Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Riksprovet

Nu har vi hunnit en bit in på årets bästa och mest efterlängtade tid – hösten och jaktsäsongen! Skogsfågeltillgången på hemmaskogen har visat sig vara otroligt bra i år. Vi har haft bra med gråfågel i många år, men i år är det något alldeles extra! En jaktsväng på några timmar räcker för att ge många spännande fågelkontakter och inte sällan fågel i säcken med hem. Vi har varit ute en hel del och försöker se till att varva hundarna så att alla får sin beskärda del av jakt.

Tuula fixade en orrtupp på premiärdagen i hemmaskogen.

Eftersom vi anmält Tuula och Nelly till riksprovet i Mittådalen blev det ingen premiärtur till Kittelfjäll som vi annars brukar göra. Patron fick följa med Marias föräldrar till Kittelfjäll och jaga tillsammans med sin halvbror Jorm. Men vi lyckades inte hitta någon hundvakt till Dimma, så hon fick följa med oss. Vi åkte ned till Bruksvallarna lite tidigare inför riksprovet och lyckades boka en jaktdag på Särvfjället, ett av de få områden i Jämtlands län som inte ingår i den lottning av de kvoterade jaktområdena som man måste anmäla sig till redan på våren om man måste jaga i länet. I våras hade vi inte ens bestämt oss om vi skulle delta i riksprovet, så tanken fanns inte då att vi skulle anmäla oss till lottningsförfarandet.

Särvfjället visade sig vara ett lättillgängligt och trevligt fjäll att gå på. Med tre jaktsugna hundar som genast tog fjälldalen i besittning i stora giriga slag begav vi oss ut. Men när vi gått en bra bit in i området utan minsta fågelkontakt började vi misströsta. Rapporterna från Jämtland talade ju för ett kronår? Nåväl, efter lunchrasten började det hända grejer när vi sökte oss upp på högre nivåer. Där stötte vi på mångder av fjällripor! Men dom var för dagen helt omöjliga att komma i närheten av. Hundarna stod gång på gång, men så fort vi närmade oss lättade dom på långt håll eller sprang retfullt undan, väl kamouflerade med sin gråspräckliga fjäderdräkt bland stenskravlen. Det blev inga skottillfällen, men åtminstone en spännande dag och bra uppvärmning för Nelly och Tuula inför det stundande riksprovet!

Tuula sträcker ut

 

Lättsprungna fjällsidor och fina vyer

 

Tuula står för gäckande fjällripor som löper undan framför henne

 

Fjällripor – så ser dom ut….

 

Tomas och Tuula gör ett nytt försök

 

Nelly sekunderar sin dotter. Tyvärr hade fjällriporna redan dragit bakom kullen…

 

Avance…

 

Inte ens Dimma med sin hyperkänsliga nos lyckades fixa fjällriporna

 

Tomas och Dimma avancerar

 

På fredagen startade vi på fältdelen av riksprovet. Tomas gick med Tuula och Maria förde mamma Nelly. Vädret visade sig från sin bästa sida med strålande sol. Nu fick vi rapporterna bekräftade – det är verkligen ett kronår för ripa i Härjedalsfjällen! Nelly hittade fågel i varenda släpp, så pass att det blev för mycket av det goda! Hon har ärvt en del av sin mor Strimmas temperament, och blir det mycket fågel tenderar vår Drottning att bli en aning het 😉 Eftersom hon hade fågel mest hela tiden kom hon inte riktigt ut i sitt karaktäristiska stora fjällsök som vi är vana att se. Domaren påpekade att hon ville se mer fart och vidd, och det vet vi ju att Nelly har, men när hon hela tiden ”stöp” i vittring så blev det inte så mycket till sök. Två fina situationer fick vi i alla fall till, den ena med fällning.

Nelly i sök

 

Nellys andra situation. Hon stod tillsammans med parkamraten, som tyvärr inte kunde hålla sig och petade upp några ripor. Jag lyckades hålla kvar Nelly som sedan fick avancera upp resten av kullen.

 

Hes matte, men glad att den något överhettade Drottningen ändå lyssnade 😉

Tuula hade mer ”lagom” med fågel, hon fick visa upp sitt fina fjällsök i ett par släpp innan hon mycket lämpligt stod för en ripkull och fick en fin situation med fällning. Ripan var vingad och sprattlade undan, men Tuula gjorde en förtjänstfull apport av den. När dagen var slut var både mor och dotter godkända på fältdelen till vår stora glädje! 🙂

Dimma fick tålmodigt gå i koppel hela dagen.

 

Situation för Tuula

 

Tuula apporterar

 

Tuula och husse

På lördagen var det dags för eftersöksgrenarna. Tolv hundar var godkända i elitklass av ca 50 startande, och våra tjejer var två av dem. Första momentet var spåret, viltet som skulle bärgas för dagen var grågås. Det kände vi oss trygga med, vi har tränat flitigt med otympliga stora kanadagäss hela sommaren och både Tuula och Nelly bär dom utan problem. Men när ekipage efter ekipage av erfarna hundar och förare åkte ut eftersom, och många rapporterade om att det var mycket gott om ”levande” gråfågel i skogsområdet där spåren drogs ökade vår nervositet avsevärt! Flera spår fick dras om eftersom spårdragarna trampade upp skogsfågel på vägen ut. Den goda fågeltillgången i både skog och fjäll ställde verkligen till det och satte prov på disciplinen hos de startande hundarna när lockelsen att dra ut på fritt sök var stor!

Tomas och Tuula laddar för spåret.

Tuula var först ut på spåret, och tack och lov fixade hon det lika kvickt och lätt som vanligt. Medan Nelly och matte väntade på sin tur att få göra spåret kom tyvärr det nedslående meddelandet från Tomas på mobilen -Tuula klarade inte vattenapporten 😥 Ett vattenarbete i elitklass på ett riksprov ska ju inte vara lätt, och dagens vatten ställde verkligen krav på hunden. Vinden blåste dessutom bort från startplatsen, så det enda hunden hade att lita till var förarens dirigering och vetskapen om att det alltid ligger en fågel någonstans därute när husse säger det. Men för vår lilla Tuula som var en av de yngsta elithundarna på riksprovet räckte inte självständigheten och erfarenheten till. Hon simmade tappert runt och gjorde ett par försök när Tomas dirigerade ut henne, men tillslut gav hon upp och det vara bara för husse att lyfta på kepsen.

Det här var ju Tuulas riksprov, Nelly hade vi bara tagit med som ”utfyllnad” för skojs skull, så det var med viss uppgivenhet efter att nyss ha fått Tomas meddelande om Tuulas misslyckade vattenarbete som jag skickade iväg Nelly på spåret. Men mattes erfarna nioåriga Drottning vet precis hur det ska gå till och levererade gåsen tillbaka i ett säkert grepp och gjorde en snygg sittande avlämning ❤ När vi kom till vattenarbetet visade det sig att hennes ålder och klokhet blev räddningen. Hon simmade snällt ut, och med lite guidning av mig när hon ville dra åt fel håll bärgade hon den praktfulla andhanen hem i ett säkert grepp. Mattes fina duktiga tjej ❤

-”Vart ska jag nu matte?”

Det blev totalt sju elithundar som klarade alla momenten och gick till pris på riksprovet. Under lördagens middag och prisutdelning visade det sig att Nelly kom på fjärde plats med fältbetyg 5 och full pott (10) på resten av momenten, dessutom fick hon pris för bästa vattenarbete 🙂 Verkligen en värdig avslutning på hennes provkarriär ❤ Och Tuula som tyvärr inte gick till pris fick utmärkelsen för bästa spårarbete!

Nelly och Tuula med sina priser från Riksprovet 2018

In alles är vi så nöjda med våra hundars insatser på riksprovet. Mamma Nelly visade att hon håller stilen och i hennes kritik från fältdelen står det att läsa att hon är ”dagens viltfinnare”. Dottern Tuula visade att hon trots sin ringa ålder platsar i elitklass eftersom hon belönades med fältbetyg 7, som skulle gett ett 1:a pris på ett ”vanligt” delat prov. Och dessutom är hon en jäkel på att spåra och apportera 😉 Nu ska man ju egentligen inte spekulera och tänka ”om bara…” men hade Tuula klarat vattenmomentet så hade hon varit med i toppstriden om att vinna riksprovet!

Härnäst väntar tre dagars fjällprov i Klimpfjäll för Tuula, sen drar vi vidare till vårt efterlängtade fjällviste i Kittelfjäll för några dagars fjälljakt 🙂

Jag kommer att lägga upp fler foton från riksprovet på vår facebooksida.

/Maria

Annonser


Lämna en kommentar

Summering i värmeböljan

Nu var det länge sedan jag skrev något här, mycket har hänt sen sist! Vi befinner oss mitt i århundradets värmebölja med torka och skogsbränder som rasar runt om i landet. Inte minst på vår egen prov- och träningsmark! 😦 Det återstår att se om det går att hålla till där i fortsättningen, än så länge är inte branden släckt…

Både hundar och folk sliter ont i värmen, inte minst undertecknad som jobbar hela sommaren. Hade jag vetat att det skulle bli så här extremt varmt så skulle jag unnat mig ett par semesterveckor bara för att stå ut! Nu är det bara att bita ihop och längta till hösten och vettiga temperaturer… Vi badar både oss själva och hundarna så ofta vi bara hinner i vår tjärn.

Dimma är hysteriskt galen i vatten…

Det sista jag skrev i mars (!) var om sista vårvinterjakten i Kittelfjäll när vi hade snörekord. Verkligen kontraster motför hur vi har det nu! Vårvinterprovet vi hade anmält Tuula till i Mittådalen blev ju intställt på grund av kyla och snö. Men Tomas kom med på ett särskilt prov i Gräftåvallen och det visade sig bli stolpe in den här gången! Tuula fick visa vad hon går för och fick en 8:a på fält och 9 på apporten på sin första start i öppenklass 😀 Den 9 juli gjorde vi eftersöksgrenarna och med 10-10 kunde hon kvittera ut sitt 1:a pris med 178 poäng. Och med det är hon uppflyttad till elitklass inför höstens prov! Det kändes riktigt kul, vi har ju sett vad hon går för på jakten där hon till och med slår våra äldre hundar, men på fältproven har hon haft stolpe ut flera gånger.

Från extrem vinter…

 

…till extrem sommar. Hundar och folk går på halvfart.

En vecka efter första provet startade vi i elitklass, men det gick åt pepparn. Tuula hade precis börjat löpa och värmeböljan hade slagit till, inte bästa förutsättningarna. Tuula spårade bra fram till gåsen och tog med den tillbaka, men släppte den en bit före slutet och kom in tom. Efter två försök att skicka om henne blev hon borta, och vi fick i stället höra hennes karaktäristiska drevskall. När hon kom tillbaka efter några minuter var hon helt knäckt, föll flämtande omkull intill bilen och kunde knappt stå på benen… Hon måste ha trampat upp något vilt på tillbakavägen, kanske en hare? som var mer lockande så hon gav sig ut på drev i stället. Så klart blev vi besvikna att hon inte fixade det efter att vi tränat så flitigt hela våren och sommaren, men vi får påminna oss om att hon är en väldigt ung elithund som inte är 100% genomarbetad än. Nu ska hon få löpa klart innan vi drar fler spår och gör ett nytt försök i elitklass.

I och med 1:a priset med 8 på fält öppnar sig möjligheten för oss att starta Tuula på riksprovet i år igen – den här gången i elitklass! Årets riksprov går av stapeln i Mittådalen. I fjol ångrade vi att vi inte startade Nelly på riksprovet på Gotland eftersom hon är så fräsch och spänstig, så i år tänkte vi anmäla både mor och dotter. Nelly är ju egentligen ”färdig”, både jakt och utställningschampion, men när vi ändå ska dit är det kul att starta med varsin hund. Riksprov är ju lite mer än ett vanligt fältprov, och om den 2,5 åriga ”adepten” Tuula inte har turen med sig så har vi en chans till i hennes rutinerade morsa 🙂 Med tanke på det har Nelly fått vara med på sommarens gruppträningar för att hon ska känna att hon är fit for fight.

Nelly – vår drottning ❤ En spänstig rutinerad nioåring.

 

Dubbelapport! Patron får tjänstgöra som ”trigger” för sin lillasyster. Med brorsan i hälarna tvekar hon inte att ta ett obekant apportvilt.

Vid det här laget tycker vi att vi överlag fått en bra utvärdering av UF kullen både vad gäller hälsa, mentalitet och jaktegenskaper. Den 1 juli gjorde fyra av syskonen BPH beskrivning i Timrå, det var Tuula, Kyllikki, Metso och Matti. Det var intressant att se likheter och skillnader hos syskonen! Alla hade en positiv attityd, kände sig trygga och lät sig hanteras av främmande person men hade inget större intresse att söka kontakt. De hade alla hög energi men mindre lekintresse, stort intresse för mat (förstås 😉 ). Matti som är försiktig av sig blev tyvärr så pass skrämd på ett moment att det tog för lång tid att komma över och beskrivaren valde därför att avbryta testet för att det inte skulle ge missvisande resultat på övriga moment. Resten av syskonen genomförde alla momenten och med skott på slutet.

Kyllikki i momentet ”närmande person”. Fler bilder från BPH tillfället finns på vår facebooksida.

Hittills är fyra av syskonen HD röntgade med resultat A, tre har också AD: UA. Tuula, Kaisa, Metso och Mira startades på jaktprov i unghundsklass 2017, och Matti på eftersöksgrenarna. Hittills är Kaisa och Tuula jaktprovsmeriterade. Alla syskonen utom Mira är utställda i allt från valp och juniorklass till öppenklass med omdömet att de är tillräckligt snygga och rastypiska för att utgöra ett gott avelsresultat. Jag gick ut hårt och ställde Tuula fyra gånger i jaktklass nu i vår/sommar men tyvärr stannade bedömningen på ”slätt” excellent samtliga tillfällen, så vi väntar med fler utställningar tills hon blivit lite äldre och fastare i kroppen. Syrran Kyllikki slog däremot till med excellent och CK i ÖKL på SVK:s utställning i Lycksele i våras :D. Jag har uppdaterat UF kullens sida med en del nya bilder och deras senaste resultat, hoppas få fylla på med ytterligare fler efter höstens jaktprov 😉

Team Kungshällan på riksprovet 2017, Gotland. Frederik med Metso, Tomas med Tuula och Nelly, Hanna med Kaisa och Christopher med Mira.

I och med det så känns det som om vi är redo för nästa generation här på Kungshällan! Vi har bestämt oss för att para Tuula när hon löper nästa gång i januari-februari. Den tilltänkte hanen är utsedd, jag kommer att presentera honom framöver. Det ska bli så spännande med valpar igen! 😀

/Maria


Lämna en kommentar

Jaktfinal

Häromdagen kom vi hem från vår sista jakttur för säsongen. Vårvinterjakten på fjället med hundarna ser vi alltid fram emot, semesterdagar och kompledigt planeras noga för att passa in för de sista veckorna till och med 15 mars då jakttiden tar slut i Västerbotten där vi har vårt fjällviste. I år hade Tomas så lägligt prickat in en 17- dagars ledighet de sista två veckorna, och jag som jobbar deltid hade lyckats pussla ihop så jag kunde vara ledig under tre veckor med en veckas jobb emellan. Sommarsemester och utlandsresor går oftast bort för vår del, det är dessa veckor i mars tillsammans med veckorna efter 25 augusti som är högsta prio. Som tur är så har kollegorna på våra respektive jobb oftast  inget emot våra ”udda” semestervanor utan gläds i stället åt att vi gärna ställer jobbar så mycket som möjligt under sommaren då de tar ut sina semesterveckor. För oss är sommaren bara en transportsträcka mellan jaktsäsongerna 😉

Fjällvistet – dit vi alltid längtar!

I år har vi haft den värsta snövintern i mannaminne, här i vårt län ligger snödjupet över metern. Jag kan inte minnas någon liknande vinter under min livstid! Det känns som när man var liten på 80-talet var det alltid bra vintrar med mycket snö, men då var man ju också liten och allt kändes så mycket större. I år har vi verkligen fått allt vi bett om i så många år! För vi gillar ju vinter och snöföre 🙂 Enda nackdelen är att vi hunnit vänja oss vid att kunna jaga på barmark i skogen fram till årsskiftet, nu tog den jakten abrupt slut i november. Desto större blev längtan till vårvinterjakten på fjället!

Men snömängderna och vädret i fjällen är alltid nyckfulla under vårvintern. Har man tur kan man få underbara dagar med kanonföre för hundar och skidåkare, värmande dagsmeja och dessutom trygga ripor för hundarna att jobba med. Men sådana dagar är sällsynta, de få man upplevt etsar sig fast i minnet… I år blev vårvinterjakten en stor utmaning på flera sätt! Första svängen vi åkte upp började med en insats av snöskottning för att 1: ta oss fram hjälpligt mellan stuga, dass och vedbod och 2: rädda taken på stugorna från kollaps.

Snöräv- en praktisk mojäng för takskottning!

 

Den lilla kåtan ser mer ut som en hobbit-håla 🙂

Redan första dagen när vi ägnade oss att komma i ordning och skotta började Tomas känna sig snorig. Nästa dag var han utslagen i en rejäl förkylning, att jaga var inte att tänka på… Typisk mancold – karlar är bra känsliga! -tänkte jag, tog med mig Tuula och följde med pappa Rolf och Jorm på en jakttur upp på fjället. Eftersom vi hade flera dagar framför oss så löste jag inget jaktkort, jagade bara med kameran som ”uppvärmning”. Vi fick en fin jaktdag med gott om fågel och bra före. Tuula och Jorm jobbade på bra och fixade flera fina situationer för Rolfs bössa och min kamera.

Jorm och Tuula i fint samspel

 

Pappa Rolf med Tuula och Jorm

Men dagen efter fick jag äta upp min sturskhet, det började som en lätt klåda i halsen och strax var även jag däckad i influensan 😦 Resten av veckan låg vi och kraxade i kapp i stugan. Tomas tog sig ut en kort sväng med Patron och fick sig en hyfsad jaktdag innan vi styrde kosan hem igen. Mellanveckan som jag tänkt jobba blev i stället till sjukdagar…

Sjukläger… Hundarna tröstar husse så gott dom kan.

Men skam den som ger sig, vi hade ju en tur till inplanerad! När vi åkte upp nästa sväng var vi hyfsat återställda från flunsan och hoppet steg om fina dagar på fjället. Men nu hade det kommit mer snö, så föret som tidigare var ganska bra var nu betydligt tyngre, och prognosen visade på tvåsiffriga köldgrader. På nätterna sjönk temperaturen under -20, så vi fick vänta till lunchtid innan det var rimligt att ta sig ut på fjället. Rolf och Jorm som bor i fjällstugan hela vårvintern hade varit ute på någon jakttur och rapporterade om tuffa förhållanden, då han tvingats värma Jorms stackars kulor med händerna för att rädda dom från förfrysning. Vi smörjde in Patrons ädla delar och tikarnas tuttar med fet Skillingarydssalva och gav oss iväg. Fem korta jaktdagar fick vi, med mer eller mindre simföre och skralt med fågel på de områden vi gick. Med facit i hand var den bästa dagen den är säsongen när jag var ute med pappa och Jorm – endast beväpnad med kamera… Men trots tuffa förhållanden var det helt makalöst vackert på fjället, man upphör aldrig att häpna över de makalösa vyerna! Min systemkamera jobbade troget på trots kylan, bilderna blir till fina minnen.

Tomas och ”tanterna”

 

Nelly kämpar på. Snöföre är inte hennes favorit… Med åldern har hon blivit en aning bekväm drottning 😉

 

Tuula står och Patron sekunderar. En av de många fina situationer hon presterade.

 

Glad husse med Patron och Tuula som fixade en fin situation med utdelning.

 

Även undertecknad fick sig en ripa tillslut. Jag använder enbart 22:an eftersom jag inte känner mig säker på att svinga en hagelsprakare med skidor på fötterna…

Planen var att vi skulle åka hem förra onsdagen, packa om och sedan bege oss söderut till Mittådalen för att starta Tuula på jaktprov i tre dagar. Men jaktprovet ställdes in på grund av svåra förhållanden. Ett klokt beslut av provledningen. När man kan välja att åka ut på fjället och jaga en kort sväng under dagens varmaste timmar är det ju lugnt, men att ge sig ut på jaktprov en lång dag från tidig morgon i -20 grader i djupt snöföre är inte rimligt… Men det var verkligen synd, vi hade sett fram emot att starta Tuula i ÖKL. En liten förhoppning fanns att hon med lite tur skulle kunna bli klar för elitklass i höst, så vi skulle kunna starta henne på riksprovet som i år går på fjäll i Mittådalen. För hade det bara funnits fågel och föret varit ok hade hon fixat det. Vi är så otroligt imponerade av denna hund, av de vi haft hittills har vi aldrig sett någon liknande! Hennes jaktdagar på fjäll är lätt räknade, det blev några få i fjol när hon inte ens var 10 månader. Men hon jagar redan som en garvad jakthund! Hon var den som hittade fågel och presterade flest situationer under de här dagarna, trots att hon jagar med morsan och brorsan som båda är jaktchampions. Nu håller vi utkik efter särskilda prov under våren och hoppas komma med på något, för det är hon så värd vår duktiga lilla tjej ❤

I vanlig ordning finns fler foton på vår facebooksida.

/Maria


Lämna en kommentar

Riksprovet, och resten av hösten som gick

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här! Det var en intensiv period i September med junkkari i Finland, riksprovet på Gotland, jakt och mycket annat. Jag hade tänkt skriva ett referat direkt efter riksprovet och visa alla bilder jag tagit men luften gick ur mig när vi landat och sedan har det bara inte blivit av… Vi får ofta uppskattning för vår hemsida och mina blogginlägg, inte många vorstehkennlar  skriver längre blogginlägg nu för tiden, de flesta har mest ”basfakta” om sina hundar på hemsidan och möjligtvis kortfattade nyhetsinlägg. Det är så enkelt att lägga upp  blänkare med bilder och korta nyheter på facebook, och så gör även vi. Facebook är så smidigt att hantera från mobilen, men jag tycker det är kul att skriva lite längre och mer personligt i bloggform, och när det dessutom uppskattas är det ju ännu roligare att skriva 🙂

Nu har snön bäddat in vårt landskap i sitt vita täcke, och skogsjakten med hundarna tog abrupt slut. Tomas och Patron gjorde ett sista försök att jaga förra helgen, bara för att konstatera att snön är för djup, åtminstone för den tvåbente jägaren… Skidor skulle fungera, men det blir strapatsrika färder med långa transportsträckor i vårt kuperade Höga kusten-landskap innan man når riktigt bra jaktmarker såsom öppna myrlandskap. Det rimmar inte så bra med de korta decemberdagarna. Vi gillar ju vintern och skid/skoterföret, men har under de senaste mediokra vintrarna med barmark ända in på nyåret börjat uppskatta möjligheten till skogsjakt med hundarna även under vintern! Nästan som om man blir lite avis på norrbottningarna med sina flacka lättforcerade tallhedar, eller sörlänningarna med sina fält där det går att jaga ända in på vårkanten 😉 Nu får vi och hundarna gilla läget och i stället ägna oss åt härliga kickspark- och skidturer, snart går det att köra upp vårt vinterstråk över tjärnen och vidare ut på Ångermanälven. Kanske försöker vi oss på någon toppjaktstur under julledigheten.

Jakthösten har annars varit bra i våra hemmaskogar med god fågeltillgång. Vi gjorde ingen fler fjälltur eftersom riptillgången var riktigt dålig i år. Tomas är den som jagar flitigast, tack vare sitt skiftjobb som gör att han kan komma ut fler dagar. Han är alltid noga med att alla hundar ska få rättvist fördelad jakttid 😉 Patron och Tuula är förstås favoriterna, den lilla ”adepten” har gjort stora framsteg i höst och är nu riktigt duktig på skogen. Hon har visat tendenser till rapportering som vi försöker uppmuntra med förhoppningen att hon ska bli en lika säker rapportör som storebror Patron.

Tuula och husse med den första skogsfågeln han fällt för henne. Oktober 2017.

”Drottningen” efter en fin dag i skogen.

Vår drottning Nelly har fått en renässans, hon har haft en tendens att gå för stort med dålig kontakt i skogen men efter ett par ”utvecklingssamtal” var det som om vi fick en ny hund! Hon är ju i grunden duktig på att hitta och hantera fågel, nu känns det som att man är ett team med henne i skogen. Nelly är fräsch och spänstig, man kan inte tro att hon snart fyller nio år.

Dimma som är jämnårig börjar däremot känna av sin ålder. I höst har hon ofta blivit stel och halt efter jakten, hennes kropp är inte lika ändamålsenligt byggd som Nellys, det sliter säkert mer när hon börjar bli till åren. Därför har hon inte fått lika många jaktdagar som de andra.

Riksprovet i början av oktober var en av höstens efterlängtade höjdpunkter, vi var grymt taggade inför resan till Gotland! Allt stämde så väl just i år, Svenska vorstehklubben firade 100 år 2017 och det arrangerades extra många prov och aktiviteter, det sammanföll perfekt med att vi just i år hade en kull lovande unghundar i precis lämplig ålder! Riksprovet arrangeras enbart i unghundsklass och elitklass, så man har oftast bara en chans att starta sin unghund, nästa chans kommer om eller när man avancerat upp i elitklass. Vi hade hoppats att fler av våra valpköpare skulle ta chansen att starta sina hundar, men var i alla fall glada för den ”laguppställning” vi blev med fyra Kungshällare i unghundsklass.

Vi bodde fantastiskt fint i ett hus i Ljugarn på östra Gotland. Enda nackdelen var att vi hade en bit att åka till samlingsplatsen som var i Kneippbyn på andra sidan ön så det var inte läge att delta i de kringaktiviteter som anordnades av arrangörerna SVK Östra och Gotland, men vårt lilla gäng hade mysigt ändå med gemensamma middagar och en massa hundsnack på kvällarna. Christopher och Anna som hade sin lille son med sig bodde i Kneippbyn, men kom ut och hälsade på oss och passade på att träna lite apportering och vatten med Mira.

Team Kungshällan framför huset i Ljugarn. Frederik och Metso, Tomas med Tuula och mamma Nelly, Hanna med Kaisa och Christopher med Mira.

 

Samling och upprop inför fältprovet.

 

Delar av ”Team Kungshällans” utanför Kneippbyn.

Först ut att starta på fält var Kaisa, Metso och Tuula. Vi hamnade i varsin grupp och olika platser på ön. Vädret var bra men med besvärlig blåst som gjorde det svårt för de unga hundarna att kalibrera vittringen och spika fåglarna. Vår grupp hade gott om fågel överlag, men det blev i vartenda släpp stolpe ut för Tomas och Tuula som konstant lyckades hamna på den sida av fälten där det inte var någon fågel. Vi fick se många hundar stöta fågel under dagen, i vårt område var det enbart rapphöns. Tuula pinnade på bra, om än inte lika stort och snabbt som hon gjorde på junkkari men husse var nöjd och domaren tyckte hon jobbade på bra. Vi gick både över stubbåkrar, vallar, trädor och det för oss ”exotiska” underlaget palsternacksodling! Det var en frodig grönska som hundarna fick jobba sig igenom. Just i ett sådant fält var domaren mycket otydlig vilket ledde till ännu mer konsekvenser till Tuulas nackdel. Inför släppet anvisade han riktningen parallellt med en väg. Tomas och Tuula började gå i den riktningen men parkamraten, domaren och skytten vek i stället av rakt in i fältet. Givetvis var det ju där i andra änden av fältet som rapphönsen låg, parkamraten fick sin fågelsituation medan Tomas och Tuula snopet fick se på från andra kanten som han lydigt följt. Domaren påstod sedan att Tomas gått åt fel håll och Tuula lämnat osökt mark… :/ Vi fick sedan på nåder mer släpptid efter att Tomas påtalat att Tuula faktiskt inte gjort något fel (de flesta andra hundarna hade gott om stötar i bagaget) men det var tydligen inte vår dag. Lilltjejen jobbade på i stora fina slag sitt sista släpp men fåglarna lyste med sin frånvaro. När vi hade bara 50-talet meter kvar till bilarna blev Tuula stilla bakom en buskridå. En ensam rapphöna gick upp innan Tomas hann fram. Så var den dagen slut…

Nu kör vi!

 

Tomas och Tuula i palsternackorna

 

Tomas för Tuula paralellt med vägen som han blivit anvisad… Med facit i hand ska man nog vara lite mer ”olydig” som hundförare på prov!

 

När provet var avslutat fick mamma Nelly lufta sig lite på fältet. Vi ångrade nästan att vi inte anmält henne till elitklassen!

Under dagen fick vi rapporter från Frederik och Hanna som startade med Metso och Kaisa. Metso hade oturen att springa in i fågel några sekunder in i sitt första släpp! Han jobbade sedan på bra hela dagen men fick tyvärr inte till någon jaktbar situation. Även Kaisa hade en ensam rapphöna i sitt första släpp. Hon jobbade på bra till en början men började sedan mattas och få problem med magen. Det var en något nedslagen trio hundförare som återsamlades efter provdagen. Två som haft fågel men inte fått till det, och en som jobbat på men inte haft fågel… Stackars lilla Kaisa var dessutom helt slut och mådde inte alls bra.

Dagen efter startade Metso och Tuula på spåret. Kaisa var fortfarande dålig med diarré så Hanna beslutade att stryka henne. Metso och Tuula fixade sina spår prickfritt, båda startade lösa. Även om vi hade förlorat chansen att gå till pris så var det ett bra tillfälle för hundarna att få ytterligare träning och proverfarenhet. Syskonen var båda två lika coola och fokuserade på uppgiften under dagen.

Tomas och Frederik med Tuula och Metso inför spårstart.

 

Frederik blir intervjuad av den ”flygande reportern” Roger.

 

Tomas och Tuula ❤

Fjärde syskonet Mira och husse Christopher startade på fält samma dag. Mira hade en del fågel på vingarna under dagen, men har för lite jakterfarenhet i bagaget så hon ville inte ta för sig och söka ut ordentligt. Det blev inget fältbetyg för henne heller. Motgångarna var inte slut med de uteblivna fältbetygen, på kvällen blev Kaisa sämre med både kräkningar och diarré så tillslut blev Hanna och Gustaf tvungna att åka till veterinären akut med henne. Dom blev kvar där till långt in på natten medan Kaisa fick dropp och det togs prover. Det verkade som om hon drabbats av en elak magbakterie som blommade ut och tog över när hon ansträngde sig under provet. Stackars Hanna och Gustaf! Två unga och ambitiösa hundmänniskor som dessutom haft mycket oflyt med sitt hundägarskap redan innan… Vi led verkligen med dom 😥

Efter en ”ledig” dag då vi passade på att turista lite på ön avslutades provet på lördagen med vattenarbete för den kvarvarande syskontrion medan Kaisa fick vila och kurera sig. Alla tre klarade uppgiften, Metso och Tuula fick full pott medan Mira som inte tränat så mycket innan behövde en del övertalning innan hon bärgade anden.

Mor och dotter busar på stranden vid Ljugarn

 

Vi kollade in raukarna vid Folhammar i närheten av Ljugarn.

 

Christopher och Mira laddar för vattenarbetet.

 

Tuula efter väl genomfört vattenarbete.

Summa summarum; Inga framgångar för Team Kungshällans på riksprovet 2017, men ett trevligt och välarrangerat prov på fantastiska marker! Vi är glada och tacksamma för att fyra av våra valpköpare slöt upp och visade upp sina hundar. Hoppas vi kan återkomma och gå jaktprov på Gotland i framtiden – och då med lite bättre framgångar! 😉

Väl hemma igen fick täta rapporter om Kaisas återhämtning från Hanna. Både matte och hund är riktiga fighters som inte lät sig nedslås av motgångarna på Gotland. I slutet av oktober startade dom på fältprov och bärgade hem ett fint 2:a pris! Som om inte det vore nog så följdes det ett par veckor senare upp av ytterligare 2:a pris med 7:a på fält! 😀 Om det inte vore för att Kaisa var i höglöp i samband med eftersöksgrenarna i somras hade det blivit ett 1:a, men nu räckte inte poängen hela vägen fram. Men vad gör väl det, att gå till pris 2 gånger på 3 starter med en unghund är en stor bedrift, vi blev så stolta och glada!

” Vinnare är den som kommer igen!”

/Maria


1 kommentar

Junkkari – äventyr på finska fält!

Jag har länge varit nyfiken på det stora finska unghundsprovet Junkkari. När jag följt finska kennelsidor på nätet och facebook har jag förstått att det är enormt stort inom den finska vorstehvärlden, många uppfödare lyckas få en större delen av sina valpköpare att ställa upp med sina hundar och får på så vis en bra utvärdering av hela kullen. Till Junkkarihelgen vallfärdar fågelhundsfolket, både nybörjare som har sin första hund och de etablerade uppfödarna. En del svenskar har jag sett brukar vara med varje år, redan när vi köpte Dimma från Finland var jag sugen att åka och delta eftersom hennes uppfödare så klart var med och flera av kullsyskonen, men då stöp det i att vi var för sena med rabiesvaccineringen…

Men i år öppnade sig äntligen möjligheten att starta med Tuula! Våra vänner Petra och Gabriel Åberg har jaktmark i Ilmajoki, inte långt från Lapua där Junkkari går av stapeln, och de åker varje höst för att jaga fasan. Petra bjöd in oss och menade att Junkkari är ju en utmärkt ”uppvärmning” för Tuula inför riksprovet på Gotland, och själva skulle dom vara där och jaga just vid den tidpunkten så det var klart jag skulle anmäla henne! Jag som länge varit sugen att delta i detta jättearrangemang var inte sen att haka på det fina erbjudandet, tyvärr inföll provet när Tomas hade jobbhelg så det fick bli enbart Tuula och jag som gav oss iväg.

På fredagen innan fältprovet hade Petra och Gabriel fixat träningskort så jag och Tuula kunde gå och testa fälten. Petra och jag gav oss iväg tillsammans med den gamle jägaren Ilkka som markvisare. Han bor i området och känner markerna som i sin egen ficka. Tyvärr var förhållandena inte de bästa i år, på grund av det ostadiga vädret låg bönderna tre veckor efter med tröskningen, så många fält stod fortfarande oslagna. Och det är just där fåglarna håller till… Området är en riktig ”kornbod”, här odlas nästan uteslutande spannmål. Jakten på fält är beroende av böndernas välvilja, och då dristar man sig inte till att gå i oslagna fält. Så med andra ord var det svårt att hitta fågel på stubbåkrarna. Tuula var heller inte särskilt inspirerad, hon skruttade mest runt i maklig takt och verkade rota efter sork… Det kändes inte vidare hoppfullt inför provet! Hon lyckades hitta fågel tillslut, så klart i kanten på en otröskad havreåker, och det blev ingen vettig situation av det hela. Jaja, tänkte jag. Det får gå som det går, det är i alla fall kul att vara här och äntligen få uppleva Junkkari även om man inte har en hund som presterar…

Petra och Ilkka

 

Tuula på finska fält

 

Ajaj, här får man INTE vara!

 

”Finnish shades of grey”

 

Det var en kapplöpning med skördetröskorna, ryktet gick att Junkkari var inställt på grund av den sena tröskningen och många hade strukit sig på grund av det.

Dagen därpå blev det tidig revelj innan jag, Petra och Tuula gav oss iväg de cirka fem milen till Karhunmäki, utgångspunkten för Junkkarihelgen. Morgonen började med information och upprop i en samlingssal där alldeles för många människor trängdes och syret snabbt tog slut. Överallt hördes sjungande finska, utan Petra som pratar språket hade jag varit ganska lost! :/ Hon lotsade mig rätt och översatte all viktig information som sades. Det finns nämligen så gott som ingen information om Junkkari på annat än finska!

Information och upprop inför fältprovet på lördagen.

Innan provet frågade jag Petra om det inte skulle komma något PM? Man är ju van att det kommer på mail någon vecka innan våra svenska prov. ”-finnarna är inte så bra på PM” svarade hon. ”-Men all information står i finska vorstehtidningen. På finska… 😉 ” I år hade provledningen åtminstone åstadkommit ett A4 med den viktigaste informationen översatt till svenska och engelska – ett stort steg! 😉 Med tanke på att det är ett så stort arrangemang är det förvånande att man inte har ett bättre system för avanmälningar och reservlista, om man till exempel jämför med Svenska vorstehklubbens kommande riksprov på Gotland. Det var först vid uppropet det visade sig hur många hundar som inte dök upp och blev strukna. Vår grupp som från början bestod av sju ekipage slutade med endast tre!

Vår domare Timo Hakkarainen och skytten samlade ihop oss, och så gav vi oss iväg ut i marken. Att samla ihop alla bilar som hör till respektive grupp och inte tappa bort någon är ju alltid en utmaning på stora prov. Här hade man ett smart system, varje grupp fick ett nummer, och domaren hade en stor skylt med gruppnumret på sin bil.

Vädret lite mulet och svalt, perfekt för jakt! Innan släppen gick domaren runt och hälsade på alla hundar. Petra förklarade att han kollade mentaliteten, som också är en av bedömningspunkterna på jaktprov i Finland. Tuula fick börja som nummer två. Till min stora glädje verkade hon ha ”sovit på saken” och gick direkt ut i stora fina slag som vi är vana att se henne! Borta var det oinspirerande lullandet. Under gårdagens träningssläpp fick jag en hel del tips både av Petra och Ilkka inför provet. I Finland är det inte lika viktigt med en tät reviering fält, man vill hellre se hunden jobba självständigt utan att föraren blandar sig i alltför mycket. Att blåsa i pipan i tid och otid för att styra hunden till att reviera tätare ses inte med blida ögon. Alltså lät jag bli pipan och Tuula fick jobba på mest efter eget huvud. Hon är så härlig lilltjejen, söker som ett jehu och kastar en snabb blick på mig med jämna mellanrum för att pejla riktningen, men behöver sällan stanna och ”fråga”. För att det inte skulle bli enbart kantsök bytte jag riktning i bland, och då vände hon kvickt och gjorde ett slag över till andra sidan fältet. Tuula kom in i en fin sökrytm som hon behöll hela dagen. Domaren Timo verkade gilla vad han såg, och gav mig en del tips och råd under dagen som jag försökte följa efter bästa förmåga. Men fåglarna lyste med sin frånvaro… Vi bytte markområde flera gånger, och på ett par ställen var det hett med vittring inne i de täta snåren. Men vi började misströsta.

Delar av provgruppen och min egen suveräna coach/tolk Petra.

 

Meracus Jadore, en vacker brun tik.

 

Domaren Timo Hakkarainen och skytten som jag inte minns namnet på.

Mitt under dagen gjorde vi ett avbrott för kastapport. Alla hundar får göra kastapport oavsett om man får komma för fågel eller inte. Det är vettigt kan jag tycka när det handlar om en unghundsmönstring där syftet är att utvärdera unghundar! I Sverige gör man ju bara kastapport om man får ett fältbetyg. Domaren berättade för provgruppen (och Petra översatte) en hel del om skillnaden mellan svenska och finska prov under dagen. Han hade själv startat en hel del i Sverige och hade bra koll på svenska provregler. Under kastapporten är det tillåtet att berömma och stötta hunden mer än vad som tillåts här hemma, det blir inget poängavdrag om man kommenderar apport flera gånger. Däremot ska hunden avlämna sittande för att få full poäng. Det har vi vetat om så vi har tränat Tuula att avlämna sittande. Annars ser kastapporten ut precis som i Sverige. Man får ha med sig eget apportvilt om man vill, men det visste vi däremot inte om. Tuula fixade apporten fint, men objektet som stod till buds var en något slibbig fasantupp som hon passade på att tramsa med, hon la ned den och tog ett snabbt omtag en gång innan hon avlämnade korrekt sittande.

Efter apportsessionen fick Tuula ny energi! Jag var noga med att hålla henne borta från de otröskade fälten (det var enda gångerna jag tog till pipan) men rätt vad det var så var jag ouppmärksam och hon var försvunnen in i en havreåker. En fasanhöna gick upp, och strax efter såg vi Tuula röra sig i samma område… Jag trodde det var sista släppet, men domaren hade ytterligare ett ess i rockärmen. Tuula var den som fick klart mest släpptid och han ville verkligen se ett fågelarbete för henne. När jag släppte henne på nästa ställe började hon söka med piskande svans i kanten av en åkerholme. Färska löpor! Och rätt vad det var sköt en morkulla ut ur snåret med väldig fart! Tuula höll fortfarande på med löporna och såg den aldrig. Förbannat… Men vi fick fortsätta gå. Och så, på nästa fält gick hon ner i ett av de djupa dikena, upp på kanten till nästa havreåker och blev stående med osäkert viftande svans. Jag tvekade några sekunder, dessa jäkla springande fasaner… Men så tittade jag på domaren och skytten och sa att vi måste ta chansen. Då vi närmade oss styvnade Tuulas svans – hon hade spikat fågeln! Hon stod hårt, jag fick purra på henne ordentligt innan hon började avancera, men tillslut gick herr och fru fasan upp, skytten saluterade och Tuula stannade lydigt. Hallelulja! 😀

En liten breton som gick i gruppen fick också ett fågelarbete i samma område, men den tredje hunden, ett korthår, var färdigprovad. Innan vi åkte tillbaka till Karhunmäki sa domaren att Tuula haft den längsta släpptid någonsin av de prov han dömt!

När domaren skrivit ned sina kritiker samlade han oss och höll genomgång av provdagen. Varje hund fick en lång utförlig bedömning. Jag fick tillåtelse att filma honom när han höll Tuulas kritik för att Petra skulle kunna översätta den till mig senare. Det visade sig att Tuula fick ett 1:a pris med 82 poäng! 😀 Tjohoo!! Kritiken löd ungefär så här i korta drag efter översättning: hunden har vaknat jaktligt och söker självständigt i hög fart, hon utnyttjar vinden bra i alla riktningar. Hon tar dirigering om det behövs, men förs med små medel. Stötarna på fasanen och morkullan drog ned betyget, och någon pinne rök också när hon la ned apporten. Avancen hade kunnat varit bättre, men hon var lugn i flog. Hunden behöll sin fart och sitt format hela dagen trots lång släpptid, 155 minuter (!).

Jag fick ta emot ett diplom, en guldmedalj och sedan en björnkram av pappa Uras husse Petteri som också var där och lyssnade på kritiken. Det visade sig att det var 9 st hundar som fått 1:a pris under dagen, och vi var uttagna till den stora finalen på måndag!!! Totally unbelievable!!

Väl tillbaka i stugan kom Gabriel tillbaka från en jaktdag på fälten och grattade mig med en skumpa, som vi skålade i efter att ha avnjutit god middag med älgfilé. Oh shit, vilken dag! Detta hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig! Nu skulle jag bli kvar till måndag, och färjan var bokad till söndag… nåväl, det skulle fixa sig.

Vackra omgivningar.

 

Den mysiga stugan som Petra och Gabriel hyr.

På söndag var det dags för utställning. Petra och Gabriel åkte ut och jagade en sista sväng innan sin hemresa, så Tuula och jag åkte själva in till Karhunmäki. Utställningen på Junkkari är en inofficiell exteriörmönstring efter ett utförligt protokoll. Tuula var trött och ville inte visa upp sig något vidare. Hon stod och hängde med krummad rygg. Betyget slutade på excellent, men hon gick inte vidare till final. Ringsekreteraren som pratade lite svenska förklarade att Tuula rörde sig lite stelt, troligen på grund av stela muskler, och ville välva ryggen. Alla andra punkter lät bra. Så småningom när jag fått protokollet översatt går det att utläsa vad alla punkterna står för.

Tuula och ”farfar” Petteri (han äger Tuulas pappa Kuksapirtin Ura).

Så var det måndag morgon och dags för Grande Finale! Petra och Gabriel åkte hem på söndagkvällen, så nu var jag själv utan min utmärkta coach och tolk. Som tur var så ryckte Dimmas uppfödare Mia och Mika Karppinen in och hjälpte mig tillrätta under uppropet. Deras fina unghane Tallyho Yard hade också fått 1:a pris och gått till final. Det var totalt 18 semifinalister som delades in i 6 grupper med varsin domare.

Min semifinalgrupp och domaren Olli Punkari.

Jag och Tuula fick hänga med en domare vid namn Olli Punkari, vi gick tillsammans med två strävhår. Tuula började dagen med att lägga upp ett turbosök värdigt en pointer 😉 Jag bara njöt av att se henne fräsa fram över stubben i morgonsolen. Upplägget var att vi skulle få två stycken 15 minuterssläpp att ”spela” på. Vinden var svag, och när Tuulas tid höll på att rinna ut i sista släppet började hon äntligen markera kraftig markvittring invid en gammal lada. I elfte timmen blev det en situation på några fasaner! Vi blev de enda i gruppen som fick en fågelsituation.

Vacker morgon

 

Tuula laddad för släpp

 

Mattes lilla turbo 😉

 

-”It´s so hot here!” sa jag till domaren när Tuula gick på löpor invid ladan. -”Oh yes, hot like sauna!” svarade han 😉 Strax bakom fick hon sin situation.

Efter ett lunchuppehåll och domaröverläggningar stod det klart vilka som gått till final. Det blev 6 ekipage, och vi var ett av dom!! Oh shit, igen!! drömmer jag? Kortegen av bilar med både finalister och publik begav sig i väg till vad som enligt utsago var de allra bästa markerna som man sparat till finalen. Det blev en viss komisk förvirring, jag förstod ju ingenting av vad som sades utan min utmärkta tolk, och hängde bara på dit alla andra åkte. När jag dristade mig till att fråga om något fick jag för det mesta korthuggna svar på engelska. Finnarna är verkligen obekväma när dom tvingas prata något annat än finska 😉 Som jag uppfattade det skulle alla hundar släppas i 10 minuter vardera och sorteras därefter. Tuula hade en uppvisning i turbosök under sina 10 minuter, men någon fågel hade vi inte så jag började vandra tillbaka till publiken som stod uppe på vägen och såg på. När vi väl var där frågade en av provledarna vad jag gjorde där?? -Jag hade ingen fågel, då är vi väl klara? svarade jag. -Nej, du ska gå mer! Gå tillbaka! 😉 😉 Bara att vända om och raskt knata ikapp provgruppen.

Dags för den stora finalen med pompa och ståt!

På finalmarken fanns det både rapphöns och fasaner, hundarna varvades i 10 minuterssläpp och jag tror att så gott som alla kom för fågel, det blev även några stötar. Mellan släppen gick alla förarna inklusive undertecknad och glodde i mobilen och uppdaterade sina närmaste. Själv höll jag både Tomas och Petra uppdaterade på messenger. Tomas som egentligen skulle sova efter sitt nattskift gjorde misstaget att kolla av messenger då han vaknade till vid tiotiden, då var det färdigsovet! 😉

I sina sista två släpp fick Tuula fågel nästan på en gång. Först en fasan som liksom under provet i lördags satt i en åkerkant. Hon var mycket försiktig i avancen, fågeln låg nära. Men stannade direkt då den gick upp. Under den andra situationen fick jag lite bättre fart på henne då hon avancerade i ett dike och fick upp ett par fasanhönor. Sekunden efter rann en retfull ”rödtupp” över en öppen yta precis framför Tuula, hon gjorde en ansats att följa efter men jag lyckades stoppa henne. Tuppen stannade till i nästa dikeskant ett tjugotal meter från Tuula och glodde tillbaka på henne, ytterst retfullt! Det blev vårt sista släpp och provet avslutades strax därefter.

Väl tillbaka i Karhunmäki höll jag på att missa prisutdelningen! Jag hade ingen aning vilken tid den skulle vara och satt i godan ro i bilen och pratade i telefon med Tomas när en kille kom hastande och talade om att prisutdelningen börjat! När Tuulas kritik lästes upp hade provledningen tydligen börjat fundera vart den där förvirrade svenskan höll hus? 😉 Jag slog mig ned i salen och försökte se ut som jag lyssnade intresserat på genomgången som jag inte förstod ett ord av förrän talaren sa ”Kungshällans UF Tuula, tredje plats”! Fortfarande kvar i mitt lätt förvirrade tillstånd gick jag upp och fick motta en hel hög med fina priser, en hundmatssäck och bronsmedaljen. Folk kom fram och gratulerade och tog i hand. Helt jäkla overkligt!! 😀 😀 Vi kom trea på Finlands största jaktprov med över trehundra anmälda hundar! och jag som bara for till Finland för skojs skull!? Detta kommer vi leva på länge, det vill jag lova 🙂

/Maria

 

Tuula med alla priserna och bronsmedaljen från finalen.


Lämna en kommentar

Fågelfattig premiär och jubileumsprov

Då var säsongen igång, som vi längtat hela sommaren efter! Premiärveckan spenderade vi i Kittelfjäll, men så mycket till jakt blev det inte. Efter två dagsturer på fjället och två i skogslandet kunde vi konstatera att fågeltillgången är lika dålig som inventeringarna visat. Första dagen på fjället hade vi inte en fjäder, trots att vi gick med våra fyra hundar och Rolf gick med Jorm, så vi täckte stora ytor. Lite vittring var det enda som fanns. Andra dagen gick Tomas med Patron och Dimma, och dom lyckades hitta en kull och fick fälla några ripor och två morkullor som Patron hittade rätt på nere i björkskogen.

Fikarast på fjället, inte en ripa så långt ögat och hundnosen når!

 

Mor och son lyckades fixa några ripor åt husse

 

Patron har blivit en jäkel på att spika morkullor!

Jag och Tuula tog en lång skogstur tillsammans en av dagarna. Det är en fröjd att gå i gammelskogen ovanför stugan, som taget ur ”Tomtebobarnen” eller John Bauers bildvärld. Men det enda vi fick se var en gammeltupp som lättade på håll när han hörde mig. Tuula fick åtminstone stå för den färska legan, och för säkerhets skull följde jag henne med laddad bössa ifall det skulle ligga fler fåglar kvar, men icke.

Den stolta fjälltoltan invid en liten silvrig bäck

 

I detta landskap trivs man…

Jag fick i alla fall se ordentligt nu hur hon jobbar i skogen, och det verkar också vara medfött! Hon går snabbt och lätt som en liten vessla i regelbundna ”åttor” framför mig i vinden. Jag hade astrohalsbandet på henne men behövde bara titta i enheten för att hålla koll på vart jag själv var på väg, Tuula visste jag alltid vart hon befann sig utan det elektroniska hjälpmedlet. Hemma i skogen kommer vi knappast använda pejlen annat än när det blir dags att träna in rapporteringen (om den inte kommer spontant vill säga).

Tomas och Patron tog också en skogstur en annan dag men dom kammade noll. Om inte dom två hittar fågel -ja då är skogen verkligen tom 😉 !

Så när jakten var så dålig ägnade vi i stället veckan åt att fortsätta renovera stugan, och vi fick mycket gjort! En ny täljstenskamin är installerad, en trycktank och en hel del måleriarbeten utvändigt. Konstigt nog är det roligare att jobba och fixa på stugan än hemma på det egna huset 😉 Och när vi är fyra som håller på, vi och mina föräldrar, så blir det resultat fort. Vi kommer nog att åka upp en liten sväng till för att installera skorstenen till kaminen, men det blir nog knappast någon jakt då. Ingen mening att nöta på i fågeltomma marker när vi har så pass bra skogsjakt in på knuten här hemma.

Fasadmålning och vätskepaus 😉

 

Dukat för middag på fjolårets ripor

 

Kvällsmys på uteplatsen

Direkt efter veckan i Kittelfjäll kopplade vi på husvagnen och åkte vidare till Arvidsjaur och jubileumsprovet i skog! Jag var först ut att starta med Tuula på lördagen i ”Ladypokalen”, ett prov för enbart kvinnliga startande. Det är ett prov jag velat vara med på i många år! Det var många anmälda till provhelgen från så gott som alla vorstehklubbens lokalavdelningar, riktigt kul!

Nu fick vi för första gången inviga förtältet till husvagnen! Det krävdes en hel del tankekraft och diskussioner innan vi räknat ut hur alla pinnarna skulle sitta….

Vår provgrupp fick gå på fantastiskt fina marker med gammelskog och stora gyllengula myrar. Provdagen började lovande då en hund hade två ripkullar i sitt släpp, men sen blev det skralare med fågel. Tuula sökte snabbt och lätt precis som tidigare, hon var lite väl självständig ett tag men skärpte sedan till sig och sökte jättefint i mina ögon. Mitt över dagen blev det varmt och nästan vindstilla, det var precis då som Tuula sprang rakt in i en ripkull hon inte kände… 😦 Hon blev så paff att hon tvärstannade. Hon fick lång släpptid, vi var ute i marken ända till 17.00 som var absolut deadline för provdagen, men tyvärr hittade vi ingen fler fågel.

Fantastiska skogsmarker i Arvidsjaur!

 

Mattes lilla skogsturbo ❤

 

Fikarast, det var varmt och skönt i solen men ack så lite vind för en ung vorstehnos att arbeta med.

Medan Tuula och jag gick prov hade Tomas en fin förmiddag med Dimma och Patron, han löste kort på ett skogsområde strax utanför Arvidsjaur. Dom hade gott om orrkullar, och den ena efter den andra ”skrytbilden” ramlade in i min mobil medan jag gick i provgruppen. Vi skulle ha haft provet på den marken i stället!

Nöjda hundar (och husse) 🙂

På lördagen var det Tomas tur att gå prov med Tuula. Tyvärr blev det en upprepning av lördagen. Hon gick jättefint hela dagen ut och fick mycket beröm av domaren för sitt mogna sök, men ingen fågel! Det var riktigt synd om domaren Jonas Seger, som även dagen innan gått med sin provgrupp på ett fågeltomt område och inte fått dela ut ett enda pris till de duktiga hundar han fått se. Annars var det ju generellt bra med fågel i Arvidsjaur och de flesta grupperna hade gott om dom i sina partier, vi hade bara en jäkla otur att dra nitlott två dagar i rad och hamna på områden där fåglarna inte kände för att vara just då…

Tuula laddad för dag två i skogen med husse som förare.

 

Så vackert att man nästan blir tårögd…

 

Husvagnslivet är ganska mysigt ändå!

Vi vet ju vad vi har i vår lilla pärla Tuula, men det vore så himla kul att få det dokumenterat också. Nåväl, bara att bryta ihop och komma igen, vi har ju fler prov inplanerade! Härnäst väntar skogsjakt hemmavid, och sedan blir de Junkkari i Finland och riksprovet på Gotland. Vem vet, kanske kommer vi med på något särskilt prov senare på säsongen.

Trivsam middag och prisutdelning i ”Stockstugan” på Camp Gielas. Provet var trevligt och välarrangerat. Kul att träffa och utbyta erfarenheter med folk från hela vorstehsverige!

Under helgen var det även jubileumsprov i Mittådalen, och med facit i hand var det där vi skulle ha varit! Rapporterna på facebook från de som jagat i Jämtland och Härjedalen under premiärveckan var riktigt positiva jämfört med Västerbotten, och den goda fågeltillgången höll i sig under provhelgen i Mittådalen. Frederik och Metso startade i två dagar, första dagen blev det helt sonika för mycket flaxande vita vingar för den unga grabbens hjärna att hantera. Andra dagen jobbade han på fint och fick gott omdöme för sitt sök, men tyvärr fick dom inte till någon fågelsituation. Hanna och Kaisa skulle också ha startat, men en skärskada i tassen gjorde att dom fick stanna hemma.

Från de flesta av de andra kullsyskonen får vi regelbundna rapporter via vår facebookgrupp för valpköpare, tyvärr har de som jagat i Västerbotten liksom vi haft dåligt med fågel. Men ungdomarna visar fina takter. Dom har mycket jaktmotor, och något som verkar genomgående är också klövviltsintresse och skallande drev 😉 Det är ju i egentligen ingen felaktig egenskap, vorstehn är ju i grunden en allroundjakthund och ska kunna användas till stötjakt, men drev på ren är ju inget man direkt önskar sig på fjället… Vi får nog samtliga ta ett och annat ”utvecklingssamtal” med våra ungdomar, vår egen lilla juvel Tuula är inget undantag! 😉

Ståtliga djur på fjället. Se men inte röra 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Det närmar sig!

Ja, vad som närmar sig behöver knappast någon närmare förklaring för er som brukar läsa vår blogg 😉 Nu är det bara en vecka kvar till det magiska datumet vi alla längtar efter – 25 augusti!

I år ser vi för första året på länge fram emot några dagars jakt i Kittelfjäll utan trängsel med utländska jägare, tack vare de nya fjälljaktsreglerna. Tyvärr så visar rapporterna från årets ripinventering på ett bottenår. Något bättre ska det visst vara i Jämtland och Härjedalen. Förhoppningsvis hittar våra äldre rutinerade hundar någon ripkull åt oss, men annars ser vi bara fram emot en skön semestervecka i vårt mysiga fjällviste. I juli åkte vi upp några dagar tillsammans med mina föräldrar och körde en ”jobbhelg” med renovering av gamla stugan för att slippa hålla på så mycket med det under jaktveckan, men en del pyssel och mindre projekt blir det förstås ändå nu när vi kommer upp.

Sommaren har passerat och nu när kollegorna börjar återvända till jobbet efter sin sommarsemester räknar jag ner tills jag ska börja ta ut min! 🙂 Hundarna har haft en ganska skön tillvaro och mest släntrat runt på gården när vi varit hemma, men senaste veckorna har vi trappat upp konditionsträningen för att dom inte ska ta ut sig fullständigt när dom äntligen kommer upp på fjället. Samma sak gäller undertecknad medan Tomas däremot verkar vara född med bra kondis 😉 Patron och Tuula som är unga och alerta busar mycket och ”motionerar sig själva” när dom går lösa på gården, medan ”tanterna” Dimma och Nelly börjar bli bekväma med åldern och rör sig inte så mycket i onödan. Vi har ju fördelen att ha en egen tjärn, så det blir simträning för hundarna var och varannan dag. Det är skonsam och bra träning. Tuula som i våras var lite skeptisk till vatten är nu en riktig ”bäver” precis som sin mor och mormor, hon gillar att simma och är snabb och uthållig i vattnet.

Sedan i våras har vi regelbundet tränat Tuula i eftersöksgrenarna både hemmavid och med vorstehklubbens träningsgrupp i Härnösand. Hon är som vanligt så duktig och lättsam att jobba med, men hade ett litet bakslag i samband med sitt första löp då hon under en period var osäker och hyperkänslig. Men nu är hon tillbaka i gamla gängor.

Tuula levererar truten i ett fast grepp.

 

Apport!

Eftersöksprovet har vi klarat av i både UKL och ÖKL, hon fick en poängs avdrag för tveksam igång i vattnet i öppenklassen, annars full pott utan anmärkning. Det nöjer vi oss med, det är inte ens säkert att det blir någon provstart i öppenklass den här hösten, men nu finns möjligheten i alla fall.

Efter en sommars tragglande med halvsura trutar fick Tuula pröva sina färdigheter i skarpt läge när Tomas var på skyddsjaktuppdrag vid vår tjärn. Hon simmade och hämtade båda de nyskjutna gässen på 4 kg vardera utan problem.

Glädjande nog så har tre av kullsyskonen i UF kullen också genomfört eftersöksgrenarna, Metso även i ÖKL. Vi hoppas att fler kommer iväg och gör eftersöksprovet så ligger vägen öppen för start på fältprov i höst! Från våra tidigare kullar har Patrons kullsyster Primadonna ”Pingla” både startat på eftersöksgrenarna och fått godkänt i anlagsklass viltspår. Inget glädjer en uppfödare mer än aktiva valpköpare med ambitioner 😀

Nu ser vi fram emot en spännande höst på både jakt och prov! Efter fjälljakten beger vi oss till direkt till Arvidsjaur och jubileumsprovet i skog. På fredagen startar jag och Tuula i ”Ladypokalen”, ett prov enbart för kvinnliga deltagare, jag har varit sugen att starta på detta prov i många år! På lördagen är det Tomas tur att starta Tuula.

Den 23-24 september är det dags för nästa äventyr, då åker Tuula och jag till Finland och Junkkari, den stora unghundsmönstringen som går av stapeln varje år i Lapua, inte så långt från Vasa. Det är fältprov ena dagen och utställning andra dagen. Jag har länge varit nyfiken på Junkkari och nu blir det äntligen av att starta tack vare våra vänner Petra och Gabriel Åberg som har jaktmark i närheten. Petra hjälpte mig med de finska kontakterna när vi parade Nelly med Ura och har också hjälpt mig med anmälan till Junkkari – stort tack ❤

I oktober blir det ”grand finale” med riksprovet på Gotland tillsammans med fyra av våra valpköpare så det blir totalt fem ekipage som representerar ”Team Kungshällan”, det ser vi verkligen fram emot! 150 ekipage är anmälda till provet, det kommer att bli ett hejdundrande evenemang!

Till sist måste jag bara dela med mig av dessa bilder som jag tog i går kväll. Jag och Tuula gick ut i skogen ovanför vår gård en sväng för att reka efter skogsfågel. Några heta löpor hittade hon, men ingen fågel fick vi se på vingarna. Jag hade kameran med mig och tog lite bilder. När jag var på väg uppför en backe och Tuula var ute på en söksväng får jag höra hur det rasslar ovanför mig på stigen och tänker att det är Tuula som kommer in. Döm om min förvåning när jag genom kamerasökaren i stället får se en grävling komma jäktande fram efter stigen rakt emot mig! Dessa lustiga små djur ser ju rätt dåligt, så jag rörde mig lite så han fick syn på mig. Han stannade villrådigt till några sekunder ca 20 meter framför mig, vände om och skulle precis börja jogga tillbaka samma väg som han kom, men fick då konfrontera en ung vorstehdam som med mord i blicken kom framrusande efter stigen. Tydligen såg jag mindre skrämmande ut Tuula så det randiga lilla djuret valde att sätta kurs rakt emot mig igen. Jag hann bränna av några bilder innan jag blev tvungen att hoppa av stigen för att inte bli översprungen av det framrusande ekipaget. Både jägare och villebråd försvann in i ett snår, det blev tumult, Tuula skällde och grävlingen fräste tillbaka. Jag famlade febrilt efter mobilen för att hinna filma (i stridens hetta glömmer jag alltid bort att jag ju har filmfunktion på systemkameran!). Men innan jag hann börja filma försvann ekipaget in i skogen en bit, och Tuula tystnade när grävlingen troligtvis gick i gryt. Glad och uppspelt kom hon in till mig, jag berömde och skickade på henne igen men grävlingen var bokstavligen uppslukad av jorden… Kul att se att Tuula har ett rastypiskt rovviltsintresse! Kanske får man skjuta en grävling på ståndskall för henne framöver? 😉

Förvirrad grävling

 

Oh shit – dags att dra!

 

Tuula i ”killer-mode”

Ha det gött och en riktig skitjakt på er alla vänner!

/Maria