Natten mellan den 21 och 22 februari föddes Tuula 8 fina valpar. Hennes tredje kull och Kungshällans nionde i ordningen. Tuulas temperaturfall, det första tecknet på att valparna gör sig redo att födas, började redan på morgonen den 21:a. När klockan hunnit bli 22 kom den första valpen, en präktig skimmelhane. Sedan kom en hel rad med bruna valpar med mellan 30 minuters till en timmes mellanrum. Pappa Midas färg verkar ha slagit igenom ordentligt! 😉 När den sjunde valpen, en skimmelhane, hade fötts var klockan 02 och Tuula verkade klar. Vid det laget var vi rejält trötta och grusiga i ögonen. Vi bäddade rent i valplådan och Tomas tog vaktskiftet i soffan för att hålla koll om Tuula skulle behöva gå ut. Precis när han började slumra in väcktes han av ljud från valplådan, Tuula hade fött ytterligare en valp – en brun hane!
Stolt och duktig mamma Tuula ❤På morgonen var hela flocken nyfikna på nykomlingarna. Vittra längtade efter att få komma in och hjälpa till, men det tog ett par dagar innan Tuula tillät det.
Valparna var jämna i storleken och Tuula skötte det hela som den rutinerade mamma hon är. Fördelningen blev fem hanar – tre bruna och två skimmel, samt tre bruna tikar. Vi hade hoppats på några fler tikar men är förstås glada och lättade att allt gick så bra. Tuula lyckades dessutom tajma in valpningen perfekt eftersom vi båda var lediga, det känns alltid tryggt att vara två om att ta emot en valpkull. Jag glömmer aldrig de dramatiska dygnen 2016 då Nelly kämpade med sin valpning som inte kom igång. Tomas jobbade nattskift och det hela slutade med att jag fick ge mig i väg till Sundsvall och tillbringa en lördagsnatt på djursjukhuset medan Nelly genomgick kejsarsnitt.
Tyvärr kommer valparna inte att räcka till alla som anmält intresse. Vi är så glada och hedrade av den stora responsen, alla trevliga samtal, mail och besök ❤ Så många trevliga familjer med toppenhem att erbjuda -vi skulle önska att vi kunde erbjuda en valp åt allihop! Vi har avvaktat några dagar sedan födseln för att se att alla valpar utvecklas som dom ska, men nu väntar den otacksamma uppgiften att gå igenom intresselistan och bestämma oss för vilka vi kan erbjuda en valp. Det är otroligt frestande att behålla en själva, vi tror verkligen stenhårt på den här kombinationen! Men vi får lov att vara realistiska eftersom vi redan har fyra hundar i aktiv ålder som alla behöver sin beskärda del av jakt och uppmärksamhet. Nu ska vi bara njuta av de åtta veckorna som vi får rå om Tuulas troligtvis sista kull innan de ger sig ut på sina livsäventyr i nya hem ❤
De två skimmelpojkarna
För ett par veckor sedan tog vi en tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. På grund av den kommande valpkullen var det vår enda chans att komma iväg tillsammans. Vädret var skovigt, innan vi åkte hade det varit rejält kallt ner mot -30 grader, men då vi kom upp hade det slagit om till nollgradigt. Det blev några dagar med blåst och varmgrader, alla sjöar blev till blöt blankis. Föret uppe på fjället var skarpt. Men vi fick tre hyfsade jaktdagar, hundarna kämpade på och fixade några ripor i säcken. Lite surt är det att vi missar den bästa tiden för jakt, den sista veckan före 15 mars. Men vi får ta igen det nästa år då vi tänkt ha uppehåll med valpar 🙂
Vittra och Stella var de som fixade fåglarna de här dagarna (y)
/Maria
PS: För er som vill bli utsatta för daglig ”valpaspam” de närmaste veckorna, följ vår Facebooksida! 🙂
Nu har vi hunnit en bit in på hösten och som vanligt önskar jag att någon kunde stoppa tiden… jag har redan avverkat hälften av min efterlängtade semester mitt i min absoluta favorit-årstid! I dag är det regn och ruskväder och älgjakten på vårt viltvårdsområde är inställd till oktober då vi gör ett nytt försök. Vi har väldigt lite älg i vårt område, hoppas fler vandrar in i oktober så vi kan fylla på vårt förråd av ”stapelfödan” för året.
En ledig dag som inte lockar till jakt med hundarna passar jag i stället på att ägna åt brödbak och framför datorn för att komma ikapp med allehanda göromål, sortera foton och inte minst skriva några rader om hösten så här långt!
Kroktjärn – en av favoritplatserna på vår jaktmark ❤
Premiärveckan spenderade vi traditionsenligt i vår stuga i Kittelfjäll. I år fick vi besök av våra vänner och valpköpare från Stockholmstrakten, Helen, Roger och Per. Med tanke på att vi hade bra med ripa under årets inventering på andra sidan marsfjällsmassivet så kände vi oss förväntansfulla inför premiärveckan! Men tyvärr visade det sig att riptillgången i Kittelfjällsområdet var sämre… Det var extra trist eftersom vi hade långväga gäster och dessutom unghundarna Stella, Canelle och Chanel som behövde få erfarenhet inför det stundande riksprovet dit dom var anmälda! Men vi fick i alla fall fina dagar på fjället med härligt väder, och vi åt och drack gott som sig bör när man har jaktsemester.
Förväntan!Maria & StellaEn båt kommer lastad med våra vänner ❤Hela gänget på fjälletStella – vår unga fjällturbo
Efter en vecka i Kittelfjäll styrde vi kosan norrut mot Kiruna och riksprovet. Vi hade anmält Tuula till elitklass och Stella i unghundsklass. Först ut att starta var Tuula och Tomas på torsdagen. Gruppen fick flyga helikopter ut på fjället i Pirttivuopio, som ligger mellan Kiruna och Nikkaluokta. Tuula jagade på bra och gruppen hade gott om fågel, men vädret var växlande med tidvis snöbyar och knepiga vindar. Alla hundar i gruppen stötte fågel i sina släpp, så även vår rutinerade Tuula. Medvinden och de förargliga stötarna gjorde henne försiktig så hon tog inte ut svängarna fullt ut som vi är vana vid att se, men hon fick ändå till två fina fågelsituationer. Husse kände sig nöjd med hennes insats, men riksprovet är ju en tävling till skillnad från alla övriga prov som enbart är avelsutvärdering, så på riksprovet gäller det helt enkelt att vara bäst och dessutom ha en god portion tur!
Tuula scannar av fjället efter ”nedsläpp”
På fredagen var det unghundarnas tur, jag och Stella klev upp i ottan och gav oss av de cirka 13 milen mot Gällivare och Dundret som var dagens provmark, medan Tomas och resten av flocken fick sovmorgon i husvagnen. Det lilla fjället Dundret är lättpromenerat, man kan köra bil och gå ut i marken direkt från vägen. Och det lilla fjället levererar! Redan några minuter in i första släppet blev det ripkontakt. Anna Larsson och hennes Klevportens LM Sissi hittade en stor kull och lyckades få till två kompletta fågelarbeten efter konstens alla regler – imponerande! Helen och Canelle gick i par med Anna och Sissi, som fick vila efter sin situation medan Per och Coco hoppa in som parkamrat under den resterande släpptiden. Domaren Jim Vejby lät förarna gå tillbaka i marken en bit för att inte behöva släppa hundarna direkt på de nyslagna riporna. Både Per och Helen lyckades föredömligt hålla ihop sina hundar under tiden som återstod, och slapp komma i kontakt med de nyslagna riporna.
När dom var klara med sitt släpp var vi tillbaka i det ”heta” området där vi såg riporna slå, och det blev min och Stellas tur. Inget drömläge precis! Stella hade fortfarande full koll på var riporna tagit vägen, jag kunde nästan känna den elektriska laddningen från henne knastra genom kopplet till min hand… Jag försökte efter bästa förmåga styra min unga krutdurk till ett tätt ”spanielsök” förbi det minerade området. Jag vet ju sedan tidigare att hon har ett fantastiskt fjällsök, men den ungdomliga ivern är stor och erfarenheten att spika nyslagen fågel är låg… Den hjälpsamme markvisaren påtalade gång på gång att jag borde släppa ner henne mot några intressanta videbuskar – som jag för min del gärna ville undvika! Tillslut föll jag till föga och lät Stella gå ut i ett slag mot området, och det fick jag bittert ångra… Där satt givetvis några av de nyslagna riporna som Stella glad i hågen sprang upp utan att känna vittringen av. Frestelsen blev för stor – hon tryckte gasen i botten och det slog lock för öronen! När jag väl fått tillbaka odågan och sagt några förmanande ord fick vi fortsätta, men bara en kort bit därifrån sprang hon upp nästa gäng ripor, och det blev ytterligare några brända säkringar. Den lyckliga unghunden kom tillslut tillbaka efter sitt race, med ett glatt grin och den långa tungan hängande utanför käften. Men glädjen blev kortvarig, matten fick snöpligt lyfta på hatten och Stella fick sedan tillbringa resten av dagen i bilen medan jag passade på att fotografera resten av provdagen på uppdrag av vorstehklubben.
Kungshällans PT Chanel ”Coco”Canelle i stilfullt stånd
Syskonen Canelle och Chanel ”Coco” höll däremot ställningarna hela dagen! Båda två tog för sig på fjället, sökte fint och fick mycket släpptid. Efter den första kullen vi hade i början av dagen dröjde det ett bra tag tills gruppen hittade fågel igen. Både Canelle och Chanel hade chans på fågel, men tyvärr blev det ingen godkänd situation för någon av dom. I den andra gruppen på Dundret gick Anna-Carin och kullbrorsan Milou. Han var för dagen lite väl egenrådig och hade mycket spring i benen så det blev inget pris för honom heller. Vi kan konstatera att vi har unghundar med otroligt mycket motor, det gäller bara för oss ägare att lyckas kanalisera allt detta krut åt rätt håll. Då jäklar blir det åka av! 😉
Under lördagen genomfördes eftersöksgrenarna spår och vatten, för vår del var det bara Tuula med sitt godkända fältbetyg som startade. Hon fixade båda delarna utan problem. Vid prisutdelningen då resultaten avslöjades visade det sig att hennes insats räckte till ett andrapris och nionde placering. Vi vet ju redan vad vi har i Tuula och att hon har kapacitet för betydligt bättre resultat än så, men som sagt så är riksprovet en tävling där Sveriges främsta elithundar möts – då är marginalerna små!
Årets riksprov var trevligt och väl arrangerat av värdarna SVK Malmfälten. Bra fågeltillgång på fantastiska marker hade dom också lyckats ordna till oss deltagare! Vi tackar alla som fixat allt detta, och tack till våra valpköpare Helen, Per och Anna Carin som kom och startade sina unghundar! Nu fortsätter jaktäventyren hemmavid – vi kommer igen med våra oslipade diamanter 🙂
/Maria
PS: I vanlig ordning finns fler foton från premiärveckan och riksprovet på vår facebooksida
Nu har vi redan passerat halvtid innan valparna flyttar hemifrån, tiden går så fort! Den här gången kommer det kännas extra tomt eftersom vi inte behåller någon valp. Men som ”tur är” så blir en valp kvar lite längre eftersom hans blivande husse och matte ska gifta sig. Då får vi passa på att rå om honom lite till ❤
Valparna ute för första gången – det finns så mycket att undersöka!
Det är ett härligt litet gäng som växer så det knakar, nu när dom blivit fem veckor har dom börjat kräva mer aktivitet. Hela flocken är engagerad i passning och uppfostran, mamma Vittra släpper allt mer på ansvaret och digivningen i takt med att valparna äter mer fast föda. Stella har axlat rollen som dagisfröken, hon håller sig alltid i närheten av valparna och vill gärna leka med dom även om hennes lek-inviter är lite för hårdhänta än. Det är så intressant att betrakta hundflocken och hur dom interagerar med varandra. Mormor Tuula är måttligt engagerad nu när valparna inte längre är ”blöjbarn”, hon och Casper tycker mest att dom är små irritationsmoment med sina sylvassa tänder. Gammelmormor Nelly är trött och hör illa, så hon ser till att hålla sig så långt borta från de små som möjligt. Valparna i sin tur tänjer på gränserna och testar hela tiden hur mycket dom kan retas med de vuxna innan dom åker på en åthutning så att dom gnällande får ta till reträtt med svansen mellan benen. Det är nyttiga och viktiga lärdomar för framtiden. Som vanligt följer vi valparnas uppväxt med kameran, och försöker lägga ut en liten film varje vecka på vår facebooksida.
Valparna med dagisfröken Stella
Det var en svår uppgift att placera alla valparna när vi fått så många intresseanmälningar, men eftersom vi inte kan behålla någon valp själva den här gången är vi glada att hela tre syskon hamnar i Sundsvall, bara 10 mil ifrån oss! På så vis får vi möjlighet att träffa dom oftare och finnas tillhands på ett bättre sätt för deras hussar och mattar. De andra två hamnar i Kopparberg (med koppling till Sundsvall) och Örebro. Valparna kommer få namn efter svenska fjäll eller orter i fjällen, de senaste kullarna har fått sina teman utifrån pappans namn som i det här fallet är Jorm. Valparna kommer att heta Leipik, Akkar, Aktse, Radja och Akka, vem som blir vem är dock inte klart än. Under påsken kommer de flesta av valpköparna och hälsar på, det ser vi fram emot. När vi hade förra kullen under coronapandemin blev det inte ett enda besök före leveransen…
Förra helgen var Tomas på jaktprov i Mittådalen med Casper och Stella. Den här gången hade dom tur med vädret, varken snöstorm eller sockerföre! Casper startade i öppenklass och Stella gjorde sin provdebut i unghundsklass. Stella visade upp samma förstklassiga sök och fina fågelhantering som vi sett under jakten, och fick en fin fågelsituation med bra avance. Hon belönades med fält: 8 och apport: 10. Casper gick lite ojämnt, han hade ett par fågelsituationer där domaren tyvärr inte såg riporna så det blev EFF för honom. Andra dagen gjorde Stella en repris, visade än en gång upp sina kvalitéer med både ett flott ”kaststånd” – från full fart till stramt stånd (som tyvärr inte domaren såg) samt en snygg fågelsituation där hon förtjänstfullt tog om i vinden flera gånger för att precisera ripan, som hon sedan reste med en djärv avance. Det resulterade i ytterligare ett betyg 8 – 10! Casper gick bättre än under första dagen, men var ändå lite ojämn. Han fick mycket släpptid och tillslut en situation där han fick visa upp sin typiska torpedavance, han fick betyget 6-10. Vid prisutdelningen visade det sig att Stella blev bästa unghund både lördag och söndag, och inte nog med det hon blev totalbästa hund i alla klasser över hela provhelgen! 😀 Det känns verkligen som en Deja-vu upplevelse från när Tuula var unghund. Fast ännu bättre! – Tuula gick också lika strålande bra på sitt första vårprov, nyligen fyllda 10 månader. Men då hade vi tyvärr busväder och riktigt sköra ripor så det blev inget fältbetyg för henne. Men det tog hon ju som bekant igen senare.
Stella och husse vann massor med foder från Robur och en liten fin keramik-ripa
Även kullbrorsan Milou och matte Anna Carin har startat på vårprov. Men som vanligt med vårproven så ska man ha en god portion tur både med vädret, föret och de vilda fåglarna, och det hade dom tyvärr inte den helgen. Vädret var tufft och riporna riktigt sköra, Milou fick många fina lovord av domaren och mycket släpptid som han utnyttjade väl, men tyvärr inget pris. Det blev ytterst få pristagare under hela den provhelgen. Den som säger att vårprov på fjället är ”lätt” vet inte vad hen pratar om! Någon gång har vi väl varit med om en sådan där strålande vacker dag då man lättjefullt glider fram på den fasta skaren som bär hundarna helt perfekt, och ripor som snällt sitter och väntar på att hittas av hundarna… men de dagarna är lätt räknade! Desto oftare är vårvinterproven en rejäl prövning i uthållighet och jaktlust både för hundar och förare. Men Team Milou kommer igen – var så säker!
Av de övriga syskonen har vi fått regelbundna rapporter framförallt från den ”sydliga utposten”, systrarna Canelle och Chanel utanför Stockholm, vars matte och husse lägger en god grund med stadga och träning på rapphöns under kontrollerade former. Den gemensamma nämnaren för PT kullen är att det är hundar med en kraftfull jaktmotor, det gäller att förarna som rattar dessa ”ferraris” har huvudet på skaft och snabb reaktionstid! Det märker vi inte minst på vår egen turbotjej Stella 😉
Från GT-kullen (Gibson-Tuula) har Monica och Miramis startat på vårprov, i deras fall debut i elitklass på vilda rapphöns vilket också är en stor utmaning för hundarna. Miramis har gått riktigt bra och fått många lovord med sig, men tyvärr ingen godkänd fågelsituation. Men dom kommer igen, och det lär bli med besked! ❤
Kullbrorsan GT Grim och husse Gabriel följde med Tomas och jagade några dagar i Kittelfjäll. Tyvärr hade dom otur med vädret som gjorde det onödigt tufft, men kul att se var att Grim lossnat ordentligt! Han sökte jättefint och gjorde fina fågeljobb, även om det tyvärr inte ledde till något läge för fällning.
Från GT-kullens egen ”superstar” – riksprovsvinnaren GT Lovis väntar vi med spänning på att höra om parningen med Knallapportens Helags gett resultat!
I skrivande stund löper Tuula, hon gör sitt bästa för att förföra den intet ont anade Casper… Men vi snuvar henne på konfekten den här gången. Däremot så blickar vi framåt mot hösten, Tuula löper med ca 6-8 månaders mellanrum vilket betyder att vi planerar att ta en tredje kull efter henne vid årsskiftet 2022-23.
Tuula i ”flirt-mode” ❤
Jag (Maria) håller som vanligt koll på intressanta hanar och blodslinjer, jag försöker hitta en hane av linjer som är mindre använda i Sverige/norden (sorry Casper – du är världens finaste ❤ men har lite för många avelsmatadorer i stamtavlan). Målet är att avkommorna inte bara blir dugliga jakthundar – utan också har potential att bredda avelsbasen hos vår fina sunda ras i Sverige för den som har uppfödarambitioner eller vill matcha fram en blivande avelshane. Tuulas första två kullar börjar vara ganska väl utvärderade vid det här laget, och hennes avkommor ligger på topp inom alla områden. Om du som läser detta söker en jaktkamrat och dessutom har ambitioner att meritera den så är du välkommen att anmäla intresse för Tuulas kommande kull! Vi ser gärna avels- och provintresserade köpare som vill förvalta de valpar som kanske blir Tuulas sista kull.
I skrivande stund är det ca 14 dagar kvar innan vi får välkomna Jorm och Vittras valpar till världen, men med tanke på hur Vittra ser ut börjar vi undra om vi räknat fel på dagarna! Hennes mage har vuxit otroligt fort senaste veckan, och i samma takt minskar Vittras tempo. Senaste dagarna har hon mest sovit. I dag kunde jag för första gången känna valparna röra sig inne i magen, det är lika fascinerande varje gång ❤ Nu håller vi tummarna att allt flyter på med resten av dräktigheten och valpningen.
Jorm och Vittra under deras honeymoon här på Kungsgården. Vittra har haft otydliga löp så det var tacksamt att ha Jorm boende hos oss i god tid, han visste direkt när det var dags. Men det blev bara en parning, dagen efter sa Vittra ifrån.
Vi hade ju hoppats att löpet och parningen skulle dröja lite till, men det är inget man kan styra över… så tyvärr missar jag vårvinterjakten när den är som allra bäst – sista dagarna det är tillåtet. Tomas åker till Kittelfjäll nästa vecka när han går på ledigt för några dagars jakt med Stella och Casper, medan jag stannar hemma med Vittra och resten av flocken i väntan på valparna.
Men som tur är hann vi med en första vinterjaktvecka i början av februari. Det var nyckfullt och kärvt väder, som det brukar vara så här pass tidigt på året. Men några skapliga jaktdagar fick vi, och en del nyttiga erfarenheter för vår unga adept Stella! Vi hade gott om ripa, men mest spridda singelfåglar. Tomas hejdade sitt ivriga avtryckarfinger för allt skulle gå rätt till med Stella. Hon är härlig att se, påminner mycket om mamma Tuula i samma ålder.
Stella och mamma Tuula, en stormig dag på fjället. Fjället i början av februari kan vara nyckfullt…
I dag passade jag på att ta lite nya foton av Stella som nu passerat 10 månader. Hon har dragit iväg otroligt mycket på höjden och växt om både Tuula och Vittra! En reslig ung dam som enbart består av stenhårda muskler. Hon är en riktig turbo att åka skidor med! Efter den första fjällturen med tuffa förhållande så magrade hon av, men nu har hon fått tillbaka hullet igen tack vare riklig och fet kost 🙂
Förra veckan spenderade vi Kittelfjäll, en alltid lika efterlängtad och avkopplande semestervecka som är startskottet på vår bästa årstid ❤ Eftersom Tomas jobbade och jag hade en kurs kom vi inte iväg till självaste premiären 25 augusti. Men det var bara en fördel eftersom den första ”premiärruschen” lagt sig, vi fick vara ganska ensamma på fjället under veckan då de flesta ripjägare åkt hem.
Äntligen vid Bergsjön – som vi längtat!
Vi fick några fina dagar på fjället då hundarna bjöd på fina situationer som gav en del ripa i säcken, och däremellan några vilodagar med sämre väder. De första dagarna lämnade vi pensionären Nelly och adepten Stella hos mina föräldrar så vi kunde jaga med Tuula, Casper och Vittra. Det blev också de mest givande dagarna rent jaktmässigt. Men typiskt nog passade Tuula på att börja löpa lagom till premiären så vi fick problem med hund-logistiken. Vi hade tänkt skicka hem ”äldsta och yngsta” med mina föräldrar som åkte hem tidigare och i stället behålla Jorm hos oss, men på grund av löpet så fick både Casper och hans farsgubbe åka hem… De resterande jaktdagarna fick vi anpassa efter en tolvåring och en femmånaders valp.
Husse & Tuula tar lunchbrejk
Maria & Nelly på fjället
Men döm om vår förvåning – tanten visade sig inte alls vara uträknad! Hon jagade på och hittade fågel, om än inte med samma fart som i sin ungdoms dagar. Det är fint att se hur slitstarka och uthålliga hundarna efter vår stamtik Strimma är!
Och lilla Stella… vi hade ju inte tänkt ta med henne på fjället förrän nästa tur i oktober men vi hade inget val när vi inte hade någon hundvakt. Hon fick hänga med och få några korta släpp bara för att prova på fjällterrängen. När vi strök kopplet av henne infann sig ganska snart en känsla av deja-vu från Tuulas första dag på fjället! Precis som sin mor tog Stella genast fjällsidorna i besittning och började söka medvetet. Förvisso var Tuula 5,5 månader när vi släppte henne på fjället första gången, och hon hade hunnit träna en del på rapphöns. Men jaktlusten har definitivt vaknat hos lilla Stella, fast hon inte vet riktigt vad hon jagar än! 😉 Andra dagen på fjället råkade mormor Nelly stöta upp ett par ripkycklingar, vi såg var den ena landade och styrde in Stella rätt i vind. Hon fick upp vittringen, pejlade in fågeln och nöp till i ett stramt stånd. Sen blev det en frisk hopp-avance med efterföljande eftergång 😀 Stella är verkligen en härlig individ med mycket fart och fläkt – ett riktigt lyckopiller! Vi ser så fram emot nästa säsong när det blir jakt ”på riktigt” och vi får starta henne i unghundsklass på jaktprov 😀
Stella- redan en fjällturbo!
Tuula 5,5 månader första gången på fjället (med samma jakttäcke!) i oktober 2016
Mor och dotter Tuula och Stella
Väl hemma igen väntar skogsjakt, älgjakt och så lite nödvändigt ont däremellan = jobb… Tomas arbetsschema infaller riktigt olyckligt den här hösten så vi kan inte vara med på något av de ordinarie fjällproven med Casper och Vittra. Men förhoppningsvis blir det något skogsprov och fältprov senare i höst. Eller om vi lyckas komma med på något särskilt prov. I stället får vi hålla tummarna för flera av våra valpköpare som startar på prov. Hösten är alltför kort för allt man vill hinna med i form av jakt, prov och andra hundaktiviteter nu när coronarestriktionerna äntligen lättat. För vår del fick det gärna vara höst 6 månader om året!
När vi inte lyckas hinna med att träffas fysiskt är det i stället så roligt med de regelbundna rapporter vi får av våra valpköpare! Minstingarna i PT-kullen får följa med på jakt för att se och lära. Ägarna beskriver dom som livliga och läraktiga. Från GT-kullen kommer fina lovord om duktiga hundar som ger sina ägare härliga jaktupplevelser. Det är känns gott i uppfödarhjärtat ❤
Ett par extra fina solskenshistorier har vi fått ta del av senaste året. Det är inte första gången det händer och lär inte vara den sista att någon av våra valpköpare hör av sig och ber om hjälp med att omplacera sin hund när livet tar olika vägar som man inte kunnat förutse. Det är starkt och fint gjort att ge sin hund en andra chans hos en ny ägare när man känner att man inte längre har möjlighet att ge den ett fullvärdigt jakthundsliv. Det hände med Tuulas båda kullsystrar Mira och Kyllikki. Och det blev så lyckat för båda två! I båda fallen fick de nya hem hos ägare som på olika sätt haft otur med sitt hundägande och förlorat sina kära jaktkamrater alltför tidigt.
Mira som inte kunde apportera och inte heller blivit ordentligt injagad har fått en grundlig utbildning av matte Helen och klarat av eftersöksgrenarna i öppenklass. Hon får mycket och regelbunden jakt och träning, och är på god väg att komma ikapp kullsyskonen som fullvärdig jakthund. Kyllikki som omplacerades lite senare har jagat en hel del både på skog och fjäll i sitt första hem, men apportering och eftersök var inte fullt ut genomarbetade. Hennes nya matte Josephine satte genast igång med både den fysiska och jaktliga träningen. I dag är Kyllikki viltspårchampion och en uthållig jakthund. Det är så roligt att följa Josephines uppdateringar på sin Instagram där hon delar vackra stämningsfulla bilder av Kyllikki och hennes flockmedlemmar under både vardag och jakt. Vi får också läsa om den glädje och inspiration Kyllikki gett tillbaka till sin familj som genomlevt flera sorger på raken då dom förlorat sina älskade hundar alldeles för tidigt ❤
Sommaren börjar gå mot sitt slut, eftersöksproven är avklarade och både vi och hundarna börjar växla om – nedräkningen har startat till det magiska datumet 25 augusti!
Förra helgen var vi med på den årliga ripinventeringen i Saxnäs. Fågelhundsklubbarna inventerar varje år ett antal områden på uppdrag av Länsstyrelsen i respektive län för att kartlägga riptillgången, samt storlek och kvalitet på kullarna. I år fick vi möjlighet att hänga med på SVK Västerbottens inventering i Marsfjällen, det var första gången för oss. Även om vi formellt tillhör SVK Jämtland-Västernorrland känner vi större samhörighet med Västerbotten eftersom vi jagar i Vilhelminafjällen både höst och vinter. Inventeringen genomförs på ”baksidan” av Marsfjällsmassivet jämfört med där vi jagar under vinterhalvåret.
Saxnäs i kvällningen
Inventeringen går till så att hundförarna delas in i grupper som med hjälp av GPS får följa en linje från start till stopp och noggrannt dokumentera de fågelkontakter hundarna har längs vägen. Sträckan är lite över en mil rakt ut på fjället. Efter övernattning vid slutpunkten får man en ny sträckning att inventera tillbaka.
På lördag morgon var det revelj i ottan och avfärd mot Marsliden där vi skulle utgå. Eftersom vi hade både Tuula, Casper och Vittra fick vi en egen inventeringslinje att följa. Det blev en dryg vandring över fjället, vädret var bra men lite väl varmt både för oss och hundarna mitt över dagen. Eftersom vi hade mycket packning med oss fick jag prioritera bort min kära men ack så tunga ”pjäs” till systemkamera med tillhörande teleobjektiv och hålla tillgodo med mobilkameran. Det var så vackert på fjället! jag saknade verkligen en vettig kamera att föreviga det med… Men hundarna njöt av att äntligen få sträcka ut på fjället! Tuula jagade på som den rutinerade champion hon är, Vittra är härlig att se med fart och intensitet fullt i klass med en pointer 😉 Yngsta förmågan Casper pinnade på också, men vi hade dåligt med ripa så han sprang mest efter ljungpipare som var desto fler och retfullt flaxade runt honom!
Svettiga efter första marschen längs leden upp på fjället, strax innan vi nått vår startpunkt.
Det blir en del byråkrati, Tomas höll noga koll på protokollen som vi skulle fylla i.
Till topps! Vår linje låg högst upp under fjället, målet är att gå så rakt så möjligt längs rutten men i bland behövde vi ta omvägar för att ta oss över vattendrag och branter.
Väl framme vid lägret var benen ordentligt möra. Vi hann precis slå upp vårt tält och utfodra både oss själva och hundarna när mörka moln började torna upp sig i horisonten. Precis när vi slagit oss ned för lite gemytlig samvaro kring lägerelden började det blåsa upp. Alla fick bråttom att samla ihop sin utrustning och ta skydd i tälten. Då brakade det loss med regn, blåst och åska. Men vi och hundarna mådde gott i mina föräldrars gamla Hillebergtält från 1984. Det var riktigt mysigt att somna in omgiven av varma utsträckta hundkroppar medan naturens krafter rasade loss utanför.
Äntligen framme vid Girisjön!
Tältlägret
Så skönt att vila trötta fötter och få en bit mat!
Tältmys
Morgonen därpå hade reget dragit bort och vinden lagt sig. Vi vaknade upp till en fin morgon, det var tacksamt att kunna packa ihop tältet ”färdigtorkat”. Lätta vindbyar fortsatte att virvla runt och gjorde vittringsförhållandena bättre för hundarna. Vi fick en ny sträckning att gå tillbaka och nu hade vi många fler fågelkontakter. Som väntat var det Tuula som hittade alla fåglar, men ungdomarna fick tillfälle att kalibrera in sig på färsk ripvittring. Vandringen tillbaka kändes lättsammare då det inte var lika varmt. Väl nere från fjället återstod ”bara” de närmare 40 milen hem, behöver jag nämna att vi somnade ovaggade 😉
Fjällfrukost
Nyvaken Tomas laddar med gröt inför dagens vandring
Vi passerade några ”miniglaciärer” längs sträckan tillbaka.
Hänförande vackert ❤ Marsfjällsmassivet i bakgrunden
Tuula har spikat en fin ripkull
Lunchrast
Tomas och Casper håller koll på linjen. Marsfjällsmassivet med Trollskalet i bakgrunden.
Ripinventeringen var en trevlig upplevelse som vi gärna gör om nästa år! Resultatet då?? -undrar säkert många. Vi blev ombedda att inte sprida några resultat på nätet innan sammanställningen är klar och vi vet inte riktigt hur det gick för de övriga grupperna eftersom vi inte träffades efteråt. Men resultatet kommer att presenteras på Länsstyrelsen Västerbottens hemsida så fort det blivit sammanställt. Vi kan i alla fall säga att de ripor vi hittade på just vår linje var utväxta och flög bra, inga underutvecklade pipkycklingar.
Nu räknar vi som sagt ner till efterlängtad jaktpremiär och ledighet! Jag har i vanlig ordning jobbat hela sommaren, Tomas har sina rullande lediga perioder som skiftarbetare men har passat på att jobba extra en del för att kunna vara mer ledig under hösten. Premiären kommer vi att spendera i Kittelfjäll som vanligt, sen blir det älgjakt och skogsfågeljakt hemmavid. Och så förhoppningsvis några jaktprov! Under sommaren har vi fått regelbundna positiva rapporter från ägarna till Tuula och Gibsons kull som flitigt jobbat på med eftersöksgrenarna. I dagsläget har fem av sju klarat av sina prov och är klara för start på fältprov, fyra av dem har också gjort anlagsprovet i viltspår. Vi har också startat Tuula på eftersöksgrenarna och brorsan Metso är också klar för både öppen och elitklass. Vi ser fram emot en spännande höst och håller tummarna att coronaeländet ger med sig så hundaktiviteterna kan komma igång igen!
/Maria
PS: Jag lägger upp fler bilder från inventeringen på vår facebooksida.
Så var vi hemkomna från vinterjaktfinalen i Kittelfjäll. Vi har haft fina dagar på fjället, nyhetsrapporteringen om coronavirusets spridning har känts väldigt avlägsen och abstrakt för oss i den ”naturliga karantänzon” vi befunnit oss i – väglöst land långt ifrån smittsamma folksamlingar (och folk i största allmänhet!). Masshysterin sprider sig snabbare än viruset bland folk och orsakar ett märkligt hamstringsbeteende av framförallt toalettpapper… Hmm, folk har väl skitit i alla tider frågar man sig? Apropå det så dök länken till den här ”skitroliga” och informativa texten upp i mitt facebookflöde: Hur man bar sig åt före toalettpapperets tid 😉
Men nog om virus och skit – det var ju något betydligt roligare jag tänkte berätta om, -fjälljakten! 😀 Huvudfokus i vår var att lägga grunden för våra unghundar Vittra och Casper inför deras kommande liv som jakthundar. Första turen vi gjorde i början av februari hade vi inget flyt med vädret så det blev bara lite ”luftning” av hundarna på fjället med få fågelkontakter. Men den här gången fick vi flera fina jaktdagar och hade gott om fågel. Mormor Nelly 11 år fick stanna hemma, hon har aldrig varit speciellt förtjust i vinterföret. Tuula var däremot med som läromästare åt våra ungdomar.
Vittra började löpa 14 februari, perfekt! tänkte vi. Då är det överstökat till provet i Mittådalen nästa helg, men hon har dragit ut på det och i samma veva som vi åkte till fjälls så kom löpet igång på allvar. Det är ganska vanligt att första löpet hos en ungtik blir konstigt och utdraget. Vi har ju tidigare sett att Vittra har en stark motor och tar för sig på fjället, men nu stökade hormonerna tydligen till det så hon var inte sitt vanliga frimodiga jag. Men trots det så jagade hon helt okej och presterade flera fina situationer som gav ripor i säcken. Hon har en känslig nos och fin förmåga att precisera riporna.
Vittra apporterar
Glad och nöjd husse 🙂
Casper som är två månader yngre är mer kontaktsökande och har inte fått igång sitt sök riktigt, vi har upplevt honom som lite omogen. Första dagen vi var ute var det en hel del ”skoputsande”, så nästa dag tog Tomas och Casper en ”grabbtur” på tu man hand. Det visade sig vara den rätta medicinen för ynglingen! efter flera fina fågelarbeten då husse fick fälla ripa vaknade jaktlusten i Casper och han började ta för sig. Resten av veckan gick han från klarhet till klarhet och tog för sig minst lika bra som Vittra. Casper har en härlig frisk avance i stil med farfar Nitro, den ska vi vara rädda om!
Casper och Tomas in action
Från slyngel till jakthund – Casper gjorde en otrolig resa bara på några dagar!
Det var med en go känsla vi vände hemåt efter en givande vecka till fjälls. Vi åkte upp med två adepter och åkte hem med två nya fullt fungerande jakthundar tillsammans med vår jaktchampion Tuula. Förutom att båda unghundarna nu söker självständigt, står för fågel och är lydiga i flog så har de båda visat fina prov på sekundering och respekt för varandra. Vi jagade med alla tre i släpp, och fick flera gånger se den vackra synen av tre stående hundar. Att jaga på vinterfjäll är verkligen den bästa starten man kan ge sin unghund, vi har gjort det med alla våra hundar hittills. Föret kan vara lite tungt bitvis, men vittringen är lättare att urskilja för den oerfarna nosen då det inte finns lika mycket andra dofter som stör som när man jagar under hösten. Efter några dagar och fågelkontakter lär sig hundarna att det lönar sig att jobba på, då finner man fågel och husse och matte blir glada! Och för oss som skidar är det en helt underbar årstid när vädret är på gott humör! Efter den här effektiva ”inkörningen” är det bara att fortsätta jaga på så kommer unghundarnas kunskapsbank att fyllas på i takt med antalet jaktdagar. Sen är det bara att se till att få deras egenskaper dokumenterade på prov 🙂
Tuula sekunderar Vittra
Tripp, trapp trull! Tuula står och ungdomarna sekunderar.
Casper står lungt vid sidan medan Tomas fäller en singelripa för Vittra (hon står på andra sidan kullen).
Casper sekunderar Vittra…
….som i sin tur sekunderar mamma Tuula.
Tuula försöker trycka fast ett gäng ripor som löper undan, Tomas och ungdomarna hänger på.
Undertecknad tar sikte med kulbössan. Annars blev det mest ”kameraskott” för min del 😉
Planen var att vi skulle åka vidare till Mittådalen för ytterligare några dagars finslipning på fjället för att sedan starta Vittra på jaktprov i unghundsklass kommande helg. Nu blev provet inställt på grund av det ovan nämnda viruset, för Vittras del var det nog lika bra eftersom hon nu är mitt i löpet och inte presterar på topp. Men det känns trist, vi hade planerat det sen länge och framförallt sett fram emot att träffa några av våra valpköpare och se Vittras syskon i action på fjället! Chansen fanns kanske att komma med på något mindre särskilt prov i stället, men med tanke på att Vittra inte är i form så valde vi att avstå. Det känns lite snopet, det kanske inte blir någon fler chans att starta på prov i vår, i så fall får vi vänta ända till hösten. Men innan dess har vi förstås eftersöksgrenarna spår och vatten, samt viltspår att roa oss med. Vittras syster Lovis och matte Mia har redan hunnit med att starta på viltspårprov i anlagsklass vilket dom fixade galant – den första officiella meriten för GT kullen! 😀 Från de övriga syskonen fortsätter det att komma trevliga rapporter. Syrran Miramis bär redan räv med stolt hållning! Det lovar gott inför framtiden 🙂
Jag lägger upp fler foton från fjällveckan på vår facebooksida, det blev några hundra bilder i det fina vädret 😉 Tomas har också massor med filmmaterial från sin GoPro som jag ser fram emot att redigera ihop så fort jag får tid.
För lite drygt en vecka sedan åkte vi till Kittelfjäll några dagar. Det är alltid lite chansartat att åka till fjälls så här tidigt på året, dagarna är fortfarande korta och vädret kan vara riktigt bistert. Men vi var så sugna att prova ungdomarna på fjället så vi gjorde ett tappert försök.
Mycket riktigt bjöds vi på hela registret av fjällväder, allt från vindstilla med blå himmel och -23 grader till snöstorm och slutligen plusgrader med takdropp, blåst och dimma. Men vi fick två hyfsade dagar på fjället som gav nyttiga erfarenheter för Casper och Vittra, även om det inte blev många fågelsituationer.
Första dagen hade vi hyfsat före, bitvis var det lite tungt för hundarna. Vi hade Tuula med, hon sökte sin vana trogen som en jaktmaskin och hittade fågel. Motvilligt fick hon lämna ståndet ett par gånger för att ge adepterna chans på fågel. Tyvärr blev det inga jaktbara situationer då riporna drog innan skottläge, men båda ungdomarna blev rejält ”tända” och fattade vad som är meningen med att springa på fjället! Vittra som har två månaders försprång och även fick en dag på fjället i höstas tar för sig ordentligt, hon går i mamma Tuulas fotspår! 🙂 Casper som är både yngre och dessutom kille är mer försiktig och vågar inte ta ut svängarna så mycket än, men han söker medvetet, det är kul att se hur han växlar mellan markvittring och sedan sätter upp nosen högt i luften då han känner fågel på håll!
Casper och Vittra – prao på fjället
Tuula, vår jaktmaskin
En mycket ovanlig bild – Tomas och Tuula på samma bild och dessutom fotograferade framifrån! (ryggtavlefoton har jag gott om… 😉
Efter att ha väntat ut kyla och snöstorm ett par dagar blev det äntligen hyfsat väder igen, vi blev lite överambitiösa och drog iväg till ett område nära norska gränsen där vi hade bra jakt i fjol. Men det visade sig att skoterleden upp till området var helt okörd och snön låg djup så det blev en tuff dag både för hundarna som plumsade och oss som skidade. Vi hade gott om ripa, men dom var svåra att komma nära i det tunga föret. Casper avslutade i alla fall dagen med ett fint arbete, tyvärr på lite för långt håll för husses bössa 🙂 Fler foton från fjällturen lägger jag upp på vår facebooksida.
Casper kämpar på i djupsnön, han är mån om att hålla koll på husse och matte. Men fågelintresset finns på plats och han jobbar på hela tiden, han avslutade dagen med en fin situation.
Även en jaktmaskin tycker det är skönt att relaxa i ”Bodegan” efter en tuff dag på fjället ❤
Medan vi väntade ut vädret kom trevliga rapporter från Mia och Vittras kullsyster Lovis i Mittådalen. Lovis är nog den i kullen som har mest fjällrutin vid det här laget, hon söker stort och kraftfullt och har presterat många fina fågelarbeten. Vid ett tillfälle stod hon lite oprecist, och rätt vad det var så flög tre tjädertuppar upp ur snön framför henne! Såå häftigt! 😀 Vi var smått avundsjuka när vi fick målande beskrivningar på messenger från matte Mia där vi satt insnöade i stugan 😉
Från de andra kullsyskonen får vi också rapporter om ungdomar med stor jaktmotor och ”jävlaranamma” som sätter sina ägare på prov! Vi hoppas få träffa flera i samband med vårprovet i Mittådalen. Vi har tänkt anmäla Vittra till två dagar i unghundsklass.
Nu under våren har vi varit med Casper och Vittra på valpkurs hos Kenth Gustafsson, Fågelhundar Höga kusten. Det har varit nyttigt både för både våra ungdomar och även för oss. Vi börjar alltid träningen av våra hundar tidigt hemma i köket och på gården under lättsamma former, men men vår erfarenhet är att det är först när man tränar i grupp och under störning som man befäster samarbetet och färdigheterna. Under valpkursen har hundarna fått lära sig att fokusera och samarbeta under störning av flaxande duvor, och vi har provat på inkallning i kaninhägn. Casper och Vittra är väldigt olika, den unga damen är ett litet rovdjur med enormt viltintresse så med henne får man se till att ha tajming! Hon är kvick och smart, väldigt kul att jobba med. Lillebror Casper är mjukare och på sätt och vis enklare att jobba med så här långt. Båda två har en fin förmåga att vara lugna och passiva när det inte händer något, det är sällan eller aldrig ett kommer något pip eller ljud från någon av dom. Längre fram i vår ser vi fram att träffa Caspers syskon på kennelträff hos Gustafssons.
För ett par veckor sedan hade Jorm dambesök av Herbarias Lime och dom fattade tycke för varandra, jag passade på att fotografera kärleksparet. Jorms syster Falla har börjat löpa och åker snart på honeymoon till Tuulas bror Metso. Vi håller tummarna att det blir valpar i vår efter syskonen Jorm och Falla både hos Uti Bergets kennel och Rodedalens kennel! Det blir spännande att följa de båda kullarna, ättlingar till vår Nitro. Det känns som en evighet sedan vi själva hade valpar, även om det bara var i våras! Den kommande säsongen fortsätter jag hålla koll på några intressanta hanar och deras unga avkommor innan vi väljer vem som blir Tuulas kavaljer när hon ska paras i slutet av året.
Nu när det bara återstår några timmar av 2019 passar jag på att summera året som gått. Något nyårsfirande blir det inte för vår del, Tomas jobbar till 22 och jag vill inte lämna hundarna för att åka iväg någonstans och känner inte heller för att vara ensam värdinna för en nyårsfest så det blir en helt vanlig lugn kväll.
2019 har varit ett händelserikt år på hundfronten med både glädje och sorg för oss. Vi förlorade två älskade familjemedlemmar, Patron och Dimma, men välkomnade samtidigt Tuulas första valpkull och Jorms första kull tillsammans med Alarängens Cleo. När vi ser fram emot 2020 minns vi de som lämnat oss och gläds åt våra två framtidshopp – Vittra och Casper!
2019 började med planeringen av Tuulas första valpkull. Hennes tilltänkte fästman Pictan Gibson har vi träffat en hel del, valet av honom som pappa till Tuulas första kull kändes helt perfekt. Enda kruxet var att han för tillfället bodde i Nederländerna i stället för 8 mil från oss! Men det löste sig på bästa tänkbara sätt, när Gibsons husse och matte Gabriel och Petra flyttade tillbaka till Nederländerna efter julhelgen fick vi förtroendet att låta Gibson flytta in hos oss. På så sätt fick hundarna bekanta sig med varandra i god tid innan Tuula började löpa, och vi kunde också lära känna Gibson ännu bättre.
I februari åkte vi till Kittelfjäll för att jaga, tyvärr var vädret emot oss och det stormade mest hela tiden. Men en fin dag fick vi på fjället då fick vi också se Gibson i action och han gjorde oss inte besvikna! Det var tuffa förhållanden med djup snö och svåra fåglar.
Gibson sekunderar Tuula som står för ett par oroliga ripor.
Tuula apporterar en ripa åt matte.
Nästa fjälltur i mars hade vi bättre tur med vädret och fick flera fina jaktdagar med god jaktlycka. Vid det här laget syntes det att Gibsons besök varit lyckat, Tuula hade fått en liten ”bula” 🙂 Men det var inget som hindrade henne. Hon har bara en växel när det gäller jakt! Som vanligt var hon helt outstanding och serverade fågel efter fågel för våra bössor.
Tuula levererar!
En dag hade vi Jorm med oss, en helt magiskt dag med gott om fågel och fina hundjobb att bära med sig som minne!
Jorm står för fågel
Våren kom och Tuulas mage växte, men det var inget som påverkade henne. Hon var lika kvick och smidig som tidigare. Så en dag i april när tiden närmade sig hade Tuula låg kroppstemperatur på kvällen, det brukar vara ett tecken på att valpningen är på gång. Men inget märktes annars på Tuula, hon var lika cool som vanligt. På morgonen efter låg hon på rygg i sängen med den stora magen i vädret bredvid husse som sov ut efter sitt nattskift. Inga valpar på länge än, tänkte jag och åkte iväg på ett långväga jobbuppdrag i länets norra del.
När jag kom fram efter många mil i bilen tog jag en snabbtitt i mobilen och möttes då av ett meddelande på messenger från Tomas:
Tuula hade lugnt och stilla fött en liten tikvalp bredvid sin sovande husse! Det var bara för honom att gnugga sömnen ur ögonen och hjälpa Tuula och hennes förstfödda ner till valplådan i köket. Själv skyndade jag mig så mycket jobbet tillät, och körde sedan som en biltjuv det fortaste jag kunde hem! Jag hann se de sista två valparna komma till världen, Tuula var en lika enastående mamma som hon är jakthund ❤ Sju valpar blev det med fördelningen fem tikar och två hanar.
I samma veva som Tuulas kull föddes var Jorm iväg på ”honeymoon” hos Alarängens Cleo utanför Uppsala. Glädjen var stor när vi så småningom fick beskedet att parningen blev lyckad! Jorm var egentligen vår parningsvalp efter Nitro, men eftersom vi behöll Patron ur vår egen kull efter Nitro och Nelly så fick Jorm flytta till mina föräldrar. Nu väcktes hoppet om att vi skulle kunna få tillbaka en liten del av vår saknade Nitro!
SEUCH SEJCH Ormkullens E’Nitro – en hund som gjorde så stort intryck och lärde oss så mycket! ❤
Början av sommaren blev en intensiv tid i ”valpbubblan” med allt vad det innebär. Skötsel av de små, kontakter med valpspekulanter, pappersexercis och så vidare. Men tiden går som bekant fort när man har roligt! 🙂
Valparna och mormor Nelly
Vittra 7 veckor använder husse som ”klätterställning”.
Namntemat för Tuula och Gibsons kull blev Astrid Lindgrens sagovärld, den här gången var det min tur att välja valpen vi skulle behålla och eftersom jag är svag för ”praliner” föll valet på en brun tjej som fick namnet Vildvittra. Kullen var för övrigt mycket jämn och trevlig. Vi hade många på intresselistan så det var inte lätt att fördela valparna, men det kändes riktigt bra när valparna tillslut flyttade till sina nya hem.
Under samma vecka som vi hade fullt bestyr med valpleveranser föddes Cleo och Jorms kull, det blev precis samma fördelning som för oss med fem tikar och två hanar. Från att ha varit uppfödare som försett våra valpspekulanter med regelbundna bilder och rapporter från vår valplåda blev nu rollerna ombytta och det var vår tur att sitta och längta och bläddra bland valpbilder som Ingela la ut på Cleo och Jorms valpar! Att vi ville ha en hanvalp var redan klart, och när dom blivit några veckor gamla föll vi för den lille charmören med ett hjärta på sidan precis som pappa Jorm har ❤
Casper 9 veckor
Den här gången fick husse bestämma namnet, han valde att döpa sin nye lille prins efter den allra första vorsteh han träffade 1996, svärfar Rolfs gamle kämpe Casper. I början av augusti flyttade Alarängens El Casper hem till oss!
Pappa Rodedalens Jorm och lille Casper i famnen på ”farmor” Monica.
Vittra fick en liten lillebror att busa och gosa med.
Sommaren 2019 blev första året på länge som vi inte skulle starta någon hund på eftersöksprov. Nelly var pensionär och Tuula färdigmeriterad jaktchampion. Men vi aktiverade ändå hundarna med lite apportövningar och deltog i vår träningsgrupp med vorstehklubben, man tjänar alltid på att hålla igång hundarna och så är det ju också trevligt att träffa likasinnade och deras hundar 🙂 När vi inte hade några egna hundar att starta hjälpte vi i stället till som funktionärer och ordnade ett eget särskilt prov i eftersöksgrenarna. Tomas som tillslut blivit övertalad att utbilda sig till jaktprovsdomare var med som domarelev på en del prov under sommaren och hösten för att se och lära.
Domaren Micke Sjöquist pekar ut spårstarten för Frederik och Metso.
Det är många delar att tänka på för en jaktprovsdomare! Tomas funderar och skriver…
Vi försökte också samla ihop våra valpköpare till att starta i anlagsklass viltspår, tyvärr med dålig uppslutning. Men Frederik och Samuel kom och fixade godkända viltspår med Metso och Matti 🙂 Själv hade jag som mål att få Tuula till viltspårchampion den här säsongen, och efter tre starter med tre raka 1:a pris var vi i hamn och Tuula kunde titulera sig dubbelchampion! 🙂
Samuel och Matti i mål med godkänt viltspår i anlagsklass!
SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula
Premiärveckan – som alltid så efterlängtad – tillbringade vi i Kittelfjäll. Den dåliga fågeltillgången är en följetong sedan flera år, men när man tittar på bilderna så förstår man varför vi alltid längtar upp på fjället, även om antalet fåglar i säcken blir blygsamt… Men tack vare våra duktiga hundar så fick vi en del fina situationer. Nelly som går mot sitt elfte år är fortfarande spänstig och pigg, under premiärveckan briljerade hon verkligen på fjället! Och hennes dotter Tuula gör oss aldrig besvikna.
”Viddernas drottning” – Nelly har levererat ❤
Är det konstigt att man alltid längtar hit? Efter en sommar med intensivt jobb då jag envist spar alla mina semesterdagar är det den här målbilden jag ser framför mig 🙂
Efter en kväll med god middag hos mina föräldrar på andra sidan sjön bjöd himlen på ett spektakulärt skådespel när vi åkte tillbaka över Bergsjön. Kittelfjällets klassiska profil i bakgrunden.
Nästa äventyr blev Riksprovet som i år gick av staplen i skogarna utanför Hällefors. Vi hade anmält Tuula, det blev det enda jaktprovet för oss den här säsongen. Vi hängde på vår gamla Kabe och drog iväg. Provet gick i riktigt fina skogsmarker men tyvärr var det ont om fågel. Men Tuula med sin skarpa näsa gick som en gudinna och presenterade både fågel och rapportering så husse var nöjd, det var endast sju elithundar som presterat godkända fältbetyg. Eftersöksgrenarna gick också bra, fastän husse var sjuk av nervositet inför vattenarbetet med tanke på att Tuula stöp på det momentet under fjolårets riksprov. Det slutade med att Tuula hamnade på en hedrande andraplats med fältbetyg 8. Hon fick också CACIT för bästa fälthund, och ett hederspris för bästa rapportör i elitklass. Det var ytterst jämnt i toppstriden, hade inte Tuula tappat en poäng för att hon tvekat att gå i vattnet så hade hon stått som vinnare! Men vi är grymt nöjda med hennes prestation, vi vet ju vad hon går för 🙂
Stolt och glad husse pustar ut med Tuula efter genomfört riksprov 2019.
Värdiga vinnare av Riksprovet 2019: två rutinerade skogsjägare från Västerbotten. I elitklass Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur och unghundsklass Owe Fredriksson med Valkia Aidan Ajax.
I oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll och fick ett par fina dagar på fjället. Nu fick även Vittra som hunnit bli halvåret följa med på jakt!
Tomas och Vittra på Kittelfjället. En kul detalj är att jag har en nästan likadan bild av husse och Tuula när hon var i samma ålder och jagade på fjället för första gången!
Tomas och Tuula 5,5 månader i oktober 2016, lite mer snö då 🙂
Vittra är redan en liten turbo som tar för sig!
Tuula – vår fantastiska jakthund ❤
Vittra visade upp ett medvetet sök och jobbade ihärdigt för att finna fågel, men det var ont om dom… Hon fick i alla fall vara med när husse fällde en järpe, även om det inte blev något regelrätt fågelarbete. Men hon hittade och apporterade den fint!
Under hösten har vi tränat en hel del apportering men även fågelsituationer på rapphöns med Vittra och Casper. Det är så roligt och inspirerande att ha unghundar igen! Vi ser alla våra hundar som gemensamma och hjälps åt med träningen av dom, det finns inget ”din och min” hund hos oss. Men visst har vi våra favoriter 😉 Vittra är mest mattes medan grabbarna husse och Casper håller ihop!
Båda unghundarna är riktigt trevliga individer som visar goda takter. Casper är ju två månader yngre än Vittra så av naturliga skäl ligger han en bit efter Vittra i utvecklingen. Han har varit för ung för praktisk jakt den här hösten, men vi ser fram emot vårvintern på fjället för hans del! Men Casper och husse har varit ute på en del egna små skogsturer där han har fått bekanta sig med terräng och fågelvittring. Vittra jagar vid det här laget riktigt bra. Hon har en stark motor liksom sin mor och ett enormt viltintresse! Dom är väldigt olika som individer, något man får ha med sig hela tiden under inlärning och injagning. Vittra har enorm energi, hon är en påhittig ung dam som har en räv bakom örat! Henne får man hålla i strama tyglar och jobba med kontakten, hon är nyfiken och självständig och verkligen skäl för sitt namn! Men hon är så rolig och charmig i sina upptåg att det är nästan omöjligt att bli riktigt arg på henne! Casper är mer kontaktsökande, för hans del kan man släppa mer på tyglarna. Han är inte lika påhittig med rackartyg som sin storasyster 😉 Ju äldre han blir desto mer ser vi av Nitro i honom: den lurviga svansen, ”charmlockarna” i nacken, de stora tassarna och kraftiga benstommen och inte minst den härliga genomsnälla mentaliteten som var Nitros adelsmärke ❤
Vittra är mycket lik sin pappa Gibson, hon är en riktig skönhet! Två valputställningar har vi hunnit med, båda gångerna med hederspris och fin kritik.
Casper ca 5 månader. Ju äldre han blir, desto mer ser vi av farfar Nitro i honom! Han har rejäl benstomme och ser ut att bli en ståtlig hane så småningom.
Det är lätt hänt att missa något när man försöker summera året som gått, lustigt nog höll jag på att missa det som ligger närmast i tid! 😀 Tuulas utställningskarriär har ju bestått i att snubbla på mållinjen gång på gång med ”släta” excellent, men efter valpkullen verkar det ha lossnat! Tidigare i höst tog fick både Tuula och brorsan Metso excellent på utställning i Sundsvall. Metso fick sitt andra CK i ordningen, och Tuula fick sitt första CERT! Men inte nog med det, hon blev även BIR och BIG2! Styrkt av framgångarna anmälde jag Tuula till ”Stora Stockholm” – Stockholms hundmässa och övertalade min mamma att följa med mig som sällskap. Hela resan blev en upplevelse i sig med skitväder och en enorm bilkö som gjorde att jag höll på att missa bedömningen helt! Med andan i halsen kastade jag och Tuula mig in i ringen precis när det var dags för jakttklasstikarna. Det gick vägen och Tuula fick sitt excellent med CK och blev placerad som andra bästa tik i jaktklass med fin kritik. Så nu är det bara att sikta på tredje och sista CK:et 2020 så Tuula kan få titulera sig trippelchampion 😀
Svettig och sönderstressad matte i ringen, men Tuula är stencool som vanligt!
SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula – inte bara en grym jakthund, hon är snygg också! ❤
Nu ser vi fram emot ett nytt år 2020 med allt roligt, spännande och utmanande det kommer bjuda på! Jakt, jaktprov, utställningar med mera för våra unghundar, jakt och ännu mera jakt med våra rutinerade ”tanter” Nelly och Tuula 😉 Det ska också bli kul att följa kullsyskonens fortsatta karriärer! I slutet av 2020 planerar vi att para Tuula igen, jag har redan börjat söka efter en passande hane. Nördandet i stamtavlor och databaser är halva nöjet för mig inför en planerad kull 😉
Det är mycket annat spännande på gång 2020 hos andra uppfödare: Tuulas kullbror Metso har en date med Jorms fina kullsyster Rodedalens Falla. Och som en extra rolig julklapp fick också Jorm en ny date i början av 2020 med en duktig tik, Herbarias Lime. Vi hoppas att tycke uppstår hos båda ”paren”, båda kullarna blir intressanta att följa framöver!
Full fart framåt in i 2020! Gott nytt år alla vänner!
Över en månad har gått sedan den efterlängtade premiären 25 augusti, vi är mitt i vår bästa tid på året – hösten! Måtte snön dröja ett bra tag än så att vi hinner njuta av många jaktturer än. Nattfrosten har gjort sitt intåg och lövträden byter allt mer skepnad till sina sprakande höstfärger. För min del fick det gärna vara höst 6 månader om året, kan ingen stoppa tiden?
Sedan jag skrev något sist har mycket vatten runnit under broarna på hundfronten. Jag har många gånger tänkt sätta mig framför datorn och blogga, men tiden har i stället gått åt till aktiviteter ”IRL” och det har slutat med några bilder och blänkare ”i farten” på Facebook. Den här söndagen när Tomas sover ut efter nattskiftet, hundarna ligger förnöjda och slöar i köket medan det är ruggigt surväder ute känns det som en lämplig dag för mig att pränta några rader här.
Dimma – finaste nannyn för våra valpar ❤
Sommaren handlade mest om Tuulas valpar och deras uppväxt, kontakter med valpköpare och lite ”underhållsträning” av eftersöksgrenar med Tuula och Nelly, jag har också tränat en hel del viltspår med Tuula. Efter tre starter på viltspårprov med tre 1:a pris kunde hon kvittera ut sitt viltspårchampionat 🙂
Ända sedan i våras då vi fick veta hur illa ställt det var med Dimmas artros hade vi mentalt försökt förbereda oss för att ta avsked av henne. Dimma haltade omkring på gården men var för övrigt nöjd och lika go och glad som alltid, när hon fick bada och simma i tjärnen var lyckan total! Tillslut kom dagen då vi skulle hämta lille Casper, då kunde vi inte skjuta upp det längre – Dimma älskade ju valpar men vi ville förskona henne från stressmomentet med en ny flockmedlem. Det blev en omtumlande dag då husse först tog sista promenaden med Dimma, och senare på dagen hämtade vi upp lille Casper som fått lifta med en annan valpköpare från Luleå.
Våra härliga valpar ja – Vildvittra och Casper! Dom är en ständig källa till glädje och framtidstro. Vittra är över fem månader nu och snarare en unghund. Det finns en hel del att berätta om dem men det tar jag i ett senare inlägg 🙂
Premiärveckan spenderade vi liksom många tidigare år i Kittelfjäll där vi har vår stuga. Tyvärr fortsätter den dåliga riptillgången som hållit i sig i flera år. Vi jagade på flera olika fjällområden men det var samma överallt. Men tack vare att vi har två så rutinerade storgående hundar som Tuula och Nelly så fick vi en del fina situationer och fågel med oss hem. Fjälljakten är ju till största delen ren rekreation – de finns ju de som fjällvandrar utan vare sig hund eller bössa bara för upplevelsen, och för min del ”skjuter” jag bäst med kameran 😉 Det var härligt att se 10-åriga Nelly på fjället, det var som om hon hade en renässans! Gick hårt och starkt och skötte sina fåglar utmärkt. Hon är av samma slitstarka virke som sin mamma Strimma, hoppas hon håller sig lika pigg och fräsch några år till.
En magisk solnedgång när vi var på väg hem över Bergsjön efter en god middag hos Monica och Rolf.
Skön dag på fjället när vi provade ett nytt område. Toppenfina marker men skralt med fågel, åtminstone på förmiddagen.
Nelly – vår drottning briljerar!
Spännande med pippi tycker Vittra.
Väl hemma från fjällturen väntade några dagars älgjakt innan vi hakade på husvagnen och gav oss av söderut till nästa äventyr – Riksprovet som i år arrangerades på skog i trakterna kring Hällefors. Tomas och Tuula startade på fredagen. Vi hade hört av de som startade dagarna innan att det var skralt med fågel i skogarna. Så var också fallet för gruppen som Tomas och Tuula gick med tillsammans med domaren Dag Teien. Under skogsjakten hemma är husse inte alltid nöjd med Tuula som i bland går lite för stort och brister i kontakten. Men på något vis är det som att hon vet av när det är allvar på prov, och då sköter hon sig exemplariskt! Kanske beror det på att husse inte har någon bössa med sig, är mer skärpt och fokuserar mer på henne än på jakten. På prov gäller det att vara fokuserad och prestera under den begränsade släpptid man får, till skillnad från att gå ensam i skogen med hund och bössa då man har all tid i världen 😉
Fin morgon på väg ut i markerna.
Riksprovet gick i härliga marker.
Gruppen fick gå länge innan första fågelkontakten, det var Tuula som stod för den. Hon gjorde ett fint arbete på en tjäderhöna som hade löpt undan, tyvärr blev det inte läge för fällning eftersom fågeln gått i en cirkel och gick upp bakom hund och förare, så skytten fick salutera. Tuula hade nu gått full tid, inte gjort några fadäser och fått många lovord av domaren så Tomas slappnade av och kände sig nöjd med dagen. Ytterligare två hundar i gruppen hade fått fågelsituationer, den ena gick tyvärr efter för långt och fick utgå men den andre gjorde ett fint arbete och blev godkänd. Men domaren Dag hade ett ess i rockärmen som han valde att utnyttja – i början av dagen hade gruppen sett en tjädertupp lätta på avstånd. Den hade Dag inte gett upp tankarna på när gruppen var tillbaka i samma område. -Tomas, nu släpper du Tuula och ser till att hitta den där tuppen! Tomas som slappnat av och trott att han och Tuula var färdiga för dagen fick nu skärpa till sig igen! Åter igen var det som om Tuula läste sin husses tankar, hon la upp ett exemplariskt fint sök. När hon inte kom tillbaka där Tomas väntade sig se henne förstod han direkt att det var fågel på gång och var inte sen att utnyttja situationen. Rapportering har han och Tuula finslipat under jakten och den fungerar väl, så nu kom tillfället att få visa upp den på prov igen! Efter några försiktiga visslingar kom Tuula fram ur buskaget och tittade husse i ögonen på det där viset som inte kan misstolkas. -Häng på, nu kör vi! vinkade Tomas åt domaren och skytten, och tillsammans hängde dom på Tuula som med bestämda steg gick tillbaka dit hon kom ifrån. Efter en kort löpavance lättade inte den eftersökta tjädertuppen, men väl en orrtupp som skytten drog iväg ett skott på. Tyvärr blev det bom. Nu var tiden ute, och det var bara kastapporten kvar. Tyvärr även där blev det lite missförstånd då skott och kast kom innan Tomas hunnit ge klartecken, så Tuula reste sig upp från sittande. Sen tjorvade hon lite onödigt så husse fick ge henne en tillrättavisning innan hon kom in med fågeln.
Vår tillfälliga boplats där matte huserade under dagarna med den äldsta och yngsta generationen medan Tomas och Tuula gick prov.
Hellefors herrgård, fantastiskt vacker och trivsam miljö där riksprovet hade sin förläggning.
Vår saknade Dimma var på sätt och vis med under riksprovet. Jag sponsrade evenemanget med mitt företag Marias Galleri och visade därför upp några av mina hundporträtt i herrgårdens stilfulla miljö. Dimmas porträtt fick hedersplats på spiselkransen i en av salongerna ❤
På lördagen var det så dags för eftersöksgrenarna. Endast sju ekipage i elitklass hade blivit godkända på fältdelen, det var synd att det var ont om fågel annars hade startfältet varit större. Förmiddagen började med släpspår på kanadagås som Tuula fixade utan problem. Men nu började fjärilarna fladdra i magen på Tomas! Läget var precis samma som under riksprovet i Mittådalen i fjol, då Tuula inte klarade vattenarbetet efter att ha fått en sjua på fält och fixat spåret med full pott. Det var så surt! I fjol var hon en av de yngsta startande elithundarna, om hon hade klarat vattnet hade hon varit med i toppstriden. Det fick bara inte hända igen! Vi är väl medvetna om att vattnet inte är Tuulas starkaste sida. Hon är ingen spontanbadare, och vi har jobbat en hel del med att få henne att gå rakt i vattnet utan tvekan. Hela sommaren har vi tränat på alla upptänkliga varianter av elitvatten och utsatt henne för olika former av utmaningar så förutsättningarna var helt klart bättre än i fjol.
Laddade och nervösa elit-ekipage inför vattenarbetet!
Nu gäller det gumman!
Platsen för vattenarbetet var den här gången en kanal, där hunden skulle simma över blankvatten över till andra sidan och hämta anden som låg gömd i vasskanten. En bit längre ner fanns en bro där vi i publiken satt på första parkett. När det var dags för Tomas och Tuula att starta var husse nästan sjuk av nervositet, och jag som satt bland publiken med kameran skjutklar vågade knappt titta genom sökaren. Tomas tog god tid på sig att rikta in Tuula mot udden där fågeln låg gömd innan han kommenderade ut henne. Hon tog ett par steg fram mot vattenbrynet, tvekade och började sen gå längs stranden för att hitta en bättre igång. Tomas vågade inte låta henne hållas, så han röt i ordentligt och dirigerade henne UT! då gick hon värdigt i vattnet som den prinsessa hon är, simmade ut och löste uppgiften utan problem. Vilken lättnad! Alla sju ekipagen klarade båda eftersöksmomenten så samtliga var med i striden om de prestigefulla pallplatserna. Nu återstod några timmars spännande väntan innan vi fick veta resultatet under middagen och prisutdelningen!
Tomas riktar in Tuula. Domaren Dag Teien vet vad som står på spel men behåller sitt pokeransikte 😉
Vilken lättnad! Riksprovet 2019 avklarat med samtliga moment godkända. Tomas har nog aldrig någonsin varit så nervös på ett jaktprov tidigare 😉
Prisutdelningen under ett riksprov är en långdragen historia där spänningen byggs upp bit för bit. I omgångar mellan förrätt och huvudrätt presenteras avtackningar där markvärdar, sponsorer, funktionärer uppmärksammas för sina insatser innan man slutligen är framme vid pristagarna. Först ut presenterades unghundsklassen, där vinnaren blev en trevlig korthårshane vid namn Valkia-Aidan Ajax med husse Owe Fredriksson från Nordmaling, Västerbotten. När det blev dags för elitklassen ropades Tomas upp, Tuula fick pris för bästa fälthund med CACIT! Dessutom fick hon ett pris för bästa rapportering. Spänningen var olidlig när alla utom de tre främsta hundarna ropats upp och Tuula var en av dom! Det slutade med att hon kom på andra plats efter strävhårstiken Glesbygdens Hildur och husse Erik Gustafsson, också från Västerbotten. På tredje plats kom Anders Andersson med Jaktfröydens BBB Grave Digger. När vi fick höra de fullständiga resultaten förstod vi att vattenmomentet måste ha varit spännande även för domarna, Hildur och Tuula låg då på samma poäng! Dom var de enda två elithundarna som fått fältbetyg 8 och båda hade 9 poäng på apporten, det visste domarna men inte deltagarna. På ett riksprov hålls alltid betygen hemliga fram till prisutdelningen för att öka spänningen 🙂 Vattnet blev det avgörande momentet, Hildur klarade det prickfritt medan Tuula fick betyg 9 och tappade då fem poäng. Hade de båda fått samma slutpoäng så hade Tuula stått som vinnare eftersom hon är den yngre av de två. Men vi hänger inte läpp för det, vi är otroligt glada och stolta över vår otroliga hund! Hon bara levererar och levererar – vi vet vilken kapacitet hon har. Just därför är det så kul att visa upp henne i sammanhang där landets bästa hundar samlas. Kul kuriosa är att Hildur är dotter till Fjällbrisens Gira som vann riksprovet i Mittådalen 2011 då vår Nitro kom på tredje plats. Dessutom delade vid då stuga med Giras matte Hanna Holmberg som är uppfödare till Hildur.
Här är en länk till samtliga resultat från elitklassen. Och här är en länk till Tuulas kritik, trevlig läsning är det 🙂 Åter igen har vi fått uppleva ett trevligt riksprov, suveränt anordnat av Mellansvenska vorstehklubben!
Riksprovsvinnarna 2019 – två rutinerade skogsjägare från Västerbotten 🙂 Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur i elitklass och Owe Fredriksson med Valkia-Aidan Ajax i unghundsklass. Stort Grattis!
Riksprovet var vår enda provstart det här året, nästa år är vi på banan igen med våra två unghundar. Det ser vi fram emot! Men vi följer med spänning de av våra valpköpare som är aktiva på jaktprov, där Frederik och Tuulas kullbror Metso varit det flitigaste ekipaget så här långt. Metso är meriterad på alla underlag och går riktigt bra, men har haft oflyt på proven där olika omständigheter ställt till det så de högre betygen har uteblivit. I höst har dom hittills fixat 2X2:a pris på fjäll med fina omdömen, vi håller tummarna benhårt att 1:an snart sitter där – det är dom så värda! ❤
Nu ser vi fram emot fortsatt jakt, närmast väntar en tur till Kittelfjäll igen för att se om mer ripa ”frusit fram” sen premiären 😉
Kungshällans kennel 