Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Jaktfinal

Häromdagen kom vi hem från vår sista jakttur för säsongen. Vårvinterjakten på fjället med hundarna ser vi alltid fram emot, semesterdagar och kompledigt planeras noga för att passa in för de sista veckorna till och med 15 mars då jakttiden tar slut i Västerbotten där vi har vårt fjällviste. I år hade Tomas så lägligt prickat in en 17- dagars ledighet de sista två veckorna, och jag som jobbar deltid hade lyckats pussla ihop så jag kunde vara ledig under tre veckor med en veckas jobb emellan. Sommarsemester och utlandsresor går oftast bort för vår del, det är dessa veckor i mars tillsammans med veckorna efter 25 augusti som är högsta prio. Som tur är så har kollegorna på våra respektive jobb oftast  inget emot våra ”udda” semestervanor utan gläds i stället åt att vi gärna ställer jobbar så mycket som möjligt under sommaren då de tar ut sina semesterveckor. För oss är sommaren bara en transportsträcka mellan jaktsäsongerna 😉

Fjällvistet – dit vi alltid längtar!

I år har vi haft den värsta snövintern i mannaminne, här i vårt län ligger snödjupet över metern. Jag kan inte minnas någon liknande vinter under min livstid! Det känns som när man var liten på 80-talet var det alltid bra vintrar med mycket snö, men då var man ju också liten och allt kändes så mycket större. I år har vi verkligen fått allt vi bett om i så många år! För vi gillar ju vinter och snöföre 🙂 Enda nackdelen är att vi hunnit vänja oss vid att kunna jaga på barmark i skogen fram till årsskiftet, nu tog den jakten abrupt slut i november. Desto större blev längtan till vårvinterjakten på fjället!

Men snömängderna och vädret i fjällen är alltid nyckfulla under vårvintern. Har man tur kan man få underbara dagar med kanonföre för hundar och skidåkare, värmande dagsmeja och dessutom trygga ripor för hundarna att jobba med. Men sådana dagar är sällsynta, de få man upplevt etsar sig fast i minnet… I år blev vårvinterjakten en stor utmaning på flera sätt! Första svängen vi åkte upp började med en insats av snöskottning för att 1: ta oss fram hjälpligt mellan stuga, dass och vedbod och 2: rädda taken på stugorna från kollaps.

Snöräv- en praktisk mojäng för takskottning!

 

Den lilla kåtan ser mer ut som en hobbit-håla 🙂

Redan första dagen när vi ägnade oss att komma i ordning och skotta började Tomas känna sig snorig. Nästa dag var han utslagen i en rejäl förkylning, att jaga var inte att tänka på… Typisk mancold – karlar är bra känsliga! -tänkte jag, tog med mig Tuula och följde med pappa Rolf och Jorm på en jakttur upp på fjället. Eftersom vi hade flera dagar framför oss så löste jag inget jaktkort, jagade bara med kameran som ”uppvärmning”. Vi fick en fin jaktdag med gott om fågel och bra före. Tuula och Jorm jobbade på bra och fixade flera fina situationer för Rolfs bössa och min kamera.

Jorm och Tuula i fint samspel

 

Pappa Rolf med Tuula och Jorm

Men dagen efter fick jag äta upp min sturskhet, det började som en lätt klåda i halsen och strax var även jag däckad i influensan 😦 Resten av veckan låg vi och kraxade i kapp i stugan. Tomas tog sig ut en kort sväng med Patron och fick sig en hyfsad jaktdag innan vi styrde kosan hem igen. Mellanveckan som jag tänkt jobba blev i stället till sjukdagar…

Sjukläger… Hundarna tröstar husse så gott dom kan.

Men skam den som ger sig, vi hade ju en tur till inplanerad! När vi åkte upp nästa sväng var vi hyfsat återställda från flunsan och hoppet steg om fina dagar på fjället. Men nu hade det kommit mer snö, så föret som tidigare var ganska bra var nu betydligt tyngre, och prognosen visade på tvåsiffriga köldgrader. På nätterna sjönk temperaturen under -20, så vi fick vänta till lunchtid innan det var rimligt att ta sig ut på fjället. Rolf och Jorm som bor i fjällstugan hela vårvintern hade varit ute på någon jakttur och rapporterade om tuffa förhållanden, då han tvingats värma Jorms stackars kulor med händerna för att rädda dom från förfrysning. Vi smörjde in Patrons ädla delar och tikarnas tuttar med fet Skillingarydssalva och gav oss iväg. Fem korta jaktdagar fick vi, med mer eller mindre simföre och skralt med fågel på de områden vi gick. Med facit i hand var den bästa dagen den är säsongen när jag var ute med pappa och Jorm – endast beväpnad med kamera… Men trots tuffa förhållanden var det helt makalöst vackert på fjället, man upphör aldrig att häpna över de makalösa vyerna! Min systemkamera jobbade troget på trots kylan, bilderna blir till fina minnen.

Tomas och ”tanterna”

 

Nelly kämpar på. Snöföre är inte hennes favorit… Med åldern har hon blivit en aning bekväm drottning 😉

 

Tuula står och Patron sekunderar. En av de många fina situationer hon presterade.

 

Glad husse med Patron och Tuula som fixade en fin situation med utdelning.

 

Även undertecknad fick sig en ripa tillslut. Jag använder enbart 22:an eftersom jag inte känner mig säker på att svinga en hagelsprakare med skidor på fötterna…

Planen var att vi skulle åka hem förra onsdagen, packa om och sedan bege oss söderut till Mittådalen för att starta Tuula på jaktprov i tre dagar. Men jaktprovet ställdes in på grund av svåra förhållanden. Ett klokt beslut av provledningen. När man kan välja att åka ut på fjället och jaga en kort sväng under dagens varmaste timmar är det ju lugnt, men att ge sig ut på jaktprov en lång dag från tidig morgon i -20 grader i djupt snöföre är inte rimligt… Men det var verkligen synd, vi hade sett fram emot att starta Tuula i ÖKL. En liten förhoppning fanns att hon med lite tur skulle kunna bli klar för elitklass i höst, så vi skulle kunna starta henne på riksprovet som i år går på fjäll i Mittådalen. För hade det bara funnits fågel och föret varit ok hade hon fixat det. Vi är så otroligt imponerade av denna hund, av de vi haft hittills har vi aldrig sett någon liknande! Hennes jaktdagar på fjäll är lätt räknade, det blev några få i fjol när hon inte ens var 10 månader. Men hon jagar redan som en garvad jakthund! Hon var den som hittade fågel och presterade flest situationer under de här dagarna, trots att hon jagar med morsan och brorsan som båda är jaktchampions. Nu håller vi utkik efter särskilda prov under våren och hoppas komma med på något, för det är hon så värd vår duktiga lilla tjej ❤

I vanlig ordning finns fler foton på vår facebooksida.

/Maria

Annonser


Lämna en kommentar

Kennelträff och riksutställning

Förra helgen arrangerades ”Härnösandshelgen” med bland annat avelskonferens och riksutställning. Vi passade på att bjuda in våra valpköpare från UF kullen till en liten träningsträff under lördagen innan utställningsdagen. Det blev en liten tapper skara som dök upp på lördag, Hanna och Gustaf med Kaisa, Frederik med Metso och Samuel med Matti. Tillsammans med Tomas fick ungdomarna träna släpspår och senare vattenapport nere vid vår tjärn. Alla gjorde fina framsteg under dagen, nu är det bara att fortsätta jobba på med momenten så fixar ni eftersöksgrenarna och kan starta på fältprov i höst 🙂

 

Matti skuttar in med måsen efter att ha spårat upp och apporterat den

 

Metso lämnar av

 

Kaisa på väg in efter spåret, ivrigt påhejad av matte 🙂

 

Matti på väg in med dummyn som han apporterat i vattnet

 

Metso på ingående

 

Kaisa rivstartar

 

Oops 😉

 

Vi provade även ÖKL apport med skott

 

Kaisa styr målmedvetet mot ”vattenkråkan”

 

Metso stiftar bekantskap med räven, den var intressant! 🙂

 

Kaisa bjuder upp räven till dans

 

Jag (Maria) spenderade lördagen på avelskonferensen som hölls på Härnösands teater, det var många intressanta frågor om våra raser, deras användning, hälsa och jaktens utveckling i framtiden som avhandlades.

På söndag var det dags för riksutställning. Där anslöt även Johanna och Torbjörn med Väinö och Cecilia och Simon med Kyllikki så det blev totalt sex av kullsyskonen som visades i juniorklassen. Jag visade Nelly i championklass, hon håller fortfarande stilen vid åtta års ålder men med den hårda konkurrensen från yngre och spänstigare championtikar så blev hon inte placerad.

Kungshällans UF Väinö ”Turbo” – very good. Tyvärr hade Turbo blivit ordentligt solblekt och pälsen var i fällning så det drog ned betyget. Men han är otroligt snygg och välutvecklad, så när pälsen är i ordning igen tvivlar vi inte att Johanna och Turbo kommer regera i utställningsringen!

 

Kungshällans UF Matti – very good. Matti ”lillebror” har haft sämst start av alla i kullen med sin blygsamma födelsevikt på 300 g. Men det har han tagit igen med råge! Den unga kroppen är fortfarande i utveckling och med åldern kommer mer massa och pondus.

 

Kungshällans UF Metso – excellent. En stilig och välutvecklad ung kille.

 

Kungshällans UF Kaisa – good. Den unga damen brås på sin mor och mormor, högbent och slank ”byggd för fart”. Hon är fortfarande i utveckling och med åldern och mer muskelmassa kommer betygen bli högre.

 

Kungshällans UF Kyllikki – very good. Hon är också den lätta högbenta modellen som brås på mamma Nelly. Vackra rena linjer, som bara kommer bli bättre med åldern!

 

Kungshällans UF Tuula, vår egen lillstumpa ❤ excellent med CK, 2:a bästa tik i juniorklass. Husse sa redan när hon var ett par veckor att hon är speciell, och han har haft rätt hittills! Hon är inte bara tidigt mogen jaktligt, hon är också tidigt utvecklad rent fysiskt.

 

Maria och Nelly i championklass

 

Skönt väder med växlande molnighet. Vi ”slog läger” invid stranden så vi fick både skön havsbris och hundarna kunde betrakta änderna som simmade utanför stranden. Gådeåparken i Härnösand är verkligen en perfekt plats för hunduställningar!

 

Vi ställde även upp i uppfödarklass och avelsklass. I den förstnämnda hamnade vi på tredje plats av fyra grupper. Även här var det hård konkurrens, vår ”laguppställning” bestod av Nelly med sina junioravkommor Tuula, Metso och Väinö. De andra grupperna bestod mest av äldre välutvecklade hundar. I avelsklassen anslöt även Kyllikki, då hamnade vi på första plats men konkurrensen var obefintlig då vi var enda avelsgruppen 😉

Vi är jätteglada att fem av våra valpköpare ställde upp och visade sina hundar – stort tack till er ❤ Det var intressant att se dem så här vid strax över ett års ålder. Det är tydligt att vissa brås mer på Nelly och andra mer på Ura. Tuula och bröderna Väinö och Metso är mycket lika sin far, dom är kraftigare och mer kroppsligt utvecklade. Kaisa och Kyllikki är mycket lika sin mor, lätta och slanka i kroppen och senare i utvecklingen. När dom mognat och lagt på sig mer massa kommer betygen på utställningarna att bli högre 🙂 ”Lillebror” Matti fick ju den sämsta starten av alla, men han har vuxit ordentligt på höjden! Nu återstår för honom att växa och utvecklas ”på bredden” 🙂

Är det riksutställning så vill man ju visa upp det finaste man har, så jag hade även anmält Jorm i championklass. Men tråkigt nog så upptäckte vi i sista momangen att hans vaccination gått ut så vi fick lov att lämna honom hemma 😦 Men i stället kunde vi glädjas åt att hans kullsyster Rodedalens Falla fick sitt sista CK och blev champion!

 

SEUCH Rodedalens Falla (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

 

Kullbrorsan, ”vår” SEUCH Rodedalens Jorm som tyvärr inte fick visa upp sig på riksutställningen.

Det var otroligt hög kvalitet på tikarna i jaktklassen, 24 stycken anmälda varav hela 17 stycken fick excellent. Domaren kände sig tvungen att ge en förklaring: -”ni tror väl att jag är tokig som delar ut så många excellent, men jag måste säga att dessa tikar är alla av MYCKET god kvalitet!” Av alla dessa vackra damer hamnade Falla på femte plats. Stort grattis till ägarna och uppfödarna Kent och Gertrud! Vi gläds åt att vår älskade och saknade Nitros avkommor fortsätter pappas bana. Falla är en lika go och fin hund som sin bror Jorm, samt en kompentent jakthund. För er som är sugna på en valp med intressanta linjer som inte är överanvända i aveln så kan vi tipsa om att Falla kommer att paras till årsskiftet. Kolla med Rodedalens kennel!

 

Glad midsommar alla hundvänner!

/Maria & Tomas


Lämna en kommentar

Gott nytt år!

gottnyttar2017

Så skriver vi 2017, som ett oskrivet blad i en alldeles ny dagbok ligger året framför oss och väntar. På hundfronten blir det extra spännande med tanke på att Svenska vorstehklubben firar 100 år, och det innebär fler hundaktiviteter än vanligt. Och vi har lyckats tajma in att ha en unghund just detta år! 😀

Som vi försöker intala våra ambitiösa valpköpare, man ska skynda långsamt med unghunden! Men nog är vi lockade att sikta på att delta i så många prov och utställningar som möjligt med vår lilla Tuula 😉

Men innan vi kastar oss in i det nya året tänkte jag skriva en liten resumé över året som gått.

2016 började i moll. Vi hade sett fram emot en valpkull mellan Nelly och Kuksapirtin Ura i slutet av 2015, men när hon gick tom var det bara att ställa in sig på att vänta ytterligare 6 månader för nästa försök. Vi hade många trevliga valpköpare på listan som vi fick göra besvikna…

Den 16 februari fick vi ta farväl av vår kära gamla krutgumma Strimma, vår första vorsteh som fyllt fjorton år. Från ena dagen till den andra blev hon tvärt dålig, ville inte äta och benen bar inte. Hon signalerade med hela sitt väsen att hennes tid var ute, beslutet var inte svårt att hjälpa henne över till de sälla jaktmarkerna. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, men det var inte lika chockartat för oss som när Nitro försvann så plötsligt i oktober 2013. Strimma hade levt sitt liv klart, vi hade sett henne passera sina bästa år, bli äldre och stelare i kroppen. Hon hade slutat jaga sedan ett par år tillbaka och levde ett stilla pensionärsliv, vi var mycket medvetna om att slutet kunde komma när som helst. Ett liv som hennes önskar vi att alla våra hundar får!  ❤

_DSC1755

I månadsskiftet februari/mars tog vi en liten tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. Det var tuffa förhållanden med mycket snö, även om vi alltid är sugna på att komma upp och jaga på vinterfjället så brukar de bästa dagarna infinna sig precis sista veckan innan jakten upphör den 15 mars.

DSC_7404

 

12733647_1046809978698313_1679394135485131385_n

Under våren funderade jag (Maria) som är den som ägnar mest tid och intresse åt avelsplanering, på vilken hane vi skulle välja till Nelly inför den kommande parningen. Vi tyckte mycket om Kuksapirtin Ura som vi besökte i Finland i höstas, han kom från friska och starka linjer och var en mycket trevlig bekantskap. Men en resa till Finland igen mitt i vintern kändes inte så lockande… jag kollade upp flera andra hanar men alltid stöp det i något. Och de mest använda ”avelsmatadorerna” utesluter jag. Hela tiden återkom jag till att Ura var den bästa kandidaten för Nelly. ura

Lösningen blev tillslut att vi lånade hem Ura när Nelly började löpa. Vi åkte över till Vasa och hämtade upp honom i början av mars. Direkt när vi kommit hem tog Tomas Patron med sig och åkte upp till svärfar Rolf i Kittelfjäll för att jaga, medan undertecknad agerade äktenskapsmäklerska hemmavid.

Efter att ha haft Ura hemma hos oss inför parningen blev jag ännu mer övertygad att han var precis rätt hane för Nelly. Han anpassade sig snabbt till sitt temporära hem, en riktigt go nallebjörn som jag blev otroligt fäst vid! Hans snälla ärliga blick säger allt  ❤

För mig blev vårvinterjakten under de bästa dagarna i mars förlorad i år till förmån för ”äktenskapsmäkleriet”. Jag fick täta rapporter från Tomas i Kittelfjäll. Han och svärfar Rolf hade fina dagar på fjället med halvbröderna Patron och Jorm. Efter några dagars jakt åkte dom ned till Mittådalen för att starta på vårprovet. Patron och Tomas hade flyt och fick 7-10 i ÖKL första 12795483_1056064577772853_95864786246521701_ndagen, och med det så var deras provhelg slut eftersom Patron redan hade ett 1:a pris i bagaget. För att få starta i elitklass behövdes först eftersöksgrenarna i både ÖKL och EKL. Brorsan Jorm som också behövde ett 1:a pris för biljetten till EKL hade tyvärr  inget flyt. Han kämpade tappert i det tunga föret, men fick hålla tillgodo med ett 2:a pris sista dagen.

Efter att jag åkt tillbaka till Vasa med Ura var det några otroligt långa veckor av väntan på att veta om kärleksmötet haft effekt! Vi hade tänkt göra ultraljud på Nelly, men fyra veckor efter parningen var hennes midjemått så pass stort att vi tyckte vi kunde skippa det. Glädjande nog hade många valpspekulanter valt att fortsätta vänta, så vi kunde äntligen lämna ett positivt besked!

 

72dpi_001

I början av maj var det definitivt ingen tvekan att det var liv i Nellys mage 🙂 Valplådan bars in och vi kände oss ganska erfarna och förberedda inför vår femte valpkull. Nelly var pigg och kry, hennes förra kull 2013 gick som smort, så vad kunde gå fel?

Men det kunde det tydligen! Nelly började visa tecken på annalkande nedkomst helt enligt schemat på dygn 63 efter parningen, hon var orolig, temperaturen sjönk och hon krafsade runt i valplådan. Timmarna gick men inget hände! Efter två dygn var min oro så stor att jag åkte in med Nelly till Sundsvalls djursjukhus som hade jour denna lördag. Hon fick både dropp och värkstimulerande injektion, men inget fick fart på förlossningen så tillslut vid 22-tiden på kvällen fick det bli kejsarsnitt. Nio pigga små valpar plockades ut, och på småtimmarna kunde jag utmattad av sömnbrist köra hem med de små liven i en kartong och Nelly något omtöcknad bak i bilen. Tomas som jobbat nattskift på fabriken fick träffa de nyfödda när han kom hem på morgonkvisten.

DSC_0187[1]

Nelly nyvaken på djursjukhuset med sina nyförlösta valpar

Anledningen till att Nellys förlossningsarbete inte kom igång var troligen att valparna var ovanligt stora (utom en liten hane som fick smeknamnet ”lillebror”). Nellys livmoder var så uttänjd att den kunde inte dra ihop sig till värkar. Vi hade ju hoppats på att kunna ta en tredje och sista kull efter henne, men när det blev komplikationer med den här kullen är det uteslutet. Nelly har passerat sju år och vi vill inte utsätta henne för några risker.

Efter den dramatiska förlossningen väntade åtta intensiva veckor då vi gick helt upp i valpkullen och den regelbundna korrespondensen med presumtiva valpköpare. Vi har aldrig tidigare haft ett sådant stort intresse för en kull, det kändes riktigt bra!

72dpi_032

Sommaren är en underbar tid att ha valpar, när småttingarna blivit runt tre veckor kunde vi börja ha dom ute allt mer och ”mockningen” blev mindre krävande. Storebror Patron gick helt upp i rollen som lekfarbror!

Så i mitten av juli var det dags för våra småttingar att flytta till sina nya hem, och vi kunde så sakteliga krypa ut ur ”valpbubblan”. Planen var från början att behålla en tikvalp för att fylla platsen i flocken efter mormor Strimma. Jag försökte i det längsta förhålla mig objektiv till tikvalparna i kullen, men Tomas hade på ett tidigt stadium bestämt sig för den enda skimmeltiken. – ”hon ÄR speciell, det ser du väl!?” Och i slutändan väljer man ju ändå med hjärtat, så skimmeltiken fick namnet Tuula och blev den som fick stanna kvar hos oss.

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

När syskonen flyttat vidtog direkt vår uppgift att fortsätta uppfostra Tuula till en harmonisk flockmedlem. Vi ägnade sommaren åt valp-anpassade övningar i inkallning, sitt och stanna. Så småningom också spontanapportering. Den lilla fröken uppfyllde alla våra förväntningar. Glad, frimodig och med huvudet på skaft. Under sensommaren fick hon följa med på en hel del bär- och svampplockarturer i skogen.

När premiären närmade sig längtade vi förstås till fjälls, men kände oss också missmodiga med tanke på den havererade fjälljaktsfrågan. Ingen lösning fanns i sikte, det såg ut att bli ytterligare ett år med invasion av norrmän och italienare, fullbokade områden och trängsel på fjället… Men vår stuga ligger ju i Kittelfjäll sedan 1980-talet, det är vår andra hembygd och vi längtar ständigt dit även om fjälljakten under premiärveckan inte längre är densamma. Vi valde därför att åka upp en vecka efter premiären för att vänta ut den värsta ”anstormningen”.

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live... ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live… ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Det blev bara två dagar på fjället, vi lyckades boka in oss på mindre populära områden som inte var fulltecknade. Men våra rutinerade hundar lyckades ändå vaska fram någon ripkull varje dag så vi fick lite jakt.

Dagens skörd

Dagens skörd

patrontjader

Resten av dagarna gick åt till att rikta gamla fjällstugan, pensionerade pappa/svärfar Rolf som är en riktig arbetsmyra har dragit igång projektet att fixa till den kära gamla stugan och vi försöker dra vårt strå till stacken eftersom vi också ser stugan som vår och spenderar mycket tid där. Mellan varven tog Tomas och Patron några sköna timmars skogsjakt i skogsmarkerna ovanför stugan där vi har jakttillstånd från markägaren.

Om dagarna på fjället blev få så fick vi desto bättre jakt på hemmaskogarna. Stammen av skogsfågel fortsätter att vara god och bjuder på många fina situationer. Tomas och Patron har varit de flitigaste jägarna, matte och brudarna har varit ute lite då och då. Vi gjorde ytterligare en tur till Kittelfjäll lite senare på hösten och fick två fina dagar på fjället medan vi ägnade resten av tiden åt stugrenovering.

Eftersom Patron fortfarande är ojämn på fjället och Tomas jobbschema denna höst krockade med de flesta jaktproven anmälde vi honom inte till något av fjällproven. Men skogsprovet i Solberg inföll på en lämplig helg, så Tomas anmälde sig och Patron. Det visade sig vara en lyckträff! Båda dagarna fick dom fina situationer, och två 1:a pris resulterade att Patron kunde titulera sig jaktchampion! Det var en rolig överraskning som vi inte förväntat oss!

patron_solberg

Tomas och Patron med domaren Janne Petterson, glad efter att ha fått fälla en präktig tjädertupp för Patron. Foto: Robert Lundgren

Men som ”di lärde” säger, ju mer man tränar (eller i Tomas och Patrons fall – jagar!) desto mer tur har man! Patron har tagit över pappa Nitros plats som husses favorit i skogen, under hösten har dom varit ute så gott som all ledig tid i tillsammans. Husse som blivit en allt mer rutinerad skogsfågeljägare har lärt sig läsa sin hund, och Patron har under de många timmarna i skogen lärt sig läsa sin husse och även börjat rapportera. När det kom till jaktprov gav deras fina samarbete i skogen utdelning.

Nu hänger vi upp ”Puttes” inramade championatdiplom under mamma Nelly och pappa Nitros på väggen, så ska han få ägna resten av sin tid att förgylla husses (och mattes, om jag får låna honom!) jaktdagar i skogen 🙂

Hösten fortsatte med skogsfågeljakt och en veckas ”frysboxfyllarjakt” i form av älgjakt. I slutet av oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll, den här gången fick även Tuula som blivit fem månader följa med på fjället för första gången. Det var dessutom hennes första kontakt med riktigt snöföre. Det tog inte lång stund innan hon fattade vad hon skulle göra, och vi fick se henne söka åtminstone viddmässigt som en öppenklasshund! Farten och stilen har hon definitivt ärvt av sin mamma och mormor 🙂 När vi kommit högt under fjället började hundarna markera, några vita ripor gick upp och vips så hittade vi Tuula i stånd! ”- Vad ska jag göra?” sa Tomas tvekande. -”Du måste ju gå fram och skjuta!” var det enda jag kunde svara. Sagt och gjort, Tuula avancerade upp en liten kull ripor, men tyvärr missade husse. Åh så han grämde sig, det hade varit något att få fälla första fågeln för sin fem månader gamla unghund!… Men det kommer fler tillfällen. Skynda långsamt var det ju… Men vi kunde konstatera att Tuula var mycket mogen för sin ringa ålder!

Full fart på fjället!

Full fart på fjället!

 

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

I november när valparna efter Nelly och Ura blivit 6 månader bjöd vi in till en första kennelträff. Den första dagen förlades i Häggdånger hos Kenth Gustafsson, där valparna fick prova på träning med duvor bland annat. Dagen efter ägnade vi åt träning på våra rapphöns. Vi blev mycket nöjda med de egenskaper vi såg hos valparna, trygga och frimodiga med tydlig av och på knapp – det bådar gott! Sex av nio valpar med tillhörande ambitiösa och trevliga hussar och mattar fick vi träffa under helgen.

72_dpi_126

 

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly :)

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly 🙂

 

I skrivande stund går jaktsäsongen mot sitt slut här hemma. Tomas och Patron har varit ute så ofta dom kunnat under de korta dagarna så här i midvintertid, men vädret har växlat mellan kyla och värme och den lilla snö som kommit har tinat flera gånger om, det gjorde tillslut skogsmarken för skarp för hundtassar. Strax före jul drog Patron på sig en sträckning och husse en tuff förkylning så nu får dom båda ta det lugnt ett tag. Själv har jag ägnat julledigheten åt dagliga långa sköna promenader med ”brudarna” i skogen. Vi har också börjat trappa upp kraven på lilla Tuula, hon apporterar klockrent hemma på gården utan större störningar. Men när jag tog med en dummy och testade lite apportering under skogspromenaden var allt hon lärt sig som bortblåst, det fanns så mycket annat intressant att ägna sig åt än att hämta dummy! Det märktes med all önskvärd tydlighet att den apportering vi hade på henne bara var baserad på hennes egen lust. Men efter att jag förstärkt kravet med ett nyp i örat några gånger förstod hon att det där med apportering är inget man gör bara när man själv behagar. Efter några sådana sessioner under promenaden apporterar hon glatt och tveklöst även om skogens dofter lockar. Hon är kvick att lära sig, tar åt sig av korrigeringar men blir fort glad igen när hon gör rätt och får beröm.

Vi provade häromdagen att dra små korta släpspår på runt 10 meter med en död kaja här på gården. Det fixade Tuula klockrent och levererade in kajan i ett säkert grepp. Vi kommer att fortsätta träna så tills vi har kommit upp i unghundsklassens 150 meter långa spår.

72_dpi_045En sån härlig tjej vi fått i vår lilla fröken, vi är båda så otroligt fästa vid henne. En riktig ”drömhund” med alla önskvärda egenskaper! Nu ser vi närmast fram emot vårvinterjakten i Kittelfjäll. Och vi är otroligt sugna på att anmäla henne till vårprovet i Mittådalen, trots att hon precis kommer att kvala in åldersmässigt i unghundsklassen.

Och sen kommer våren och sommaren med träning av eftersöksgrenarna och eftersöksprov. Riksutställningen i Härnösand i juni, sen kommer hösten med jaktpremiären, riksprov på Gotland… vi har verkligen ett spännande år framför oss! Och som grädde på moset så fick hela jägarsverige en fin julklapp, jaktpolitiken är äntligen ändrad så att vi kommer att få ripjaktspremiären för oss själva. Utländska jägare som inte har någon närmare koppling till Sverige får vänta till efter 15 september innan dom får lösa kort. Det ska bli så skönt att slippa trängas på fjället, kanske känslan från förr åter igen kan infinna sig.

2017 blir ett bra år, det känner jag på mig!  🙂

/Maria

 


Lämna en kommentar

Kennelträff med UF kullen

Förra helgen ordnade vi kennelträff för UF kullen. Det är ju lite chansartat att bjuda in till en träff i november då dagarna är korta och vädret kan vara bistert, tuffa omständigheter om man råkar vara en 6 månaders vorstehvalp… Men vi ville vänta tills dom nått 6 månader så dom blivit någorlunda mogna för att palla med två dagars träning. Glädjande nog så slöt hela 6 av 9 valpar med hussar och mattar upp! Och hade inte magsjukan ställt till det i sista minuten så hade även två till varit med.

Veckan innan träffen slog vintern till med full kraft, mest snö kom det ute vid kustbandet men när helgen närmade sig bäddades även Ådalen in i vitt. Men på lördagen då vi träffades hos Kenth Gustafsson i Häggdånger sken solen och värmde till och med en aning.

En vacker vinterdag i Häggdånger

En vacker vinterdag i Häggdånger

Vi fick börja med lite lydnadsövningar, sedan tog Kenth fram duvorna. Vi fick först prova hundarnas reaktion då han släppte en duva framför nosen. Fokus var på att husse/matte hela tiden ska agera lugnt och tryggt så att hunden vänjer sig vid att en flaxande fågel inte är så märkvärdigt. Valparna visade på ett imponerande naturligt lugn, självklart var det spännande när duvan kom och svepte förbi nära nosen, men när den var borta i periferin så var alla snabba att koppla av igen och fokusera på sin matte/husse. Inget omotiverat pip eller stress märktes av i gruppen. Svårigheten stegrades när vi sedan fick göra inkallning och Kenth släppte en duva över hunden som var på väg in. Alla löste detta imponerande bra! Vi fick också gå in en sväng i kaninhägnet med kopplade hundar bara för att testa hundarnas reaktion. Kaninerna som sprätte iväg var otroligt spännande och triggande för ungdomarna!

72_dpi_071

72_dpi_121

På det hela taget blev vi otroligt imponerade över våra valpar, så lugna trygga och fokuserade! Vi har märkt de egenskaperna hos vår egen Tuula, och resten av syskonen är likadana. De flesta har inte tränat i grupp tidigare, men dom klarade ändå av att fokusera på sin förare och gå in i passivt läge utan gnäll och stress i väntan på sin tur. Det är lätt att glömma bort att dom är bara sex månader! 🙂 Det är ju jobbigt både för hund och förare att vara på kurs, jag var själv helt slut i huvudet när dagen var till ända, både av att lyssna och ta till mig av det Kenth förmedlade, notera hur valparna betedde sig och inte minst fotografera alltihop 😉 Men här är några kloka råd vi fick med oss:

-”Valiumberöm”. Prata lugnt och beröm lågmält, då blir hunden mer benägen att lyssna. Ett ”kvittrande” glatt beröm kan göra att hunden blir onödigt uppspelt.

-Prata inte mer än nödvändigt, var tydlig! Ett skarpt och dovt -NEJ! i samma sekund som hunden gör något otillåtet i stället för en harang i stil med -”hur många gånger ska jag måsta säga åt dig att du får inte….” Tjata aldrig! Reagerar inte hunden – agera!

-Timing. Både beröm och korrigering måste komma i exakt rätt tidpunkt för att hunden ska förstå vad som är rätt/fel.

-Kroppsspråk. Hunden läser oss hela tiden, använd handtecken och agera som en trygg värdig ledare. En sådan som är värd att dyrka och vara till lags!

-Efter en fågelsituation, sätt hunden och låt den sitta en stund. Agera lugnt själv och gå ett varv runt hunden. Så lär vi hunden att inte rusa vidare direkt och riskera att stöta upp kvarvarande fåglar.

72_dpi_126

Från vänster: Tomas och Tuula, Kenneth och Ville, Frederik och Metso, Hanna och Kaisa, Samuel och Elin med Matti, Rebecka och Viktor med Mielikki.

Andra dagen fick valparna träffa på rapphönsen. De flesta har inte varit med om att hitta fågel själv än, så i början skuttade dom mest planlöst omkring, rastade sig och åt lite gräs. Men efter första kontakterna blev det helt annan fart på dom! Det krävs ju många fågelkontakter innan ståndet klickar till ordentligt, men vi fick åtminstone se ansatser. Och alla blev definitivt ”väckta” på fågel och började så smått att koppla på näsan och söka medvetet. Tuula har ju ett försprång i och med att vi kan träna henne när som helst, så hon fick gå i koppel och i stället träna på att hålla sig lugn när syskonen hade fågelkontakter. Det var skönt att konstatera att hon fixade det utan gnäll och protester.

Det går inte att undgå att Kaisa är Nellys dotter ;)

Det går inte att undgå att Kaisa är Nellys dotter 😉

 

Metso står!

Metso står!

 

Matti vs rapphöna - action!

Matti vs rapphöna – action!

 

Delta vs rapphöna

Delta vs rapphöna

Tack alla ni som kom för en trevlig helg! Förutom att det alltid är trevligt att träffas, snacka hund och jakt så är det mycket värdefullt för oss att få se och utvärdera våra valpar, och vi är mer än nöjda med vad vi sett 🙂 Fler bilder finns på vår facebooksida. Nästa träff planerar vi att hålla i Mittådalen på vårfjället, det ser vi fram emot!

/Maria

 


Lämna en kommentar

Vår bästa tid är nu!

Nu är vi mitt uppe i favorit-årstiden för oss jägare och samlare! Två turer till Kittelfjäll har vi hunnit med och en veckas älgjakt. För min del är det tjugonde året som jag jagar älg, Tomas kom med i jaktlaget år 2000. Förutom jakten försöker framförallt jag hinna ta tillvara på alla andra rikedomar som går att skörda nu, rikligt med torkad karljohansvamp har jag fått ihop och en del gula kantareller och ”trattisarna”. Årets upplaga av skogsvin på blåbär och lingon står och pluppar hemtrevligt på järnspisen. Trädgårdslandet bjuder på rika skördar av morötter, rödbetor, potatis, grönkål och diverse bönor. Det har varit två sköna och väl utnyttjade lediga veckor för oss!

Krispigt kall morgon på älgpasset.

Krispigt kall morgon på älgpasset.

 

dsc_04151

Svart trumpetsvamp, trattkantarell och gul kantarell. Alla tre sorterna plockade vi längs stigen till älgpasset.

Vår första ripjaktsvecka i Kittelfjäll blev väl inte riktigt vad vi tänkt oss. Jobbet med att rikta gamla stugan gick inget vidare, så vi fick ägna flera dagar åt det eftersom vi var tvungna att få det klart innan vi åkte hem. Så det blev bara två dagar på fjället för oss. För att slippa trängas så bokade vi mindre populära områden där få hade löst kort, tänkte att det är ju lika dåligt med fågel överallt… men trots det lyckades hundarna i alla fall hitta en kull vardera dagen så vi fick några ripor med oss hem. Riporna var välväxta och fina och vi hade skönt väder, hundarna njöt av att äntligen få sträcka ut på fjället. Härligast att se är Nelly, vår ”viddernas drottning”, när hon sveper fram. Men Dimma är också en outtröttlig liten kämpe även om hon inte har samma höga fart och stil som Nelly. Våra ”brudar” är som bäst nu, sju år gamla och rutinerade jaktmaskiner. Tomas och Patron tog sig också en halvdag uppe i skogen ovanför stugan där vi har jakträtt, dom hade många fågelkontakter och fick med sig en tjäderhöna hem. Skogen är Patrons rätta element.

72_dpi_007

 

Tomas kockar, gårdagens rester smakar extra gott på fjället.

Tomas kockar, gårdagens rester smakar extra gott på fjället.

 

Dagens skörd

Dagens skörd

När vi var på väg hem ringde Lars från Piteå som har Bettan och Brage från vår kennel och berättade lite hur läget var med hundarna. Bettan som fyllt tio år börjar känna av sin skada och klarar inte av att jaga så mycket längre innan hon blir halt. Inte så konstigt med det fruktansvärda benbrottet hon råkade ut för 2010, det har säkert blivit pålagringar runt den läkta skadan som gör att hon får ont efter ansträngning. Men vi är så tacksamma att de skickliga veterinärerna på Strömsholm lyckades lappa ihop henne och att hon kunde få ett fullgott jakthundsliv i sitt nya hem under de följande åren (Läs här om Bettans resa). Men Lars kan lugnt låta ”Gamla Bettan” få bli mer eller mindre pensionär, för han har i halvbrodern Brage fått sig en ny outtröttlig jaktmaskin! Han säger att han aldrig i sitt liv ägt en sådan otrolig jakthund som Brage. Han är stark, uthållig och grym på att hitta fågel. Samtidigt är han snäll och go hemma, dom har verkligen funnit varandra. Lars har fått tag i mer jaktmark så nu har dom ”oändliga” 19 000 hektar skogsmark att jaga på, och sedan premiären hade dom varit ute var och varannan dag. Vilket himmelrike för Brage! Vi märkte under den tid vi hade honom vad mycket jaktkrut som fanns i honom, och vi förmådde inte ge honom så mycket jakttid som han förtjänade. Vi blir så glada att höra att han nu verkligen kommer till sin rätt ❤

Lars skickade en bild av Brage med den senaste tjädertuppen han fixat åt husse.

Lars skickade en bild av Brage med den senaste tjädertuppen han fixat åt husse.

På hemmaskogen har vi fortsatt god tillgång på skogsfågel, vi har hunnit vara ute en hel del men det är inte lätt att överlista fåglarna och komma i bra skottlägen! Men hösten fortsätter ju länge än, vintern får gärna låta vänta på sig fram till årsskiftet åtminstone 😉

Förra veckan gjorde vi ännu en liten jakttur till Kittelfjäll, två dagars fjälljakt blev det och en dag ägnade vi åt stugrenovering. Eftersom Rolf och Monica inte var uppe denna gång kunde vi bo bekvämt i ”nya vistet” på andra sidan sjön i stället för på byggarbetsplatsen.

Första jaktdagen gick vi på ett nyöppnat litet område närmare norska gränsen, vi hade hyfsat med fågel men alla tre hundarna lyckades pricka in en ”dålig dag” lite milt uttryckt… :/ Den andra dagen gick vi på ett av de populäraste områdena som haft mycket högt jakttryck, men trots det hittade hundarna ett par fina kullar! Och hundarna skötte sig aningen bättre… men vi inser att vi behöver slipa på lydnaden med alla tre. Nelly och Dimma är ju färdigprovade, och då blir man lätt lite ”slapp” med lydnaden. Patron är väl den som är mest lydig.

Gött att vara till fjälls igen!

Gött att vara till fjälls igen!

 

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live... ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live… ändå kan man inte låta bli att fotografera!

 

"Högfjällsjakt", tyvärr inga fjällripor hemma i dag.

”Högfjällsjakt”, tyvärr inga fjällripor hemma i dag.

Apropå prov så har vi inte anmält Patron till något av fjällproven, vi tycker han är för ojämn på fjället så vi har valt att lägga tiden på jakt i stället. Däremot så kommer Patron och husse göra ett försök på skogsprov i Solberg den kommande helgen. Rolf däremot har gått med halvbrorsan Jorm på båda proven i Mittådalen. Tyvärr så var Jorm ringrostig på första provet med bara en jaktdag i bagaget sedan vårvintern, det får väl också skyllas på att husse la allt krut på att få klart stugprojektet i Kittelfjäll under premiärveckan… så Jorm saknade det rätta klippet i steget. Det blev ett 2:a pris på lördagen i alla fall. Inför senaste provet hade Jorm fått mer jaktdagar och sökte stort och fint som vanligt. Men då hade provgruppen inte en endaste fågel under lördagen! På söndagen gick han fortsatt bra och fick en fågelsituation, men med en provocerande fällning framför nosen kunde han inte hålla sig och knallapporterade :/ Rolf som tycker att han har samlat på sig nog med femmor och sexor valde att avbryta provet då han inte längre hade chans på ett 1:a pris. Det blir nya tag på prov för Jorm och Rolf till vårvintern, då hoppas vi att dom äntligen kan få lite flyt och få sin välförtjänta biljett till elitklassen!

Fina Jormkillen ❤

/Maria


Lämna en kommentar

Valparnas första vecka

Oj vad tiden går fort, nu är valparna redan en vecka! I dag vägde vi dom igen, och alla har gått stadigt upp i vikt. Nelly har gott om mat, och valparna är kraftfulla och glupska. Fastän dom inte ens öppnat ögonen gör dom försök att gå på sina vingliga ben när dom krävande söker efter mammas tuttar. Röstresurserna är också bra, om inte mjölkbaren omedelbart infinner sig protesterar dom högljutt! ”Lillebror” som vi haft lite extra koll på eftersom han vägde bara hälften så mycket som sina syskon vid födseln är den som gått upp mest i vikt procentuellt så han knappar in på syskonen 🙂 Han väger nu 500 gram. Den största hanen väger precis ett kilo, de övriga ligger runt 800 gram.

20160515_142158

Nelly pysslar om sina mätta valpar

20160515_152213

En liten liten bebismjuk tass bredvid mamma stora, tro hur många mil den kommer springa i sitt liv? Den intorkade navelsträngen sitter fortfarande kvar.

Alla valpar utom en hane är tingade. Vi har några fler på intresselistan som vi inte kontaktat än, men vi vill avvakta lite. Det här blir Nellys sista kull, vi hade hoppats på att ta en sista kull efter henne nästa år men den tanken slog vi helt ur hågen efter kejsarsnittet. Vi är rädda om vår drottning och vill inte utsätta henne för risken att det blir komplikationer med förlossningen igen, hon har ju dessutom fyllt sju år. Därför vill vi att så många som möjligt av valparna i den här kullen förvaltas väl hos ägare som har ambitioner att meritera. Om du som läser detta är sugen på en hane till jakt och dessutom har siktet inställt på jaktprov och utställning – ta kontakt med oss! Eller tipsa vidare om du känner någon som kan tänkas vara intresserad.

På vår facebooksida finns lite bilder och filmsnuttar från valparnas första vecka. Det kommer mera 🙂

/Kennelmatte


1 kommentar

Lyckad rosettjakt

Det blev en lyckad dag för Jorm på SKK:s utställning i Sundsvall i dag! Först blev han bästa hane i jaktklassen med CERT, och sedan gick han och blev BIR! Jag misströstade lite att ställa honom eftersom han på de senaste utställningarna tydligt visat att det är det tråkigaste som finns att ägna sig åt, med resultatet hängande svans och bakåtfällda öron a´la whippet. Vill man inte visa upp sig spelar det ingen roll att hur snygg man är… Men i dag var han pigg och glad i ringen och föll dessutom domaren i smaken 🙂 Så här löd kritiken:

Lagom stor, bra könsprägel, utmärkt huvud, torr hals, god manke, utmärkt bröstdjup och längd. Bra benvinklar. Stabila rörelser, god päls.

Domare: Frank Christiansen, Norge.

BIM blev ”träningskompisen” Toxic, som fick sitt tredje CERT och därmed är SEUCH, stort grattis Jenny! Toxic är inte bara trevlig och en duktig jakthund, hon är snygg också 🙂

DSC_0163

BIR Rodedalens Jorm och BIM Toxic med matte Jenny Karlsson. Domare: Frank Christiansen. Jorm blev redigt kär i söta Toxic som synes 😉

Nackdelen med att bli bäst i rasen är att det blir en lååång dag… Det hade jag inte räknat med så jag hade inget fika med mig förutom en banan och en flaska vatten. Som tur är finns det ju att köpa. Jag tog en sväng på Jula och handlade lite förnödenheter men det blev ändå mycket dötid då jag roade mig med att sitta och titta på hundar av alla möjliga originella raser som visades upp. Det är så lättsamt med Jorm som liksom sin far lever efter mottot ”peace, love and understanding”. Det spelar ingen roll vilken hund som kliver fram och nosar på honom och hur ”suspekt” den än ser ut så möter han alla med samma öppenhet och viftande svans. Hanhundsaggressivitet existerar inte hos honom, är det någon hane som spänner sig och gruffar så vänder han bort huvudet och visar med all tydlighet att han inte vill ha något bråk. Precis så var Nitro också. När Jorm tyckte att han glott färdigt på pudlar, nakenhundar och diverse obestämbara små golvmoppar fläkte han ut sig raklång och somnade på sin filt, jag fick se upp så ingen trampade på honom när dom passerade i den trånga gången mellan ringarna.

Så var det tillslut dags för gruppfinalen och jag fick väcka upp Jorm ur sin dvala. Det blev endast fyra finalister i grupp 7, förutom Jorm en irländsk setter, en weimaraner och en kleine münsterländer. Döm om min förvåning, men Jorm gick och placerade sig som tvåa! Jag har aldrig kommit så långt på en utställning med våra vorstrar förut. På SKK:s utställningar samlas ”utställningseliten”, Jorm är ju framförallt en jakthund och jag har inte lagt något krut på att utställningsträna honom. Föga förvånande blev han slagen av den välpälsade irländska settern med sin rutinerade handler. Trea efter Jorm blev weimaranern och fyra münsterländern. En gigantisk BIG2 rosett fogades till samlingen av de tidigare, samt en laddning Klass färskfoder. Trötta men glada begav vi oss hemåt. Vi passade på att ta några ”skrytbilder” med rosettskörden och nya uppställningsbilder hemmavid:

Rodedalens Jorm

Rodedalens Jorm

Rodedalens Jorm

Jajaja… sluta orda om den där utställningen nån gång – blir det några valpar då?? Vi är helt överväldigade över intresset för vår planerade kull! många väntar och undrar förstås om det ”tagit”? Inklusive vi själva förstås! Vi hade tänkt göra ultraljud på Nelly de närmaste dagarna (i dag är det precis 4 veckor sedan första parningen) men för varje dag som går tycker vi att vi ser allt större tecken på dräktighet så vi avvaktar. Nelly är trött, vill mest ligga och sova samt är extremt fokuserad på mat! Hon har inte mått illa, men det gjorde hon inte förra gången hon väntade valpar heller. Hon har breddat över revbenen och när hon är nyäten får hon allt mer formen av en öltunna… Vi törs inte ropa hej riktigt än, men nog ser det lovande ut?

nellygravid2