Året går mot sitt slut

I år har vi fått en lång höst! Men nu i slutet av november börjar den nog så sakteliga övergå i vinter. Vi har lite vitt på marken, men än så länge har södra Sverige fått den största laddningen snö medan vi i norr fortfarande väntar. Dagarna är korta, men det går fortfarande att hinna med några timmars jakt i skogen emellanåt.

Vi hade en gemensam ledig vecka i oktober, då vi höll öppet för att ta en sen tur till Kittelfjäll. Vi hade ju en härlig premiärvecka i gott sällskap, men tyvärr var riptillgången skral. Det känns korkat att ”åka över ån efter vatten” för att tom-gå på fjället medan det finns gott om skogsfågel här hemma i skogen! För att inte säga orättvist för våra jaktsugna hundar… Så trots att vi längtar efter vår kära mysiga stuga så skippade vi senhöstjakten på fjället.

Tjäderdrottningen Tuula med en av de många skogsfåglar hon fixat

Efter att ha sett vår unga krutdurk Stella ta för sig av fjällvidderna och de finska fälten så trodde vi att vi stod inför en utmaning när vi kom hem till våra skogsmarker. Men våra farhågor kom på skam – unga Stella visade sig ha ett fantastiskt fint skogssök! Hon håller kontakten och har en mycket fin näsa och förmåga att fokusera, precis som sin mamma Tuula. Det dröjde inte länge innan husse fick fälla den första skogsfågeln efter ett snyggt jobb. Däremot så har vi en del att jobba på med lydnaden, om fågeln går upp innan hon hunnit spika den så vill hon gärna gå efter med lock för öronen… Men hon har en fantastisk avance, den ska vi vara rädda om.

Sådan mor sådan dotter – Stella med sina första skogsfåglar

Det här året har vi haft svårt att pricka in de ordinarie jaktproven, förutom riksprovet och Junkkari. Tomas jobbschema har inte stämt med ett enda prov, och i vår egen lokalavdelning Jämtland-Västernorrlands vorstehklubb har de flesta fjällproven ställts in på grund av alla avlysningar i Jämtlandsfjällen. Det som förr var så fina och välbesökta provhelger i Mittådalen är nu så gott som omöjligt för lokalavdelningen at planera in med allt vad det innebär för ett så pass stort arrangemang med bokning av domare och funktionärer eftersom fjället kan bli avlyst på grund av renskötsel från den ena dagen till den andra… Nu fick vi i stället möjlighet att åka till Västerbotten och starta på ett särskilt skogsprov i Örträsk 🙂 Väl medvetna om de utmaningar det innebär att starta på skogsprov under lövfällningen på senhösten så chansade vi friskt och anmälde både Stella, Vittra och Casper. Eftersom Stella redan hade två 1:a pris i unghundsklass sedan vårvintern och dessutom startat både på Junkkari och riksprovet i unghundsklass så fick även hon gå i öppenklass.

På marken skulle det finnas några ripkullar, men med ett undantag så lyste de med sin frånvaro. I stället blev det lite otippat orrarna som räddade vår provdag! Enligt våra erfarenheter är orrarna de mest nervösa och svåra skogsfåglarna för hundarna. Men just den här dagen var dom ovanligt medgörliga. Alla hundarna kämpade på, Vittra hade två situationer, och rapporterade en gång när vi inte kunde hitta åt henne. Ann Lundgren och hennes Knallapportens Herta fick också två fina situationer. Sen var det Casper och Stella som fick disponera resten av tiden som återstod. Då solen började närma sig horisonten och tiden var knapp var det Stella som fick högsta prio av den släpptid som återstod. Och så tillslut, när vi börjat misströsta så spikade hon en orrkull inne i ett contortabestånd och gjorde ett snyggt jobb. Resultatet för dagen blev ett 2:a pris för Vittra (hon hade lite för dålig kontakt) och ett 1:a pris för Stella. Även Herta fick ett 1:a pris. Det var verkligen fin utdelning på ett sent skogsprov! Och dessutom var det Stellas premiär i öppenklass ❤ Kvällen avslutades med en fantastisk god middag signerad kockarna och värdinnorna Anna & Anna (Nylander och Björk) och ett helt gäng trevliga Västerbottningar. Det blev en sen kväll med massor av jakt- och hundsnack. Stort tack Anna och Ingemar som ordnade provet! Vi kommer gärna och parkerar KABE:n hos er igen 🙂

Domare Ingemar Sjöström, Tomas och Stella redo för släpp

Nästa tillfälle för oss blev två veckor senare, Ingemar och Anna som har kontakter på Gotland hade fixat ett särskilt prov på ön i början av november och det fanns platser över. Vi var inte sena att haka på, tiden var för knapp för att hinna organisera något ”genrep” för hundarna som mest jagat på skog i höst. Men va’fasen, friskt vågat! tänkte vi och styrde kosan söderut.

På Gotland möttes vi av varma vindar, vi inkvarterade oss i en stuga på mysiga Gangvide farm. Dagen efter var det dags för prov. Även nu hade vi anmält alla tre i öppenklass, eftersom det var fältprov med parsläpp så var vi en lite större grupp. Vittra startade fint, sökte av ett par fält och fattade sedan stånd inne i ett oigenomträngligt törnsnår. Vi trocklade oss in till henne och hon började gå på löpor, försvann längre in i skogen. Jag (Maria) lyckades krångla mig ut ur törnesnåret och började söka efter Vittra i åkerkanten, misstänkte att hon var efter någon löpande fasan… ända tills jag hörde det omisskännliga drevskallet. Rådjursjävlar! Vittra stöter ju gladeligen klövvilt precis som sin mor, men håller inte i mer än någon minut precis som det är tänkt att en vorsteh ska jobba. Men våra jaktprovsregler utgår enbart från fågel, och att stöta klövvilt är lika med att man åker ut. Så när Vittra kom tillbaka efter någon minut var det bara för matte att lyfta på hatten. Ytterligare en hund i gruppen fick närkontakt med rådjuren och fick utgå.

Tomas gick med Casper och Stella. Casper hade nog behövt någon dags kalibrering för att fatta att man kan jaga även på stora gräsmattor. Han lämnade knappt husses fötter… Efter 1,5 släpp insåg Tomas att det var lönlöst och kopplade honom. Stella gick däremot fantastiskt fint och fick mycket släpptid och lovord av domaren. Han noterade att hon utnyttjade vinden och marken mycket rutinerat, sökte på ”rätt” sida av dikena. Det var kul att höra med tanke på hennes ringa erfarenhet – det här var Stellas tredje tillfälle på fält efter de två dagarna i samband med Junkkari i september! Det var bara en fågelsituation som fattades för en fin prisvalör… Tillslut kom vi till ett parti där det fanns fasaner. Som vanligt tog dom sin tillflykt nere i dikena, Stella började markera men fasantuppen rasslade iväg i diket innan hon hann spika den och tog sedan till vingarna. Då kunde inte vår unga fröken hålla sig och drog efter… Dammit! Så var den provdagen över för oss. Men två av våra hundar behöver inte skämmas för sina egenskapspoäng i alla fall 😉 Vi får komma igen nästa år, bättre förberedda förhoppningsvis 😉 Gotland är fantastiskt fint på senhösten! Härliga vilttäta marker på gott och ont… Det är kruxet när man har klöv- och hårviltsintresserade hundar som våra. Egentligen är dom ju precis som rasen ska vara! En allroundhund som man ska kunna ta med ut på jaktmarken och jaga enligt jakttabellen. Vorstehn ska stå för tryckande vilt, stöta och skalla på hårvilt, spåra och apportera på land och i vatten. Men när man som vi försöker meritera hundarna så blir allroundegenskaperna en belastning som provreglerna ser ut i dag.

Under hösten som gått har vi fått trevlig rapporter från de flesta av våra valpköpare, framförallt till de två yngsta kullarna födda 2021 och 22. Vittra och Jorms avkommor som föddes i mars i år har fått följa med en del ut i skog och mark med sina ägare. Vi har haft besök av Patrik och Veronica från Sundsvall med Radja som fått bekanta sig med rapphönsen. Hon är en härlig glad tjej med alla egenskaper på rätt plats för sin ålder. Av Stellas syskon i PT kullen har förutom hon själv Canelle och Milou startat på prov under senare delen av hösten. Ägarna till PT kullen rapporterar om hundar med stor jaktlust och mycket motor, inte helt lätta att ”styra”. Anna-Carin och Milou kammade hem ett 2:a pris på fältprov. Från Jacqueline och husse Erik i Luleå har vi fått rapport att hon jagar fint i skogen och husse fått fälla första tjädern för henne 🙂

Jacqueline med sin första tjäder

Radja står för rapphöns

Akkar och matte tränar viltspår

Ett par utställningar har vi också hunnit med, SKK:s internationella i Sundsvall där jag fick tacksam handlerhjälp av Veronica som visade Vittra eftersom hon och Stella nu båda gick i jaktklass, samt att jag ställde Casper i jaktklass. Både Vittra och Stella fick excellent men blev utan CK. Casper däremot slog till med sitt första CERT, samt CACIB och slutligen BIM. Vår insats på utställningen var över på någon timme eftersom det var bara en handfull anmälda i rasen.

Snygg-Casper ❤

Desto fler var det i Umeå förra helgen där vi var på SVK:s traditionsenliga novemberutställning. Åter igen belönades Casper med CERT, bästa hane och slutligen BIM som den här gången smällde lite högre med den stora konkurrensen av många snygga hundar! Både Stella och Vittra fick åter igen nöja sig med excellent utan CK. Vittra får alltid fin kritik utan några större avvikelser, så jag tycker hon borde vara värd sina CK:n snart ❤ Vi tar nya tag med vänstervarvandet till våren!

Planeringen av vår nästa kull fortgår alltjämt, till Tuulas tredje (och kanske sista?) kull är vi extra noga med att allt ska kännas rätt med den hane vi väljer. När vi var i Finland tittade vi på två fina kandidater och hade bestämt oss för den ena av dem, men så precis när vi skulle lägga ut den planerade parningen kom ny information som gjorde att vi fick tänka om igen… Det är inte lätt det här med avel, det handlar inte bara om att para två duktiga jakthundar med varandra, man måste även ta hänsyn till hälsohistoriken hos båda familjerna som ska kombineras, och hur deras stamtavlor stämmer ihop. Dessutom vill vi kunna bidra med genetisk variation till rasen i stort, och inte bara återanvända linjer som det redan finns många av. Det är så mycket mer som ska stämma… och ju mer man forskar desto mer petig blir man! Men nu hoppas vi att vi har hittat rätt och inom kort kan presentera vår planerade kull 🙂 Tack för tålamodet alla som väntar på besked om valpar efter Tuula ❤

På tal om valpar så kan Tuula nu titluera sig trippelmormor! Vittra och Lovis har ju varsin kull på tillväxt, och den 10 november födde deras syster Miramis sju fina valpar efter pappan Michrima På G ”Pigge”. Vi ser fram emot att följa kullens äventyr framöver, för den som är sugen på valp efter denna intressanta kombination så finns valpar kvar att tinga! Följ denna länk för mer information 🙂

/Maria

Riksprovet och hösten så här långt

Över en månad har gått sedan den efterlängtade premiären 25 augusti, vi är mitt i vår bästa tid på året – hösten! Måtte snön dröja ett bra tag än så att vi hinner njuta av många jaktturer än. Nattfrosten har gjort sitt intåg och lövträden byter allt mer skepnad till sina sprakande höstfärger. För min del fick det gärna vara höst 6 månader om året, kan ingen stoppa tiden?

Sedan jag skrev något sist har mycket vatten runnit under broarna på hundfronten. Jag har många gånger tänkt sätta mig framför datorn och blogga, men tiden har i stället gått åt till aktiviteter ”IRL” och det har slutat med några bilder och blänkare ”i farten” på Facebook. Den här söndagen när Tomas sover ut efter nattskiftet, hundarna ligger förnöjda och slöar i köket medan det är ruggigt surväder ute känns det som en lämplig dag för mig att pränta några rader här.

Dimma – finaste nannyn för våra valpar ❤

Sommaren handlade mest om Tuulas valpar och deras uppväxt, kontakter med valpköpare och lite ”underhållsträning” av eftersöksgrenar med Tuula och Nelly, jag har också tränat en hel del viltspår med Tuula. Efter tre starter på viltspårprov med tre 1:a pris kunde hon kvittera ut sitt viltspårchampionat 🙂

Ända sedan i våras då vi fick veta hur illa ställt det var med Dimmas artros hade vi mentalt försökt förbereda oss för att ta avsked av henne. Dimma haltade omkring på gården men var för övrigt nöjd och lika go och glad som alltid, när hon fick bada och simma i tjärnen var lyckan total! Tillslut kom dagen då vi skulle hämta lille Casper, då kunde vi inte skjuta upp det längre – Dimma älskade ju valpar men vi ville förskona henne från stressmomentet med en ny flockmedlem. Det blev en omtumlande dag då husse först tog sista promenaden med Dimma, och senare på dagen hämtade vi upp lille Casper som fått lifta med en annan valpköpare från Luleå.

Våra härliga valpar ja – Vildvittra och Casper! Dom är en ständig källa till glädje och framtidstro. Vittra är över fem månader nu och snarare en unghund. Det finns en hel del att berätta om dem men det tar jag i ett senare inlägg 🙂

 

Premiärveckan spenderade vi liksom många tidigare år i Kittelfjäll där vi har vår stuga. Tyvärr fortsätter den dåliga riptillgången som hållit i sig i flera år. Vi jagade på flera olika fjällområden men det var samma överallt. Men tack vare att vi har två så rutinerade storgående hundar som Tuula och Nelly så fick vi en del fina situationer och fågel med oss hem. Fjälljakten är ju till största delen ren rekreation – de finns ju de som fjällvandrar utan vare sig hund eller bössa bara för upplevelsen, och för min del ”skjuter” jag bäst med kameran 😉 Det var härligt att se 10-åriga Nelly på fjället, det var som om hon hade en renässans! Gick hårt och starkt och skötte sina fåglar utmärkt. Hon är av samma slitstarka virke som sin mamma Strimma, hoppas hon håller sig lika pigg och fräsch några år till.

En magisk solnedgång när vi var på väg hem över Bergsjön efter en god middag hos Monica och Rolf.

Skön dag på fjället när vi provade ett nytt område. Toppenfina marker men skralt med fågel, åtminstone på förmiddagen.

Nelly – vår drottning briljerar!

Spännande med pippi tycker Vittra.

Väl hemma från fjällturen väntade några dagars älgjakt innan vi hakade på husvagnen och gav oss av söderut till nästa äventyr – Riksprovet som i år arrangerades på skog i trakterna kring Hällefors. Tomas och Tuula startade på fredagen. Vi hade hört av de som startade dagarna innan att det var skralt med fågel i skogarna. Så var också fallet för gruppen som Tomas och Tuula gick med tillsammans med domaren Dag Teien. Under skogsjakten hemma är husse inte alltid nöjd med Tuula som i bland går lite för stort och brister i kontakten. Men på något vis är det som att hon vet av när det är allvar på prov, och då sköter hon sig exemplariskt! Kanske beror det på att husse inte har någon bössa med sig, är mer skärpt och fokuserar mer på henne än på jakten. På prov gäller det att vara fokuserad och prestera under den begränsade släpptid man får, till skillnad från att gå ensam i skogen med hund och bössa då man har all tid i världen 😉

Fin morgon på väg ut i markerna.

Riksprovet gick i härliga marker.

Gruppen fick gå länge innan första fågelkontakten, det var Tuula som stod för den. Hon gjorde ett fint arbete på en tjäderhöna som hade löpt undan, tyvärr blev det inte läge för fällning eftersom fågeln gått i en cirkel och gick upp bakom hund och förare, så skytten fick salutera. Tuula hade nu gått full tid, inte gjort några fadäser och fått många lovord av domaren så Tomas slappnade av och kände sig nöjd med dagen. Ytterligare två hundar i gruppen hade fått fågelsituationer, den ena gick tyvärr efter för långt och fick utgå men den andre gjorde ett fint arbete och blev godkänd. Men domaren Dag hade ett ess i rockärmen som han valde att utnyttja – i början av dagen hade gruppen sett en tjädertupp lätta på avstånd. Den hade Dag inte gett upp tankarna på när gruppen var tillbaka i samma område. -Tomas, nu släpper du Tuula och ser till att hitta den där tuppen! Tomas som slappnat av och trott att han och Tuula var färdiga för dagen fick nu skärpa till sig igen! Åter igen var det som om Tuula läste sin husses tankar, hon la upp ett exemplariskt fint sök. När hon inte kom tillbaka där Tomas väntade sig se henne förstod han direkt att det var fågel på gång och var inte sen att utnyttja situationen. Rapportering har han och Tuula finslipat under jakten och den fungerar väl, så nu kom tillfället att få visa upp den på prov igen! Efter några försiktiga visslingar kom Tuula fram ur buskaget och tittade husse i ögonen på det där viset som inte kan misstolkas. -Häng på, nu kör vi! vinkade Tomas åt domaren och skytten, och tillsammans hängde dom på Tuula som med bestämda steg gick tillbaka dit hon kom ifrån. Efter en kort löpavance lättade inte den eftersökta tjädertuppen, men väl en orrtupp som skytten drog iväg ett skott på. Tyvärr blev det bom. Nu var tiden ute, och det var bara kastapporten kvar. Tyvärr även där blev det lite missförstånd då skott och kast kom innan Tomas hunnit ge klartecken, så Tuula reste sig upp från sittande. Sen tjorvade hon lite onödigt så husse fick ge henne en tillrättavisning innan hon kom in med fågeln.

Vår tillfälliga boplats där matte huserade under dagarna med den äldsta och yngsta generationen medan Tomas och Tuula gick prov.

Hellefors herrgård, fantastiskt vacker och trivsam miljö där riksprovet hade sin förläggning.

Vår saknade Dimma var på sätt och vis med under riksprovet. Jag sponsrade evenemanget med mitt företag Marias Galleri och visade därför upp några av mina hundporträtt i herrgårdens stilfulla miljö. Dimmas porträtt fick hedersplats på spiselkransen i en av salongerna ❤

På lördagen var det så dags för eftersöksgrenarna. Endast sju ekipage i elitklass hade blivit godkända på fältdelen, det var synd att det var ont om fågel annars hade startfältet varit större. Förmiddagen började med släpspår på kanadagås som Tuula fixade utan problem. Men nu började fjärilarna fladdra i magen på Tomas! Läget var precis samma som under riksprovet i Mittådalen i fjol, då Tuula inte klarade vattenarbetet efter att ha fått en sjua på fält och fixat spåret med full pott. Det var så surt! I fjol var hon en av de yngsta startande elithundarna, om hon hade klarat vattnet hade hon varit med i toppstriden. Det fick bara inte hända igen! Vi är väl medvetna om att vattnet inte är Tuulas starkaste sida. Hon är ingen spontanbadare, och vi har jobbat en hel del med att få henne att gå rakt i vattnet utan tvekan. Hela sommaren har vi tränat på alla upptänkliga varianter av elitvatten och utsatt henne för olika former av utmaningar så förutsättningarna var helt klart bättre än i fjol.

Laddade och nervösa elit-ekipage inför vattenarbetet!

Nu gäller det gumman!

Platsen för vattenarbetet var den här gången en kanal, där hunden skulle simma över blankvatten över till andra sidan och hämta anden som låg gömd i vasskanten. En bit längre ner fanns en bro där vi i publiken satt på första parkett. När det var dags för Tomas och Tuula att starta var husse nästan sjuk av nervositet, och jag som satt bland publiken med kameran skjutklar vågade knappt titta genom sökaren. Tomas tog god tid på sig att rikta in Tuula mot udden där fågeln låg gömd innan han kommenderade ut henne. Hon tog ett par steg fram mot vattenbrynet, tvekade och började sen gå längs stranden för att hitta en bättre igång. Tomas vågade inte låta henne hållas, så han röt i ordentligt och dirigerade henne UT! då gick hon värdigt i vattnet som den prinsessa hon är, simmade ut och löste uppgiften utan problem. Vilken lättnad! Alla sju ekipagen klarade båda eftersöksmomenten så samtliga var med i striden om de prestigefulla pallplatserna. Nu återstod några timmars spännande väntan innan vi fick veta resultatet under middagen och prisutdelningen!

Tomas riktar in Tuula. Domaren Dag Teien vet vad som står på spel men behåller sitt pokeransikte 😉

Vilken lättnad! Riksprovet 2019 avklarat med samtliga moment godkända. Tomas har nog aldrig någonsin varit så nervös på ett jaktprov tidigare 😉

Prisutdelningen under ett riksprov är en långdragen historia där spänningen byggs upp bit för bit. I omgångar mellan förrätt och huvudrätt presenteras avtackningar där markvärdar, sponsorer, funktionärer uppmärksammas för sina insatser innan man slutligen är framme vid pristagarna. Först ut presenterades unghundsklassen, där vinnaren blev en trevlig korthårshane vid namn Valkia-Aidan Ajax med husse Owe Fredriksson från Nordmaling, Västerbotten. När det blev dags för elitklassen ropades Tomas upp, Tuula fick pris för bästa fälthund med CACIT! Dessutom fick hon ett pris för bästa rapportering. Spänningen var olidlig när alla utom de tre främsta hundarna ropats upp och Tuula var en av dom! Det slutade med att hon kom på andra plats efter strävhårstiken Glesbygdens Hildur och husse Erik Gustafsson, också från Västerbotten. På tredje plats kom Anders Andersson med Jaktfröydens BBB Grave Digger. När vi fick höra de fullständiga resultaten förstod vi att vattenmomentet måste ha varit spännande även för domarna, Hildur och Tuula låg då på samma poäng! Dom var de enda två elithundarna som fått fältbetyg 8 och båda hade 9 poäng  på apporten, det visste domarna men inte deltagarna. På ett riksprov hålls alltid betygen hemliga fram till prisutdelningen för att öka spänningen 🙂 Vattnet blev det avgörande momentet, Hildur klarade det prickfritt medan Tuula fick betyg 9 och tappade då fem poäng. Hade de båda fått samma slutpoäng så hade Tuula stått som vinnare eftersom hon är den yngre av de två. Men vi hänger inte läpp för det, vi är otroligt glada och stolta över vår otroliga hund! Hon bara levererar och levererar – vi vet vilken kapacitet hon har. Just därför är det så kul att visa upp henne i sammanhang där landets bästa hundar samlas. Kul kuriosa är att Hildur är dotter till Fjällbrisens Gira som vann riksprovet i Mittådalen 2011 då vår Nitro kom på tredje plats. Dessutom delade vid då stuga med Giras matte Hanna Holmberg som är uppfödare till Hildur.

Här är en länk till samtliga resultat från elitklassen. Och här är en länk till Tuulas kritik, trevlig läsning är det 🙂 Åter igen har vi fått uppleva ett trevligt riksprov, suveränt anordnat av Mellansvenska vorstehklubben!

Riksprovsvinnarna 2019 – två rutinerade skogsjägare från Västerbotten 🙂 Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur i elitklass och Owe Fredriksson med Valkia-Aidan Ajax i unghundsklass. Stort Grattis!

Riksprovet var vår enda provstart det här året, nästa år är vi på banan igen med våra två unghundar. Det ser vi fram emot! Men vi följer med spänning de av våra valpköpare som är aktiva på jaktprov, där Frederik och Tuulas kullbror Metso varit det flitigaste ekipaget så här långt. Metso är meriterad på alla underlag och går riktigt bra, men har haft oflyt på proven där olika omständigheter ställt till det så de högre betygen har uteblivit. I höst har dom hittills fixat 2X2:a pris på fjäll med fina omdömen, vi håller tummarna benhårt att 1:an snart sitter där – det är dom så värda! ❤

Nu ser vi fram emot fortsatt jakt, närmast väntar en tur till Kittelfjäll igen för att se om mer ripa ”frusit fram” sen premiären 😉

/Maria

Ny jaktchampion!

Så har vi då fått vår fjärde jaktchampion, den tredje med vårt kennelnamn:

SEJCH Kungshällans UF Tuula

Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.

Det känns riktigt stort! 😀 Tuula är den yngsta hittills av våra hundar som uppnår den åtråvärda titeln (2 år och 4 månader) och hon gjorde det med bravur, en 8:a på skogsprov. Det är också första gången någon av våra hundar får ett så högt fältbetyg på skogsprov, den det svåraste fältslaget att bemästra. Vi upphör aldrig att imponeras av vår lilla tjej som varit så självklar ända sen hon var valp ❤

Men vägen till det sista 1:a priset var allt annat än spikrak. Inför den här hösten hade vi siktet inställt på att ge Tuula så många chanser på jaktprov som vi bara kunde, det var hon värd! Hon lyckades knipa ett 1:a pris på fjällprov i Klimpfjäll, men sedan började motgångarna. Andra dagen var det busväder på fjället med regn och stormvindar från alla håll. Tuula kämpade på och hittade fågel, men det blev ingen jaktbar situation. Tredje och sista dagen invaderades fjället av skjutglada italienare som spridde ut de få ripor som fanns för vinden så provgruppen hittade bara några enstaka fåglar, eller så markerade hundarna nedslagsplatser där den italienska skyttelinjen svept fram och fällt fågel. Tuula fick mycket släpptid de två återstående provdagarna, men det blev ingen fler premie den helgen.

Tuula lunchvilar i Klimpfjäll

Efter provet åkte vi vidare till stugan i Kittelfjäll. Efter en vilodag med stugpyssel tog vi en tur upp på fjället. Tyvärr är många områden stängda så det fanns inte så mycket att välja på. Vi fick en fin dag på fjället i skönt väder, men tyvärr ont om fågel. Vi hittade en kull på hela dagen och en singelripa som Tuula lyckades spika och matte fälla, så dagen blev räddad 🙂 Sen hade vi kontakt med några skogsfåglar på vägen ner från fjället. Vädret blev sämre så vi jagade ingen fler dag utan ägnade oss åt att fylla på vedförrådet inför vintern och åkte hem till våra fågelrika skogsmarker i stället.

Tuula fjällracer

 

Fint på fjället så här års.

 

Tuula med en singelripa som matte fick fälla för henne i Kittelfjäll.

Lite senare kom Tomas och Tuula med på ett särskilt prov i Gräftåvallen, även där fortsatte missflytet. Lång släpptid men ingen fågelsituation. Sista chansen var skogsprovet i Solberg den 6-7 oktober, vid det laget hade Tomas börjat tappa hoppet och kände att han bränt på tok för många värdefulla jaktdagar på att kuska runt på prov utan resultat. Men om man har ett mål i sikte måste man satsa hårt och vara beredd på att det kan bli ett antal misslyckade försök längs vägen. Om man bryter ihop och ger upp efter första motgången så kommer man ingen vart! Och vi vet ju vad Tuula går för, så Tomas bröt ihop och försökte på nytt…

Första dagen i Solberg blev ytterligare en nolla till protokollet, men dag två så stämde äntligen allt! Fåglarna var skygga, Tomas visslade in Tuula från stånd två gånger men fåglarna hade hunnit dra när han och domaren följde henne tillbaka. Tredje gången gillt satt en tjäderhöna kvar så det blev en godkänd fågelsituation. Domaren berömde henne mycket och sa att han gärna velat ta med sig henne hem 😉

Nu är jaktproven ett avslutat kapitel för Tuula i och med championatet, hädanefter blir det 100% jakt. Men nästa år när riksprovet arrangeras i skog känns det väldigt lockande att anmäla henne! Riksprov är ju ändå lite mer än ett vanligt prov, en lite festligare tillställning som också innebär många trevliga möten med likasinnade vorstehnördar, uppfödare och inte minst hundar!

Nu ska jag (Maria) återuppta försöken att skrapa ihop tre CK:n så Tuula kan få lägga till ett utställninschampionat, det borde inte vara helt omöjligt eftersom hon överlag fått excellent med bra kritik och har ett CK i juniorklass. Även där gäller det att inte ge upp när man snubblar på mållinjen gång på gång 😉

Tuulas bror Metso och husse Frederik startade också i Solberg, tyvärr hade dom stolpe ut. Skogen är inte lätt, speciellt så här pass sent på hösten! Men sedan tidigare i höst har dom lyckats ta ett fint 2:a pris på skogsprov i Dalarna, ett av få ekipage som lyckades gå till pris under den provhelgen, samt ett 2:a pris på fjäll i Mittådalen. Metso är en härlig kille med samma egenskaper som syrran Tuula, så bara dom har lite flyt framöver så kommer fler och högre premier på jaktprov.

Stolt Metso på fjället. Foto: Frederik von Essen

Syrran Kaisa har varit otursförföljd med skador och löp som ställt till jakt- och provplanerna för matte Hanna som var taggad att starta i öppenklass med henne den här hösten. Men hon har i alla fall hunnit fixa middag till husse och matte 🙂

Nöjd Kaisa efter väl utfört arbete. Foto: Hanna Elgemyr.

Brorsan Matti har gjort eftersöksgrenarna i sommar men husse la krutet på att finslipa honom på jakt och avvaktar med provstart. Han har också vuxit upp till en stark jakthund och drar sig inte för att apportera räv.

Matti – stolt som en tupp! Foto: Samuel Jakobsson.

Vi har också fått trevliga rapporter från Kyllikki och husse Simon som vid det här laget blivit ett sammansvetsat team i skogen.

Stolt och nöjd Kylli. Foto: Simon Hellgren.

Vi blir så glada att få rapporter från valpköparna och se att hundarna vi fött upp får göra det dom älskar och är födda till ❤ Överlag utifrån de rapporter vi fått så är det mycket motor i UF kullen. Flera jagar i mycket skogen, hundarna är fortfarande ungdomligt ivriga och brister en del i kontakten, det gör även Tuula. Med jämna mellanrum får man påminna henne vem som styr jakten. Det är inte helt lätt att lära sig hantera skygga skogsfåglar, så det blir ett antal stötar för de jaktsugna ungdomarna innan dom lär hur dom ska ta sig an dom. Men ju mer man är ute och jagar tillsammans, desto mer stärks samarbetet och med åldern lär sig hunden att om man håller bra kontakt med den som bär bössan och tar det lugnt och tänker till när det börjar lukta tjäder brukar det löna sig i form av härliga smällar och översvallande beröm från bössbäraren. Lyckan när man får fälla en rejäl gammeltupp efter fint samarbete är oslagbar!

Tuula med sin första gammeltupp.

Nu ska vi själva fortsätta njuta av den milda fågelrika hösten och hoppas på många fler fina dagar till i skogen innan vintern slår till. Nästa vecka är vi lediga båda två, planen var att ta en sen tur till Kittelfjäll, men med tanke på den dåliga riptillgången och många stängda områden så känns det som att gå över ån efter vatten… I stället ska vi försöka göra några turer till högre belägen skogsmark här hemma för att prova på lite nya marker där det också kan finnas en del ripa.

Hösten är en härlig tid!

/Maria