Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Fjälljakt i coronavirusets skugga

Så var vi hemkomna från vinterjaktfinalen i Kittelfjäll. Vi har haft fina dagar på fjället, nyhetsrapporteringen om coronavirusets spridning har känts väldigt avlägsen och abstrakt för oss i den ”naturliga karantänzon” vi befunnit oss i – väglöst land långt ifrån smittsamma folksamlingar (och folk i största allmänhet!). Masshysterin sprider sig snabbare än viruset bland folk och orsakar ett märkligt hamstringsbeteende av framförallt toalettpapper… Hmm, folk har väl skitit i alla tider frågar man sig? Apropå det så dök länken till den här ”skitroliga” och informativa texten upp i mitt facebookflöde: Hur man bar sig åt före toalettpapperets tid 😉

Men nog om virus och skit – det var ju något betydligt roligare jag tänkte berätta om, -fjälljakten! 😀 Huvudfokus i vår var att lägga grunden för våra unghundar Vittra och Casper inför deras kommande liv som jakthundar. Första turen vi gjorde i början av februari hade vi inget flyt med vädret så det blev bara lite ”luftning” av hundarna på fjället med få fågelkontakter. Men den här gången fick vi flera fina jaktdagar och hade gott om fågel. Mormor Nelly 11 år fick stanna hemma, hon har aldrig varit speciellt förtjust i vinterföret. Tuula var däremot med som läromästare åt våra ungdomar.

Vittra började löpa 14 februari, perfekt! tänkte vi. Då är det överstökat till provet i Mittådalen nästa helg, men hon har dragit ut på det och i samma veva som vi åkte till fjälls så kom löpet igång på allvar. Det är ganska vanligt att första löpet hos en ungtik blir konstigt och utdraget. Vi har ju tidigare sett att Vittra har en stark motor och tar för sig på fjället, men nu stökade hormonerna tydligen till det så hon var inte sitt vanliga frimodiga jag. Men trots det så jagade hon helt okej och presterade flera fina situationer som gav ripor i säcken. Hon har en känslig nos och fin förmåga att precisera riporna.

Vittra apporterar

 

Glad och nöjd husse 🙂

Casper som är två månader yngre är mer kontaktsökande och har inte fått igång sitt sök riktigt, vi har upplevt honom som lite omogen. Första dagen vi var ute var det en hel del ”skoputsande”, så nästa dag tog Tomas och Casper en ”grabbtur” på tu man hand. Det visade sig vara den rätta medicinen för ynglingen! efter flera fina fågelarbeten då husse fick fälla ripa vaknade jaktlusten i Casper och han började ta för sig. Resten av veckan gick han från klarhet till klarhet och tog för sig minst lika bra som Vittra. Casper har en härlig frisk avance i stil med farfar Nitro, den ska vi vara rädda om!

Casper och Tomas in action

 

Från slyngel till jakthund – Casper gjorde en otrolig resa bara på några dagar!

Det var med en go känsla vi vände hemåt efter en givande vecka till fjälls. Vi åkte upp med två adepter och åkte hem med två nya fullt fungerande jakthundar tillsammans med vår jaktchampion Tuula. Förutom att båda unghundarna nu söker självständigt, står för fågel och är lydiga i flog så har de båda visat fina prov på sekundering och respekt för varandra. Vi jagade med alla tre i släpp, och fick flera gånger se den vackra synen av tre stående hundar. Att jaga på vinterfjäll är verkligen den bästa starten man kan ge sin unghund, vi har gjort det med alla våra hundar hittills. Föret kan vara lite tungt bitvis, men vittringen är lättare att urskilja för den oerfarna nosen då det inte finns lika mycket andra dofter som stör som när man jagar under hösten. Efter några dagar och fågelkontakter lär sig hundarna att det lönar sig att jobba på, då finner man fågel och husse och matte blir glada! Och för oss som skidar är det en helt underbar årstid när vädret är på gott humör! Efter den här effektiva ”inkörningen” är det bara att fortsätta jaga på så kommer unghundarnas kunskapsbank att fyllas på i takt med antalet jaktdagar. Sen är det bara att se till att få deras egenskaper dokumenterade på prov 🙂

Tuula sekunderar Vittra

 

Tripp, trapp trull! Tuula står och ungdomarna sekunderar.

 

Casper står lungt vid sidan medan Tomas fäller en singelripa för Vittra (hon står på andra sidan kullen).

 

Casper sekunderar Vittra…

 

….som i sin tur sekunderar mamma Tuula.

 

Tuula försöker trycka fast ett gäng ripor som löper undan, Tomas och ungdomarna hänger på.

 

Undertecknad tar sikte med kulbössan. Annars blev det mest ”kameraskott” för min del 😉

Planen var att vi skulle åka vidare till Mittådalen för ytterligare några dagars finslipning på fjället för att sedan starta Vittra på jaktprov i unghundsklass kommande helg. Nu blev provet inställt på grund av det ovan nämnda viruset, för Vittras del var det nog lika bra eftersom hon nu är mitt i löpet och inte presterar på topp. Men det känns trist, vi hade planerat det sen länge och framförallt sett fram emot att träffa några av våra valpköpare och se Vittras syskon i action på fjället! Chansen fanns kanske att komma med på något mindre särskilt prov i stället, men med tanke på att Vittra inte är i form så valde vi att avstå. Det känns lite snopet, det kanske inte blir någon fler chans att starta på prov i vår, i så fall får vi vänta ända till hösten. Men innan dess har vi förstås eftersöksgrenarna spår och vatten, samt viltspår att roa oss med. Vittras syster Lovis och matte Mia har redan hunnit med att starta på viltspårprov i anlagsklass vilket dom fixade galant – den första officiella meriten för GT kullen! 😀 Från de övriga syskonen fortsätter det att komma trevliga rapporter. Syrran Miramis bär redan räv med stolt hållning! Det lovar gott inför framtiden 🙂

Jag lägger upp fler foton från fjällveckan på vår facebooksida, det blev några hundra bilder i det fina vädret 😉 Tomas har också massor med filmmaterial från sin GoPro som jag ser fram emot att redigera ihop så fort jag får tid.

/Maria


Lämna en kommentar

Gott nytt år – 2020!

Nu när det bara återstår några timmar av 2019 passar jag på att summera året som gått. Något nyårsfirande blir det inte för vår del, Tomas jobbar till 22 och jag vill inte lämna hundarna för att åka iväg någonstans och känner inte heller för att vara ensam värdinna för en nyårsfest så det blir en helt vanlig lugn kväll.

2019 har varit ett händelserikt år på hundfronten med både glädje och sorg för oss. Vi förlorade två älskade familjemedlemmar, Patron och Dimma, men välkomnade samtidigt Tuulas första valpkull och Jorms första kull tillsammans med Alarängens Cleo. När vi ser fram emot 2020 minns vi de som lämnat oss och gläds åt våra två framtidshopp – Vittra och Casper!

2019 började med planeringen av Tuulas första valpkull. Hennes tilltänkte fästman Pictan Gibson har vi träffat en hel del, valet av honom som pappa till Tuulas första kull kändes helt perfekt. Enda kruxet var att han för tillfället bodde i Nederländerna i stället för 8 mil från oss! Men det löste sig på bästa tänkbara sätt, när Gibsons husse och matte Gabriel och Petra flyttade tillbaka till Nederländerna efter julhelgen fick vi förtroendet att låta Gibson flytta in hos oss. På så sätt fick hundarna bekanta sig med  varandra i god tid innan Tuula började löpa, och vi kunde också lära känna Gibson ännu bättre. 

I februari åkte vi till Kittelfjäll för att jaga, tyvärr var vädret emot oss och det stormade mest hela tiden. Men en fin dag fick vi på fjället då fick vi också se Gibson i action och han gjorde oss inte besvikna! Det var tuffa förhållanden med djup snö och svåra fåglar.

Gibson sekunderar Tuula som står för ett par oroliga ripor.

 

Tuula apporterar en ripa åt matte.

Nästa fjälltur i mars hade vi bättre tur med vädret och fick flera fina jaktdagar med god jaktlycka. Vid det här laget syntes det att Gibsons besök varit lyckat, Tuula hade fått en liten ”bula” 🙂 Men det var inget som hindrade henne. Hon har bara en växel när det gäller jakt! Som vanligt var hon helt outstanding och serverade fågel efter fågel för våra bössor.

 

Tuula levererar!

 

En dag hade vi Jorm med oss, en helt magiskt dag med gott om fågel och fina hundjobb att bära med sig som minne!

 

Jorm står för fågel

Våren kom och Tuulas mage växte, men det var inget som påverkade henne. Hon var lika kvick och smidig som tidigare. Så en dag i april när tiden närmade sig hade Tuula låg kroppstemperatur på kvällen, det brukar vara ett tecken på att valpningen är på gång. Men inget märktes annars på Tuula, hon var lika cool som vanligt. På morgonen efter låg hon på rygg i sängen med den stora magen i vädret bredvid husse som sov ut efter sitt nattskift. Inga valpar på länge än, tänkte jag och åkte iväg på ett långväga jobbuppdrag i länets norra del.

När jag kom fram efter många mil i bilen tog jag en snabbtitt i mobilen och möttes då av ett meddelande på messenger från Tomas:

Tuula hade lugnt och stilla fött en liten tikvalp bredvid sin sovande husse! Det var bara för honom att gnugga sömnen ur ögonen och hjälpa Tuula och hennes förstfödda ner till valplådan i köket. Själv skyndade jag mig så mycket jobbet tillät, och körde sedan som en biltjuv det fortaste jag kunde hem! Jag hann se de sista två valparna komma till världen, Tuula var en lika enastående mamma som hon är jakthund ❤ Sju valpar blev det med fördelningen fem tikar och två hanar.

I samma veva som Tuulas kull föddes var Jorm iväg på ”honeymoon” hos Alarängens Cleo utanför Uppsala. Glädjen var stor när vi så småningom fick beskedet att parningen blev lyckad! Jorm var egentligen vår parningsvalp efter Nitro, men eftersom vi behöll Patron ur vår egen kull efter Nitro och Nelly så fick Jorm flytta till mina föräldrar. Nu väcktes hoppet om att vi skulle kunna få tillbaka en liten del av vår saknade Nitro!

SEUCH SEJCH Ormkullens E’Nitro – en hund som gjorde så stort intryck och lärde oss så mycket! ❤

Början av sommaren blev en intensiv tid i ”valpbubblan” med allt vad det innebär. Skötsel av de små, kontakter med valpspekulanter, pappersexercis och så vidare. Men tiden går som bekant fort när man har roligt! 🙂

Valparna och mormor Nelly

 

Vittra 7 veckor använder husse som ”klätterställning”.

Namntemat för Tuula och Gibsons kull blev Astrid Lindgrens sagovärld, den här gången var det min tur att välja valpen vi skulle behålla och eftersom jag är svag för ”praliner” föll valet på en brun tjej som fick namnet Vildvittra. Kullen var för övrigt mycket jämn och trevlig. Vi hade många på intresselistan så det var inte lätt att fördela valparna, men det kändes riktigt bra när valparna tillslut flyttade till sina nya hem.

Under samma vecka som vi hade fullt bestyr med valpleveranser föddes Cleo och Jorms kull, det blev precis samma fördelning som för oss med fem tikar och två hanar. Från att ha varit uppfödare som försett våra valpspekulanter med regelbundna bilder och rapporter från vår valplåda blev nu rollerna ombytta och det var vår tur att sitta och längta och bläddra bland valpbilder som Ingela la ut på Cleo och Jorms valpar! Att vi ville ha en hanvalp var redan klart, och när dom blivit några veckor gamla föll vi för den lille charmören med ett hjärta på sidan precis som pappa Jorm har ❤

Casper 9 veckor

Den här gången fick husse bestämma namnet, han valde att döpa sin nye lille prins efter den allra första vorsteh han träffade 1996, svärfar Rolfs gamle kämpe Casper. I början av augusti flyttade Alarängens El Casper hem till oss!

Pappa Rodedalens Jorm och lille Casper i famnen på ”farmor” Monica.

 

Vittra fick en liten lillebror att busa och gosa med.

Sommaren 2019 blev första året på länge som vi inte skulle starta någon hund på eftersöksprov. Nelly var pensionär och Tuula färdigmeriterad jaktchampion. Men vi aktiverade ändå hundarna med lite apportövningar och deltog i vår träningsgrupp med vorstehklubben, man tjänar alltid på att hålla igång hundarna och så är det ju också trevligt att träffa likasinnade och deras hundar 🙂 När vi inte hade några egna hundar att starta hjälpte vi i stället till som funktionärer och ordnade ett eget särskilt prov i eftersöksgrenarna. Tomas som tillslut blivit övertalad att utbilda sig till jaktprovsdomare var med som domarelev på en del prov under sommaren och hösten för att se och lära.

Domaren Micke Sjöquist pekar ut spårstarten för Frederik och Metso.

 

Det är många delar att tänka på för en jaktprovsdomare! Tomas funderar och skriver…

Vi försökte också samla ihop våra valpköpare till att starta i anlagsklass viltspår, tyvärr med dålig uppslutning. Men Frederik och Samuel kom och fixade godkända viltspår med Metso och Matti 🙂 Själv hade jag som mål att få Tuula till viltspårchampion den här säsongen, och efter tre starter med tre raka 1:a pris var vi i hamn och Tuula kunde titulera sig dubbelchampion! 🙂

 

Samuel och Matti i mål med godkänt viltspår i anlagsklass!

 

SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula

Premiärveckan – som alltid så efterlängtad – tillbringade vi i Kittelfjäll. Den dåliga fågeltillgången är en följetong sedan flera år, men när man tittar på bilderna så förstår man varför vi alltid längtar upp på fjället, även om antalet fåglar i säcken blir blygsamt… Men tack vare våra duktiga hundar så fick vi en del fina situationer. Nelly som går mot sitt elfte år är fortfarande spänstig och pigg, under premiärveckan briljerade hon verkligen på fjället! Och hennes dotter Tuula gör oss aldrig besvikna.

”Viddernas drottning” – Nelly har levererat ❤

 

Är det konstigt att man alltid längtar hit? Efter en sommar med intensivt jobb då jag envist spar alla mina semesterdagar är det den här målbilden jag ser framför mig 🙂

 

 

Efter en kväll med god middag hos mina föräldrar på andra sidan sjön bjöd himlen på ett spektakulärt skådespel när vi åkte tillbaka över Bergsjön. Kittelfjällets klassiska profil i bakgrunden.

Nästa äventyr blev Riksprovet som i år gick av staplen i skogarna utanför Hällefors. Vi hade anmält Tuula, det blev det enda jaktprovet för oss den här säsongen. Vi hängde på vår gamla Kabe och drog iväg. Provet gick i riktigt fina skogsmarker men tyvärr var det ont om fågel. Men Tuula med sin skarpa näsa gick som en gudinna och presenterade både fågel och rapportering så husse var nöjd, det var endast sju elithundar som presterat godkända fältbetyg. Eftersöksgrenarna gick också bra, fastän husse var sjuk av nervositet inför vattenarbetet med tanke på att Tuula stöp på det momentet under fjolårets riksprov. Det slutade med att Tuula hamnade på en hedrande andraplats med fältbetyg 8. Hon fick också CACIT för bästa fälthund, och ett hederspris för bästa rapportör i elitklass. Det var ytterst jämnt i toppstriden, hade inte Tuula tappat en poäng för att hon tvekat att gå i vattnet så hade hon stått som vinnare! Men vi är grymt nöjda med hennes prestation, vi vet ju vad hon går för 🙂

 

Stolt och glad husse pustar ut med Tuula efter genomfört riksprov 2019.

 

Värdiga vinnare av Riksprovet 2019: två rutinerade skogsjägare från Västerbotten. I elitklass Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur och unghundsklass Owe Fredriksson med Valkia Aidan Ajax.

I oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll och fick ett par fina dagar på fjället. Nu fick även Vittra som hunnit bli halvåret följa med på jakt!

Tomas och Vittra på Kittelfjället. En kul detalj är att jag har en nästan likadan bild av husse och Tuula när hon var i samma ålder och jagade på fjället för första gången!

 

Tomas och Tuula 5,5 månader i oktober 2016, lite mer snö då 🙂

 

Vittra är redan en liten turbo som tar för sig!

 

Tuula – vår fantastiska jakthund ❤

 

Vittra visade upp ett medvetet sök och jobbade ihärdigt för att finna fågel, men det var ont om dom… Hon fick i alla fall vara med när husse fällde en järpe, även om det inte blev något regelrätt fågelarbete. Men hon hittade och apporterade den fint!

Under hösten har vi tränat en hel del apportering men även fågelsituationer på rapphöns med Vittra och Casper. Det är så roligt och inspirerande att ha unghundar igen! Vi ser alla våra hundar som gemensamma och hjälps åt med träningen av dom, det finns inget ”din och min” hund hos oss. Men visst har vi våra favoriter 😉 Vittra är mest mattes medan grabbarna husse och Casper håller ihop!

Båda unghundarna är riktigt trevliga individer som visar goda takter. Casper är ju två månader yngre än Vittra så av naturliga skäl ligger han en bit efter Vittra i utvecklingen. Han har varit för ung för praktisk jakt den här hösten, men vi ser fram emot vårvintern på fjället för hans del! Men Casper och husse har varit ute på en del egna små skogsturer där han har fått bekanta sig med terräng och fågelvittring. Vittra jagar vid det här laget riktigt bra. Hon har en stark motor liksom sin mor och ett enormt viltintresse! Dom är väldigt olika som individer, något man får ha med sig hela tiden under inlärning och injagning. Vittra har enorm energi, hon är en påhittig ung dam som har en räv bakom örat! Henne får man hålla i strama tyglar och jobba med kontakten, hon är nyfiken och självständig och verkligen skäl för sitt namn! Men hon är så rolig och charmig i sina upptåg att det är nästan omöjligt att bli riktigt arg på henne! Casper är mer kontaktsökande, för hans del kan man släppa mer på tyglarna. Han är inte lika påhittig med rackartyg som sin storasyster 😉 Ju äldre han blir desto mer ser vi av Nitro i honom: den lurviga svansen, ”charmlockarna” i nacken, de stora tassarna och kraftiga benstommen och inte minst den härliga genomsnälla mentaliteten som var Nitros adelsmärke ❤

Vittra är mycket lik sin pappa Gibson, hon är en riktig skönhet! Två valputställningar har vi hunnit med, båda gångerna med hederspris och fin kritik.

 

Casper ca 5 månader. Ju äldre han blir, desto mer ser vi av farfar Nitro i honom! Han har rejäl benstomme och ser ut att bli en ståtlig hane så småningom.

Det är lätt hänt att missa något när man försöker summera året som gått, lustigt nog höll jag på att missa det som ligger närmast i tid! 😀 Tuulas utställningskarriär har ju bestått i att snubbla på mållinjen gång på gång med ”släta” excellent, men efter valpkullen verkar det ha lossnat! Tidigare i höst tog fick både Tuula och brorsan Metso excellent på utställning i Sundsvall. Metso fick sitt andra CK i ordningen, och Tuula fick sitt första CERT! Men inte nog med det, hon blev även BIR och BIG2! Styrkt av framgångarna anmälde jag Tuula till ”Stora Stockholm” – Stockholms hundmässa och övertalade min mamma att följa med mig som sällskap. Hela resan blev en upplevelse i sig med skitväder och en enorm bilkö som gjorde att jag höll på att missa bedömningen helt! Med andan i halsen kastade jag och Tuula mig in i ringen precis när det var dags för jakttklasstikarna. Det gick vägen och Tuula fick sitt excellent med CK och blev placerad som andra bästa tik i jaktklass med fin kritik. Så nu är det bara att sikta på tredje och sista CK:et 2020 så Tuula kan få titulera sig trippelchampion 😀

Svettig och sönderstressad matte i ringen, men Tuula är stencool som vanligt!

 

SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula – inte bara en grym jakthund, hon är snygg också! ❤

Nu ser vi fram emot ett nytt år 2020 med allt roligt, spännande och utmanande det kommer bjuda på! Jakt, jaktprov, utställningar med mera för våra unghundar, jakt och ännu mera jakt med våra rutinerade ”tanter” Nelly och Tuula 😉 Det ska också bli kul att följa kullsyskonens fortsatta karriärer! I slutet av 2020 planerar vi att para Tuula igen, jag har redan börjat söka efter en passande hane. Nördandet i stamtavlor och databaser är halva nöjet för mig inför en planerad kull 😉

Det är mycket annat spännande på gång 2020 hos andra uppfödare: Tuulas kullbror Metso har en date med Jorms fina kullsyster Rodedalens Falla. Och som en extra rolig julklapp fick också Jorm en ny date i början av 2020 med en duktig tik, Herbarias Lime. Vi hoppas att tycke uppstår hos båda ”paren”, båda kullarna blir intressanta att följa framöver!

Full fart framåt in i 2020! Gott nytt år alla vänner!

/Maria, Tomas & flocken


Lämna en kommentar

Generationsskifte

Oj oj, nu var det länge sedan jag präntade några rader här! Det händer så mycket nu under sommaren, och det mesta hamnar på Facebook som går snabbt och smidigt. Men då blir det mest bilder och korta blänkare. 367 foton blev det tillslut i GT kullens eget album från födseln till leveransen, det är kul att gå tillbaka och titta igenom bilderna från när de först öppnande ögonen fram till att de busade på gräsmattan. När jag skrev sista blogginlägget var valparna fem veckor, våren hade kommit och vi stod inför den mest hektiska tiden inför valpleveransen.

Kungshällans GT Vildvittra 9 veckor

De resterande veckorna fram till åttonde veckan flöt på bra i ett snabbt tempo, valparna är i skrivande stund 13 veckor och har hunnit bo ett tag i sina nya familjer. Vi har fått idel positiva rapporter om trevliga och lättsamma valpar. Det är så roligt att följa dem! Vi gläds åt att vi fick en samling engagerade, kompetenta och trevliga valpköpare som håller oss regelbundet uppdaterade om småttingarnas framsteg och äventyr.

Vårt eget val föll tillslut på tik nr 5, en stor och kraftig tjej som verkade lugn och trygg. Det är inte lätt att avgöra valparnas personligheter innan 8 veckor… Men hittills har lilla Vildvittra inte gjort oss besvikna i alla fall, hon är lika lättsam och mysig som mamma Tuula var. Så fort syskonen flyttat började vi med fostran och grundläggande moment, några minuter varje dag. Vi börjar alltid tidigt med våra valpar, det har visat sig vara ett bra koncept. En liten valp är så formbar, det har man nytta av längre fram när valpen blir unghund och kraven ökar. Sessionerna är än så länge bara några minuter per dag, med 99,9% beröm och positiv förstärkning. Vi tränar sitt och stanna kvar, inkallning, ligg och grundläggande apportering (lekapport) som hon tycker är superkul.

Det känns bra att ha hunnit en bit med Vittra innan vi tar oss an nästa lilla oslipade diamant! Den 4 juni föddes nämligen kullen hos Alarängens kennel mellan Rodedalens Jorm och Alarängens Cleo. Det blev samma fördelning som hos oss, fem tikar och två hanar. En av pojkarna flyttar till oss i början av augusti och kommer att få namnet Alarängens El Casper. Namnet får han som en hyllning till pappa/svärfars hund Filurs Casper född 1990.

Pappa Rolf tävlade aktivt i drag i slutet av -70 och början av -80 talet när jag var liten, och två dragvorstrar fanns i familjen. När pappa la skidorna på hyllan och vorstrarna Cloyd och Dollar var borta fanns endast älghundar i familjen under ett antal år. Men pappa fortsatte vara medlem i Svenska vorstehklubben, och så en dag 1990 läste han en valpannons i Svensk vorsteh där han kände igen blodslinjerna från en av sina gamla hundar från 80-talet. Han fick ett infall och tingade en valp från Filurs kennel i Boden. Den här gången var siktet inställt på jakt.

En tonårig Maria med tidstypiskt våfflat hår och unghunden Casper 1 år.

När Filurs Casper kom in i familjen hade jag hunnit bli tonåring och börjat intressera mig för jakt och fågelhundsträning, jag hängde med pappa och Casper på vorstehklubbens träningskvällar och hjälpte till att dra spår med både vitfågel, mård och katt (!) i skogen (på den tiden användes katt som apportvilt i elitklass, det är tack och lov inte tillåtet längre). Casper var en vorsteh av det gammaldags sega virket, en tjurskallig jaktmaskin men cool och snäll som ett lamm hemma. Jag hängde med pappa och Casper på några jaktprov i Funäsdalen där dom lyckades gå till pris några gånger. Casper var snygg, jag kom på att jag ville satsa på utställningar och mina tålmodiga föräldrar ställde upp och skjutsade mig och Casper land och rike runt. Vi lyckades riktigt bra, Casper blev tillslut Svensk utställningschampion 🙂

Maria och Casper i ringen

 

Casper och hans son Lucas på fjälljakt

 

Casper som något grånad patriark vid Bergsjön, Kittelfjäll.

När Tomas och jag träffades 1996 var Casper den första vorsteh han stiftade bekantskap med, så efter en lång tids funderande kom han fram till att vår nya lille prins ska få namn efter den hund som gjorde så stort intryck både hos mig under min tonårstid, och hos honom när han tog sina första steg på Dianas stigar. Nu räknar vi dagarna tills vi äntligen får träffa vår egen lille Casper! ❤

Den här hösten blir lite speciell, vi kommer bara att ha två aktiva jakthundar i huset – Nelly och Tuula. Dimma sjunger på sista versen, med sin grava artros kommer vi ge henne den här sommaren men som den jaktmaskin hon är i själ och hjärta ska inte behöva uppleva frustrationen av att se de andra hundarna åka ut på jakt med oss, det är vi skyldiga henne 😥 Men vi kommer att låna hem Jorm och jaga i skogen med honom när hans husse går in i ”älgjaktsbubblan”.

Till våren och under 2020 året ser vi fram emot att jaga in våra ungdomar Vittra och Casper, och följa deras respektive kullsyskon. Det ska bli så kul att ha varsin unghund att jobba med! 🙂 Nu blir det full fokus på unghundarnas utveckling och karriär innan det blir några planer på valpar igen om ett par år. I stället ser vi ser fram emot att följa en spännande planerad kull med en ”våra” hundar inblandade! Det är Rodedalens kennel som ska para Jorms fina kullsyster SEUCH J Rodedalens Falla med Tuulas kullbror J Kungshällans UF Metso. Det blir minst lika spännande som när vi själva har valpar 😀 Kolla in Rodedalens kennel för mer info och kontakta Kent och Gertrud Danielsson för att anmäla valpintresse!

/Maria

J SEUCH Rodedalens Falla (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

 

Kungshällans UF Metso (J Kuksapirtin Ura – SEUCH SEJCH Kungshällans BS Freja). Foto: Frederik von Essen

 


Lämna en kommentar

Jaktfinal

Häromdagen kom vi hem från vår sista jakttur för säsongen. Vårvinterjakten på fjället med hundarna ser vi alltid fram emot, semesterdagar och kompledigt planeras noga för att passa in för de sista veckorna till och med 15 mars då jakttiden tar slut i Västerbotten där vi har vårt fjällviste. I år hade Tomas så lägligt prickat in en 17- dagars ledighet de sista två veckorna, och jag som jobbar deltid hade lyckats pussla ihop så jag kunde vara ledig under tre veckor med en veckas jobb emellan. Sommarsemester och utlandsresor går oftast bort för vår del, det är dessa veckor i mars tillsammans med veckorna efter 25 augusti som är högsta prio. Som tur är så har kollegorna på våra respektive jobb oftast  inget emot våra ”udda” semestervanor utan gläds i stället åt att vi gärna ställer jobbar så mycket som möjligt under sommaren då de tar ut sina semesterveckor. För oss är sommaren bara en transportsträcka mellan jaktsäsongerna 😉

Fjällvistet – dit vi alltid längtar!

I år har vi haft den värsta snövintern i mannaminne, här i vårt län ligger snödjupet över metern. Jag kan inte minnas någon liknande vinter under min livstid! Det känns som när man var liten på 80-talet var det alltid bra vintrar med mycket snö, men då var man ju också liten och allt kändes så mycket större. I år har vi verkligen fått allt vi bett om i så många år! För vi gillar ju vinter och snöföre 🙂 Enda nackdelen är att vi hunnit vänja oss vid att kunna jaga på barmark i skogen fram till årsskiftet, nu tog den jakten abrupt slut i november. Desto större blev längtan till vårvinterjakten på fjället!

Men snömängderna och vädret i fjällen är alltid nyckfulla under vårvintern. Har man tur kan man få underbara dagar med kanonföre för hundar och skidåkare, värmande dagsmeja och dessutom trygga ripor för hundarna att jobba med. Men sådana dagar är sällsynta, de få man upplevt etsar sig fast i minnet… I år blev vårvinterjakten en stor utmaning på flera sätt! Första svängen vi åkte upp började med en insats av snöskottning för att 1: ta oss fram hjälpligt mellan stuga, dass och vedbod och 2: rädda taken på stugorna från kollaps.

Snöräv- en praktisk mojäng för takskottning!

 

Den lilla kåtan ser mer ut som en hobbit-håla 🙂

Redan första dagen när vi ägnade oss att komma i ordning och skotta började Tomas känna sig snorig. Nästa dag var han utslagen i en rejäl förkylning, att jaga var inte att tänka på… Typisk mancold – karlar är bra känsliga! -tänkte jag, tog med mig Tuula och följde med pappa Rolf och Jorm på en jakttur upp på fjället. Eftersom vi hade flera dagar framför oss så löste jag inget jaktkort, jagade bara med kameran som ”uppvärmning”. Vi fick en fin jaktdag med gott om fågel och bra före. Tuula och Jorm jobbade på bra och fixade flera fina situationer för Rolfs bössa och min kamera.

Jorm och Tuula i fint samspel

 

Pappa Rolf med Tuula och Jorm

Men dagen efter fick jag äta upp min sturskhet, det började som en lätt klåda i halsen och strax var även jag däckad i influensan 😦 Resten av veckan låg vi och kraxade i kapp i stugan. Tomas tog sig ut en kort sväng med Patron och fick sig en hyfsad jaktdag innan vi styrde kosan hem igen. Mellanveckan som jag tänkt jobba blev i stället till sjukdagar…

Sjukläger… Hundarna tröstar husse så gott dom kan.

Men skam den som ger sig, vi hade ju en tur till inplanerad! När vi åkte upp nästa sväng var vi hyfsat återställda från flunsan och hoppet steg om fina dagar på fjället. Men nu hade det kommit mer snö, så föret som tidigare var ganska bra var nu betydligt tyngre, och prognosen visade på tvåsiffriga köldgrader. På nätterna sjönk temperaturen under -20, så vi fick vänta till lunchtid innan det var rimligt att ta sig ut på fjället. Rolf och Jorm som bor i fjällstugan hela vårvintern hade varit ute på någon jakttur och rapporterade om tuffa förhållanden, då han tvingats värma Jorms stackars kulor med händerna för att rädda dom från förfrysning. Vi smörjde in Patrons ädla delar och tikarnas tuttar med fet Skillingarydssalva och gav oss iväg. Fem korta jaktdagar fick vi, med mer eller mindre simföre och skralt med fågel på de områden vi gick. Med facit i hand var den bästa dagen den är säsongen när jag var ute med pappa och Jorm – endast beväpnad med kamera… Men trots tuffa förhållanden var det helt makalöst vackert på fjället, man upphör aldrig att häpna över de makalösa vyerna! Min systemkamera jobbade troget på trots kylan, bilderna blir till fina minnen.

Tomas och ”tanterna”

 

Nelly kämpar på. Snöföre är inte hennes favorit… Med åldern har hon blivit en aning bekväm drottning 😉

 

Tuula står och Patron sekunderar. En av de många fina situationer hon presterade.

 

Glad husse med Patron och Tuula som fixade en fin situation med utdelning.

 

Även undertecknad fick sig en ripa tillslut. Jag använder enbart 22:an eftersom jag inte känner mig säker på att svinga en hagelsprakare med skidor på fötterna…

Planen var att vi skulle åka hem förra onsdagen, packa om och sedan bege oss söderut till Mittådalen för att starta Tuula på jaktprov i tre dagar. Men jaktprovet ställdes in på grund av svåra förhållanden. Ett klokt beslut av provledningen. När man kan välja att åka ut på fjället och jaga en kort sväng under dagens varmaste timmar är det ju lugnt, men att ge sig ut på jaktprov en lång dag från tidig morgon i -20 grader i djupt snöföre är inte rimligt… Men det var verkligen synd, vi hade sett fram emot att starta Tuula i ÖKL. En liten förhoppning fanns att hon med lite tur skulle kunna bli klar för elitklass i höst, så vi skulle kunna starta henne på riksprovet som i år går på fjäll i Mittådalen. För hade det bara funnits fågel och föret varit ok hade hon fixat det. Vi är så otroligt imponerade av denna hund, av de vi haft hittills har vi aldrig sett någon liknande! Hennes jaktdagar på fjäll är lätt räknade, det blev några få i fjol när hon inte ens var 10 månader. Men hon jagar redan som en garvad jakthund! Hon var den som hittade fågel och presterade flest situationer under de här dagarna, trots att hon jagar med morsan och brorsan som båda är jaktchampions. Nu håller vi utkik efter särskilda prov under våren och hoppas komma med på något, för det är hon så värd vår duktiga lilla tjej ❤

I vanlig ordning finns fler foton på vår facebooksida.

/Maria


Lämna en kommentar

Kennelträff och riksutställning

Förra helgen arrangerades ”Härnösandshelgen” med bland annat avelskonferens och riksutställning. Vi passade på att bjuda in våra valpköpare från UF kullen till en liten träningsträff under lördagen innan utställningsdagen. Det blev en liten tapper skara som dök upp på lördag, Hanna och Gustaf med Kaisa, Frederik med Metso och Samuel med Matti. Tillsammans med Tomas fick ungdomarna träna släpspår och senare vattenapport nere vid vår tjärn. Alla gjorde fina framsteg under dagen, nu är det bara att fortsätta jobba på med momenten så fixar ni eftersöksgrenarna och kan starta på fältprov i höst 🙂

 

Matti skuttar in med måsen efter att ha spårat upp och apporterat den

 

Metso lämnar av

 

Kaisa på väg in efter spåret, ivrigt påhejad av matte 🙂

 

Matti på väg in med dummyn som han apporterat i vattnet

 

Metso på ingående

 

Kaisa rivstartar

 

Oops 😉

 

Vi provade även ÖKL apport med skott

 

Kaisa styr målmedvetet mot ”vattenkråkan”

 

Metso stiftar bekantskap med räven, den var intressant! 🙂

 

Kaisa bjuder upp räven till dans

 

Jag (Maria) spenderade lördagen på avelskonferensen som hölls på Härnösands teater, det var många intressanta frågor om våra raser, deras användning, hälsa och jaktens utveckling i framtiden som avhandlades.

På söndag var det dags för riksutställning. Där anslöt även Johanna och Torbjörn med Väinö och Cecilia och Simon med Kyllikki så det blev totalt sex av kullsyskonen som visades i juniorklassen. Jag visade Nelly i championklass, hon håller fortfarande stilen vid åtta års ålder men med den hårda konkurrensen från yngre och spänstigare championtikar så blev hon inte placerad.

Kungshällans UF Väinö ”Turbo” – very good. Tyvärr hade Turbo blivit ordentligt solblekt och pälsen var i fällning så det drog ned betyget. Men han är otroligt snygg och välutvecklad, så när pälsen är i ordning igen tvivlar vi inte att Johanna och Turbo kommer regera i utställningsringen!

 

Kungshällans UF Matti – very good. Matti ”lillebror” har haft sämst start av alla i kullen med sin blygsamma födelsevikt på 300 g. Men det har han tagit igen med råge! Den unga kroppen är fortfarande i utveckling och med åldern kommer mer massa och pondus.

 

Kungshällans UF Metso – excellent. En stilig och välutvecklad ung kille.

 

Kungshällans UF Kaisa – good. Den unga damen brås på sin mor och mormor, högbent och slank ”byggd för fart”. Hon är fortfarande i utveckling och med åldern och mer muskelmassa kommer betygen bli högre.

 

Kungshällans UF Kyllikki – very good. Hon är också den lätta högbenta modellen som brås på mamma Nelly. Vackra rena linjer, som bara kommer bli bättre med åldern!

 

Kungshällans UF Tuula, vår egen lillstumpa ❤ excellent med CK, 2:a bästa tik i juniorklass. Husse sa redan när hon var ett par veckor att hon är speciell, och han har haft rätt hittills! Hon är inte bara tidigt mogen jaktligt, hon är också tidigt utvecklad rent fysiskt.

 

Maria och Nelly i championklass

 

Skönt väder med växlande molnighet. Vi ”slog läger” invid stranden så vi fick både skön havsbris och hundarna kunde betrakta änderna som simmade utanför stranden. Gådeåparken i Härnösand är verkligen en perfekt plats för hunduställningar!

 

Vi ställde även upp i uppfödarklass och avelsklass. I den förstnämnda hamnade vi på tredje plats av fyra grupper. Även här var det hård konkurrens, vår ”laguppställning” bestod av Nelly med sina junioravkommor Tuula, Metso och Väinö. De andra grupperna bestod mest av äldre välutvecklade hundar. I avelsklassen anslöt även Kyllikki, då hamnade vi på första plats men konkurrensen var obefintlig då vi var enda avelsgruppen 😉

Vi är jätteglada att fem av våra valpköpare ställde upp och visade sina hundar – stort tack till er ❤ Det var intressant att se dem så här vid strax över ett års ålder. Det är tydligt att vissa brås mer på Nelly och andra mer på Ura. Tuula och bröderna Väinö och Metso är mycket lika sin far, dom är kraftigare och mer kroppsligt utvecklade. Kaisa och Kyllikki är mycket lika sin mor, lätta och slanka i kroppen och senare i utvecklingen. När dom mognat och lagt på sig mer massa kommer betygen på utställningarna att bli högre 🙂 ”Lillebror” Matti fick ju den sämsta starten av alla, men han har vuxit ordentligt på höjden! Nu återstår för honom att växa och utvecklas ”på bredden” 🙂

Är det riksutställning så vill man ju visa upp det finaste man har, så jag hade även anmält Jorm i championklass. Men tråkigt nog så upptäckte vi i sista momangen att hans vaccination gått ut så vi fick lov att lämna honom hemma 😦 Men i stället kunde vi glädjas åt att hans kullsyster Rodedalens Falla fick sitt sista CK och blev champion!

 

SEUCH Rodedalens Falla (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

 

Kullbrorsan, ”vår” SEUCH Rodedalens Jorm som tyvärr inte fick visa upp sig på riksutställningen.

Det var otroligt hög kvalitet på tikarna i jaktklassen, 24 stycken anmälda varav hela 17 stycken fick excellent. Domaren kände sig tvungen att ge en förklaring: -”ni tror väl att jag är tokig som delar ut så många excellent, men jag måste säga att dessa tikar är alla av MYCKET god kvalitet!” Av alla dessa vackra damer hamnade Falla på femte plats. Stort grattis till ägarna och uppfödarna Kent och Gertrud! Vi gläds åt att vår älskade och saknade Nitros avkommor fortsätter pappas bana. Falla är en lika go och fin hund som sin bror Jorm, samt en kompentent jakthund. För er som är sugna på en valp med intressanta linjer som inte är överanvända i aveln så kan vi tipsa om att Falla kommer att paras till årsskiftet. Kolla med Rodedalens kennel!

 

Glad midsommar alla hundvänner!

/Maria & Tomas


Lämna en kommentar

Gott nytt år!

gottnyttar2017

Så skriver vi 2017, som ett oskrivet blad i en alldeles ny dagbok ligger året framför oss och väntar. På hundfronten blir det extra spännande med tanke på att Svenska vorstehklubben firar 100 år, och det innebär fler hundaktiviteter än vanligt. Och vi har lyckats tajma in att ha en unghund just detta år! 😀

Som vi försöker intala våra ambitiösa valpköpare, man ska skynda långsamt med unghunden! Men nog är vi lockade att sikta på att delta i så många prov och utställningar som möjligt med vår lilla Tuula 😉

Men innan vi kastar oss in i det nya året tänkte jag skriva en liten resumé över året som gått.

2016 började i moll. Vi hade sett fram emot en valpkull mellan Nelly och Kuksapirtin Ura i slutet av 2015, men när hon gick tom var det bara att ställa in sig på att vänta ytterligare 6 månader för nästa försök. Vi hade många trevliga valpköpare på listan som vi fick göra besvikna…

Den 16 februari fick vi ta farväl av vår kära gamla krutgumma Strimma, vår första vorsteh som fyllt fjorton år. Från ena dagen till den andra blev hon tvärt dålig, ville inte äta och benen bar inte. Hon signalerade med hela sitt väsen att hennes tid var ute, beslutet var inte svårt att hjälpa henne över till de sälla jaktmarkerna. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, men det var inte lika chockartat för oss som när Nitro försvann så plötsligt i oktober 2013. Strimma hade levt sitt liv klart, vi hade sett henne passera sina bästa år, bli äldre och stelare i kroppen. Hon hade slutat jaga sedan ett par år tillbaka och levde ett stilla pensionärsliv, vi var mycket medvetna om att slutet kunde komma när som helst. Ett liv som hennes önskar vi att alla våra hundar får!  ❤

_DSC1755

I månadsskiftet februari/mars tog vi en liten tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. Det var tuffa förhållanden med mycket snö, även om vi alltid är sugna på att komma upp och jaga på vinterfjället så brukar de bästa dagarna infinna sig precis sista veckan innan jakten upphör den 15 mars.

DSC_7404

 

12733647_1046809978698313_1679394135485131385_n

Under våren funderade jag (Maria) som är den som ägnar mest tid och intresse åt avelsplanering, på vilken hane vi skulle välja till Nelly inför den kommande parningen. Vi tyckte mycket om Kuksapirtin Ura som vi besökte i Finland i höstas, han kom från friska och starka linjer och var en mycket trevlig bekantskap. Men en resa till Finland igen mitt i vintern kändes inte så lockande… jag kollade upp flera andra hanar men alltid stöp det i något. Och de mest använda ”avelsmatadorerna” utesluter jag. Hela tiden återkom jag till att Ura var den bästa kandidaten för Nelly. ura

Lösningen blev tillslut att vi lånade hem Ura när Nelly började löpa. Vi åkte över till Vasa och hämtade upp honom i början av mars. Direkt när vi kommit hem tog Tomas Patron med sig och åkte upp till svärfar Rolf i Kittelfjäll för att jaga, medan undertecknad agerade äktenskapsmäklerska hemmavid.

Efter att ha haft Ura hemma hos oss inför parningen blev jag ännu mer övertygad att han var precis rätt hane för Nelly. Han anpassade sig snabbt till sitt temporära hem, en riktigt go nallebjörn som jag blev otroligt fäst vid! Hans snälla ärliga blick säger allt  ❤

För mig blev vårvinterjakten under de bästa dagarna i mars förlorad i år till förmån för ”äktenskapsmäkleriet”. Jag fick täta rapporter från Tomas i Kittelfjäll. Han och svärfar Rolf hade fina dagar på fjället med halvbröderna Patron och Jorm. Efter några dagars jakt åkte dom ned till Mittådalen för att starta på vårprovet. Patron och Tomas hade flyt och fick 7-10 i ÖKL första 12795483_1056064577772853_95864786246521701_ndagen, och med det så var deras provhelg slut eftersom Patron redan hade ett 1:a pris i bagaget. För att få starta i elitklass behövdes först eftersöksgrenarna i både ÖKL och EKL. Brorsan Jorm som också behövde ett 1:a pris för biljetten till EKL hade tyvärr  inget flyt. Han kämpade tappert i det tunga föret, men fick hålla tillgodo med ett 2:a pris sista dagen.

Efter att jag åkt tillbaka till Vasa med Ura var det några otroligt långa veckor av väntan på att veta om kärleksmötet haft effekt! Vi hade tänkt göra ultraljud på Nelly, men fyra veckor efter parningen var hennes midjemått så pass stort att vi tyckte vi kunde skippa det. Glädjande nog hade många valpspekulanter valt att fortsätta vänta, så vi kunde äntligen lämna ett positivt besked!

 

72dpi_001

I början av maj var det definitivt ingen tvekan att det var liv i Nellys mage 🙂 Valplådan bars in och vi kände oss ganska erfarna och förberedda inför vår femte valpkull. Nelly var pigg och kry, hennes förra kull 2013 gick som smort, så vad kunde gå fel?

Men det kunde det tydligen! Nelly började visa tecken på annalkande nedkomst helt enligt schemat på dygn 63 efter parningen, hon var orolig, temperaturen sjönk och hon krafsade runt i valplådan. Timmarna gick men inget hände! Efter två dygn var min oro så stor att jag åkte in med Nelly till Sundsvalls djursjukhus som hade jour denna lördag. Hon fick både dropp och värkstimulerande injektion, men inget fick fart på förlossningen så tillslut vid 22-tiden på kvällen fick det bli kejsarsnitt. Nio pigga små valpar plockades ut, och på småtimmarna kunde jag utmattad av sömnbrist köra hem med de små liven i en kartong och Nelly något omtöcknad bak i bilen. Tomas som jobbat nattskift på fabriken fick träffa de nyfödda när han kom hem på morgonkvisten.

DSC_0187[1]

Nelly nyvaken på djursjukhuset med sina nyförlösta valpar

Anledningen till att Nellys förlossningsarbete inte kom igång var troligen att valparna var ovanligt stora (utom en liten hane som fick smeknamnet ”lillebror”). Nellys livmoder var så uttänjd att den kunde inte dra ihop sig till värkar. Vi hade ju hoppats på att kunna ta en tredje och sista kull efter henne, men när det blev komplikationer med den här kullen är det uteslutet. Nelly har passerat sju år och vi vill inte utsätta henne för några risker.

Efter den dramatiska förlossningen väntade åtta intensiva veckor då vi gick helt upp i valpkullen och den regelbundna korrespondensen med presumtiva valpköpare. Vi har aldrig tidigare haft ett sådant stort intresse för en kull, det kändes riktigt bra!

72dpi_032

Sommaren är en underbar tid att ha valpar, när småttingarna blivit runt tre veckor kunde vi börja ha dom ute allt mer och ”mockningen” blev mindre krävande. Storebror Patron gick helt upp i rollen som lekfarbror!

Så i mitten av juli var det dags för våra småttingar att flytta till sina nya hem, och vi kunde så sakteliga krypa ut ur ”valpbubblan”. Planen var från början att behålla en tikvalp för att fylla platsen i flocken efter mormor Strimma. Jag försökte i det längsta förhålla mig objektiv till tikvalparna i kullen, men Tomas hade på ett tidigt stadium bestämt sig för den enda skimmeltiken. – ”hon ÄR speciell, det ser du väl!?” Och i slutändan väljer man ju ändå med hjärtat, så skimmeltiken fick namnet Tuula och blev den som fick stanna kvar hos oss.

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

När syskonen flyttat vidtog direkt vår uppgift att fortsätta uppfostra Tuula till en harmonisk flockmedlem. Vi ägnade sommaren åt valp-anpassade övningar i inkallning, sitt och stanna. Så småningom också spontanapportering. Den lilla fröken uppfyllde alla våra förväntningar. Glad, frimodig och med huvudet på skaft. Under sensommaren fick hon följa med på en hel del bär- och svampplockarturer i skogen.

När premiären närmade sig längtade vi förstås till fjälls, men kände oss också missmodiga med tanke på den havererade fjälljaktsfrågan. Ingen lösning fanns i sikte, det såg ut att bli ytterligare ett år med invasion av norrmän och italienare, fullbokade områden och trängsel på fjället… Men vår stuga ligger ju i Kittelfjäll sedan 1980-talet, det är vår andra hembygd och vi längtar ständigt dit även om fjälljakten under premiärveckan inte längre är densamma. Vi valde därför att åka upp en vecka efter premiären för att vänta ut den värsta ”anstormningen”.

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live... ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live… ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Det blev bara två dagar på fjället, vi lyckades boka in oss på mindre populära områden som inte var fulltecknade. Men våra rutinerade hundar lyckades ändå vaska fram någon ripkull varje dag så vi fick lite jakt.

Dagens skörd

Dagens skörd

patrontjader

Resten av dagarna gick åt till att rikta gamla fjällstugan, pensionerade pappa/svärfar Rolf som är en riktig arbetsmyra har dragit igång projektet att fixa till den kära gamla stugan och vi försöker dra vårt strå till stacken eftersom vi också ser stugan som vår och spenderar mycket tid där. Mellan varven tog Tomas och Patron några sköna timmars skogsjakt i skogsmarkerna ovanför stugan där vi har jakttillstånd från markägaren.

Om dagarna på fjället blev få så fick vi desto bättre jakt på hemmaskogarna. Stammen av skogsfågel fortsätter att vara god och bjuder på många fina situationer. Tomas och Patron har varit de flitigaste jägarna, matte och brudarna har varit ute lite då och då. Vi gjorde ytterligare en tur till Kittelfjäll lite senare på hösten och fick två fina dagar på fjället medan vi ägnade resten av tiden åt stugrenovering.

Eftersom Patron fortfarande är ojämn på fjället och Tomas jobbschema denna höst krockade med de flesta jaktproven anmälde vi honom inte till något av fjällproven. Men skogsprovet i Solberg inföll på en lämplig helg, så Tomas anmälde sig och Patron. Det visade sig vara en lyckträff! Båda dagarna fick dom fina situationer, och två 1:a pris resulterade att Patron kunde titulera sig jaktchampion! Det var en rolig överraskning som vi inte förväntat oss!

patron_solberg

Tomas och Patron med domaren Janne Petterson, glad efter att ha fått fälla en präktig tjädertupp för Patron. Foto: Robert Lundgren

Men som ”di lärde” säger, ju mer man tränar (eller i Tomas och Patrons fall – jagar!) desto mer tur har man! Patron har tagit över pappa Nitros plats som husses favorit i skogen, under hösten har dom varit ute så gott som all ledig tid i tillsammans. Husse som blivit en allt mer rutinerad skogsfågeljägare har lärt sig läsa sin hund, och Patron har under de många timmarna i skogen lärt sig läsa sin husse och även börjat rapportera. När det kom till jaktprov gav deras fina samarbete i skogen utdelning.

Nu hänger vi upp ”Puttes” inramade championatdiplom under mamma Nelly och pappa Nitros på väggen, så ska han få ägna resten av sin tid att förgylla husses (och mattes, om jag får låna honom!) jaktdagar i skogen 🙂

Hösten fortsatte med skogsfågeljakt och en veckas ”frysboxfyllarjakt” i form av älgjakt. I slutet av oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll, den här gången fick även Tuula som blivit fem månader följa med på fjället för första gången. Det var dessutom hennes första kontakt med riktigt snöföre. Det tog inte lång stund innan hon fattade vad hon skulle göra, och vi fick se henne söka åtminstone viddmässigt som en öppenklasshund! Farten och stilen har hon definitivt ärvt av sin mamma och mormor 🙂 När vi kommit högt under fjället började hundarna markera, några vita ripor gick upp och vips så hittade vi Tuula i stånd! ”- Vad ska jag göra?” sa Tomas tvekande. -”Du måste ju gå fram och skjuta!” var det enda jag kunde svara. Sagt och gjort, Tuula avancerade upp en liten kull ripor, men tyvärr missade husse. Åh så han grämde sig, det hade varit något att få fälla första fågeln för sin fem månader gamla unghund!… Men det kommer fler tillfällen. Skynda långsamt var det ju… Men vi kunde konstatera att Tuula var mycket mogen för sin ringa ålder!

Full fart på fjället!

Full fart på fjället!

 

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

I november när valparna efter Nelly och Ura blivit 6 månader bjöd vi in till en första kennelträff. Den första dagen förlades i Häggdånger hos Kenth Gustafsson, där valparna fick prova på träning med duvor bland annat. Dagen efter ägnade vi åt träning på våra rapphöns. Vi blev mycket nöjda med de egenskaper vi såg hos valparna, trygga och frimodiga med tydlig av och på knapp – det bådar gott! Sex av nio valpar med tillhörande ambitiösa och trevliga hussar och mattar fick vi träffa under helgen.

72_dpi_126

 

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly :)

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly 🙂

 

I skrivande stund går jaktsäsongen mot sitt slut här hemma. Tomas och Patron har varit ute så ofta dom kunnat under de korta dagarna så här i midvintertid, men vädret har växlat mellan kyla och värme och den lilla snö som kommit har tinat flera gånger om, det gjorde tillslut skogsmarken för skarp för hundtassar. Strax före jul drog Patron på sig en sträckning och husse en tuff förkylning så nu får dom båda ta det lugnt ett tag. Själv har jag ägnat julledigheten åt dagliga långa sköna promenader med ”brudarna” i skogen. Vi har också börjat trappa upp kraven på lilla Tuula, hon apporterar klockrent hemma på gården utan större störningar. Men när jag tog med en dummy och testade lite apportering under skogspromenaden var allt hon lärt sig som bortblåst, det fanns så mycket annat intressant att ägna sig åt än att hämta dummy! Det märktes med all önskvärd tydlighet att den apportering vi hade på henne bara var baserad på hennes egen lust. Men efter att jag förstärkt kravet med ett nyp i örat några gånger förstod hon att det där med apportering är inget man gör bara när man själv behagar. Efter några sådana sessioner under promenaden apporterar hon glatt och tveklöst även om skogens dofter lockar. Hon är kvick att lära sig, tar åt sig av korrigeringar men blir fort glad igen när hon gör rätt och får beröm.

Vi provade häromdagen att dra små korta släpspår på runt 10 meter med en död kaja här på gården. Det fixade Tuula klockrent och levererade in kajan i ett säkert grepp. Vi kommer att fortsätta träna så tills vi har kommit upp i unghundsklassens 150 meter långa spår.

72_dpi_045En sån härlig tjej vi fått i vår lilla fröken, vi är båda så otroligt fästa vid henne. En riktig ”drömhund” med alla önskvärda egenskaper! Nu ser vi närmast fram emot vårvinterjakten i Kittelfjäll. Och vi är otroligt sugna på att anmäla henne till vårprovet i Mittådalen, trots att hon precis kommer att kvala in åldersmässigt i unghundsklassen.

Och sen kommer våren och sommaren med träning av eftersöksgrenarna och eftersöksprov. Riksutställningen i Härnösand i juni, sen kommer hösten med jaktpremiären, riksprov på Gotland… vi har verkligen ett spännande år framför oss! Och som grädde på moset så fick hela jägarsverige en fin julklapp, jaktpolitiken är äntligen ändrad så att vi kommer att få ripjaktspremiären för oss själva. Utländska jägare som inte har någon närmare koppling till Sverige får vänta till efter 15 september innan dom får lösa kort. Det ska bli så skönt att slippa trängas på fjället, kanske känslan från förr åter igen kan infinna sig.

2017 blir ett bra år, det känner jag på mig!  🙂

/Maria

 


Lämna en kommentar

Kennelträff med UF kullen

Förra helgen ordnade vi kennelträff för UF kullen. Det är ju lite chansartat att bjuda in till en träff i november då dagarna är korta och vädret kan vara bistert, tuffa omständigheter om man råkar vara en 6 månaders vorstehvalp… Men vi ville vänta tills dom nått 6 månader så dom blivit någorlunda mogna för att palla med två dagars träning. Glädjande nog så slöt hela 6 av 9 valpar med hussar och mattar upp! Och hade inte magsjukan ställt till det i sista minuten så hade även två till varit med.

Veckan innan träffen slog vintern till med full kraft, mest snö kom det ute vid kustbandet men när helgen närmade sig bäddades även Ådalen in i vitt. Men på lördagen då vi träffades hos Kenth Gustafsson i Häggdånger sken solen och värmde till och med en aning.

En vacker vinterdag i Häggdånger

En vacker vinterdag i Häggdånger

Vi fick börja med lite lydnadsövningar, sedan tog Kenth fram duvorna. Vi fick först prova hundarnas reaktion då han släppte en duva framför nosen. Fokus var på att husse/matte hela tiden ska agera lugnt och tryggt så att hunden vänjer sig vid att en flaxande fågel inte är så märkvärdigt. Valparna visade på ett imponerande naturligt lugn, självklart var det spännande när duvan kom och svepte förbi nära nosen, men när den var borta i periferin så var alla snabba att koppla av igen och fokusera på sin matte/husse. Inget omotiverat pip eller stress märktes av i gruppen. Svårigheten stegrades när vi sedan fick göra inkallning och Kenth släppte en duva över hunden som var på väg in. Alla löste detta imponerande bra! Vi fick också gå in en sväng i kaninhägnet med kopplade hundar bara för att testa hundarnas reaktion. Kaninerna som sprätte iväg var otroligt spännande och triggande för ungdomarna!

72_dpi_071

72_dpi_121

På det hela taget blev vi otroligt imponerade över våra valpar, så lugna trygga och fokuserade! Vi har märkt de egenskaperna hos vår egen Tuula, och resten av syskonen är likadana. De flesta har inte tränat i grupp tidigare, men dom klarade ändå av att fokusera på sin förare och gå in i passivt läge utan gnäll och stress i väntan på sin tur. Det är lätt att glömma bort att dom är bara sex månader! 🙂 Det är ju jobbigt både för hund och förare att vara på kurs, jag var själv helt slut i huvudet när dagen var till ända, både av att lyssna och ta till mig av det Kenth förmedlade, notera hur valparna betedde sig och inte minst fotografera alltihop 😉 Men här är några kloka råd vi fick med oss:

-”Valiumberöm”. Prata lugnt och beröm lågmält, då blir hunden mer benägen att lyssna. Ett ”kvittrande” glatt beröm kan göra att hunden blir onödigt uppspelt.

-Prata inte mer än nödvändigt, var tydlig! Ett skarpt och dovt -NEJ! i samma sekund som hunden gör något otillåtet i stället för en harang i stil med -”hur många gånger ska jag måsta säga åt dig att du får inte….” Tjata aldrig! Reagerar inte hunden – agera!

-Timing. Både beröm och korrigering måste komma i exakt rätt tidpunkt för att hunden ska förstå vad som är rätt/fel.

-Kroppsspråk. Hunden läser oss hela tiden, använd handtecken och agera som en trygg värdig ledare. En sådan som är värd att dyrka och vara till lags!

-Efter en fågelsituation, sätt hunden och låt den sitta en stund. Agera lugnt själv och gå ett varv runt hunden. Så lär vi hunden att inte rusa vidare direkt och riskera att stöta upp kvarvarande fåglar.

72_dpi_126

Från vänster: Tomas och Tuula, Kenneth och Ville, Frederik och Metso, Hanna och Kaisa, Samuel och Elin med Matti, Rebecka och Viktor med Mielikki.

Andra dagen fick valparna träffa på rapphönsen. De flesta har inte varit med om att hitta fågel själv än, så i början skuttade dom mest planlöst omkring, rastade sig och åt lite gräs. Men efter första kontakterna blev det helt annan fart på dom! Det krävs ju många fågelkontakter innan ståndet klickar till ordentligt, men vi fick åtminstone se ansatser. Och alla blev definitivt ”väckta” på fågel och började så smått att koppla på näsan och söka medvetet. Tuula har ju ett försprång i och med att vi kan träna henne när som helst, så hon fick gå i koppel och i stället träna på att hålla sig lugn när syskonen hade fågelkontakter. Det var skönt att konstatera att hon fixade det utan gnäll och protester.

Det går inte att undgå att Kaisa är Nellys dotter ;)

Det går inte att undgå att Kaisa är Nellys dotter 😉

 

Metso står!

Metso står!

 

Matti vs rapphöna - action!

Matti vs rapphöna – action!

 

Delta vs rapphöna

Delta vs rapphöna

Tack alla ni som kom för en trevlig helg! Förutom att det alltid är trevligt att träffas, snacka hund och jakt så är det mycket värdefullt för oss att få se och utvärdera våra valpar, och vi är mer än nöjda med vad vi sett 🙂 Fler bilder finns på vår facebooksida. Nästa träff planerar vi att hålla i Mittådalen på vårfjället, det ser vi fram emot!

/Maria