Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


2 kommentarer

Valparna en vecka gamla

I morgon blir valparna en vecka, men för enkelhetens skull kommer vi att göra våra veckouppdateringar på söndagarna framöver, eftersom det finns mer tid då. I kväll har vi vägt valparna, alla går stadigt upp i vikt. Dom äter och sover i skift, och alla verkar pigga. Vi har haft en del mail och telefonkontakt med spekulanter under veckan, och just nu verkar det som att vi har 2-3 tikar otingade.

I går föddes också Roda och Nitros kull i Hammerdal, det blev sju fina och pigga valpar! Tre hanar och fyra tikar. En fjärde hane kom också, men tyvärr var han dödfödd. Valpar finns kvar att tinga även där, kontakta Kent och Gertrud för mer info: 0644-10748, 0706574972, gertrud.danielsson@gmail.com

Roda och hennes små juveler

Roda och hennes små juveler

Första tiden är valparna inte så mycket att fotografera, deras liv handlar mest om att äta och sova. Men några bilder har det ändå blivit. När valparna blir äldre och man kan börja urskilja deras olika karaktärsdrag kommer vi att ta individuella bilder. Då blir dom också roligare att fota! Alla blogginlägg som handlar om valparna kommer att märkas med kategorin ”NF kullen” så går det lätt att hitta igen dom.


Lämna en kommentar

Fyra dagar kvar!

Så har ännu en sommar passerat och vi närmar oss med stormsteg det efterlängtade datumet, den gyllene premiären, 25 augusti! På våren känns det så avlägset, en lååång sommar väntar. Men den har passerat i ett nafs!

Under sommaren har vi jobbat framförallt med Dimma och Nelly inför eftersöksgrenarna, med sikte på ÖKL och EKL. Vi kände oss inte helt säkra på att Nelly skulle ta räven, så vi skippade start i EKL med henne i år. Dimma som har mer jaktlig erfarenhet och dessutom ett 1:a pris i ÖKL känns ändå närmare att ta steget upp i elitklassen. Den 23 juli gick det särskilda provet i eftersöksgrenara av stapeln i Oringen, Dimma och Nelly var två katter bland hermelinerna, resten av provdeltagarna bestod av hundar från Ganjos kennel. Det måste vara en härlig känsla för uppfödarna Kenth och Anette med så många ambitiösa valpköpare som startar på prov, hoppas vi också får uppleva det någon gång i framtiden! Här är en länk till Anettes fina bilder från provet, själv hade jag glömt kameran hemma… det är inte lätt att hinna med att plåta heller då man samtidigt ska föra hund 😉

Både Dimma och Nelly gjorde fina jobb på provet och fick full poäng på båda momenten spår och vatten. Nelly i ÖKL och Dimma i både ÖKL och ekl. I elitklassen var apportobjektet en stor tjädertupp, det var lite spännande för Tomas att skicka iväg Dimma på spåret, skulle hon komma tillbaka med den stora svarta ”draken”? Men husses lilla duktiga tjej kom tillbaka genom skogen med tuppen i ett säkert grepp. Hon gjorde ett litet ”ärevarv” med den upp på skogsbilvägen 😉

Dimma apporterar tjädertupp

På sitt första elitvatten fortsatte hon att värma husses hjärta genom att ta hans dirigeringar enligt skolboken. Hon simmade lugnt och försiktigt ut i vassen, och vände sig då och om för att ”fråga” husse om vägen. Hon följde hans handtecken och utkommandon tills hon hittade fågeln, och bärgade in den i ett säkert grepp.

Matte förde Nelly, och hon fixade öppenklassgrenarna lika kvickt och okomplicerat som hennes personlighet är. 

Nelly levererar måsen till matte

Av de ”våra” är det hittills Kungshällans BS Brage som gått eftersöksgrenarna, han fick 10-10, full poäng i ÖKL. Vi gratulerar Helena och Verner! Men vi är föga förvånade med tanke på den tid de lägger ned på träning och deras höga ambitionsnivå. Brage har även varit på utställning i Svenstavik. Betyget blev Good den här gången, det kommer garatnerat gå bättre när han får mer ringträning.

Från vår yngsta kull mellan Nitro och Dimma har vi fått rapporter från flera som jobbat på med spår, vatten och apportträning i sommar. Hittills har ingen startat på eftersöksprov, men vi hoppas åtminstone någon gör det innan säsongen är slut, så vi kan få se någon komma till start på fältprov i unghundsklass. För ett tag sedan var Tom och Jäger på besök, och testadade vattenapport i vår tjärn. Jäger är liksom pappa Nitro ingen spontanbadare, men då det handlade om vattenapport tvekade han inte. Efter några kastapporter slängde han sig även i från bryggan! Sen fick han simma lite med sin badtokiga morsa 😉 Här är en liten filmsnutt:

Två stycken ur Nitro-Dimma kullen har hittills HD-röntgats, det är Giro (Famous Grouse) och Ayla (Baileys), båda med A-höfter. Skönt! Det ska bli roligt att höra rapporter från ”valparnas” första riktiga jaktsäsong! Synd bara att inventeringarna visat på en kraftig minskning av ripstammen… inte så lyckat för de som har unghund! Det är ett öde att gå och traska fram över tomma fjäll medan den stackars unghunden söker oförtrutet fjällsida upp och ned utan minsta lön för mödan. Ett alternativ vi kan rekommendera (och ångrar att vi inte gjorde med våra första tre hundar!) är att träna på fasaner och rapphöns, till exempel hos Långtora hund och sport utanför Enköping. Där finns fågel i mängder på rejäla fält (i bland för mycket!) så man får ordentligt med fågelsituationer att träna på. På närmare håll för oss norrlänningar finns Forswards i Hallen, Jämtland som erbjuder träning på rapphöns.

Vår egen hundflock på Kungsgården består numera av fyra individer. Bettan flyttade till sitt nya hem i Piteå i början av augusti. Saknaden efter henne är stor här på Kungsgården! Men hon har funnit sig väl tillrätta. Vi har fått regelbundna rapporter från hennes nya husse och matte, dom är hittills mycket nöjda med Bettan. Dom håller som bäst på att lära känna henne inför den stundande jaktsäsongen. Vi önskar lycka till med den lilla turbopralinen, nu får hon hela fjället och två skyttar alldeles för sig själv!

Älskade lilla Bettan!

Vår vana trogen åker vill till Kittelfjäll och jagar under premiärveckan. Som sagt så pekar alla inventeringsresultat på en dålig riptillgång i år, återstår att se om vi får ”fjällvandra” och jaga med enbart kameran… trots det så längtar vi och räknar dagarna! Helgen efter premiären går det första fjällprovet av stapeln i Mittådalen. Vi har inte anmält dit eftersom Tomas måste jobba den helgen, och vi vill prioritera att jaga med hundarna i början av säsongen. Men vi kommer att hålla tummarna för Brage som ska starta!

Men självklart kommer det bli provstarter även för oss, i år är det full fokus på Dimma och Nelly! Vi åker till Klimpfjällsprovet eftesom Tomas jobbar (igen!) helgen under sena Mittådalsprovet. Dimma kommer även att få prova lyckan i skogen, som är hennes rätta element, under Solbergsprovet. Kanske blir det också något särskilt prov. Sent i oktober bär det av söderut till Långtora där vi ska starta båda brudarna på fält, Ormkullegänget, Jeanette och Micke har ordnat med kennelträff. Sist vi var med var 2010, en omtumlande resa då Nitro blev jaktchampion och Bettan bröt lårbenet… hoppas det blir mindre dramatik den här gången, åtminstone av det negativa slaget! Ja, vi ser verkligen fram emot en spännande säsong, det ska bli roligt att föra två jämnåriga – men ack så olika – tikar i samma klass! Dimma, den försiktiga jaktkloka och Nelly den outtröttliga turbon 😉 Kalendern inför hösten är verkligen fullsmockad, nu börjar jag knapra på semesterkontot som jag nogsamt sparat på i sommar medan kollegorna varit lediga, och Tomas plockar ut av sina inarbetade komptimmar då han inte är ledig. Mellan varven ska vi även försöka klämma in en veckas älgjakt för att fylla på frysboxen med stapelfödan, men sen lär det bli många turer med hundarna på hemmaskogen. Vi har varit ute och rekat lite och sett enstaka vuxna fåglar, men det ser mörkt ut med fågelbeståndet även där. Vi har varit bortskämda med enorm fågeltillgång i ett par år nu!

Om vi blickar ytterligare längre fram i tid är det ännu mer spännande på gång! Kent och Gertrud har till vår stora glädje bestämt sig för att göra ett nytt försök att para sin fina tik Sångbergets Roda med vår Nitro. För oss finns ingen annan hane! sa Kent då vi träffades i samband med SVK:s utställning i Östersund i våras. Nu är Nitro spermatestad, och hundarna kommer att få ta god tid på sig att ”göra vad de ska”, den här gången ska det bli valpar! Vi hoppas också att vår egen Nelly löper igen i höst när Strimma och Dimma kommer igång, då blir det parning även mellan henne och Nitro. Det skulle vara så roligt med två kullar efter Nitro som är ungefär lika gamla – det ger fina möjligheter att ordna gemensamma valpträffar!

Nitro och Roda förra gången de träffades, December 2011

Jag har varit lite slö att blogga i sommar, sitter hellre ute i solskenet än inne framför datorn 😉 Men bilder och korta rapporter trillar in på vår facebooksida med jämna mellanrum, både från oss och våra valpköpare och vänner. Det lär det också göra under premiärveckan, det är så behändigt att kunna skriva och lägga ut blänkare direkt från mobilen, till och med uppe på fjället där det numera är bra täckning! Senare till hösten/vintern när kvällarna blir mörkare blir det att ta itu med hemsidan. Som ni kanske märkt så uppdaterar jag inte längre hemsidan www.kungshallans.com, eftersom den så småningom ska stängas och domänen kommer att peka på den här wordpress-sidan i stället.

Vi vill passa på att önska alla våra valpköpare och vänner:

En riktig skitjakt!

/Maria, Tomas och hundarna


1 kommentar

Vårprov och oväntat besök

Här kommer en ett blogginlägg sent omsider efter förra lördagens vårprov i Mittådalen! Vi hade anmält Nelly, Bettan och Dimma till öppenklassen men en vecka före start gick Nelly och stukade ena handleden på ena frambenet så vi blev tvungna att stryka henne. Lite surt att missa chansen att få ett fältbetyg innan säsongens slut… 

I Härjedalen såg det ut ungefär som här hemma, snösmältningen har gått i rasande fart så det var inte mycket snö kvar! Av de som startade på fredgen fick vi höra att det förutom att det var plusgrader även hade satt igång att regna så den redan lösa snön blivit ännu blötare! Förutsättingarna var alltså inget vidare för att gå prov… vi klafsade iväg genom snösörjan in mot provområdet, både Tomas och jag hade vanliga löparskidor som obönhörligt sjönk ner i snön, det var ungefär som att skida i sockerkakssmet. Det dröjde inte lång stund innan vi var genomblöta. De som hade bredare turskidor klarade sig bättre. Hundarna fick kämpa hårt, på en del ställen hade snön smält så marken var framme, där kunde dom sträcka ut ordentligt. Annars blev söket och revieringen inte den bästa när hundarna kämpade och försökte simma fram i snön. Inne bland björkarna bar det någorlunda. Alldeles i början stötte Dimmas parkamrat ett par ripor, sen dröjde det länge innan vi fick fågelkontakt igen. Båda våra tjejer kämpade på bra efter förutsättningarna och fick beröm av domaren Lisa Danielsson och domareleven Jonas Seger. När vi vänt om och var på väg tillbaka stod Dimma för fågel! Hon gjorde ett fint arbete med en anpassad avance 🙂 Bettan fortsatte oförtrutet söka och jobba i det tunga föret, mattes lilla outtröttliga kämpe… Några gånger markerade hon fågel, men ingen var hemma… Hon fick lång släpptid, men historien upprepade sig och det blev ingen fågeltagning. Hennes parkamrat Klevportens BV Steira sökte ännu snäppet större, snabbare och mer målmedvetet än Bettan och det lönade sig! Hon hittade och stod för fågel på en kulle en bit framför Bettan, och gjorde sedan ett perfekt fågelarbete. Det var synd att inte Bettan hann fram först, men jag unnar verkligen den fantastiskt duktiga Steira och hennes matte att dom fick gå till pris! Steira är en otrolig hund, blott två år gammal men söker som en garvad elithund. ”Ett sök av den högre skolan” som Jonas Seger sa vid genomgången. Hon fick en 7:a även på fredag, så med avklarade eftersöksgrenar i sommar är det elitklassen som gäller i höst!

På vissa områden var det så lite snö att hundarna kunde springa på barbacken.

Vår lilla Bettan… ja, det är som om hon fick en förbannelse över sig när hon föddes. Enda tiken i kullen, bröt lårbenet i 2010, och trots att hon är en liten kämpe till jakthund och hunnit bli sex år ska det vara stört omöjligt att få till ett pris på jaktprov! Vi får väl se till hösten om det blir något fler prov för henne, det är inte högsta prioritet eftersom vi inte ska ha några valpar efter henne. Men det vore kul att åtminstone ha henne jaktmeriterad eftersom hon är vår egen uppfödning, och vi tycker hon har förtjänat det.

Bettan fick gå i släpp nästan ändra fram till bilarna, mot slutet blev vädret sämre. Det började blåsa upp och snöa små vassa korn som stack i ögonen. Dimma, Steira och den tredje hunden som haft en fågelsituation Gruffwe Rijs dkn Akkar fick göra sina kastapporter när vi kommit fram till bilarna. Dimma såg inte riktigt var ripan landade, så Tomas fick dirigera henne lite, men sen gjorde hon en fin apport. Det hela slutade på fält: 7 och apport 10. Om hon fixar eftersöksgrenarna med full pott i sommar blir det ett 1:a pris ÖKL 🙂

Dimma hämtar ripan under domarens Lisa Danielssons överinseende

På kvällen åt vi middag på det mysiga värdshuset Grönländaren i Funäsdalen där vi var inkvarterade. Utanför fönstret tjöt stormen, och granarna dansade vilt. Vi kände oss inte lockade att starta prov nästa morgon! Enligt prognosen skulle stormandet fortsätta även på söndagen. När vi klev upp hade det lugnat sig en aning, himlen var klar och det hade frusit till lite. Men vi bestämde oss ändå för att skippa söndagens prov, risken var stor att det hade bildats en tunn skare som skulle skära när hundarna gick igenom. Vi var ändå rätt nöjda med att Dimma gått till pris på lördagen, så vi begav oss hemöver. När vi på kvällen läste resultatlistorna såg vi att det blev inte många hundar som gick till pris, föret hade varit bättre men fåglarna var i stället skygga i det knastriga föret. Kanske skulle vi stannat kvar och provat…

När vi kom hem satt en lapp på dörren, kennelkonsulenten hade varit förbi och ville träffa oss. I samma veva kom en bil innehållande ett gäng tatuerade ungdomar med mindre seriös uppsyn upp på gården, dom visade sig vara spekulanter på ett par högtalare som Tomas annonserat ut på Blocket. När jag höll på att packa ur bilen som bäst, hundarna sprang omkring på gården och Tomas höll på att göra affärer med en av grabbarna (som dessutom inte verkade riktigt nykter) medan ”kumpanerna” stod ute vid sin bil och rökte svängde ytterligare en bil upp på vår gård. Det var kennelkonsulenterna! Jag samlade in hundskocken hjäpligt, ursäktade röran med vår packning i hallen, och visade in konsulenterna in till köksbordet medan Tomas stod i rummet intill och gjorde högtalaraffärer med den högljudde unge mannen. Tillslut hade Tomas fått iväg gänget med högtalare och allt och kunde ansluta sig till oss vid köksbordet medan konsulenterna gick igenom och fyllde i kontrollformuläret. Trots kaoset fick vi massor med lovord för vår stora rymliga hundgård, och vår hundhållning uppfyllde alla krav. Hundarna gjorde förstås sitt till för att charma besökarna, Strimma skulle sin vana trogen sitta i knäet och Nitro delade ut blöta pussar 😉

Nu är provsäsongen slut för det här jaktåret, och i stället vidtar säsongen med eftersöksträningen. En räv hänger på upptining till Dimma och Nelly, vi tänkte så smått påbörja introduceringen med mickel, så vi förhoppningsvis kan starta båda i elit eftersöksgrenar i sommar. Om nu inte Nelly får ett nytt hem innan dess, då får hennes nye ägare ta vid. Nellys fot är så gott som bra nu, hon haltar inte längre och det är bara en liten svullnad kvar över handleden. Hon får ta det ganska lugnt tills den är helt borta. Tomas har kört lite apportering av dummy med henne, och hon är klockren. Snabbt ut, resolut grepp och snabbt in. Hon är verkligen genomarbetad!

/Maria


Lämna en kommentar

Sista jaktturen fär säsongen

Vecka 10 har vi varit i Kittelfjäll igen, fyra jaktdagar blev det totalt. Eftersom brudarna löpte fick Nitro stanna hemma. Två dagar hade vi riktigt fint väder, men sedan började det blåsa upp och blev besvärligt.

Fjälljakt då den är som bäst!

Fjälljakt då den är som bäst!

Föret var bra för både oss och hundarna på de högre höjderna, men i börkskogen gick hundarna igenom och fick kämpa en hel del. Fågeltillgången kan vi knappast klaga på, men vi hade mestadels fjällripa som är svåra att tas med. Dom ville gärna springa undan och lätta innan man kom i skjutläge. Sista dagen vi var ute blåste det rätt hårt, det gjorde det ännu svårare både för hundar och skyttar.

Men ibland blir det kargt!

 

Hundarna jobbade på bra, gammtanten 10 år visade att hon fortfarande är en fjällturbo som kan söka från fjälltopp till fjälltopp 😉 Hennes nyinflyttade dotter Nelly fick vi se att hon ärvt sin mammas turbofart, hon slet hårt när föret inte bar eftersom hon är ganska stor och har små nätta tassar. Men då vi kom upp på högre höjder gick hon ut i stora fina

sökslag. Men vi märkte att hon saknar en del jakterfarenhet, det är första gången hon jagar på vårfjäll. Hon hittade fågel men hann aldrig stå ordentligt innan de skygga fjällriporna lättade. För varje gång hon petade fågel blev hon allt försiktigare på vittringen. Stoppet fungerar iallafall utmärkt, hon är lydig på pipa. Värre är det för oss som aldrig riktigt vant oss vid att använda pipa utan kör mest med röstresurser 😉 

Nelly - vår senaste fjällturbo!

Jag har även totat ihop en liten film på 15 minuter från våra respektive mobiler, det blev inte lika mycket action som i den förra eftersom vi inte hade lika många fågelsituationer, men däremot desto vackrare vyer! De dagar vi hade bäst väder hade jag med mig mitt andra ”vapen” – min kamera, och framförallt den första dagen blev det många fina skott med den. Bilderna finns på vår facebooksida

Nelly har anpassat sig alldeles utmärkt i vår flock, hon är harmonisk och har ett behagligt temperament, gör inte mycket väsen av sig hemmavid. Vi har hållit lite extra koll på henne och Dimma eftersom dom är lika gamla, men dom verkar ha kommit övrens om rangordningen och vi ser inga tendenser till osämja, dom busar som de unga töser de är. När vi kom till Kittelfjäll sprang Nelly vid skotern tillsammans med de andra tikarna som hon aldrig gjort annat. Att åka pulka efters skotern var heller inga problem.

Härnäst väntar HD-röntgen för Nelly, vi måste också röntga hennes tänder eftersom hon tappat en framtand. Det har visat sig att det är diskvalificerande på utställning om hunden saknar en tand och man inte har intyg på att tanden saknas på grund av en skada. Vi får hålla tummarna att HD statusen är bra och att det går att se på röntgen att hon faktiskt har haft en tand där det fattas en. Hon har ställts ut i juniorklass, och då var alla tänderna på plats. Vi har anmält henne till vårprovet i Mittådalen om två veckor, vi ska starta henne och Bettan en dag var och Dimma får starta i två dagar. Nelly och Dimma har jag också anmält till SKK:s utställning i Sundsvall den 15 april. När HD röntgen är avklarad och Nelly har ett utställningsresultat från jaktklassen är hon avelsgodkänd oavsett hur det går i Mittådalen, eftersom hon har ett 1:a pris på jaktprov sedan tidigare. Om allt går som vi tänkt lutar åt att vi kommer para henne med Nitro sent 2012 eller början av 2013, det beror lite på när hon löper.

Vi har ännu inte annonserat att Nelly är till salu, men ni som läser får gärna tipsa om ni känner någon seriös hundsugen jägare att vi på sikt söker ett nytt hem åt henne. Men vi har ingen brådska att bli av med henne, viktigast för oss är att den som tar över henne kommer att ta vara på hennes fina egenskaper, jaga och träna mycket och helst också fortsätta hennes prov och utställningskarriär. För det här är en hund med potential! Det ultimata vore en annan uppfödare eller någon som har ambitioner att tävla och kanske starta med uppfödning. Vi kommer inte att sälja henne till någon som enbart kör drag eller vill ha en hund som ”motionskamrat på skogspromenader”! Avelsrätten till en kull kommer vi att behålla.

En bild från i går kväll. När jag gick och la mig hade Bettan lagt sig i den stora hundkorgen. Nelly rullade ytterst försiktigt ihop sig i andra änden vid sin "lilla" bruna storasyster. Dom var så söta, bildade nästan ett hjärta!

Vi vill också passa på att skicka ett Grattis till det framgångsrika drag-paret Jonas Danvind och ”Kungen” – Kungshällans JS Carl Gustaf som kom på andra plats i 15 km pulka på drag SM i Kiruna i helgen. Starkt jobbat!! 

/Maria


Lämna en kommentar

Love is in the air!

I skrivande stund är J Sångbergets Roda med husse och matte Kent och Gertrud på väg hem till Hammerdal, förhoppningsvis med en liten dyrbar last i Rodas mage! Nu börjar en spännande väntan för dom, och även för oss!

Nitro och Roda träffades första gången i går kväll, Roda var lite svårflörtad till en början men Nitro gav inte upp. Han försökte envetet charma henne och duckade för hennes utskällningar då kom för nära. Tillslut ”fick dom till det” och hängde ihop ca 10 minuter. I dag fick dom träffas igen, den här gången utomhus. Efter att Nitro kopplat på charmen till max och dom fått busa en stund insåg Roda att Nitro nog inte var så tokig ändå, och vek villigt undan svansen så han fick para henne. När dom lossnat efter ca 20 minuter gick vi in och tog en kaffetår. Då var det Rodas tur att flörta med Nitro! han var inte sen att nappa på erbjudandet, och strax satt dom ihop igen.

Nitro gör sig till för Roda, han "mjukar" och buffar på henne och gör små uppvisningar med steppdans för att få henne att falla för hans charm ;)

Nitro gör sig till för Roda, han "mjukar" och buffar på henne och gör små uppvisningar med steppdans för att få henne att falla för hans charm 😉

Roda var en riktigt trevlig bekantskap, en glad och mysig tik som gärna ville komma upp i knäet och prata. Och snygg är hon också, harmoniskt byggd med välutvecklat bröstparti och fina proportioner. I dag när båda två var nöjda på ”kära lekar” la hon sig lugnt och sov i en av korgarna i köket, det störde henne inte ett smack att den formligen ”stank ” av tre främmande tikar! Nitro slockande som vanligt under köksbordet.

Det blir spännande detta! hade det inte varit för att vi har hundkvoten i flocken uppfylld hade vi gärna behållit en parningsvalp, förutsättningarna är bästa tänkbara för riktigt trevliga hundar! Vad som också är lite kul är att Rodas nära släkting Vildskinnets Aquila är parad med Nitros trevlige systerson Ormkullens Hugo-Boss, så det kommer att finnas två kullar i Jämtland födda ungefär samtidigt med likartade blodslinjer på både far- och morssidan!

Valpsugna jägare kontaktar Rodas ägare Kent och Gertrud Danielsson på tel: Tel: 076-110 09 71 eller 070-657 49 72, gertrud.danielsson (a) gmail.com 

J Sångbergets Roda

J Sångbergets Roda

 
Fler bilder från Nitro och Rodas kärleksmöte finns på Facebook
 
/Maria

 


Lämna en kommentar

Fler utställningsresultat

I Lördags var Dimma och jag till Umeå på SVK Västerbottens årliga utställning. Som vanligt träffade man många trevliga människor att prata med. Jeanette och Micke, Nitros uppfödare, var där med deras yngsta förmåga Ormkullens I´Varga (Nitros systerdotter). Och i vanlig ordning var det hård konkurrens med massvis med snygga hundar i jaktklasserna! Till min stora glädje fick Dimma betyget ”very good”, som med de nya utställningsreglerna är att jämföra med det tidigare ”slät etta”, dvs 1:a pris utan cert. Domaren Marina Bengtsson gillade hundar med rejäl benstomme, men tyckte ändå att Dimma hade lite ”för mycket av det goda”. Här är hennes kritik:

2,5 årig tik med feminint huvud och uttryck. Stark hals och rygg, ngt sluttande kors. Denna tik ger ett ngt lågställt intryck. Välvinklad fram och bak. Kraftig fin benstomme. Rör sig med effektivt steg. Bra päls. Kunde utstråla mer självsäkerhet.

Matte och Dimma i ringen. Foto: Anette Gustafsson

Matte och Dimma i ringen. Foto: Anette Gustafsson

Vi får se om det blir någon fler utställning framöver, i så fall får vi sikta in oss på domare som gillar stadiga hundar av den ”urtyska” modellen. Sen får jag intala Dimma att hon är störst, starkast och snyggast i världen så hon utstrålar mer självsäkerhet 😉 Det branta korset håller jag inte med domaren om! Det har ingen tidigare domare sagt om henne, jag tror det berodde på att Dimma stod med svansen hängade rakt ner när jag ställde upp henne. Om man lyfter upp den lite (eller lyckas få henne lite gladare) ser man att hennes kors inte alls är brant!

 Jag har redan nu börjat bearbeta Tomas för att få med honom till SVK:s riksutställning som arrangeras i Piteå den 16 juni. Förhoppningen är att kunna få dit så många som möjligt av våra avkommor så vi kanske kan få till en avels- eller uppfödarklass med Nitro och Dimma. Nitro kan också ingå i en avels/uppfödargrupp från Ormkullens kennel. Jag försöker locka med en trevlig weekend i Piteå med öl & grillat på kvällen, Tomas avskyr nämligen utställningar så jag får för det mesta åka ensam…

Under utställningen blev flera hundar nykläckta champions, grattis till er alla! Dimma och jag var tvungna att hasta iväg innan det hela var klart eftersom vi skulle iväg på julbord på kvällen i samband med att Tomas högtidligen fick motta sin guldklocka efter 25 års trogen tjänst på Mondi Dynäs. Det blev inte mycket fotat, ljuset i hallen är inte det bästa. Men några bilder bland annat på en del hanar i jaktklassen blev det, dom ligger här på Facebook.

I helgen har även Tiurjegerns Kark (Ormkullens E´Nitro – Tierbuas Enya) varit på utställning i Norge. Han fick betyget ”very good, grattis Roger! Kark är en stilig kille under utveckling och med åldern kommer han nog bli ännu snäppet snyggare!

Bra størrelse, ennå i sterk utvikling. Bra proposjoner i kroppen. Ønskes noe mørkere øyne og bedre markert stopp. Ganske bra overlinje. Høyt kryss og hale. Bra poter, utmerket pelskvalitet. Ganske bra bevegelser. Vennlig temperament. Behøver tid.

Tiurjegerns Kark

Tiurjegerns Kark

I dag var Tomas till skogs och jagade med Dimma. Fåglarna kändes lite tryggare nu när vi fått ett tunt snötäcke.  Men ändå var det svårt att komma i skjutläge, dom hade en hel del stora  fina orrtuppar i luften på långa håll men det var tillslut en tjäder som föll för Tomas bössa.
 
/Maria

 


Lämna en kommentar

Minttu på utställning!

I går, lördag, var Minttu ”Thalita” på utställning i Kiruna. Hon fick HP och en tredjeplacering i valpklassen med fin kritik. Grattis Bengt och Linnea! Här är kritiken:

Glad och trevlig valp. Feminint huvud, bra öron, ngt ljusa ögon. Bra hals 0ch rygg. Brant kors. Mkt bra vinklar. Utmärkt benstomme och tassar. Rör sig med tillräckligt steg. Trevligt temperament.

Matte Linnea berättar att Thalita är en mycket trevlig tjej, hon har hunnit med att jaga några kortare turer och det är fällt både ripa och tjädertupp för henne. Hon älskar att bära saker, det verkar vara ett arv som Nitro för vidare väldigt starkt till sina avkommor. Men sen är det ju en annan femma när man börjar kräva en ovillkorlig apport, då är det inte lika roligt längre 😉 Men det underlättar att lära in lydnadsapporteringen om man i grunden har en hund som gillar att bära. Nitro är numera en ganska jobbig spontanapportör, när man kommer hem från jobbet och kliver ur bilen hoppar han håller på att fälla mig när han KRÄVER att få bära något! Häromveckan hjälpte han mig att dra upp soptunnan som stod nere vid vägen. Jag höll tunnan på rätt köl medan han höll i handtaget och backade uppför backen. Då skulle någon stått bredvid och filmat, det såg nog ganska kul ut!

Thalita på jakt

Thalita på jakt

 
Tomas och Dimma var till skogs i dag och jagade, det som kom som regn här nere i dalgången var snö uppe på höjderna. Dimma sökte jättebra och fixade fem snygga fågeljobb på tjädertuppar, men till husses stora förtret så var dom alltför varska och det var för svåra lägen att skjuta.  I kväll ringde också Rodas husse Kent och meddelade att hon börjat löpa i dag, om två veckor blir det parning!
 
Våra jaktmarker börjar vara vitpudrade

Våra jaktmarker börjar vara vitpudrade

 
/Maria

 


1 kommentar

Sista fjälljakten för i år…

Jag stjäl mig till lite ”bloggtid” så här på lunchrasten, det har varit så mycket att göra hemma så jag har inte hunnit skriva några rader om senaste trippen till Kittelfjäll. Vi hade insett att det fanns bara en helg som skulle passa att åka upp, den 7-9 oktober. Men väderutsikterna var inte de bästa med klass 1 varningar för fjällvärlden… vi kollade ideligen både SMHI och yr.no och valde att förlita oss på den prognos som såg mest gynnsam ut. Kanske det ändå skulle gå att jaga på fredag!? Vi åkte upp på torsdagkväll efter jobbet och installerade oss i de bekväma ”Väjastugorna” som är en förmån via Tomas jobb på Mondi Dynäs. Det är fina moderna stugor centralt i Kittelfjäll som kan hyras av personalen för en billig penning. Vi brukar bo där när vi åker upp och jagar sent för att slippa böket med sjötransport över Bergsjön osv. När vi kom fram hade det börjat blåsa kraftigt, och då var vi extra glada för att slippa åka över Bergsjön, som inte är nådig då den är i uppror! Och som inte stormen vore nog så efterföljdes den av regnet, som piskade mot rutorna hela natten. Fredag morgon var vädergudarna fortfarande vredgade, regnet såg ut att komma från alla håll, det var inte ens att tänka på att ge sig ut… Vi fördrev dagen med att kolla på TV och spela ”sjua”. Hundarna låg och slappade i soffan eller tittade sorgset ut genom den regndrypande fönsterrutan.

Himlen gråter...

Himlen gråter...

 
Vi följde prognoserna på TV:n hela dagen, och det såg ut att bli bra väder på lördagen så vi åkte upp till Maggan i Grönfjäll och löste jaktkort. Maggan berättade att det faktiskt var ett par finnar som löst jaktkort under den stormiga regniga fredagen (!).
 
På lördag vaknade vi upp till en vacker soluppgång över Kittelfjäll! Vinden friskade fortfarande i, men det var inte längre storm. Vi gick upp på Kittelfjället med fyra taggade hundar. Eftersom det fortfarande var lite blåsigt gick vi nere i dalgången. Men vi fick gå nästan längst in innan vi fick fågelkontakt.
 
Härlig morgon med vitpudrade fjäll!

Härlig morgon med vitpudrade fjäll!

 
Sedan hade vi lite ripa i luften innan vi tog lunchbrejk. Alla våra hundar jobbade på bra utom det lilla vita ”spektaklet”. Vi är fortfarande inte nöjda med hennes prestationer på fjället. Hon har för dåligt flyt i söket, stundtals går hon riktigt bra och man ser att hon kopplar på både hjärna och näsa, men rätt vad det är så verkar hon helt glömma vad hon gör på fjället. Hon bara stannar av och ser bortkommen ut, tittar frågande ömsom på oss och ömsom på den hon går i parsläpp med. Nu körde vi konsekvent med metoden att ignorera henne så hon själv får komma på vad hon ska göra. Håller man på och dirigerar och ger order hela tiden så blir det bara värre, blir hon osäker och måste ”fråga” ännu mer, ett misstag som Tomas i sin frustration förargligt nog visade upp på Klimpfjällsprovet…  Det är så motsägelsefullt, för när hon jagar i skogen är hon en helt anna hund! Nu är det mest Tomas som varit ute med henne, men han berättar att hon har en fin förmåga att läsa av både vind och terräng, han tänker ofta då han går i skogen ”-där är en fin kulle, och vinden ligger bra om hon tar den från det där hållet”, och sen är det som om Dimma läser hans tankar och söker av precis som han tänkt. Han har samma känsla för henne i skogen som när han jagar med Nitro, som är vår ”skogskung”.  Dimma har samma förmåga som Nitro att pejla in fåglarna, ta om bakåt för att hitta ingångslöpan, och hon känner av precis hur nära hon kan gå för att inte stöta. Hon har presterat massor med fina situationer på skygga skogsfåglar, anledningen till att dom inte ligger i frysboxen är antingen husses skytte eller att dom varit alltför skygga och lättat på för långt avstånd. Problemet, tror vi, ligger nog i att Dimma är injagad i skogen och har alltför få jaktdagar på fjäll. Enda sättet att få till henne som fjällhund är nog bara mera fjälljakt! Tyvärr så hinner vi inte med någon fler fjälltur nu i höst, men till våren ska vi försöka göra minst en tripp. Vi funderar även på att dra ihop en träningsträff i Mittådalen för våra valpköpare i anslutning till vinterprovet, så man kan träna någon/några dagar och sedan starta på provet. Men innan vi ens tänker på att anmäla Dimma till fler fjällprov vill vi se att hon jagar riktigt bra även på fjället!
 
Nåväl, vi hade några fågelsituationer för Bettan och Nitro inne i dalgången innan vi vände om och gick tillbaka i medvind. Men sen var det slut på fågel för den dagen… Det kom ett lite snöområde och passerade, men större delen av dagen var det riktigt vackert höstväder!
 
Fjällen i senhöstskrud, dom byter skepnad till vitt precis som riporna

Fjällen i senhöstskrud, dom byter skepnad till vitt precis som riporna

 
På söndagen jagade vi på lilla Valfjället. Vädret var kargare med isande vindar och snö i luften. Dagen hade kunnat sluta innan vi ens kommit upp på fjället, när vi skulle passera en bäck som svämmat över sina bräddar av det myckna regnandet halkade Tomas på en ishal sten och föll. Han tog emot sig med armbågen, det hårda slaget fortplantade sig upp till axeln. Efter en smärtsam ”dans” full av svordomar kunde han konstatera att inget var brutet i armen, men något ledband i axeln hade fått ett rejält ryck. Men Tomas bet ihop om smärtan och krängde på sig ryggsäcken; -”har jag kommit så här långt så måste jag försöka!” Det visade sig att det lönade sig! Vi hade fin vind och bra med fågel. Dom satt i stora kullar, det var nyttig medicin för Dimma! Hon sökte riktigt bra och hittade en stor fin kull på egen hand. Men där gjorde vi ett osmart drag; eftersom Dimma kan bli lite väl försiktig och omständlig på riplöpa så skickade vi på Nitro för att skapa en konkurrenssituation. Men han tog det som ett avancekommando och körde upp fåglarna! En stor fin kull lättade framför näsan på båda hundarna, Nitro stannade lydigt men Dimma for som en avlöning efter riporna över fjället. Men trots att hon var olydig så såg vi det som en positiv erfarenhet för henne. Flera gånger senare under dagen då hon började bli tveksam i söket hittade vi nya kullar, och varje gång kändes det som om ytterligare en polett ramlade ner för vår vita fröken. För att hitta ripa måste man söka stort och koncentrerat – och det lönar sig! Tyvärr var det här sista dagen, vi skulle fått en 3-4 likadana jaktdagar till för att befästa dessa erfarenheter i henne! När vi vände upp i medvind på väg tillbaka fick hon lära sig att det går att söka och finna fågel även när vinden blåser åt ”fel” håll. Till skillnad från gårdagen jobbade hon på riktigt fint. Bettan avslutade dagen med att stå för en riktigt trygg ripkull, där vi såg fåglarna på backen framför henne. Tomas fick fälla tre stycken, en härlig avslutning på årets fjälljakt!
 
Trots en skadad axel blev det en toppendag!

Trots en skadad axel blev det en toppendag!

 
Förra helgen jagade vi älg hemmavid. På lördag blev det ytterligare en lång, trist, kall och fullständigt meningslös dag på passet. Några älgar hade vi i rörelse, men oturen för Hjälta jaktlag fortsatte! Tomas hade älg i passet, men dom passerade på närmare 200 meters håll så han kunde inte skjuta.  Själv satt jag vid den vägkant på vad som måste vara områdets tristaste pass, täta risiga granar skuggade solen så jag fick frysa hela dagen, som också blev den längsta någonsin under hela hösten. Inte förrän närmare fyra bröt vi jakten! Under tiden som timmarna släpade sig fram hann jag fundera i många banor; är det verkligen värt att ödsla semesterdagar, lediga helger och arrendepengar på älgjakten när det går så dåligt?! Älgjakten är förstås småmysig och har blivit en tradition för oss, men varken Tomas eller jag är någon hängiven älgjägare utan jagar mest för att fylla på köttförrådet. Och när den avsatta tiden på passet inte ger något kött i utbyte är det bara slöseri med värdefull tid som man i stället kunde ägna åt ROLIG jakt med våra fyra härliga jaktkamrater, som under älgjaktsdagarna får stå i hundgården och ha tråkigt! Och pengarna man lägger ut på älgjakten skulle man i stället kunna avsätta för att köpa in en köttlott från något annat jaktlag. Det tål att tänkas på!
 
Men söndagen blev i stället en älgjaktsdag av det slag som man gärna minns och tänker tillbaka på. Tyvärr så var Tomas tvungen att jobba så det var bara jag som var med. Vi jagade på vad vi kallar ”hemskogen”, ett uppsplittrat område mellan flera byar. Vi undviker helst att jaga här eftersom det är så mycket bebyggelse och hagar med tamdjur. Det är svårt att hitta säkra skottvinklar, och det finns även en del bybor som är negativa i största allmänhet till jakt och jägare. Då är det bättre att låta bli att jaga där för att inte spä på missnöjet ytterligare. En del blir skräckslagna bara av att se en jägare med bössa sitta helt öppet i en åkerkant, dom förstår inte att man aldrig skulle lyfta bössan i en riktining där det finns minsta risk att kulan skulle kunna träffa en byggnad eller människa… Och för hundförarna är det en ständig oro att hundarna ska ta sig in i någon hage och störa tamdjuren. Men tyvärr så är det så att det är på hemskogen de flesta älgarna brukar husera, man vet redan på förhand att en jaktdag på hemskogen ger utdelning! Jaktledaren Bengt var noga med att informera på morgonen om strikt radiodisciplin och snabb rapportering, vis av tidigare erfarenheter. Och mycket riktigt så hade min ända knappt landat på liggunderlaget förrän det började pratas i hörsnäckan, en passare hade skjutit en pinntjur. Sen duggade rapporterna och studsarskotten tätt! Pappa fällde en kviga för sin hund Akila. En annan passare meddelat att han skjutit på en kviga ett skogsparti bort från mitt pass. Efter en stund kom hundföraren Ruben och släppte på hunden, och strax var ståndskallet i full gång på bergknallen ovanför mig. Strax fick jag också meddelandet i hörnäckan att ekipaget var på väg i min riktning. Snabbt upp på fötter! Det brakade i skogen framför mig, och ut kom en kviga i full fart rakt emot mig! Men jag hade både solen och röken rakt i ögonen, kvigan hoppade in i skogen och när jag fick in henne i siktiet under några korta sekunder såg jag bara en brun matta. Jäklar!! hjärtat bultade och adrenalinet pumpade… sen blev det stopp 100 meter bakom mig invid tjärnen jag satt vid. Men innan Ruben kommit fram tystnade hans erfarna tik och återvände till husse. Det visade sig att älgen simmat över tjärnen.  Pappa och Ruben tog varsin hund och började söka runt tjärnen för att hitta var älgen gått upp. Under tiden blev det nytt upptag av den tredje hunden som var i släpp, och än en gång rörde sig ekipaget mot mig. Den här gången var jag redo! Jag ställde mig så en stor gran skuggade solen, med bössan i högsta hugg. Det sprakade i skogen, hunden skällde gångstånd… jag bara väntade att älgen skulle kliva ut och bli synlig… och så PANG!! small det! Men det var inte min gamla 30-06:a, utan Ruben som fått syn på kvigan i tjärnen bakom mig och lyckades avfånga den. I samma sekund tystnade det i skogen framför mig, älgen hörde skottet och drog vidare. Det var den chansen… men jag hade fått dagens andra adrenalinkick!
 
Sen blev det ett äventyr då kvigan i tjärnen skulle bärgas, hon låg några meter ut så pappa och Ruben kunde inte nå henne. Vi fick syn på en båt, så jag gick runt och tjyvlånade den, men ena åran hade ruttnat så jag fick paddla mig fram med den andra åran. Sen lyckades vi med förenade krafter putta in älgen mot land medan några andra av gubbarna körde fram med älgdragaren så vi kunde vinscha upp älgen sista biten. Det tog tid innan alla tre älgar forslats ner till slakthuset så vi kunde flå och grovstycka dom.
 
Sjöbärgning av älgkviga

Sjöbärgning av älgkviga

 
Nästa helg är det också älgjakt, men det missar vi eftersom vi åker till Jämtland på kennelträff! Tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel har vi ordnat träffen för våra valpköpare, den välkände dressören Anders Landin kommer upp och håller kurs i dagarna två. Åtta av Ylwas valpköpare kommer och fyra av våra, det ska bli så roligt! Vi ser fram emot att se våra fyra avkommor och se hur dom utvecklats, och vilka egenskaper de ärvt av sina föräldrar Nitro och Dimma. Det är mycket värdefullt för oss som uppfödare! Det ska också bli kul att få se Ylwas avkommor, Bris är halvsyster till Dimma (efter Armin), så valparna är släkt med varandra. I går stod jag och lagade mat från det jag kom hem från jobbet till klockan var över tio och det var läggdags. Ylwa och jag gör varsin middag på fredag och lördag. Jag har lagat tjädersoppa, minipajer och blåbärskaka till efterrätt, hoppas det ska smaka! Tjädersoppan har jag gjort förut vid ett arkeologiseminarium, och den gjorde succé. Men jag måste göra en till blåbärskaka i kväll, för i morse innan jag hann ner från sovrummet hade Bettan forcerat min ”barrikad” jag ställt upp i går kväll runt den svalnanade blåbärskakan, och hon hann vräka i sig nästan halva kakan innan jag kom på henne! Det blev brysk örontaxi och kast med liten hund, men jag känner vår bruna böna. Det är glömt så fort tillfälle ges igen att få stjäla mat! 😉
 
Jag återkommer efter helgen med en rapport från kennelträffen, och jag lovar att kameran kommer att gå varm!!
 
/Maria


Lämna en kommentar

Klimpfjällsprovet dag två

Andra dagen fick vi ny domare, Ove Fredriksson, och nya marker, även några nya provdeltagare hade tillkommit. Jippii! ny domare och nya människor att göra bort sig inför! Tänkte vi muntert efter gårdagens bottenresultat. Men skämt åsido så hade vi ägnat kvällen till reflektion över dagen som gick, hundarna är ju faktiskt inga maskiner och man kan inte skylla allt på dom. Vad hade vi själva gjort för fel? Bettans lämmeljakt är inte så mycket att göra åt – annat än att springa efter henne och banna så gott det går. Som domaren Dag Teien sa i början av dagen så ska en lämmelkontakt vara som en nära döden upplevelse för hunden. Men en sådan kan man inte ordna mitt under brinnande jaktprov, för det är strängeligen förbjudet att aga sin hund! Hade det däremot varit under ”vanlig”  jakt hade nog Bettan fått sig en ordentlig omgång som hon sent skulle glömma…  Och för den delen var inte Bettan ensam om att bli störd av dom ettriga små varelserna, till och med elithundarna hade en hel del lämmelintresse. Vad gäller Dimma så hade Tomas tänkt över sitt agerande dagen innan och bestämt sig för att byta strategi. När han i går försökte mana på henne då hon tvekade och stannade hela tiden resulterade det bara att hon blev ännu mer tveksam och ovillig att söka ut. Hon kände nog dessutom av husses irritation och blev ännu mer osäker, ett klassiskt misstag man som förare gör. Dagens strategi var att ignorera hennes stopp och bara knata vidare, så hon skulle börja lita på sin egen förmåga att gå på och söka ut. För vi vet ju att hon kan!

Dimma fick gå ut i andra släpp, hon började tveksamt precis som dagen innan, men Tomas vidhöll sin strategi och tillslut så pinnade hon på skapligt. Om än med alltför många stopp och kovändningar, långt i från så fint som hon sökte under premiären! Andra släpp fortsatte hon i samma stil, några fina lovar för att sedan stanna och titta på husse – vad ska vi göra nu? I tredje släpp hade vi vänt om och det blev medvind. Då slutade hon jaga helt och hållet så Tomas valde att dra henne. Ingen mening att tröska på när det inte fungerar. Det hon behöver är effektiv jakt – i flera timmar på fjället! På jaktprov har man sin släpptid på 15-20 minuter att spela på…

Bettan kvittrade sin vana trogen till av glädje då hon började sitt släpp, till råga på allt hade vi just sett en rödräv raska över fjället bakom oss och Bettan hade full fokus på Mickel! Jag fick styra henne resolut framåt, så hon var lite okoncentrerad i början av släppet. Men efter en stund sökte hon med sina vanliga gasell-lika skutt över viden. Domaren frågade hur gammal hon är, och jag berättade att hon är fem år och dessutom bröt benet för ett år sedan. Det blev han ganska imponerad över, eftersom han tyckte hon hade intensitet som en unghund 😉 Bettan värmde mattes hjärta med att ta mina dirigeringar efter domarens önskemål alldeles utmärkt. Lite större vidd hade jag önskat, men farten och jaktlusten var det inget fel på! Hon fortsatte i samma stil i andra släpp, men så helt plötsligt blev hon tvärless då det inte fanns fågel men desto mer lämmel, så då var det åter igen full fokus i vartenda hål i backen. Domaren var schysst och såg direkt att hon lagt av att jaga ripa, så han sa åt mig att koppla för att inte lämmelintresset skulle överta. På så vis slapp jag göra bort mig totalt med att springa maktlöst gormande efter henne ett helt jäkla släpp! Men vi fick fortsätta senare, och Bettan skippade då lämlarna för att söka fågel. Under dagen hade vi skralt med fågel, två kullar var vi i kontakt med men det blev inga vettiga situationer. Många hundar hade ”lämmelproblem” i brist på ripa. Vi rundadade en dalgång och vände upp i medvind på väg tillbaka, det var då Tomas gav upp med Dimma. När vi hade ett par kilometer kvar fick jag släppa Bettan. Jag såg direkt att hon fick en nytändning, hon ökade på vidden och intensiteten och hennes lilla svans gick som en piska när hon dammsög löpor, här var det minsann inte lämmel men jag kunde svära på att fåglarna var någonstans framför oss! Tillslut tappade jag Bettan ur sikte, och vände mig om. Tomas vinkade och pekade bak i publikgruppen så jag förstod att hon var högre upp i ett videsnår. Jag vinkade till mig domaren och skytten, och när jag forcerat viden såg jag att Bettan stod still, men hennes huvud rörde sig och svansen gick. Inget klockrent stånd med andra ord, men hon brukar inte vara den som stannar upp i onödan, snarare har hon varit lite väl het. Så vi provade att skicka på henne, men hon gick bara ut på nya löpor. När vi kom ner för branten fick vi se att parkamraten stötte upp ett par ripor längre fram. Bettan fick fortsätta i samma riktning och försvann bakom en kulle, då såg vi ytterligare ripor i luften men det var svårt att se vad hundarna gjorde bakom knixen. Vi ångade fram så fort vi kunde i den kuperade terrängen, och vad jag såg så kom Bettan in i fel vind från sidan i en fin gryta med vide, och vips så gick ett 20-tal ripor upp! Jag vrålade allt vad jag orkade, och Bettan tvärnitade och tittade rakt på mig; F-låt matte! Vi fick båda ta in våra hundar och domaren och domareleven Robert Lundgren hade överläggningar en stund innan nästa par fick släppa. Det visade sig att det inte var de enda riporna i grytan, nästa parhundar körde upp ytterligare fåglar i omgångar. Den rutinerade elithunden Kolvmakarens Dagny fick till en fågelsituation med fällning när vi i publikgruppen stod farligt nära! In alles var det säkert 50 ripor som låg tryggt i videgrytan, vi hade nog hittat ripornas årliga konferens! Synd att vi inte tog andra varvet då vi gick in fjälldalen så hundarna kommit rätt i vind, då hade nog provet varit över betydligt tidigare! Vi fortsatte en bit efteråt, och Dagny ordnade flera fina fågeltagningar på den sprängda kullen, tyvärr så hade hon knallapporerat tidigare i en extremt provocerande situation med fällning rakt framför nosen, så det hägrande 1:a priset för det slutliga jaktchampionatet var kört. När släppet var klart var klockan över fem, och vi var ganska nära bilarna, så Bettan fick inte gå mer tyvärr. Det slutade med att duktiga Dagny fick ett 2:a pris med 6:a på fält, resten av hundarna fick eg eller eff. Trötta och möra släntrade vi ner mot bilen, sen var det bara att städa ur stugan och börja den 40 mil långa resan hem.

Det är bara att konstatera att Dimma behöver massvis mer med jakt – framförallt på fjäll – innan vi ger oss på att starta henne på prov igen. Hon fungerar utmärkt i skogen, men verkar lida lite av ”torgskräck” på fjället. På premiären tog det ett par timmar innan hon kom igång och sökte fint första dagen, men andra och tredje dagen gick hon i stora vida slag över kalfjället. Men det var nog inte tillräckligt med tre dagars fjälljakt. Vi siktar på att fara upp till Kittelfjäll nu i början av oktober då Tomas får långledigt, då ska Dimma få mycket jakt! Och Bettan – ja henne är det inget större fel på. Hon har bara precis som vanligt en jäkla otur! För hon är ju en duktig liten jakthund i pocketformat 😉 Jag tog ett gäng bilder under provet, dom kommer så småningom på Facebook med länk här.

I dag söndag fick Bettan och Dimma vila i hundgården, så tog vi varsin gammal rutinerad elithund med oss upp på skogen. Jag gick med Strimma, och vi hade action från början till slut! Hon gick på löpor mest hela tiden, och jag fick hänga på med bössan i högsta hugg och tummen på säkringen som värsta kommandosoldat! Tyvärr så var skogen för tät, fåglarna för skygga och möjligtvis skytten för långsam… 😉 Men gammtanten skötte sig alldeles utmärkt!

mattes duktiga tjäderfinnare!

mattes duktiga tjäderfinnare!

Tomas och Nitro tog en annan runda, när vi kom fram till vår avtalade mötesplats vid Skälsjömyren hade han gjort upp en eld och vi fikade tillsammans en stund. Dom hade inte haft lika bra med fågel som oss, Nitro hade stått 180 meter bort enligt Astron, så Tomas körde en inkallning, men då hade fågeln löpt undan då han och Nitro gick tillbaka efter rapporteringen.

Tomas och hundarna vid Skälsjömyran

Tomas och hundarna vid Skälsjömyran

På tillbakavägen hade jag och Strimma inte lika mycket fågel, men Tomas och Nitro som gick i våra ”spår” fick action” Nitro fixade en snygg fågeltagning på tjäderhöna, men husses skytte funkade tyvärr inte lika bra… Sen var det Strimmas tur att börja med löpor igen,  men den skygga tjäderflocken lättade tyvärr. Dom flög över myren mot Tomas som fick dundra på, men det ville sig inte den här gången heller! Det får nog bli en session med lerduvor framöver 😉 Nåväl, jag fick i vanlig ordning med mig ett lass kantareller, trots att jag stövlade över stora sjok med både gula och trattisar i stridens hetta när jag följde med Strimma på löpor!

The hunt – to be continued!

/Maria