Nu är det inte ens en vecka kvar innan MT-kullen börjar ”flyga ut boet” till sina nya hem. Veterinärbesiktningen är bokad nu på tisdag då de fyller 8 veckor, och redan samma dag flyttar den första valpen. Som vanligt med en valpkull har det varit intensiva men ack så roliga veckor då vi fått följa det här gänget från nyfödda små knyten i valplådan till små självständiga individer. Valparna fick sina namn från karaktärerna i serien ”Vikings” och uppföljaren ”Valhalla”, som vi plöjde förra vintern, och passar på att se om nu. Ragnar Lodbrok, Erik Röde, Ubbe, Hvitserk, Floki, Lagherta, Gisla och Siggy blir valparnas namn.
Det var många som var intresserade av en valp efter Tuula och Midas, det var inte lätt för oss att välja ut vilka vi skulle erbjuda valp. Men placeringen blev tillslut från norr till söder: Tennevoll/Nordnorge, Koskullskulle, Docksta, Lövvik, Ånge, Östersund, Stockholm och Ludvika. Valparna blir ganska spridda även den här gången, men vi är glada att vi får två i vår absoluta närhet här i Höga kusen och ytterligare två i Ånge och Östersund som kommer tillhöra samma lokalavdelning SVK Jämtland/Västernorrland. Vi hoppas förstås att vi får möjlighet att träffa samtliga som vuxna, men dessa fyra räknar vi med att vi får träffa lite oftare under uppväxten. Det känns bra eftersom vi inte sparar någon valp själva den här gången ❤ Även om det blir tomt när alla flyttat så ska det bli skönt att komma ur ”undantagstillstånet” som en valpkull innebär, speciellt nu på slutet! Det märks verkligen att varje valp behöver sin egen familj som ägnar den all uppmärksamhet. Valparna är otroligt sociala och kärlekstörstande, man känner sig som en bläckfisk när man försöker få händerna att räcka till att klappa och klia alla, samtidigt som man försöker freda kläder och tår från att bli tuggade av små sylvassa tänder 😉 Tuula har varit en fantastisk mamma, liksom med sina två tidigare kullar. Men nu är hon ganska less och försöker hålla sig undan valparna, som gärna vill ”snutta” även om hon i stort sett sinat på mjölk. Hela vår flock har som vanligt varit engagerade i valparnas fostran, dom har fått lära sig flockens språk (och att ducka när storasyster Stella busar för våldsamt med dom 😉 )
Som vanligt har min kamera gått varm, vi har uppdaterat flitigt på vår facebooksida med både foton och filmer från valparnas vardag. Här är ett urval bilder, fler finns i MT-kullens album på vår facebooksida.
På grund av valparnas ankomst så kunde vi inte komma iväg till Kittelfjäll tillsammans under den bästa jakttiden sista veckan före 15 mars. Men Tomas tog Vittra och Stella med sig och åkte upp för några dagars jakt. Dom fick fina dagar, båda tjejerna jobbade på fint och ordnade några ripor i säcken åt husse. Det var också ett ”genrep” inför provstarten i Mittådalen ett par veckor senare.
Vittra står och Stella sekunderar. Vi jagar alltid med hundarna i par, dom får från första början lära sig att jaga självständigt utan att störas av den andre och även respektera en partner som står för fågel.
Även den här gången fick Tomas ge sig iväg ensam med Vittra och Stella medan jag höll ställningarna med valparna hemma. I år gick provet på nya marker, tyvärr visade det sig vara skralt med ripa i området. Både Vittra och Stella jobbade oförtrutet utan att ge upp på lördagen, och båda fick mycket beröm av domaren. Men fåglarna lyste med sin frånvaro… Först på slutet när provgruppen nästan var tillbaka vid bilarna hittade gruppen fågel. Stella valde fel sida av en bäckravin, så det blev i stället hennes parkamrat som hittade fåglarna. Men Stella sekunderade i alla fall förtjänstfullt och lät sig kallas av.
Fina marker och härligt väder – men vad hjälper det om det inte finns fågel?
Dagen efter vaknade Tomas och hundarna till en iskall morgon, termometern utanför husvagnen visade -20 grader. Provledningen avvaktade ett tag, men då den envisa kylan vägrade ge med sig fick man tillslut ställa in provet. Det var bara för Tomas att haka på husvagnen och bege sig de dryga 40 milen hem igen… Tråkigt, när vi vet vad vi har i våra två härliga tikar och gärna vill få det ”på papper”. Men så är det med fjällprov på vilda fåglar, och vädret kam man inte styra över. Men ingen av våra tikar kommer behöva skämmas för sina kritiker eller egenskapssiffror! Tyvärr finns inte tid för oss att haka på något särskilt prov den är sista tiden innan valparna levereras. Vi får ta nya tag med prov till hösten igen. Nästa år planerar vi ingen valpkull, då ska vi se till att njuta av den bästa tiden med jakt på vårvinterfjället!
Natten mellan den 21 och 22 februari föddes Tuula 8 fina valpar. Hennes tredje kull och Kungshällans nionde i ordningen. Tuulas temperaturfall, det första tecknet på att valparna gör sig redo att födas, började redan på morgonen den 21:a. När klockan hunnit bli 22 kom den första valpen, en präktig skimmelhane. Sedan kom en hel rad med bruna valpar med mellan 30 minuters till en timmes mellanrum. Pappa Midas färg verkar ha slagit igenom ordentligt! 😉 När den sjunde valpen, en skimmelhane, hade fötts var klockan 02 och Tuula verkade klar. Vid det laget var vi rejält trötta och grusiga i ögonen. Vi bäddade rent i valplådan och Tomas tog vaktskiftet i soffan för att hålla koll om Tuula skulle behöva gå ut. Precis när han började slumra in väcktes han av ljud från valplådan, Tuula hade fött ytterligare en valp – en brun hane!
Stolt och duktig mamma Tuula ❤På morgonen var hela flocken nyfikna på nykomlingarna. Vittra längtade efter att få komma in och hjälpa till, men det tog ett par dagar innan Tuula tillät det.
Valparna var jämna i storleken och Tuula skötte det hela som den rutinerade mamma hon är. Fördelningen blev fem hanar – tre bruna och två skimmel, samt tre bruna tikar. Vi hade hoppats på några fler tikar men är förstås glada och lättade att allt gick så bra. Tuula lyckades dessutom tajma in valpningen perfekt eftersom vi båda var lediga, det känns alltid tryggt att vara två om att ta emot en valpkull. Jag glömmer aldrig de dramatiska dygnen 2016 då Nelly kämpade med sin valpning som inte kom igång. Tomas jobbade nattskift och det hela slutade med att jag fick ge mig i väg till Sundsvall och tillbringa en lördagsnatt på djursjukhuset medan Nelly genomgick kejsarsnitt.
Tyvärr kommer valparna inte att räcka till alla som anmält intresse. Vi är så glada och hedrade av den stora responsen, alla trevliga samtal, mail och besök ❤ Så många trevliga familjer med toppenhem att erbjuda -vi skulle önska att vi kunde erbjuda en valp åt allihop! Vi har avvaktat några dagar sedan födseln för att se att alla valpar utvecklas som dom ska, men nu väntar den otacksamma uppgiften att gå igenom intresselistan och bestämma oss för vilka vi kan erbjuda en valp. Det är otroligt frestande att behålla en själva, vi tror verkligen stenhårt på den här kombinationen! Men vi får lov att vara realistiska eftersom vi redan har fyra hundar i aktiv ålder som alla behöver sin beskärda del av jakt och uppmärksamhet. Nu ska vi bara njuta av de åtta veckorna som vi får rå om Tuulas troligtvis sista kull innan de ger sig ut på sina livsäventyr i nya hem ❤
De två skimmelpojkarna
För ett par veckor sedan tog vi en tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. På grund av den kommande valpkullen var det vår enda chans att komma iväg tillsammans. Vädret var skovigt, innan vi åkte hade det varit rejält kallt ner mot -30 grader, men då vi kom upp hade det slagit om till nollgradigt. Det blev några dagar med blåst och varmgrader, alla sjöar blev till blöt blankis. Föret uppe på fjället var skarpt. Men vi fick tre hyfsade jaktdagar, hundarna kämpade på och fixade några ripor i säcken. Lite surt är det att vi missar den bästa tiden för jakt, den sista veckan före 15 mars. Men vi får ta igen det nästa år då vi tänkt ha uppehåll med valpar 🙂
Vittra och Stella var de som fixade fåglarna de här dagarna (y)
/Maria
PS: För er som vill bli utsatta för daglig ”valpaspam” de närmaste veckorna, följ vår Facebooksida! 🙂
Nu har det gått fem veckor sedan Tuula och Midas hade sin jul-date, och vi kan definitivt säga att det gav resultat! Tuula har alltid varit matfrisk, men ju längre in vi kommit på det nya året – desto mer matfixerad har hon blivit. Nu kan man tydligt se en liten ”bula” på hennes annars slanka figur, den blir tydligare för varje dag ❤
De senaste gångerna vi haft valpar har vi inte gjort något ultraljud eftersom vi varit i Kittelfjäll och jagat när det var aktuellt, dvs mellan vecka 3 och 4 efter parning. Det handlar ändå bara om någon veckas ytterligare väntan innan man ser de första tecknen på dräktighet, så vi brydde oss inte om att göra det den här gången heller. Antalet valpar går ändå inte att se exakt på ultraljud. Vi har heller aldrig röntgat någon tik för att räkna valparna. Det får bli vad det blir, vi ser fram emot att välkomna Kungshällans nionde kull omkring den 23 februari – som också råkar vara kennelmatte Marias födelsedag!
För ett par veckor sedan HD/ED röntgade vi Stella, morgonen därpå låg mailet från SKK i inkorgen med det glädjande resultatet AA/UA på höfter och armbågar. Det var förvisso väntat eftersom vi hittills haft bra statistik på våra kullar, men man är alltid nervös att det någon gång ska komma ett undantag. Det innebär att Stella nu kvalar in på Svenska vorstehklubbens lista för avelsgodkända tikar 🙂 Det lär nog dröja ett bra tag innan det blir aktuellt med valpar efter Stella, först ska vi hinna med en massa jakt och annat kul, BPH, viltspårprov och fler jaktprov. Men drömma kan man ju göra, och börja spana efter intressanta hanar 😉 I skrivande stund är fem av sex syskon i kullen efter Tuula och Pedro du val de Céze friröntgade.
Just nu är det högsäsong för toppfågeljakt här hos oss, en jaktform som framförallt Tomas kommit att uppskatta allt mer. Under sin 17-dagars ledighet nu i januari har han passat på att utnyttja de fina vinterdagarna till att skida runt i våra skogar på jakt efter tuppar. Vi har riktigt gott om fågel på våra jaktmarker så han har fått fälla ett gäng tjädertuppar. Jag hängde också med en dag, lite skeptisk eftersom det är långa tuffa transportsträckor att skida innan man kommer upp till den jaktbara terrängen i vårt kuperade landskap. Men just den här dagen blev vi belönade med alldeles underbart vinterväder och gott om tjädertuppar, varav vi fick fälla varsin.
Här är en liten film jag klippte ihop från jaktdagen:
När vi har några tjädertuppar hängande för jämnan så passar vi på att träna Stella inför de utmaningar hon står inför på skogsjakten och eftersöksprov i elitklass. Vi har även tinat upp räv med jämna mellanrum. Stella är en arbetsmaskin som älskar att apportera. Med sin starka atletiska kropp är hon också en sjujäkla draghund! Synd bara att hon har en husse och matte som är så skraltiga skidåkare… Vi gör vårt bästa att ”skidtolka” efter henne, och hon är ett outröttligt draglok tillsammans med Casper när jag kör fyrspann med släde, ett av vinterns stora nöjen 🙂
Nu är det äntligen bestämt, hanen vi valt till Tuulas tredje kull blir Meracus Midas 🙂 Han är finskfödd men har helt tyska linjer från välrenommerade kennlar bakåt i stamtavlan. Vi har som vanligt gjort noggranna efterforskningar innan vi bestämde oss, och vi har fått genomgående positiva referenser om Midas, hans syskon och avkommor från flera olika håll. Föra helgen fick vi möjlighet att träffa Midas och hans son Fjällbrisens Yrax när hans ägare Anders och Annica hade vägarna förbi oss.
Midas och Tuula känns som en riktigt lovande kombination, dom har en hel del gemensamma egenskaper: förmågan att fokusera och sortera intryck i samband med jakt, sund och hållbar fysik och lugn mentalitet. Midas har två kullar i Sverige och en i Finland, hans linjer är inte alltför vanliga i norden så kombinationen bidrar till genetisk mångfald, något som är en viktig målsättning för alla kullar vi planerar.
Vi skulle så gärna velat behålla en valp från den här kombinationen, men hur frestande det än är så måste vi vara realistiska då vi har fyra hundar i aktiv ålder som alla är värda sin beskärda del av jakt och aktivering från oss. Att ”samla hundar på hög” är inte schysst mot dessa hundar som älskar ett aktivt liv med mycket jakt, och att omplacera någon av de äldre bara för att bereda plats för en ny valp finns inte heller på kartan för oss. De är våra älskade familjemedlemmar. Men när vi fått glädjen att äga en sådan once in a lifetime hund som Tuula känns det nästan som en skyldighet att försöka ”bevara” så mycket som möjligt av henne genom att låta henne få valpar. Vår förhoppning är att den här kullen förvaltas väl av sina blivande ägare, och kanske de också i sin tur för arvet vidare till glädje för många andra i framtiden.
Sen att det råkade bli en helbrun hane även den här gången är inte ett medvetet val, även om det kan se så ut eftersom fäderna till Tuulas båda första kullar är bruna. Men jag (Maria) erkänner att jag är svag för de bruna 😉 Nu väntar vi bara på att Tuula ska börja löpa, så blir det en tur till Tärnaby för en dejt med Midas.
I år har vi fått en lång höst! Men nu i slutet av november börjar den nog så sakteliga övergå i vinter. Vi har lite vitt på marken, men än så länge har södra Sverige fått den största laddningen snö medan vi i norr fortfarande väntar. Dagarna är korta, men det går fortfarande att hinna med några timmars jakt i skogen emellanåt.
Vi hade en gemensam ledig vecka i oktober, då vi höll öppet för att ta en sen tur till Kittelfjäll. Vi hade ju en härlig premiärvecka i gott sällskap, men tyvärr var riptillgången skral. Det känns korkat att ”åka över ån efter vatten” för att tom-gå på fjället medan det finns gott om skogsfågel här hemma i skogen! För att inte säga orättvist för våra jaktsugna hundar… Så trots att vi längtar efter vår kära mysiga stuga så skippade vi senhöstjakten på fjället.
Tjäderdrottningen Tuula med en av de många skogsfåglar hon fixat
Efter att ha sett vår unga krutdurk Stella ta för sig av fjällvidderna och de finska fälten så trodde vi att vi stod inför en utmaning när vi kom hem till våra skogsmarker. Men våra farhågor kom på skam – unga Stella visade sig ha ett fantastiskt fint skogssök! Hon håller kontakten och har en mycket fin näsa och förmåga att fokusera, precis som sin mamma Tuula. Det dröjde inte länge innan husse fick fälla den första skogsfågeln efter ett snyggt jobb. Däremot så har vi en del att jobba på med lydnaden, om fågeln går upp innan hon hunnit spika den så vill hon gärna gå efter med lock för öronen… Men hon har en fantastisk avance, den ska vi vara rädda om.
Sådan mor sådan dotter – Stella med sina första skogsfåglar
Det här året har vi haft svårt att pricka in de ordinarie jaktproven, förutom riksprovet och Junkkari. Tomas jobbschema har inte stämt med ett enda prov, och i vår egen lokalavdelning Jämtland-Västernorrlands vorstehklubb har de flesta fjällproven ställts in på grund av alla avlysningar i Jämtlandsfjällen. Det som förr var så fina och välbesökta provhelger i Mittådalen är nu så gott som omöjligt för lokalavdelningen at planera in med allt vad det innebär för ett så pass stort arrangemang med bokning av domare och funktionärer eftersom fjället kan bli avlyst på grund av renskötsel från den ena dagen till den andra… Nu fick vi i stället möjlighet att åka till Västerbotten och starta på ett särskilt skogsprov i Örträsk 🙂 Väl medvetna om de utmaningar det innebär att starta på skogsprov under lövfällningen på senhösten så chansade vi friskt och anmälde både Stella, Vittra och Casper. Eftersom Stella redan hade två 1:a pris i unghundsklass sedan vårvintern och dessutom startat både på Junkkari och riksprovet i unghundsklass så fick även hon gå i öppenklass.
På marken skulle det finnas några ripkullar, men med ett undantag så lyste de med sin frånvaro. I stället blev det lite otippat orrarna som räddade vår provdag! Enligt våra erfarenheter är orrarna de mest nervösa och svåra skogsfåglarna för hundarna. Men just den här dagen var dom ovanligt medgörliga. Alla hundarna kämpade på, Vittra hade två situationer, och rapporterade en gång när vi inte kunde hitta åt henne. Ann Lundgren och hennes Knallapportens Herta fick också två fina situationer. Sen var det Casper och Stella som fick disponera resten av tiden som återstod. Då solen började närma sig horisonten och tiden var knapp var det Stella som fick högsta prio av den släpptid som återstod. Och så tillslut, när vi börjat misströsta så spikade hon en orrkull inne i ett contortabestånd och gjorde ett snyggt jobb. Resultatet för dagen blev ett 2:a pris för Vittra (hon hade lite för dålig kontakt) och ett 1:a pris för Stella. Även Herta fick ett 1:a pris. Det var verkligen fin utdelning på ett sent skogsprov! Och dessutom var det Stellas premiär i öppenklass ❤ Kvällen avslutades med en fantastisk god middag signerad kockarna och värdinnorna Anna & Anna (Nylander och Björk) och ett helt gäng trevliga Västerbottningar. Det blev en sen kväll med massor av jakt- och hundsnack. Stort tack Anna och Ingemar som ordnade provet! Vi kommer gärna och parkerar KABE:n hos er igen 🙂
Domare Ingemar Sjöström, Tomas och Stella redo för släpp
Nästa tillfälle för oss blev två veckor senare, Ingemar och Anna som har kontakter på Gotland hade fixat ett särskilt prov på ön i början av november och det fanns platser över. Vi var inte sena att haka på, tiden var för knapp för att hinna organisera något ”genrep” för hundarna som mest jagat på skog i höst. Men va’fasen, friskt vågat! tänkte vi och styrde kosan söderut.
På Gotland möttes vi av varma vindar, vi inkvarterade oss i en stuga på mysiga Gangvide farm. Dagen efter var det dags för prov. Även nu hade vi anmält alla tre i öppenklass, eftersom det var fältprov med parsläpp så var vi en lite större grupp. Vittra startade fint, sökte av ett par fält och fattade sedan stånd inne i ett oigenomträngligt törnsnår. Vi trocklade oss in till henne och hon började gå på löpor, försvann längre in i skogen. Jag (Maria) lyckades krångla mig ut ur törnesnåret och började söka efter Vittra i åkerkanten, misstänkte att hon var efter någon löpande fasan… ända tills jag hörde det omisskännliga drevskallet. Rådjursjävlar! Vittra stöter ju gladeligen klövvilt precis som sin mor, men håller inte i mer än någon minut precis som det är tänkt att en vorsteh ska jobba. Men våra jaktprovsregler utgår enbart från fågel, och att stöta klövvilt är lika med att man åker ut. Så när Vittra kom tillbaka efter någon minut var det bara för matte att lyfta på hatten. Ytterligare en hund i gruppen fick närkontakt med rådjuren och fick utgå.
Tomas gick med Casper och Stella. Casper hade nog behövt någon dags kalibrering för att fatta att man kan jaga även på stora gräsmattor. Han lämnade knappt husses fötter… Efter 1,5 släpp insåg Tomas att det var lönlöst och kopplade honom. Stella gick däremot fantastiskt fint och fick mycket släpptid och lovord av domaren. Han noterade att hon utnyttjade vinden och marken mycket rutinerat, sökte på ”rätt” sida av dikena. Det var kul att höra med tanke på hennes ringa erfarenhet – det här var Stellas tredje tillfälle på fält efter de två dagarna i samband med Junkkari i september! Det var bara en fågelsituation som fattades för en fin prisvalör… Tillslut kom vi till ett parti där det fanns fasaner. Som vanligt tog dom sin tillflykt nere i dikena, Stella började markera men fasantuppen rasslade iväg i diket innan hon hann spika den och tog sedan till vingarna. Då kunde inte vår unga fröken hålla sig och drog efter… Dammit! Så var den provdagen över för oss. Men två av våra hundar behöver inte skämmas för sina egenskapspoäng i alla fall 😉 Vi får komma igen nästa år, bättre förberedda förhoppningsvis 😉 Gotland är fantastiskt fint på senhösten! Härliga vilttäta marker på gott och ont… Det är kruxet när man har klöv- och hårviltsintresserade hundar som våra. Egentligen är dom ju precis som rasen ska vara! En allroundhund som man ska kunna ta med ut på jaktmarken och jaga enligt jakttabellen. Vorstehn ska stå för tryckande vilt, stöta och skalla på hårvilt, spåra och apportera på land och i vatten. Men när man som vi försöker meritera hundarna så blir allroundegenskaperna en belastning som provreglerna ser ut i dag.
Under hösten som gått har vi fått trevlig rapporter från de flesta av våra valpköpare, framförallt till de två yngsta kullarna födda 2021 och 22. Vittra och Jorms avkommor som föddes i mars i år har fått följa med en del ut i skog och mark med sina ägare. Vi har haft besök av Patrik och Veronica från Sundsvall med Radja som fått bekanta sig med rapphönsen. Hon är en härlig glad tjej med alla egenskaper på rätt plats för sin ålder. Av Stellas syskon i PT kullen har förutom hon själv Canelle och Milou startat på prov under senare delen av hösten. Ägarna till PT kullen rapporterar om hundar med stor jaktlust och mycket motor, inte helt lätta att ”styra”. Anna-Carin och Milou kammade hem ett 2:a pris på fältprov. Från Jacqueline och husse Erik i Luleå har vi fått rapport att hon jagar fint i skogen och husse fått fälla första tjädern för henne 🙂
Jacqueline med sin första tjäderRadja står för rapphönsAkkar och matte tränar viltspår
Ett par utställningar har vi också hunnit med, SKK:s internationella i Sundsvall där jag fick tacksam handlerhjälp av Veronica som visade Vittra eftersom hon och Stella nu båda gick i jaktklass, samt att jag ställde Casper i jaktklass. Både Vittra och Stella fick excellent men blev utan CK. Casper däremot slog till med sitt första CERT, samt CACIB och slutligen BIM. Vår insats på utställningen var över på någon timme eftersom det var bara en handfull anmälda i rasen.
Snygg-Casper ❤
Desto fler var det i Umeå förra helgen där vi var på SVK:s traditionsenliga novemberutställning. Åter igen belönades Casper med CERT, bästa hane och slutligen BIM som den här gången smällde lite högre med den stora konkurrensen av många snygga hundar! Både Stella och Vittra fick åter igen nöja sig med excellent utan CK. Vittra får alltid fin kritik utan några större avvikelser, så jag tycker hon borde vara värd sina CK:n snart ❤ Vi tar nya tag med vänstervarvandet till våren!
Planeringen av vår nästa kull fortgår alltjämt, till Tuulas tredje (och kanske sista?) kull är vi extra noga med att allt ska kännas rätt med den hane vi väljer. När vi var i Finland tittade vi på två fina kandidater och hade bestämt oss för den ena av dem, men så precis när vi skulle lägga ut den planerade parningen kom ny information som gjorde att vi fick tänka om igen… Det är inte lätt det här med avel, det handlar inte bara om att para två duktiga jakthundar med varandra, man måste även ta hänsyn till hälsohistoriken hos båda familjerna som ska kombineras, och hur deras stamtavlor stämmer ihop. Dessutom vill vi kunna bidra med genetisk variation till rasen i stort, och inte bara återanvända linjer som det redan finns många av. Det är så mycket mer som ska stämma… och ju mer man forskar desto mer petig blir man! Men nu hoppas vi att vi har hittat rätt och inom kort kan presentera vår planerade kull 🙂 Tack för tålamodet alla som väntar på besked om valpar efter Tuula ❤
På tal om valpar så kan Tuula nu titluera sig trippelmormor! Vittra och Lovis har ju varsin kull på tillväxt, och den 10 november födde deras syster Miramis sju fina valpar efter pappan Michrima På G ”Pigge”. Vi ser fram emot att följa kullens äventyr framöver, för den som är sugen på valp efter denna intressanta kombination så finns valpar kvar att tinga! Följ denna länk för mer information 🙂
Förra veckoslutet spenderade vi i finska Österbotten, vi startade Stella på den stora unghundsmönstringen Junkkari som arrangeras av finska vorstehklubben i slutet av september varje år.
2017 övertygade våra vänner Petra och Gabriel Åberg oss att anmäla Tuula till Junkkari. Det blev Maria som gav sig av med Tuula till det som skulle bli ett äventyr vi sent ska glömma! Som helt bortkomna noviser både vad gäller fasanjakt på fält och det finska språket lyckades vi ta ett 1:a pris på provet och sedan hamna på tredje plats i den prestigefyllda finalen. (Här är en länk till inlägget jag skrev då).
Det gav mersmak, och när vi hade våra nästa unghundar Casper och Vittra 2020 var planen att starta på Junkkari igen, då kom Coronapandemin emellan. Men i år fick vi äntligen möjlighet igen med Tuulas yngsta dotter Stella! Den här gången stämde Tomas jobbschema för en gång skull så vi var lediga båda två, vi hängde på husvagnen och styrde kosan österut.
Innan provet fick vi möjlighet att följa med familjen Åberg med deras hundar Pictan Gibson (pappa till GT kullen) och Kungshällans GT Grim på fasanjakt på deras marker utanför Ilmajoki. I Österbotten finns gott om fasan, och även en del vilda rapphönskullar. Fasanerna är svåra för hundarna att hantera, dom har en förmåga att springa undan i de djupa diken som avgränsar spannmålsfälten. Stella sökte i med sin sedvanligt härliga fart och stil över stubbåkrarna, men stötte en hel del fåglar innan hon började lära sig hantera dom. Det syntes så väl hur hon sänkte farten och arbetade koncentrerat med vittringen, och hon fick avsluta dagen med ett fint jobb på fasan.
Stella racar över stubbenFamiljen ÅbergKungshällans GT GrimPictan Gibson ”farsan Baloo” som visade de yngre förmågorna hur fasanerna ska tasSpannmålsfält och grånande lador
Junkkari är öppet för alla kontinentala raser och lockar varje år över 300 startande, ett imponerande evenemang som saknar motstycke i norden! Till skillnad från vårt Riksprov så är Junkkari i första hand inte en tävling utan en mönstring av unghundar. Uppslutningen bland de som har unghundar från den aktuella årgången är stor, ofta ser man en hel kull från varje kennel i startlistan – både valpköpare och uppfödare tar chansen att få sina hundar/kullar utvärderade på både prov och utställning. Det blir många glada återseenden bland de som köpt valp från samma kennel. Bland de anmälda finns både nybörjare med sin första hund till ”gamla rävar”, samt inte minst uppfödare. Mönstringen består både av en exteriörbedömning och ett officiellt jaktprov i unghundsklass. För den som gillar att tävla så finns även det momentet med. De hundar som får 1:a pris på provet går vidare till finalerna som går på måndagen. Att gå vidare till final på Junkkari är stort och prestigefyllt! Deltagarna kommer till 99% från Finland, men en handfull svenskar brukar också vara med varje år. Många av de vorstehvänner vi pratat med tycker det verkar spännande att åka över starta på Junkkari men drar sig för krånglet med språket, och det kan vi hålla med om… Så gott som all information är på finska och finländarna pratar oftast inte svenska, så man får hanka sig fram på engelska. Men sedan vi var där 2017 har många förbättringar skett! Helt klart underlättar det om man har kontakter, och då gärna någon som pratar finska – Tack Petra! ❤
På lördagen var det dags för utställning för Stella. I år var det en ny samlingspunkt för evenemanget, Hotell Simpsiö utanför Lapua. Det var en toppmodern skidanläggning på ett litet berg i det annars ganska platta landskapet, fint och trevligt om än inte lika mysigt som den gamla kursgården Karhunmäki som tidigare var centrum för provet.
Utställningen är en exteriörbeskrivning där hundarna gås igenom noggrant enligt ett omfattande protokoll. Stella och jag hade turen att få domaren Emma Pirilä som pratade svenska så jag kunde förstå kritiken. Vi vet ju om att vår ”broilerbrutta” är stor och befarat att hon ligger på övre gränsen, nu fick vi svart på vitt att hon är 64 cm hög och 66 cm lång, maxgränsen för tik är 63 cm. Kritiken i övrigt var bra, hon behöver grovna till i skallen för att ”växa i” sina stora öron, hon är lite rak i framstället vilket inverkar på rörelserna. Summa summarum blev Very Good, det är ett gott avelsresultat.
Maria och Stella i ringen
På söndagen var det dags för prov, här hade vi återigen tur då vi fick domaren Raimo Polvi som också pratar svenska 🙂 Provet gick på marker utanför Haapakoski, öster om Lapua. Vi var sju ekipage i gruppen, hundarna provas alltid i enkelsläpp i Finland. Stella visade upp ett fint sök som hon fick beröm för. Först vid lunchtid kom vi in i ett område med en åkerholme där fasanerna höll till. Det blev snabba puckar där hund efter hund stötte fågel, och några fixade fina situationer. Stella skulle nog behövt ytterligare någon dags kalibrering på fasan för att kunna prestera tillräckligt bra fågelarbeten. Hon blev alltför försiktig och stod tomt några gånger då hon markerade stark vittring där fasanerna sprungit i dikena, sen blev det en stöt på andra sidan av en trädridå och frestelsen blev för stor så hon gick efter… Men tillslut efter ett långt löparbete lyckades hon spika en fasan. Hon gjorde en rapp avance, men sen fick husse använda rejäla röstresurser för att få stopp på henne då fågeln gick upp.
Till skillnad från i Sverige så döms stöt och eftergång hårt även i unghundsklass enligt finska regler, medan en tät skolad reviering som vi kan se i Sverige inte är viktigt. Speciellt i unghundsklass vill man se hunden jobba efter eget huvud utan onödig styrning och visslande från föraren. Alla hundar får göra en kastapport oavsett om man går till pris eller inte. Stella släppte tyvärr fasanen framför Tomas, så där rök några poäng. Summa summarum räckte hennes insats till ett tredje pris med 57 poäng. Så här lyder kritiken som domare Raimo översatte till svenska till oss:
”På öppet fält söker Estelle med snabb fart och stor passande vidd. Arbetar entusiastiskt, men lyder ledning vid behov. I lång gräs och längs diken står hon ett par gånger tomt, och en gång misslyckade stånd och fasanens förvisning (stöt och eftergång tolkade vi det som). I den fjärde delen spårar hon en springande fasan i långa gräs. Fast stånd och avancerar bra direkt mot fågeln. Springer först efter flygande fågeln, men stoppar på förarens kommando. Apporttest: snabbt och ivrigt till fågeln. Tar fågeln och bär den till förarens fötter”.
Redan när vi satt på färjan mellan Vasa och Holmsund kom mail från Raimo med kritiken, resultaten redovisades blixtsnabbt till databasen. Under utställningen skedde redovisningen till och med kontinuerligt! Det blev en viss försening på grund av datastrul, men överlag är vi otroligt imponerade över hur snabbt och effektivt allt arbete med redovisning sker under detta gigantiska evenemang! Fältdomarna använder handdator med digitala formulär, och det verkar fungera bra och effektivt. 26 provgrupper åkte ut i fält både lördag och söndag, till varje grupp hörde en domare och en skytt/markvisare. Jag vet inte hur många domare som är verksamma i Finland, men Junkkari lär engagera större delen av domarkåren! För att inte tala om hur mycket jobb som läggs ner på att organisera allt det praktiska kring kontakter med markägare och tillstånd – imponerande jobb av alla inblandade!
Till alla som är sugna på att starta på Junkkari kan vi bara säga – ta chansen! Det är en häftig upplevelse att vara med om 😀 Förutom själva provet så träffade vi en hel del trevligt vorstehfolk, och passade på att titta på ett par intressanta hanar till Tuulas kommande kull. Mer om det kommer i ett senare inlägg 🙂
/Maria
PS: I vanlig ordning finns fler bilder på vår facebooksida 🙂
Nu har vi hunnit en bit in på hösten och som vanligt önskar jag att någon kunde stoppa tiden… jag har redan avverkat hälften av min efterlängtade semester mitt i min absoluta favorit-årstid! I dag är det regn och ruskväder och älgjakten på vårt viltvårdsområde är inställd till oktober då vi gör ett nytt försök. Vi har väldigt lite älg i vårt område, hoppas fler vandrar in i oktober så vi kan fylla på vårt förråd av ”stapelfödan” för året.
En ledig dag som inte lockar till jakt med hundarna passar jag i stället på att ägna åt brödbak och framför datorn för att komma ikapp med allehanda göromål, sortera foton och inte minst skriva några rader om hösten så här långt!
Kroktjärn – en av favoritplatserna på vår jaktmark ❤
Premiärveckan spenderade vi traditionsenligt i vår stuga i Kittelfjäll. I år fick vi besök av våra vänner och valpköpare från Stockholmstrakten, Helen, Roger och Per. Med tanke på att vi hade bra med ripa under årets inventering på andra sidan marsfjällsmassivet så kände vi oss förväntansfulla inför premiärveckan! Men tyvärr visade det sig att riptillgången i Kittelfjällsområdet var sämre… Det var extra trist eftersom vi hade långväga gäster och dessutom unghundarna Stella, Canelle och Chanel som behövde få erfarenhet inför det stundande riksprovet dit dom var anmälda! Men vi fick i alla fall fina dagar på fjället med härligt väder, och vi åt och drack gott som sig bör när man har jaktsemester.
Förväntan!Maria & StellaEn båt kommer lastad med våra vänner ❤Hela gänget på fjälletStella – vår unga fjällturbo
Efter en vecka i Kittelfjäll styrde vi kosan norrut mot Kiruna och riksprovet. Vi hade anmält Tuula till elitklass och Stella i unghundsklass. Först ut att starta var Tuula och Tomas på torsdagen. Gruppen fick flyga helikopter ut på fjället i Pirttivuopio, som ligger mellan Kiruna och Nikkaluokta. Tuula jagade på bra och gruppen hade gott om fågel, men vädret var växlande med tidvis snöbyar och knepiga vindar. Alla hundar i gruppen stötte fågel i sina släpp, så även vår rutinerade Tuula. Medvinden och de förargliga stötarna gjorde henne försiktig så hon tog inte ut svängarna fullt ut som vi är vana vid att se, men hon fick ändå till två fina fågelsituationer. Husse kände sig nöjd med hennes insats, men riksprovet är ju en tävling till skillnad från alla övriga prov som enbart är avelsutvärdering, så på riksprovet gäller det helt enkelt att vara bäst och dessutom ha en god portion tur!
Tuula scannar av fjället efter ”nedsläpp”
På fredagen var det unghundarnas tur, jag och Stella klev upp i ottan och gav oss av de cirka 13 milen mot Gällivare och Dundret som var dagens provmark, medan Tomas och resten av flocken fick sovmorgon i husvagnen. Det lilla fjället Dundret är lättpromenerat, man kan köra bil och gå ut i marken direkt från vägen. Och det lilla fjället levererar! Redan några minuter in i första släppet blev det ripkontakt. Anna Larsson och hennes Klevportens LM Sissi hittade en stor kull och lyckades få till två kompletta fågelarbeten efter konstens alla regler – imponerande! Helen och Canelle gick i par med Anna och Sissi, som fick vila efter sin situation medan Per och Coco hoppa in som parkamrat under den resterande släpptiden. Domaren Jim Vejby lät förarna gå tillbaka i marken en bit för att inte behöva släppa hundarna direkt på de nyslagna riporna. Både Per och Helen lyckades föredömligt hålla ihop sina hundar under tiden som återstod, och slapp komma i kontakt med de nyslagna riporna.
När dom var klara med sitt släpp var vi tillbaka i det ”heta” området där vi såg riporna slå, och det blev min och Stellas tur. Inget drömläge precis! Stella hade fortfarande full koll på var riporna tagit vägen, jag kunde nästan känna den elektriska laddningen från henne knastra genom kopplet till min hand… Jag försökte efter bästa förmåga styra min unga krutdurk till ett tätt ”spanielsök” förbi det minerade området. Jag vet ju sedan tidigare att hon har ett fantastiskt fjällsök, men den ungdomliga ivern är stor och erfarenheten att spika nyslagen fågel är låg… Den hjälpsamme markvisaren påtalade gång på gång att jag borde släppa ner henne mot några intressanta videbuskar – som jag för min del gärna ville undvika! Tillslut föll jag till föga och lät Stella gå ut i ett slag mot området, och det fick jag bittert ångra… Där satt givetvis några av de nyslagna riporna som Stella glad i hågen sprang upp utan att känna vittringen av. Frestelsen blev för stor – hon tryckte gasen i botten och det slog lock för öronen! När jag väl fått tillbaka odågan och sagt några förmanande ord fick vi fortsätta, men bara en kort bit därifrån sprang hon upp nästa gäng ripor, och det blev ytterligare några brända säkringar. Den lyckliga unghunden kom tillslut tillbaka efter sitt race, med ett glatt grin och den långa tungan hängande utanför käften. Men glädjen blev kortvarig, matten fick snöpligt lyfta på hatten och Stella fick sedan tillbringa resten av dagen i bilen medan jag passade på att fotografera resten av provdagen på uppdrag av vorstehklubben.
Kungshällans PT Chanel ”Coco”Canelle i stilfullt stånd
Syskonen Canelle och Chanel ”Coco” höll däremot ställningarna hela dagen! Båda två tog för sig på fjället, sökte fint och fick mycket släpptid. Efter den första kullen vi hade i början av dagen dröjde det ett bra tag tills gruppen hittade fågel igen. Både Canelle och Chanel hade chans på fågel, men tyvärr blev det ingen godkänd situation för någon av dom. I den andra gruppen på Dundret gick Anna-Carin och kullbrorsan Milou. Han var för dagen lite väl egenrådig och hade mycket spring i benen så det blev inget pris för honom heller. Vi kan konstatera att vi har unghundar med otroligt mycket motor, det gäller bara för oss ägare att lyckas kanalisera allt detta krut åt rätt håll. Då jäklar blir det åka av! 😉
Under lördagen genomfördes eftersöksgrenarna spår och vatten, för vår del var det bara Tuula med sitt godkända fältbetyg som startade. Hon fixade båda delarna utan problem. Vid prisutdelningen då resultaten avslöjades visade det sig att hennes insats räckte till ett andrapris och nionde placering. Vi vet ju redan vad vi har i Tuula och att hon har kapacitet för betydligt bättre resultat än så, men som sagt så är riksprovet en tävling där Sveriges främsta elithundar möts – då är marginalerna små!
Årets riksprov var trevligt och väl arrangerat av värdarna SVK Malmfälten. Bra fågeltillgång på fantastiska marker hade dom också lyckats ordna till oss deltagare! Vi tackar alla som fixat allt detta, och tack till våra valpköpare Helen, Per och Anna Carin som kom och startade sina unghundar! Nu fortsätter jaktäventyren hemmavid – vi kommer igen med våra oslipade diamanter 🙂
/Maria
PS: I vanlig ordning finns fler foton från premiärveckan och riksprovet på vår facebooksida
Förra helgen ordnade vi kennelträff med PT-kullen hos Fågelhundar Höga kusten. Fyra syskon med tillhörande hussar och mattar mötte upp, och vi hade två trevliga och intensiva dagar med träning och umgänge. Unghundarna efter Pedro och Tuula är nu strax över året gamla.
Det blev många duvor i luften som retning för de unga förmågorna och test av hur väl lydnaden sitter när jaktlusten kickar in. Vi testade också hur kommunikationen fungerade mellan förare och hund inne i hägnet där kaniner skuttade omkring. Som ägare till jakthundar med starka drifter är det viktigt – och en skyldighet – att kunna ha kontroll över sin hund när man kommer till skarpt läge under jakten. Då är den här typen av träning då man utsätter hundarna för retning under kontrollerade former otroligt värdefull, man får ett kvitto på hur väl lydnaden sitter, samt verktyg för att jobba vidare mot att få en följsam jaktkamrat.
Vår egen Kungshällans PT Estelle ”Stella”Kungshällans PT Chasseur de MilouKungshällans PT Chanel ”Coco”Kungshällans PT Canelle
Som vi redan anade när vi planerade parningen mellan Tuula och Pedro var att det här skulle bli hundar med en jaktlust och motor utöver det vanliga. Det fick vi bekräftat nu när vi fick träffa och se hundarna i action. Dom är riktiga Ferrarris med extra allt som kräver sin ”chaufför”! 😀 Men hussar och mattar har kommit en bra bit på väg. Vi fick alla värdefulla tips och coachning av vår instruktör Kenth. Nu är det bara att fortsätta jobba på inför stundande eftersöksgrenar, jakt och jaktprov!
Extra kul är att Kenth och Anette äger valparnas pappa Pedro du Val de Céze. Olyckligtvis är han under rehabilitering efter ett benbrott med efterföljande misslyckad operation som fick göras om, men vi fick i alla fall möjlighet att träffa honom, ta lite ”familjebilder” och prata om de gemensamma nämnare som finns i hans avkommor. Det är alltid intressant och värdefullt för oss som uppfödare och hanhundsägare för utvärdering av vår avel.
Familjebild 🙂 Från vänster: Anna Carin med Milou, Per med Chanel, Kenth med pappa Pedro, Tomas med Estelle och mamma Tuula, Helen med CanelleSkimmelgänget! Canelle är otroligt lik mamma Tuula, och även vår Stella har en hel del av hennes drag och egenskaper. Pralingänget! De bruna syskonen Milou och Chanel har många drag från pappa PedroPedro hälsar på sin dotter Stella – han tyckte hon var himla söt! ❤
Stort tack Anna Carin & Dan, Helen & Roger samt Per för att ni kom! och tack till våra värdar Kenth och Anette för en trevlig helg och inte minst god mat!
Så kom den dagen vi förberett oss på en längre tid. I går blev det dags för vår fina Drottning Nelly att ta den sista jaktturen med husse.
SEUCH SEJCH Kungshällans BS Freja 2009 – 2022
Redan i slutet av förra året upptäckte vi en juvertumör på Nelly, den hade vuxit snabbt. På grund av hennes ålder och att hon dessutom fått ett blåsljud på hjärtat på äldre dagar var det inte aktuellt att utsätta henne för en påfrestande operation. Det var bara att vänta och se, och hoppas att hon skulle hålla sig pigg och leva en bit in på våren.
Hon har under hela vårvintern varit kry och alert för sin ålder, blank i pälsen och rört sig med sitt typiska eleganta steg under våra promenader. Dock inte med samma fart som tidigare med ålderns rätt. Men den stygga tumören fortsatte växa i oförminskad takt… Nu under påsken löpte Tuula och Nelly samtidigt som dom alltid gjort, och det tog nog knäcken på vår gamla Drottning. Hon började få svårt med andningen och det syntes att hon hade ont. Tiden var inne att ta avsked ❤
”Viddernas drottning” med husse på fjället – där trivdes hon allra bäst!
Nelly, som i stamtavlan hette Kungshällans BS Freja, var ett resultat av en parning med vår Råvatj Strimma och Baron von Donauland som var importerad från Tyskland till Danmark. Vi sålde henne med bibehållen avelsrätt, men köpte tillbaka henne efter tre år då ägarna separerade och inte kunde behålla henne. Första tanken var att finna ett nytt hem till Nelly, men efter en tids eftertanke då haft henne hemma och sett hennes potential valde vi att i stället placera om hennes äldre syster som inte höll måttet som avelshund. Det är något som vi aldrig ångrat! Storasystern Beretta ”Bettan” fick ett fint hem i Piteå, och Nelly blev en fantastisk jakthund, familjemedlem och avelshund hos oss ❤
Vi märkte direkt att Nelly hade fina jaktegenskaper, men hon saknade en hel del erfarenhet. Det tog hon snabbt igen! På jaktprov blev det ett gäng andrapris i början på grund av bristande lydnad, men sen gick karriären bättre och hon blev jaktchampion vid fem års ålder 2014. Av alla jaktprov vi har startat henne har hon gått till pris samtliga gånger utom en! Ingen av våra andra hundar slår det registret 🙂 Hon fick sluta sin karriär med flaggan i topp, tio år gammal på riksprovet i Mittådalen 2018 då hon fick ett 2:a pris, kom på femte plats och fick pris för bästa vattenarbete. Ett fint minne som fortfarande värmer ❤
Nelly och dottern Tuula med sina priser från Riksprovet 2018
I mitten, vår ”urmoder” Råvatj Strimma med sina bruna döttrar Kungshällans BS Freja till vänster och Kungshällans JS Beretta till höger.
Nelly står för en rapphönskull, jaktprov på fält 2012.
Maria och Nelly på riksutställningen i Härnösand 2017
På utställning var karriären spikrak, tre raka cert/CK på hennes första tre utställningar ledde till utställningschampionat. Nelly var vacker, välbyggd och rörde sig elegant – som den Drottning hon var.
Nelly med NF-kullen (efter SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro) 2013
Dejt med Kuksapirtin Ura 2016 ❤
Nelly med sin fina dotter Kaisa 2016 (efter Kuksapirtin Ura)
Två fina kullar fick vi efter Nelly, efter vår egen SEUCH SEJCH Nitro och andra kullen efter den finske hanen Kuksapirtin Ura. Sista kullen 2016 slutade med kejsarsnitt, Nelly skulle då fylla sju år och vi beslutade att inte ta någon fler kull efter henne. Åtta av hennes avkommor har meriterats på jaktprov, varav de två vi behållit, Patron och Tuula, blivit jakthchampions. Tuula och dotterdottern Vildvittra för arvet vidare i vidare i vår kennel, och förhoppningsvis kommer även yngsta barnbarnet Estelle också göra det. Innan Nelly lämnade oss fick hon stifta bekantskap med sina barnbarnsbarn, Vittras första kull. Det känns ganska svindlande för oss som uppfödare med fyra generationer!
En bild från den nyss gångna påsken 2022, gammelmormor Nelly med sina barnbarnsbarn i JV kullen.
Tack för allt, vår älskade Drottning! Nu får du springa i kapp med din mamma Strimma över fjällvidderna – där är det jakttid året om och ripor i mängder. Hos oss lever du kvar i många fina minnen – och i dina avkommor, barnbarn och barnbarnsbarn ❤
Nu har vi redan passerat halvtid innan valparna flyttar hemifrån, tiden går så fort! Den här gången kommer det kännas extra tomt eftersom vi inte behåller någon valp. Men som ”tur är” så blir en valp kvar lite längre eftersom hans blivande husse och matte ska gifta sig. Då får vi passa på att rå om honom lite till ❤
Valparna ute för första gången – det finns så mycket att undersöka!
Det är ett härligt litet gäng som växer så det knakar, nu när dom blivit fem veckor har dom börjat kräva mer aktivitet. Hela flocken är engagerad i passning och uppfostran, mamma Vittra släpper allt mer på ansvaret och digivningen i takt med att valparna äter mer fast föda. Stella har axlat rollen som dagisfröken, hon håller sig alltid i närheten av valparna och vill gärna leka med dom även om hennes lek-inviter är lite för hårdhänta än. Det är så intressant att betrakta hundflocken och hur dom interagerar med varandra. Mormor Tuula är måttligt engagerad nu när valparna inte längre är ”blöjbarn”, hon och Casper tycker mest att dom är små irritationsmoment med sina sylvassa tänder. Gammelmormor Nelly är trött och hör illa, så hon ser till att hålla sig så långt borta från de små som möjligt. Valparna i sin tur tänjer på gränserna och testar hela tiden hur mycket dom kan retas med de vuxna innan dom åker på en åthutning så att dom gnällande får ta till reträtt med svansen mellan benen. Det är nyttiga och viktiga lärdomar för framtiden. Som vanligt följer vi valparnas uppväxt med kameran, och försöker lägga ut en liten film varje vecka på vår facebooksida.
Valparna med dagisfröken Stella
Det var en svår uppgift att placera alla valparna när vi fått så många intresseanmälningar, men eftersom vi inte kan behålla någon valp själva den här gången är vi glada att hela tre syskon hamnar i Sundsvall, bara 10 mil ifrån oss! På så vis får vi möjlighet att träffa dom oftare och finnas tillhands på ett bättre sätt för deras hussar och mattar. De andra två hamnar i Kopparberg (med koppling till Sundsvall) och Örebro. Valparna kommer få namn efter svenska fjäll eller orter i fjällen, de senaste kullarna har fått sina teman utifrån pappans namn som i det här fallet är Jorm. Valparna kommer att heta Leipik, Akkar, Aktse, Radja och Akka, vem som blir vem är dock inte klart än. Under påsken kommer de flesta av valpköparna och hälsar på, det ser vi fram emot. När vi hade förra kullen under coronapandemin blev det inte ett enda besök före leveransen…
Förra helgen var Tomas på jaktprov i Mittådalen med Casper och Stella. Den här gången hade dom tur med vädret, varken snöstorm eller sockerföre! Casper startade i öppenklass och Stella gjorde sin provdebut i unghundsklass. Stella visade upp samma förstklassiga sök och fina fågelhantering som vi sett under jakten, och fick en fin fågelsituation med bra avance. Hon belönades med fält: 8 och apport: 10. Casper gick lite ojämnt, han hade ett par fågelsituationer där domaren tyvärr inte såg riporna så det blev EFF för honom. Andra dagen gjorde Stella en repris, visade än en gång upp sina kvalitéer med både ett flott ”kaststånd” – från full fart till stramt stånd (som tyvärr inte domaren såg) samt en snygg fågelsituation där hon förtjänstfullt tog om i vinden flera gånger för att precisera ripan, som hon sedan reste med en djärv avance. Det resulterade i ytterligare ett betyg 8 – 10! Casper gick bättre än under första dagen, men var ändå lite ojämn. Han fick mycket släpptid och tillslut en situation där han fick visa upp sin typiska torpedavance, han fick betyget 6-10. Vid prisutdelningen visade det sig att Stella blev bästa unghund både lördag och söndag, och inte nog med det hon blev totalbästa hund i alla klasser över hela provhelgen! 😀 Det känns verkligen som en Deja-vu upplevelse från när Tuula var unghund. Fast ännu bättre! – Tuula gick också lika strålande bra på sitt första vårprov, nyligen fyllda 10 månader. Men då hade vi tyvärr busväder och riktigt sköra ripor så det blev inget fältbetyg för henne. Men det tog hon ju som bekant igen senare.
Stella och husse vann massor med foder från Robur och en liten fin keramik-ripa
Även kullbrorsan Milou och matte Anna Carin har startat på vårprov. Men som vanligt med vårproven så ska man ha en god portion tur både med vädret, föret och de vilda fåglarna, och det hade dom tyvärr inte den helgen. Vädret var tufft och riporna riktigt sköra, Milou fick många fina lovord av domaren och mycket släpptid som han utnyttjade väl, men tyvärr inget pris. Det blev ytterst få pristagare under hela den provhelgen. Den som säger att vårprov på fjället är ”lätt” vet inte vad hen pratar om! Någon gång har vi väl varit med om en sådan där strålande vacker dag då man lättjefullt glider fram på den fasta skaren som bär hundarna helt perfekt, och ripor som snällt sitter och väntar på att hittas av hundarna… men de dagarna är lätt räknade! Desto oftare är vårvinterproven en rejäl prövning i uthållighet och jaktlust både för hundar och förare. Men Team Milou kommer igen – var så säker!
Av de övriga syskonen har vi fått regelbundna rapporter framförallt från den ”sydliga utposten”, systrarna Canelle och Chanel utanför Stockholm, vars matte och husse lägger en god grund med stadga och träning på rapphöns under kontrollerade former. Den gemensamma nämnaren för PT kullen är att det är hundar med en kraftfull jaktmotor, det gäller att förarna som rattar dessa ”ferraris” har huvudet på skaft och snabb reaktionstid! Det märker vi inte minst på vår egen turbotjej Stella 😉
Från GT-kullen (Gibson-Tuula) har Monica och Miramis startat på vårprov, i deras fall debut i elitklass på vilda rapphöns vilket också är en stor utmaning för hundarna. Miramis har gått riktigt bra och fått många lovord med sig, men tyvärr ingen godkänd fågelsituation. Men dom kommer igen, och det lär bli med besked! ❤
Kullbrorsan GT Grim och husse Gabriel följde med Tomas och jagade några dagar i Kittelfjäll. Tyvärr hade dom otur med vädret som gjorde det onödigt tufft, men kul att se var att Grim lossnat ordentligt! Han sökte jättefint och gjorde fina fågeljobb, även om det tyvärr inte ledde till något läge för fällning.
Från GT-kullens egen ”superstar” – riksprovsvinnaren GT Lovis väntar vi med spänning på att höra om parningen med Knallapportens Helags gett resultat!
I skrivande stund löper Tuula, hon gör sitt bästa för att förföra den intet ont anade Casper… Men vi snuvar henne på konfekten den här gången. Däremot så blickar vi framåt mot hösten, Tuula löper med ca 6-8 månaders mellanrum vilket betyder att vi planerar att ta en tredje kull efter henne vid årsskiftet 2022-23.
Tuula i ”flirt-mode” ❤
Jag (Maria) håller som vanligt koll på intressanta hanar och blodslinjer, jag försöker hitta en hane av linjer som är mindre använda i Sverige/norden (sorry Casper – du är världens finaste ❤ men har lite för många avelsmatadorer i stamtavlan). Målet är att avkommorna inte bara blir dugliga jakthundar – utan också har potential att bredda avelsbasen hos vår fina sunda ras i Sverige för den som har uppfödarambitioner eller vill matcha fram en blivande avelshane. Tuulas första två kullar börjar vara ganska väl utvärderade vid det här laget, och hennes avkommor ligger på topp inom alla områden. Om du som läser detta söker en jaktkamrat och dessutom har ambitioner att meritera den så är du välkommen att anmäla intresse för Tuulas kommande kull! Vi ser gärna avels- och provintresserade köpare som vill förvalta de valpar som kanske blir Tuulas sista kull.
Kungshällans kennel 