Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


2 kommentarer

Riksprovet och hösten så här långt

Över en månad har gått sedan den efterlängtade premiären 25 augusti, vi är mitt i vår bästa tid på året – hösten! Måtte snön dröja ett bra tag än så att vi hinner njuta av många jaktturer än. Nattfrosten har gjort sitt intåg och lövträden byter allt mer skepnad till sina sprakande höstfärger. För min del fick det gärna vara höst 6 månader om året, kan ingen stoppa tiden?

Sedan jag skrev något sist har mycket vatten runnit under broarna på hundfronten. Jag har många gånger tänkt sätta mig framför datorn och blogga, men tiden har i stället gått åt till aktiviteter ”IRL” och det har slutat med några bilder och blänkare ”i farten” på Facebook. Den här söndagen när Tomas sover ut efter nattskiftet, hundarna ligger förnöjda och slöar i köket medan det är ruggigt surväder ute känns det som en lämplig dag för mig att pränta några rader här.

Dimma – finaste nannyn för våra valpar ❤

Sommaren handlade mest om Tuulas valpar och deras uppväxt, kontakter med valpköpare och lite ”underhållsträning” av eftersöksgrenar med Tuula och Nelly, jag har också tränat en hel del viltspår med Tuula. Efter tre starter på viltspårprov med tre 1:a pris kunde hon kvittera ut sitt viltspårchampionat 🙂

Ända sedan i våras då vi fick veta hur illa ställt det var med Dimmas artros hade vi mentalt försökt förbereda oss för att ta avsked av henne. Dimma haltade omkring på gården men var för övrigt nöjd och lika go och glad som alltid, när hon fick bada och simma i tjärnen var lyckan total! Tillslut kom dagen då vi skulle hämta lille Casper, då kunde vi inte skjuta upp det längre – Dimma älskade ju valpar men vi ville förskona henne från stressmomentet med en ny flockmedlem. Det blev en omtumlande dag då husse först tog sista promenaden med Dimma, och senare på dagen hämtade vi upp lille Casper som fått lifta med en annan valpköpare från Luleå.

Våra härliga valpar ja – Vildvittra och Casper! Dom är en ständig källa till glädje och framtidstro. Vittra är över fem månader nu och snarare en unghund. Det finns en hel del att berätta om dem men det tar jag i ett senare inlägg 🙂

 

Premiärveckan spenderade vi liksom många tidigare år i Kittelfjäll där vi har vår stuga. Tyvärr fortsätter den dåliga riptillgången som hållit i sig i flera år. Vi jagade på flera olika fjällområden men det var samma överallt. Men tack vare att vi har två så rutinerade storgående hundar som Tuula och Nelly så fick vi en del fina situationer och fågel med oss hem. Fjälljakten är ju till största delen ren rekreation – de finns ju de som fjällvandrar utan vare sig hund eller bössa bara för upplevelsen, och för min del ”skjuter” jag bäst med kameran 😉 Det var härligt att se 10-åriga Nelly på fjället, det var som om hon hade en renässans! Gick hårt och starkt och skötte sina fåglar utmärkt. Hon är av samma slitstarka virke som sin mamma Strimma, hoppas hon håller sig lika pigg och fräsch några år till.

En magisk solnedgång när vi var på väg hem över Bergsjön efter en god middag hos Monica och Rolf.

Skön dag på fjället när vi provade ett nytt område. Toppenfina marker men skralt med fågel, åtminstone på förmiddagen.

Nelly – vår drottning briljerar!

Spännande med pippi tycker Vittra.

Väl hemma från fjällturen väntade några dagars älgjakt innan vi hakade på husvagnen och gav oss av söderut till nästa äventyr – Riksprovet som i år arrangerades på skog i trakterna kring Hällefors. Tomas och Tuula startade på fredagen. Vi hade hört av de som startade dagarna innan att det var skralt med fågel i skogarna. Så var också fallet för gruppen som Tomas och Tuula gick med tillsammans med domaren Dag Teien. Under skogsjakten hemma är husse inte alltid nöjd med Tuula som i bland går lite för stort och brister i kontakten. Men på något vis är det som att hon vet av när det är allvar på prov, och då sköter hon sig exemplariskt! Kanske beror det på att husse inte har någon bössa med sig, är mer skärpt och fokuserar mer på henne än på jakten. På prov gäller det att vara fokuserad och prestera under den begränsade släpptid man får, till skillnad från att gå ensam i skogen med hund och bössa då man har all tid i världen 😉

Fin morgon på väg ut i markerna.

Riksprovet gick i härliga marker.

Gruppen fick gå länge innan första fågelkontakten, det var Tuula som stod för den. Hon gjorde ett fint arbete på en tjäderhöna som hade löpt undan, tyvärr blev det inte läge för fällning eftersom fågeln gått i en cirkel och gick upp bakom hund och förare, så skytten fick salutera. Tuula hade nu gått full tid, inte gjort några fadäser och fått många lovord av domaren så Tomas slappnade av och kände sig nöjd med dagen. Ytterligare två hundar i gruppen hade fått fågelsituationer, den ena gick tyvärr efter för långt och fick utgå men den andre gjorde ett fint arbete och blev godkänd. Men domaren Dag hade ett ess i rockärmen som han valde att utnyttja – i början av dagen hade gruppen sett en tjädertupp lätta på avstånd. Den hade Dag inte gett upp tankarna på när gruppen var tillbaka i samma område. -Tomas, nu släpper du Tuula och ser till att hitta den där tuppen! Tomas som slappnat av och trott att han och Tuula var färdiga för dagen fick nu skärpa till sig igen! Åter igen var det som om Tuula läste sin husses tankar, hon la upp ett exemplariskt fint sök. När hon inte kom tillbaka där Tomas väntade sig se henne förstod han direkt att det var fågel på gång och var inte sen att utnyttja situationen. Rapportering har han och Tuula finslipat under jakten och den fungerar väl, så nu kom tillfället att få visa upp den på prov igen! Efter några försiktiga visslingar kom Tuula fram ur buskaget och tittade husse i ögonen på det där viset som inte kan misstolkas. -Häng på, nu kör vi! vinkade Tomas åt domaren och skytten, och tillsammans hängde dom på Tuula som med bestämda steg gick tillbaka dit hon kom ifrån. Efter en kort löpavance lättade inte den eftersökta tjädertuppen, men väl en orrtupp som skytten drog iväg ett skott på. Tyvärr blev det bom. Nu var tiden ute, och det var bara kastapporten kvar. Tyvärr även där blev det lite missförstånd då skott och kast kom innan Tomas hunnit ge klartecken, så Tuula reste sig upp från sittande. Sen tjorvade hon lite onödigt så husse fick ge henne en tillrättavisning innan hon kom in med fågeln.

Vår tillfälliga boplats där matte huserade under dagarna med den äldsta och yngsta generationen medan Tomas och Tuula gick prov.

Hellefors herrgård, fantastiskt vacker och trivsam miljö där riksprovet hade sin förläggning.

Vår saknade Dimma var på sätt och vis med under riksprovet. Jag sponsrade evenemanget med mitt företag Marias Galleri och visade därför upp några av mina hundporträtt i herrgårdens stilfulla miljö. Dimmas porträtt fick hedersplats på spiselkransen i en av salongerna ❤

På lördagen var det så dags för eftersöksgrenarna. Endast sju ekipage i elitklass hade blivit godkända på fältdelen, det var synd att det var ont om fågel annars hade startfältet varit större. Förmiddagen började med släpspår på kanadagås som Tuula fixade utan problem. Men nu började fjärilarna fladdra i magen på Tomas! Läget var precis samma som under riksprovet i Mittådalen i fjol, då Tuula inte klarade vattenarbetet efter att ha fått en sjua på fält och fixat spåret med full pott. Det var så surt! I fjol var hon en av de yngsta startande elithundarna, om hon hade klarat vattnet hade hon varit med i toppstriden. Det fick bara inte hända igen! Vi är väl medvetna om att vattnet inte är Tuulas starkaste sida. Hon är ingen spontanbadare, och vi har jobbat en hel del med att få henne att gå rakt i vattnet utan tvekan. Hela sommaren har vi tränat på alla upptänkliga varianter av elitvatten och utsatt henne för olika former av utmaningar så förutsättningarna var helt klart bättre än i fjol.

Laddade och nervösa elit-ekipage inför vattenarbetet!

Nu gäller det gumman!

Platsen för vattenarbetet var den här gången en kanal, där hunden skulle simma över blankvatten över till andra sidan och hämta anden som låg gömd i vasskanten. En bit längre ner fanns en bro där vi i publiken satt på första parkett. När det var dags för Tomas och Tuula att starta var husse nästan sjuk av nervositet, och jag som satt bland publiken med kameran skjutklar vågade knappt titta genom sökaren. Tomas tog god tid på sig att rikta in Tuula mot udden där fågeln låg gömd innan han kommenderade ut henne. Hon tog ett par steg fram mot vattenbrynet, tvekade och började sen gå längs stranden för att hitta en bättre igång. Tomas vågade inte låta henne hållas, så han röt i ordentligt och dirigerade henne UT! då gick hon värdigt i vattnet som den prinsessa hon är, simmade ut och löste uppgiften utan problem. Vilken lättnad! Alla sju ekipagen klarade båda eftersöksmomenten så samtliga var med i striden om de prestigefulla pallplatserna. Nu återstod några timmars spännande väntan innan vi fick veta resultatet under middagen och prisutdelningen!

Tomas riktar in Tuula. Domaren Dag Teien vet vad som står på spel men behåller sitt pokeransikte 😉

Vilken lättnad! Riksprovet 2019 avklarat med samtliga moment godkända. Tomas har nog aldrig någonsin varit så nervös på ett jaktprov tidigare 😉

Prisutdelningen under ett riksprov är en långdragen historia där spänningen byggs upp bit för bit. I omgångar mellan förrätt och huvudrätt presenteras avtackningar där markvärdar, sponsorer, funktionärer uppmärksammas för sina insatser innan man slutligen är framme vid pristagarna. Först ut presenterades unghundsklassen, där vinnaren blev en trevlig korthårshane vid namn Valkia-Aidan Ajax med husse Owe Fredriksson från Nordmaling, Västerbotten. När det blev dags för elitklassen ropades Tomas upp, Tuula fick pris för bästa fälthund med CACIT! Dessutom fick hon ett pris för bästa rapportering. Spänningen var olidlig när alla utom de tre främsta hundarna ropats upp och Tuula var en av dom! Det slutade med att hon kom på andra plats efter strävhårstiken Glesbygdens Hildur och husse Erik Gustafsson, också från Västerbotten. På tredje plats kom Anders Andersson med Jaktfröydens BBB Grave Digger. När vi fick höra de fullständiga resultaten förstod vi att vattenmomentet måste ha varit spännande även för domarna, Hildur och Tuula låg då på samma poäng! Dom var de enda två elithundarna som fått fältbetyg 8 och båda hade 9 poäng  på apporten, det visste domarna men inte deltagarna. På ett riksprov hålls alltid betygen hemliga fram till prisutdelningen för att öka spänningen 🙂 Vattnet blev det avgörande momentet, Hildur klarade det prickfritt medan Tuula fick betyg 9 och tappade då fem poäng. Hade de båda fått samma slutpoäng så hade Tuula stått som vinnare eftersom hon är den yngre av de två. Men vi hänger inte läpp för det, vi är otroligt glada och stolta över vår otroliga hund! Hon bara levererar och levererar – vi vet vilken kapacitet hon har. Just därför är det så kul att visa upp henne i sammanhang där landets bästa hundar samlas. Kul kuriosa är att Hildur är dotter till Fjällbrisens Gira som vann riksprovet i Mittådalen 2011 då vår Nitro kom på tredje plats. Dessutom delade vid då stuga med Giras matte Hanna Holmberg som är uppfödare till Hildur.

Här är en länk till samtliga resultat från elitklassen. Och här är en länk till Tuulas kritik, trevlig läsning är det 🙂 Åter igen har vi fått uppleva ett trevligt riksprov, suveränt anordnat av Mellansvenska vorstehklubben!

Riksprovsvinnarna 2019 – två rutinerade skogsjägare från Västerbotten 🙂 Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur i elitklass och Owe Fredriksson med Valkia-Aidan Ajax i unghundsklass. Stort Grattis!

Riksprovet var vår enda provstart det här året, nästa år är vi på banan igen med våra två unghundar. Det ser vi fram emot! Men vi följer med spänning de av våra valpköpare som är aktiva på jaktprov, där Frederik och Tuulas kullbror Metso varit det flitigaste ekipaget så här långt. Metso är meriterad på alla underlag och går riktigt bra, men har haft oflyt på proven där olika omständigheter ställt till det så de högre betygen har uteblivit. I höst har dom hittills fixat 2X2:a pris på fjäll med fina omdömen, vi håller tummarna benhårt att 1:an snart sitter där – det är dom så värda! ❤

Nu ser vi fram emot fortsatt jakt, närmast väntar en tur till Kittelfjäll igen för att se om mer ripa ”frusit fram” sen premiären 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Jaktfinal och valpar på gång!

Nu är vi nyss hemkomna från sista jaktturen till Kittelfjäll, fyllda av fina minnen att leva på ända fram till hösten 🙂 Vi fick tre fina jaktdagar på fjället, med uppehåll för ett par dagars snöväder med dålig sikt. Eftersom vi har vårt eget fjällviste och inte behöver hyra boende varje gång vi är i fjällen unnar vi oss lyxen att enbart jaga när vädret är bra, det finns ingen anledning att streta på i snöstorm och iskyla. Jakten ska ju vara en trevlig hobby och som tur är så lever vi inte på ripkött 😉

Vårfjället när det är som bäst

Vi var upp en sväng tidigare i februari också, då stormade det mest hela tiden så vi fick bara en dag på fjället. Då hade vi fortfarande Tuulas fästman Gibson hos oss så vi fick möjlighet att se honom in action på vårfjället. Han sökte fint med bra kontakt och hittade fågel flera gånger, men den dagen vi var ute hittade vi bara skygga fjällripor så det blev ingen skottchans för Gibson. Men vi fick se honom både stå och sekundera snyggt. Han fick kämpa hårt eftersom han gick igenom den tunna skaren som bar för tikarna. Tuula var som vanligt helt outstanding, även hon hittade och stod för ripa flera gånger, men det gick aldrig att komma inom hagelhåll. Dagens enda fällning blev för Marias kulbössa. Nelly som snart fyller 10 år är fortfarande pigg och spänstig, men vinterföret är inte hennes melodi. Vår slitvarg och ”köttjägare” Dimma som är av samma årgång som Nelly börjar däremot känna av åldern. De senaste två säsongerna har hon varit halt av och till, hennes framben börjar bli slitna. I höstas brast en sena under en framtå så att den pekade rakt ut. Samma sak hände gamla Strimma, och när vi var hos veterinären med henne fick vi beskedet att det var inget som kunde behandlas, bara vila som gällde tills det stabiliserat sig, och för henne läkte det ut. Så vi följde samma råd med Dimma så hon har fått gå koppelpromenader under några månader. Nu när vårjakten närmade sig var hon pigg igen och tån hade gått till sig, vi såg fram emot att få jaga med henne igen. Men i samma veva som vi åkte upp till fjällen blev hon halt på ett framben igen så nu är det åter vila som gäller… 😦

Tuula apporterar ripan som Maria fällde

 

Tuula står och Gibson sekunderar, man ser den oroliga ripan uppe till vänster. Den tillät inte en skytt inom hagelhåll, men jag hann ta några bilder i alla fall 🙂

 

Tuula lyckades hitta åt riporna som drog och spika dom på nytt!

Den senaste turen hade vi bättre jaktlycka och hittade mer dalripa. Eftersom vi börjat se tecken på att Tuula är dräktig jagade vi korta dagar. Vi försökte hålla igen henne, men det är inte lätt! Det finns bara ett läge på Tuula: 100% jakt i varje steg hon tar! Och när hon dessutom är vår bästa hund som alltid hittar fågel först så är det svårt att hålla tillbaka henne. En av dagarna lånade vi med oss Jorm så fick tant Nelly som inte gillar snöföret något vidare stanna hemma och vila i stugvärmen. Jorm som bor i Kittelfjäll med husse Rolf hela vårvintern är vältrimmad efter många jaktdagar och han jobbade på fint tillsammans med Tuula.

Situation med Tuula, Tomas gör sig redo att gå fram

 

Fint avslut – snyggt jobb av Tuula

 

Kittelfjällets klassiska profil som fond

 

En ripa som litar på sitt kamouflage!

 

Nelly apporterar

 

Jorm och Tuula i samarbete

 

Jorm står

Förutom att jaga har vi ägnat de senaste fjällturerna åt projektet att flytta en timrad gäststuga från gamla fjällvistet över sjön till det nya vistet. Ett projekt som visade sig lättare sagt än gjort! Rolf hade förberett projektet genom att preparera spåret längs den ganska branta backen från stugan ner till Bergsjön. Vi trodde stugan skulle glida lätt och fint utför backen på sitt brätte som Rolf byggt, men ack så vi bedrog oss! I stället fick vi ägna flera dagar åt att meter för meter vinscha den nedför backen. Tillslut hade vi fått den ned till stranden, då återstod eldprovet – att med bredbandade skotrar och fyrhjuling dra den över sjön. Vi fick upp farten bra och det såg ut som vi skulle lyckas, men efter lite drygt halva sträckan tog det stopp… Vi fick lämna stugan ute på isen när vi åkte hem, så återstår några dryga dagars manuellt vinschande för Rolf. Som tur är så är han tjurig som en gammal fjällbjörk, så tids nog kommer stugan på plats. Det är tack vare pappas påhittighet och inställning att allting går att genomföra bara man är beredd att lägga manken till som vi har att tacka för att vi har tillgång till våra fina fjällvisten ❤

 

Den timrade gäststugan byggdes på 80-talet men har stått outnyttjad de senaste åren, så nu ska den flyttas över sjön till Rolf och Monicas nya viste.

 

 

Nu kan vi med säkerhet säga att det är liv i Tuulas mage! Hennes underlinje är i det närmaste ”rak” och spenarna har vuxit och blivit rosa. I skrivande stund har det gått fem veckor sedan första parningen, beräknad födsel är kring 13 april, veckan före påsk. Det är såå spännande! 😀 Vi har haft enormt stort intresse för den här kullen Nu hoppas vi att det blir tillräckligt många valpar och jämn fördelning. En tikvalp har vi tänkt behålla själva och en hanvalp flyttar till pappa Gibson. Saknaden efter vår fina kille Patron är fortfarande stor och blev ännu mer påtaglig när Gibson flyttade hem till Holland igen. Det känns konstigt att ha bara tikar i flocken, vi har alltid haft en hane sedan vi skaffade Nitro 2004. Vi är båda överens om att en hane är ett självklart inslag i vår flock, så en vacker dag blir det en kille på Kungshällan igen på ena eller andra sättet! Det är mycket spännande på gång både hos oss och på andra håll, det känns bra att kunna blicka framåt mot allt roligt vi har framför oss. Snart är det dags för vårprovet i Mittådalen också, det känns tomt på något vis att inte vara med i år, men i stället hejjar vi på ”Team Kungshällan” – några av våra valpköpare som kommer starta!

 

Ett par dagsfärska bilder av Tuula, 5 veckor och två dagar efter första parningen.

 

– här ligger jag och myser medan magen växer ❤

/Maria

PS: Som vanligt kommer det fler bilder från våra senaste jaktturer på vår facebooksida. Det blev också en hel del filmmaterial som kommer så snart jag hunnit redigera.


Lämna en kommentar

Jaktfinal

Häromdagen kom vi hem från vår sista jakttur för säsongen. Vårvinterjakten på fjället med hundarna ser vi alltid fram emot, semesterdagar och kompledigt planeras noga för att passa in för de sista veckorna till och med 15 mars då jakttiden tar slut i Västerbotten där vi har vårt fjällviste. I år hade Tomas så lägligt prickat in en 17- dagars ledighet de sista två veckorna, och jag som jobbar deltid hade lyckats pussla ihop så jag kunde vara ledig under tre veckor med en veckas jobb emellan. Sommarsemester och utlandsresor går oftast bort för vår del, det är dessa veckor i mars tillsammans med veckorna efter 25 augusti som är högsta prio. Som tur är så har kollegorna på våra respektive jobb oftast  inget emot våra ”udda” semestervanor utan gläds i stället åt att vi gärna ställer jobbar så mycket som möjligt under sommaren då de tar ut sina semesterveckor. För oss är sommaren bara en transportsträcka mellan jaktsäsongerna 😉

Fjällvistet – dit vi alltid längtar!

I år har vi haft den värsta snövintern i mannaminne, här i vårt län ligger snödjupet över metern. Jag kan inte minnas någon liknande vinter under min livstid! Det känns som när man var liten på 80-talet var det alltid bra vintrar med mycket snö, men då var man ju också liten och allt kändes så mycket större. I år har vi verkligen fått allt vi bett om i så många år! För vi gillar ju vinter och snöföre 🙂 Enda nackdelen är att vi hunnit vänja oss vid att kunna jaga på barmark i skogen fram till årsskiftet, nu tog den jakten abrupt slut i november. Desto större blev längtan till vårvinterjakten på fjället!

Men snömängderna och vädret i fjällen är alltid nyckfulla under vårvintern. Har man tur kan man få underbara dagar med kanonföre för hundar och skidåkare, värmande dagsmeja och dessutom trygga ripor för hundarna att jobba med. Men sådana dagar är sällsynta, de få man upplevt etsar sig fast i minnet… I år blev vårvinterjakten en stor utmaning på flera sätt! Första svängen vi åkte upp började med en insats av snöskottning för att 1: ta oss fram hjälpligt mellan stuga, dass och vedbod och 2: rädda taken på stugorna från kollaps.

Snöräv- en praktisk mojäng för takskottning!

 

Den lilla kåtan ser mer ut som en hobbit-håla 🙂

Redan första dagen när vi ägnade oss att komma i ordning och skotta började Tomas känna sig snorig. Nästa dag var han utslagen i en rejäl förkylning, att jaga var inte att tänka på… Typisk mancold – karlar är bra känsliga! -tänkte jag, tog med mig Tuula och följde med pappa Rolf och Jorm på en jakttur upp på fjället. Eftersom vi hade flera dagar framför oss så löste jag inget jaktkort, jagade bara med kameran som ”uppvärmning”. Vi fick en fin jaktdag med gott om fågel och bra före. Tuula och Jorm jobbade på bra och fixade flera fina situationer för Rolfs bössa och min kamera.

Jorm och Tuula i fint samspel

 

Pappa Rolf med Tuula och Jorm

Men dagen efter fick jag äta upp min sturskhet, det började som en lätt klåda i halsen och strax var även jag däckad i influensan 😦 Resten av veckan låg vi och kraxade i kapp i stugan. Tomas tog sig ut en kort sväng med Patron och fick sig en hyfsad jaktdag innan vi styrde kosan hem igen. Mellanveckan som jag tänkt jobba blev i stället till sjukdagar…

Sjukläger… Hundarna tröstar husse så gott dom kan.

Men skam den som ger sig, vi hade ju en tur till inplanerad! När vi åkte upp nästa sväng var vi hyfsat återställda från flunsan och hoppet steg om fina dagar på fjället. Men nu hade det kommit mer snö, så föret som tidigare var ganska bra var nu betydligt tyngre, och prognosen visade på tvåsiffriga köldgrader. På nätterna sjönk temperaturen under -20, så vi fick vänta till lunchtid innan det var rimligt att ta sig ut på fjället. Rolf och Jorm som bor i fjällstugan hela vårvintern hade varit ute på någon jakttur och rapporterade om tuffa förhållanden, då han tvingats värma Jorms stackars kulor med händerna för att rädda dom från förfrysning. Vi smörjde in Patrons ädla delar och tikarnas tuttar med fet Skillingarydssalva och gav oss iväg. Fem korta jaktdagar fick vi, med mer eller mindre simföre och skralt med fågel på de områden vi gick. Med facit i hand var den bästa dagen den är säsongen när jag var ute med pappa och Jorm – endast beväpnad med kamera… Men trots tuffa förhållanden var det helt makalöst vackert på fjället, man upphör aldrig att häpna över de makalösa vyerna! Min systemkamera jobbade troget på trots kylan, bilderna blir till fina minnen.

Tomas och ”tanterna”

 

Nelly kämpar på. Snöföre är inte hennes favorit… Med åldern har hon blivit en aning bekväm drottning 😉

 

Tuula står och Patron sekunderar. En av de många fina situationer hon presterade.

 

Glad husse med Patron och Tuula som fixade en fin situation med utdelning.

 

Även undertecknad fick sig en ripa tillslut. Jag använder enbart 22:an eftersom jag inte känner mig säker på att svinga en hagelsprakare med skidor på fötterna…

Planen var att vi skulle åka hem förra onsdagen, packa om och sedan bege oss söderut till Mittådalen för att starta Tuula på jaktprov i tre dagar. Men jaktprovet ställdes in på grund av svåra förhållanden. Ett klokt beslut av provledningen. När man kan välja att åka ut på fjället och jaga en kort sväng under dagens varmaste timmar är det ju lugnt, men att ge sig ut på jaktprov en lång dag från tidig morgon i -20 grader i djupt snöföre är inte rimligt… Men det var verkligen synd, vi hade sett fram emot att starta Tuula i ÖKL. En liten förhoppning fanns att hon med lite tur skulle kunna bli klar för elitklass i höst, så vi skulle kunna starta henne på riksprovet som i år går på fjäll i Mittådalen. För hade det bara funnits fågel och föret varit ok hade hon fixat det. Vi är så otroligt imponerade av denna hund, av de vi haft hittills har vi aldrig sett någon liknande! Hennes jaktdagar på fjäll är lätt räknade, det blev några få i fjol när hon inte ens var 10 månader. Men hon jagar redan som en garvad jakthund! Hon var den som hittade fågel och presterade flest situationer under de här dagarna, trots att hon jagar med morsan och brorsan som båda är jaktchampions. Nu håller vi utkik efter särskilda prov under våren och hoppas komma med på något, för det är hon så värd vår duktiga lilla tjej ❤

I vanlig ordning finns fler foton på vår facebooksida.

/Maria


Lämna en kommentar

Fågelfattig premiär och jubileumsprov

Då var säsongen igång, som vi längtat hela sommaren efter! Premiärveckan spenderade vi i Kittelfjäll, men så mycket till jakt blev det inte. Efter två dagsturer på fjället och två i skogslandet kunde vi konstatera att fågeltillgången är lika dålig som inventeringarna visat. Första dagen på fjället hade vi inte en fjäder, trots att vi gick med våra fyra hundar och Rolf gick med Jorm, så vi täckte stora ytor. Lite vittring var det enda som fanns. Andra dagen gick Tomas med Patron och Dimma, och dom lyckades hitta en kull och fick fälla några ripor och två morkullor som Patron hittade rätt på nere i björkskogen.

Fikarast på fjället, inte en ripa så långt ögat och hundnosen når!

 

Mor och son lyckades fixa några ripor åt husse

 

Patron har blivit en jäkel på att spika morkullor!

Jag och Tuula tog en lång skogstur tillsammans en av dagarna. Det är en fröjd att gå i gammelskogen ovanför stugan, som taget ur ”Tomtebobarnen” eller John Bauers bildvärld. Men det enda vi fick se var en gammeltupp som lättade på håll när han hörde mig. Tuula fick åtminstone stå för den färska legan, och för säkerhets skull följde jag henne med laddad bössa ifall det skulle ligga fler fåglar kvar, men icke.

Den stolta fjälltoltan invid en liten silvrig bäck

 

I detta landskap trivs man…

Jag fick i alla fall se ordentligt nu hur hon jobbar i skogen, och det verkar också vara medfött! Hon går snabbt och lätt som en liten vessla i regelbundna ”åttor” framför mig i vinden. Jag hade astrohalsbandet på henne men behövde bara titta i enheten för att hålla koll på vart jag själv var på väg, Tuula visste jag alltid vart hon befann sig utan det elektroniska hjälpmedlet. Hemma i skogen kommer vi knappast använda pejlen annat än när det blir dags att träna in rapporteringen (om den inte kommer spontant vill säga).

Tomas och Patron tog också en skogstur en annan dag men dom kammade noll. Om inte dom två hittar fågel -ja då är skogen verkligen tom 😉 !

Så när jakten var så dålig ägnade vi i stället veckan åt att fortsätta renovera stugan, och vi fick mycket gjort! En ny täljstenskamin är installerad, en trycktank och en hel del måleriarbeten utvändigt. Konstigt nog är det roligare att jobba och fixa på stugan än hemma på det egna huset 😉 Och när vi är fyra som håller på, vi och mina föräldrar, så blir det resultat fort. Vi kommer nog att åka upp en liten sväng till för att installera skorstenen till kaminen, men det blir nog knappast någon jakt då. Ingen mening att nöta på i fågeltomma marker när vi har så pass bra skogsjakt in på knuten här hemma.

Fasadmålning och vätskepaus 😉

 

Dukat för middag på fjolårets ripor

 

Kvällsmys på uteplatsen

Direkt efter veckan i Kittelfjäll kopplade vi på husvagnen och åkte vidare till Arvidsjaur och jubileumsprovet i skog! Jag var först ut att starta med Tuula på lördagen i ”Ladypokalen”, ett prov för enbart kvinnliga startande. Det är ett prov jag velat vara med på i många år! Det var många anmälda till provhelgen från så gott som alla vorstehklubbens lokalavdelningar, riktigt kul!

Nu fick vi för första gången inviga förtältet till husvagnen! Det krävdes en hel del tankekraft och diskussioner innan vi räknat ut hur alla pinnarna skulle sitta….

Vår provgrupp fick gå på fantastiskt fina marker med gammelskog och stora gyllengula myrar. Provdagen började lovande då en hund hade två ripkullar i sitt släpp, men sen blev det skralare med fågel. Tuula sökte snabbt och lätt precis som tidigare, hon var lite väl självständig ett tag men skärpte sedan till sig och sökte jättefint i mina ögon. Mitt över dagen blev det varmt och nästan vindstilla, det var precis då som Tuula sprang rakt in i en ripkull hon inte kände… 😦 Hon blev så paff att hon tvärstannade. Hon fick lång släpptid, vi var ute i marken ända till 17.00 som var absolut deadline för provdagen, men tyvärr hittade vi ingen fler fågel.

Fantastiska skogsmarker i Arvidsjaur!

 

Mattes lilla skogsturbo ❤

 

Fikarast, det var varmt och skönt i solen men ack så lite vind för en ung vorstehnos att arbeta med.

Medan Tuula och jag gick prov hade Tomas en fin förmiddag med Dimma och Patron, han löste kort på ett skogsområde strax utanför Arvidsjaur. Dom hade gott om orrkullar, och den ena efter den andra ”skrytbilden” ramlade in i min mobil medan jag gick i provgruppen. Vi skulle ha haft provet på den marken i stället!

Nöjda hundar (och husse) 🙂

På lördagen var det Tomas tur att gå prov med Tuula. Tyvärr blev det en upprepning av lördagen. Hon gick jättefint hela dagen ut och fick mycket beröm av domaren för sitt mogna sök, men ingen fågel! Det var riktigt synd om domaren Jonas Seger, som även dagen innan gått med sin provgrupp på ett fågeltomt område och inte fått dela ut ett enda pris till de duktiga hundar han fått se. Annars var det ju generellt bra med fågel i Arvidsjaur och de flesta grupperna hade gott om dom i sina partier, vi hade bara en jäkla otur att dra nitlott två dagar i rad och hamna på områden där fåglarna inte kände för att vara just då…

Tuula laddad för dag två i skogen med husse som förare.

 

Så vackert att man nästan blir tårögd…

 

Husvagnslivet är ganska mysigt ändå!

Vi vet ju vad vi har i vår lilla pärla Tuula, men det vore så himla kul att få det dokumenterat också. Nåväl, bara att bryta ihop och komma igen, vi har ju fler prov inplanerade! Härnäst väntar skogsjakt hemmavid, och sedan blir de Junkkari i Finland och riksprovet på Gotland. Vem vet, kanske kommer vi med på något särskilt prov senare på säsongen.

Trivsam middag och prisutdelning i ”Stockstugan” på Camp Gielas. Provet var trevligt och välarrangerat. Kul att träffa och utbyta erfarenheter med folk från hela vorstehsverige!

Under helgen var det även jubileumsprov i Mittådalen, och med facit i hand var det där vi skulle ha varit! Rapporterna på facebook från de som jagat i Jämtland och Härjedalen under premiärveckan var riktigt positiva jämfört med Västerbotten, och den goda fågeltillgången höll i sig under provhelgen i Mittådalen. Frederik och Metso startade i två dagar, första dagen blev det helt sonika för mycket flaxande vita vingar för den unga grabbens hjärna att hantera. Andra dagen jobbade han på fint och fick gott omdöme för sitt sök, men tyvärr fick dom inte till någon fågelsituation. Hanna och Kaisa skulle också ha startat, men en skärskada i tassen gjorde att dom fick stanna hemma.

Från de flesta av de andra kullsyskonen får vi regelbundna rapporter via vår facebookgrupp för valpköpare, tyvärr har de som jagat i Västerbotten liksom vi haft dåligt med fågel. Men ungdomarna visar fina takter. Dom har mycket jaktmotor, och något som verkar genomgående är också klövviltsintresse och skallande drev 😉 Det är ju i egentligen ingen felaktig egenskap, vorstehn är ju i grunden en allroundjakthund och ska kunna användas till stötjakt, men drev på ren är ju inget man direkt önskar sig på fjället… Vi får nog samtliga ta ett och annat ”utvecklingssamtal” med våra ungdomar, vår egen lilla juvel Tuula är inget undantag! 😉

Ståtliga djur på fjället. Se men inte röra 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Gott nytt år!

gottnyttar2017

Så skriver vi 2017, som ett oskrivet blad i en alldeles ny dagbok ligger året framför oss och väntar. På hundfronten blir det extra spännande med tanke på att Svenska vorstehklubben firar 100 år, och det innebär fler hundaktiviteter än vanligt. Och vi har lyckats tajma in att ha en unghund just detta år! 😀

Som vi försöker intala våra ambitiösa valpköpare, man ska skynda långsamt med unghunden! Men nog är vi lockade att sikta på att delta i så många prov och utställningar som möjligt med vår lilla Tuula 😉

Men innan vi kastar oss in i det nya året tänkte jag skriva en liten resumé över året som gått.

2016 började i moll. Vi hade sett fram emot en valpkull mellan Nelly och Kuksapirtin Ura i slutet av 2015, men när hon gick tom var det bara att ställa in sig på att vänta ytterligare 6 månader för nästa försök. Vi hade många trevliga valpköpare på listan som vi fick göra besvikna…

Den 16 februari fick vi ta farväl av vår kära gamla krutgumma Strimma, vår första vorsteh som fyllt fjorton år. Från ena dagen till den andra blev hon tvärt dålig, ville inte äta och benen bar inte. Hon signalerade med hela sitt väsen att hennes tid var ute, beslutet var inte svårt att hjälpa henne över till de sälla jaktmarkerna. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, men det var inte lika chockartat för oss som när Nitro försvann så plötsligt i oktober 2013. Strimma hade levt sitt liv klart, vi hade sett henne passera sina bästa år, bli äldre och stelare i kroppen. Hon hade slutat jaga sedan ett par år tillbaka och levde ett stilla pensionärsliv, vi var mycket medvetna om att slutet kunde komma när som helst. Ett liv som hennes önskar vi att alla våra hundar får!  ❤

_DSC1755

I månadsskiftet februari/mars tog vi en liten tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. Det var tuffa förhållanden med mycket snö, även om vi alltid är sugna på att komma upp och jaga på vinterfjället så brukar de bästa dagarna infinna sig precis sista veckan innan jakten upphör den 15 mars.

DSC_7404

 

12733647_1046809978698313_1679394135485131385_n

Under våren funderade jag (Maria) som är den som ägnar mest tid och intresse åt avelsplanering, på vilken hane vi skulle välja till Nelly inför den kommande parningen. Vi tyckte mycket om Kuksapirtin Ura som vi besökte i Finland i höstas, han kom från friska och starka linjer och var en mycket trevlig bekantskap. Men en resa till Finland igen mitt i vintern kändes inte så lockande… jag kollade upp flera andra hanar men alltid stöp det i något. Och de mest använda ”avelsmatadorerna” utesluter jag. Hela tiden återkom jag till att Ura var den bästa kandidaten för Nelly. ura

Lösningen blev tillslut att vi lånade hem Ura när Nelly började löpa. Vi åkte över till Vasa och hämtade upp honom i början av mars. Direkt när vi kommit hem tog Tomas Patron med sig och åkte upp till svärfar Rolf i Kittelfjäll för att jaga, medan undertecknad agerade äktenskapsmäklerska hemmavid.

Efter att ha haft Ura hemma hos oss inför parningen blev jag ännu mer övertygad att han var precis rätt hane för Nelly. Han anpassade sig snabbt till sitt temporära hem, en riktigt go nallebjörn som jag blev otroligt fäst vid! Hans snälla ärliga blick säger allt  ❤

För mig blev vårvinterjakten under de bästa dagarna i mars förlorad i år till förmån för ”äktenskapsmäkleriet”. Jag fick täta rapporter från Tomas i Kittelfjäll. Han och svärfar Rolf hade fina dagar på fjället med halvbröderna Patron och Jorm. Efter några dagars jakt åkte dom ned till Mittådalen för att starta på vårprovet. Patron och Tomas hade flyt och fick 7-10 i ÖKL första 12795483_1056064577772853_95864786246521701_ndagen, och med det så var deras provhelg slut eftersom Patron redan hade ett 1:a pris i bagaget. För att få starta i elitklass behövdes först eftersöksgrenarna i både ÖKL och EKL. Brorsan Jorm som också behövde ett 1:a pris för biljetten till EKL hade tyvärr  inget flyt. Han kämpade tappert i det tunga föret, men fick hålla tillgodo med ett 2:a pris sista dagen.

Efter att jag åkt tillbaka till Vasa med Ura var det några otroligt långa veckor av väntan på att veta om kärleksmötet haft effekt! Vi hade tänkt göra ultraljud på Nelly, men fyra veckor efter parningen var hennes midjemått så pass stort att vi tyckte vi kunde skippa det. Glädjande nog hade många valpspekulanter valt att fortsätta vänta, så vi kunde äntligen lämna ett positivt besked!

 

72dpi_001

I början av maj var det definitivt ingen tvekan att det var liv i Nellys mage 🙂 Valplådan bars in och vi kände oss ganska erfarna och förberedda inför vår femte valpkull. Nelly var pigg och kry, hennes förra kull 2013 gick som smort, så vad kunde gå fel?

Men det kunde det tydligen! Nelly började visa tecken på annalkande nedkomst helt enligt schemat på dygn 63 efter parningen, hon var orolig, temperaturen sjönk och hon krafsade runt i valplådan. Timmarna gick men inget hände! Efter två dygn var min oro så stor att jag åkte in med Nelly till Sundsvalls djursjukhus som hade jour denna lördag. Hon fick både dropp och värkstimulerande injektion, men inget fick fart på förlossningen så tillslut vid 22-tiden på kvällen fick det bli kejsarsnitt. Nio pigga små valpar plockades ut, och på småtimmarna kunde jag utmattad av sömnbrist köra hem med de små liven i en kartong och Nelly något omtöcknad bak i bilen. Tomas som jobbat nattskift på fabriken fick träffa de nyfödda när han kom hem på morgonkvisten.

DSC_0187[1]

Nelly nyvaken på djursjukhuset med sina nyförlösta valpar

Anledningen till att Nellys förlossningsarbete inte kom igång var troligen att valparna var ovanligt stora (utom en liten hane som fick smeknamnet ”lillebror”). Nellys livmoder var så uttänjd att den kunde inte dra ihop sig till värkar. Vi hade ju hoppats på att kunna ta en tredje och sista kull efter henne, men när det blev komplikationer med den här kullen är det uteslutet. Nelly har passerat sju år och vi vill inte utsätta henne för några risker.

Efter den dramatiska förlossningen väntade åtta intensiva veckor då vi gick helt upp i valpkullen och den regelbundna korrespondensen med presumtiva valpköpare. Vi har aldrig tidigare haft ett sådant stort intresse för en kull, det kändes riktigt bra!

72dpi_032

Sommaren är en underbar tid att ha valpar, när småttingarna blivit runt tre veckor kunde vi börja ha dom ute allt mer och ”mockningen” blev mindre krävande. Storebror Patron gick helt upp i rollen som lekfarbror!

Så i mitten av juli var det dags för våra småttingar att flytta till sina nya hem, och vi kunde så sakteliga krypa ut ur ”valpbubblan”. Planen var från början att behålla en tikvalp för att fylla platsen i flocken efter mormor Strimma. Jag försökte i det längsta förhålla mig objektiv till tikvalparna i kullen, men Tomas hade på ett tidigt stadium bestämt sig för den enda skimmeltiken. – ”hon ÄR speciell, det ser du väl!?” Och i slutändan väljer man ju ändå med hjärtat, så skimmeltiken fick namnet Tuula och blev den som fick stanna kvar hos oss.

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

När syskonen flyttat vidtog direkt vår uppgift att fortsätta uppfostra Tuula till en harmonisk flockmedlem. Vi ägnade sommaren åt valp-anpassade övningar i inkallning, sitt och stanna. Så småningom också spontanapportering. Den lilla fröken uppfyllde alla våra förväntningar. Glad, frimodig och med huvudet på skaft. Under sensommaren fick hon följa med på en hel del bär- och svampplockarturer i skogen.

När premiären närmade sig längtade vi förstås till fjälls, men kände oss också missmodiga med tanke på den havererade fjälljaktsfrågan. Ingen lösning fanns i sikte, det såg ut att bli ytterligare ett år med invasion av norrmän och italienare, fullbokade områden och trängsel på fjället… Men vår stuga ligger ju i Kittelfjäll sedan 1980-talet, det är vår andra hembygd och vi längtar ständigt dit även om fjälljakten under premiärveckan inte längre är densamma. Vi valde därför att åka upp en vecka efter premiären för att vänta ut den värsta ”anstormningen”.

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live... ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live… ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Det blev bara två dagar på fjället, vi lyckades boka in oss på mindre populära områden som inte var fulltecknade. Men våra rutinerade hundar lyckades ändå vaska fram någon ripkull varje dag så vi fick lite jakt.

Dagens skörd

Dagens skörd

patrontjader

Resten av dagarna gick åt till att rikta gamla fjällstugan, pensionerade pappa/svärfar Rolf som är en riktig arbetsmyra har dragit igång projektet att fixa till den kära gamla stugan och vi försöker dra vårt strå till stacken eftersom vi också ser stugan som vår och spenderar mycket tid där. Mellan varven tog Tomas och Patron några sköna timmars skogsjakt i skogsmarkerna ovanför stugan där vi har jakttillstånd från markägaren.

Om dagarna på fjället blev få så fick vi desto bättre jakt på hemmaskogarna. Stammen av skogsfågel fortsätter att vara god och bjuder på många fina situationer. Tomas och Patron har varit de flitigaste jägarna, matte och brudarna har varit ute lite då och då. Vi gjorde ytterligare en tur till Kittelfjäll lite senare på hösten och fick två fina dagar på fjället medan vi ägnade resten av tiden åt stugrenovering.

Eftersom Patron fortfarande är ojämn på fjället och Tomas jobbschema denna höst krockade med de flesta jaktproven anmälde vi honom inte till något av fjällproven. Men skogsprovet i Solberg inföll på en lämplig helg, så Tomas anmälde sig och Patron. Det visade sig vara en lyckträff! Båda dagarna fick dom fina situationer, och två 1:a pris resulterade att Patron kunde titulera sig jaktchampion! Det var en rolig överraskning som vi inte förväntat oss!

patron_solberg

Tomas och Patron med domaren Janne Petterson, glad efter att ha fått fälla en präktig tjädertupp för Patron. Foto: Robert Lundgren

Men som ”di lärde” säger, ju mer man tränar (eller i Tomas och Patrons fall – jagar!) desto mer tur har man! Patron har tagit över pappa Nitros plats som husses favorit i skogen, under hösten har dom varit ute så gott som all ledig tid i tillsammans. Husse som blivit en allt mer rutinerad skogsfågeljägare har lärt sig läsa sin hund, och Patron har under de många timmarna i skogen lärt sig läsa sin husse och även börjat rapportera. När det kom till jaktprov gav deras fina samarbete i skogen utdelning.

Nu hänger vi upp ”Puttes” inramade championatdiplom under mamma Nelly och pappa Nitros på väggen, så ska han få ägna resten av sin tid att förgylla husses (och mattes, om jag får låna honom!) jaktdagar i skogen 🙂

Hösten fortsatte med skogsfågeljakt och en veckas ”frysboxfyllarjakt” i form av älgjakt. I slutet av oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll, den här gången fick även Tuula som blivit fem månader följa med på fjället för första gången. Det var dessutom hennes första kontakt med riktigt snöföre. Det tog inte lång stund innan hon fattade vad hon skulle göra, och vi fick se henne söka åtminstone viddmässigt som en öppenklasshund! Farten och stilen har hon definitivt ärvt av sin mamma och mormor 🙂 När vi kommit högt under fjället började hundarna markera, några vita ripor gick upp och vips så hittade vi Tuula i stånd! ”- Vad ska jag göra?” sa Tomas tvekande. -”Du måste ju gå fram och skjuta!” var det enda jag kunde svara. Sagt och gjort, Tuula avancerade upp en liten kull ripor, men tyvärr missade husse. Åh så han grämde sig, det hade varit något att få fälla första fågeln för sin fem månader gamla unghund!… Men det kommer fler tillfällen. Skynda långsamt var det ju… Men vi kunde konstatera att Tuula var mycket mogen för sin ringa ålder!

Full fart på fjället!

Full fart på fjället!

 

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

I november när valparna efter Nelly och Ura blivit 6 månader bjöd vi in till en första kennelträff. Den första dagen förlades i Häggdånger hos Kenth Gustafsson, där valparna fick prova på träning med duvor bland annat. Dagen efter ägnade vi åt träning på våra rapphöns. Vi blev mycket nöjda med de egenskaper vi såg hos valparna, trygga och frimodiga med tydlig av och på knapp – det bådar gott! Sex av nio valpar med tillhörande ambitiösa och trevliga hussar och mattar fick vi träffa under helgen.

72_dpi_126

 

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly :)

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly 🙂

 

I skrivande stund går jaktsäsongen mot sitt slut här hemma. Tomas och Patron har varit ute så ofta dom kunnat under de korta dagarna så här i midvintertid, men vädret har växlat mellan kyla och värme och den lilla snö som kommit har tinat flera gånger om, det gjorde tillslut skogsmarken för skarp för hundtassar. Strax före jul drog Patron på sig en sträckning och husse en tuff förkylning så nu får dom båda ta det lugnt ett tag. Själv har jag ägnat julledigheten åt dagliga långa sköna promenader med ”brudarna” i skogen. Vi har också börjat trappa upp kraven på lilla Tuula, hon apporterar klockrent hemma på gården utan större störningar. Men när jag tog med en dummy och testade lite apportering under skogspromenaden var allt hon lärt sig som bortblåst, det fanns så mycket annat intressant att ägna sig åt än att hämta dummy! Det märktes med all önskvärd tydlighet att den apportering vi hade på henne bara var baserad på hennes egen lust. Men efter att jag förstärkt kravet med ett nyp i örat några gånger förstod hon att det där med apportering är inget man gör bara när man själv behagar. Efter några sådana sessioner under promenaden apporterar hon glatt och tveklöst även om skogens dofter lockar. Hon är kvick att lära sig, tar åt sig av korrigeringar men blir fort glad igen när hon gör rätt och får beröm.

Vi provade häromdagen att dra små korta släpspår på runt 10 meter med en död kaja här på gården. Det fixade Tuula klockrent och levererade in kajan i ett säkert grepp. Vi kommer att fortsätta träna så tills vi har kommit upp i unghundsklassens 150 meter långa spår.

72_dpi_045En sån härlig tjej vi fått i vår lilla fröken, vi är båda så otroligt fästa vid henne. En riktig ”drömhund” med alla önskvärda egenskaper! Nu ser vi närmast fram emot vårvinterjakten i Kittelfjäll. Och vi är otroligt sugna på att anmäla henne till vårprovet i Mittådalen, trots att hon precis kommer att kvala in åldersmässigt i unghundsklassen.

Och sen kommer våren och sommaren med träning av eftersöksgrenarna och eftersöksprov. Riksutställningen i Härnösand i juni, sen kommer hösten med jaktpremiären, riksprov på Gotland… vi har verkligen ett spännande år framför oss! Och som grädde på moset så fick hela jägarsverige en fin julklapp, jaktpolitiken är äntligen ändrad så att vi kommer att få ripjaktspremiären för oss själva. Utländska jägare som inte har någon närmare koppling till Sverige får vänta till efter 15 september innan dom får lösa kort. Det ska bli så skönt att slippa trängas på fjället, kanske känslan från förr åter igen kan infinna sig.

2017 blir ett bra år, det känner jag på mig!  🙂

/Maria

 


Lämna en kommentar

Vår bästa tid är nu!

Nu är vi mitt uppe i favorit-årstiden för oss jägare och samlare! Två turer till Kittelfjäll har vi hunnit med och en veckas älgjakt. För min del är det tjugonde året som jag jagar älg, Tomas kom med i jaktlaget år 2000. Förutom jakten försöker framförallt jag hinna ta tillvara på alla andra rikedomar som går att skörda nu, rikligt med torkad karljohansvamp har jag fått ihop och en del gula kantareller och ”trattisarna”. Årets upplaga av skogsvin på blåbär och lingon står och pluppar hemtrevligt på järnspisen. Trädgårdslandet bjuder på rika skördar av morötter, rödbetor, potatis, grönkål och diverse bönor. Det har varit två sköna och väl utnyttjade lediga veckor för oss!

Krispigt kall morgon på älgpasset.

Krispigt kall morgon på älgpasset.

 

dsc_04151

Svart trumpetsvamp, trattkantarell och gul kantarell. Alla tre sorterna plockade vi längs stigen till älgpasset.

Vår första ripjaktsvecka i Kittelfjäll blev väl inte riktigt vad vi tänkt oss. Jobbet med att rikta gamla stugan gick inget vidare, så vi fick ägna flera dagar åt det eftersom vi var tvungna att få det klart innan vi åkte hem. Så det blev bara två dagar på fjället för oss. För att slippa trängas så bokade vi mindre populära områden där få hade löst kort, tänkte att det är ju lika dåligt med fågel överallt… men trots det lyckades hundarna i alla fall hitta en kull vardera dagen så vi fick några ripor med oss hem. Riporna var välväxta och fina och vi hade skönt väder, hundarna njöt av att äntligen få sträcka ut på fjället. Härligast att se är Nelly, vår ”viddernas drottning”, när hon sveper fram. Men Dimma är också en outtröttlig liten kämpe även om hon inte har samma höga fart och stil som Nelly. Våra ”brudar” är som bäst nu, sju år gamla och rutinerade jaktmaskiner. Tomas och Patron tog sig också en halvdag uppe i skogen ovanför stugan där vi har jakträtt, dom hade många fågelkontakter och fick med sig en tjäderhöna hem. Skogen är Patrons rätta element.

72_dpi_007

 

Tomas kockar, gårdagens rester smakar extra gott på fjället.

Tomas kockar, gårdagens rester smakar extra gott på fjället.

 

Dagens skörd

Dagens skörd

När vi var på väg hem ringde Lars från Piteå som har Bettan och Brage från vår kennel och berättade lite hur läget var med hundarna. Bettan som fyllt tio år börjar känna av sin skada och klarar inte av att jaga så mycket längre innan hon blir halt. Inte så konstigt med det fruktansvärda benbrottet hon råkade ut för 2010, det har säkert blivit pålagringar runt den läkta skadan som gör att hon får ont efter ansträngning. Men vi är så tacksamma att de skickliga veterinärerna på Strömsholm lyckades lappa ihop henne och att hon kunde få ett fullgott jakthundsliv i sitt nya hem under de följande åren (Läs här om Bettans resa). Men Lars kan lugnt låta ”Gamla Bettan” få bli mer eller mindre pensionär, för han har i halvbrodern Brage fått sig en ny outtröttlig jaktmaskin! Han säger att han aldrig i sitt liv ägt en sådan otrolig jakthund som Brage. Han är stark, uthållig och grym på att hitta fågel. Samtidigt är han snäll och go hemma, dom har verkligen funnit varandra. Lars har fått tag i mer jaktmark så nu har dom ”oändliga” 19 000 hektar skogsmark att jaga på, och sedan premiären hade dom varit ute var och varannan dag. Vilket himmelrike för Brage! Vi märkte under den tid vi hade honom vad mycket jaktkrut som fanns i honom, och vi förmådde inte ge honom så mycket jakttid som han förtjänade. Vi blir så glada att höra att han nu verkligen kommer till sin rätt ❤

Lars skickade en bild av Brage med den senaste tjädertuppen han fixat åt husse.

Lars skickade en bild av Brage med den senaste tjädertuppen han fixat åt husse.

På hemmaskogen har vi fortsatt god tillgång på skogsfågel, vi har hunnit vara ute en hel del men det är inte lätt att överlista fåglarna och komma i bra skottlägen! Men hösten fortsätter ju länge än, vintern får gärna låta vänta på sig fram till årsskiftet åtminstone 😉

Förra veckan gjorde vi ännu en liten jakttur till Kittelfjäll, två dagars fjälljakt blev det och en dag ägnade vi åt stugrenovering. Eftersom Rolf och Monica inte var uppe denna gång kunde vi bo bekvämt i ”nya vistet” på andra sidan sjön i stället för på byggarbetsplatsen.

Första jaktdagen gick vi på ett nyöppnat litet område närmare norska gränsen, vi hade hyfsat med fågel men alla tre hundarna lyckades pricka in en ”dålig dag” lite milt uttryckt… :/ Den andra dagen gick vi på ett av de populäraste områdena som haft mycket högt jakttryck, men trots det hittade hundarna ett par fina kullar! Och hundarna skötte sig aningen bättre… men vi inser att vi behöver slipa på lydnaden med alla tre. Nelly och Dimma är ju färdigprovade, och då blir man lätt lite ”slapp” med lydnaden. Patron är väl den som är mest lydig.

Gött att vara till fjälls igen!

Gött att vara till fjälls igen!

 

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live... ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live… ändå kan man inte låta bli att fotografera!

 

"Högfjällsjakt", tyvärr inga fjällripor hemma i dag.

”Högfjällsjakt”, tyvärr inga fjällripor hemma i dag.

Apropå prov så har vi inte anmält Patron till något av fjällproven, vi tycker han är för ojämn på fjället så vi har valt att lägga tiden på jakt i stället. Däremot så kommer Patron och husse göra ett försök på skogsprov i Solberg den kommande helgen. Rolf däremot har gått med halvbrorsan Jorm på båda proven i Mittådalen. Tyvärr så var Jorm ringrostig på första provet med bara en jaktdag i bagaget sedan vårvintern, det får väl också skyllas på att husse la allt krut på att få klart stugprojektet i Kittelfjäll under premiärveckan… så Jorm saknade det rätta klippet i steget. Det blev ett 2:a pris på lördagen i alla fall. Inför senaste provet hade Jorm fått mer jaktdagar och sökte stort och fint som vanligt. Men då hade provgruppen inte en endaste fågel under lördagen! På söndagen gick han fortsatt bra och fick en fågelsituation, men med en provocerande fällning framför nosen kunde han inte hålla sig och knallapporterade :/ Rolf som tycker att han har samlat på sig nog med femmor och sexor valde att avbryta provet då han inte längre hade chans på ett 1:a pris. Det blir nya tag på prov för Jorm och Rolf till vårvintern, då hoppas vi att dom äntligen kan få lite flyt och få sin välförtjänta biljett till elitklassen!

Fina Jormkillen ❤

/Maria


Lämna en kommentar

En liten fjälltur

Förra veckan var vi upp till Kittelfjäll en sväng och jagade. Det är lite väl mycket snö ännu, bästa tiden för fjälljakt brukar alltid bli sista dagarna det är tillåtet fram till 15 mars. Men det är alltid härligt att komma iväg till fjälls!

DSC_7206

Första dagen vi var ute var det lite växlande mulet och snö, svårt att få syn på riporna!

 

DSC_7208

”Köttjägaren” Dimma kämpar på. Hon imponerar verkligen denna lilla kortbenta madam som var så sen i starten! Under dagarna vi var ute var hon den som kämpade hårdast och aldrig gav upp, hon skulle finna fågel till varje pris. Man får ha lite överseende med hennes ”blöta näsa” bara, men hon sumpar inte en chans i stället!

 

12733647_1046809978698313_1679394135485131385_n

Två ripor blev dagens skörd efter Dimma och husses hagelsprakare. Patron gjorde också ett fint jobb, tyvärr var husses skytte inte lika bra så det blev bom. Maria som skidade med kulbössa hade ingen chans att få syn på riporna i det vita landskapet, vi hörde fjällriporna knirka retfullt uppe längs fjällsidorna.

 

DSC_7236

På kvällen var det otroligt vackert månsken! Jag var ute och tog lite bilder. Här är vår kära lilla stuga.

 

DSC_7278

Nelly glänser ikapp med solen på Bergsjön

 

DSC_7287

Dimma och Patron med Kittelfjällets silhuett i bagrunden

 

DSC_7328

Stilige Jorm – Kungen av Bergsjön – spanar ut över sina domäner.

 

DSC_7366

Dimma, husse och Patron

 

DSC_7375

”Norrlandslunch” – hemrökt älgkorv och en kall Norrlands. Allt kroppen behöv, plus lite vårvintersol 🙂

 

DSC_7404

På fjället igen, gentlemannen Patron sekunderar Dimma som hittat ett gäng oroliga ripor. Tyvärr hann dom lätta innan det blev skottläge, men jag fick i alla fall några vackra skott med kameran på vägen fram. Vackert som en tavla!

 

DSC_7417

Vackert växlande ljus över fjället!

 

DSC_7457

Mor och son fjällracers!

 

DSC_7430

Patron

 

DSC_7460

Skymning över Rolf och Monicas viste på andra sidan sjön.

 

DSC_7472

Kittelfjället blånar i skymingen. En vy man aldrig tröttnar på! Jag vet inte hur många hundratals bilder jag har av denna vy i olika årstider och ljus…

I fredags åkte vi hem eftersom Tomas hade nattskift på fabriken. Solen sken retfullt från en underbar klarblå himmel, vi avundas verkligen Rolf och Monica som är kvar!

I måndags började Nelly löpa, på söndag åker vi till Vasa för att hämta hem hennes kavaljer Ura. Nu håller vi tummarna att en kull små nya löften föds på Kungshällan i vår! Saknaden efter Strimma övergår allt mer i fina minnen, det känns som om hon steg åt sidan för att lämna sin plats åt en ny arvtagare ❤

/Maria