junkkari

Förra veckoslutet spenderade vi i finska Österbotten, vi startade Stella på den stora unghundsmönstringen Junkkari som arrangeras av finska vorstehklubben i slutet av september varje år.

2017 övertygade våra vänner Petra och Gabriel Åberg oss att anmäla Tuula till Junkkari. Det blev Maria som gav sig av med Tuula till det som skulle bli ett äventyr vi sent ska glömma! Som helt bortkomna noviser både vad gäller fasanjakt på fält och det finska språket lyckades vi ta ett 1:a pris på provet och sedan hamna på tredje plats i den prestigefyllda finalen. (Här är en länk till inlägget jag skrev då).

Det gav mersmak, och när vi hade våra nästa unghundar Casper och Vittra 2020 var planen att starta på Junkkari igen, då kom Coronapandemin emellan. Men i år fick vi äntligen möjlighet igen med Tuulas yngsta dotter Stella! Den här gången stämde Tomas jobbschema för en gång skull så vi var lediga båda två, vi hängde på husvagnen och styrde kosan österut.

Innan provet fick vi möjlighet att följa med familjen Åberg med deras hundar Pictan Gibson (pappa till GT kullen) och Kungshällans GT Grim på fasanjakt på deras marker utanför Ilmajoki. I Österbotten finns gott om fasan, och även en del vilda rapphönskullar. Fasanerna är svåra för hundarna att hantera, dom har en förmåga att springa undan i de djupa diken som avgränsar spannmålsfälten. Stella sökte i med sin sedvanligt härliga fart och stil över stubbåkrarna, men stötte en hel del fåglar innan hon började lära sig hantera dom. Det syntes så väl hur hon sänkte farten och arbetade koncentrerat med vittringen, och hon fick avsluta dagen med ett fint jobb på fasan.

Junkkari är öppet för alla kontinentala raser och lockar varje år över 300 startande, ett imponerande evenemang som saknar motstycke i norden! Till skillnad från vårt Riksprov så är Junkkari i första hand inte en tävling utan en mönstring av unghundar. Uppslutningen bland de som har unghundar från den aktuella årgången är stor, ofta ser man en hel kull från varje kennel i startlistan – både valpköpare och uppfödare tar chansen att få sina hundar/kullar utvärderade på både prov och utställning. Det blir många glada återseenden bland de som köpt valp från samma kennel. Bland de anmälda finns både nybörjare med sin första hund till ”gamla rävar”, samt inte minst uppfödare. Mönstringen består både av en exteriörbedömning och ett officiellt jaktprov i unghundsklass. För den som gillar att tävla så finns även det momentet med. De hundar som får 1:a pris på provet går vidare till finalerna som går på måndagen. Att gå vidare till final på Junkkari är stort och prestigefyllt! Deltagarna kommer till 99% från Finland, men en handfull svenskar brukar också vara med varje år. Många av de vorstehvänner vi pratat med tycker det verkar spännande att åka över starta på Junkkari men drar sig för krånglet med språket, och det kan vi hålla med om… Så gott som all information är på finska och finländarna pratar oftast inte svenska, så man får hanka sig fram på engelska. Men sedan vi var där 2017 har många förbättringar skett! Helt klart underlättar det om man har kontakter, och då gärna någon som pratar finska – Tack Petra! ❤

På lördagen var det dags för utställning för Stella. I år var det en ny samlingspunkt för evenemanget, Hotell Simpsiö utanför Lapua. Det var en toppmodern skidanläggning på ett litet berg i det annars ganska platta landskapet, fint och trevligt om än inte lika mysigt som den gamla kursgården Karhunmäki som tidigare var centrum för provet.

Utställningen är en exteriörbeskrivning där hundarna gås igenom noggrant enligt ett omfattande protokoll. Stella och jag hade turen att få domaren Emma Pirilä som pratade svenska så jag kunde förstå kritiken. Vi vet ju om att vår ”broilerbrutta” är stor och befarat att hon ligger på övre gränsen, nu fick vi svart på vitt att hon är 64 cm hög och 66 cm lång, maxgränsen för tik är 63 cm. Kritiken i övrigt var bra, hon behöver grovna till i skallen för att ”växa i” sina stora öron, hon är lite rak i framstället vilket inverkar på rörelserna. Summa summarum blev Very Good, det är ett gott avelsresultat.

På söndagen var det dags för prov, här hade vi återigen tur då vi fick domaren Raimo Polvi som också pratar svenska 🙂 Provet gick på marker utanför Haapakoski, öster om Lapua. Vi var sju ekipage i gruppen, hundarna provas alltid i enkelsläpp i Finland. Stella visade upp ett fint sök som hon fick beröm för. Först vid lunchtid kom vi in i ett område med en åkerholme där fasanerna höll till. Det blev snabba puckar där hund efter hund stötte fågel, och några fixade fina situationer. Stella skulle nog behövt ytterligare någon dags kalibrering på fasan för att kunna prestera tillräckligt bra fågelarbeten. Hon blev alltför försiktig och stod tomt några gånger då hon markerade stark vittring där fasanerna sprungit i dikena, sen blev det en stöt på andra sidan av en trädridå och frestelsen blev för stor så hon gick efter… Men tillslut efter ett långt löparbete lyckades hon spika en fasan. Hon gjorde en rapp avance, men sen fick husse använda rejäla röstresurser för att få stopp på henne då fågeln gick upp.

Till skillnad från i Sverige så döms stöt och eftergång hårt även i unghundsklass enligt finska regler, medan en tät skolad reviering som vi kan se i Sverige inte är viktigt. Speciellt i unghundsklass vill man se hunden jobba efter eget huvud utan onödig styrning och visslande från föraren. Alla hundar får göra en kastapport oavsett om man går till pris eller inte. Stella släppte tyvärr fasanen framför Tomas, så där rök några poäng. Summa summarum räckte hennes insats till ett tredje pris med 57 poäng. Så här lyder kritiken som domare Raimo översatte till svenska till oss:

”På öppet fält söker Estelle med snabb fart och stor passande vidd. Arbetar entusiastiskt, men lyder ledning vid behov. I lång gräs och längs diken står hon ett par gånger tomt, och en gång misslyckade stånd och fasanens förvisning (stöt och eftergång tolkade vi det som). I den fjärde delen spårar hon en springande fasan i långa gräs. Fast stånd och avancerar bra direkt mot fågeln. Springer först efter flygande fågeln, men stoppar på förarens kommando. Apporttest: snabbt och ivrigt till fågeln. Tar fågeln och bär den till förarens fötter”.

Redan när vi satt på färjan mellan Vasa och Holmsund kom mail från Raimo med kritiken, resultaten redovisades blixtsnabbt till databasen. Under utställningen skedde redovisningen till och med kontinuerligt! Det blev en viss försening på grund av datastrul, men överlag är vi otroligt imponerade över hur snabbt och effektivt allt arbete med redovisning sker under detta gigantiska evenemang! Fältdomarna använder handdator med digitala formulär, och det verkar fungera bra och effektivt. 26 provgrupper åkte ut i fält både lördag och söndag, till varje grupp hörde en domare och en skytt/markvisare. Jag vet inte hur många domare som är verksamma i Finland, men Junkkari lär engagera större delen av domarkåren! För att inte tala om hur mycket jobb som läggs ner på att organisera allt det praktiska kring kontakter med markägare och tillstånd – imponerande jobb av alla inblandade!

Till alla som är sugna på att starta på Junkkari kan vi bara säga – ta chansen! Det är en häftig upplevelse att vara med om 😀 Förutom själva provet så träffade vi en hel del trevligt vorstehfolk, och passade på att titta på ett par intressanta hanar till Tuulas kommande kull. Mer om det kommer i ett senare inlägg 🙂

/Maria

PS: I vanlig ordning finns fler bilder på vår facebooksida 🙂

Jag har länge varit nyfiken på det stora finska unghundsprovet Junkkari. När jag följt finska kennelsidor på nätet och facebook har jag förstått att det är enormt stort inom den finska vorstehvärlden, många uppfödare lyckas få en större delen av sina valpköpare att ställa upp med sina hundar och får på så vis en bra utvärdering av hela kullen. Till Junkkarihelgen vallfärdar fågelhundsfolket, både nybörjare som har sin första hund och de etablerade uppfödarna. En del svenskar har jag sett brukar vara med varje år, redan när vi köpte Dimma från Finland var jag sugen att åka och delta eftersom hennes uppfödare så klart var med och flera av kullsyskonen, men då stöp det i att vi var för sena med rabiesvaccineringen…

Men i år öppnade sig äntligen möjligheten att starta med Tuula! Våra vänner Petra och Gabriel Åberg har jaktmark i Ilmajoki, inte långt från Lapua där Junkkari går av stapeln, och de åker varje höst för att jaga fasan. Petra bjöd in oss och menade att Junkkari är ju en utmärkt ”uppvärmning” för Tuula inför riksprovet på Gotland, och själva skulle dom vara där och jaga just vid den tidpunkten så det var klart jag skulle anmäla henne! Jag som länge varit sugen att delta i detta jättearrangemang var inte sen att haka på det fina erbjudandet, tyvärr inföll provet när Tomas hade jobbhelg så det fick bli enbart Tuula och jag som gav oss iväg.

På fredagen innan fältprovet hade Petra och Gabriel fixat träningskort så jag och Tuula kunde gå och testa fälten. Petra och jag gav oss iväg tillsammans med den gamle jägaren Ilkka som markvisare. Han bor i området och känner markerna som i sin egen ficka. Tyvärr var förhållandena inte de bästa i år, på grund av det ostadiga vädret låg bönderna tre veckor efter med tröskningen, så många fält stod fortfarande oslagna. Och det är just där fåglarna håller till… Området är en riktig ”kornbod”, här odlas nästan uteslutande spannmål. Jakten på fält är beroende av böndernas välvilja, och då dristar man sig inte till att gå i oslagna fält. Så med andra ord var det svårt att hitta fågel på stubbåkrarna. Tuula var heller inte särskilt inspirerad, hon skruttade mest runt i maklig takt och verkade rota efter sork… Det kändes inte vidare hoppfullt inför provet! Hon lyckades hitta fågel tillslut, så klart i kanten på en otröskad havreåker, och det blev ingen vettig situation av det hela. Jaja, tänkte jag. Det får gå som det går, det är i alla fall kul att vara här och äntligen få uppleva Junkkari även om man inte har en hund som presterar…

Petra och Ilkka

Tuula på finska fält

Ajaj, här får man INTE vara!

”Finnish shades of grey”

Det var en kapplöpning med skördetröskorna, ryktet gick att Junkkari var inställt på grund av den sena tröskningen och många hade strukit sig på grund av det.

Dagen därpå blev det tidig revelj innan jag, Petra och Tuula gav oss iväg de cirka fem milen till Karhunmäki, utgångspunkten för Junkkarihelgen. Morgonen började med information och upprop i en samlingssal där alldeles för många människor trängdes och syret snabbt tog slut. Överallt hördes sjungande finska, utan Petra som pratar språket hade jag varit ganska lost! Hon lotsade mig rätt och översatte all viktig information som sades. Det finns nämligen så gott som ingen information om Junkkari på annat än finska!

Information och upprop inför fältprovet på lördagen.

Innan provet frågade jag Petra om det inte skulle komma något PM? Man är ju van att det kommer på mail någon vecka innan våra svenska prov. ”-finnarna är inte så bra på PM” svarade hon. ”-Men all information står i finska vorstehtidningen. På finska… 😉 ” I år hade provledningen åtminstone åstadkommit ett A4 med den viktigaste informationen översatt till svenska och engelska – ett stort steg! 😉 Med tanke på att det är ett så stort arrangemang är det förvånande att man inte har ett bättre system för avanmälningar och reservlista, om man till exempel jämför med Svenska vorstehklubbens kommande riksprov på Gotland. Det var först vid uppropet det visade sig hur många hundar som inte dök upp och blev strukna. Vår grupp som från början bestod av sju ekipage slutade med endast tre!

Vår domare Timo Hakkarainen och skytten samlade ihop oss, och så gav vi oss iväg ut i marken. Att samla ihop alla bilar som hör till respektive grupp och inte tappa bort någon är ju alltid en utmaning på stora prov. Här hade man ett smart system, varje grupp fick ett nummer, och domaren hade en stor skylt med gruppnumret på sin bil.

Vädret lite mulet och svalt, perfekt för jakt! Innan släppen gick domaren runt och hälsade på alla hundar. Petra förklarade att han kollade mentaliteten, som också är en av bedömningspunkterna på jaktprov i Finland. Tuula fick börja som nummer två. Till min stora glädje verkade hon ha ”sovit på saken” och gick direkt ut i stora fina slag som vi är vana att se henne! Borta var det oinspirerande lullandet. Under gårdagens träningssläpp fick jag en hel del tips både av Petra och Ilkka inför provet. I Finland är det inte lika viktigt med en tät reviering fält, man vill hellre se hunden jobba självständigt utan att föraren blandar sig i alltför mycket. Att blåsa i pipan i tid och otid för att styra hunden till att reviera tätare ses inte med blida ögon. Alltså lät jag bli pipan och Tuula fick jobba på mest efter eget huvud. Hon är så härlig lilltjejen, söker som ett jehu och kastar en snabb blick på mig med jämna mellanrum för att pejla riktningen, men behöver sällan stanna och ”fråga”. För att det inte skulle bli enbart kantsök bytte jag riktning i bland, och då vände hon kvickt och gjorde ett slag över till andra sidan fältet. Tuula kom in i en fin sökrytm som hon behöll hela dagen. Domaren Timo verkade gilla vad han såg, och gav mig en del tips och råd under dagen som jag försökte följa efter bästa förmåga. Men fåglarna lyste med sin frånvaro… Vi bytte markområde flera gånger, och på ett par ställen var det hett med vittring inne i de täta snåren. Men vi började misströsta.

Delar av provgruppen och min egen suveräna coach/tolk Petra.

Meracus Jadore, en vacker brun tik.

Domaren Timo Hakkarainen och skytten som jag inte minns namnet på.

Mitt under dagen gjorde vi ett avbrott för kastapport. Alla hundar får göra kastapport oavsett om man får komma för fågel eller inte. Det är vettigt kan jag tycka när det handlar om en unghundsmönstring där syftet är att utvärdera unghundar! I Sverige gör man ju bara kastapport om man får ett fältbetyg. Domaren berättade för provgruppen (och Petra översatte) en hel del om skillnaden mellan svenska och finska prov under dagen. Han hade själv startat en hel del i Sverige och hade bra koll på svenska provregler. Under kastapporten är det tillåtet att berömma och stötta hunden mer än vad som tillåts här hemma, det blir inget poängavdrag om man kommenderar apport flera gånger. Däremot ska hunden avlämna sittande för att få full poäng. Det har vi vetat om så vi har tränat Tuula att avlämna sittande. Annars ser kastapporten ut precis som i Sverige. Man får ha med sig eget apportvilt om man vill, men det visste vi däremot inte om. Tuula fixade apporten fint, men objektet som stod till buds var en något slibbig fasantupp som hon passade på att tramsa med, hon la ned den och tog ett snabbt omtag en gång innan hon avlämnade korrekt sittande.

Efter apportsessionen fick Tuula ny energi! Jag var noga med att hålla henne borta från de otröskade fälten (det var enda gångerna jag tog till pipan) men rätt vad det var så var jag ouppmärksam och hon var försvunnen in i en havreåker. En fasanhöna gick upp, och strax efter såg vi Tuula röra sig i samma område… Jag trodde det var sista släppet, men domaren hade ytterligare ett ess i rockärmen. Tuula var den som fick klart mest släpptid och han ville verkligen se ett fågelarbete för henne. När jag släppte henne på nästa ställe började hon söka med piskande svans i kanten av en åkerholme. Färska löpor! Och rätt vad det var sköt en morkulla ut ur snåret med väldig fart! Tuula höll fortfarande på med löporna och såg den aldrig. Förbannat… Men vi fick fortsätta gå. Och så, på nästa fält gick hon ner i ett av de djupa dikena, upp på kanten till nästa havreåker och blev stående med osäkert viftande svans. Jag tvekade några sekunder, dessa jäkla springande fasaner… Men så tittade jag på domaren och skytten och sa att vi måste ta chansen. Då vi närmade oss styvnade Tuulas svans – hon hade spikat fågeln! Hon stod hårt, jag fick purra på henne ordentligt innan hon började avancera, men tillslut gick herr och fru fasan upp, skytten saluterade och Tuula stannade lydigt. Hallelulja! 😀

En liten breton som gick i gruppen fick också ett fågelarbete i samma område, men den tredje hunden, ett korthår, var färdigprovad. Innan vi åkte tillbaka till Karhunmäki sa domaren att Tuula haft den längsta släpptid någonsin av de prov han dömt!

När domaren skrivit ned sina kritiker samlade han oss och höll genomgång av provdagen. Varje hund fick en lång utförlig bedömning. Jag fick tillåtelse att filma honom när han höll Tuulas kritik för att Petra skulle kunna översätta den till mig senare. Det visade sig att Tuula fick ett 1:a pris med 82 poäng! 😀 Tjohoo!! Kritiken löd ungefär så här i korta drag efter översättning: hunden har vaknat jaktligt och söker självständigt i hög fart, hon utnyttjar vinden bra i alla riktningar. Hon tar dirigering om det behövs, men förs med små medel. Stötarna på fasanen och morkullan drog ned betyget, och någon pinne rök också när hon la ned apporten. Avancen hade kunnat varit bättre, men hon var lugn i flog. Hunden behöll sin fart och sitt format hela dagen trots lång släpptid, 155 minuter (!).

Jag fick ta emot ett diplom, en guldmedalj och sedan en björnkram av pappa Uras husse Petteri som också var där och lyssnade på kritiken. Det visade sig att det var 9 st hundar som fått 1:a pris under dagen, och vi var uttagna till den stora finalen på måndag!!! Totally unbelievable!!

Väl tillbaka i stugan kom Gabriel tillbaka från en jaktdag på fälten och grattade mig med en skumpa, som vi skålade i efter att ha avnjutit god middag med älgfilé. Oh shit, vilken dag! Detta hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig! Nu skulle jag bli kvar till måndag, och färjan var bokad till söndag… nåväl, det skulle fixa sig.

Vackra omgivningar.

Den mysiga stugan som Petra och Gabriel hyr.

På söndag var det dags för utställning. Petra och Gabriel åkte ut och jagade en sista sväng innan sin hemresa, så Tuula och jag åkte själva in till Karhunmäki. Utställningen på Junkkari är en inofficiell exteriörmönstring efter ett utförligt protokoll. Tuula var trött och ville inte visa upp sig något vidare. Hon stod och hängde med krummad rygg. Betyget slutade på excellent, men hon gick inte vidare till final. Ringsekreteraren som pratade lite svenska förklarade att Tuula rörde sig lite stelt, troligen på grund av stela muskler, och ville välva ryggen. Alla andra punkter lät bra. Så småningom när jag fått protokollet översatt går det att utläsa vad alla punkterna står för.

Tuula och ”farfar” Petteri (han äger Tuulas pappa Kuksapirtin Ura).

Så var det måndag morgon och dags för Grande Finale! Petra och Gabriel åkte hem på söndagkvällen, så nu var jag själv utan min utmärkta coach och tolk. Som tur var så ryckte Dimmas uppfödare Mia och Mika Karppinen in och hjälpte mig tillrätta under uppropet. Deras fina unghane Tallyho Yard hade också fått 1:a pris och gått till final. Det var totalt 18 semifinalister som delades in i 6 grupper med varsin domare.

Min semifinalgrupp och domaren Olli Punkari.

Jag och Tuula fick hänga med en domare vid namn Olli Punkari, vi gick tillsammans med två strävhår. Tuula började dagen med att lägga upp ett turbosök värdigt en pointer 😉 Jag bara njöt av att se henne fräsa fram över stubben i morgonsolen. Upplägget var att vi skulle få två stycken 15 minuterssläpp att ”spela” på. Vinden var svag, och när Tuulas tid höll på att rinna ut i sista släppet började hon äntligen markera kraftig markvittring invid en gammal lada. I elfte timmen blev det en situation på några fasaner! Vi blev de enda i gruppen som fick en fågelsituation.

Vacker morgon

Tuula laddad för släpp

Mattes lilla turbo 😉

-”It´s so hot here!” sa jag till domaren när Tuula gick på löpor invid ladan. -”Oh yes, hot like sauna!” svarade han 😉 Strax bakom fick hon sin situation.

Efter ett lunchuppehåll och domaröverläggningar stod det klart vilka som gått till final. Det blev 6 ekipage, och vi var ett av dom!! Oh shit, igen!! drömmer jag? Kortegen av bilar med både finalister och publik begav sig i väg till vad som enligt utsago var de allra bästa markerna som man sparat till finalen. Det blev en viss komisk förvirring, jag förstod ju ingenting av vad som sades utan min utmärkta tolk, och hängde bara på dit alla andra åkte. När jag dristade mig till att fråga om något fick jag för det mesta korthuggna svar på engelska. Finnarna är verkligen obekväma när dom tvingas prata något annat än finska 😉 Som jag uppfattade det skulle alla hundar släppas i 10 minuter vardera och sorteras därefter. Tuula hade en uppvisning i turbosök under sina 10 minuter, men någon fågel hade vi inte så jag började vandra tillbaka till publiken som stod uppe på vägen och såg på. När vi väl var där frågade en av provledarna vad jag gjorde där?? -Jag hade ingen fågel, då är vi väl klara? svarade jag. -Nej, du ska gå mer! Gå tillbaka! 😉 😉 Bara att vända om och raskt knata ikapp provgruppen.

Dags för den stora finalen med pompa och ståt!

På finalmarken fanns det både rapphöns och fasaner, hundarna varvades i 10 minuterssläpp och jag tror att så gott som alla kom för fågel, det blev även några stötar. Mellan släppen gick alla förarna inklusive undertecknad och glodde i mobilen och uppdaterade sina närmaste. Själv höll jag både Tomas och Petra uppdaterade på messenger. Tomas som egentligen skulle sova efter sitt nattskift gjorde misstaget att kolla av messenger då han vaknade till vid tiotiden, då var det färdigsovet! 😉

I sina sista två släpp fick Tuula fågel nästan på en gång. Först en fasan som liksom under provet i lördags satt i en åkerkant. Hon var mycket försiktig i avancen, fågeln låg nära. Men stannade direkt då den gick upp. Under den andra situationen fick jag lite bättre fart på henne då hon avancerade i ett dike och fick upp ett par fasanhönor. Sekunden efter rann en retfull ”rödtupp” över en öppen yta precis framför Tuula, hon gjorde en ansats att följa efter men jag lyckades stoppa henne. Tuppen stannade till i nästa dikeskant ett tjugotal meter från Tuula och glodde tillbaka på henne, ytterst retfullt! Det blev vårt sista släpp och provet avslutades strax därefter.

Väl tillbaka i Karhunmäki höll jag på att missa prisutdelningen! Jag hade ingen aning vilken tid den skulle vara och satt i godan ro i bilen och pratade i telefon med Tomas när en kille kom hastande och talade om att prisutdelningen börjat! När Tuulas kritik lästes upp hade provledningen tydligen börjat fundera vart den där förvirrade svenskan höll hus? 😉 Jag slog mig ned i salen och försökte se ut som jag lyssnade intresserat på genomgången som jag inte förstod ett ord av förrän talaren sa ”Kungshällans UF Tuula, tredje plats”! Fortfarande kvar i mitt lätt förvirrade tillstånd gick jag upp och fick motta en hel hög med fina priser, en hundmatssäck och bronsmedaljen. Folk kom fram och gratulerade och tog i hand. Helt jäkla overkligt!! 😀 😀 Vi kom trea på Finlands största jaktprov med över trehundra anmälda hundar! och jag som bara for till Finland för skojs skull!? Detta kommer vi leva på länge, det vill jag lova 🙂

/Maria