Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

MT-kullen är här!

Natten mellan den 21 och 22 februari föddes Tuula 8 fina valpar. Hennes tredje kull och Kungshällans nionde i ordningen. Tuulas temperaturfall, det första tecknet på att valparna gör sig redo att födas, började redan på morgonen den 21:a. När klockan hunnit bli 22 kom den första valpen, en präktig skimmelhane. Sedan kom en hel rad med bruna valpar med mellan 30 minuters till en timmes mellanrum. Pappa Midas färg verkar ha slagit igenom ordentligt! 😉 När den sjunde valpen, en skimmelhane, hade fötts var klockan 02 och Tuula verkade klar. Vid det laget var vi rejält trötta och grusiga i ögonen. Vi bäddade rent i valplådan och Tomas tog vaktskiftet i soffan för att hålla koll om Tuula skulle behöva gå ut. Precis när han började slumra in väcktes han av ljud från valplådan, Tuula hade fött ytterligare en valp – en brun hane!

Stolt och duktig mamma Tuula ❤
På morgonen var hela flocken nyfikna på nykomlingarna. Vittra längtade efter att få komma in och hjälpa till, men det tog ett par dagar innan Tuula tillät det.

Valparna var jämna i storleken och Tuula skötte det hela som den rutinerade mamma hon är. Fördelningen blev fem hanar – tre bruna och två skimmel, samt tre bruna tikar. Vi hade hoppats på några fler tikar men är förstås glada och lättade att allt gick så bra. Tuula lyckades dessutom tajma in valpningen perfekt eftersom vi båda var lediga, det känns alltid tryggt att vara två om att ta emot en valpkull. Jag glömmer aldrig de dramatiska dygnen 2016 då Nelly kämpade med sin valpning som inte kom igång. Tomas jobbade nattskift och det hela slutade med att jag fick ge mig i väg till Sundsvall och tillbringa en lördagsnatt på djursjukhuset medan Nelly genomgick kejsarsnitt.

Tyvärr kommer valparna inte att räcka till alla som anmält intresse. Vi är så glada och hedrade av den stora responsen, alla trevliga samtal, mail och besök ❤ Så många trevliga familjer med toppenhem att erbjuda -vi skulle önska att vi kunde erbjuda en valp åt allihop! Vi har avvaktat några dagar sedan födseln för att se att alla valpar utvecklas som dom ska, men nu väntar den otacksamma uppgiften att gå igenom intresselistan och bestämma oss för vilka vi kan erbjuda en valp. Det är otroligt frestande att behålla en själva, vi tror verkligen stenhårt på den här kombinationen! Men vi får lov att vara realistiska eftersom vi redan har fyra hundar i aktiv ålder som alla behöver sin beskärda del av jakt och uppmärksamhet. Nu ska vi bara njuta av de åtta veckorna som vi får rå om Tuulas troligtvis sista kull innan de ger sig ut på sina livsäventyr i nya hem ❤

De två skimmelpojkarna

För ett par veckor sedan tog vi en tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. På grund av den kommande valpkullen var det vår enda chans att komma iväg tillsammans. Vädret var skovigt, innan vi åkte hade det varit rejält kallt ner mot -30 grader, men då vi kom upp hade det slagit om till nollgradigt. Det blev några dagar med blåst och varmgrader, alla sjöar blev till blöt blankis. Föret uppe på fjället var skarpt. Men vi fick tre hyfsade jaktdagar, hundarna kämpade på och fixade några ripor i säcken. Lite surt är det att vi missar den bästa tiden för jakt, den sista veckan före 15 mars. Men vi får ta igen det nästa år då vi tänkt ha uppehåll med valpar 🙂

/Maria

PS: För er som vill bli utsatta för daglig ”valpaspam” de närmaste veckorna, följ vår Facebooksida! 🙂


Lämna en kommentar

Nedräkning

Nu har det gått fem veckor sedan Tuula och Midas hade sin jul-date, och vi kan definitivt säga att det gav resultat! Tuula har alltid varit matfrisk, men ju längre in vi kommit på det nya året – desto mer matfixerad har hon blivit. Nu kan man tydligt se en liten ”bula” på hennes annars slanka figur, den blir tydligare för varje dag ❤

De senaste gångerna vi haft valpar har vi inte gjort något ultraljud eftersom vi varit i Kittelfjäll och jagat när det var aktuellt, dvs mellan vecka 3 och 4 efter parning. Det handlar ändå bara om någon veckas ytterligare väntan innan man ser de första tecknen på dräktighet, så vi brydde oss inte om att göra det den här gången heller. Antalet valpar går ändå inte att se exakt på ultraljud. Vi har heller aldrig röntgat någon tik för att räkna valparna. Det får bli vad det blir, vi ser fram emot att välkomna Kungshällans nionde kull omkring den 23 februari – som också råkar vara kennelmatte Marias födelsedag!

Här finns mer info om parningen mellan Tuula och Midas.

För ett par veckor sedan HD/ED röntgade vi Stella, morgonen därpå låg mailet från SKK i inkorgen med det glädjande resultatet AA/UA på höfter och armbågar. Det var förvisso väntat eftersom vi hittills haft bra statistik på våra kullar, men man är alltid nervös att det någon gång ska komma ett undantag. Det innebär att Stella nu kvalar in på Svenska vorstehklubbens lista för avelsgodkända tikar 🙂 Det lär nog dröja ett bra tag innan det blir aktuellt med valpar efter Stella, först ska vi hinna med en massa jakt och annat kul, BPH, viltspårprov och fler jaktprov. Men drömma kan man ju göra, och börja spana efter intressanta hanar 😉 I skrivande stund är fem av sex syskon i kullen efter Tuula och Pedro du val de Céze friröntgade.

Just nu är det högsäsong för toppfågeljakt här hos oss, en jaktform som framförallt Tomas kommit att uppskatta allt mer. Under sin 17-dagars ledighet nu i januari har han passat på att utnyttja de fina vinterdagarna till att skida runt i våra skogar på jakt efter tuppar. Vi har riktigt gott om fågel på våra jaktmarker så han har fått fälla ett gäng tjädertuppar. Jag hängde också med en dag, lite skeptisk eftersom det är långa tuffa transportsträckor att skida innan man kommer upp till den jaktbara terrängen i vårt kuperade landskap. Men just den här dagen blev vi belönade med alldeles underbart vinterväder och gott om tjädertuppar, varav vi fick fälla varsin.

Här är en liten film jag klippte ihop från jaktdagen:

När vi har några tjädertuppar hängande för jämnan så passar vi på att träna Stella inför de utmaningar hon står inför på skogsjakten och eftersöksprov i elitklass. Vi har även tinat upp räv med jämna mellanrum. Stella är en arbetsmaskin som älskar att apportera. Med sin starka atletiska kropp är hon också en sjujäkla draghund! Synd bara att hon har en husse och matte som är så skraltiga skidåkare… Vi gör vårt bästa att ”skidtolka” efter henne, och hon är ett outröttligt draglok tillsammans med Casper när jag kör fyrspann med släde, ett av vinterns stora nöjen 🙂

/Maria

Stella apporterar tjädertupp


Lämna en kommentar

Planerad parning

Nu är det äntligen bestämt, hanen vi valt till Tuulas tredje kull blir Meracus Midas 🙂 Han är finskfödd men har helt tyska linjer från välrenommerade kennlar bakåt i stamtavlan. Vi har som vanligt gjort noggranna efterforskningar innan vi bestämde oss, och vi har fått genomgående positiva referenser om Midas, hans syskon och avkommor från flera olika håll. Föra helgen fick vi möjlighet att träffa Midas och hans son Fjällbrisens Yrax när hans ägare Anders och Annica hade vägarna förbi oss.

Midas och Tuula känns som en riktigt lovande kombination, dom har en hel del gemensamma egenskaper: förmågan att fokusera och sortera intryck i samband med jakt, sund och hållbar fysik och lugn mentalitet. Midas har två kullar i Sverige och en i Finland, hans linjer är inte alltför vanliga i norden så kombinationen bidrar till genetisk mångfald, något som är en viktig målsättning för alla kullar vi planerar.

Vi skulle så gärna velat behålla en valp från den här kombinationen, men hur frestande det än är så måste vi vara realistiska då vi har fyra hundar i aktiv ålder som alla är värda sin beskärda del av jakt och aktivering från oss. Att ”samla hundar på hög” är inte schysst mot dessa hundar som älskar ett aktivt liv med mycket jakt, och att omplacera någon av de äldre bara för att bereda plats för en ny valp finns inte heller på kartan för oss. De är våra älskade familjemedlemmar. Men när vi fått glädjen att äga en sådan once in a lifetime hund som Tuula känns det nästan som en skyldighet att försöka ”bevara” så mycket som möjligt av henne genom att låta henne få valpar. Vår förhoppning är att den här kullen förvaltas väl av sina blivande ägare, och kanske de också i sin tur för arvet vidare till glädje för många andra i framtiden.

Sen att det råkade bli en helbrun hane även den här gången är inte ett medvetet val, även om det kan se så ut eftersom fäderna till Tuulas båda första kullar är bruna. Men jag (Maria) erkänner att jag är svag för de bruna 😉 Nu väntar vi bara på att Tuula ska börja löpa, så blir det en tur till Tärnaby för en dejt med Midas.

Här på vår valpsida finns mer information om den kommande kullen

/Maria


Lämna en kommentar

Året går mot sitt slut

I år har vi fått en lång höst! Men nu i slutet av november börjar den nog så sakteliga övergå i vinter. Vi har lite vitt på marken, men än så länge har södra Sverige fått den största laddningen snö medan vi i norr fortfarande väntar. Dagarna är korta, men det går fortfarande att hinna med några timmars jakt i skogen emellanåt.

Vi hade en gemensam ledig vecka i oktober, då vi höll öppet för att ta en sen tur till Kittelfjäll. Vi hade ju en härlig premiärvecka i gott sällskap, men tyvärr var riptillgången skral. Det känns korkat att ”åka över ån efter vatten” för att tom-gå på fjället medan det finns gott om skogsfågel här hemma i skogen! För att inte säga orättvist för våra jaktsugna hundar… Så trots att vi längtar efter vår kära mysiga stuga så skippade vi senhöstjakten på fjället.

Tjäderdrottningen Tuula med en av de många skogsfåglar hon fixat

Efter att ha sett vår unga krutdurk Stella ta för sig av fjällvidderna och de finska fälten så trodde vi att vi stod inför en utmaning när vi kom hem till våra skogsmarker. Men våra farhågor kom på skam – unga Stella visade sig ha ett fantastiskt fint skogssök! Hon håller kontakten och har en mycket fin näsa och förmåga att fokusera, precis som sin mamma Tuula. Det dröjde inte länge innan husse fick fälla den första skogsfågeln efter ett snyggt jobb. Däremot så har vi en del att jobba på med lydnaden, om fågeln går upp innan hon hunnit spika den så vill hon gärna gå efter med lock för öronen… Men hon har en fantastisk avance, den ska vi vara rädda om.

Sådan mor sådan dotter – Stella med sina första skogsfåglar

Det här året har vi haft svårt att pricka in de ordinarie jaktproven, förutom riksprovet och Junkkari. Tomas jobbschema har inte stämt med ett enda prov, och i vår egen lokalavdelning Jämtland-Västernorrlands vorstehklubb har de flesta fjällproven ställts in på grund av alla avlysningar i Jämtlandsfjällen. Det som förr var så fina och välbesökta provhelger i Mittådalen är nu så gott som omöjligt för lokalavdelningen at planera in med allt vad det innebär för ett så pass stort arrangemang med bokning av domare och funktionärer eftersom fjället kan bli avlyst på grund av renskötsel från den ena dagen till den andra… Nu fick vi i stället möjlighet att åka till Västerbotten och starta på ett särskilt skogsprov i Örträsk 🙂 Väl medvetna om de utmaningar det innebär att starta på skogsprov under lövfällningen på senhösten så chansade vi friskt och anmälde både Stella, Vittra och Casper. Eftersom Stella redan hade två 1:a pris i unghundsklass sedan vårvintern och dessutom startat både på Junkkari och riksprovet i unghundsklass så fick även hon gå i öppenklass.

På marken skulle det finnas några ripkullar, men med ett undantag så lyste de med sin frånvaro. I stället blev det lite otippat orrarna som räddade vår provdag! Enligt våra erfarenheter är orrarna de mest nervösa och svåra skogsfåglarna för hundarna. Men just den här dagen var dom ovanligt medgörliga. Alla hundarna kämpade på, Vittra hade två situationer, och rapporterade en gång när vi inte kunde hitta åt henne. Ann Lundgren och hennes Knallapportens Herta fick också två fina situationer. Sen var det Casper och Stella som fick disponera resten av tiden som återstod. Då solen började närma sig horisonten och tiden var knapp var det Stella som fick högsta prio av den släpptid som återstod. Och så tillslut, när vi börjat misströsta så spikade hon en orrkull inne i ett contortabestånd och gjorde ett snyggt jobb. Resultatet för dagen blev ett 2:a pris för Vittra (hon hade lite för dålig kontakt) och ett 1:a pris för Stella. Även Herta fick ett 1:a pris. Det var verkligen fin utdelning på ett sent skogsprov! Och dessutom var det Stellas premiär i öppenklass ❤ Kvällen avslutades med en fantastisk god middag signerad kockarna och värdinnorna Anna & Anna (Nylander och Björk) och ett helt gäng trevliga Västerbottningar. Det blev en sen kväll med massor av jakt- och hundsnack. Stort tack Anna och Ingemar som ordnade provet! Vi kommer gärna och parkerar KABE:n hos er igen 🙂

Domare Ingemar Sjöström, Tomas och Stella redo för släpp

Nästa tillfälle för oss blev två veckor senare, Ingemar och Anna som har kontakter på Gotland hade fixat ett särskilt prov på ön i början av november och det fanns platser över. Vi var inte sena att haka på, tiden var för knapp för att hinna organisera något ”genrep” för hundarna som mest jagat på skog i höst. Men va’fasen, friskt vågat! tänkte vi och styrde kosan söderut.

På Gotland möttes vi av varma vindar, vi inkvarterade oss i en stuga på mysiga Gangvide farm. Dagen efter var det dags för prov. Även nu hade vi anmält alla tre i öppenklass, eftersom det var fältprov med parsläpp så var vi en lite större grupp. Vittra startade fint, sökte av ett par fält och fattade sedan stånd inne i ett oigenomträngligt törnsnår. Vi trocklade oss in till henne och hon började gå på löpor, försvann längre in i skogen. Jag (Maria) lyckades krångla mig ut ur törnesnåret och började söka efter Vittra i åkerkanten, misstänkte att hon var efter någon löpande fasan… ända tills jag hörde det omisskännliga drevskallet. Rådjursjävlar! Vittra stöter ju gladeligen klövvilt precis som sin mor, men håller inte i mer än någon minut precis som det är tänkt att en vorsteh ska jobba. Men våra jaktprovsregler utgår enbart från fågel, och att stöta klövvilt är lika med att man åker ut. Så när Vittra kom tillbaka efter någon minut var det bara för matte att lyfta på hatten. Ytterligare en hund i gruppen fick närkontakt med rådjuren och fick utgå.

Tomas gick med Casper och Stella. Casper hade nog behövt någon dags kalibrering för att fatta att man kan jaga även på stora gräsmattor. Han lämnade knappt husses fötter… Efter 1,5 släpp insåg Tomas att det var lönlöst och kopplade honom. Stella gick däremot fantastiskt fint och fick mycket släpptid och lovord av domaren. Han noterade att hon utnyttjade vinden och marken mycket rutinerat, sökte på ”rätt” sida av dikena. Det var kul att höra med tanke på hennes ringa erfarenhet – det här var Stellas tredje tillfälle på fält efter de två dagarna i samband med Junkkari i september! Det var bara en fågelsituation som fattades för en fin prisvalör… Tillslut kom vi till ett parti där det fanns fasaner. Som vanligt tog dom sin tillflykt nere i dikena, Stella började markera men fasantuppen rasslade iväg i diket innan hon hann spika den och tog sedan till vingarna. Då kunde inte vår unga fröken hålla sig och drog efter… Dammit! Så var den provdagen över för oss. Men två av våra hundar behöver inte skämmas för sina egenskapspoäng i alla fall 😉 Vi får komma igen nästa år, bättre förberedda förhoppningsvis 😉 Gotland är fantastiskt fint på senhösten! Härliga vilttäta marker på gott och ont… Det är kruxet när man har klöv- och hårviltsintresserade hundar som våra. Egentligen är dom ju precis som rasen ska vara! En allroundhund som man ska kunna ta med ut på jaktmarken och jaga enligt jakttabellen. Vorstehn ska stå för tryckande vilt, stöta och skalla på hårvilt, spåra och apportera på land och i vatten. Men när man som vi försöker meritera hundarna så blir allroundegenskaperna en belastning som provreglerna ser ut i dag.

Under hösten som gått har vi fått trevlig rapporter från de flesta av våra valpköpare, framförallt till de två yngsta kullarna födda 2021 och 22. Vittra och Jorms avkommor som föddes i mars i år har fått följa med en del ut i skog och mark med sina ägare. Vi har haft besök av Patrik och Veronica från Sundsvall med Radja som fått bekanta sig med rapphönsen. Hon är en härlig glad tjej med alla egenskaper på rätt plats för sin ålder. Av Stellas syskon i PT kullen har förutom hon själv Canelle och Milou startat på prov under senare delen av hösten. Ägarna till PT kullen rapporterar om hundar med stor jaktlust och mycket motor, inte helt lätta att ”styra”. Anna-Carin och Milou kammade hem ett 2:a pris på fältprov. Från Jacqueline och husse Erik i Luleå har vi fått rapport att hon jagar fint i skogen och husse fått fälla första tjädern för henne 🙂

Ett par utställningar har vi också hunnit med, SKK:s internationella i Sundsvall där jag fick tacksam handlerhjälp av Veronica som visade Vittra eftersom hon och Stella nu båda gick i jaktklass, samt att jag ställde Casper i jaktklass. Både Vittra och Stella fick excellent men blev utan CK. Casper däremot slog till med sitt första CERT, samt CACIB och slutligen BIM. Vår insats på utställningen var över på någon timme eftersom det var bara en handfull anmälda i rasen.

Snygg-Casper ❤

Desto fler var det i Umeå förra helgen där vi var på SVK:s traditionsenliga novemberutställning. Åter igen belönades Casper med CERT, bästa hane och slutligen BIM som den här gången smällde lite högre med den stora konkurrensen av många snygga hundar! Både Stella och Vittra fick åter igen nöja sig med excellent utan CK. Vittra får alltid fin kritik utan några större avvikelser, så jag tycker hon borde vara värd sina CK:n snart ❤ Vi tar nya tag med vänstervarvandet till våren!

Planeringen av vår nästa kull fortgår alltjämt, till Tuulas tredje (och kanske sista?) kull är vi extra noga med att allt ska kännas rätt med den hane vi väljer. När vi var i Finland tittade vi på två fina kandidater och hade bestämt oss för den ena av dem, men så precis när vi skulle lägga ut den planerade parningen kom ny information som gjorde att vi fick tänka om igen… Det är inte lätt det här med avel, det handlar inte bara om att para två duktiga jakthundar med varandra, man måste även ta hänsyn till hälsohistoriken hos båda familjerna som ska kombineras, och hur deras stamtavlor stämmer ihop. Dessutom vill vi kunna bidra med genetisk variation till rasen i stort, och inte bara återanvända linjer som det redan finns många av. Det är så mycket mer som ska stämma… och ju mer man forskar desto mer petig blir man! Men nu hoppas vi att vi har hittat rätt och inom kort kan presentera vår planerade kull 🙂 Tack för tålamodet alla som väntar på besked om valpar efter Tuula ❤

På tal om valpar så kan Tuula nu titluera sig trippelmormor! Vittra och Lovis har ju varsin kull på tillväxt, och den 10 november födde deras syster Miramis sju fina valpar efter pappan Michrima På G ”Pigge”. Vi ser fram emot att följa kullens äventyr framöver, för den som är sugen på valp efter denna intressanta kombination så finns valpar kvar att tinga! Följ denna länk för mer information 🙂

/Maria


Lämna en kommentar

Premiärveckan och riksprovet

Nu har vi hunnit en bit in på hösten och som vanligt önskar jag att någon kunde stoppa tiden… jag har redan avverkat hälften av min efterlängtade semester mitt i min absoluta favorit-årstid! I dag är det regn och ruskväder och älgjakten på vårt viltvårdsområde är inställd till oktober då vi gör ett nytt försök. Vi har väldigt lite älg i vårt område, hoppas fler vandrar in i oktober så vi kan fylla på vårt förråd av ”stapelfödan” för året.

En ledig dag som inte lockar till jakt med hundarna passar jag i stället på att ägna åt brödbak och framför datorn för att komma ikapp med allehanda göromål, sortera foton och inte minst skriva några rader om hösten så här långt!

Kroktjärn – en av favoritplatserna på vår jaktmark ❤

Premiärveckan spenderade vi traditionsenligt i vår stuga i Kittelfjäll. I år fick vi besök av våra vänner och valpköpare från Stockholmstrakten, Helen, Roger och Per. Med tanke på att vi hade bra med ripa under årets inventering på andra sidan marsfjällsmassivet så kände vi oss förväntansfulla inför premiärveckan! Men tyvärr visade det sig att riptillgången i Kittelfjällsområdet var sämre… Det var extra trist eftersom vi hade långväga gäster och dessutom unghundarna Stella, Canelle och Chanel som behövde få erfarenhet inför det stundande riksprovet dit dom var anmälda! Men vi fick i alla fall fina dagar på fjället med härligt väder, och vi åt och drack gott som sig bör när man har jaktsemester.

Efter en vecka i Kittelfjäll styrde vi kosan norrut mot Kiruna och riksprovet. Vi hade anmält Tuula till elitklass och Stella i unghundsklass. Först ut att starta var Tuula och Tomas på torsdagen. Gruppen fick flyga helikopter ut på fjället i Pirttivuopio, som ligger mellan Kiruna och Nikkaluokta. Tuula jagade på bra och gruppen hade gott om fågel, men vädret var växlande med tidvis snöbyar och knepiga vindar. Alla hundar i gruppen stötte fågel i sina släpp, så även vår rutinerade Tuula. Medvinden och de förargliga stötarna gjorde henne försiktig så hon tog inte ut svängarna fullt ut som vi är vana vid att se, men hon fick ändå till två fina fågelsituationer. Husse kände sig nöjd med hennes insats, men riksprovet är ju en tävling till skillnad från alla övriga prov som enbart är avelsutvärdering, så på riksprovet gäller det helt enkelt att vara bäst och dessutom ha en god portion tur!

Tuula scannar av fjället efter ”nedsläpp”

På fredagen var det unghundarnas tur, jag och Stella klev upp i ottan och gav oss av de cirka 13 milen mot Gällivare och Dundret som var dagens provmark, medan Tomas och resten av flocken fick sovmorgon i husvagnen. Det lilla fjället Dundret är lättpromenerat, man kan köra bil och gå ut i marken direkt från vägen. Och det lilla fjället levererar! Redan några minuter in i första släppet blev det ripkontakt. Anna Larsson och hennes Klevportens LM Sissi hittade en stor kull och lyckades få till två kompletta fågelarbeten efter konstens alla regler – imponerande! Helen och Canelle gick i par med Anna och Sissi, som fick vila efter sin situation medan Per och Coco hoppa in som parkamrat under den resterande släpptiden. Domaren Jim Vejby lät förarna gå tillbaka i marken en bit för att inte behöva släppa hundarna direkt på de nyslagna riporna. Både Per och Helen lyckades föredömligt hålla ihop sina hundar under tiden som återstod, och slapp komma i kontakt med de nyslagna riporna.

När dom var klara med sitt släpp var vi tillbaka i det ”heta” området där vi såg riporna slå, och det blev min och Stellas tur. Inget drömläge precis! Stella hade fortfarande full koll på var riporna tagit vägen, jag kunde nästan känna den elektriska laddningen från henne knastra genom kopplet till min hand… Jag försökte efter bästa förmåga styra min unga krutdurk till ett tätt ”spanielsök” förbi det minerade området. Jag vet ju sedan tidigare att hon har ett fantastiskt fjällsök, men den ungdomliga ivern är stor och erfarenheten att spika nyslagen fågel är låg… Den hjälpsamme markvisaren påtalade gång på gång att jag borde släppa ner henne mot några intressanta videbuskar – som jag för min del gärna ville undvika! Tillslut föll jag till föga och lät Stella gå ut i ett slag mot området, och det fick jag bittert ångra… Där satt givetvis några av de nyslagna riporna som Stella glad i hågen sprang upp utan att känna vittringen av. Frestelsen blev för stor – hon tryckte gasen i botten och det slog lock för öronen! När jag väl fått tillbaka odågan och sagt några förmanande ord fick vi fortsätta, men bara en kort bit därifrån sprang hon upp nästa gäng ripor, och det blev ytterligare några brända säkringar. Den lyckliga unghunden kom tillslut tillbaka efter sitt race, med ett glatt grin och den långa tungan hängande utanför käften. Men glädjen blev kortvarig, matten fick snöpligt lyfta på hatten och Stella fick sedan tillbringa resten av dagen i bilen medan jag passade på att fotografera resten av provdagen på uppdrag av vorstehklubben.

Syskonen Canelle och Chanel ”Coco” höll däremot ställningarna hela dagen! Båda två tog för sig på fjället, sökte fint och fick mycket släpptid. Efter den första kullen vi hade i början av dagen dröjde det ett bra tag tills gruppen hittade fågel igen. Både Canelle och Chanel hade chans på fågel, men tyvärr blev det ingen godkänd situation för någon av dom. I den andra gruppen på Dundret gick Anna-Carin och kullbrorsan Milou. Han var för dagen lite väl egenrådig och hade mycket spring i benen så det blev inget pris för honom heller. Vi kan konstatera att vi har unghundar med otroligt mycket motor, det gäller bara för oss ägare att lyckas kanalisera allt detta krut åt rätt håll. Då jäklar blir det åka av! 😉

Under lördagen genomfördes eftersöksgrenarna spår och vatten, för vår del var det bara Tuula med sitt godkända fältbetyg som startade. Hon fixade båda delarna utan problem. Vid prisutdelningen då resultaten avslöjades visade det sig att hennes insats räckte till ett andrapris och nionde placering. Vi vet ju redan vad vi har i Tuula och att hon har kapacitet för betydligt bättre resultat än så, men som sagt så är riksprovet en tävling där Sveriges främsta elithundar möts – då är marginalerna små!

Årets riksprov var trevligt och väl arrangerat av värdarna SVK Malmfälten. Bra fågeltillgång på fantastiska marker hade dom också lyckats ordna till oss deltagare! Vi tackar alla som fixat allt detta, och tack till våra valpköpare Helen, Per och Anna Carin som kom och startade sina unghundar! Nu fortsätter jaktäventyren hemmavid – vi kommer igen med våra oslipade diamanter 🙂

/Maria

PS: I vanlig ordning finns fler foton från premiärveckan och riksprovet på vår facebooksida


Lämna en kommentar

Halvtid med JV-kullen

Nu har vi redan passerat halvtid innan valparna flyttar hemifrån, tiden går så fort! Den här gången kommer det kännas extra tomt eftersom vi inte behåller någon valp. Men som ”tur är” så blir en valp kvar lite längre eftersom hans blivande husse och matte ska gifta sig. Då får vi passa på att rå om honom lite till ❤

Valparna ute för första gången – det finns så mycket att undersöka!

Det är ett härligt litet gäng som växer så det knakar, nu när dom blivit fem veckor har dom börjat kräva mer aktivitet. Hela flocken är engagerad i passning och uppfostran, mamma Vittra släpper allt mer på ansvaret och digivningen i takt med att valparna äter mer fast föda. Stella har axlat rollen som dagisfröken, hon håller sig alltid i närheten av valparna och vill gärna leka med dom även om hennes lek-inviter är lite för hårdhänta än. Det är så intressant att betrakta hundflocken och hur dom interagerar med varandra. Mormor Tuula är måttligt engagerad nu när valparna inte längre är ”blöjbarn”, hon och Casper tycker mest att dom är små irritationsmoment med sina sylvassa tänder. Gammelmormor Nelly är trött och hör illa, så hon ser till att hålla sig så långt borta från de små som möjligt. Valparna i sin tur tänjer på gränserna och testar hela tiden hur mycket dom kan retas med de vuxna innan dom åker på en åthutning så att dom gnällande får ta till reträtt med svansen mellan benen. Det är nyttiga och viktiga lärdomar för framtiden. Som vanligt följer vi valparnas uppväxt med kameran, och försöker lägga ut en liten film varje vecka på vår facebooksida.

Valparna med dagisfröken Stella

Det var en svår uppgift att placera alla valparna när vi fått så många intresseanmälningar, men eftersom vi inte kan behålla någon valp själva den här gången är vi glada att hela tre syskon hamnar i Sundsvall, bara 10 mil ifrån oss! På så vis får vi möjlighet att träffa dom oftare och finnas tillhands på ett bättre sätt för deras hussar och mattar. De andra två hamnar i Kopparberg (med koppling till Sundsvall) och Örebro. Valparna kommer få namn efter svenska fjäll eller orter i fjällen, de senaste kullarna har fått sina teman utifrån pappans namn som i det här fallet är Jorm. Valparna kommer att heta Leipik, Akkar, Aktse, Radja och Akka, vem som blir vem är dock inte klart än. Under påsken kommer de flesta av valpköparna och hälsar på, det ser vi fram emot. När vi hade förra kullen under coronapandemin blev det inte ett enda besök före leveransen…

Förra helgen var Tomas på jaktprov i Mittådalen med Casper och Stella. Den här gången hade dom tur med vädret, varken snöstorm eller sockerföre! Casper startade i öppenklass och Stella gjorde sin provdebut i unghundsklass. Stella visade upp samma förstklassiga sök och fina fågelhantering som vi sett under jakten, och fick en fin fågelsituation med bra avance. Hon belönades med fält: 8 och apport: 10. Casper gick lite ojämnt, han hade ett par fågelsituationer där domaren tyvärr inte såg riporna så det blev EFF för honom. Andra dagen gjorde Stella en repris, visade än en gång upp sina kvalitéer med både ett flott ”kaststånd” – från full fart till stramt stånd (som tyvärr inte domaren såg) samt en snygg fågelsituation där hon förtjänstfullt tog om i vinden flera gånger för att precisera ripan, som hon sedan reste med en djärv avance. Det resulterade i ytterligare ett betyg 8 – 10! Casper gick bättre än under första dagen, men var ändå lite ojämn. Han fick mycket släpptid och tillslut en situation där han fick visa upp sin typiska torpedavance, han fick betyget 6-10. Vid prisutdelningen visade det sig att Stella blev bästa unghund både lördag och söndag, och inte nog med det hon blev totalbästa hund i alla klasser över hela provhelgen! 😀 Det känns verkligen som en Deja-vu upplevelse från när Tuula var unghund. Fast ännu bättre! – Tuula gick också lika strålande bra på sitt första vårprov, nyligen fyllda 10 månader. Men då hade vi tyvärr busväder och riktigt sköra ripor så det blev inget fältbetyg för henne. Men det tog hon ju som bekant igen senare.

Stella och husse vann massor med foder från Robur och en liten fin keramik-ripa

Även kullbrorsan Milou och matte Anna Carin har startat på vårprov. Men som vanligt med vårproven så ska man ha en god portion tur både med vädret, föret och de vilda fåglarna, och det hade dom tyvärr inte den helgen. Vädret var tufft och riporna riktigt sköra, Milou fick många fina lovord av domaren och mycket släpptid som han utnyttjade väl, men tyvärr inget pris. Det blev ytterst få pristagare under hela den provhelgen. Den som säger att vårprov på fjället är ”lätt” vet inte vad hen pratar om! Någon gång har vi väl varit med om en sådan där strålande vacker dag då man lättjefullt glider fram på den fasta skaren som bär hundarna helt perfekt, och ripor som snällt sitter och väntar på att hittas av hundarna… men de dagarna är lätt räknade! Desto oftare är vårvinterproven en rejäl prövning i uthållighet och jaktlust både för hundar och förare. Men Team Milou kommer igen – var så säker!

Av de övriga syskonen har vi fått regelbundna rapporter framförallt från den ”sydliga utposten”, systrarna Canelle och Chanel utanför Stockholm, vars matte och husse lägger en god grund med stadga och träning på rapphöns under kontrollerade former. Den gemensamma nämnaren för PT kullen är att det är hundar med en kraftfull jaktmotor, det gäller att förarna som rattar dessa ”ferraris” har huvudet på skaft och snabb reaktionstid! Det märker vi inte minst på vår egen turbotjej Stella 😉

Från GT-kullen (Gibson-Tuula) har Monica och Miramis startat på vårprov, i deras fall debut i elitklass på vilda rapphöns vilket också är en stor utmaning för hundarna. Miramis har gått riktigt bra och fått många lovord med sig, men tyvärr ingen godkänd fågelsituation. Men dom kommer igen, och det lär bli med besked! ❤

Kullbrorsan GT Grim och husse Gabriel följde med Tomas och jagade några dagar i Kittelfjäll. Tyvärr hade dom otur med vädret som gjorde det onödigt tufft, men kul att se var att Grim lossnat ordentligt! Han sökte jättefint och gjorde fina fågeljobb, även om det tyvärr inte ledde till något läge för fällning.

Från GT-kullens egen ”superstar” – riksprovsvinnaren GT Lovis väntar vi med spänning på att höra om parningen med Knallapportens Helags gett resultat!

I skrivande stund löper Tuula, hon gör sitt bästa för att förföra den intet ont anade Casper… Men vi snuvar henne på konfekten den här gången. Däremot så blickar vi framåt mot hösten, Tuula löper med ca 6-8 månaders mellanrum vilket betyder att vi planerar att ta en tredje kull efter henne vid årsskiftet 2022-23.

Tuula i ”flirt-mode” ❤

Jag (Maria) håller som vanligt koll på intressanta hanar och blodslinjer, jag försöker hitta en hane av linjer som är mindre använda i Sverige/norden (sorry Casper – du är världens finaste ❤ men har lite för många avelsmatadorer i stamtavlan). Målet är att avkommorna inte bara blir dugliga jakthundar – utan också har potential att bredda avelsbasen hos vår fina sunda ras i Sverige för den som har uppfödarambitioner eller vill matcha fram en blivande avelshane. Tuulas första två kullar börjar vara ganska väl utvärderade vid det här laget, och hennes avkommor ligger på topp inom alla områden. Om du som läser detta söker en jaktkamrat och dessutom har ambitioner att meritera den så är du välkommen att anmäla intresse för Tuulas kommande kull! Vi ser gärna avels- och provintresserade köpare som vill förvalta de valpar som kanske blir Tuulas sista kull.

/Maria & Tomas


1 kommentar

En fullspäckad hundhelg!

Eller egentligen, två fullspäckade hundhelger har vi haft 🙂 Förra helgen var vi på ripinventering i Marsfjäll. Tuula hade dragit på sig en liten sträckning när vi inventerade skogsfågel här hemma så hon fick stanna hos Marias föräldrar tillsammans med gamla Nelly och lilla Stella. I stället lånade vi med oss Jorm så vi hade tre hundar att gå med. Det blev en fin helg med ”uppvärmning” inför jakten. Efter milen över fjället var det mysigt att slå sig ned vid brasan, prata hund & jakt med likasinnade medan skymningen sänkte sig över fjället och sedan krypa ner i sovsäckarna bland trötta hundar. Vädret var perfekt med lagom temperatur och vind för hundarna, förutom de sista timmarna innan vi kom ned på söndagen. Då öppnade sig himlen och vinden tog i så det regnade på tvären… När vi var framme vid leden ner från fjället vände vi oss om mot den regnpiskade fjälldalen och konstaterade – vilken tur att det inte var sådant väder dagen innan när vi påbörjade vandringen! Resultatet från inventeringen kommer att publiceras på Länsstyrelsen Västerbottens hemsida så fort det är sammanställt.

Far och son: Rodedalens Jorm och Alarängens El Casper tar en brejk på fjället.
Varje ripkull dokumenteras i protokollet…
Vittra är laddad 🙂
Tältlägret

Den senaste helgen började med SVK jämtland Västernorrlands utställning i Östersund på lördagen. Den var verkligen efterlängtad av många eftersom Corona lagt en död hand på så gott som all utställningsverksamhet de senaste två åren. Det var många anmälda korthår, framförallt tikar i jaktklass! För Casper och Vittra var det här deras första officiella utställning, och för Tuulas del återstod ett cert/CK till utställningschampionatet.

Casper var först ut i jaktklass hanar. Jag blev lite förvånad över att han fick nöja sig med very good, men domaren lade stor vikt vid hans stolta svans… Men alla som träffar Casper imponeras över hur ståtlig och kraftfull han är ❤ Kritiken i övrigt var bra, så hans tid kommer! (y) Eftersom Tomas inte fick ledigt från jobbet så fick jag hjälp att visa Vittra i jaktklassen – stort tack Larra! Hon fick också fin kritik och excellent, dock utan ck. Mamma Tuula däremot fick sitt välförtjänta tredje ck och blev tredje bästa tik i jaktklassen vilket betyder att hon numera är Kungshällans första trippelchampion! 😀

SEJCH SEVCH SEUCH Kungshällans UF Tuula ❤ Det var extra roligt att hon fick ta sitt tredje och sista CK på en rasklubbsutställning med stor konkurrens av många snygga tikar i jaktklass! 🙂

Det var en skön känsla att åka hemöver från Östersund med en nybakad champion, och så Casper och Vittra som nu är fullt utvärderarde som avelshundar enligt SVKs kriterier: friröntgade, jaktprovsmeriterade, godkända viltspår i anlagsklass och slutligen officiellt bedömda på utställning (y). Om man inte är speciellt intresserad av utställningar och prov så är det här en tillräcklig utvärdering av hundens jaktegenskaper, hälsa och utseende som alla uppfödare kan känna sig fullt ut nöjda med. Men vi har högre ambitioner, så det här är bara början på karriären för Casper och Vittra 🙂

På söndagen fortsatte vi med temat avelsutvärdering när vi tog en tur till Timrå och gjorde BPH (beteende och personlighetsbeskrivning) med Casper och Vittra. Nu när dom är två år har vi fått en god uppfattning om deras mentala egenskaper, så vi hade lite på känn hur det skulle ta sig uttryck i de olika momenten på BPH:n. Det stämde bra, Casper som var först ut fick dokumenterat att han är en mjuk förig kille, inte speciellt nyfiken och lekfull av sig men trygg och lugn, låter sig villigt hanteras av andra och visar varken rädsla eller aggressivitet. Vittra är mer energisk och nyfiken, leker gärna. Även hon är snäll och lugn, låter sig villigt hanteras av andra, hälsar obekymrat men är sen inte särskilt intresserad av folk. Även hon är mjuk, men kom snabbare över momenten med överraskningar. På skottprövningen reagerade båda på samma sätt – var är fågeln?? Men båda gångerna bommade skytten så det blev ingen apportering 😉

Alarängens El Casper och Kungshällans GT Vildvittra. Fullt utvärderade inom funktion, hälsa, utseende och mentalitet (y)

Nu räknar vi dagarna till den 25 augusti – bara en vecka kvar till skarpt läge! Först några dagars jakt på hemmaskogen… men åh, som vi längtar till vårt kära Kittelfjäll! ❤


Lämna en kommentar

PT-kullen är här!

I onsdags, den 14 april, föddes Tuula och Pedros valpar. Det blev en liten kull på två hanar och fyra tikar. Valpningen gick fint och Tuula kom snabbt in i mammarollen. Nu efter några dagar har hennes mjölkproduktion kommit igång ordentligt så valparna är runda och nöjda. Storasyster Vittra har älskat valparna från första stund dom tittade ut, vi fick mota undan henne för att hon inte skulle störa Tuula under förlossningen. Sedan dess har hennes främsta plats varit vid valplådan, där hon tagit alla chanser att snusa och slicka småsyskonen över kanten. Nu när några dagar gått har Tuula äntligen låtit henne komma in och hjälpa till med ”blöjbyten”. Hon tvättar och pysslar med stort engagemang ❤ Mormor Nelly bryr sig inte nämnvärt, ”såna där har jag sett förut”… Men tids nog kommer hon att hjälpa till med uppfostran. Casper var nyfiken på de nya små flockmedlemmarna i början, men nu när han vant sig vid deras gnyende ljud så bryr han sig inte speciellt.

Längtande storasyster ❤
Tre skimmel och en brun tik, en brun och en skimmel hane. Valparna var jämna i storlek, alla vägde runt 400 gram.

När valpningen var över och vi sett att valparna mådde fint följde den otacksamma uppgiften att gå igenom vår långa intresselista. Tyvärr måste vi göra många besvikna… Intresset för kullen har varit enormt stort, och vi har fått så många trevliga mail och telefonsamtal! Önskar verkligen vi haft fler valpar… Vi kommer att uppdatera kontinuerligt med bilder på facebook där det finns större utrymme. Ni som följt våra tidigare kullar vet att det brukar bli ”valpspam” 😉 Jag ser fram emot att kravla runt med kameran i gräset om några veckor!

Förra helgen lyckades Vittra och jag komma med på ett särskilt prov i Gräftåvallen. Vädret var skovigt, tidvis var det riktigt härligt på fjället men det blåste hårda vindar och i bland kom snöbyar så man knappt såg något. Vittra var laddad och springsugen, det var inte lätt att styra henne med pipan i den hårda vinden så hon blev lite vidlyftig i söket, men fick fina lovord av domaren. Det var gott om ripa, men nästan omöjligt att komma nära dom i blåsten och det skarpa föret. Vittra fick en situation i ett knepigt läge där ripan låg mellan henne och mig, tyvärr så lättade den innan hon hann avancera. Senare på dagen stod hon igen, när vi närmade oss så lättade riporna framför henne och då blev retningen för stor så hon drog efter… så var den provdagen över.

Matte och Vittra på fjället. Vi lyckades hitta en plats i lä för lunchrasten och solen tittade fram 🙂

Men när det blev stolpe ut för Vittra får vi i stället sola oss i glansen från hennes kullsystrar som gjort bra ifrån sig! Mia och Lovis fixade fält 7 och apport 10 på vårprovet i Mittådalen, vilket betyder att dom har 2X1:a pris i ÖKL och blir uppflyttade i elitklass efter genomförda eftersöksgrenar i sommar! Samma dag som jag och Vittra var i Gräftåvallen gick Monica och Miramis fältprov i Skåne och fixade fält 7 och apport 8 på sin första start i öppenklass, det blir också ett 1:a pris efter genomförda eftersöksgrenar 😀 Vittra får komma igen till hösten, då är förhoppningsvis coronapandemin under kontroll och fler kullsyskon ur GT-kullen kan komma till provstart. Trots coronaåret så är kullen riktigt bra utvärderad så här långt, och vi är mer än nöjda! Både Lovis och Vittra planeras att paras till hösten/årsskiftet – spännande tider väntar ❤

/Maria


Lämna en kommentar

Ripinventering och nedräkning…

Sommaren börjar gå mot sitt slut, eftersöksproven är avklarade och både vi och hundarna börjar växla om – nedräkningen har startat till det magiska datumet 25 augusti!

Förra helgen var vi med på den årliga ripinventeringen i Saxnäs. Fågelhundsklubbarna inventerar varje år ett antal områden på uppdrag av Länsstyrelsen i respektive län för att kartlägga riptillgången, samt storlek och kvalitet på kullarna. I år fick vi möjlighet att hänga med på SVK Västerbottens inventering i Marsfjällen, det var första gången för oss. Även om vi formellt tillhör SVK Jämtland-Västernorrland känner vi större samhörighet med Västerbotten eftersom vi jagar i Vilhelminafjällen både höst och vinter. Inventeringen genomförs på ”baksidan” av Marsfjällsmassivet jämfört med där vi jagar under vinterhalvåret.

Saxnäs i kvällningen

Inventeringen går till så att hundförarna delas in i grupper som med hjälp av GPS får följa en linje från start till stopp och noggrannt dokumentera de fågelkontakter hundarna har längs vägen. Sträckan är lite över en mil rakt ut på fjället. Efter övernattning vid slutpunkten får man en ny sträckning att inventera tillbaka.

På lördag morgon var det revelj i ottan och avfärd mot Marsliden där vi skulle utgå. Eftersom vi hade både Tuula, Casper och Vittra fick vi en egen inventeringslinje att följa. Det blev en dryg vandring över fjället, vädret var bra men lite väl varmt både för oss och hundarna mitt över dagen. Eftersom vi hade mycket packning med oss fick jag prioritera bort min kära men ack så tunga ”pjäs” till systemkamera med tillhörande teleobjektiv och hålla tillgodo med mobilkameran. Det var så vackert på fjället! jag saknade verkligen en vettig kamera att föreviga det med… Men hundarna njöt av att äntligen få sträcka ut på fjället! Tuula jagade på som den rutinerade champion hon är, Vittra är härlig att se med fart och intensitet fullt i klass med en pointer 😉 Yngsta förmågan Casper pinnade på också, men vi hade dåligt med ripa så han sprang mest efter ljungpipare som var desto fler och retfullt flaxade runt honom!

Svettiga efter första marschen längs leden upp på fjället, strax innan vi nått vår startpunkt.

 

Det blir en del byråkrati, Tomas höll noga koll på protokollen som vi skulle fylla i.

 

Till topps! Vår linje låg högst upp under fjället, målet är att gå så rakt så möjligt längs rutten men i bland behövde vi ta omvägar för att ta oss över vattendrag och branter.

Väl framme vid lägret var benen ordentligt möra. Vi hann precis slå upp vårt tält och utfodra både oss själva och hundarna när mörka moln började torna upp sig i horisonten. Precis när vi slagit oss ned för lite gemytlig samvaro kring lägerelden började det blåsa upp. Alla fick bråttom att samla ihop sin utrustning och ta skydd i tälten. Då brakade det loss med regn, blåst och åska. Men vi och hundarna mådde gott i mina föräldrars gamla Hillebergtält från 1984. Det var riktigt mysigt att somna in omgiven av varma utsträckta hundkroppar medan naturens krafter rasade loss utanför.

Äntligen framme vid Girisjön!

 

Tältlägret

 

Så skönt att vila trötta fötter och få en bit mat!

 

Tältmys

Morgonen därpå hade reget dragit bort och vinden lagt sig. Vi vaknade upp till en fin morgon, det var tacksamt att kunna packa ihop tältet ”färdigtorkat”. Lätta vindbyar fortsatte att virvla runt och gjorde vittringsförhållandena bättre för hundarna. Vi fick en ny sträckning att gå tillbaka och nu hade vi många fler fågelkontakter. Som väntat var det Tuula som hittade alla fåglar, men ungdomarna fick tillfälle att kalibrera in sig på färsk ripvittring. Vandringen tillbaka kändes lättsammare då det inte var lika varmt.  Väl nere från fjället återstod ”bara” de närmare 40 milen hem, behöver jag nämna att vi somnade ovaggade 😉

Fjällfrukost

 

Nyvaken Tomas laddar med gröt inför dagens vandring

 

Vi passerade några ”miniglaciärer” längs sträckan tillbaka.

 

Hänförande vackert ❤ Marsfjällsmassivet i bakgrunden

 

Tuula har spikat en fin ripkull

 

Lunchrast

 

Tomas och Casper håller koll på linjen. Marsfjällsmassivet med Trollskalet i bakgrunden.

Ripinventeringen var en trevlig upplevelse som vi gärna gör om nästa år! Resultatet då?? -undrar säkert många. Vi blev ombedda att inte sprida några resultat på nätet innan sammanställningen är klar och vi vet inte riktigt hur det gick för de övriga grupperna eftersom vi inte träffades efteråt. Men resultatet kommer att presenteras på Länsstyrelsen Västerbottens hemsida så fort det blivit sammanställt. Vi kan i alla fall säga att de ripor vi hittade på just vår linje var utväxta och flög bra, inga underutvecklade pipkycklingar.

Nu räknar vi som sagt ner till efterlängtad jaktpremiär och ledighet! Jag har i vanlig ordning jobbat hela sommaren, Tomas har sina rullande lediga perioder som skiftarbetare men har passat på att jobba extra en del för att kunna vara mer ledig under hösten. Premiären kommer vi att spendera i Kittelfjäll som vanligt, sen blir det älgjakt och skogsfågeljakt hemmavid. Och så förhoppningsvis några jaktprov! Under sommaren har vi fått regelbundna positiva rapporter från ägarna till Tuula och Gibsons kull som flitigt jobbat på med eftersöksgrenarna. I dagsläget har fem av sju klarat av sina prov och är klara för start på fältprov, fyra av dem har också gjort anlagsprovet i viltspår. Vi har också startat Tuula på eftersöksgrenarna och brorsan Metso är också klar för både öppen och elitklass. Vi ser fram emot en spännande höst och håller tummarna att coronaeländet ger med sig så hundaktiviteterna kan komma igång igen!

/Maria

PS: Jag lägger upp fler bilder från inventeringen på vår facebooksida.


Lämna en kommentar

Gott nytt år – 2020!

Nu när det bara återstår några timmar av 2019 passar jag på att summera året som gått. Något nyårsfirande blir det inte för vår del, Tomas jobbar till 22 och jag vill inte lämna hundarna för att åka iväg någonstans och känner inte heller för att vara ensam värdinna för en nyårsfest så det blir en helt vanlig lugn kväll.

2019 har varit ett händelserikt år på hundfronten med både glädje och sorg för oss. Vi förlorade två älskade familjemedlemmar, Patron och Dimma, men välkomnade samtidigt Tuulas första valpkull och Jorms första kull tillsammans med Alarängens Cleo. När vi ser fram emot 2020 minns vi de som lämnat oss och gläds åt våra två framtidshopp – Vittra och Casper!

2019 började med planeringen av Tuulas första valpkull. Hennes tilltänkte fästman Pictan Gibson har vi träffat en hel del, valet av honom som pappa till Tuulas första kull kändes helt perfekt. Enda kruxet var att han för tillfället bodde i Nederländerna i stället för 8 mil från oss! Men det löste sig på bästa tänkbara sätt, när Gibsons husse och matte Gabriel och Petra flyttade tillbaka till Nederländerna efter julhelgen fick vi förtroendet att låta Gibson flytta in hos oss. På så sätt fick hundarna bekanta sig med  varandra i god tid innan Tuula började löpa, och vi kunde också lära känna Gibson ännu bättre. 

I februari åkte vi till Kittelfjäll för att jaga, tyvärr var vädret emot oss och det stormade mest hela tiden. Men en fin dag fick vi på fjället då fick vi också se Gibson i action och han gjorde oss inte besvikna! Det var tuffa förhållanden med djup snö och svåra fåglar.

Gibson sekunderar Tuula som står för ett par oroliga ripor.

 

Tuula apporterar en ripa åt matte.

Nästa fjälltur i mars hade vi bättre tur med vädret och fick flera fina jaktdagar med god jaktlycka. Vid det här laget syntes det att Gibsons besök varit lyckat, Tuula hade fått en liten ”bula” 🙂 Men det var inget som hindrade henne. Hon har bara en växel när det gäller jakt! Som vanligt var hon helt outstanding och serverade fågel efter fågel för våra bössor.

 

Tuula levererar!

 

En dag hade vi Jorm med oss, en helt magiskt dag med gott om fågel och fina hundjobb att bära med sig som minne!

 

Jorm står för fågel

Våren kom och Tuulas mage växte, men det var inget som påverkade henne. Hon var lika kvick och smidig som tidigare. Så en dag i april när tiden närmade sig hade Tuula låg kroppstemperatur på kvällen, det brukar vara ett tecken på att valpningen är på gång. Men inget märktes annars på Tuula, hon var lika cool som vanligt. På morgonen efter låg hon på rygg i sängen med den stora magen i vädret bredvid husse som sov ut efter sitt nattskift. Inga valpar på länge än, tänkte jag och åkte iväg på ett långväga jobbuppdrag i länets norra del.

När jag kom fram efter många mil i bilen tog jag en snabbtitt i mobilen och möttes då av ett meddelande på messenger från Tomas:

Tuula hade lugnt och stilla fött en liten tikvalp bredvid sin sovande husse! Det var bara för honom att gnugga sömnen ur ögonen och hjälpa Tuula och hennes förstfödda ner till valplådan i köket. Själv skyndade jag mig så mycket jobbet tillät, och körde sedan som en biltjuv det fortaste jag kunde hem! Jag hann se de sista två valparna komma till världen, Tuula var en lika enastående mamma som hon är jakthund ❤ Sju valpar blev det med fördelningen fem tikar och två hanar.

I samma veva som Tuulas kull föddes var Jorm iväg på ”honeymoon” hos Alarängens Cleo utanför Uppsala. Glädjen var stor när vi så småningom fick beskedet att parningen blev lyckad! Jorm var egentligen vår parningsvalp efter Nitro, men eftersom vi behöll Patron ur vår egen kull efter Nitro och Nelly så fick Jorm flytta till mina föräldrar. Nu väcktes hoppet om att vi skulle kunna få tillbaka en liten del av vår saknade Nitro!

SEUCH SEJCH Ormkullens E’Nitro – en hund som gjorde så stort intryck och lärde oss så mycket! ❤

Början av sommaren blev en intensiv tid i ”valpbubblan” med allt vad det innebär. Skötsel av de små, kontakter med valpspekulanter, pappersexercis och så vidare. Men tiden går som bekant fort när man har roligt! 🙂

Valparna och mormor Nelly

 

Vittra 7 veckor använder husse som ”klätterställning”.

Namntemat för Tuula och Gibsons kull blev Astrid Lindgrens sagovärld, den här gången var det min tur att välja valpen vi skulle behålla och eftersom jag är svag för ”praliner” föll valet på en brun tjej som fick namnet Vildvittra. Kullen var för övrigt mycket jämn och trevlig. Vi hade många på intresselistan så det var inte lätt att fördela valparna, men det kändes riktigt bra när valparna tillslut flyttade till sina nya hem.

Under samma vecka som vi hade fullt bestyr med valpleveranser föddes Cleo och Jorms kull, det blev precis samma fördelning som för oss med fem tikar och två hanar. Från att ha varit uppfödare som försett våra valpspekulanter med regelbundna bilder och rapporter från vår valplåda blev nu rollerna ombytta och det var vår tur att sitta och längta och bläddra bland valpbilder som Ingela la ut på Cleo och Jorms valpar! Att vi ville ha en hanvalp var redan klart, och när dom blivit några veckor gamla föll vi för den lille charmören med ett hjärta på sidan precis som pappa Jorm har ❤

Casper 9 veckor

Den här gången fick husse bestämma namnet, han valde att döpa sin nye lille prins efter den allra första vorsteh han träffade 1996, svärfar Rolfs gamle kämpe Casper. I början av augusti flyttade Alarängens El Casper hem till oss!

Pappa Rodedalens Jorm och lille Casper i famnen på ”farmor” Monica.

 

Vittra fick en liten lillebror att busa och gosa med.

Sommaren 2019 blev första året på länge som vi inte skulle starta någon hund på eftersöksprov. Nelly var pensionär och Tuula färdigmeriterad jaktchampion. Men vi aktiverade ändå hundarna med lite apportövningar och deltog i vår träningsgrupp med vorstehklubben, man tjänar alltid på att hålla igång hundarna och så är det ju också trevligt att träffa likasinnade och deras hundar 🙂 När vi inte hade några egna hundar att starta hjälpte vi i stället till som funktionärer och ordnade ett eget särskilt prov i eftersöksgrenarna. Tomas som tillslut blivit övertalad att utbilda sig till jaktprovsdomare var med som domarelev på en del prov under sommaren och hösten för att se och lära.

Domaren Micke Sjöquist pekar ut spårstarten för Frederik och Metso.

 

Det är många delar att tänka på för en jaktprovsdomare! Tomas funderar och skriver…

Vi försökte också samla ihop våra valpköpare till att starta i anlagsklass viltspår, tyvärr med dålig uppslutning. Men Frederik och Samuel kom och fixade godkända viltspår med Metso och Matti 🙂 Själv hade jag som mål att få Tuula till viltspårchampion den här säsongen, och efter tre starter med tre raka 1:a pris var vi i hamn och Tuula kunde titulera sig dubbelchampion! 🙂

 

Samuel och Matti i mål med godkänt viltspår i anlagsklass!

 

SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula

Premiärveckan – som alltid så efterlängtad – tillbringade vi i Kittelfjäll. Den dåliga fågeltillgången är en följetong sedan flera år, men när man tittar på bilderna så förstår man varför vi alltid längtar upp på fjället, även om antalet fåglar i säcken blir blygsamt… Men tack vare våra duktiga hundar så fick vi en del fina situationer. Nelly som går mot sitt elfte år är fortfarande spänstig och pigg, under premiärveckan briljerade hon verkligen på fjället! Och hennes dotter Tuula gör oss aldrig besvikna.

”Viddernas drottning” – Nelly har levererat ❤

 

Är det konstigt att man alltid längtar hit? Efter en sommar med intensivt jobb då jag envist spar alla mina semesterdagar är det den här målbilden jag ser framför mig 🙂

 

 

Efter en kväll med god middag hos mina föräldrar på andra sidan sjön bjöd himlen på ett spektakulärt skådespel när vi åkte tillbaka över Bergsjön. Kittelfjällets klassiska profil i bakgrunden.

Nästa äventyr blev Riksprovet som i år gick av staplen i skogarna utanför Hällefors. Vi hade anmält Tuula, det blev det enda jaktprovet för oss den här säsongen. Vi hängde på vår gamla Kabe och drog iväg. Provet gick i riktigt fina skogsmarker men tyvärr var det ont om fågel. Men Tuula med sin skarpa näsa gick som en gudinna och presenterade både fågel och rapportering så husse var nöjd, det var endast sju elithundar som presterat godkända fältbetyg. Eftersöksgrenarna gick också bra, fastän husse var sjuk av nervositet inför vattenarbetet med tanke på att Tuula stöp på det momentet under fjolårets riksprov. Det slutade med att Tuula hamnade på en hedrande andraplats med fältbetyg 8. Hon fick också CACIT för bästa fälthund, och ett hederspris för bästa rapportör i elitklass. Det var ytterst jämnt i toppstriden, hade inte Tuula tappat en poäng för att hon tvekat att gå i vattnet så hade hon stått som vinnare! Men vi är grymt nöjda med hennes prestation, vi vet ju vad hon går för 🙂

 

Stolt och glad husse pustar ut med Tuula efter genomfört riksprov 2019.

 

Värdiga vinnare av Riksprovet 2019: två rutinerade skogsjägare från Västerbotten. I elitklass Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur och unghundsklass Owe Fredriksson med Valkia Aidan Ajax.

I oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll och fick ett par fina dagar på fjället. Nu fick även Vittra som hunnit bli halvåret följa med på jakt!

Tomas och Vittra på Kittelfjället. En kul detalj är att jag har en nästan likadan bild av husse och Tuula när hon var i samma ålder och jagade på fjället för första gången!

 

Tomas och Tuula 5,5 månader i oktober 2016, lite mer snö då 🙂

 

Vittra är redan en liten turbo som tar för sig!

 

Tuula – vår fantastiska jakthund ❤

 

Vittra visade upp ett medvetet sök och jobbade ihärdigt för att finna fågel, men det var ont om dom… Hon fick i alla fall vara med när husse fällde en järpe, även om det inte blev något regelrätt fågelarbete. Men hon hittade och apporterade den fint!

Under hösten har vi tränat en hel del apportering men även fågelsituationer på rapphöns med Vittra och Casper. Det är så roligt och inspirerande att ha unghundar igen! Vi ser alla våra hundar som gemensamma och hjälps åt med träningen av dom, det finns inget ”din och min” hund hos oss. Men visst har vi våra favoriter 😉 Vittra är mest mattes medan grabbarna husse och Casper håller ihop!

Båda unghundarna är riktigt trevliga individer som visar goda takter. Casper är ju två månader yngre än Vittra så av naturliga skäl ligger han en bit efter Vittra i utvecklingen. Han har varit för ung för praktisk jakt den här hösten, men vi ser fram emot vårvintern på fjället för hans del! Men Casper och husse har varit ute på en del egna små skogsturer där han har fått bekanta sig med terräng och fågelvittring. Vittra jagar vid det här laget riktigt bra. Hon har en stark motor liksom sin mor och ett enormt viltintresse! Dom är väldigt olika som individer, något man får ha med sig hela tiden under inlärning och injagning. Vittra har enorm energi, hon är en påhittig ung dam som har en räv bakom örat! Henne får man hålla i strama tyglar och jobba med kontakten, hon är nyfiken och självständig och verkligen skäl för sitt namn! Men hon är så rolig och charmig i sina upptåg att det är nästan omöjligt att bli riktigt arg på henne! Casper är mer kontaktsökande, för hans del kan man släppa mer på tyglarna. Han är inte lika påhittig med rackartyg som sin storasyster 😉 Ju äldre han blir desto mer ser vi av Nitro i honom: den lurviga svansen, ”charmlockarna” i nacken, de stora tassarna och kraftiga benstommen och inte minst den härliga genomsnälla mentaliteten som var Nitros adelsmärke ❤

Vittra är mycket lik sin pappa Gibson, hon är en riktig skönhet! Två valputställningar har vi hunnit med, båda gångerna med hederspris och fin kritik.

 

Casper ca 5 månader. Ju äldre han blir, desto mer ser vi av farfar Nitro i honom! Han har rejäl benstomme och ser ut att bli en ståtlig hane så småningom.

Det är lätt hänt att missa något när man försöker summera året som gått, lustigt nog höll jag på att missa det som ligger närmast i tid! 😀 Tuulas utställningskarriär har ju bestått i att snubbla på mållinjen gång på gång med ”släta” excellent, men efter valpkullen verkar det ha lossnat! Tidigare i höst tog fick både Tuula och brorsan Metso excellent på utställning i Sundsvall. Metso fick sitt andra CK i ordningen, och Tuula fick sitt första CERT! Men inte nog med det, hon blev även BIR och BIG2! Styrkt av framgångarna anmälde jag Tuula till ”Stora Stockholm” – Stockholms hundmässa och övertalade min mamma att följa med mig som sällskap. Hela resan blev en upplevelse i sig med skitväder och en enorm bilkö som gjorde att jag höll på att missa bedömningen helt! Med andan i halsen kastade jag och Tuula mig in i ringen precis när det var dags för jakttklasstikarna. Det gick vägen och Tuula fick sitt excellent med CK och blev placerad som andra bästa tik i jaktklass med fin kritik. Så nu är det bara att sikta på tredje och sista CK:et 2020 så Tuula kan få titulera sig trippelchampion 😀

Svettig och sönderstressad matte i ringen, men Tuula är stencool som vanligt!

 

SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula – inte bara en grym jakthund, hon är snygg också! ❤

Nu ser vi fram emot ett nytt år 2020 med allt roligt, spännande och utmanande det kommer bjuda på! Jakt, jaktprov, utställningar med mera för våra unghundar, jakt och ännu mera jakt med våra rutinerade ”tanter” Nelly och Tuula 😉 Det ska också bli kul att följa kullsyskonens fortsatta karriärer! I slutet av 2020 planerar vi att para Tuula igen, jag har redan börjat söka efter en passande hane. Nördandet i stamtavlor och databaser är halva nöjet för mig inför en planerad kull 😉

Det är mycket annat spännande på gång 2020 hos andra uppfödare: Tuulas kullbror Metso har en date med Jorms fina kullsyster Rodedalens Falla. Och som en extra rolig julklapp fick också Jorm en ny date i början av 2020 med en duktig tik, Herbarias Lime. Vi hoppas att tycke uppstår hos båda ”paren”, båda kullarna blir intressanta att följa framöver!

Full fart framåt in i 2020! Gott nytt år alla vänner!

/Maria, Tomas & flocken