Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Fjälljakt

Förra veckan spenderade vi Kittelfjäll, en alltid lika efterlängtad och avkopplande semestervecka som är startskottet på vår bästa årstid ❤ Eftersom Tomas jobbade och jag hade en kurs kom vi inte iväg till självaste premiären 25 augusti. Men det var bara en fördel eftersom den första ”premiärruschen” lagt sig, vi fick vara ganska ensamma på fjället under veckan då de flesta ripjägare åkt hem.

Äntligen vid Bergsjön – som vi längtat!

Vi fick några fina dagar på fjället då hundarna bjöd på fina situationer som gav en del ripa i säcken, och däremellan några vilodagar med sämre väder. De första dagarna lämnade vi pensionären Nelly och adepten Stella hos mina föräldrar så vi kunde jaga med Tuula, Casper och Vittra. Det blev också de mest givande dagarna rent jaktmässigt. Men typiskt nog passade Tuula på att börja löpa lagom till premiären så vi fick problem med hund-logistiken. Vi hade tänkt skicka hem ”äldsta och yngsta” med mina föräldrar som åkte hem tidigare och i stället behålla Jorm hos oss, men på grund av löpet så fick både Casper och hans farsgubbe åka hem… De resterande jaktdagarna fick vi anpassa efter en tolvåring och en femmånaders valp.

Husse & Tuula tar lunchbrejk
Maria & Nelly på fjället

Men döm om vår förvåning – tanten visade sig inte alls vara uträknad! Hon jagade på och hittade fågel, om än inte med samma fart som i sin ungdoms dagar. Det är fint att se hur slitstarka och uthålliga hundarna efter vår stamtik Strimma är!

Och lilla Stella… vi hade ju inte tänkt ta med henne på fjället förrän nästa tur i oktober men vi hade inget val när vi inte hade någon hundvakt. Hon fick hänga med och få några korta släpp bara för att prova på fjällterrängen. När vi strök kopplet av henne infann sig ganska snart en känsla av deja-vu från Tuulas första dag på fjället! Precis som sin mor tog Stella genast fjällsidorna i besittning och började söka medvetet. Förvisso var Tuula 5,5 månader när vi släppte henne på fjället första gången, och hon hade hunnit träna en del på rapphöns. Men jaktlusten har definitivt vaknat hos lilla Stella, fast hon inte vet riktigt vad hon jagar än! 😉 Andra dagen på fjället råkade mormor Nelly stöta upp ett par ripkycklingar, vi såg var den ena landade och styrde in Stella rätt i vind. Hon fick upp vittringen, pejlade in fågeln och nöp till i ett stramt stånd. Sen blev det en frisk hopp-avance med efterföljande eftergång 😀 Stella är verkligen en härlig individ med mycket fart och fläkt – ett riktigt lyckopiller! Vi ser så fram emot nästa säsong när det blir jakt ”på riktigt” och vi får starta henne i unghundsklass på jaktprov 😀

Stella- redan en fjällturbo!
Tuula 5,5 månader första gången på fjället (med samma jakttäcke!) i oktober 2016
Mor och dotter Tuula och Stella

Väl hemma igen väntar skogsjakt, älgjakt och så lite nödvändigt ont däremellan = jobb… Tomas arbetsschema infaller riktigt olyckligt den här hösten så vi kan inte vara med på något av de ordinarie fjällproven med Casper och Vittra. Men förhoppningsvis blir det något skogsprov och fältprov senare i höst. Eller om vi lyckas komma med på något särskilt prov. I stället får vi hålla tummarna för flera av våra valpköpare som startar på prov. Hösten är alltför kort för allt man vill hinna med i form av jakt, prov och andra hundaktiviteter nu när coronarestriktionerna äntligen lättat. För vår del fick det gärna vara höst 6 månader om året!

När vi inte lyckas hinna med att träffas fysiskt är det i stället så roligt med de regelbundna rapporter vi får av våra valpköpare! Minstingarna i PT-kullen får följa med på jakt för att se och lära. Ägarna beskriver dom som livliga och läraktiga. Från GT-kullen kommer fina lovord om duktiga hundar som ger sina ägare härliga jaktupplevelser. Det är känns gott i uppfödarhjärtat ❤

Ett par extra fina solskenshistorier har vi fått ta del av senaste året. Det är inte första gången det händer och lär inte vara den sista att någon av våra valpköpare hör av sig och ber om hjälp med att omplacera sin hund när livet tar olika vägar som man inte kunnat förutse. Det är starkt och fint gjort att ge sin hund en andra chans hos en ny ägare när man känner att man inte längre har möjlighet att ge den ett fullvärdigt jakthundsliv. Det hände med Tuulas båda kullsystrar Mira och Kyllikki. Och det blev så lyckat för båda två! I båda fallen fick de nya hem hos ägare som på olika sätt haft otur med sitt hundägande och förlorat sina kära jaktkamrater alltför tidigt.

Mira som inte kunde apportera och inte heller blivit ordentligt injagad har fått en grundlig utbildning av matte Helen och klarat av eftersöksgrenarna i öppenklass. Hon får mycket och regelbunden jakt och träning, och är på god väg att komma ikapp kullsyskonen som fullvärdig jakthund. Kyllikki som omplacerades lite senare har jagat en hel del både på skog och fjäll i sitt första hem, men apportering och eftersök var inte fullt ut genomarbetade. Hennes nya matte Josephine satte genast igång med både den fysiska och jaktliga träningen. I dag är Kyllikki viltspårchampion och en uthållig jakthund. Det är så roligt att följa Josephines uppdateringar på sin Instagram där hon delar vackra stämningsfulla bilder av Kyllikki och hennes flockmedlemmar under både vardag och jakt. Vi får också läsa om den glädje och inspiration Kyllikki gett tillbaka till sin familj som genomlevt flera sorger på raken då dom förlorat sina älskade hundar alldeles för tidigt ❤

/Maria


1 kommentar

En fullspäckad hundhelg!

Eller egentligen, två fullspäckade hundhelger har vi haft 🙂 Förra helgen var vi på ripinventering i Marsfjäll. Tuula hade dragit på sig en liten sträckning när vi inventerade skogsfågel här hemma så hon fick stanna hos Marias föräldrar tillsammans med gamla Nelly och lilla Stella. I stället lånade vi med oss Jorm så vi hade tre hundar att gå med. Det blev en fin helg med ”uppvärmning” inför jakten. Efter milen över fjället var det mysigt att slå sig ned vid brasan, prata hund & jakt med likasinnade medan skymningen sänkte sig över fjället och sedan krypa ner i sovsäckarna bland trötta hundar. Vädret var perfekt med lagom temperatur och vind för hundarna, förutom de sista timmarna innan vi kom ned på söndagen. Då öppnade sig himlen och vinden tog i så det regnade på tvären… När vi var framme vid leden ner från fjället vände vi oss om mot den regnpiskade fjälldalen och konstaterade – vilken tur att det inte var sådant väder dagen innan när vi påbörjade vandringen! Resultatet från inventeringen kommer att publiceras på Länsstyrelsen Västerbottens hemsida så fort det är sammanställt.

Far och son: Rodedalens Jorm och Alarängens El Casper tar en brejk på fjället.
Varje ripkull dokumenteras i protokollet…
Vittra är laddad 🙂
Tältlägret

Den senaste helgen började med SVK jämtland Västernorrlands utställning i Östersund på lördagen. Den var verkligen efterlängtad av många eftersom Corona lagt en död hand på så gott som all utställningsverksamhet de senaste två åren. Det var många anmälda korthår, framförallt tikar i jaktklass! För Casper och Vittra var det här deras första officiella utställning, och för Tuulas del återstod ett cert/CK till utställningschampionatet.

Casper var först ut i jaktklass hanar. Jag blev lite förvånad över att han fick nöja sig med very good, men domaren lade stor vikt vid hans stolta svans… Men alla som träffar Casper imponeras över hur ståtlig och kraftfull han är ❤ Kritiken i övrigt var bra, så hans tid kommer! (y) Eftersom Tomas inte fick ledigt från jobbet så fick jag hjälp att visa Vittra i jaktklassen – stort tack Larra! Hon fick också fin kritik och excellent, dock utan ck. Mamma Tuula däremot fick sitt välförtjänta tredje ck och blev tredje bästa tik i jaktklassen vilket betyder att hon numera är Kungshällans första trippelchampion! 😀

SEJCH SEVCH SEUCH Kungshällans UF Tuula ❤ Det var extra roligt att hon fick ta sitt tredje och sista CK på en rasklubbsutställning med stor konkurrens av många snygga tikar i jaktklass! 🙂

Det var en skön känsla att åka hemöver från Östersund med en nybakad champion, och så Casper och Vittra som nu är fullt utvärderarde som avelshundar enligt SVKs kriterier: friröntgade, jaktprovsmeriterade, godkända viltspår i anlagsklass och slutligen officiellt bedömda på utställning (y). Om man inte är speciellt intresserad av utställningar och prov så är det här en tillräcklig utvärdering av hundens jaktegenskaper, hälsa och utseende som alla uppfödare kan känna sig fullt ut nöjda med. Men vi har högre ambitioner, så det här är bara början på karriären för Casper och Vittra 🙂

På söndagen fortsatte vi med temat avelsutvärdering när vi tog en tur till Timrå och gjorde BPH (beteende och personlighetsbeskrivning) med Casper och Vittra. Nu när dom är två år har vi fått en god uppfattning om deras mentala egenskaper, så vi hade lite på känn hur det skulle ta sig uttryck i de olika momenten på BPH:n. Det stämde bra, Casper som var först ut fick dokumenterat att han är en mjuk förig kille, inte speciellt nyfiken och lekfull av sig men trygg och lugn, låter sig villigt hanteras av andra och visar varken rädsla eller aggressivitet. Vittra är mer energisk och nyfiken, leker gärna. Även hon är snäll och lugn, låter sig villigt hanteras av andra, hälsar obekymrat men är sen inte särskilt intresserad av folk. Även hon är mjuk, men kom snabbare över momenten med överraskningar. På skottprövningen reagerade båda på samma sätt – var är fågeln?? Men båda gångerna bommade skytten så det blev ingen apportering 😉

Alarängens El Casper och Kungshällans GT Vildvittra. Fullt utvärderade inom funktion, hälsa, utseende och mentalitet (y)

Nu räknar vi dagarna till den 25 augusti – bara en vecka kvar till skarpt läge! Först några dagars jakt på hemmaskogen… men åh, som vi längtar till vårt kära Kittelfjäll! ❤


Lämna en kommentar

Vårvinter

Oj, nu var det länge sedan jag skrev något här i bloggen – ända sen november 2020! Det är så snabbt och enkelt att lägga ut bilder och nyheter på facebook så bloggen blir tyvärr lidande. Men nackdelen med ”fejjan” är att inläggen blir korta och fort försvinner i flödet.

Sist jag skrev i november började jaktsäsongen närma sig sitt slut. Men vintern lät vänta på sig, vi hade barmark långt in på det nya året så även om dagarna var korta hann vi med några små jaktturer på hemmaskogen. Vi tog till och med en helgtripp till Kittelfjäll och jagade under luciahelgen! Det var ont om snö även i fjällen, men ändå så pass att vi kunde ta oss fram på skidor. Det blev en mysig helg med några timmars jakt under de ljusa timmarna. Vi passade på att utnyttja en av fritidsstugorna inne i Kittelfjäll som Tomas har tillgång till genom jobbet. Vårt eget kära fjällviste ligger i väglöst land utan el och vatten så att bo där bara över en helg är inte att tänka på.

Midvinterjakt i december

När vi närmade oss årsskiftet började väntan på att Tuula skulle börja löpa. Vi hade beräknat det till årsskiftet, men hon höll oss på halster ända till början på februari! Den 12 februari åkte vi till Häggdånger för en dejt med Pedro du Val de Céze. Det blev även parning de följande två dagarna. I skrivande stund är det tre veckor sedan parningen och vi hoppas kunna se de första tecknen på dräktighet den kommande veckan.

Ända sedan vi började planera parningen för snart ett år sedan har vi haft enormt stort intresse för kullen, så det är många runt om i landet (och grannländerna) som väntar med spänning! Det blir en svår och otacksam uppgift för oss när valparna väl är födda att välja mellan alla trevliga valpsugna jägare som hört av sig… Det är enormt tryck efter valpar hör vi både från uppfödarvänner och avelsråd.

Tuula och Pedro

För ett år sedan när vi var i Kittelfjäll och jagade som bäst på vårvinterfjället skrattade vi åt ”toalettpappershysterin” som följde med Coronautbrottet. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi föreställa oss att viruset skulle påverka hela världen och vår tillvaro så mycket, och under så lång tid! Nu har vi haft en andra våg, viruset har muterat och det pratas om att en tredje våg är på gång! Vi som inte är speciellt sociala klarar oss ändå bra. Chartersemester utomlands har vi aldrig varit särskilt intresserade av, till vår ensliga fjällstuga kan vi åka utan att behöva träffa folk och vi tycker båda att en tur i skogen är mer lockande en än tur till ett shoppingcenter 😉 . Till hundarnas stora lycka jobbar jag hemifrån så det blir lunchpromenad eller skidåkning så gott som varje dag, det är inte dumt! 🙂 Men annars på hundfronten har 2020 verkligen varit ett förlorat år. Jag hade hoppats att Tuula skulle kunna få sitt sista CK på utställning och bli trippelchampion, Casper och Vittra som snart fyller två år är inte ens utställda 😦 Jaktproven som är det viktigaste har tack och lov inte varit helt inställda, även om viruset ställt till begränsningar även där. Vi hoppas verkligen att 2021 blir ett bättre år när viruset väl är under kontroll. Men vi kan i alla fall glädjas åt att våra valpköpare till Tuulas första kull född 2019 varit aktiva med sina hundar trots coronaåret! Tre är hittills jaktmeriterade, fyra har godkända viltspår i anlagsklass och fyra är HD-röntgade. En toppen utvärdering som vi är så glada över! 🙂 En fin uppmuntran för detta kom i dag från Svenska vorstehklubben. På diplomet står vårt kennelnamn, men diplomet tillhör lika mycket våra duktiga valpköpare som i allra högsta grad bidragit ❤

Förra veckan var vi i Kittelfjäll, vädret var nyckfullt och gick från iskyla till dimma och snödrev och slutade med töväder och blåst. Men däremellan fick vi ändå tre fina jaktdagar med skapligt väder och gott om ripa.

Nästa vecka åker vi upp igen och jagar de sista dagarna som jakten är tillåten. Efter en veckas töväder med blåst ser temperaturerna ut att falla igen så vi hoppas vi får ytterligare några fina jaktdagar med turboföre! 🙂 Här är en liten film från helgen, fler foton finns på vår facebooksida.

/Maria


Lämna en kommentar

Premiärveckan

Som traditionen bjuder så spenderade vi premiärveckan i Kittelfjäll. Eftersom vi haft skral fågeltillgång de senaste åren hade vi inte så stora förhoppningar, men längtan till vårt ”fjällviste” är alltid stor. Oavsett fågel i säcken eller inte så ser vi fram emot att få släppa hundarna på fjället och njuta av vyerna. Vi provade på några olika områden, fågeltillgången varierade men några fina situationer fick vi och en del i säcken. Vi hade nog mer skogsfågel än ripa!

Det var spännande att släppa ungdomarna Casper och Vittra på fjället i ”skarpt läge”. Vi kan fortfarande konstatera att dom är så totalt olika individer med helt olika egenskaper. Vittra är en turbo med jaktmotor i samma kaliber som mamma Tuula och tikgenerationerna bakåt till vår fösta jaktmaskin momorsmor Strimma. Trots sin höga energi och fart håller Vittra fin kontakt och anpassar söket efter terrängen. Hon hanterar fågel fint om hon känner dom i tid! Om hon däremot springer upp fågel i fel vind så att dom flaxar upp framför henne – då ryker hela proppskåpet… Det fick bli några allvarliga utvecklingssamtal och vi kom en bit på vägen under veckans gång. Med ålder och rutin kommer det bli bra när hon märker vilket beteende som behagar husse och matte, och omvänt: vad som orsakar att himlen ramlar ner över henne 😉

Casper har inte samma jaktmotor som Vittra, han är än så länge ojämn i söket på fjället. I bland blixtrar han till och går ut i fina slag för att sedan strosa runt lite planlöst framför oss, han är väldigt mån om att hålla koll på oss. Men om det finns vittring så tänder han till, och han har en fin fågelbehandling. I skogen söker han däremot bra. Han har samma explosiva avance som gamle farfar Nitro! Till skillnad mot Vittra som är försiktig i avancen så ”exploderar” Casper djärvt på första kommandot. Med tiden lär han säkert utveckla samma förmåga som Nitro att avancera anpassat beroende på hur man kommenderar honom. Det är värdefullt när man jagar i skogen och kan behöva skicka hunden på håll. Under veckan fick vi också se flera prov på att Casper rapporterar spontant, också det en värdefull egenskap för en blivande skogshund.

Och Tuula, vår fantastiska tjej ❤ hon bara matar på. Ord är överflödiga… Hon hittade de flesta fåglarna och skötte dom som snyggt. Mamma/mormor Nelly som hunnit bli 11 år är fortfarande pigg och spänstig, men med tanke på hennes ålder så lät vi henne jaga bara en dag i taget. Hon är rutinerad och tuffar på uthålligt som vanligt, om än inte med samma toppfart som förut.

Här kommer en bildkavalkad:

Vädret var lite trist när vi kom upp, så Tomas och Casper tog en kort tur i skogen ovanför stugan.

 

Casper gjorde ett fint jobb på en tjäderhöna som husse fick fälla

 

Första dagen vi tog oss ut på fjället. Den här dalgången är vacker och lättpromenerad, men inte direkt känd för god fågeltillgång… Det stämde även i dag, vi hade några ripor längst in i dalgången annars var det ganska tomt.

 

Hänförande vyer…

 

Mor och dotter Tuula och Vittra sträcker ut tillsammans

 

Casper

 

After-hunt vid Bergsjön ❤

 

Jakt på lågfjällsområde. Vi hade en del skogsfågel på vingarna. Trevligt område att gå på!

 

Tomas och Tuula

 

Vittra gjorde ett fint jobb och husse fick fälla en ripa ❤

 

Vår 11-åriga Drottning Nelly håller stilen! Inte samma toppfart, men hon är pigg och uthållig ❤

 

Vittra poserar mot den ”klassiska” vyn över Fättjaur som jag fotograferat och målat åtskilliga gånger.

 

I skogslandet på väg ner från fjället gjorde Casper ett snyggt jobb så husse fick fälla en tjäderhöna.

 

Casper

 

Ännu en härlig dag på fjället med makalösa vyer. Den här dagen hade vi riktigt bra med fågel 🙂

 

Tjohoo! Vittra med sin sprudlande energi fräser fram över fjällvidderna.

 

Tuula apporterar till matte

 

Tomas in action, Casper avancerar inne i den höga viden framför honom.

 

Bergsjön by night. Kittelfjällets karaktäristiska silhuett tröttnar man aldrig på.

 

Sista jaktdagen gick vi på ett fantastiskt fint område med gammelskog som vi passerar varje gång vi åker till stugan. Många gånger har vi sagt till varandra -här borde vi prova att jaga! Äntligen tog vi oss dit. Riktigt fina marker med gott om fågel, hit kommer vi tillbaka!

 

Nu väntar snart älgjakten hemmavid, och förhoppningsvis några jaktprov för våra ungdomar! Hösten är en härlig tid, och vi ser till att njuta så mycket vi kan 🙂

/Maria


Lämna en kommentar

Ripinventering och nedräkning…

Sommaren börjar gå mot sitt slut, eftersöksproven är avklarade och både vi och hundarna börjar växla om – nedräkningen har startat till det magiska datumet 25 augusti!

Förra helgen var vi med på den årliga ripinventeringen i Saxnäs. Fågelhundsklubbarna inventerar varje år ett antal områden på uppdrag av Länsstyrelsen i respektive län för att kartlägga riptillgången, samt storlek och kvalitet på kullarna. I år fick vi möjlighet att hänga med på SVK Västerbottens inventering i Marsfjällen, det var första gången för oss. Även om vi formellt tillhör SVK Jämtland-Västernorrland känner vi större samhörighet med Västerbotten eftersom vi jagar i Vilhelminafjällen både höst och vinter. Inventeringen genomförs på ”baksidan” av Marsfjällsmassivet jämfört med där vi jagar under vinterhalvåret.

Saxnäs i kvällningen

Inventeringen går till så att hundförarna delas in i grupper som med hjälp av GPS får följa en linje från start till stopp och noggrannt dokumentera de fågelkontakter hundarna har längs vägen. Sträckan är lite över en mil rakt ut på fjället. Efter övernattning vid slutpunkten får man en ny sträckning att inventera tillbaka.

På lördag morgon var det revelj i ottan och avfärd mot Marsliden där vi skulle utgå. Eftersom vi hade både Tuula, Casper och Vittra fick vi en egen inventeringslinje att följa. Det blev en dryg vandring över fjället, vädret var bra men lite väl varmt både för oss och hundarna mitt över dagen. Eftersom vi hade mycket packning med oss fick jag prioritera bort min kära men ack så tunga ”pjäs” till systemkamera med tillhörande teleobjektiv och hålla tillgodo med mobilkameran. Det var så vackert på fjället! jag saknade verkligen en vettig kamera att föreviga det med… Men hundarna njöt av att äntligen få sträcka ut på fjället! Tuula jagade på som den rutinerade champion hon är, Vittra är härlig att se med fart och intensitet fullt i klass med en pointer 😉 Yngsta förmågan Casper pinnade på också, men vi hade dåligt med ripa så han sprang mest efter ljungpipare som var desto fler och retfullt flaxade runt honom!

Svettiga efter första marschen längs leden upp på fjället, strax innan vi nått vår startpunkt.

 

Det blir en del byråkrati, Tomas höll noga koll på protokollen som vi skulle fylla i.

 

Till topps! Vår linje låg högst upp under fjället, målet är att gå så rakt så möjligt längs rutten men i bland behövde vi ta omvägar för att ta oss över vattendrag och branter.

Väl framme vid lägret var benen ordentligt möra. Vi hann precis slå upp vårt tält och utfodra både oss själva och hundarna när mörka moln började torna upp sig i horisonten. Precis när vi slagit oss ned för lite gemytlig samvaro kring lägerelden började det blåsa upp. Alla fick bråttom att samla ihop sin utrustning och ta skydd i tälten. Då brakade det loss med regn, blåst och åska. Men vi och hundarna mådde gott i mina föräldrars gamla Hillebergtält från 1984. Det var riktigt mysigt att somna in omgiven av varma utsträckta hundkroppar medan naturens krafter rasade loss utanför.

Äntligen framme vid Girisjön!

 

Tältlägret

 

Så skönt att vila trötta fötter och få en bit mat!

 

Tältmys

Morgonen därpå hade reget dragit bort och vinden lagt sig. Vi vaknade upp till en fin morgon, det var tacksamt att kunna packa ihop tältet ”färdigtorkat”. Lätta vindbyar fortsatte att virvla runt och gjorde vittringsförhållandena bättre för hundarna. Vi fick en ny sträckning att gå tillbaka och nu hade vi många fler fågelkontakter. Som väntat var det Tuula som hittade alla fåglar, men ungdomarna fick tillfälle att kalibrera in sig på färsk ripvittring. Vandringen tillbaka kändes lättsammare då det inte var lika varmt.  Väl nere från fjället återstod ”bara” de närmare 40 milen hem, behöver jag nämna att vi somnade ovaggade 😉

Fjällfrukost

 

Nyvaken Tomas laddar med gröt inför dagens vandring

 

Vi passerade några ”miniglaciärer” längs sträckan tillbaka.

 

Hänförande vackert ❤ Marsfjällsmassivet i bakgrunden

 

Tuula har spikat en fin ripkull

 

Lunchrast

 

Tomas och Casper håller koll på linjen. Marsfjällsmassivet med Trollskalet i bakgrunden.

Ripinventeringen var en trevlig upplevelse som vi gärna gör om nästa år! Resultatet då?? -undrar säkert många. Vi blev ombedda att inte sprida några resultat på nätet innan sammanställningen är klar och vi vet inte riktigt hur det gick för de övriga grupperna eftersom vi inte träffades efteråt. Men resultatet kommer att presenteras på Länsstyrelsen Västerbottens hemsida så fort det blivit sammanställt. Vi kan i alla fall säga att de ripor vi hittade på just vår linje var utväxta och flög bra, inga underutvecklade pipkycklingar.

Nu räknar vi som sagt ner till efterlängtad jaktpremiär och ledighet! Jag har i vanlig ordning jobbat hela sommaren, Tomas har sina rullande lediga perioder som skiftarbetare men har passat på att jobba extra en del för att kunna vara mer ledig under hösten. Premiären kommer vi att spendera i Kittelfjäll som vanligt, sen blir det älgjakt och skogsfågeljakt hemmavid. Och så förhoppningsvis några jaktprov! Under sommaren har vi fått regelbundna positiva rapporter från ägarna till Tuula och Gibsons kull som flitigt jobbat på med eftersöksgrenarna. I dagsläget har fem av sju klarat av sina prov och är klara för start på fältprov, fyra av dem har också gjort anlagsprovet i viltspår. Vi har också startat Tuula på eftersöksgrenarna och brorsan Metso är också klar för både öppen och elitklass. Vi ser fram emot en spännande höst och håller tummarna att coronaeländet ger med sig så hundaktiviteterna kan komma igång igen!

/Maria

PS: Jag lägger upp fler bilder från inventeringen på vår facebooksida.


Lämna en kommentar

Fjälljakt i coronavirusets skugga

Så var vi hemkomna från vinterjaktfinalen i Kittelfjäll. Vi har haft fina dagar på fjället, nyhetsrapporteringen om coronavirusets spridning har känts väldigt avlägsen och abstrakt för oss i den ”naturliga karantänzon” vi befunnit oss i – väglöst land långt ifrån smittsamma folksamlingar (och folk i största allmänhet!). Masshysterin sprider sig snabbare än viruset bland folk och orsakar ett märkligt hamstringsbeteende av framförallt toalettpapper… Hmm, folk har väl skitit i alla tider frågar man sig? Apropå det så dök länken till den här ”skitroliga” och informativa texten upp i mitt facebookflöde: Hur man bar sig åt före toalettpapperets tid 😉

Men nog om virus och skit – det var ju något betydligt roligare jag tänkte berätta om, -fjälljakten! 😀 Huvudfokus i vår var att lägga grunden för våra unghundar Vittra och Casper inför deras kommande liv som jakthundar. Första turen vi gjorde i början av februari hade vi inget flyt med vädret så det blev bara lite ”luftning” av hundarna på fjället med få fågelkontakter. Men den här gången fick vi flera fina jaktdagar och hade gott om fågel. Mormor Nelly 11 år fick stanna hemma, hon har aldrig varit speciellt förtjust i vinterföret. Tuula var däremot med som läromästare åt våra ungdomar.

Vittra började löpa 14 februari, perfekt! tänkte vi. Då är det överstökat till provet i Mittådalen nästa helg, men hon har dragit ut på det och i samma veva som vi åkte till fjälls så kom löpet igång på allvar. Det är ganska vanligt att första löpet hos en ungtik blir konstigt och utdraget. Vi har ju tidigare sett att Vittra har en stark motor och tar för sig på fjället, men nu stökade hormonerna tydligen till det så hon var inte sitt vanliga frimodiga jag. Men trots det så jagade hon helt okej och presterade flera fina situationer som gav ripor i säcken. Hon har en känslig nos och fin förmåga att precisera riporna.

Vittra apporterar

 

Glad och nöjd husse 🙂

Casper som är två månader yngre är mer kontaktsökande och har inte fått igång sitt sök riktigt, vi har upplevt honom som lite omogen. Första dagen vi var ute var det en hel del ”skoputsande”, så nästa dag tog Tomas och Casper en ”grabbtur” på tu man hand. Det visade sig vara den rätta medicinen för ynglingen! efter flera fina fågelarbeten då husse fick fälla ripa vaknade jaktlusten i Casper och han började ta för sig. Resten av veckan gick han från klarhet till klarhet och tog för sig minst lika bra som Vittra. Casper har en härlig frisk avance i stil med farfar Nitro, den ska vi vara rädda om!

Casper och Tomas in action

 

Från slyngel till jakthund – Casper gjorde en otrolig resa bara på några dagar!

Det var med en go känsla vi vände hemåt efter en givande vecka till fjälls. Vi åkte upp med två adepter och åkte hem med två nya fullt fungerande jakthundar tillsammans med vår jaktchampion Tuula. Förutom att båda unghundarna nu söker självständigt, står för fågel och är lydiga i flog så har de båda visat fina prov på sekundering och respekt för varandra. Vi jagade med alla tre i släpp, och fick flera gånger se den vackra synen av tre stående hundar. Att jaga på vinterfjäll är verkligen den bästa starten man kan ge sin unghund, vi har gjort det med alla våra hundar hittills. Föret kan vara lite tungt bitvis, men vittringen är lättare att urskilja för den oerfarna nosen då det inte finns lika mycket andra dofter som stör som när man jagar under hösten. Efter några dagar och fågelkontakter lär sig hundarna att det lönar sig att jobba på, då finner man fågel och husse och matte blir glada! Och för oss som skidar är det en helt underbar årstid när vädret är på gott humör! Efter den här effektiva ”inkörningen” är det bara att fortsätta jaga på så kommer unghundarnas kunskapsbank att fyllas på i takt med antalet jaktdagar. Sen är det bara att se till att få deras egenskaper dokumenterade på prov 🙂

Tuula sekunderar Vittra

 

Tripp, trapp trull! Tuula står och ungdomarna sekunderar.

 

Casper står lungt vid sidan medan Tomas fäller en singelripa för Vittra (hon står på andra sidan kullen).

 

Casper sekunderar Vittra…

 

….som i sin tur sekunderar mamma Tuula.

 

Tuula försöker trycka fast ett gäng ripor som löper undan, Tomas och ungdomarna hänger på.

 

Undertecknad tar sikte med kulbössan. Annars blev det mest ”kameraskott” för min del 😉

Planen var att vi skulle åka vidare till Mittådalen för ytterligare några dagars finslipning på fjället för att sedan starta Vittra på jaktprov i unghundsklass kommande helg. Nu blev provet inställt på grund av det ovan nämnda viruset, för Vittras del var det nog lika bra eftersom hon nu är mitt i löpet och inte presterar på topp. Men det känns trist, vi hade planerat det sen länge och framförallt sett fram emot att träffa några av våra valpköpare och se Vittras syskon i action på fjället! Chansen fanns kanske att komma med på något mindre särskilt prov i stället, men med tanke på att Vittra inte är i form så valde vi att avstå. Det känns lite snopet, det kanske inte blir någon fler chans att starta på prov i vår, i så fall får vi vänta ända till hösten. Men innan dess har vi förstås eftersöksgrenarna spår och vatten, samt viltspår att roa oss med. Vittras syster Lovis och matte Mia har redan hunnit med att starta på viltspårprov i anlagsklass vilket dom fixade galant – den första officiella meriten för GT kullen! 😀 Från de övriga syskonen fortsätter det att komma trevliga rapporter. Syrran Miramis bär redan räv med stolt hållning! Det lovar gott inför framtiden 🙂

Jag lägger upp fler foton från fjällveckan på vår facebooksida, det blev några hundra bilder i det fina vädret 😉 Tomas har också massor med filmmaterial från sin GoPro som jag ser fram emot att redigera ihop så fort jag får tid.

/Maria


Lämna en kommentar

Jaktfinal och valpar på gång!

Nu är vi nyss hemkomna från sista jaktturen till Kittelfjäll, fyllda av fina minnen att leva på ända fram till hösten 🙂 Vi fick tre fina jaktdagar på fjället, med uppehåll för ett par dagars snöväder med dålig sikt. Eftersom vi har vårt eget fjällviste och inte behöver hyra boende varje gång vi är i fjällen unnar vi oss lyxen att enbart jaga när vädret är bra, det finns ingen anledning att streta på i snöstorm och iskyla. Jakten ska ju vara en trevlig hobby och som tur är så lever vi inte på ripkött 😉

Vårfjället när det är som bäst

Vi var upp en sväng tidigare i februari också, då stormade det mest hela tiden så vi fick bara en dag på fjället. Då hade vi fortfarande Tuulas fästman Gibson hos oss så vi fick möjlighet att se honom in action på vårfjället. Han sökte fint med bra kontakt och hittade fågel flera gånger, men den dagen vi var ute hittade vi bara skygga fjällripor så det blev ingen skottchans för Gibson. Men vi fick se honom både stå och sekundera snyggt. Han fick kämpa hårt eftersom han gick igenom den tunna skaren som bar för tikarna. Tuula var som vanligt helt outstanding, även hon hittade och stod för ripa flera gånger, men det gick aldrig att komma inom hagelhåll. Dagens enda fällning blev för Marias kulbössa. Nelly som snart fyller 10 år är fortfarande pigg och spänstig, men vinterföret är inte hennes melodi. Vår slitvarg och ”köttjägare” Dimma som är av samma årgång som Nelly börjar däremot känna av åldern. De senaste två säsongerna har hon varit halt av och till, hennes framben börjar bli slitna. I höstas brast en sena under en framtå så att den pekade rakt ut. Samma sak hände gamla Strimma, och när vi var hos veterinären med henne fick vi beskedet att det var inget som kunde behandlas, bara vila som gällde tills det stabiliserat sig, och för henne läkte det ut. Så vi följde samma råd med Dimma så hon har fått gå koppelpromenader under några månader. Nu när vårjakten närmade sig var hon pigg igen och tån hade gått till sig, vi såg fram emot att få jaga med henne igen. Men i samma veva som vi åkte upp till fjällen blev hon halt på ett framben igen så nu är det åter vila som gäller… 😦

Tuula apporterar ripan som Maria fällde

 

Tuula står och Gibson sekunderar, man ser den oroliga ripan uppe till vänster. Den tillät inte en skytt inom hagelhåll, men jag hann ta några bilder i alla fall 🙂

 

Tuula lyckades hitta åt riporna som drog och spika dom på nytt!

Den senaste turen hade vi bättre jaktlycka och hittade mer dalripa. Eftersom vi börjat se tecken på att Tuula är dräktig jagade vi korta dagar. Vi försökte hålla igen henne, men det är inte lätt! Det finns bara ett läge på Tuula: 100% jakt i varje steg hon tar! Och när hon dessutom är vår bästa hund som alltid hittar fågel först så är det svårt att hålla tillbaka henne. En av dagarna lånade vi med oss Jorm så fick tant Nelly som inte gillar snöföret något vidare stanna hemma och vila i stugvärmen. Jorm som bor i Kittelfjäll med husse Rolf hela vårvintern är vältrimmad efter många jaktdagar och han jobbade på fint tillsammans med Tuula.

Situation med Tuula, Tomas gör sig redo att gå fram

 

Fint avslut – snyggt jobb av Tuula

 

Kittelfjällets klassiska profil som fond

 

En ripa som litar på sitt kamouflage!

 

Nelly apporterar

 

Jorm och Tuula i samarbete

 

Jorm står

Förutom att jaga har vi ägnat de senaste fjällturerna åt projektet att flytta en timrad gäststuga från gamla fjällvistet över sjön till det nya vistet. Ett projekt som visade sig lättare sagt än gjort! Rolf hade förberett projektet genom att preparera spåret längs den ganska branta backen från stugan ner till Bergsjön. Vi trodde stugan skulle glida lätt och fint utför backen på sitt brätte som Rolf byggt, men ack så vi bedrog oss! I stället fick vi ägna flera dagar åt att meter för meter vinscha den nedför backen. Tillslut hade vi fått den ned till stranden, då återstod eldprovet – att med bredbandade skotrar och fyrhjuling dra den över sjön. Vi fick upp farten bra och det såg ut som vi skulle lyckas, men efter lite drygt halva sträckan tog det stopp… Vi fick lämna stugan ute på isen när vi åkte hem, så återstår några dryga dagars manuellt vinschande för Rolf. Som tur är så är han tjurig som en gammal fjällbjörk, så tids nog kommer stugan på plats. Det är tack vare pappas påhittighet och inställning att allting går att genomföra bara man är beredd att lägga manken till som vi har att tacka för att vi har tillgång till våra fina fjällvisten ❤

 

Den timrade gäststugan byggdes på 80-talet men har stått outnyttjad de senaste åren, så nu ska den flyttas över sjön till Rolf och Monicas nya viste.

 

 

Nu kan vi med säkerhet säga att det är liv i Tuulas mage! Hennes underlinje är i det närmaste ”rak” och spenarna har vuxit och blivit rosa. I skrivande stund har det gått fem veckor sedan första parningen, beräknad födsel är kring 13 april, veckan före påsk. Det är såå spännande! 😀 Vi har haft enormt stort intresse för den här kullen Nu hoppas vi att det blir tillräckligt många valpar och jämn fördelning. En tikvalp har vi tänkt behålla själva och en hanvalp flyttar till pappa Gibson. Saknaden efter vår fina kille Patron är fortfarande stor och blev ännu mer påtaglig när Gibson flyttade hem till Holland igen. Det känns konstigt att ha bara tikar i flocken, vi har alltid haft en hane sedan vi skaffade Nitro 2004. Vi är båda överens om att en hane är ett självklart inslag i vår flock, så en vacker dag blir det en kille på Kungshällan igen på ena eller andra sättet! Det är mycket spännande på gång både hos oss och på andra håll, det känns bra att kunna blicka framåt mot allt roligt vi har framför oss. Snart är det dags för vårprovet i Mittådalen också, det känns tomt på något vis att inte vara med i år, men i stället hejjar vi på ”Team Kungshällan” – några av våra valpköpare som kommer starta!

 

Ett par dagsfärska bilder av Tuula, 5 veckor och två dagar efter första parningen.

 

– här ligger jag och myser medan magen växer ❤

/Maria

PS: Som vanligt kommer det fler bilder från våra senaste jaktturer på vår facebooksida. Det blev också en hel del filmmaterial som kommer så snart jag hunnit redigera.


Lämna en kommentar

Jaktfinal

Häromdagen kom vi hem från vår sista jakttur för säsongen. Vårvinterjakten på fjället med hundarna ser vi alltid fram emot, semesterdagar och kompledigt planeras noga för att passa in för de sista veckorna till och med 15 mars då jakttiden tar slut i Västerbotten där vi har vårt fjällviste. I år hade Tomas så lägligt prickat in en 17- dagars ledighet de sista två veckorna, och jag som jobbar deltid hade lyckats pussla ihop så jag kunde vara ledig under tre veckor med en veckas jobb emellan. Sommarsemester och utlandsresor går oftast bort för vår del, det är dessa veckor i mars tillsammans med veckorna efter 25 augusti som är högsta prio. Som tur är så har kollegorna på våra respektive jobb oftast  inget emot våra ”udda” semestervanor utan gläds i stället åt att vi gärna ställer jobbar så mycket som möjligt under sommaren då de tar ut sina semesterveckor. För oss är sommaren bara en transportsträcka mellan jaktsäsongerna 😉

Fjällvistet – dit vi alltid längtar!

I år har vi haft den värsta snövintern i mannaminne, här i vårt län ligger snödjupet över metern. Jag kan inte minnas någon liknande vinter under min livstid! Det känns som när man var liten på 80-talet var det alltid bra vintrar med mycket snö, men då var man ju också liten och allt kändes så mycket större. I år har vi verkligen fått allt vi bett om i så många år! För vi gillar ju vinter och snöföre 🙂 Enda nackdelen är att vi hunnit vänja oss vid att kunna jaga på barmark i skogen fram till årsskiftet, nu tog den jakten abrupt slut i november. Desto större blev längtan till vårvinterjakten på fjället!

Men snömängderna och vädret i fjällen är alltid nyckfulla under vårvintern. Har man tur kan man få underbara dagar med kanonföre för hundar och skidåkare, värmande dagsmeja och dessutom trygga ripor för hundarna att jobba med. Men sådana dagar är sällsynta, de få man upplevt etsar sig fast i minnet… I år blev vårvinterjakten en stor utmaning på flera sätt! Första svängen vi åkte upp började med en insats av snöskottning för att 1: ta oss fram hjälpligt mellan stuga, dass och vedbod och 2: rädda taken på stugorna från kollaps.

Snöräv- en praktisk mojäng för takskottning!

 

Den lilla kåtan ser mer ut som en hobbit-håla 🙂

Redan första dagen när vi ägnade oss att komma i ordning och skotta började Tomas känna sig snorig. Nästa dag var han utslagen i en rejäl förkylning, att jaga var inte att tänka på… Typisk mancold – karlar är bra känsliga! -tänkte jag, tog med mig Tuula och följde med pappa Rolf och Jorm på en jakttur upp på fjället. Eftersom vi hade flera dagar framför oss så löste jag inget jaktkort, jagade bara med kameran som ”uppvärmning”. Vi fick en fin jaktdag med gott om fågel och bra före. Tuula och Jorm jobbade på bra och fixade flera fina situationer för Rolfs bössa och min kamera.

Jorm och Tuula i fint samspel

 

Pappa Rolf med Tuula och Jorm

Men dagen efter fick jag äta upp min sturskhet, det började som en lätt klåda i halsen och strax var även jag däckad i influensan 😦 Resten av veckan låg vi och kraxade i kapp i stugan. Tomas tog sig ut en kort sväng med Patron och fick sig en hyfsad jaktdag innan vi styrde kosan hem igen. Mellanveckan som jag tänkt jobba blev i stället till sjukdagar…

Sjukläger… Hundarna tröstar husse så gott dom kan.

Men skam den som ger sig, vi hade ju en tur till inplanerad! När vi åkte upp nästa sväng var vi hyfsat återställda från flunsan och hoppet steg om fina dagar på fjället. Men nu hade det kommit mer snö, så föret som tidigare var ganska bra var nu betydligt tyngre, och prognosen visade på tvåsiffriga köldgrader. På nätterna sjönk temperaturen under -20, så vi fick vänta till lunchtid innan det var rimligt att ta sig ut på fjället. Rolf och Jorm som bor i fjällstugan hela vårvintern hade varit ute på någon jakttur och rapporterade om tuffa förhållanden, då han tvingats värma Jorms stackars kulor med händerna för att rädda dom från förfrysning. Vi smörjde in Patrons ädla delar och tikarnas tuttar med fet Skillingarydssalva och gav oss iväg. Fem korta jaktdagar fick vi, med mer eller mindre simföre och skralt med fågel på de områden vi gick. Med facit i hand var den bästa dagen den är säsongen när jag var ute med pappa och Jorm – endast beväpnad med kamera… Men trots tuffa förhållanden var det helt makalöst vackert på fjället, man upphör aldrig att häpna över de makalösa vyerna! Min systemkamera jobbade troget på trots kylan, bilderna blir till fina minnen.

Tomas och ”tanterna”

 

Nelly kämpar på. Snöföre är inte hennes favorit… Med åldern har hon blivit en aning bekväm drottning 😉

 

Tuula står och Patron sekunderar. En av de många fina situationer hon presterade.

 

Glad husse med Patron och Tuula som fixade en fin situation med utdelning.

 

Även undertecknad fick sig en ripa tillslut. Jag använder enbart 22:an eftersom jag inte känner mig säker på att svinga en hagelsprakare med skidor på fötterna…

Planen var att vi skulle åka hem förra onsdagen, packa om och sedan bege oss söderut till Mittådalen för att starta Tuula på jaktprov i tre dagar. Men jaktprovet ställdes in på grund av svåra förhållanden. Ett klokt beslut av provledningen. När man kan välja att åka ut på fjället och jaga en kort sväng under dagens varmaste timmar är det ju lugnt, men att ge sig ut på jaktprov en lång dag från tidig morgon i -20 grader i djupt snöföre är inte rimligt… Men det var verkligen synd, vi hade sett fram emot att starta Tuula i ÖKL. En liten förhoppning fanns att hon med lite tur skulle kunna bli klar för elitklass i höst, så vi skulle kunna starta henne på riksprovet som i år går på fjäll i Mittådalen. För hade det bara funnits fågel och föret varit ok hade hon fixat det. Vi är så otroligt imponerade av denna hund, av de vi haft hittills har vi aldrig sett någon liknande! Hennes jaktdagar på fjäll är lätt räknade, det blev några få i fjol när hon inte ens var 10 månader. Men hon jagar redan som en garvad jakthund! Hon var den som hittade fågel och presterade flest situationer under de här dagarna, trots att hon jagar med morsan och brorsan som båda är jaktchampions. Nu håller vi utkik efter särskilda prov under våren och hoppas komma med på något, för det är hon så värd vår duktiga lilla tjej ❤

I vanlig ordning finns fler foton på vår facebooksida.

/Maria


Lämna en kommentar

Fågelfattig premiär och jubileumsprov

Då var säsongen igång, som vi längtat hela sommaren efter! Premiärveckan spenderade vi i Kittelfjäll, men så mycket till jakt blev det inte. Efter två dagsturer på fjället och två i skogslandet kunde vi konstatera att fågeltillgången är lika dålig som inventeringarna visat. Första dagen på fjället hade vi inte en fjäder, trots att vi gick med våra fyra hundar och Rolf gick med Jorm, så vi täckte stora ytor. Lite vittring var det enda som fanns. Andra dagen gick Tomas med Patron och Dimma, och dom lyckades hitta en kull och fick fälla några ripor och två morkullor som Patron hittade rätt på nere i björkskogen.

Fikarast på fjället, inte en ripa så långt ögat och hundnosen når!

 

Mor och son lyckades fixa några ripor åt husse

 

Patron har blivit en jäkel på att spika morkullor!

Jag och Tuula tog en lång skogstur tillsammans en av dagarna. Det är en fröjd att gå i gammelskogen ovanför stugan, som taget ur ”Tomtebobarnen” eller John Bauers bildvärld. Men det enda vi fick se var en gammeltupp som lättade på håll när han hörde mig. Tuula fick åtminstone stå för den färska legan, och för säkerhets skull följde jag henne med laddad bössa ifall det skulle ligga fler fåglar kvar, men icke.

Den stolta fjälltoltan invid en liten silvrig bäck

 

I detta landskap trivs man…

Jag fick i alla fall se ordentligt nu hur hon jobbar i skogen, och det verkar också vara medfött! Hon går snabbt och lätt som en liten vessla i regelbundna ”åttor” framför mig i vinden. Jag hade astrohalsbandet på henne men behövde bara titta i enheten för att hålla koll på vart jag själv var på väg, Tuula visste jag alltid vart hon befann sig utan det elektroniska hjälpmedlet. Hemma i skogen kommer vi knappast använda pejlen annat än när det blir dags att träna in rapporteringen (om den inte kommer spontant vill säga).

Tomas och Patron tog också en skogstur en annan dag men dom kammade noll. Om inte dom två hittar fågel -ja då är skogen verkligen tom 😉 !

Så när jakten var så dålig ägnade vi i stället veckan åt att fortsätta renovera stugan, och vi fick mycket gjort! En ny täljstenskamin är installerad, en trycktank och en hel del måleriarbeten utvändigt. Konstigt nog är det roligare att jobba och fixa på stugan än hemma på det egna huset 😉 Och när vi är fyra som håller på, vi och mina föräldrar, så blir det resultat fort. Vi kommer nog att åka upp en liten sväng till för att installera skorstenen till kaminen, men det blir nog knappast någon jakt då. Ingen mening att nöta på i fågeltomma marker när vi har så pass bra skogsjakt in på knuten här hemma.

Fasadmålning och vätskepaus 😉

 

Dukat för middag på fjolårets ripor

 

Kvällsmys på uteplatsen

Direkt efter veckan i Kittelfjäll kopplade vi på husvagnen och åkte vidare till Arvidsjaur och jubileumsprovet i skog! Jag var först ut att starta med Tuula på lördagen i ”Ladypokalen”, ett prov för enbart kvinnliga startande. Det är ett prov jag velat vara med på i många år! Det var många anmälda till provhelgen från så gott som alla vorstehklubbens lokalavdelningar, riktigt kul!

Nu fick vi för första gången inviga förtältet till husvagnen! Det krävdes en hel del tankekraft och diskussioner innan vi räknat ut hur alla pinnarna skulle sitta….

Vår provgrupp fick gå på fantastiskt fina marker med gammelskog och stora gyllengula myrar. Provdagen började lovande då en hund hade två ripkullar i sitt släpp, men sen blev det skralare med fågel. Tuula sökte snabbt och lätt precis som tidigare, hon var lite väl självständig ett tag men skärpte sedan till sig och sökte jättefint i mina ögon. Mitt över dagen blev det varmt och nästan vindstilla, det var precis då som Tuula sprang rakt in i en ripkull hon inte kände… 😦 Hon blev så paff att hon tvärstannade. Hon fick lång släpptid, vi var ute i marken ända till 17.00 som var absolut deadline för provdagen, men tyvärr hittade vi ingen fler fågel.

Fantastiska skogsmarker i Arvidsjaur!

 

Mattes lilla skogsturbo ❤

 

Fikarast, det var varmt och skönt i solen men ack så lite vind för en ung vorstehnos att arbeta med.

Medan Tuula och jag gick prov hade Tomas en fin förmiddag med Dimma och Patron, han löste kort på ett skogsområde strax utanför Arvidsjaur. Dom hade gott om orrkullar, och den ena efter den andra ”skrytbilden” ramlade in i min mobil medan jag gick i provgruppen. Vi skulle ha haft provet på den marken i stället!

Nöjda hundar (och husse) 🙂

På lördagen var det Tomas tur att gå prov med Tuula. Tyvärr blev det en upprepning av lördagen. Hon gick jättefint hela dagen ut och fick mycket beröm av domaren för sitt mogna sök, men ingen fågel! Det var riktigt synd om domaren Jonas Seger, som även dagen innan gått med sin provgrupp på ett fågeltomt område och inte fått dela ut ett enda pris till de duktiga hundar han fått se. Annars var det ju generellt bra med fågel i Arvidsjaur och de flesta grupperna hade gott om dom i sina partier, vi hade bara en jäkla otur att dra nitlott två dagar i rad och hamna på områden där fåglarna inte kände för att vara just då…

Tuula laddad för dag två i skogen med husse som förare.

 

Så vackert att man nästan blir tårögd…

 

Husvagnslivet är ganska mysigt ändå!

Vi vet ju vad vi har i vår lilla pärla Tuula, men det vore så himla kul att få det dokumenterat också. Nåväl, bara att bryta ihop och komma igen, vi har ju fler prov inplanerade! Härnäst väntar skogsjakt hemmavid, och sedan blir de Junkkari i Finland och riksprovet på Gotland. Vem vet, kanske kommer vi med på något särskilt prov senare på säsongen.

Trivsam middag och prisutdelning i ”Stockstugan” på Camp Gielas. Provet var trevligt och välarrangerat. Kul att träffa och utbyta erfarenheter med folk från hela vorstehsverige!

Under helgen var det även jubileumsprov i Mittådalen, och med facit i hand var det där vi skulle ha varit! Rapporterna på facebook från de som jagat i Jämtland och Härjedalen under premiärveckan var riktigt positiva jämfört med Västerbotten, och den goda fågeltillgången höll i sig under provhelgen i Mittådalen. Frederik och Metso startade i två dagar, första dagen blev det helt sonika för mycket flaxande vita vingar för den unga grabbens hjärna att hantera. Andra dagen jobbade han på fint och fick gott omdöme för sitt sök, men tyvärr fick dom inte till någon fågelsituation. Hanna och Kaisa skulle också ha startat, men en skärskada i tassen gjorde att dom fick stanna hemma.

Från de flesta av de andra kullsyskonen får vi regelbundna rapporter via vår facebookgrupp för valpköpare, tyvärr har de som jagat i Västerbotten liksom vi haft dåligt med fågel. Men ungdomarna visar fina takter. Dom har mycket jaktmotor, och något som verkar genomgående är också klövviltsintresse och skallande drev 😉 Det är ju i egentligen ingen felaktig egenskap, vorstehn är ju i grunden en allroundjakthund och ska kunna användas till stötjakt, men drev på ren är ju inget man direkt önskar sig på fjället… Vi får nog samtliga ta ett och annat ”utvecklingssamtal” med våra ungdomar, vår egen lilla juvel Tuula är inget undantag! 😉

Ståtliga djur på fjället. Se men inte röra 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Det närmar sig!

Ja, vad som närmar sig behöver knappast någon närmare förklaring för er som brukar läsa vår blogg 😉 Nu är det bara en vecka kvar till det magiska datumet vi alla längtar efter – 25 augusti!

I år ser vi för första året på länge fram emot några dagars jakt i Kittelfjäll utan trängsel med utländska jägare, tack vare de nya fjälljaktsreglerna. Tyvärr så visar rapporterna från årets ripinventering på ett bottenår. Något bättre ska det visst vara i Jämtland och Härjedalen. Förhoppningsvis hittar våra äldre rutinerade hundar någon ripkull åt oss, men annars ser vi bara fram emot en skön semestervecka i vårt mysiga fjällviste. I juli åkte vi upp några dagar tillsammans med mina föräldrar och körde en ”jobbhelg” med renovering av gamla stugan för att slippa hålla på så mycket med det under jaktveckan, men en del pyssel och mindre projekt blir det förstås ändå nu när vi kommer upp.

Sommaren har passerat och nu när kollegorna börjar återvända till jobbet efter sin sommarsemester räknar jag ner tills jag ska börja ta ut min! 🙂 Hundarna har haft en ganska skön tillvaro och mest släntrat runt på gården när vi varit hemma, men senaste veckorna har vi trappat upp konditionsträningen för att dom inte ska ta ut sig fullständigt när dom äntligen kommer upp på fjället. Samma sak gäller undertecknad medan Tomas däremot verkar vara född med bra kondis 😉 Patron och Tuula som är unga och alerta busar mycket och ”motionerar sig själva” när dom går lösa på gården, medan ”tanterna” Dimma och Nelly börjar bli bekväma med åldern och rör sig inte så mycket i onödan. Vi har ju fördelen att ha en egen tjärn, så det blir simträning för hundarna var och varannan dag. Det är skonsam och bra träning. Tuula som i våras var lite skeptisk till vatten är nu en riktig ”bäver” precis som sin mor och mormor, hon gillar att simma och är snabb och uthållig i vattnet.

Sedan i våras har vi regelbundet tränat Tuula i eftersöksgrenarna både hemmavid och med vorstehklubbens träningsgrupp i Härnösand. Hon är som vanligt så duktig och lättsam att jobba med, men hade ett litet bakslag i samband med sitt första löp då hon under en period var osäker och hyperkänslig. Men nu är hon tillbaka i gamla gängor.

Tuula levererar truten i ett fast grepp.

 

Apport!

Eftersöksprovet har vi klarat av i både UKL och ÖKL, hon fick en poängs avdrag för tveksam igång i vattnet i öppenklassen, annars full pott utan anmärkning. Det nöjer vi oss med, det är inte ens säkert att det blir någon provstart i öppenklass den här hösten, men nu finns möjligheten i alla fall.

Efter en sommars tragglande med halvsura trutar fick Tuula pröva sina färdigheter i skarpt läge när Tomas var på skyddsjaktuppdrag vid vår tjärn. Hon simmade och hämtade båda de nyskjutna gässen på 4 kg vardera utan problem.

Glädjande nog så har tre av kullsyskonen i UF kullen också genomfört eftersöksgrenarna, Metso även i ÖKL. Vi hoppas att fler kommer iväg och gör eftersöksprovet så ligger vägen öppen för start på fältprov i höst! Från våra tidigare kullar har Patrons kullsyster Primadonna ”Pingla” både startat på eftersöksgrenarna och fått godkänt i anlagsklass viltspår. Inget glädjer en uppfödare mer än aktiva valpköpare med ambitioner 😀

Nu ser vi fram emot en spännande höst på både jakt och prov! Efter fjälljakten beger vi oss till direkt till Arvidsjaur och jubileumsprovet i skog. På fredagen startar jag och Tuula i ”Ladypokalen”, ett prov enbart för kvinnliga deltagare, jag har varit sugen att starta på detta prov i många år! På lördagen är det Tomas tur att starta Tuula.

Den 23-24 september är det dags för nästa äventyr, då åker Tuula och jag till Finland och Junkkari, den stora unghundsmönstringen som går av stapeln varje år i Lapua, inte så långt från Vasa. Det är fältprov ena dagen och utställning andra dagen. Jag har länge varit nyfiken på Junkkari och nu blir det äntligen av att starta tack vare våra vänner Petra och Gabriel Åberg som har jaktmark i närheten. Petra hjälpte mig med de finska kontakterna när vi parade Nelly med Ura och har också hjälpt mig med anmälan till Junkkari – stort tack ❤

I oktober blir det ”grand finale” med riksprovet på Gotland tillsammans med fyra av våra valpköpare så det blir totalt fem ekipage som representerar ”Team Kungshällan”, det ser vi verkligen fram emot! 150 ekipage är anmälda till provet, det kommer att bli ett hejdundrande evenemang!

Till sist måste jag bara dela med mig av dessa bilder som jag tog i går kväll. Jag och Tuula gick ut i skogen ovanför vår gård en sväng för att reka efter skogsfågel. Några heta löpor hittade hon, men ingen fågel fick vi se på vingarna. Jag hade kameran med mig och tog lite bilder. När jag var på väg uppför en backe och Tuula var ute på en söksväng får jag höra hur det rasslar ovanför mig på stigen och tänker att det är Tuula som kommer in. Döm om min förvåning när jag genom kamerasökaren i stället får se en grävling komma jäktande fram efter stigen rakt emot mig! Dessa lustiga små djur ser ju rätt dåligt, så jag rörde mig lite så han fick syn på mig. Han stannade villrådigt till några sekunder ca 20 meter framför mig, vände om och skulle precis börja jogga tillbaka samma väg som han kom, men fick då konfrontera en ung vorstehdam som med mord i blicken kom framrusande efter stigen. Tydligen såg jag mindre skrämmande ut Tuula så det randiga lilla djuret valde att sätta kurs rakt emot mig igen. Jag hann bränna av några bilder innan jag blev tvungen att hoppa av stigen för att inte bli översprungen av det framrusande ekipaget. Både jägare och villebråd försvann in i ett snår, det blev tumult, Tuula skällde och grävlingen fräste tillbaka. Jag famlade febrilt efter mobilen för att hinna filma (i stridens hetta glömmer jag alltid bort att jag ju har filmfunktion på systemkameran!). Men innan jag hann börja filma försvann ekipaget in i skogen en bit, och Tuula tystnade när grävlingen troligtvis gick i gryt. Glad och uppspelt kom hon in till mig, jag berömde och skickade på henne igen men grävlingen var bokstavligen uppslukad av jorden… Kul att se att Tuula har ett rastypiskt rovviltsintresse! Kanske får man skjuta en grävling på ståndskall för henne framöver? 😉

Förvirrad grävling

 

Oh shit – dags att dra!

 

Tuula i ”killer-mode”

Ha det gött och en riktig skitjakt på er alla vänner!

/Maria