Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Hösten som gått

Nu skriver vi 25 november, en månad kvar till jul och hösten börjar växla över till vinter. Även om vi de senaste åren fått vänja oss vid att någon riktig vinter med snö inte är att räkna med före jul, om den alls kommer! Fördelen med barmarken är att det går fortfarande bra att jaga med hund i skogen. Men dagarna är korta, fåglarna varska och marken ofta frasig och hård när den lilla snö som kommit smält ner och frusit igen. Men med ett gäng jaktsugna hundar har man alltid en god anledning att hänga bössan på axeln och ge sig ut till skogs en sväng, om inte annat bara för att njuta av naturen och några timmars blek midvintersol oavsett utgång av jakten.

Vittra med sin första skogsfågel, en tjäderhöna som husse fick fälla efter fint jobb.

I höst har vi jagat flitigt med framförallt Casper och Vittra, vid det här laget är dom båda riktigt duktiga skogshundar. Tuula och Nelly har fått stå tillbaka lite.

Här är en liten filmsnutt vi satt ihop med ”highlights” från höstens många jaktturer med unghundarna.

Om jaktåret har varit bra så har provåret 2020 varit det totalt motsatta… Den här hösten var vi extra taggade eftersom vi för första gången hade varsin unghund att starta på sina första prov, men både det eländiga coronaviruset och andra omständigheter har satt käppar i hjulet… Våra ambitioner var på topp när vi anmälde både Casper och Vittra till fjällprov i Klimpfjäll i början av september. Under premiärveckan i Kittelfjäll insåg vi att Casper inte är mogen för fjället än, han tar inte för sig i söket tillräckligt. Han är en mjuk kille som än så länge är ganska omogen och förarbunden. Vittra däremot är en självständig fjällturbo fullt i klass med mamma Tuula och även mormor Nelly i sin krafts dagar. När provhelgen i Klimpfjäll närmade sig passade Vittra så lägligt på att börja löpa så det var bara att stryka henne 😦 Tomas och Casper åkte upp och startade på vinst och förlust, men fick bara bekräftat vad vi redan visste så husse bröt provet och åkte hem igen.

I slutet av september gjorde vi ett nytt försök att starta på fjäll i Mittådalen efter att ungdomarna fått lägga till fler jaktdagar i minnesbanken. Vi gick ut på fjället och tränade dagen innan och fick en härlig dag med gott om fågel och fina hundjobb. Men dagen därpå då det var dags för uppställning inför provet hade vädret slagit om till blåst med snöslask och regn på tvärs. Både Casper och även Vittra tappade sugen och jagade halvhjärtat i det ruggiga vädret, Casper hade någon stöt på ripor i fel vind men annars blev det noll och intet. Vid dagens slut var vi dyngsura från topp till tå och våra ungdomar var trötta och molokna, väderprognosen för söndagens prov såg lika illa ut så vi packade ihop och åkte hemöver.

En fantastisk dag på fjället i sprakande höstfärger
Så här såg det ut under provdagen…

Men skam den som ger sig! tänkte vi. I många år har vi pratat om att ordna ett särskilt skogsprov på våra egna marker där vi har gott om skogsfågel. Nu lyckades vi äntligen få till det! Men detta år måste vi verkligen ha gjort oss ordentligt ovänner med vädergudarna… Provdagen bjöd på ihållande regn och dimma 😦 Förutom Vittra och Casper startade även Gabriel med Vittras kullbror Grim. Trots vädret jobbade ungdomarna på riktigt fint och vi hade en del fågelkontakter, men lövfällning + skitväder + unghundar = ingen enkel ekvation! Vittra hittade och stod för en tjädertupp som tyvärr började löpa undan innan vi hann fram till henne, hon kunde inte hålla sig utan tjuvreste. Men det räckte i alla fall till ett 2:a pris i UKL. Grim och Casper fick tyvärr inte till någon situation på de varska gråfåglarna.

Vi hade planerat en mysig lunchrast med korvgrillning vid ett av älgpassen på Hjälta VVO, men det fick bli snabbfika i regnet…
Stort tack till Micke och Mona som offrade den här söndagen för att döma/provleda åt oss i pissvädret!

Jahapp, bryta ihop och komma igen – återigen alltså! När september och oktober passerat är det slut med prov på fjäll och skog, då återstår fälten i söder. Sedan i våras hade vi planerat att dra ihop en kennelträff med träning och särskilt prov på fält för våra valpköpare. Typiskt nog när datumet började närma sig tog coronasmittan ny fart, men vi hann precis genomföra träffen med handsprit och allmän försiktighet innan det blev locket på i och med de nya hårda restriktionerna beslutades för hela landet.

Fem av sju syskon i GT kullen, från vänster: Johan med Katla, Monica med Miramis, Maria med Vildvittra, Gabriel med Grim och Mia med Lovis. Foto: Johanna Kempe

Det blev en riktigt trevlig helg som vi kommer leva på länge! Fem av sju syskon från GT kullen och två från UF kullen med tillhörande hussar och mattar deltog. På lördagen tränade vi hos Viijägarna i Kungs Husby. Värden Janne Bodell guidade oss på sina fält och alla fick effektiv mängdträning på situationer med rapphöns. Det var kul att se syskonen i action, härliga hundar med mycket motor allesammans! Markerna vi tränade på är små, men håller gott om rapphöns som flyger bra och ger hundarna lagom utmaning. Under dagen följde hundfotografen Johanna Kempe med och tog fantastiska actionbilder, här är en länk till dem – titta och njut! 🙂

Träning hos Viijägarnas

På söndagen hade vi särskilt prov på Grönsöö. Ur GT-kullen startade Vittra, Lovis och Grim samt Metso ur UF kullen, Casper och hans kullsyster Emma, och vi fick också sällskap av en ungersk Vizla. Fälten på Grönsöö ligger insprängda mellan skogsklädda kullar och den ståtliga parken med sina äppelodlingar vid Grönsöö slott. Tyvärr var det glest med fågel för dagen så hundarna fick söka och jobba länge för att hitta dom. Casper visade till husses stora glädje upp ett stort kraftfullt sök tillsammans med sin kullsyster Emma. I slutet av släppet tog han en sväng upp på en av de skogsklädda kullarna, och där hände det vi fasat för… Vi fick höra klingande drev dra igång uppe på kullen och avlägsna sig i snabb takt bortåt. Vi hade hört ryktas att det är gott om hjort och vildsvin på Grönsöö, något som är helt nytt och spännande för våra unghundar! Casper blev borta länge, så det var bara för husse att snöpligt lyfta på kepsen… Fan också!

Tomas och domar´n Micke Holmström i lättsamt samspråk, strax innan Casper gjorde sin dödssynd och drog efter klövvilt…

I nästa släpp var det syskonen Grim och Vittras tur! Jag greppade Vittra i nackskinnet, tittade henne allvarligt i ögonen och sa: – Nu ger du fan i att springa efter några jävla hjortar!!

Syskonen var laddade och drog iväg likt två greyhounds som släpptes ut ur sina startburar, när Vittra siktade på kullen där Casper försvunnit vände jag henne snabbt med pipan. Hon bytte riktning och gjorde ett slag över till andra åkerkanten där hon mötte upp med sin bror – sen drog syskonen i fyrsprång bort över fältet så att grästuvorna sprutade bakom dom. Jag gjorde ett tröstlöst försök att dubbelvissla vändsignalen när jag såg Vittra växla upp till turbofart, men vid det laget var det för sent – ungdomarna hade sprungit rakt in i ett förföriskt doftstråk av de exotiska Grönsöödjuren som Casper vallat iväg, det var lock för öronen… Grims husse Gabriel och jag skyndade fram så fort vi kunde för att se vart våra odågor tog vägen på andra sidan sluttningen men när vi kom fram var båda två puts väck 😦 Uppgivna fick vi stå och vänta, men efter en kort stund hörde vi hur det sprakade inne i skogen där hundarna försvunnit – det var Grim som hade haft vett nog att släppa och komma tillbaka i tid. Hans ohängda syster däremot dök inte upp, så det blev ett snöpligt rekordkort släpp för henne och matte fick pinsamt lyfta på ”kepsen”… Medan resten av provgruppen gick vidare anslöt Tomas och odågan Casper medan vi väntade in Vittra, som tog god tid på sig innan hon kom tillbaka.

Med skammens rodnad på kinderna gick vi sedan ikapp resten av gänget. Som tur var så skötte sig de övriga hundarna resten av dagen, hjortar och vildsvin höll sig borta. Hundarna sökte bra, men det var glest med fågel på fälten. Tillslut lyckades Mia och Lovis få till en fin situation inne i en vasskant. Efter en trevlig lunch då provledaren Christina bjöd på grillad korv och hembakad kaka valde vi att bege oss hemåt eftersom vi hade så långt att åka. Efter ett par timmars färd kom ett glädjande meddelande på messenger – Mia och Lovis hade belönats med fält: 7 och apport: 10 vilket betyder ett 1:a pris i ÖKL! 😀 Tyvärr blev det ingen fler pristagare i gruppen.

Mia och Lovis – dagens pristagare!

Trots vårt pinsamma nederlag på söndagens prov så känner vi att vi fick stor behållning av helgen. Vi är så glada att det blev stor uppslutning på vår träff trots coronahotet, som uppfödare är det så värdefullt att få se hundarna i action. Och det är alltid kul att träffa valpköpare och vorstehfolk, snacka hund, jakt och inte minst avel! Det här hoppas vi blir början på en tradition med en fälthelg på senhösten!

Tomas med Casper, Gabriel och Petra med Grim

När vår egen provhöst har varit så medioker har vi i stället kunnat glädjas åt våra valpköpare som sett till att hålla Kungshällans fana högt! 🙂 Redan när GT valparna flyttade hemifrån hade vi planer på en storstilad uppställning av Team Kungshällans på det stora unghundsprovet Junkkari i finland, flera av valpköparna var på och planerade att ställa upp. Men planeringen sprack av olika orsaker för den ena efter den andra. Vi hade anmält Vittra och Casper men för oss blev det tillslut coronarestriktionerna som satte stopp för resan över till Finland. Men Gabriel och Grim lyckades komma iväg och starta i alla fall! Grim gick jättefint på fältet och fick strålande kritik för sitt sök, men efter ett par förargliga stötar fick han utgå. På utställningsdelen fick han mycket fint omdöme med betyget ERI+ som motsvarar ungefär excellent med CK, och i vanliga fall en finalplats i tävlingen om utställningens vackraste hund. Men i år hölls ingen utställningsfinal på grund av coronarestriktionerna.

Kungshällans GT Grim väntar på det förlösande ordet för släpp

Mia och Monica med GT systrarna Lovis och Miramis har gjort en strålande provsäsong! Båda har 1:a pris med fält 8 i UKL, Lovis på vårfjäll och Miramis på fält. Efter 1:a priset i ÖKL står nu Mia och Lovis med ena benet i elitklass inför säsongen 2021. Båda systrarna har godkända viltspår i anlagsklass, är friröntgade med A höfter, och Miramis har dessutom hunnit göra BPH. Det är bara utställningsresultat som saknas – alla utställningar har ju som bekant blivit inställt det här året – annars är systrarna mycket väl utvärderade redan innan två års ålder. Vi är så glada och stolta uppfödare – vilka fantastiska valpköpare vi har som förvaltar hundarna så väl! ❤

kungshällans GT Miramis

Nu när året går mot sitt slut börjar vi blicka framåt mot 2021, vi hoppas det blir ett bättre år på många sätt! I början av året hoppas vi kunna välkomna en ny valpkull efter Tuula. Hennes tilltänkte kavaljer bestämde vi oss för i ett tidigt skede, men eftersom han är en ung hane ”i karriären”, årgång 2019 precis som våra egna unghundar, så dröjde det ett tag innan alla nödvändiga resultat var klara och parningen kunde bli godkänd.

Pedro du Val de Céze och Kungshällans UF Tuula
Länk till vår valpsida

Pedro du Val de Cèze är en fransk import som ägs våra uppfödarkollegor Kenth och Anette Gustafsson. Vi har träffat Pedro en hel del på träning och eftersöksprov i sommar och gillar honom mycket, han är både snygg, trevlig och arbetsglad. Han gjorde kometkarriär på vinterfjäll i våras och gjorde en snabb resa från unghundsklass upp i elit, där han i höst lyckades kamma hem ett 2:a pris på fjäll. Framförallt så bidrar Pedro med nytt blod till vorstehsverige, det rimmar perfekt med vår avelsfilosofi att sträva mot en bred avelsbas och inte överanvända samma hanhundar/linjer som det redan finns så mycket av i Sverige och norden. Sist men inte minst är den en stor fördel att ha bara fem mil till hanhunden nu medan pandemin härjar. Nu väntar vi bara på att Tuula ska börja löpa! 🙂

/Maria


Lämna en kommentar

Ripinventering och nedräkning…

Sommaren börjar gå mot sitt slut, eftersöksproven är avklarade och både vi och hundarna börjar växla om – nedräkningen har startat till det magiska datumet 25 augusti!

Förra helgen var vi med på den årliga ripinventeringen i Saxnäs. Fågelhundsklubbarna inventerar varje år ett antal områden på uppdrag av Länsstyrelsen i respektive län för att kartlägga riptillgången, samt storlek och kvalitet på kullarna. I år fick vi möjlighet att hänga med på SVK Västerbottens inventering i Marsfjällen, det var första gången för oss. Även om vi formellt tillhör SVK Jämtland-Västernorrland känner vi större samhörighet med Västerbotten eftersom vi jagar i Vilhelminafjällen både höst och vinter. Inventeringen genomförs på ”baksidan” av Marsfjällsmassivet jämfört med där vi jagar under vinterhalvåret.

Saxnäs i kvällningen

Inventeringen går till så att hundförarna delas in i grupper som med hjälp av GPS får följa en linje från start till stopp och noggrannt dokumentera de fågelkontakter hundarna har längs vägen. Sträckan är lite över en mil rakt ut på fjället. Efter övernattning vid slutpunkten får man en ny sträckning att inventera tillbaka.

På lördag morgon var det revelj i ottan och avfärd mot Marsliden där vi skulle utgå. Eftersom vi hade både Tuula, Casper och Vittra fick vi en egen inventeringslinje att följa. Det blev en dryg vandring över fjället, vädret var bra men lite väl varmt både för oss och hundarna mitt över dagen. Eftersom vi hade mycket packning med oss fick jag prioritera bort min kära men ack så tunga ”pjäs” till systemkamera med tillhörande teleobjektiv och hålla tillgodo med mobilkameran. Det var så vackert på fjället! jag saknade verkligen en vettig kamera att föreviga det med… Men hundarna njöt av att äntligen få sträcka ut på fjället! Tuula jagade på som den rutinerade champion hon är, Vittra är härlig att se med fart och intensitet fullt i klass med en pointer 😉 Yngsta förmågan Casper pinnade på också, men vi hade dåligt med ripa så han sprang mest efter ljungpipare som var desto fler och retfullt flaxade runt honom!

Svettiga efter första marschen längs leden upp på fjället, strax innan vi nått vår startpunkt.

 

Det blir en del byråkrati, Tomas höll noga koll på protokollen som vi skulle fylla i.

 

Till topps! Vår linje låg högst upp under fjället, målet är att gå så rakt så möjligt längs rutten men i bland behövde vi ta omvägar för att ta oss över vattendrag och branter.

Väl framme vid lägret var benen ordentligt möra. Vi hann precis slå upp vårt tält och utfodra både oss själva och hundarna när mörka moln började torna upp sig i horisonten. Precis när vi slagit oss ned för lite gemytlig samvaro kring lägerelden började det blåsa upp. Alla fick bråttom att samla ihop sin utrustning och ta skydd i tälten. Då brakade det loss med regn, blåst och åska. Men vi och hundarna mådde gott i mina föräldrars gamla Hillebergtält från 1984. Det var riktigt mysigt att somna in omgiven av varma utsträckta hundkroppar medan naturens krafter rasade loss utanför.

Äntligen framme vid Girisjön!

 

Tältlägret

 

Så skönt att vila trötta fötter och få en bit mat!

 

Tältmys

Morgonen därpå hade reget dragit bort och vinden lagt sig. Vi vaknade upp till en fin morgon, det var tacksamt att kunna packa ihop tältet ”färdigtorkat”. Lätta vindbyar fortsatte att virvla runt och gjorde vittringsförhållandena bättre för hundarna. Vi fick en ny sträckning att gå tillbaka och nu hade vi många fler fågelkontakter. Som väntat var det Tuula som hittade alla fåglar, men ungdomarna fick tillfälle att kalibrera in sig på färsk ripvittring. Vandringen tillbaka kändes lättsammare då det inte var lika varmt.  Väl nere från fjället återstod ”bara” de närmare 40 milen hem, behöver jag nämna att vi somnade ovaggade 😉

Fjällfrukost

 

Nyvaken Tomas laddar med gröt inför dagens vandring

 

Vi passerade några ”miniglaciärer” längs sträckan tillbaka.

 

Hänförande vackert ❤ Marsfjällsmassivet i bakgrunden

 

Tuula har spikat en fin ripkull

 

Lunchrast

 

Tomas och Casper håller koll på linjen. Marsfjällsmassivet med Trollskalet i bakgrunden.

Ripinventeringen var en trevlig upplevelse som vi gärna gör om nästa år! Resultatet då?? -undrar säkert många. Vi blev ombedda att inte sprida några resultat på nätet innan sammanställningen är klar och vi vet inte riktigt hur det gick för de övriga grupperna eftersom vi inte träffades efteråt. Men resultatet kommer att presenteras på Länsstyrelsen Västerbottens hemsida så fort det blivit sammanställt. Vi kan i alla fall säga att de ripor vi hittade på just vår linje var utväxta och flög bra, inga underutvecklade pipkycklingar.

Nu räknar vi som sagt ner till efterlängtad jaktpremiär och ledighet! Jag har i vanlig ordning jobbat hela sommaren, Tomas har sina rullande lediga perioder som skiftarbetare men har passat på att jobba extra en del för att kunna vara mer ledig under hösten. Premiären kommer vi att spendera i Kittelfjäll som vanligt, sen blir det älgjakt och skogsfågeljakt hemmavid. Och så förhoppningsvis några jaktprov! Under sommaren har vi fått regelbundna positiva rapporter från ägarna till Tuula och Gibsons kull som flitigt jobbat på med eftersöksgrenarna. I dagsläget har fem av sju klarat av sina prov och är klara för start på fältprov, fyra av dem har också gjort anlagsprovet i viltspår. Vi har också startat Tuula på eftersöksgrenarna och brorsan Metso är också klar för både öppen och elitklass. Vi ser fram emot en spännande höst och håller tummarna att coronaeländet ger med sig så hundaktiviteterna kan komma igång igen!

/Maria

PS: Jag lägger upp fler bilder från inventeringen på vår facebooksida.


Lämna en kommentar

Sommaren är här

Nu var det ett tag sedan jag skrev några rader här, sist var när vi gjorde vår sista vinterjakttur till Kittelfjäll i mitten av mars. Precis i samma veva slog Coronapandemin till i Sverige… nu är vi mitt uppe i den med allt vad det innebär. När vi var som mest taggade att börja meritera unghundarna Casper och Vittra på jaktprov och utställning så blev allt helt plötsligt inställt på obestämd tid… Men vi kan i alla fall glädjas åt att Vittras kullsyster Lovis och matte Mia hann med att starta på ett särskilt prov med den äran – fältbetyg 8 och full pott på apporten! 🙂 Det blir ett fint 1:a pris efter genomförda eftersöksgrenar i sommar.

I slutet av maj var vi på kennelträff med Caspers kull hos Kenth Gustafsson utanför Härnösand. Vittra fick också följa med. Vi tränade mycket stadga på duvor och i kaninhägn, det var riktigt kul att se fem av syskonen tillsammans! Dom har en hel del likheter, men också skillnader. Överlag är det lugna och mjuka hundar som har god kontakt med sina förare. Fler bilder från träffen finns på vår facebooksida.

Ett glatt gäng på kurs! Tomas med Casper, Susanne med Ertrud ”Udda”, Ann Marie med Esther, Maria med pappa Jorm som fick följa med en dag, uppfödaren Ingela med Emma och Marika med Ella.

Men det går ju trots pandemin utmärkt hålla igång med hundarna och träna spår, vatten och viltspår på egen hand precis som ett ”vanligt” år. Vi började tidigt i våras med viltspårträningen av Vittra och Casper och för ett par veckor sedan startade vi i anlagsklass tillsammans med Vittras kullbror Grim och pappa Gibson, alla fyra blev godkända 🙂 Fördelen med viltspårprov är att man bokar tid själv med domaren och behöver inte vara med i några stora folksamlingar nu i Coronatider (ordet som blivit en klyscha i år). Nu tränar vi vidare mot öppenklassen!

”Familjeträff” med viltspår 🙂 Tomas med Casper, Maria med Vittra, vår domare Susanne, Gabriel med Gibson och Petra med Grim.

I skrivande stund har en värmebölja slagit till, vår lilla tjärn är uppe i 23 grader så vi simtränar hundarna så gott som varje dag med vår ”Kabåt”, och det blir en hel del vattenapportering. Innan värmen slog till har vi hunnit med att träna en hel del släpspår och apport, så vi känner oss snart redo för eftersöksgrenarna med Casper och Vittra. I år lär det bli många särskilda prov med begränsat antal deltagare. Sen är det bara att hålla tummarna att pandemin klingar av så att jaktproven i höst inte blir inställda.

Vittra – full fart ut & in!

 

Alla får vänta på sin tur, bra passivitetsträning för de som inte jobbar.

 

Casper kommer in efter utförd uppgift

 

Tjärnen är vår räddning dessa varma dagar. Det blir en motionsrunda och vattenapportering så gott som varje dag. Casper som har lite dålig simteknik har fått en flytväst som hjälper honom att ligga rätt i vattnet.

Vi får regelbundna positiva rapporter från Tuula och Gibsons kull, härliga unghundar med mycket motor med flitiga ägare som tränar på för fullt inför kommande prov i eftersöksgrenarna. Dom har ärvt vattenpassionen från mormor Nelly och gammelmormor Strimma. Den egenskapen hoppade över mamma Tuula som förvisso simmar bra och effektivt, men är en badkruka som inte badar spontant. Lilla Vittra däremot glider gärna omkring på egen hand som en utter i tjärnen, man får ropa in henne innan hon hunnit över till den motstående stranden 😉

Mitt i värmeböljan passar Tuula och Nelly på att löpa precis som beräknat 6 månader sedan sist, så Casper får bo hos pappa Jorm och Marias föräldrar ett tag tills löpet är över. Det blir lugnare för en stackars ynglingen än att behöva stå ut med två sexuellt frustrerade ”tanter” 😉 Tuula har alltid löpt regelbundet, så vi kan räkna med att nästa gång blir precis vid årsskiftet, och då är det dags för parning! Vi har några intressanta hanhundskandidater, men kommer presentera valet ganska sent eftersom vi avvaktar en del resultat från den här säsongen. Spännande är det! 🙂

Tuula – vår härliga fina tjej ❤

Vi önskar er alla en skön sommar i väntan på hösten, ta hand om er och de fyrbenta! ❤

/Maria, Tomas och flocken på Kungshällan

 


Lämna en kommentar

Fjälljakt i coronavirusets skugga

Så var vi hemkomna från vinterjaktfinalen i Kittelfjäll. Vi har haft fina dagar på fjället, nyhetsrapporteringen om coronavirusets spridning har känts väldigt avlägsen och abstrakt för oss i den ”naturliga karantänzon” vi befunnit oss i – väglöst land långt ifrån smittsamma folksamlingar (och folk i största allmänhet!). Masshysterin sprider sig snabbare än viruset bland folk och orsakar ett märkligt hamstringsbeteende av framförallt toalettpapper… Hmm, folk har väl skitit i alla tider frågar man sig? Apropå det så dök länken till den här ”skitroliga” och informativa texten upp i mitt facebookflöde: Hur man bar sig åt före toalettpapperets tid 😉

Men nog om virus och skit – det var ju något betydligt roligare jag tänkte berätta om, -fjälljakten! 😀 Huvudfokus i vår var att lägga grunden för våra unghundar Vittra och Casper inför deras kommande liv som jakthundar. Första turen vi gjorde i början av februari hade vi inget flyt med vädret så det blev bara lite ”luftning” av hundarna på fjället med få fågelkontakter. Men den här gången fick vi flera fina jaktdagar och hade gott om fågel. Mormor Nelly 11 år fick stanna hemma, hon har aldrig varit speciellt förtjust i vinterföret. Tuula var däremot med som läromästare åt våra ungdomar.

Vittra började löpa 14 februari, perfekt! tänkte vi. Då är det överstökat till provet i Mittådalen nästa helg, men hon har dragit ut på det och i samma veva som vi åkte till fjälls så kom löpet igång på allvar. Det är ganska vanligt att första löpet hos en ungtik blir konstigt och utdraget. Vi har ju tidigare sett att Vittra har en stark motor och tar för sig på fjället, men nu stökade hormonerna tydligen till det så hon var inte sitt vanliga frimodiga jag. Men trots det så jagade hon helt okej och presterade flera fina situationer som gav ripor i säcken. Hon har en känslig nos och fin förmåga att precisera riporna.

Vittra apporterar

 

Glad och nöjd husse 🙂

Casper som är två månader yngre är mer kontaktsökande och har inte fått igång sitt sök riktigt, vi har upplevt honom som lite omogen. Första dagen vi var ute var det en hel del ”skoputsande”, så nästa dag tog Tomas och Casper en ”grabbtur” på tu man hand. Det visade sig vara den rätta medicinen för ynglingen! efter flera fina fågelarbeten då husse fick fälla ripa vaknade jaktlusten i Casper och han började ta för sig. Resten av veckan gick han från klarhet till klarhet och tog för sig minst lika bra som Vittra. Casper har en härlig frisk avance i stil med farfar Nitro, den ska vi vara rädda om!

Casper och Tomas in action

 

Från slyngel till jakthund – Casper gjorde en otrolig resa bara på några dagar!

Det var med en go känsla vi vände hemåt efter en givande vecka till fjälls. Vi åkte upp med två adepter och åkte hem med två nya fullt fungerande jakthundar tillsammans med vår jaktchampion Tuula. Förutom att båda unghundarna nu söker självständigt, står för fågel och är lydiga i flog så har de båda visat fina prov på sekundering och respekt för varandra. Vi jagade med alla tre i släpp, och fick flera gånger se den vackra synen av tre stående hundar. Att jaga på vinterfjäll är verkligen den bästa starten man kan ge sin unghund, vi har gjort det med alla våra hundar hittills. Föret kan vara lite tungt bitvis, men vittringen är lättare att urskilja för den oerfarna nosen då det inte finns lika mycket andra dofter som stör som när man jagar under hösten. Efter några dagar och fågelkontakter lär sig hundarna att det lönar sig att jobba på, då finner man fågel och husse och matte blir glada! Och för oss som skidar är det en helt underbar årstid när vädret är på gott humör! Efter den här effektiva ”inkörningen” är det bara att fortsätta jaga på så kommer unghundarnas kunskapsbank att fyllas på i takt med antalet jaktdagar. Sen är det bara att se till att få deras egenskaper dokumenterade på prov 🙂

Tuula sekunderar Vittra

 

Tripp, trapp trull! Tuula står och ungdomarna sekunderar.

 

Casper står lungt vid sidan medan Tomas fäller en singelripa för Vittra (hon står på andra sidan kullen).

 

Casper sekunderar Vittra…

 

….som i sin tur sekunderar mamma Tuula.

 

Tuula försöker trycka fast ett gäng ripor som löper undan, Tomas och ungdomarna hänger på.

 

Undertecknad tar sikte med kulbössan. Annars blev det mest ”kameraskott” för min del 😉

Planen var att vi skulle åka vidare till Mittådalen för ytterligare några dagars finslipning på fjället för att sedan starta Vittra på jaktprov i unghundsklass kommande helg. Nu blev provet inställt på grund av det ovan nämnda viruset, för Vittras del var det nog lika bra eftersom hon nu är mitt i löpet och inte presterar på topp. Men det känns trist, vi hade planerat det sen länge och framförallt sett fram emot att träffa några av våra valpköpare och se Vittras syskon i action på fjället! Chansen fanns kanske att komma med på något mindre särskilt prov i stället, men med tanke på att Vittra inte är i form så valde vi att avstå. Det känns lite snopet, det kanske inte blir någon fler chans att starta på prov i vår, i så fall får vi vänta ända till hösten. Men innan dess har vi förstås eftersöksgrenarna spår och vatten, samt viltspår att roa oss med. Vittras syster Lovis och matte Mia har redan hunnit med att starta på viltspårprov i anlagsklass vilket dom fixade galant – den första officiella meriten för GT kullen! 😀 Från de övriga syskonen fortsätter det att komma trevliga rapporter. Syrran Miramis bär redan räv med stolt hållning! Det lovar gott inför framtiden 🙂

Jag lägger upp fler foton från fjällveckan på vår facebooksida, det blev några hundra bilder i det fina vädret 😉 Tomas har också massor med filmmaterial från sin GoPro som jag ser fram emot att redigera ihop så fort jag får tid.

/Maria


Lämna en kommentar

Generationsskifte

Oj oj, nu var det länge sedan jag präntade några rader här! Det händer så mycket nu under sommaren, och det mesta hamnar på Facebook som går snabbt och smidigt. Men då blir det mest bilder och korta blänkare. 367 foton blev det tillslut i GT kullens eget album från födseln till leveransen, det är kul att gå tillbaka och titta igenom bilderna från när de först öppnande ögonen fram till att de busade på gräsmattan. När jag skrev sista blogginlägget var valparna fem veckor, våren hade kommit och vi stod inför den mest hektiska tiden inför valpleveransen.

Kungshällans GT Vildvittra 9 veckor

De resterande veckorna fram till åttonde veckan flöt på bra i ett snabbt tempo, valparna är i skrivande stund 13 veckor och har hunnit bo ett tag i sina nya familjer. Vi har fått idel positiva rapporter om trevliga och lättsamma valpar. Det är så roligt att följa dem! Vi gläds åt att vi fick en samling engagerade, kompetenta och trevliga valpköpare som håller oss regelbundet uppdaterade om småttingarnas framsteg och äventyr.

Vårt eget val föll tillslut på tik nr 5, en stor och kraftig tjej som verkade lugn och trygg. Det är inte lätt att avgöra valparnas personligheter innan 8 veckor… Men hittills har lilla Vildvittra inte gjort oss besvikna i alla fall, hon är lika lättsam och mysig som mamma Tuula var. Så fort syskonen flyttat började vi med fostran och grundläggande moment, några minuter varje dag. Vi börjar alltid tidigt med våra valpar, det har visat sig vara ett bra koncept. En liten valp är så formbar, det har man nytta av längre fram när valpen blir unghund och kraven ökar. Sessionerna är än så länge bara några minuter per dag, med 99,9% beröm och positiv förstärkning. Vi tränar sitt och stanna kvar, inkallning, ligg och grundläggande apportering (lekapport) som hon tycker är superkul.

Det känns bra att ha hunnit en bit med Vittra innan vi tar oss an nästa lilla oslipade diamant! Den 4 juni föddes nämligen kullen hos Alarängens kennel mellan Rodedalens Jorm och Alarängens Cleo. Det blev samma fördelning som hos oss, fem tikar och två hanar. En av pojkarna flyttar till oss i början av augusti och kommer att få namnet Alarängens El Casper. Namnet får han som en hyllning till pappa/svärfars hund Filurs Casper född 1990.

Pappa Rolf tävlade aktivt i drag i slutet av -70 och början av -80 talet när jag var liten, och två dragvorstrar fanns i familjen. När pappa la skidorna på hyllan och vorstrarna Cloyd och Dollar var borta fanns endast älghundar i familjen under ett antal år. Men pappa fortsatte vara medlem i Svenska vorstehklubben, och så en dag 1990 läste han en valpannons i Svensk vorsteh där han kände igen blodslinjerna från en av sina gamla hundar från 80-talet. Han fick ett infall och tingade en valp från Filurs kennel i Boden. Den här gången var siktet inställt på jakt.

En tonårig Maria med tidstypiskt våfflat hår och unghunden Casper 1 år.

När Filurs Casper kom in i familjen hade jag hunnit bli tonåring och börjat intressera mig för jakt och fågelhundsträning, jag hängde med pappa och Casper på vorstehklubbens träningskvällar och hjälpte till att dra spår med både vitfågel, mård och katt (!) i skogen (på den tiden användes katt som apportvilt i elitklass, det är tack och lov inte tillåtet längre). Casper var en vorsteh av det gammaldags sega virket, en tjurskallig jaktmaskin men cool och snäll som ett lamm hemma. Jag hängde med pappa och Casper på några jaktprov i Funäsdalen där dom lyckades gå till pris några gånger. Casper var snygg, jag kom på att jag ville satsa på utställningar och mina tålmodiga föräldrar ställde upp och skjutsade mig och Casper land och rike runt. Vi lyckades riktigt bra, Casper blev tillslut Svensk utställningschampion 🙂

Maria och Casper i ringen

 

Casper och hans son Lucas på fjälljakt

 

Casper som något grånad patriark vid Bergsjön, Kittelfjäll.

När Tomas och jag träffades 1996 var Casper den första vorsteh han stiftade bekantskap med, så efter en lång tids funderande kom han fram till att vår nya lille prins ska få namn efter den hund som gjorde så stort intryck både hos mig under min tonårstid, och hos honom när han tog sina första steg på Dianas stigar. Nu räknar vi dagarna tills vi äntligen får träffa vår egen lille Casper! ❤

Den här hösten blir lite speciell, vi kommer bara att ha två aktiva jakthundar i huset – Nelly och Tuula. Dimma sjunger på sista versen, med sin grava artros kommer vi ge henne den här sommaren men som den jaktmaskin hon är i själ och hjärta ska inte behöva uppleva frustrationen av att se de andra hundarna åka ut på jakt med oss, det är vi skyldiga henne 😥 Men vi kommer att låna hem Jorm och jaga i skogen med honom när hans husse går in i ”älgjaktsbubblan”.

Till våren och under 2020 året ser vi fram emot att jaga in våra ungdomar Vittra och Casper, och följa deras respektive kullsyskon. Det ska bli så kul att ha varsin unghund att jobba med! 🙂 Nu blir det full fokus på unghundarnas utveckling och karriär innan det blir några planer på valpar igen om ett par år. I stället ser vi ser fram emot att följa en spännande planerad kull med en ”våra” hundar inblandade! Det är Rodedalens kennel som ska para Jorms fina kullsyster SEUCH J Rodedalens Falla med Tuulas kullbror J Kungshällans UF Metso. Det blir minst lika spännande som när vi själva har valpar 😀 Kolla in Rodedalens kennel för mer info och kontakta Kent och Gertrud Danielsson för att anmäla valpintresse!

/Maria

J SEUCH Rodedalens Falla (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

 

Kungshällans UF Metso (J Kuksapirtin Ura – SEUCH SEJCH Kungshällans BS Freja). Foto: Frederik von Essen

 


Lämna en kommentar

Halvtid med GT kullen

Det går fort när man har roligt! I dag blir GT kullen fem veckor och vi har passerat halvtid innan dom börjar flytta hemifrån. Dom växer och utvecklas som dom ska och nu börjar dom kräva allt mer stimulering och utrymme. För ca en vecka sedan möttes vi av den första valpen som tagit sig över kanten på valplådan, dags att byta ut den mot den större hagen av kompostnät! Nu talar valparna tydligt om att dom tycker att även den är för liten… Men efter en period av kallt och ostadigt väder har det nu blivit bättre igen så valparna får vistas i en hage ute på gräsmattan när vi är hemma.

Dimma ställer gärna upp som dagmamma till valparna

Tuula börjar bli allt snålare med digivningen i takt med att vi ökar matransonerna till valparna. Dom äter nu uppblött valpfoder och älgfärs med god aptit två gånger om dagen. Tuula är däremot inte överförtjust i att se sina egna matportioner minska när mjölkproduktionen avtar 😉

De här sista veckorna innan leveransen blir hektiska med mycket pusslande för oss, vi försöker undvika att ta ut semester (vilket skulle betyda mindre jaktdagar till hösten!) men det fungerar ganska bra tack vare Tomas skiftarbete och att undertecknad har möjlighet att jobba hemifrån en del och förstås tacksam hjälp av mina föräldrar som åker och tittar till hundarna när det händer att vi måste jobba båda två.

Det är svårt att säga så mycket om valparnas olika karaktärer än så länge, vi ser skillnader i storlek och kroppsbyggnad men det är än så länge svårt att sia om hur dom kommer att bli som vuxna individer. Kameran går varm och vi lägger ut foton och filmsnuttar regelbundet på vår facebooksida. Förutom att de sista veckorna är mest intensiva och jobbiga är det också nu den roligaste tiden kommer då man kan följa valparnas olika upptåg! Vi har själva bestämt oss för att behålla en av de bruna tikarna, men har inte bestämt vem av dom det blir ännu. Vi avvaktar med placeringen så länge vi vågar innan vi måste skicka in registreringsansökan till SKK, på så vis hinner vi få en bättre uppfattning om valparnas olika karaktärer.

Valparna och mormor Nelly

 

Skimmelhanen Grim och hans syster, den sistfödda tiken.

För ett tag sedan fick vi det glada beskedet att Alarängens Cleo är dräktig! hon är parad med pappa/svärfars hane Rodedalens Jorm som i sin tur är parningsvalp efter vår egen älskade och saknade Ormkullens E´Nitro. Nu håller vi tummarna att dräktigheten och valpningen flyter på smidigt, och att en av de små liven i Cleos mage är vår nya prins ❤

Nitro som liten plutt när vi nyss fått hem honom, sommaren 2004. Vi längtar efter en prins, först då känns flocken komplett igen ❤

Ingen hund kan någonsin ersätta våra saknade pojkar Nitro och Patron, men det värmer i hjärtat vid tanken på att deras arv går vidare med barnbarn/syskonbarn. Kullen beräknas födas samma helg som vår egen GT kull flyttar hemifrån, omkring 6 juni. Det är så spännande! Det vore kul om någon fler valp ur den kullen skulle hamna i våra trakter så vi får möjlighet att träffas regelbundet på träningar och prov. Vid intresse, ta kontakt med uppfödaren Ingela Lindfors. Kontaktuppgifter finns på hemsidan Alarängens kennel.

/Maria


Lämna en kommentar

Vi har fått valpar!

Ja för er som följer oss på Facebook är det ju ingen nyhet 😉 Men vi försöker hålla bloggen levande också även om det går mycket snabbare och smidigare att uppdatera på Facebooksidan direkt från mobilen. I torsdags kom dom alltså, våra sju underverk, två dagar tidigare än beräknat! Tuulas temperatur sjönk på onsdagkväll och hon var lite orolig, men vår erfarenhet från tidigare kullar är att öppningsskedet innan själva förlossningen startar kan pågå upp till ett dygn. Från första parningsdagen hade beräknat födseln till lördag då det skulle vara dygn 63, och eftersom hon blev parad tidigt i löpet trodde vi snarare att hon skulle gå över ytterligare några dagar. Men allt var förberett i köket med valplåda, handdukar och allt som behövs för att ta emot en valpkull.

På torsdagmorgonen den 11 april kom Tomas hem från sitt nattskift på fabriken medan undertecknad klev upp och gjorde mig redo för att åka iväg på dagens jobb, djurkontroll på ett lantbruk. Innan jag åkte tittade jag till Tuula, som lugnt och stilla låg och sov på rygg bredvid husse i vår säng med den stora magen i vädret. Inga problem att åka iväg och jobba, det blir inga valpar än på många timmar tänkte jag, eftersom valpning alltid brukar föregås av lååång väntan när man i timmar sitter och glor på en tik som hässjar, darrar och bäddar… Väl framme på gården efter ett par timmars bilfärd tog jag en titt på mobilen innan jag påbörjade mitt jobb, och möttes då av ett meddelande från Tomas. Han hade blivit väckt av ett obekant gnyende ljud och möttes av den här synen då han slog upp ögonen:

Tuula hade lugnt och stilla fött en liten tikvalp utan att ge minsta ljud ifrån sig! Det var bara för Tomas att gnugga sömnen ur ögonen och hjälpa föderskan med sin nyfödda valp ner till valplådan i köket, och sen sätta sig med en kopp starkt kaffe och övervaka den fortsatta förlossningen. Själv försökte jag koncentrera mig på att utföra mitt jobb ordentligt innan det blev ilfart tillbaka hem! Väl hemma hade Tuula fött ytterligare fyra valpar utan problem. Det blev ytterligare två innan hon var färdig, den sista som också var den största, kom med baken först. Det var tur för Tuula att det inte var hon som låg först!

Det blev fem tikar (två skimmel och tre bruna) och två hanar (en skimmel och en brun). Vi hade hoppats på några fler valpar men viktigast av allt var att förlossningen gick smidigt för vår förstföderska. Valparna var av mer lagom storlek den här gången, dom vägde mellan 220 och 385 gram. När Nelly födde Tuula och hennes 8 syskon vägde dom alla kring 6-700 gram! (utom minstingen på 300) När vi tittar på en gammal bild av en högdräktig Nelly och jämför med hur Tuula såg ut strax före födseln förstår vi varför det blev komplikationer och kejsarsnitt för Nelly!

Efter någon timme fick jag göra ett snabbt besök på veterinärkliniken i Nyland med en tikvalp eftersom hon började rossla ha svårt med andningen. Hon verkade ha fått fostervatten eller mjölk i luftvägarna. Men dagen efter var alla symptom borta tack och lov, och alla valparna diade förnöjt. Nu några dagar senare har alla blivit runda och fina, Tuula sköter dom exemplariskt och har gott om mjölk åt dom.

När lugnet lagt sig i valplådan väntade den grannlaga uppgiften för oss att välja hem till valparna. Det var ingen lätt uppgift med en lång lista av trevliga valpspekulanter som hört av sig, men i skrivande stund är alla tingade. En tik stannar här hos oss, en av hanarna kommer att flytta till familjen Åberg och pappa Gibson. Den andra hanen flyttar till Piteå. De resterande tikarna kommer att hamna i Alingsås, Huskvarna, Sollerön och Sandviken. Valparna kommer att få namn från Astrid Lindgrens sagovärld, några namn är redan klara: vår egen tik som ska heta Vildvittra, samt Grim, Lovis, Miramis och Alma. Nu väntar åtta spännande veckor då vi ser fram emot att följa utvecklingen av våra sju små juveler! På vår facebooksida kommer vi regelbundet att lägga upp bilder och filmklipp, följ oss gärna där! 🙂

/Maria