Nu är det inte ens en vecka kvar innan MT-kullen börjar ”flyga ut boet” till sina nya hem. Veterinärbesiktningen är bokad nu på tisdag då de fyller 8 veckor, och redan samma dag flyttar den första valpen. Som vanligt med en valpkull har det varit intensiva men ack så roliga veckor då vi fått följa det här gänget från nyfödda små knyten i valplådan till små självständiga individer. Valparna fick sina namn från karaktärerna i serien ”Vikings” och uppföljaren ”Valhalla”, som vi plöjde förra vintern, och passar på att se om nu. Ragnar Lodbrok, Erik Röde, Ubbe, Hvitserk, Floki, Lagherta, Gisla och Siggy blir valparnas namn.
Det var många som var intresserade av en valp efter Tuula och Midas, det var inte lätt för oss att välja ut vilka vi skulle erbjuda valp. Men placeringen blev tillslut från norr till söder: Tennevoll/Nordnorge, Koskullskulle, Docksta, Lövvik, Ånge, Östersund, Stockholm och Ludvika. Valparna blir ganska spridda även den här gången, men vi är glada att vi får två i vår absoluta närhet här i Höga kusen och ytterligare två i Ånge och Östersund som kommer tillhöra samma lokalavdelning SVK Jämtland/Västernorrland. Vi hoppas förstås att vi får möjlighet att träffa samtliga som vuxna, men dessa fyra räknar vi med att vi får träffa lite oftare under uppväxten. Det känns bra eftersom vi inte sparar någon valp själva den här gången ❤ Även om det blir tomt när alla flyttat så ska det bli skönt att komma ur ”undantagstillstånet” som en valpkull innebär, speciellt nu på slutet! Det märks verkligen att varje valp behöver sin egen familj som ägnar den all uppmärksamhet. Valparna är otroligt sociala och kärlekstörstande, man känner sig som en bläckfisk när man försöker få händerna att räcka till att klappa och klia alla, samtidigt som man försöker freda kläder och tår från att bli tuggade av små sylvassa tänder 😉 Tuula har varit en fantastisk mamma, liksom med sina två tidigare kullar. Men nu är hon ganska less och försöker hålla sig undan valparna, som gärna vill ”snutta” även om hon i stort sett sinat på mjölk. Hela vår flock har som vanligt varit engagerade i valparnas fostran, dom har fått lära sig flockens språk (och att ducka när storasyster Stella busar för våldsamt med dom 😉 )
Som vanligt har min kamera gått varm, vi har uppdaterat flitigt på vår facebooksida med både foton och filmer från valparnas vardag. Här är ett urval bilder, fler finns i MT-kullens album på vår facebooksida.
På grund av valparnas ankomst så kunde vi inte komma iväg till Kittelfjäll tillsammans under den bästa jakttiden sista veckan före 15 mars. Men Tomas tog Vittra och Stella med sig och åkte upp för några dagars jakt. Dom fick fina dagar, båda tjejerna jobbade på fint och ordnade några ripor i säcken åt husse. Det var också ett ”genrep” inför provstarten i Mittådalen ett par veckor senare.
Vittra står och Stella sekunderar. Vi jagar alltid med hundarna i par, dom får från första början lära sig att jaga självständigt utan att störas av den andre och även respektera en partner som står för fågel.
Även den här gången fick Tomas ge sig iväg ensam med Vittra och Stella medan jag höll ställningarna med valparna hemma. I år gick provet på nya marker, tyvärr visade det sig vara skralt med ripa i området. Både Vittra och Stella jobbade oförtrutet utan att ge upp på lördagen, och båda fick mycket beröm av domaren. Men fåglarna lyste med sin frånvaro… Först på slutet när provgruppen nästan var tillbaka vid bilarna hittade gruppen fågel. Stella valde fel sida av en bäckravin, så det blev i stället hennes parkamrat som hittade fåglarna. Men Stella sekunderade i alla fall förtjänstfullt och lät sig kallas av.
Fina marker och härligt väder – men vad hjälper det om det inte finns fågel?
Dagen efter vaknade Tomas och hundarna till en iskall morgon, termometern utanför husvagnen visade -20 grader. Provledningen avvaktade ett tag, men då den envisa kylan vägrade ge med sig fick man tillslut ställa in provet. Det var bara för Tomas att haka på husvagnen och bege sig de dryga 40 milen hem igen… Tråkigt, när vi vet vad vi har i våra två härliga tikar och gärna vill få det ”på papper”. Men så är det med fjällprov på vilda fåglar, och vädret kam man inte styra över. Men ingen av våra tikar kommer behöva skämmas för sina kritiker eller egenskapssiffror! Tyvärr finns inte tid för oss att haka på något särskilt prov den är sista tiden innan valparna levereras. Vi får ta nya tag med prov till hösten igen. Nästa år planerar vi ingen valpkull, då ska vi se till att njuta av den bästa tiden med jakt på vårvinterfjället!
Natten mellan den 21 och 22 februari föddes Tuula 8 fina valpar. Hennes tredje kull och Kungshällans nionde i ordningen. Tuulas temperaturfall, det första tecknet på att valparna gör sig redo att födas, började redan på morgonen den 21:a. När klockan hunnit bli 22 kom den första valpen, en präktig skimmelhane. Sedan kom en hel rad med bruna valpar med mellan 30 minuters till en timmes mellanrum. Pappa Midas färg verkar ha slagit igenom ordentligt! 😉 När den sjunde valpen, en skimmelhane, hade fötts var klockan 02 och Tuula verkade klar. Vid det laget var vi rejält trötta och grusiga i ögonen. Vi bäddade rent i valplådan och Tomas tog vaktskiftet i soffan för att hålla koll om Tuula skulle behöva gå ut. Precis när han började slumra in väcktes han av ljud från valplådan, Tuula hade fött ytterligare en valp – en brun hane!
Stolt och duktig mamma Tuula ❤På morgonen var hela flocken nyfikna på nykomlingarna. Vittra längtade efter att få komma in och hjälpa till, men det tog ett par dagar innan Tuula tillät det.
Valparna var jämna i storleken och Tuula skötte det hela som den rutinerade mamma hon är. Fördelningen blev fem hanar – tre bruna och två skimmel, samt tre bruna tikar. Vi hade hoppats på några fler tikar men är förstås glada och lättade att allt gick så bra. Tuula lyckades dessutom tajma in valpningen perfekt eftersom vi båda var lediga, det känns alltid tryggt att vara två om att ta emot en valpkull. Jag glömmer aldrig de dramatiska dygnen 2016 då Nelly kämpade med sin valpning som inte kom igång. Tomas jobbade nattskift och det hela slutade med att jag fick ge mig i väg till Sundsvall och tillbringa en lördagsnatt på djursjukhuset medan Nelly genomgick kejsarsnitt.
Tyvärr kommer valparna inte att räcka till alla som anmält intresse. Vi är så glada och hedrade av den stora responsen, alla trevliga samtal, mail och besök ❤ Så många trevliga familjer med toppenhem att erbjuda -vi skulle önska att vi kunde erbjuda en valp åt allihop! Vi har avvaktat några dagar sedan födseln för att se att alla valpar utvecklas som dom ska, men nu väntar den otacksamma uppgiften att gå igenom intresselistan och bestämma oss för vilka vi kan erbjuda en valp. Det är otroligt frestande att behålla en själva, vi tror verkligen stenhårt på den här kombinationen! Men vi får lov att vara realistiska eftersom vi redan har fyra hundar i aktiv ålder som alla behöver sin beskärda del av jakt och uppmärksamhet. Nu ska vi bara njuta av de åtta veckorna som vi får rå om Tuulas troligtvis sista kull innan de ger sig ut på sina livsäventyr i nya hem ❤
De två skimmelpojkarna
För ett par veckor sedan tog vi en tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. På grund av den kommande valpkullen var det vår enda chans att komma iväg tillsammans. Vädret var skovigt, innan vi åkte hade det varit rejält kallt ner mot -30 grader, men då vi kom upp hade det slagit om till nollgradigt. Det blev några dagar med blåst och varmgrader, alla sjöar blev till blöt blankis. Föret uppe på fjället var skarpt. Men vi fick tre hyfsade jaktdagar, hundarna kämpade på och fixade några ripor i säcken. Lite surt är det att vi missar den bästa tiden för jakt, den sista veckan före 15 mars. Men vi får ta igen det nästa år då vi tänkt ha uppehåll med valpar 🙂
Vittra och Stella var de som fixade fåglarna de här dagarna (y)
/Maria
PS: För er som vill bli utsatta för daglig ”valpaspam” de närmaste veckorna, följ vår Facebooksida! 🙂
Nu har vi redan passerat halvtid innan valparna flyttar hemifrån, tiden går så fort! Den här gången kommer det kännas extra tomt eftersom vi inte behåller någon valp. Men som ”tur är” så blir en valp kvar lite längre eftersom hans blivande husse och matte ska gifta sig. Då får vi passa på att rå om honom lite till ❤
Valparna ute för första gången – det finns så mycket att undersöka!
Det är ett härligt litet gäng som växer så det knakar, nu när dom blivit fem veckor har dom börjat kräva mer aktivitet. Hela flocken är engagerad i passning och uppfostran, mamma Vittra släpper allt mer på ansvaret och digivningen i takt med att valparna äter mer fast föda. Stella har axlat rollen som dagisfröken, hon håller sig alltid i närheten av valparna och vill gärna leka med dom även om hennes lek-inviter är lite för hårdhänta än. Det är så intressant att betrakta hundflocken och hur dom interagerar med varandra. Mormor Tuula är måttligt engagerad nu när valparna inte längre är ”blöjbarn”, hon och Casper tycker mest att dom är små irritationsmoment med sina sylvassa tänder. Gammelmormor Nelly är trött och hör illa, så hon ser till att hålla sig så långt borta från de små som möjligt. Valparna i sin tur tänjer på gränserna och testar hela tiden hur mycket dom kan retas med de vuxna innan dom åker på en åthutning så att dom gnällande får ta till reträtt med svansen mellan benen. Det är nyttiga och viktiga lärdomar för framtiden. Som vanligt följer vi valparnas uppväxt med kameran, och försöker lägga ut en liten film varje vecka på vår facebooksida.
Valparna med dagisfröken Stella
Det var en svår uppgift att placera alla valparna när vi fått så många intresseanmälningar, men eftersom vi inte kan behålla någon valp själva den här gången är vi glada att hela tre syskon hamnar i Sundsvall, bara 10 mil ifrån oss! På så vis får vi möjlighet att träffa dom oftare och finnas tillhands på ett bättre sätt för deras hussar och mattar. De andra två hamnar i Kopparberg (med koppling till Sundsvall) och Örebro. Valparna kommer få namn efter svenska fjäll eller orter i fjällen, de senaste kullarna har fått sina teman utifrån pappans namn som i det här fallet är Jorm. Valparna kommer att heta Leipik, Akkar, Aktse, Radja och Akka, vem som blir vem är dock inte klart än. Under påsken kommer de flesta av valpköparna och hälsar på, det ser vi fram emot. När vi hade förra kullen under coronapandemin blev det inte ett enda besök före leveransen…
Förra helgen var Tomas på jaktprov i Mittådalen med Casper och Stella. Den här gången hade dom tur med vädret, varken snöstorm eller sockerföre! Casper startade i öppenklass och Stella gjorde sin provdebut i unghundsklass. Stella visade upp samma förstklassiga sök och fina fågelhantering som vi sett under jakten, och fick en fin fågelsituation med bra avance. Hon belönades med fält: 8 och apport: 10. Casper gick lite ojämnt, han hade ett par fågelsituationer där domaren tyvärr inte såg riporna så det blev EFF för honom. Andra dagen gjorde Stella en repris, visade än en gång upp sina kvalitéer med både ett flott ”kaststånd” – från full fart till stramt stånd (som tyvärr inte domaren såg) samt en snygg fågelsituation där hon förtjänstfullt tog om i vinden flera gånger för att precisera ripan, som hon sedan reste med en djärv avance. Det resulterade i ytterligare ett betyg 8 – 10! Casper gick bättre än under första dagen, men var ändå lite ojämn. Han fick mycket släpptid och tillslut en situation där han fick visa upp sin typiska torpedavance, han fick betyget 6-10. Vid prisutdelningen visade det sig att Stella blev bästa unghund både lördag och söndag, och inte nog med det hon blev totalbästa hund i alla klasser över hela provhelgen! 😀 Det känns verkligen som en Deja-vu upplevelse från när Tuula var unghund. Fast ännu bättre! – Tuula gick också lika strålande bra på sitt första vårprov, nyligen fyllda 10 månader. Men då hade vi tyvärr busväder och riktigt sköra ripor så det blev inget fältbetyg för henne. Men det tog hon ju som bekant igen senare.
Stella och husse vann massor med foder från Robur och en liten fin keramik-ripa
Även kullbrorsan Milou och matte Anna Carin har startat på vårprov. Men som vanligt med vårproven så ska man ha en god portion tur både med vädret, föret och de vilda fåglarna, och det hade dom tyvärr inte den helgen. Vädret var tufft och riporna riktigt sköra, Milou fick många fina lovord av domaren och mycket släpptid som han utnyttjade väl, men tyvärr inget pris. Det blev ytterst få pristagare under hela den provhelgen. Den som säger att vårprov på fjället är ”lätt” vet inte vad hen pratar om! Någon gång har vi väl varit med om en sådan där strålande vacker dag då man lättjefullt glider fram på den fasta skaren som bär hundarna helt perfekt, och ripor som snällt sitter och väntar på att hittas av hundarna… men de dagarna är lätt räknade! Desto oftare är vårvinterproven en rejäl prövning i uthållighet och jaktlust både för hundar och förare. Men Team Milou kommer igen – var så säker!
Av de övriga syskonen har vi fått regelbundna rapporter framförallt från den ”sydliga utposten”, systrarna Canelle och Chanel utanför Stockholm, vars matte och husse lägger en god grund med stadga och träning på rapphöns under kontrollerade former. Den gemensamma nämnaren för PT kullen är att det är hundar med en kraftfull jaktmotor, det gäller att förarna som rattar dessa ”ferraris” har huvudet på skaft och snabb reaktionstid! Det märker vi inte minst på vår egen turbotjej Stella 😉
Från GT-kullen (Gibson-Tuula) har Monica och Miramis startat på vårprov, i deras fall debut i elitklass på vilda rapphöns vilket också är en stor utmaning för hundarna. Miramis har gått riktigt bra och fått många lovord med sig, men tyvärr ingen godkänd fågelsituation. Men dom kommer igen, och det lär bli med besked! ❤
Kullbrorsan GT Grim och husse Gabriel följde med Tomas och jagade några dagar i Kittelfjäll. Tyvärr hade dom otur med vädret som gjorde det onödigt tufft, men kul att se var att Grim lossnat ordentligt! Han sökte jättefint och gjorde fina fågeljobb, även om det tyvärr inte ledde till något läge för fällning.
Från GT-kullens egen ”superstar” – riksprovsvinnaren GT Lovis väntar vi med spänning på att höra om parningen med Knallapportens Helags gett resultat!
I skrivande stund löper Tuula, hon gör sitt bästa för att förföra den intet ont anade Casper… Men vi snuvar henne på konfekten den här gången. Däremot så blickar vi framåt mot hösten, Tuula löper med ca 6-8 månaders mellanrum vilket betyder att vi planerar att ta en tredje kull efter henne vid årsskiftet 2022-23.
Tuula i ”flirt-mode” ❤
Jag (Maria) håller som vanligt koll på intressanta hanar och blodslinjer, jag försöker hitta en hane av linjer som är mindre använda i Sverige/norden (sorry Casper – du är världens finaste ❤ men har lite för många avelsmatadorer i stamtavlan). Målet är att avkommorna inte bara blir dugliga jakthundar – utan också har potential att bredda avelsbasen hos vår fina sunda ras i Sverige för den som har uppfödarambitioner eller vill matcha fram en blivande avelshane. Tuulas första två kullar börjar vara ganska väl utvärderade vid det här laget, och hennes avkommor ligger på topp inom alla områden. Om du som läser detta söker en jaktkamrat och dessutom har ambitioner att meritera den så är du välkommen att anmäla intresse för Tuulas kommande kull! Vi ser gärna avels- och provintresserade köpare som vill förvalta de valpar som kanske blir Tuulas sista kull.
Onsdag den 9 mars kom Vittra och Jorms valpar 🙂 Det blev några dagar tidigare än beräknat. Tomas var i Kittelfjäll för att utnyttja de sista dagarna av vårvinterjakten med Stella och Casper, planen var att han skulle åka hem på fredag eftersom vi beräknat att valparna skulle komma på lördag. Men redan på onsdagen var Vittra lite rastlös, jag började så smått misstänka att hon var på gång men hennes temp var inte så låg som den vanligtvis brukar bli när valpningen inleds. Framåt kvällen började hon hässja och skaka, då förstod jag att det ändå var dags så jag förberedde mig på en vaknatt… Men sen gick det fort! Bara en knapp timme senare kom den första valpen, en skimmelhane som föddes med rumpan först. Sen kom ytterligare fyra syskon i jämn ström. När den femte valpen var född strax efter 21 la sig Vittra till ro och pysslade med sina små. Jag vakade över henne någon timme till, men det kom ingen fler valp. Två tikar blev det, en skimmel och en brun, och tre hanar varav två bruna och en skimmel. Det här var den snabbaste och enklaste valpning vi någonsin haft, det var skönt med tanke på att jag var ensam hemma! Vittra var så cool och duktig ❤ Men det är också den minsta kull vi någonsin fått, vi hade hoppats på fler med tanke på att vi har en lång lista med hugade valpköpare… Det blir ingen lätt uppgift att välja ut vilka vi kommer att erbjuda valp, det är så tråkigt att tvingas göra många besvikna 😦 När Tomas kom hem från fjällen nu i helgen började vi gå igenom listan, sakta men säkert faller det på plats var valparna kommer hamna. Den här gången kommer vi tyvärr inte behålla någon valp själva, ”hundkvoten” är uppfylld… Men det är ju på sätt och vis bra nu när det blev så få valpar. Vi ser fram emot att njuta av de kommande åtta veckorna då vi får ”rå om” och följa utvecklingen av dessa små juveler ❤ De flesta uppdateringarna om valparna kommer på vår facebooksida. Där kommer vi att lägga upp bilder och filmer veckovis.
Stolt mamma Vittra ❤Mormor Tuula hjälper till med de små. Från första stund lät Vittra sin mor komma in i valplådan, men om de andra hundarna kommer för nära möts dom av en varnande blick som genast respekteras.
Vittra lyckades ju tyvärr synka sitt löp så illa att vi kunde inte åka båda två till Kittelfjäll för att jaga under den bästa tiden på vårvinterfjället innan jakttiden är över 15 mars. Det blev Tomas som drog vinstlotten, han är ju den av oss som är den bästa skytten och har förmåga att svinga en hagelbössa stående på skidor, något som jag inte vågar mig på (än i alla fall!). Han tog med sig Stella och Casper, som är de två vi tänkt starta på vårprov och därför behöver få ett ”genrep”. De första dagarna fick dom också sällskap av Gabriel med Vittras kullbror Grim. Vädret och föret var tyvärr inte på deras sida, både jägare och hundar fick kämpa i snöyra och besvärligt före, med sköra ripor som lättade bortom hagelhåll. Men hundarna jobbade på bra, alla tre hittade och stod för fågel samt sekunderade varandra så att båda hussarna kunde känna sig nöjda så långt i alla fall.
Gabriel och Grim på fjället
Tomas var beredd att packa ihop och åka hem morgonen efter att Vittra fått sina valpar, men då han fick rapport att allt var lugnt här hemma valde han att stanna kvar i Kittelfjäll eftersom vädret äntligen såg ut att bli fint. Casper hade fått en liten skada så han fick stanna i stugan och vila, Tomas och Stella tog en tur på tu man hand. Och vilken dag dom fick! Solen sken från klar himmel, föret bar perfekt, det blåste en lagom vind och riporna var hyfsat samarbetsvilliga. Tomas skrev till mig på messenger: – Helt otroligt vad bra hon går – hon är tamejfan en Tuula-kopia! 😀 En stund senare damp det ner en bild av Stella med en ripa, och sen en till…
Jaktlycka ❤
Målet med resan var uppnått! Det känns alltid som en milstolpe att fälla första fågeln för unghunden, då först kan hon tituleras jakthund på riktigt ❤
I skrivande stund är det ca 14 dagar kvar innan vi får välkomna Jorm och Vittras valpar till världen, men med tanke på hur Vittra ser ut börjar vi undra om vi räknat fel på dagarna! Hennes mage har vuxit otroligt fort senaste veckan, och i samma takt minskar Vittras tempo. Senaste dagarna har hon mest sovit. I dag kunde jag för första gången känna valparna röra sig inne i magen, det är lika fascinerande varje gång ❤ Nu håller vi tummarna att allt flyter på med resten av dräktigheten och valpningen.
Jorm och Vittra under deras honeymoon här på Kungsgården. Vittra har haft otydliga löp så det var tacksamt att ha Jorm boende hos oss i god tid, han visste direkt när det var dags. Men det blev bara en parning, dagen efter sa Vittra ifrån.
Vi hade ju hoppats att löpet och parningen skulle dröja lite till, men det är inget man kan styra över… så tyvärr missar jag vårvinterjakten när den är som allra bäst – sista dagarna det är tillåtet. Tomas åker till Kittelfjäll nästa vecka när han går på ledigt för några dagars jakt med Stella och Casper, medan jag stannar hemma med Vittra och resten av flocken i väntan på valparna.
Men som tur är hann vi med en första vinterjaktvecka i början av februari. Det var nyckfullt och kärvt väder, som det brukar vara så här pass tidigt på året. Men några skapliga jaktdagar fick vi, och en del nyttiga erfarenheter för vår unga adept Stella! Vi hade gott om ripa, men mest spridda singelfåglar. Tomas hejdade sitt ivriga avtryckarfinger för allt skulle gå rätt till med Stella. Hon är härlig att se, påminner mycket om mamma Tuula i samma ålder.
Stella och mamma Tuula, en stormig dag på fjället. Fjället i början av februari kan vara nyckfullt…
I dag passade jag på att ta lite nya foton av Stella som nu passerat 10 månader. Hon har dragit iväg otroligt mycket på höjden och växt om både Tuula och Vittra! En reslig ung dam som enbart består av stenhårda muskler. Hon är en riktig turbo att åka skidor med! Efter den första fjällturen med tuffa förhållande så magrade hon av, men nu har hon fått tillbaka hullet igen tack vare riklig och fet kost 🙂
Så var vi hemkomna från vinterjaktfinalen i Kittelfjäll. Vi har haft fina dagar på fjället, nyhetsrapporteringen om coronavirusets spridning har känts väldigt avlägsen och abstrakt för oss i den ”naturliga karantänzon” vi befunnit oss i – väglöst land långt ifrån smittsamma folksamlingar (och folk i största allmänhet!). Masshysterin sprider sig snabbare än viruset bland folk och orsakar ett märkligt hamstringsbeteende av framförallt toalettpapper… Hmm, folk har väl skitit i alla tider frågar man sig? Apropå det så dök länken till den här ”skitroliga” och informativa texten upp i mitt facebookflöde: Hur man bar sig åt före toalettpapperets tid 😉
Men nog om virus och skit – det var ju något betydligt roligare jag tänkte berätta om, -fjälljakten! 😀 Huvudfokus i vår var att lägga grunden för våra unghundar Vittra och Casper inför deras kommande liv som jakthundar. Första turen vi gjorde i början av februari hade vi inget flyt med vädret så det blev bara lite ”luftning” av hundarna på fjället med få fågelkontakter. Men den här gången fick vi flera fina jaktdagar och hade gott om fågel. Mormor Nelly 11 år fick stanna hemma, hon har aldrig varit speciellt förtjust i vinterföret. Tuula var däremot med som läromästare åt våra ungdomar.
Vittra började löpa 14 februari, perfekt! tänkte vi. Då är det överstökat till provet i Mittådalen nästa helg, men hon har dragit ut på det och i samma veva som vi åkte till fjälls så kom löpet igång på allvar. Det är ganska vanligt att första löpet hos en ungtik blir konstigt och utdraget. Vi har ju tidigare sett att Vittra har en stark motor och tar för sig på fjället, men nu stökade hormonerna tydligen till det så hon var inte sitt vanliga frimodiga jag. Men trots det så jagade hon helt okej och presterade flera fina situationer som gav ripor i säcken. Hon har en känslig nos och fin förmåga att precisera riporna.
Vittra apporterar
Glad och nöjd husse 🙂
Casper som är två månader yngre är mer kontaktsökande och har inte fått igång sitt sök riktigt, vi har upplevt honom som lite omogen. Första dagen vi var ute var det en hel del ”skoputsande”, så nästa dag tog Tomas och Casper en ”grabbtur” på tu man hand. Det visade sig vara den rätta medicinen för ynglingen! efter flera fina fågelarbeten då husse fick fälla ripa vaknade jaktlusten i Casper och han började ta för sig. Resten av veckan gick han från klarhet till klarhet och tog för sig minst lika bra som Vittra. Casper har en härlig frisk avance i stil med farfar Nitro, den ska vi vara rädda om!
Casper och Tomas in action
Från slyngel till jakthund – Casper gjorde en otrolig resa bara på några dagar!
Det var med en go känsla vi vände hemåt efter en givande vecka till fjälls. Vi åkte upp med två adepter och åkte hem med två nya fullt fungerande jakthundar tillsammans med vår jaktchampion Tuula. Förutom att båda unghundarna nu söker självständigt, står för fågel och är lydiga i flog så har de båda visat fina prov på sekundering och respekt för varandra. Vi jagade med alla tre i släpp, och fick flera gånger se den vackra synen av tre stående hundar. Att jaga på vinterfjäll är verkligen den bästa starten man kan ge sin unghund, vi har gjort det med alla våra hundar hittills. Föret kan vara lite tungt bitvis, men vittringen är lättare att urskilja för den oerfarna nosen då det inte finns lika mycket andra dofter som stör som när man jagar under hösten. Efter några dagar och fågelkontakter lär sig hundarna att det lönar sig att jobba på, då finner man fågel och husse och matte blir glada! Och för oss som skidar är det en helt underbar årstid när vädret är på gott humör! Efter den här effektiva ”inkörningen” är det bara att fortsätta jaga på så kommer unghundarnas kunskapsbank att fyllas på i takt med antalet jaktdagar. Sen är det bara att se till att få deras egenskaper dokumenterade på prov 🙂
Tuula sekunderar Vittra
Tripp, trapp trull! Tuula står och ungdomarna sekunderar.
Casper står lungt vid sidan medan Tomas fäller en singelripa för Vittra (hon står på andra sidan kullen).
Casper sekunderar Vittra…
….som i sin tur sekunderar mamma Tuula.
Tuula försöker trycka fast ett gäng ripor som löper undan, Tomas och ungdomarna hänger på.
Undertecknad tar sikte med kulbössan. Annars blev det mest ”kameraskott” för min del 😉
Planen var att vi skulle åka vidare till Mittådalen för ytterligare några dagars finslipning på fjället för att sedan starta Vittra på jaktprov i unghundsklass kommande helg. Nu blev provet inställt på grund av det ovan nämnda viruset, för Vittras del var det nog lika bra eftersom hon nu är mitt i löpet och inte presterar på topp. Men det känns trist, vi hade planerat det sen länge och framförallt sett fram emot att träffa några av våra valpköpare och se Vittras syskon i action på fjället! Chansen fanns kanske att komma med på något mindre särskilt prov i stället, men med tanke på att Vittra inte är i form så valde vi att avstå. Det känns lite snopet, det kanske inte blir någon fler chans att starta på prov i vår, i så fall får vi vänta ända till hösten. Men innan dess har vi förstås eftersöksgrenarna spår och vatten, samt viltspår att roa oss med. Vittras syster Lovis och matte Mia har redan hunnit med att starta på viltspårprov i anlagsklass vilket dom fixade galant – den första officiella meriten för GT kullen! 😀 Från de övriga syskonen fortsätter det att komma trevliga rapporter. Syrran Miramis bär redan räv med stolt hållning! Det lovar gott inför framtiden 🙂
Jag lägger upp fler foton från fjällveckan på vår facebooksida, det blev några hundra bilder i det fina vädret 😉 Tomas har också massor med filmmaterial från sin GoPro som jag ser fram emot att redigera ihop så fort jag får tid.
För lite drygt en vecka sedan åkte vi till Kittelfjäll några dagar. Det är alltid lite chansartat att åka till fjälls så här tidigt på året, dagarna är fortfarande korta och vädret kan vara riktigt bistert. Men vi var så sugna att prova ungdomarna på fjället så vi gjorde ett tappert försök.
Mycket riktigt bjöds vi på hela registret av fjällväder, allt från vindstilla med blå himmel och -23 grader till snöstorm och slutligen plusgrader med takdropp, blåst och dimma. Men vi fick två hyfsade dagar på fjället som gav nyttiga erfarenheter för Casper och Vittra, även om det inte blev många fågelsituationer.
Första dagen hade vi hyfsat före, bitvis var det lite tungt för hundarna. Vi hade Tuula med, hon sökte sin vana trogen som en jaktmaskin och hittade fågel. Motvilligt fick hon lämna ståndet ett par gånger för att ge adepterna chans på fågel. Tyvärr blev det inga jaktbara situationer då riporna drog innan skottläge, men båda ungdomarna blev rejält ”tända” och fattade vad som är meningen med att springa på fjället! Vittra som har två månaders försprång och även fick en dag på fjället i höstas tar för sig ordentligt, hon går i mamma Tuulas fotspår! 🙂 Casper som är både yngre och dessutom kille är mer försiktig och vågar inte ta ut svängarna så mycket än, men han söker medvetet, det är kul att se hur han växlar mellan markvittring och sedan sätter upp nosen högt i luften då han känner fågel på håll!
Casper och Vittra – prao på fjället
Tuula, vår jaktmaskin
En mycket ovanlig bild – Tomas och Tuula på samma bild och dessutom fotograferade framifrån! (ryggtavlefoton har jag gott om… 😉
Efter att ha väntat ut kyla och snöstorm ett par dagar blev det äntligen hyfsat väder igen, vi blev lite överambitiösa och drog iväg till ett område nära norska gränsen där vi hade bra jakt i fjol. Men det visade sig att skoterleden upp till området var helt okörd och snön låg djup så det blev en tuff dag både för hundarna som plumsade och oss som skidade. Vi hade gott om ripa, men dom var svåra att komma nära i det tunga föret. Casper avslutade i alla fall dagen med ett fint arbete, tyvärr på lite för långt håll för husses bössa 🙂 Fler foton från fjällturen lägger jag upp på vår facebooksida.
Casper kämpar på i djupsnön, han är mån om att hålla koll på husse och matte. Men fågelintresset finns på plats och han jobbar på hela tiden, han avslutade dagen med en fin situation.
Även en jaktmaskin tycker det är skönt att relaxa i ”Bodegan” efter en tuff dag på fjället ❤
Medan vi väntade ut vädret kom trevliga rapporter från Mia och Vittras kullsyster Lovis i Mittådalen. Lovis är nog den i kullen som har mest fjällrutin vid det här laget, hon söker stort och kraftfullt och har presterat många fina fågelarbeten. Vid ett tillfälle stod hon lite oprecist, och rätt vad det var så flög tre tjädertuppar upp ur snön framför henne! Såå häftigt! 😀 Vi var smått avundsjuka när vi fick målande beskrivningar på messenger från matte Mia där vi satt insnöade i stugan 😉
Från de andra kullsyskonen får vi också rapporter om ungdomar med stor jaktmotor och ”jävlaranamma” som sätter sina ägare på prov! Vi hoppas få träffa flera i samband med vårprovet i Mittådalen. Vi har tänkt anmäla Vittra till två dagar i unghundsklass.
Nu under våren har vi varit med Casper och Vittra på valpkurs hos Kenth Gustafsson, Fågelhundar Höga kusten. Det har varit nyttigt både för både våra ungdomar och även för oss. Vi börjar alltid träningen av våra hundar tidigt hemma i köket och på gården under lättsamma former, men men vår erfarenhet är att det är först när man tränar i grupp och under störning som man befäster samarbetet och färdigheterna. Under valpkursen har hundarna fått lära sig att fokusera och samarbeta under störning av flaxande duvor, och vi har provat på inkallning i kaninhägn. Casper och Vittra är väldigt olika, den unga damen är ett litet rovdjur med enormt viltintresse så med henne får man se till att ha tajming! Hon är kvick och smart, väldigt kul att jobba med. Lillebror Casper är mjukare och på sätt och vis enklare att jobba med så här långt. Båda två har en fin förmåga att vara lugna och passiva när det inte händer något, det är sällan eller aldrig ett kommer något pip eller ljud från någon av dom. Längre fram i vår ser vi fram att träffa Caspers syskon på kennelträff hos Gustafssons.
För ett par veckor sedan hade Jorm dambesök av Herbarias Lime och dom fattade tycke för varandra, jag passade på att fotografera kärleksparet. Jorms syster Falla har börjat löpa och åker snart på honeymoon till Tuulas bror Metso. Vi håller tummarna att det blir valpar i vår efter syskonen Jorm och Falla både hos Uti Bergets kennel och Rodedalens kennel! Det blir spännande att följa de båda kullarna, ättlingar till vår Nitro. Det känns som en evighet sedan vi själva hade valpar, även om det bara var i våras! Den kommande säsongen fortsätter jag hålla koll på några intressanta hanar och deras unga avkommor innan vi väljer vem som blir Tuulas kavaljer när hon ska paras i slutet av året.
Nu när det bara återstår några timmar av 2019 passar jag på att summera året som gått. Något nyårsfirande blir det inte för vår del, Tomas jobbar till 22 och jag vill inte lämna hundarna för att åka iväg någonstans och känner inte heller för att vara ensam värdinna för en nyårsfest så det blir en helt vanlig lugn kväll.
2019 har varit ett händelserikt år på hundfronten med både glädje och sorg för oss. Vi förlorade två älskade familjemedlemmar, Patron och Dimma, men välkomnade samtidigt Tuulas första valpkull och Jorms första kull tillsammans med Alarängens Cleo. När vi ser fram emot 2020 minns vi de som lämnat oss och gläds åt våra två framtidshopp – Vittra och Casper!
2019 började med planeringen av Tuulas första valpkull. Hennes tilltänkte fästman Pictan Gibson har vi träffat en hel del, valet av honom som pappa till Tuulas första kull kändes helt perfekt. Enda kruxet var att han för tillfället bodde i Nederländerna i stället för 8 mil från oss! Men det löste sig på bästa tänkbara sätt, när Gibsons husse och matte Gabriel och Petra flyttade tillbaka till Nederländerna efter julhelgen fick vi förtroendet att låta Gibson flytta in hos oss. På så sätt fick hundarna bekanta sig med varandra i god tid innan Tuula började löpa, och vi kunde också lära känna Gibson ännu bättre.
I februari åkte vi till Kittelfjäll för att jaga, tyvärr var vädret emot oss och det stormade mest hela tiden. Men en fin dag fick vi på fjället då fick vi också se Gibson i action och han gjorde oss inte besvikna! Det var tuffa förhållanden med djup snö och svåra fåglar.
Gibson sekunderar Tuula som står för ett par oroliga ripor.
Tuula apporterar en ripa åt matte.
Nästa fjälltur i mars hade vi bättre tur med vädret och fick flera fina jaktdagar med god jaktlycka. Vid det här laget syntes det att Gibsons besök varit lyckat, Tuula hade fått en liten ”bula” 🙂 Men det var inget som hindrade henne. Hon har bara en växel när det gäller jakt! Som vanligt var hon helt outstanding och serverade fågel efter fågel för våra bössor.
Tuula levererar!
En dag hade vi Jorm med oss, en helt magiskt dag med gott om fågel och fina hundjobb att bära med sig som minne!
Jorm står för fågel
Våren kom och Tuulas mage växte, men det var inget som påverkade henne. Hon var lika kvick och smidig som tidigare. Så en dag i april när tiden närmade sig hade Tuula låg kroppstemperatur på kvällen, det brukar vara ett tecken på att valpningen är på gång. Men inget märktes annars på Tuula, hon var lika cool som vanligt. På morgonen efter låg hon på rygg i sängen med den stora magen i vädret bredvid husse som sov ut efter sitt nattskift. Inga valpar på länge än, tänkte jag och åkte iväg på ett långväga jobbuppdrag i länets norra del.
När jag kom fram efter många mil i bilen tog jag en snabbtitt i mobilen och möttes då av ett meddelande på messenger från Tomas:
Tuula hade lugnt och stilla fött en liten tikvalp bredvid sin sovande husse! Det var bara för honom att gnugga sömnen ur ögonen och hjälpa Tuula och hennes förstfödda ner till valplådan i köket. Själv skyndade jag mig så mycket jobbet tillät, och körde sedan som en biltjuv det fortaste jag kunde hem! Jag hann se de sista två valparna komma till världen, Tuula var en lika enastående mamma som hon är jakthund ❤ Sju valpar blev det med fördelningen fem tikar och två hanar.
I samma veva som Tuulas kull föddes var Jorm iväg på ”honeymoon” hos Alarängens Cleo utanför Uppsala. Glädjen var stor när vi så småningom fick beskedet att parningen blev lyckad! Jorm var egentligen vår parningsvalp efter Nitro, men eftersom vi behöll Patron ur vår egen kull efter Nitro och Nelly så fick Jorm flytta till mina föräldrar. Nu väcktes hoppet om att vi skulle kunna få tillbaka en liten del av vår saknade Nitro!
SEUCH SEJCH Ormkullens E’Nitro – en hund som gjorde så stort intryck och lärde oss så mycket! ❤
Början av sommaren blev en intensiv tid i ”valpbubblan” med allt vad det innebär. Skötsel av de små, kontakter med valpspekulanter, pappersexercis och så vidare. Men tiden går som bekant fort när man har roligt! 🙂
Valparna och mormor Nelly
Vittra 7 veckor använder husse som ”klätterställning”.
Namntemat för Tuula och Gibsons kull blev Astrid Lindgrens sagovärld, den här gången var det min tur att välja valpen vi skulle behålla och eftersom jag är svag för ”praliner” föll valet på en brun tjej som fick namnet Vildvittra. Kullen var för övrigt mycket jämn och trevlig. Vi hade många på intresselistan så det var inte lätt att fördela valparna, men det kändes riktigt bra när valparna tillslut flyttade till sina nya hem.
Under samma vecka som vi hade fullt bestyr med valpleveranser föddes Cleo och Jorms kull, det blev precis samma fördelning som för oss med fem tikar och två hanar. Från att ha varit uppfödare som försett våra valpspekulanter med regelbundna bilder och rapporter från vår valplåda blev nu rollerna ombytta och det var vår tur att sitta och längta och bläddra bland valpbilder som Ingela la ut på Cleo och Jorms valpar! Att vi ville ha en hanvalp var redan klart, och när dom blivit några veckor gamla föll vi för den lille charmören med ett hjärta på sidan precis som pappa Jorm har ❤
Casper 9 veckor
Den här gången fick husse bestämma namnet, han valde att döpa sin nye lille prins efter den allra första vorsteh han träffade 1996, svärfar Rolfs gamle kämpe Casper. I början av augusti flyttade Alarängens El Casper hem till oss!
Pappa Rodedalens Jorm och lille Casper i famnen på ”farmor” Monica.
Vittra fick en liten lillebror att busa och gosa med.
Sommaren 2019 blev första året på länge som vi inte skulle starta någon hund på eftersöksprov. Nelly var pensionär och Tuula färdigmeriterad jaktchampion. Men vi aktiverade ändå hundarna med lite apportövningar och deltog i vår träningsgrupp med vorstehklubben, man tjänar alltid på att hålla igång hundarna och så är det ju också trevligt att träffa likasinnade och deras hundar 🙂 När vi inte hade några egna hundar att starta hjälpte vi i stället till som funktionärer och ordnade ett eget särskilt prov i eftersöksgrenarna. Tomas som tillslut blivit övertalad att utbilda sig till jaktprovsdomare var med som domarelev på en del prov under sommaren och hösten för att se och lära.
Domaren Micke Sjöquist pekar ut spårstarten för Frederik och Metso.
Det är många delar att tänka på för en jaktprovsdomare! Tomas funderar och skriver…
Vi försökte också samla ihop våra valpköpare till att starta i anlagsklass viltspår, tyvärr med dålig uppslutning. Men Frederik och Samuel kom och fixade godkända viltspår med Metso och Matti 🙂 Själv hade jag som mål att få Tuula till viltspårchampion den här säsongen, och efter tre starter med tre raka 1:a pris var vi i hamn och Tuula kunde titulera sig dubbelchampion! 🙂
Samuel och Matti i mål med godkänt viltspår i anlagsklass!
SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula
Premiärveckan – som alltid så efterlängtad – tillbringade vi i Kittelfjäll. Den dåliga fågeltillgången är en följetong sedan flera år, men när man tittar på bilderna så förstår man varför vi alltid längtar upp på fjället, även om antalet fåglar i säcken blir blygsamt… Men tack vare våra duktiga hundar så fick vi en del fina situationer. Nelly som går mot sitt elfte år är fortfarande spänstig och pigg, under premiärveckan briljerade hon verkligen på fjället! Och hennes dotter Tuula gör oss aldrig besvikna.
”Viddernas drottning” – Nelly har levererat ❤
Är det konstigt att man alltid längtar hit? Efter en sommar med intensivt jobb då jag envist spar alla mina semesterdagar är det den här målbilden jag ser framför mig 🙂
Efter en kväll med god middag hos mina föräldrar på andra sidan sjön bjöd himlen på ett spektakulärt skådespel när vi åkte tillbaka över Bergsjön. Kittelfjällets klassiska profil i bakgrunden.
Nästa äventyr blev Riksprovet som i år gick av staplen i skogarna utanför Hällefors. Vi hade anmält Tuula, det blev det enda jaktprovet för oss den här säsongen. Vi hängde på vår gamla Kabe och drog iväg. Provet gick i riktigt fina skogsmarker men tyvärr var det ont om fågel. Men Tuula med sin skarpa näsa gick som en gudinna och presenterade både fågel och rapportering så husse var nöjd, det var endast sju elithundar som presterat godkända fältbetyg. Eftersöksgrenarna gick också bra, fastän husse var sjuk av nervositet inför vattenarbetet med tanke på att Tuula stöp på det momentet under fjolårets riksprov. Det slutade med att Tuula hamnade på en hedrande andraplats med fältbetyg 8. Hon fick också CACIT för bästa fälthund, och ett hederspris för bästa rapportör i elitklass. Det var ytterst jämnt i toppstriden, hade inte Tuula tappat en poäng för att hon tvekat att gå i vattnet så hade hon stått som vinnare! Men vi är grymt nöjda med hennes prestation, vi vet ju vad hon går för 🙂
Stolt och glad husse pustar ut med Tuula efter genomfört riksprov 2019.
Värdiga vinnare av Riksprovet 2019: två rutinerade skogsjägare från Västerbotten. I elitklass Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur och unghundsklass Owe Fredriksson med Valkia Aidan Ajax.
I oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll och fick ett par fina dagar på fjället. Nu fick även Vittra som hunnit bli halvåret följa med på jakt!
Tomas och Vittra på Kittelfjället. En kul detalj är att jag har en nästan likadan bild av husse och Tuula när hon var i samma ålder och jagade på fjället för första gången!
Tomas och Tuula 5,5 månader i oktober 2016, lite mer snö då 🙂
Vittra är redan en liten turbo som tar för sig!
Tuula – vår fantastiska jakthund ❤
Vittra visade upp ett medvetet sök och jobbade ihärdigt för att finna fågel, men det var ont om dom… Hon fick i alla fall vara med när husse fällde en järpe, även om det inte blev något regelrätt fågelarbete. Men hon hittade och apporterade den fint!
Under hösten har vi tränat en hel del apportering men även fågelsituationer på rapphöns med Vittra och Casper. Det är så roligt och inspirerande att ha unghundar igen! Vi ser alla våra hundar som gemensamma och hjälps åt med träningen av dom, det finns inget ”din och min” hund hos oss. Men visst har vi våra favoriter 😉 Vittra är mest mattes medan grabbarna husse och Casper håller ihop!
Båda unghundarna är riktigt trevliga individer som visar goda takter. Casper är ju två månader yngre än Vittra så av naturliga skäl ligger han en bit efter Vittra i utvecklingen. Han har varit för ung för praktisk jakt den här hösten, men vi ser fram emot vårvintern på fjället för hans del! Men Casper och husse har varit ute på en del egna små skogsturer där han har fått bekanta sig med terräng och fågelvittring. Vittra jagar vid det här laget riktigt bra. Hon har en stark motor liksom sin mor och ett enormt viltintresse! Dom är väldigt olika som individer, något man får ha med sig hela tiden under inlärning och injagning. Vittra har enorm energi, hon är en påhittig ung dam som har en räv bakom örat! Henne får man hålla i strama tyglar och jobba med kontakten, hon är nyfiken och självständig och verkligen skäl för sitt namn! Men hon är så rolig och charmig i sina upptåg att det är nästan omöjligt att bli riktigt arg på henne! Casper är mer kontaktsökande, för hans del kan man släppa mer på tyglarna. Han är inte lika påhittig med rackartyg som sin storasyster 😉 Ju äldre han blir desto mer ser vi av Nitro i honom: den lurviga svansen, ”charmlockarna” i nacken, de stora tassarna och kraftiga benstommen och inte minst den härliga genomsnälla mentaliteten som var Nitros adelsmärke ❤
Vittra är mycket lik sin pappa Gibson, hon är en riktig skönhet! Två valputställningar har vi hunnit med, båda gångerna med hederspris och fin kritik.
Casper ca 5 månader. Ju äldre han blir, desto mer ser vi av farfar Nitro i honom! Han har rejäl benstomme och ser ut att bli en ståtlig hane så småningom.
Det är lätt hänt att missa något när man försöker summera året som gått, lustigt nog höll jag på att missa det som ligger närmast i tid! 😀 Tuulas utställningskarriär har ju bestått i att snubbla på mållinjen gång på gång med ”släta” excellent, men efter valpkullen verkar det ha lossnat! Tidigare i höst tog fick både Tuula och brorsan Metso excellent på utställning i Sundsvall. Metso fick sitt andra CK i ordningen, och Tuula fick sitt första CERT! Men inte nog med det, hon blev även BIR och BIG2! Styrkt av framgångarna anmälde jag Tuula till ”Stora Stockholm” – Stockholms hundmässa och övertalade min mamma att följa med mig som sällskap. Hela resan blev en upplevelse i sig med skitväder och en enorm bilkö som gjorde att jag höll på att missa bedömningen helt! Med andan i halsen kastade jag och Tuula mig in i ringen precis när det var dags för jakttklasstikarna. Det gick vägen och Tuula fick sitt excellent med CK och blev placerad som andra bästa tik i jaktklass med fin kritik. Så nu är det bara att sikta på tredje och sista CK:et 2020 så Tuula kan få titulera sig trippelchampion 😀
Svettig och sönderstressad matte i ringen, men Tuula är stencool som vanligt!
SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula – inte bara en grym jakthund, hon är snygg också! ❤
Nu ser vi fram emot ett nytt år 2020 med allt roligt, spännande och utmanande det kommer bjuda på! Jakt, jaktprov, utställningar med mera för våra unghundar, jakt och ännu mera jakt med våra rutinerade ”tanter” Nelly och Tuula 😉 Det ska också bli kul att följa kullsyskonens fortsatta karriärer! I slutet av 2020 planerar vi att para Tuula igen, jag har redan börjat söka efter en passande hane. Nördandet i stamtavlor och databaser är halva nöjet för mig inför en planerad kull 😉
Det är mycket annat spännande på gång 2020 hos andra uppfödare: Tuulas kullbror Metso har en date med Jorms fina kullsyster Rodedalens Falla. Och som en extra rolig julklapp fick också Jorm en ny date i början av 2020 med en duktig tik, Herbarias Lime. Vi hoppas att tycke uppstår hos båda ”paren”, båda kullarna blir intressanta att följa framöver!
Full fart framåt in i 2020! Gott nytt år alla vänner!
Nu är vi nyss hemkomna från sista jaktturen till Kittelfjäll, fyllda av fina minnen att leva på ända fram till hösten 🙂 Vi fick tre fina jaktdagar på fjället, med uppehåll för ett par dagars snöväder med dålig sikt. Eftersom vi har vårt eget fjällviste och inte behöver hyra boende varje gång vi är i fjällen unnar vi oss lyxen att enbart jaga när vädret är bra, det finns ingen anledning att streta på i snöstorm och iskyla. Jakten ska ju vara en trevlig hobby och som tur är så lever vi inte på ripkött 😉
Vårfjället när det är som bäst
Vi var upp en sväng tidigare i februari också, då stormade det mest hela tiden så vi fick bara en dag på fjället. Då hade vi fortfarande Tuulas fästman Gibson hos oss så vi fick möjlighet att se honom in action på vårfjället. Han sökte fint med bra kontakt och hittade fågel flera gånger, men den dagen vi var ute hittade vi bara skygga fjällripor så det blev ingen skottchans för Gibson. Men vi fick se honom både stå och sekundera snyggt. Han fick kämpa hårt eftersom han gick igenom den tunna skaren som bar för tikarna. Tuula var som vanligt helt outstanding, även hon hittade och stod för ripa flera gånger, men det gick aldrig att komma inom hagelhåll. Dagens enda fällning blev för Marias kulbössa. Nelly som snart fyller 10 år är fortfarande pigg och spänstig, men vinterföret är inte hennes melodi. Vår slitvarg och ”köttjägare” Dimma som är av samma årgång som Nelly börjar däremot känna av åldern. De senaste två säsongerna har hon varit halt av och till, hennes framben börjar bli slitna. I höstas brast en sena under en framtå så att den pekade rakt ut. Samma sak hände gamla Strimma, och när vi var hos veterinären med henne fick vi beskedet att det var inget som kunde behandlas, bara vila som gällde tills det stabiliserat sig, och för henne läkte det ut. Så vi följde samma råd med Dimma så hon har fått gå koppelpromenader under några månader. Nu när vårjakten närmade sig var hon pigg igen och tån hade gått till sig, vi såg fram emot att få jaga med henne igen. Men i samma veva som vi åkte upp till fjällen blev hon halt på ett framben igen så nu är det åter vila som gäller… 😦
Tuula apporterar ripan som Maria fällde
Tuula står och Gibson sekunderar, man ser den oroliga ripan uppe till vänster. Den tillät inte en skytt inom hagelhåll, men jag hann ta några bilder i alla fall 🙂
Tuula lyckades hitta åt riporna som drog och spika dom på nytt!
Den senaste turen hade vi bättre jaktlycka och hittade mer dalripa. Eftersom vi börjat se tecken på att Tuula är dräktig jagade vi korta dagar. Vi försökte hålla igen henne, men det är inte lätt! Det finns bara ett läge på Tuula: 100% jakt i varje steg hon tar! Och när hon dessutom är vår bästa hund som alltid hittar fågel först så är det svårt att hålla tillbaka henne. En av dagarna lånade vi med oss Jorm så fick tant Nelly som inte gillar snöföret något vidare stanna hemma och vila i stugvärmen. Jorm som bor i Kittelfjäll med husse Rolf hela vårvintern är vältrimmad efter många jaktdagar och han jobbade på fint tillsammans med Tuula.
Situation med Tuula, Tomas gör sig redo att gå fram
Fint avslut – snyggt jobb av Tuula
Kittelfjällets klassiska profil som fond
En ripa som litar på sitt kamouflage!
Nelly apporterar
Jorm och Tuula i samarbete
Jorm står
Förutom att jaga har vi ägnat de senaste fjällturerna åt projektet att flytta en timrad gäststuga från gamla fjällvistet över sjön till det nya vistet. Ett projekt som visade sig lättare sagt än gjort! Rolf hade förberett projektet genom att preparera spåret längs den ganska branta backen från stugan ner till Bergsjön. Vi trodde stugan skulle glida lätt och fint utför backen på sitt brätte som Rolf byggt, men ack så vi bedrog oss! I stället fick vi ägna flera dagar åt att meter för meter vinscha den nedför backen. Tillslut hade vi fått den ned till stranden, då återstod eldprovet – att med bredbandade skotrar och fyrhjuling dra den över sjön. Vi fick upp farten bra och det såg ut som vi skulle lyckas, men efter lite drygt halva sträckan tog det stopp… Vi fick lämna stugan ute på isen när vi åkte hem, så återstår några dryga dagars manuellt vinschande för Rolf. Som tur är så är han tjurig som en gammal fjällbjörk, så tids nog kommer stugan på plats. Det är tack vare pappas påhittighet och inställning att allting går att genomföra bara man är beredd att lägga manken till som vi har att tacka för att vi har tillgång till våra fina fjällvisten ❤
Den timrade gäststugan byggdes på 80-talet men har stått outnyttjad de senaste åren, så nu ska den flyttas över sjön till Rolf och Monicas nya viste.
Nu kan vi med säkerhet säga att det är liv i Tuulas mage! Hennes underlinje är i det närmaste ”rak” och spenarna har vuxit och blivit rosa. I skrivande stund har det gått fem veckor sedan första parningen, beräknad födsel är kring 13 april, veckan före påsk. Det är såå spännande! 😀 Vi har haft enormt stort intresse för den här kullen Nu hoppas vi att det blir tillräckligt många valpar och jämn fördelning. En tikvalp har vi tänkt behålla själva och en hanvalp flyttar till pappa Gibson. Saknaden efter vår fina kille Patron är fortfarande stor och blev ännu mer påtaglig när Gibson flyttade hem till Holland igen. Det känns konstigt att ha bara tikar i flocken, vi har alltid haft en hane sedan vi skaffade Nitro 2004. Vi är båda överens om att en hane är ett självklart inslag i vår flock, så en vacker dag blir det en kille på Kungshällan igen på ena eller andra sättet! Det är mycket spännande på gång både hos oss och på andra håll, det känns bra att kunna blicka framåt mot allt roligt vi har framför oss. Snart är det dags för vårprovet i Mittådalen också, det känns tomt på något vis att inte vara med i år, men i stället hejjar vi på ”Team Kungshällan” – några av våra valpköpare som kommer starta!
Ett par dagsfärska bilder av Tuula, 5 veckor och två dagar efter första parningen.
– här ligger jag och myser medan magen växer ❤
/Maria
PS: Som vanligt kommer det fler bilder från våra senaste jaktturer på vår facebooksida. Det blev också en hel del filmmaterial som kommer så snart jag hunnit redigera.
Så skriver vi då 2019, dags att summera året som gått och blicka fram emot vad det nya året kommer att bjuda på. Det känns spännande på många vis!
2018 började med den värsta snösmockan i mannaminne! Vi klagade inte, utan skottade på av hjärtans lust och preparerade nya skidspår efter varje nytt snöfall. Äntligen! efter åratal av blankis, regn och skitväder där både folk och hundar halkat fram med risk för benbrott varje dag och på sin höjd kunnat uppleva ett par veckor med bra skidföre. Nu fick vi njuta av skidturer med hundarna ända in i april!
I februari och mars hade vi lyckats fixa mycket ledig tid för jaktturer till Kittelfjäll, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Första svängen bestod mycket av att skotta fram stugorna och rädda dem från att rasa samman av snömängden innan vi ens kunde tänka på att ta oss ut på jakt. När vi väl var klara med det däckade Tomas i influensa. Nästa sväng vi åkte upp, precis innan 15 mars när jakten tar slut, slog köldsmockan till med temperaturer under -20 grader som gjorde att vi bara kunde göra några korta jaktturer mitt över dagen för att inte hundarna inte skulle förfrysa spenar och pung.
Tuula som imponerat oss från första stund ville vi ge alla chanser som stod till buds både på jakt och prov. Hon gjorde oss inte besvikna under de få dagar vi kunde jaga, hon var den som jobbade hårdast och hittade mest fågel trots sällskapet av äldre erfarna hundar. Vi hade anmält henne till tre dagars vårprov i Mittådalen, men på grund av snömängderna och den hårda kylan blev provet inställt. Men Tomas hade tur och fick plats på ett särskilt prov i Gräftåvallen lite längre fram i april, och det visade sig var jackpot! Allt stämde och Tuula fick visa sin fulla potential, hon belönades med en 8:a på fält på sin första start i öppenklass! 😀
Efter en rekordvinter fick vi så småningom en rekordsommar med torka och värmebölja som gjorde det till en prövning för både hundar och folk. Vår badbrygga vid tjärnen frekventerades dagligen, simning var den enda vettiga motionen för hundarna och bjöd på välkommen svalka för oss. Tomas jobbar ju som han gör med sin skiftgång och regelbundna ledigheter, medan undertecknad bet ihop och jobbade på hela sommaren som jag alltid gör för att spara semestern till hösten. Jag har aldrig saknat någon sommarsemester tidigare, men den här sommaren var det verkligen en prövning att jobba i den kvävande hettan! Skogsbränderna härjade runt omkring oss, och i mitt jobb som arealkontrollant gick jag dagligen över gulnade åkrar och mötte förtvivlade bönder som maktlösa såg sina grödor torka bort.
I Juli, innan den värsta hettan börjat slå till, bjöd vi in till BPH beskrivning för UF kullen. Det blev fyra av syskonen som träffades och gick banan. Mycket intressant och givande!
Kyllikki i momentet ”närmande person”
Tuula fixade eftersöksgrenarna med full pott i ÖKL och EKL, så hon hon var nu redo för start i elitklass till hösten. Min plan var att satsa på viltspårprov den här sommaren, något som Tuula visat stort intresse och talang för, men hettan gjorde det svårt att lägga träningsspår. Vi klarade åtminstone av anlagsklassen med beröm godkänt.
Hösten kom och med den välkomna regn och svalka! Vi hade anmält Tuula till riksprovet som i år gick på fjäll i Mittådalen. Som ”utfyllnad” hade vi också anmält Nelly så vi skulle kunna starta med varsin hund. Eftersom riksprovet låg så pass nära jaktpremiären gjorde vi ingen tur till Kittlefjäll innan utan åkte direkt till Mittådalen. Vi fick en fantastisk fältdag med mycket fågel, både mor och dotter gjorde bra ifrån sig och fick fina situationer. Nelly fick full pott på både vatten och spår, hon slutade på en femteplats totalt med hederspris för bästa vattenarbete, en värdig avslutning på provkarriären för vår snart 10-åriga drottning! Tuula gjorde ett perfekt spårarbete, men då det kom till vattnet räckte hennes erfarenhet och självständighet inte till, så hon klarade det inte. Men hon fick i alla fall pris för bästa spårarbete, så in alles var vi mycket nöjda och glada över båda hundarnas insatser på riksprovet.
Nelly och Tuula med sina priser från Riksprovet 2018
Jakten forstatte i skogarna hemmavid, som fortsatt håller gott om gråfågel till vår stora glädje. Men vi längtar ju ändå alltid till vårt fjällviste och att få uppleva ripjakten, även om riptillgången i Kittelfjäll varit urusel i många år, åtminstone på de områden där vi jagar på höstarna. Men vi tog en tur ändå i September, först via Klimpfjäll dit vi anmält Tuula till prov i tre dagar. Hon fick fältbetyg 7 på riksprovet, så vi tvekade inte att hon skulle kunna fixa det igen.
Mycket riktigt fick hon första dagen ett förstapris med 7:a på fält! 🙂 Men de andra två dagarna blev det stolpe ut, framförallt på grund av busväder med storm och regn och att fjället invaderades av skjutglada italienare som ”sopade fjället rent” på de få ripor som fanns framför provgruppen…
Vi åkte vidare till Kittelfjäll, men det blev bara en dags jakt på fjället. Det är fortfarande riktigt dåligt med ripa i Västerbottensfjällen, så vi vände åter hemåt till våra fågelrika skogsmarker.
Tuula lyckades spika en singelripa som Maria fick fälla för henne.
I oktober startade Tomas och Tuula på säsongens sista prov på skog i Solberg. Husse var vid det här laget riktigt less på alla förlorade jaktdagar han lagt ner på lönlösa provstarter. När första dagen slutade i ytterligare en stolpe-ut sjönk modet ytterligare ett snäpp… Men så stämde det äntligen tillslut på söndagen! Tuula fick glänsa från sin bästa sida, visade upp rapportering flera gånger och tillslut behagade den skygga tjädern sitta kvar när domaren och skytten kom fram så det blev en godkänd situation! Tuula fick mycket beröm och betyget landade på en 8:a på fält – jaktchampionatet var bärgat!!
Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.
Under året har jag även satsat en del på utställningar med Tuula, men där har vi konstant snubblat på mållinjen. Tuula får överlag bra kritik men cert/ck har lyst med sin frånvaro. Konkurrensen i tikarnas jaktklass är ofta hård med många snygga mogna tikar, och Tuula är ännu ung i gänget. Däremot har både syrran Kyllikki och brorsan Metso belönats med CK, det är vi riktigt glada för!
Metso och husse Frederik har varit flitiga att starta på prov i höst, och har bevisat sin mångsidighet genom att ta andrapris både på skog, fjäll och fält 🙂 I december kom även syrran Kaisa och matte Hanna till start på fältprov efter en höst kantad av skador och löp, dom kom igen med besked och fixade ett 1:a pris på sin första start i ÖKL – riktigt strongt! Vi hoppas att fler av valpköparna vågar sig på att starta på prov under 2019, det finns gott om potential i den här kullen.
Nu väntar vi med spänning på nästa steg i Tuulas karriär, att bli mamma till en valpkull! Till helgen flyttar hennes tilltänkte fästman Gibson in hos oss och ska bo här tills ”uppdraget är slutfört”, enligt våra beräkningar kommer hon löpa i månadsskiftet januari/februari. Vi är mycket tacksamma att vi får låna hem Gibson nu när husse och matte för tillfället bor i Holland. I samma veva kommer även Jorm att få dambesök av den fina tiken Alarängens Cleo. Hade vi inte haft en egen planerad kull så skulle vi gärna tagit en valp ur den kullen!
Kungshällans kennel 