida, det blev några hundra bilder i det fina vädret 😉 Tomas har också massor med filmmaterial från sin GoPro som jag ser fram emot att redigera ihop så fort jag får tid.

/Maria


Lämna en kommentar

Årets första fjälltur

För lite drygt en vecka sedan åkte vi till Kittelfjäll några dagar. Det är alltid lite chansartat att åka till fjälls så här tidigt på året, dagarna är fortfarande korta och vädret kan vara riktigt bistert. Men vi var så sugna att prova ungdomarna på fjället så vi gjorde ett tappert försök.

Mycket riktigt bjöds vi på hela registret av fjällväder, allt från vindstilla med blå himmel och -23 grader till snöstorm och slutligen plusgrader med takdropp, blåst och dimma. Men vi fick två hyfsade dagar på fjället som gav nyttiga erfarenheter för Casper och Vittra, även om det inte blev många fågelsituationer.

Första dagen hade vi hyfsat före, bitvis var det lite tungt för hundarna. Vi hade Tuula med, hon sökte sin vana trogen som en jaktmaskin och hittade fågel. Motvilligt fick hon lämna ståndet ett par gånger för att ge adepterna chans på fågel. Tyvärr blev det inga jaktbara situationer då riporna drog innan skottläge, men båda ungdomarna blev rejält ”tända” och fattade vad som är meningen med att springa på fjället! Vittra som har två månaders försprång och även fick en dag på fjället i höstas tar för sig ordentligt, hon går i mamma Tuulas fotspår! 🙂 Casper som är både yngre och dessutom kille är mer försiktig och vågar inte ta ut svängarna så mycket än, men han söker medvetet, det är kul att se hur han växlar mellan markvittring och sedan sätter upp nosen högt i luften då han känner fågel på håll!

Casper och Vittra – prao på fjället

 

Tuula, vår jaktmaskin

 

En mycket ovanlig bild – Tomas och Tuula på samma bild och dessutom fotograferade framifrån! (ryggtavlefoton har jag gott om… 😉

Efter att ha väntat ut kyla och snöstorm ett par dagar blev det äntligen hyfsat väder igen, vi blev lite överambitiösa och drog iväg till ett område nära norska gränsen där vi hade bra jakt i fjol. Men det visade sig att skoterleden upp till området var helt okörd och snön låg djup så det blev en tuff dag både för hundarna som plumsade och oss som skidade. Vi hade gott om ripa, men dom var svåra att komma nära i det tunga föret. Casper avslutade i alla fall dagen med ett fint arbete, tyvärr på lite för långt håll för husses bössa 🙂 Fler foton från fjällturen lägger jag upp på vår facebooksida. 

Casper kämpar på i djupsnön, han är mån om att hålla koll på husse och matte. Men fågelintresset finns på plats och han jobbar på hela tiden, han avslutade dagen med en fin situation.

 

Även en jaktmaskin tycker det är skönt att relaxa i ”Bodegan” efter en tuff dag på fjället ❤

Medan vi väntade ut vädret kom trevliga rapporter från Mia och Vittras kullsyster Lovis i Mittådalen. Lovis är nog den i kullen som har mest fjällrutin vid det här laget, hon söker stort och kraftfullt och har presterat många fina fågelarbeten. Vid ett tillfälle stod hon lite oprecist, och rätt vad det var så flög tre tjädertuppar upp ur snön framför henne! Såå häftigt! 😀 Vi var smått avundsjuka när vi fick målande beskrivningar på messenger från matte Mia där vi satt insnöade i stugan 😉

Från de andra kullsyskonen får vi också rapporter om ungdomar med stor jaktmotor och ”jävlaranamma” som sätter sina ägare på prov! Vi hoppas få träffa flera i samband med vårprovet i Mittådalen. Vi har tänkt anmäla Vittra till två dagar i unghundsklass.

Nu under våren har vi varit med Casper och Vittra på valpkurs hos Kenth Gustafsson, Fågelhundar Höga kusten. Det har varit nyttigt både för både våra ungdomar och även för oss. Vi börjar alltid träningen av våra hundar tidigt hemma i köket och på gården under lättsamma former, men men vår erfarenhet är att det är först när man tränar i grupp och under störning som man befäster samarbetet och färdigheterna. Under valpkursen har hundarna fått lära sig att fokusera och samarbeta under störning av flaxande duvor, och vi har provat på inkallning i kaninhägn. Casper och Vittra är väldigt olika, den unga damen är ett litet rovdjur med enormt viltintresse så med henne får man se till att ha tajming! Hon är kvick och smart, väldigt kul att jobba med. Lillebror Casper är mjukare och på sätt och vis enklare att jobba med så här långt. Båda två har en fin förmåga att vara lugna och passiva när det inte händer något, det är sällan eller aldrig ett kommer något pip eller ljud från någon av dom. Längre fram i vår ser vi fram att träffa Caspers syskon på kennelträff hos Gustafssons.

För ett par veckor sedan hade Jorm dambesök av Herbarias Lime och dom fattade tycke för varandra, jag passade på att fotografera kärleksparet. Jorms syster Falla har börjat löpa och åker snart på honeymoon till Tuulas bror Metso. Vi håller tummarna att det blir valpar i vår efter syskonen Jorm och Falla både hos Uti Bergets kennel och Rodedalens kennel! Det blir spännande att följa de båda kullarna, ättlingar till vår Nitro. Det känns som en evighet sedan vi själva hade valpar, även om det bara var i våras! Den kommande säsongen fortsätter jag hålla koll på några intressanta hanar och deras unga avkommor innan vi väljer vem som blir Tuulas kavaljer när hon ska paras i slutet av året.

SEUCH J Rodedalens Jorm ❤ J Herbarias Lime

 

Herbarias Lime, en näpen och trevlig tik.

 

Herbarias Lime

/Maria


2 kommentarer

Riksprovet och hösten så här långt

Över en månad har gått sedan den efterlängtade premiären 25 augusti, vi är mitt i vår bästa tid på året – hösten! Måtte snön dröja ett bra tag än så att vi hinner njuta av många jaktturer än. Nattfrosten har gjort sitt intåg och lövträden byter allt mer skepnad till sina sprakande höstfärger. För min del fick det gärna vara höst 6 månader om året, kan ingen stoppa tiden?

Sedan jag skrev något sist har mycket vatten runnit under broarna på hundfronten. Jag har många gånger tänkt sätta mig framför datorn och blogga, men tiden har i stället gått åt till aktiviteter ”IRL” och det har slutat med några bilder och blänkare ”i farten” på Facebook. Den här söndagen när Tomas sover ut efter nattskiftet, hundarna ligger förnöjda och slöar i köket medan det är ruggigt surväder ute känns det som en lämplig dag för mig att pränta några rader här.

Dimma – finaste nannyn för våra valpar ❤

Sommaren handlade mest om Tuulas valpar och deras uppväxt, kontakter med valpköpare och lite ”underhållsträning” av eftersöksgrenar med Tuula och Nelly, jag har också tränat en hel del viltspår med Tuula. Efter tre starter på viltspårprov med tre 1:a pris kunde hon kvittera ut sitt viltspårchampionat 🙂

Ända sedan i våras då vi fick veta hur illa ställt det var med Dimmas artros hade vi mentalt försökt förbereda oss för att ta avsked av henne. Dimma haltade omkring på gården men var för övrigt nöjd och lika go och glad som alltid, när hon fick bada och simma i tjärnen var lyckan total! Tillslut kom dagen då vi skulle hämta lille Casper, då kunde vi inte skjuta upp det längre – Dimma älskade ju valpar men vi ville förskona henne från stressmomentet med en ny flockmedlem. Det blev en omtumlande dag då husse först tog sista promenaden med Dimma, och senare på dagen hämtade vi upp lille Casper som fått lifta med en annan valpköpare från Luleå.

Våra härliga valpar ja – Vildvittra och Casper! Dom är en ständig källa till glädje och framtidstro. Vittra är över fem månader nu och snarare en unghund. Det finns en hel del att berätta om dem men det tar jag i ett senare inlägg 🙂

 

Premiärveckan spenderade vi liksom många tidigare år i Kittelfjäll där vi har vår stuga. Tyvärr fortsätter den dåliga riptillgången som hållit i sig i flera år. Vi jagade på flera olika fjällområden men det var samma överallt. Men tack vare att vi har två så rutinerade storgående hundar som Tuula och Nelly så fick vi en del fina situationer och fågel med oss hem. Fjälljakten är ju till största delen ren rekreation – de finns ju de som fjällvandrar utan vare sig hund eller bössa bara för upplevelsen, och för min del ”skjuter” jag bäst med kameran 😉 Det var härligt att se 10-åriga Nelly på fjället, det var som om hon hade en renässans! Gick hårt och starkt och skötte sina fåglar utmärkt. Hon är av samma slitstarka virke som sin mamma Strimma, hoppas hon håller sig lika pigg och fräsch några år till.

En magisk solnedgång när vi var på väg hem över Bergsjön efter en god middag hos Monica och Rolf.

Skön dag på fjället när vi provade ett nytt område. Toppenfina marker men skralt med fågel, åtminstone på förmiddagen.

Nelly – vår drottning briljerar!

Spännande med pippi tycker Vittra.

Väl hemma från fjällturen väntade några dagars älgjakt innan vi hakade på husvagnen och gav oss av söderut till nästa äventyr – Riksprovet som i år arrangerades på skog i trakterna kring Hällefors. Tomas och Tuula startade på fredagen. Vi hade hört av de som startade dagarna innan att det var skralt med fågel i skogarna. Så var också fallet för gruppen som Tomas och Tuula gick med tillsammans med domaren Dag Teien. Under skogsjakten hemma är husse inte alltid nöjd med Tuula som i bland går lite för stort och brister i kontakten. Men på något vis är det som att hon vet av när det är allvar på prov, och då sköter hon sig exemplariskt! Kanske beror det på att husse inte har någon bössa med sig, är mer skärpt och fokuserar mer på henne än på jakten. På prov gäller det att vara fokuserad och prestera under den begränsade släpptid man får, till skillnad från att gå ensam i skogen med hund och bössa då man har all tid i världen 😉

Fin morgon på väg ut i markerna.

Riksprovet gick i härliga marker.

Gruppen fick gå länge innan första fågelkontakten, det var Tuula som stod för den. Hon gjorde ett fint arbete på en tjäderhöna som hade löpt undan, tyvärr blev det inte läge för fällning eftersom fågeln gått i en cirkel och gick upp bakom hund och förare, så skytten fick salutera. Tuula hade nu gått full tid, inte gjort några fadäser och fått många lovord av domaren så Tomas slappnade av och kände sig nöjd med dagen. Ytterligare två hundar i gruppen hade fått fågelsituationer, den ena gick tyvärr efter för långt och fick utgå men den andre gjorde ett fint arbete och blev godkänd. Men domaren Dag hade ett ess i rockärmen som han valde att utnyttja – i början av dagen hade gruppen sett en tjädertupp lätta på avstånd. Den hade Dag inte gett upp tankarna på när gruppen var tillbaka i samma område. -Tomas, nu släpper du Tuula och ser till att hitta den där tuppen! Tomas som slappnat av och trott att han och Tuula var färdiga för dagen fick nu skärpa till sig igen! Åter igen var det som om Tuula läste sin husses tankar, hon la upp ett exemplariskt fint sök. När hon inte kom tillbaka där Tomas väntade sig se henne förstod han direkt att det var fågel på gång och var inte sen att utnyttja situationen. Rapportering har han och Tuula finslipat under jakten och den fungerar väl, så nu kom tillfället att få visa upp den på prov igen! Efter några försiktiga visslingar kom Tuula fram ur buskaget och tittade husse i ögonen på det där viset som inte kan misstolkas. -Häng på, nu kör vi! vinkade Tomas åt domaren och skytten, och tillsammans hängde dom på Tuula som med bestämda steg gick tillbaka dit hon kom ifrån. Efter en kort löpavance lättade inte den eftersökta tjädertuppen, men väl en orrtupp som skytten drog iväg ett skott på. Tyvärr blev det bom. Nu var tiden ute, och det var bara kastapporten kvar. Tyvärr även där blev det lite missförstånd då skott och kast kom innan Tomas hunnit ge klartecken, så Tuula reste sig upp från sittande. Sen tjorvade hon lite onödigt så husse fick ge henne en tillrättavisning innan hon kom in med fågeln.

Vår tillfälliga boplats där matte huserade under dagarna med den äldsta och yngsta generationen medan Tomas och Tuula gick prov.

Hellefors herrgård, fantastiskt vacker och trivsam miljö där riksprovet hade sin förläggning.

Vår saknade Dimma var på sätt och vis med under riksprovet. Jag sponsrade evenemanget med mitt företag Marias Galleri och visade därför upp några av mina hundporträtt i herrgårdens stilfulla miljö. Dimmas porträtt fick hedersplats på spiselkransen i en av salongerna ❤

På lördagen var det så dags för eftersöksgrenarna. Endast sju ekipage i elitklass hade blivit godkända på fältdelen, det var synd att det var ont om fågel annars hade startfältet varit större. Förmiddagen började med släpspår på kanadagås som Tuula fixade utan problem. Men nu började fjärilarna fladdra i magen på Tomas! Läget var precis samma som under riksprovet i Mittådalen i fjol, då Tuula inte klarade vattenarbetet efter att ha fått en sjua på fält och fixat spåret med full pott. Det var så surt! I fjol var hon en av de yngsta startande elithundarna, om hon hade klarat vattnet hade hon varit med i toppstriden. Det fick bara inte hända igen! Vi är väl medvetna om att vattnet inte är Tuulas starkaste sida. Hon är ingen spontanbadare, och vi har jobbat en hel del med att få henne att gå rakt i vattnet utan tvekan. Hela sommaren har vi tränat på alla upptänkliga varianter av elitvatten och utsatt henne för olika former av utmaningar så förutsättningarna var helt klart bättre än i fjol.

Laddade och nervösa elit-ekipage inför vattenarbetet!

Nu gäller det gumman!

Platsen för vattenarbetet var den här gången en kanal, där hunden skulle simma över blankvatten över till andra sidan och hämta anden som låg gömd i vasskanten. En bit längre ner fanns en bro där vi i publiken satt på första parkett. När det var dags för Tomas och Tuula att starta var husse nästan sjuk av nervositet, och jag som satt bland publiken med kameran skjutklar vågade knappt titta genom sökaren. Tomas tog god tid på sig att rikta in Tuula mot udden där fågeln låg gömd innan han kommenderade ut henne. Hon tog ett par steg fram mot vattenbrynet, tvekade och började sen gå längs stranden för att hitta en bättre igång. Tomas vågade inte låta henne hållas, så han röt i ordentligt och dirigerade henne UT! då gick hon värdigt i vattnet som den prinsessa hon är, simmade ut och löste uppgiften utan problem. Vilken lättnad! Alla sju ekipagen klarade båda eftersöksmomenten så samtliga var med i striden om de prestigefulla pallplatserna. Nu återstod några timmars spännande väntan innan vi fick veta resultatet under middagen och prisutdelningen!

Tomas riktar in Tuula. Domaren Dag Teien vet vad som står på spel men behåller sitt pokeransikte 😉

Vilken lättnad! Riksprovet 2019 avklarat med samtliga moment godkända. Tomas har nog aldrig någonsin varit så nervös på ett jaktprov tidigare 😉

Prisutdelningen under ett riksprov är en långdragen historia där spänningen byggs upp bit för bit. I omgångar mellan förrätt och huvudrätt presenteras avtackningar där markvärdar, sponsorer, funktionärer uppmärksammas för sina insatser innan man slutligen är framme vid pristagarna. Först ut presenterades unghundsklassen, där vinnaren blev en trevlig korthårshane vid namn Valkia-Aidan Ajax med husse Owe Fredriksson från Nordmaling, Västerbotten. När det blev dags för elitklassen ropades Tomas upp, Tuula fick pris för bästa fälthund med CACIT! Dessutom fick hon ett pris för bästa rapportering. Spänningen var olidlig när alla utom de tre främsta hundarna ropats upp och Tuula var en av dom! Det slutade med att hon kom på andra plats efter strävhårstiken Glesbygdens Hildur och husse Erik Gustafsson, också från Västerbotten. På tredje plats kom Anders Andersson med Jaktfröydens BBB Grave Digger. När vi fick höra de fullständiga resultaten förstod vi att vattenmomentet måste ha varit spännande även för domarna, Hildur och Tuula låg då på samma poäng! Dom var de enda två elithundarna som fått fältbetyg 8 och båda hade 9 poäng  på apporten, det visste domarna men inte deltagarna. På ett riksprov hålls alltid betygen hemliga fram till prisutdelningen för att öka spänningen 🙂 Vattnet blev det avgörande momentet, Hildur klarade det prickfritt medan Tuula fick betyg 9 och tappade då fem poäng. Hade de båda fått samma slutpoäng så hade Tuula stått som vinnare eftersom hon är den yngre av de två. Men vi hänger inte läpp för det, vi är otroligt glada och stolta över vår otroliga hund! Hon bara levererar och levererar – vi vet vilken kapacitet hon har. Just därför är det så kul att visa upp henne i sammanhang där landets bästa hundar samlas. Kul kuriosa är att Hildur är dotter till Fjällbrisens Gira som vann riksprovet i Mittådalen 2011 då vår Nitro kom på tredje plats. Dessutom delade vid då stuga med Giras matte Hanna Holmberg som är uppfödare till Hildur.

Här är en länk till samtliga resultat från elitklassen. Och här är en länk till Tuulas kritik, trevlig läsning är det 🙂 Åter igen har vi fått uppleva ett trevligt riksprov, suveränt anordnat av Mellansvenska vorstehklubben!

Riksprovsvinnarna 2019 – två rutinerade skogsjägare från Västerbotten 🙂 Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur i elitklass och Owe Fredriksson med Valkia-Aidan Ajax i unghundsklass. Stort Grattis!

Riksprovet var vår enda provstart det här året, nästa år är vi på banan igen med våra två unghundar. Det ser vi fram emot! Men vi följer med spänning de av våra valpköpare som är aktiva på jaktprov, där Frederik och Tuulas kullbror Metso varit det flitigaste ekipaget så här långt. Metso är meriterad på alla underlag och går riktigt bra, men har haft oflyt på proven där olika omständigheter ställt till det så de högre betygen har uteblivit. I höst har dom hittills fixat 2X2:a pris på fjäll med fina omdömen, vi håller tummarna benhårt att 1:an snart sitter där – det är dom så värda! ❤

Nu ser vi fram emot fortsatt jakt, närmast väntar en tur till Kittelfjäll igen för att se om mer ripa ”frusit fram” sen premiären 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Jaktfinal och valpar på gång!

Nu är vi nyss hemkomna från sista jaktturen till Kittelfjäll, fyllda av fina minnen att leva på ända fram till hösten 🙂 Vi fick tre fina jaktdagar på fjället, med uppehåll för ett par dagars snöväder med dålig sikt. Eftersom vi har vårt eget fjällviste och inte behöver hyra boende varje gång vi är i fjällen unnar vi oss lyxen att enbart jaga när vädret är bra, det finns ingen anledning att streta på i snöstorm och iskyla. Jakten ska ju vara en trevlig hobby och som tur är så lever vi inte på ripkött 😉

Vårfjället när det är som bäst

Vi var upp en sväng tidigare i februari också, då stormade det mest hela tiden så vi fick bara en dag på fjället. Då hade vi fortfarande Tuulas fästman Gibson hos oss så vi fick möjlighet att se honom in action på vårfjället. Han sökte fint med bra kontakt och hittade fågel flera gånger, men den dagen vi var ute hittade vi bara skygga fjällripor så det blev ingen skottchans för Gibson. Men vi fick se honom både stå och sekundera snyggt. Han fick kämpa hårt eftersom han gick igenom den tunna skaren som bar för tikarna. Tuula var som vanligt helt outstanding, även hon hittade och stod för ripa flera gånger, men det gick aldrig att komma inom hagelhåll. Dagens enda fällning blev för Marias kulbössa. Nelly som snart fyller 10 år är fortfarande pigg och spänstig, men vinterföret är inte hennes melodi. Vår slitvarg och ”köttjägare” Dimma som är av samma årgång som Nelly börjar däremot känna av åldern. De senaste två säsongerna har hon varit halt av och till, hennes framben börjar bli slitna. I höstas brast en sena under en framtå så att den pekade rakt ut. Samma sak hände gamla Strimma, och när vi var hos veterinären med henne fick vi beskedet att det var inget som kunde behandlas, bara vila som gällde tills det stabiliserat sig, och för henne läkte det ut. Så vi följde samma råd med Dimma så hon har fått gå koppelpromenader under några månader. Nu när vårjakten närmade sig var hon pigg igen och tån hade gått till sig, vi såg fram emot att få jaga med henne igen. Men i samma veva som vi åkte upp till fjällen blev hon halt på ett framben igen så nu är det åter vila som gäller… 😦

Tuula apporterar ripan som Maria fällde

 

Tuula står och Gibson sekunderar, man ser den oroliga ripan uppe till vänster. Den tillät inte en skytt inom hagelhåll, men jag hann ta några bilder i alla fall 🙂

 

Tuula lyckades hitta åt riporna som drog och spika dom på nytt!

Den senaste turen hade vi bättre jaktlycka och hittade mer dalripa. Eftersom vi börjat se tecken på att Tuula är dräktig jagade vi korta dagar. Vi försökte hålla igen henne, men det är inte lätt! Det finns bara ett läge på Tuula: 100% jakt i varje steg hon tar! Och när hon dessutom är vår bästa hund som alltid hittar fågel först så är det svårt att hålla tillbaka henne. En av dagarna lånade vi med oss Jorm så fick tant Nelly som inte gillar snöföret något vidare stanna hemma och vila i stugvärmen. Jorm som bor i Kittelfjäll med husse Rolf hela vårvintern är vältrimmad efter många jaktdagar och han jobbade på fint tillsammans med Tuula.

Situation med Tuula, Tomas gör sig redo att gå fram

 

Fint avslut – snyggt jobb av Tuula

 

Kittelfjällets klassiska profil som fond

 

En ripa som litar på sitt kamouflage!

 

Nelly apporterar

 

Jorm och Tuula i samarbete

 

Jorm står

Förutom att jaga har vi ägnat de senaste fjällturerna åt projektet att flytta en timrad gäststuga från gamla fjällvistet över sjön till det nya vistet. Ett projekt som visade sig lättare sagt än gjort! Rolf hade förberett projektet genom att preparera spåret längs den ganska branta backen från stugan ner till Bergsjön. Vi trodde stugan skulle glida lätt och fint utför backen på sitt brätte som Rolf byggt, men ack så vi bedrog oss! I stället fick vi ägna flera dagar åt att meter för meter vinscha den nedför backen. Tillslut hade vi fått den ned till stranden, då återstod eldprovet – att med bredbandade skotrar och fyrhjuling dra den över sjön. Vi fick upp farten bra och det såg ut som vi skulle lyckas, men efter lite drygt halva sträckan tog det stopp… Vi fick lämna stugan ute på isen när vi åkte hem, så återstår några dryga dagars manuellt vinschande för Rolf. Som tur är så är han tjurig som en gammal fjällbjörk, så tids nog kommer stugan på plats. Det är tack vare pappas påhittighet och inställning att allting går att genomföra bara man är beredd att lägga manken till som vi har att tacka för att vi har tillgång till våra fina fjällvisten ❤

 

Den timrade gäststugan byggdes på 80-talet men har stått outnyttjad de senaste åren, så nu ska den flyttas över sjön till Rolf och Monicas nya viste.

 

 

Nu kan vi med säkerhet säga att det är liv i Tuulas mage! Hennes underlinje är i det närmaste ”rak” och spenarna har vuxit och blivit rosa. I skrivande stund har det gått fem veckor sedan första parningen, beräknad födsel är kring 13 april, veckan före påsk. Det är såå spännande! 😀 Vi har haft enormt stort intresse för den här kullen Nu hoppas vi att det blir tillräckligt många valpar och jämn fördelning. En tikvalp har vi tänkt behålla själva och en hanvalp flyttar till pappa Gibson. Saknaden efter vår fina kille Patron är fortfarande stor och blev ännu mer påtaglig när Gibson flyttade hem till Holland igen. Det känns konstigt att ha bara tikar i flocken, vi har alltid haft en hane sedan vi skaffade Nitro 2004. Vi är båda överens om att en hane är ett självklart inslag i vår flock, så en vacker dag blir det en kille på Kungshällan igen på ena eller andra sättet! Det är mycket spännande på gång både hos oss och på andra håll, det känns bra att kunna blicka framåt mot allt roligt vi har framför oss. Snart är det dags för vårprovet i Mittådalen också, det känns tomt på något vis att inte vara med i år, men i stället hejjar vi på ”Team Kungshällan” – några av våra valpköpare som kommer starta!

 

Ett par dagsfärska bilder av Tuula, 5 veckor och två dagar efter första parningen.

 

– här ligger jag och myser medan magen växer ❤

/Maria

PS: Som vanligt kommer det fler bilder från våra senaste jaktturer på vår facebooksida. Det blev också en hel del filmmaterial som kommer så snart jag hunnit redigera.


Lämna en kommentar

Jaktfinal

Häromdagen kom vi hem från vår sista jakttur för säsongen. Vårvinterjakten på fjället med hundarna ser vi alltid fram emot, semesterdagar och kompledigt planeras noga för att passa in för de sista veckorna till och med 15 mars då jakttiden tar slut i Västerbotten där vi har vårt fjällviste. I år hade Tomas så lägligt prickat in en 17- dagars ledighet de sista två veckorna, och jag som jobbar deltid hade lyckats pussla ihop så jag kunde vara ledig under tre veckor med en veckas jobb emellan. Sommarsemester och utlandsresor går oftast bort för vår del, det är dessa veckor i mars tillsammans med veckorna efter 25 augusti som är högsta prio. Som tur är så har kollegorna på våra respektive jobb oftast  inget emot våra ”udda” semestervanor utan gläds i stället åt att vi gärna ställer jobbar så mycket som möjligt under sommaren då de tar ut sina semesterveckor. För oss är sommaren bara en transportsträcka mellan jaktsäsongerna 😉

Fjällvistet – dit vi alltid längtar!

I år har vi haft den värsta snövintern i mannaminne, här i vårt län ligger snödjupet över metern. Jag kan inte minnas någon liknande vinter under min livstid! Det känns som när man var liten på 80-talet var det alltid bra vintrar med mycket snö, men då var man ju också liten och allt kändes så mycket större. I år har vi verkligen fått allt vi bett om i så många år! För vi gillar ju vinter och snöföre 🙂 Enda nackdelen är att vi hunnit vänja oss vid att kunna jaga på barmark i skogen fram till årsskiftet, nu tog den jakten abrupt slut i november. Desto större blev längtan till vårvinterjakten på fjället!

Men snömängderna och vädret i fjällen är alltid nyckfulla under vårvintern. Har man tur kan man få underbara dagar med kanonföre för hundar och skidåkare, värmande dagsmeja och dessutom trygga ripor för hundarna att jobba med. Men sådana dagar är sällsynta, de få man upplevt etsar sig fast i minnet… I år blev vårvinterjakten en stor utmaning på flera sätt! Första svängen vi åkte upp började med en insats av snöskottning för att 1: ta oss fram hjälpligt mellan stuga, dass och vedbod och 2: rädda taken på stugorna från kollaps.

Snöräv- en praktisk mojäng för takskottning!

 

Den lilla kåtan ser mer ut som en hobbit-håla 🙂

Redan första dagen när vi ägnade oss att komma i ordning och skotta började Tomas känna sig snorig. Nästa dag var han utslagen i en rejäl förkylning, att jaga var inte att tänka på… Typisk mancold – karlar är bra känsliga! -tänkte jag, tog med mig Tuula och följde med pappa Rolf och Jorm på en jakttur upp på fjället. Eftersom vi hade flera dagar framför oss så löste jag inget jaktkort, jagade bara med kameran som ”uppvärmning”. Vi fick en fin jaktdag med gott om fågel och bra före. Tuula och Jorm jobbade på bra och fixade flera fina situationer för Rolfs bössa och min kamera.

Jorm och Tuula i fint samspel

 

Pappa Rolf med Tuula och Jorm

Men dagen efter fick jag äta upp min sturskhet, det började som en lätt klåda i halsen och strax var även jag däckad i influensan 😦 Resten av veckan låg vi och kraxade i kapp i stugan. Tomas tog sig ut en kort sväng med Patron och fick sig en hyfsad jaktdag innan vi styrde kosan hem igen. Mellanveckan som jag tänkt jobba blev i stället till sjukdagar…

Sjukläger… Hundarna tröstar husse så gott dom kan.

Men skam den som ger sig, vi hade ju en tur till inplanerad! När vi åkte upp nästa sväng var vi hyfsat återställda från flunsan och hoppet steg om fina dagar på fjället. Men nu hade det kommit mer snö, så föret som tidigare var ganska bra var nu betydligt tyngre, och prognosen visade på tvåsiffriga köldgrader. På nätterna sjönk temperaturen under -20, så vi fick vänta till lunchtid innan det var rimligt att ta sig ut på fjället. Rolf och Jorm som bor i fjällstugan hela vårvintern hade varit ute på någon jakttur och rapporterade om tuffa förhållanden, då han tvingats värma Jorms stackars kulor med händerna för att rädda dom från förfrysning. Vi smörjde in Patrons ädla delar och tikarnas tuttar med fet Skillingarydssalva och gav oss iväg. Fem korta jaktdagar fick vi, med mer eller mindre simföre och skralt med fågel på de områden vi gick. Med facit i hand var den bästa dagen den är säsongen när jag var ute med pappa och Jorm – endast beväpnad med kamera… Men trots tuffa förhållanden var det helt makalöst vackert på fjället, man upphör aldrig att häpna över de makalösa vyerna! Min systemkamera jobbade troget på trots kylan, bilderna blir till fina minnen.

Tomas och ”tanterna”

 

Nelly kämpar på. Snöföre är inte hennes favorit… Med åldern har hon blivit en aning bekväm drottning 😉

 

Tuula står och Patron sekunderar. En av de många fina situationer hon presterade.

 

Glad husse med Patron och Tuula som fixade en fin situation med utdelning.

 

Även undertecknad fick sig en ripa tillslut. Jag använder enbart 22:an eftersom jag inte känner mig säker på att svinga en hagelsprakare med skidor på fötterna…

Planen var att vi skulle åka hem förra onsdagen, packa om och sedan bege oss söderut till Mittådalen för att starta Tuula på jaktprov i tre dagar. Men jaktprovet ställdes in på grund av svåra förhållanden. Ett klokt beslut av provledningen. När man kan välja att åka ut på fjället och jaga en kort sväng under dagens varmaste timmar är det ju lugnt, men att ge sig ut på jaktprov en lång dag från tidig morgon i -20 grader i djupt snöföre är inte rimligt… Men det var verkligen synd, vi hade sett fram emot att starta Tuula i ÖKL. En liten förhoppning fanns att hon med lite tur skulle kunna bli klar för elitklass i höst, så vi skulle kunna starta henne på riksprovet som i år går på fjäll i Mittådalen. För hade det bara funnits fågel och föret varit ok hade hon fixat det. Vi är så otroligt imponerade av denna hund, av de vi haft hittills har vi aldrig sett någon liknande! Hennes jaktdagar på fjäll är lätt räknade, det blev några få i fjol när hon inte ens var 10 månader. Men hon jagar redan som en garvad jakthund! Hon var den som hittade fågel och presterade flest situationer under de här dagarna, trots att hon jagar med morsan och brorsan som båda är jaktchampions. Nu håller vi utkik efter särskilda prov under våren och hoppas komma med på något, för det är hon så värd vår duktiga lilla tjej ❤

I vanlig ordning finns fler foton på vår facebooksida.

/Maria