Nu är det äntligen bestämt, hanen vi valt till Tuulas tredje kull blir Meracus Midas 🙂 Han är finskfödd men har helt tyska linjer från välrenommerade kennlar bakåt i stamtavlan. Vi har som vanligt gjort noggranna efterforskningar innan vi bestämde oss, och vi har fått genomgående positiva referenser om Midas, hans syskon och avkommor från flera olika håll. Föra helgen fick vi möjlighet att träffa Midas och hans son Fjällbrisens Yrax när hans ägare Anders och Annica hade vägarna förbi oss.
Midas och Tuula känns som en riktigt lovande kombination, dom har en hel del gemensamma egenskaper: förmågan att fokusera och sortera intryck i samband med jakt, sund och hållbar fysik och lugn mentalitet. Midas har två kullar i Sverige och en i Finland, hans linjer är inte alltför vanliga i norden så kombinationen bidrar till genetisk mångfald, något som är en viktig målsättning för alla kullar vi planerar.
Vi skulle så gärna velat behålla en valp från den här kombinationen, men hur frestande det än är så måste vi vara realistiska då vi har fyra hundar i aktiv ålder som alla är värda sin beskärda del av jakt och aktivering från oss. Att ”samla hundar på hög” är inte schysst mot dessa hundar som älskar ett aktivt liv med mycket jakt, och att omplacera någon av de äldre bara för att bereda plats för en ny valp finns inte heller på kartan för oss. De är våra älskade familjemedlemmar. Men när vi fått glädjen att äga en sådan once in a lifetime hund som Tuula känns det nästan som en skyldighet att försöka ”bevara” så mycket som möjligt av henne genom att låta henne få valpar. Vår förhoppning är att den här kullen förvaltas väl av sina blivande ägare, och kanske de också i sin tur för arvet vidare till glädje för många andra i framtiden.
Sen att det råkade bli en helbrun hane även den här gången är inte ett medvetet val, även om det kan se så ut eftersom fäderna till Tuulas båda första kullar är bruna. Men jag (Maria) erkänner att jag är svag för de bruna 😉 Nu väntar vi bara på att Tuula ska börja löpa, så blir det en tur till Tärnaby för en dejt med Midas.
Förra helgen ordnade vi kennelträff med PT-kullen hos Fågelhundar Höga kusten. Fyra syskon med tillhörande hussar och mattar mötte upp, och vi hade två trevliga och intensiva dagar med träning och umgänge. Unghundarna efter Pedro och Tuula är nu strax över året gamla.
Det blev många duvor i luften som retning för de unga förmågorna och test av hur väl lydnaden sitter när jaktlusten kickar in. Vi testade också hur kommunikationen fungerade mellan förare och hund inne i hägnet där kaniner skuttade omkring. Som ägare till jakthundar med starka drifter är det viktigt – och en skyldighet – att kunna ha kontroll över sin hund när man kommer till skarpt läge under jakten. Då är den här typen av träning då man utsätter hundarna för retning under kontrollerade former otroligt värdefull, man får ett kvitto på hur väl lydnaden sitter, samt verktyg för att jobba vidare mot att få en följsam jaktkamrat.
Vår egen Kungshällans PT Estelle ”Stella”Kungshällans PT Chasseur de MilouKungshällans PT Chanel ”Coco”Kungshällans PT Canelle
Som vi redan anade när vi planerade parningen mellan Tuula och Pedro var att det här skulle bli hundar med en jaktlust och motor utöver det vanliga. Det fick vi bekräftat nu när vi fick träffa och se hundarna i action. Dom är riktiga Ferrarris med extra allt som kräver sin ”chaufför”! 😀 Men hussar och mattar har kommit en bra bit på väg. Vi fick alla värdefulla tips och coachning av vår instruktör Kenth. Nu är det bara att fortsätta jobba på inför stundande eftersöksgrenar, jakt och jaktprov!
Extra kul är att Kenth och Anette äger valparnas pappa Pedro du Val de Céze. Olyckligtvis är han under rehabilitering efter ett benbrott med efterföljande misslyckad operation som fick göras om, men vi fick i alla fall möjlighet att träffa honom, ta lite ”familjebilder” och prata om de gemensamma nämnare som finns i hans avkommor. Det är alltid intressant och värdefullt för oss som uppfödare och hanhundsägare för utvärdering av vår avel.
Familjebild 🙂 Från vänster: Anna Carin med Milou, Per med Chanel, Kenth med pappa Pedro, Tomas med Estelle och mamma Tuula, Helen med CanelleSkimmelgänget! Canelle är otroligt lik mamma Tuula, och även vår Stella har en hel del av hennes drag och egenskaper. Pralingänget! De bruna syskonen Milou och Chanel har många drag från pappa PedroPedro hälsar på sin dotter Stella – han tyckte hon var himla söt! ❤
Stort tack Anna Carin & Dan, Helen & Roger samt Per för att ni kom! och tack till våra värdar Kenth och Anette för en trevlig helg och inte minst god mat!
Nu var det ett tag sedan jag skrev några rader här, sist var när vi gjorde vår sista vinterjakttur till Kittelfjäll i mitten av mars. Precis i samma veva slog Coronapandemin till i Sverige… nu är vi mitt uppe i den med allt vad det innebär. När vi var som mest taggade att börja meritera unghundarna Casper och Vittra på jaktprov och utställning så blev allt helt plötsligt inställt på obestämd tid… Men vi kan i alla fall glädjas åt att Vittras kullsyster Lovis och matte Mia hann med att starta på ett särskilt prov med den äran – fältbetyg 8 och full pott på apporten! 🙂 Det blir ett fint 1:a pris efter genomförda eftersöksgrenar i sommar.
I slutet av maj var vi på kennelträff med Caspers kull hos Kenth Gustafsson utanför Härnösand. Vittra fick också följa med. Vi tränade mycket stadga på duvor och i kaninhägn, det var riktigt kul att se fem av syskonen tillsammans! Dom har en hel del likheter, men också skillnader. Överlag är det lugna och mjuka hundar som har god kontakt med sina förare. Fler bilder från träffen finns på vår facebooksida.
Ett glatt gäng på kurs! Tomas med Casper, Susanne med Ertrud ”Udda”, Ann Marie med Esther, Maria med pappa Jorm som fick följa med en dag, uppfödaren Ingela med Emma och Marika med Ella.
Men det går ju trots pandemin utmärkt hålla igång med hundarna och träna spår, vatten och viltspår på egen hand precis som ett ”vanligt” år. Vi började tidigt i våras med viltspårträningen av Vittra och Casper och för ett par veckor sedan startade vi i anlagsklass tillsammans med Vittras kullbror Grim och pappa Gibson, alla fyra blev godkända 🙂 Fördelen med viltspårprov är att man bokar tid själv med domaren och behöver inte vara med i några stora folksamlingar nu i Coronatider (ordet som blivit en klyscha i år). Nu tränar vi vidare mot öppenklassen!
”Familjeträff” med viltspår 🙂 Tomas med Casper, Maria med Vittra, vår domare Susanne, Gabriel med Gibson och Petra med Grim.
I skrivande stund har en värmebölja slagit till, vår lilla tjärn är uppe i 23 grader så vi simtränar hundarna så gott som varje dag med vår ”Kabåt”, och det blir en hel del vattenapportering. Innan värmen slog till har vi hunnit med att träna en hel del släpspår och apport, så vi känner oss snart redo för eftersöksgrenarna med Casper och Vittra. I år lär det bli många särskilda prov med begränsat antal deltagare. Sen är det bara att hålla tummarna att pandemin klingar av så att jaktproven i höst inte blir inställda.
Vittra – full fart ut & in!
Alla får vänta på sin tur, bra passivitetsträning för de som inte jobbar.
Casper kommer in efter utförd uppgift
Tjärnen är vår räddning dessa varma dagar. Det blir en motionsrunda och vattenapportering så gott som varje dag. Casper som har lite dålig simteknik har fått en flytväst som hjälper honom att ligga rätt i vattnet.
Vi får regelbundna positiva rapporter från Tuula och Gibsons kull, härliga unghundar med mycket motor med flitiga ägare som tränar på för fullt inför kommande prov i eftersöksgrenarna. Dom har ärvt vattenpassionen från mormor Nelly och gammelmormor Strimma. Den egenskapen hoppade över mamma Tuula som förvisso simmar bra och effektivt, men är en badkruka som inte badar spontant. Lilla Vittra däremot glider gärna omkring på egen hand som en utter i tjärnen, man får ropa in henne innan hon hunnit över till den motstående stranden 😉
Mitt i värmeböljan passar Tuula och Nelly på att löpa precis som beräknat 6 månader sedan sist, så Casper får bo hos pappa Jorm och Marias föräldrar ett tag tills löpet är över. Det blir lugnare för en stackars ynglingen än att behöva stå ut med två sexuellt frustrerade ”tanter” 😉 Tuula har alltid löpt regelbundet, så vi kan räkna med att nästa gång blir precis vid årsskiftet, och då är det dags för parning! Vi har några intressanta hanhundskandidater, men kommer presentera valet ganska sent eftersom vi avvaktar en del resultat från den här säsongen. Spännande är det! 🙂
Tuula – vår härliga fina tjej ❤
Vi önskar er alla en skön sommar i väntan på hösten, ta hand om er och de fyrbenta! ❤
Så var vi hemkomna från vinterjaktfinalen i Kittelfjäll. Vi har haft fina dagar på fjället, nyhetsrapporteringen om coronavirusets spridning har känts väldigt avlägsen och abstrakt för oss i den ”naturliga karantänzon” vi befunnit oss i – väglöst land långt ifrån smittsamma folksamlingar (och folk i största allmänhet!). Masshysterin sprider sig snabbare än viruset bland folk och orsakar ett märkligt hamstringsbeteende av framförallt toalettpapper… Hmm, folk har väl skitit i alla tider frågar man sig? Apropå det så dök länken till den här ”skitroliga” och informativa texten upp i mitt facebookflöde: Hur man bar sig åt före toalettpapperets tid 😉
Men nog om virus och skit – det var ju något betydligt roligare jag tänkte berätta om, -fjälljakten! 😀 Huvudfokus i vår var att lägga grunden för våra unghundar Vittra och Casper inför deras kommande liv som jakthundar. Första turen vi gjorde i början av februari hade vi inget flyt med vädret så det blev bara lite ”luftning” av hundarna på fjället med få fågelkontakter. Men den här gången fick vi flera fina jaktdagar och hade gott om fågel. Mormor Nelly 11 år fick stanna hemma, hon har aldrig varit speciellt förtjust i vinterföret. Tuula var däremot med som läromästare åt våra ungdomar.
Vittra började löpa 14 februari, perfekt! tänkte vi. Då är det överstökat till provet i Mittådalen nästa helg, men hon har dragit ut på det och i samma veva som vi åkte till fjälls så kom löpet igång på allvar. Det är ganska vanligt att första löpet hos en ungtik blir konstigt och utdraget. Vi har ju tidigare sett att Vittra har en stark motor och tar för sig på fjället, men nu stökade hormonerna tydligen till det så hon var inte sitt vanliga frimodiga jag. Men trots det så jagade hon helt okej och presterade flera fina situationer som gav ripor i säcken. Hon har en känslig nos och fin förmåga att precisera riporna.
Vittra apporterar
Glad och nöjd husse 🙂
Casper som är två månader yngre är mer kontaktsökande och har inte fått igång sitt sök riktigt, vi har upplevt honom som lite omogen. Första dagen vi var ute var det en hel del ”skoputsande”, så nästa dag tog Tomas och Casper en ”grabbtur” på tu man hand. Det visade sig vara den rätta medicinen för ynglingen! efter flera fina fågelarbeten då husse fick fälla ripa vaknade jaktlusten i Casper och han började ta för sig. Resten av veckan gick han från klarhet till klarhet och tog för sig minst lika bra som Vittra. Casper har en härlig frisk avance i stil med farfar Nitro, den ska vi vara rädda om!
Casper och Tomas in action
Från slyngel till jakthund – Casper gjorde en otrolig resa bara på några dagar!
Det var med en go känsla vi vände hemåt efter en givande vecka till fjälls. Vi åkte upp med två adepter och åkte hem med två nya fullt fungerande jakthundar tillsammans med vår jaktchampion Tuula. Förutom att båda unghundarna nu söker självständigt, står för fågel och är lydiga i flog så har de båda visat fina prov på sekundering och respekt för varandra. Vi jagade med alla tre i släpp, och fick flera gånger se den vackra synen av tre stående hundar. Att jaga på vinterfjäll är verkligen den bästa starten man kan ge sin unghund, vi har gjort det med alla våra hundar hittills. Föret kan vara lite tungt bitvis, men vittringen är lättare att urskilja för den oerfarna nosen då det inte finns lika mycket andra dofter som stör som när man jagar under hösten. Efter några dagar och fågelkontakter lär sig hundarna att det lönar sig att jobba på, då finner man fågel och husse och matte blir glada! Och för oss som skidar är det en helt underbar årstid när vädret är på gott humör! Efter den här effektiva ”inkörningen” är det bara att fortsätta jaga på så kommer unghundarnas kunskapsbank att fyllas på i takt med antalet jaktdagar. Sen är det bara att se till att få deras egenskaper dokumenterade på prov 🙂
Tuula sekunderar Vittra
Tripp, trapp trull! Tuula står och ungdomarna sekunderar.
Casper står lungt vid sidan medan Tomas fäller en singelripa för Vittra (hon står på andra sidan kullen).
Casper sekunderar Vittra…
….som i sin tur sekunderar mamma Tuula.
Tuula försöker trycka fast ett gäng ripor som löper undan, Tomas och ungdomarna hänger på.
Undertecknad tar sikte med kulbössan. Annars blev det mest ”kameraskott” för min del 😉
Planen var att vi skulle åka vidare till Mittådalen för ytterligare några dagars finslipning på fjället för att sedan starta Vittra på jaktprov i unghundsklass kommande helg. Nu blev provet inställt på grund av det ovan nämnda viruset, för Vittras del var det nog lika bra eftersom hon nu är mitt i löpet och inte presterar på topp. Men det känns trist, vi hade planerat det sen länge och framförallt sett fram emot att träffa några av våra valpköpare och se Vittras syskon i action på fjället! Chansen fanns kanske att komma med på något mindre särskilt prov i stället, men med tanke på att Vittra inte är i form så valde vi att avstå. Det känns lite snopet, det kanske inte blir någon fler chans att starta på prov i vår, i så fall får vi vänta ända till hösten. Men innan dess har vi förstås eftersöksgrenarna spår och vatten, samt viltspår att roa oss med. Vittras syster Lovis och matte Mia har redan hunnit med att starta på viltspårprov i anlagsklass vilket dom fixade galant – den första officiella meriten för GT kullen! 😀 Från de övriga syskonen fortsätter det att komma trevliga rapporter. Syrran Miramis bär redan räv med stolt hållning! Det lovar gott inför framtiden 🙂
Jag lägger upp fler foton från fjällveckan på vår facebooksida, det blev några hundra bilder i det fina vädret 😉 Tomas har också massor med filmmaterial från sin GoPro som jag ser fram emot att redigera ihop så fort jag får tid.
Nu när det bara återstår några timmar av 2019 passar jag på att summera året som gått. Något nyårsfirande blir det inte för vår del, Tomas jobbar till 22 och jag vill inte lämna hundarna för att åka iväg någonstans och känner inte heller för att vara ensam värdinna för en nyårsfest så det blir en helt vanlig lugn kväll.
2019 har varit ett händelserikt år på hundfronten med både glädje och sorg för oss. Vi förlorade två älskade familjemedlemmar, Patron och Dimma, men välkomnade samtidigt Tuulas första valpkull och Jorms första kull tillsammans med Alarängens Cleo. När vi ser fram emot 2020 minns vi de som lämnat oss och gläds åt våra två framtidshopp – Vittra och Casper!
2019 började med planeringen av Tuulas första valpkull. Hennes tilltänkte fästman Pictan Gibson har vi träffat en hel del, valet av honom som pappa till Tuulas första kull kändes helt perfekt. Enda kruxet var att han för tillfället bodde i Nederländerna i stället för 8 mil från oss! Men det löste sig på bästa tänkbara sätt, när Gibsons husse och matte Gabriel och Petra flyttade tillbaka till Nederländerna efter julhelgen fick vi förtroendet att låta Gibson flytta in hos oss. På så sätt fick hundarna bekanta sig med varandra i god tid innan Tuula började löpa, och vi kunde också lära känna Gibson ännu bättre.
I februari åkte vi till Kittelfjäll för att jaga, tyvärr var vädret emot oss och det stormade mest hela tiden. Men en fin dag fick vi på fjället då fick vi också se Gibson i action och han gjorde oss inte besvikna! Det var tuffa förhållanden med djup snö och svåra fåglar.
Gibson sekunderar Tuula som står för ett par oroliga ripor.
Tuula apporterar en ripa åt matte.
Nästa fjälltur i mars hade vi bättre tur med vädret och fick flera fina jaktdagar med god jaktlycka. Vid det här laget syntes det att Gibsons besök varit lyckat, Tuula hade fått en liten ”bula” 🙂 Men det var inget som hindrade henne. Hon har bara en växel när det gäller jakt! Som vanligt var hon helt outstanding och serverade fågel efter fågel för våra bössor.
Tuula levererar!
En dag hade vi Jorm med oss, en helt magiskt dag med gott om fågel och fina hundjobb att bära med sig som minne!
Jorm står för fågel
Våren kom och Tuulas mage växte, men det var inget som påverkade henne. Hon var lika kvick och smidig som tidigare. Så en dag i april när tiden närmade sig hade Tuula låg kroppstemperatur på kvällen, det brukar vara ett tecken på att valpningen är på gång. Men inget märktes annars på Tuula, hon var lika cool som vanligt. På morgonen efter låg hon på rygg i sängen med den stora magen i vädret bredvid husse som sov ut efter sitt nattskift. Inga valpar på länge än, tänkte jag och åkte iväg på ett långväga jobbuppdrag i länets norra del.
När jag kom fram efter många mil i bilen tog jag en snabbtitt i mobilen och möttes då av ett meddelande på messenger från Tomas:
Tuula hade lugnt och stilla fött en liten tikvalp bredvid sin sovande husse! Det var bara för honom att gnugga sömnen ur ögonen och hjälpa Tuula och hennes förstfödda ner till valplådan i köket. Själv skyndade jag mig så mycket jobbet tillät, och körde sedan som en biltjuv det fortaste jag kunde hem! Jag hann se de sista två valparna komma till världen, Tuula var en lika enastående mamma som hon är jakthund ❤ Sju valpar blev det med fördelningen fem tikar och två hanar.
I samma veva som Tuulas kull föddes var Jorm iväg på ”honeymoon” hos Alarängens Cleo utanför Uppsala. Glädjen var stor när vi så småningom fick beskedet att parningen blev lyckad! Jorm var egentligen vår parningsvalp efter Nitro, men eftersom vi behöll Patron ur vår egen kull efter Nitro och Nelly så fick Jorm flytta till mina föräldrar. Nu väcktes hoppet om att vi skulle kunna få tillbaka en liten del av vår saknade Nitro!
SEUCH SEJCH Ormkullens E’Nitro – en hund som gjorde så stort intryck och lärde oss så mycket! ❤
Början av sommaren blev en intensiv tid i ”valpbubblan” med allt vad det innebär. Skötsel av de små, kontakter med valpspekulanter, pappersexercis och så vidare. Men tiden går som bekant fort när man har roligt! 🙂
Valparna och mormor Nelly
Vittra 7 veckor använder husse som ”klätterställning”.
Namntemat för Tuula och Gibsons kull blev Astrid Lindgrens sagovärld, den här gången var det min tur att välja valpen vi skulle behålla och eftersom jag är svag för ”praliner” föll valet på en brun tjej som fick namnet Vildvittra. Kullen var för övrigt mycket jämn och trevlig. Vi hade många på intresselistan så det var inte lätt att fördela valparna, men det kändes riktigt bra när valparna tillslut flyttade till sina nya hem.
Under samma vecka som vi hade fullt bestyr med valpleveranser föddes Cleo och Jorms kull, det blev precis samma fördelning som för oss med fem tikar och två hanar. Från att ha varit uppfödare som försett våra valpspekulanter med regelbundna bilder och rapporter från vår valplåda blev nu rollerna ombytta och det var vår tur att sitta och längta och bläddra bland valpbilder som Ingela la ut på Cleo och Jorms valpar! Att vi ville ha en hanvalp var redan klart, och när dom blivit några veckor gamla föll vi för den lille charmören med ett hjärta på sidan precis som pappa Jorm har ❤
Casper 9 veckor
Den här gången fick husse bestämma namnet, han valde att döpa sin nye lille prins efter den allra första vorsteh han träffade 1996, svärfar Rolfs gamle kämpe Casper. I början av augusti flyttade Alarängens El Casper hem till oss!
Pappa Rodedalens Jorm och lille Casper i famnen på ”farmor” Monica.
Vittra fick en liten lillebror att busa och gosa med.
Sommaren 2019 blev första året på länge som vi inte skulle starta någon hund på eftersöksprov. Nelly var pensionär och Tuula färdigmeriterad jaktchampion. Men vi aktiverade ändå hundarna med lite apportövningar och deltog i vår träningsgrupp med vorstehklubben, man tjänar alltid på att hålla igång hundarna och så är det ju också trevligt att träffa likasinnade och deras hundar 🙂 När vi inte hade några egna hundar att starta hjälpte vi i stället till som funktionärer och ordnade ett eget särskilt prov i eftersöksgrenarna. Tomas som tillslut blivit övertalad att utbilda sig till jaktprovsdomare var med som domarelev på en del prov under sommaren och hösten för att se och lära.
Domaren Micke Sjöquist pekar ut spårstarten för Frederik och Metso.
Det är många delar att tänka på för en jaktprovsdomare! Tomas funderar och skriver…
Vi försökte också samla ihop våra valpköpare till att starta i anlagsklass viltspår, tyvärr med dålig uppslutning. Men Frederik och Samuel kom och fixade godkända viltspår med Metso och Matti 🙂 Själv hade jag som mål att få Tuula till viltspårchampion den här säsongen, och efter tre starter med tre raka 1:a pris var vi i hamn och Tuula kunde titulera sig dubbelchampion! 🙂
Samuel och Matti i mål med godkänt viltspår i anlagsklass!
SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula
Premiärveckan – som alltid så efterlängtad – tillbringade vi i Kittelfjäll. Den dåliga fågeltillgången är en följetong sedan flera år, men när man tittar på bilderna så förstår man varför vi alltid längtar upp på fjället, även om antalet fåglar i säcken blir blygsamt… Men tack vare våra duktiga hundar så fick vi en del fina situationer. Nelly som går mot sitt elfte år är fortfarande spänstig och pigg, under premiärveckan briljerade hon verkligen på fjället! Och hennes dotter Tuula gör oss aldrig besvikna.
”Viddernas drottning” – Nelly har levererat ❤
Är det konstigt att man alltid längtar hit? Efter en sommar med intensivt jobb då jag envist spar alla mina semesterdagar är det den här målbilden jag ser framför mig 🙂
Efter en kväll med god middag hos mina föräldrar på andra sidan sjön bjöd himlen på ett spektakulärt skådespel när vi åkte tillbaka över Bergsjön. Kittelfjällets klassiska profil i bakgrunden.
Nästa äventyr blev Riksprovet som i år gick av staplen i skogarna utanför Hällefors. Vi hade anmält Tuula, det blev det enda jaktprovet för oss den här säsongen. Vi hängde på vår gamla Kabe och drog iväg. Provet gick i riktigt fina skogsmarker men tyvärr var det ont om fågel. Men Tuula med sin skarpa näsa gick som en gudinna och presenterade både fågel och rapportering så husse var nöjd, det var endast sju elithundar som presterat godkända fältbetyg. Eftersöksgrenarna gick också bra, fastän husse var sjuk av nervositet inför vattenarbetet med tanke på att Tuula stöp på det momentet under fjolårets riksprov. Det slutade med att Tuula hamnade på en hedrande andraplats med fältbetyg 8. Hon fick också CACIT för bästa fälthund, och ett hederspris för bästa rapportör i elitklass. Det var ytterst jämnt i toppstriden, hade inte Tuula tappat en poäng för att hon tvekat att gå i vattnet så hade hon stått som vinnare! Men vi är grymt nöjda med hennes prestation, vi vet ju vad hon går för 🙂
Stolt och glad husse pustar ut med Tuula efter genomfört riksprov 2019.
Värdiga vinnare av Riksprovet 2019: två rutinerade skogsjägare från Västerbotten. I elitklass Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur och unghundsklass Owe Fredriksson med Valkia Aidan Ajax.
I oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll och fick ett par fina dagar på fjället. Nu fick även Vittra som hunnit bli halvåret följa med på jakt!
Tomas och Vittra på Kittelfjället. En kul detalj är att jag har en nästan likadan bild av husse och Tuula när hon var i samma ålder och jagade på fjället för första gången!
Tomas och Tuula 5,5 månader i oktober 2016, lite mer snö då 🙂
Vittra är redan en liten turbo som tar för sig!
Tuula – vår fantastiska jakthund ❤
Vittra visade upp ett medvetet sök och jobbade ihärdigt för att finna fågel, men det var ont om dom… Hon fick i alla fall vara med när husse fällde en järpe, även om det inte blev något regelrätt fågelarbete. Men hon hittade och apporterade den fint!
Under hösten har vi tränat en hel del apportering men även fågelsituationer på rapphöns med Vittra och Casper. Det är så roligt och inspirerande att ha unghundar igen! Vi ser alla våra hundar som gemensamma och hjälps åt med träningen av dom, det finns inget ”din och min” hund hos oss. Men visst har vi våra favoriter 😉 Vittra är mest mattes medan grabbarna husse och Casper håller ihop!
Båda unghundarna är riktigt trevliga individer som visar goda takter. Casper är ju två månader yngre än Vittra så av naturliga skäl ligger han en bit efter Vittra i utvecklingen. Han har varit för ung för praktisk jakt den här hösten, men vi ser fram emot vårvintern på fjället för hans del! Men Casper och husse har varit ute på en del egna små skogsturer där han har fått bekanta sig med terräng och fågelvittring. Vittra jagar vid det här laget riktigt bra. Hon har en stark motor liksom sin mor och ett enormt viltintresse! Dom är väldigt olika som individer, något man får ha med sig hela tiden under inlärning och injagning. Vittra har enorm energi, hon är en påhittig ung dam som har en räv bakom örat! Henne får man hålla i strama tyglar och jobba med kontakten, hon är nyfiken och självständig och verkligen skäl för sitt namn! Men hon är så rolig och charmig i sina upptåg att det är nästan omöjligt att bli riktigt arg på henne! Casper är mer kontaktsökande, för hans del kan man släppa mer på tyglarna. Han är inte lika påhittig med rackartyg som sin storasyster 😉 Ju äldre han blir desto mer ser vi av Nitro i honom: den lurviga svansen, ”charmlockarna” i nacken, de stora tassarna och kraftiga benstommen och inte minst den härliga genomsnälla mentaliteten som var Nitros adelsmärke ❤
Vittra är mycket lik sin pappa Gibson, hon är en riktig skönhet! Två valputställningar har vi hunnit med, båda gångerna med hederspris och fin kritik.
Casper ca 5 månader. Ju äldre han blir, desto mer ser vi av farfar Nitro i honom! Han har rejäl benstomme och ser ut att bli en ståtlig hane så småningom.
Det är lätt hänt att missa något när man försöker summera året som gått, lustigt nog höll jag på att missa det som ligger närmast i tid! 😀 Tuulas utställningskarriär har ju bestått i att snubbla på mållinjen gång på gång med ”släta” excellent, men efter valpkullen verkar det ha lossnat! Tidigare i höst tog fick både Tuula och brorsan Metso excellent på utställning i Sundsvall. Metso fick sitt andra CK i ordningen, och Tuula fick sitt första CERT! Men inte nog med det, hon blev även BIR och BIG2! Styrkt av framgångarna anmälde jag Tuula till ”Stora Stockholm” – Stockholms hundmässa och övertalade min mamma att följa med mig som sällskap. Hela resan blev en upplevelse i sig med skitväder och en enorm bilkö som gjorde att jag höll på att missa bedömningen helt! Med andan i halsen kastade jag och Tuula mig in i ringen precis när det var dags för jakttklasstikarna. Det gick vägen och Tuula fick sitt excellent med CK och blev placerad som andra bästa tik i jaktklass med fin kritik. Så nu är det bara att sikta på tredje och sista CK:et 2020 så Tuula kan få titulera sig trippelchampion 😀
Svettig och sönderstressad matte i ringen, men Tuula är stencool som vanligt!
SEJCH SEVCH Kungshällans UF Tuula – inte bara en grym jakthund, hon är snygg också! ❤
Nu ser vi fram emot ett nytt år 2020 med allt roligt, spännande och utmanande det kommer bjuda på! Jakt, jaktprov, utställningar med mera för våra unghundar, jakt och ännu mera jakt med våra rutinerade ”tanter” Nelly och Tuula 😉 Det ska också bli kul att följa kullsyskonens fortsatta karriärer! I slutet av 2020 planerar vi att para Tuula igen, jag har redan börjat söka efter en passande hane. Nördandet i stamtavlor och databaser är halva nöjet för mig inför en planerad kull 😉
Det är mycket annat spännande på gång 2020 hos andra uppfödare: Tuulas kullbror Metso har en date med Jorms fina kullsyster Rodedalens Falla. Och som en extra rolig julklapp fick också Jorm en ny date i början av 2020 med en duktig tik, Herbarias Lime. Vi hoppas att tycke uppstår hos båda ”paren”, båda kullarna blir intressanta att följa framöver!
Full fart framåt in i 2020! Gott nytt år alla vänner!
Över en månad har gått sedan den efterlängtade premiären 25 augusti, vi är mitt i vår bästa tid på året – hösten! Måtte snön dröja ett bra tag än så att vi hinner njuta av många jaktturer än. Nattfrosten har gjort sitt intåg och lövträden byter allt mer skepnad till sina sprakande höstfärger. För min del fick det gärna vara höst 6 månader om året, kan ingen stoppa tiden?
Sedan jag skrev något sist har mycket vatten runnit under broarna på hundfronten. Jag har många gånger tänkt sätta mig framför datorn och blogga, men tiden har i stället gått åt till aktiviteter ”IRL” och det har slutat med några bilder och blänkare ”i farten” på Facebook. Den här söndagen när Tomas sover ut efter nattskiftet, hundarna ligger förnöjda och slöar i köket medan det är ruggigt surväder ute känns det som en lämplig dag för mig att pränta några rader här.
Dimma – finaste nannyn för våra valpar ❤
Sommaren handlade mest om Tuulas valpar och deras uppväxt, kontakter med valpköpare och lite ”underhållsträning” av eftersöksgrenar med Tuula och Nelly, jag har också tränat en hel del viltspår med Tuula. Efter tre starter på viltspårprov med tre 1:a pris kunde hon kvittera ut sitt viltspårchampionat 🙂
Ända sedan i våras då vi fick veta hur illa ställt det var med Dimmas artros hade vi mentalt försökt förbereda oss för att ta avsked av henne. Dimma haltade omkring på gården men var för övrigt nöjd och lika go och glad som alltid, när hon fick bada och simma i tjärnen var lyckan total! Tillslut kom dagen då vi skulle hämta lille Casper, då kunde vi inte skjuta upp det längre – Dimma älskade ju valpar men vi ville förskona henne från stressmomentet med en ny flockmedlem. Det blev en omtumlande dag då husse först tog sista promenaden med Dimma, och senare på dagen hämtade vi upp lille Casper som fått lifta med en annan valpköpare från Luleå.
Våra härliga valpar ja – Vildvittra och Casper! Dom är en ständig källa till glädje och framtidstro. Vittra är över fem månader nu och snarare en unghund. Det finns en hel del att berätta om dem men det tar jag i ett senare inlägg 🙂
Premiärveckan spenderade vi liksom många tidigare år i Kittelfjäll där vi har vår stuga. Tyvärr fortsätter den dåliga riptillgången som hållit i sig i flera år. Vi jagade på flera olika fjällområden men det var samma överallt. Men tack vare att vi har två så rutinerade storgående hundar som Tuula och Nelly så fick vi en del fina situationer och fågel med oss hem. Fjälljakten är ju till största delen ren rekreation – de finns ju de som fjällvandrar utan vare sig hund eller bössa bara för upplevelsen, och för min del ”skjuter” jag bäst med kameran 😉 Det var härligt att se 10-åriga Nelly på fjället, det var som om hon hade en renässans! Gick hårt och starkt och skötte sina fåglar utmärkt. Hon är av samma slitstarka virke som sin mamma Strimma, hoppas hon håller sig lika pigg och fräsch några år till.
En magisk solnedgång när vi var på väg hem över Bergsjön efter en god middag hos Monica och Rolf.
Skön dag på fjället när vi provade ett nytt område. Toppenfina marker men skralt med fågel, åtminstone på förmiddagen.
Nelly – vår drottning briljerar!
Spännande med pippi tycker Vittra.
Väl hemma från fjällturen väntade några dagars älgjakt innan vi hakade på husvagnen och gav oss av söderut till nästa äventyr – Riksprovet som i år arrangerades på skog i trakterna kring Hällefors. Tomas och Tuula startade på fredagen. Vi hade hört av de som startade dagarna innan att det var skralt med fågel i skogarna. Så var också fallet för gruppen som Tomas och Tuula gick med tillsammans med domaren Dag Teien. Under skogsjakten hemma är husse inte alltid nöjd med Tuula som i bland går lite för stort och brister i kontakten. Men på något vis är det som att hon vet av när det är allvar på prov, och då sköter hon sig exemplariskt! Kanske beror det på att husse inte har någon bössa med sig, är mer skärpt och fokuserar mer på henne än på jakten. På prov gäller det att vara fokuserad och prestera under den begränsade släpptid man får, till skillnad från att gå ensam i skogen med hund och bössa då man har all tid i världen 😉
Fin morgon på väg ut i markerna.
Riksprovet gick i härliga marker.
Gruppen fick gå länge innan första fågelkontakten, det var Tuula som stod för den. Hon gjorde ett fint arbete på en tjäderhöna som hade löpt undan, tyvärr blev det inte läge för fällning eftersom fågeln gått i en cirkel och gick upp bakom hund och förare, så skytten fick salutera. Tuula hade nu gått full tid, inte gjort några fadäser och fått många lovord av domaren så Tomas slappnade av och kände sig nöjd med dagen. Ytterligare två hundar i gruppen hade fått fågelsituationer, den ena gick tyvärr efter för långt och fick utgå men den andre gjorde ett fint arbete och blev godkänd. Men domaren Dag hade ett ess i rockärmen som han valde att utnyttja – i början av dagen hade gruppen sett en tjädertupp lätta på avstånd. Den hade Dag inte gett upp tankarna på när gruppen var tillbaka i samma område. -Tomas, nu släpper du Tuula och ser till att hitta den där tuppen! Tomas som slappnat av och trott att han och Tuula var färdiga för dagen fick nu skärpa till sig igen! Åter igen var det som om Tuula läste sin husses tankar, hon la upp ett exemplariskt fint sök. När hon inte kom tillbaka där Tomas väntade sig se henne förstod han direkt att det var fågel på gång och var inte sen att utnyttja situationen. Rapportering har han och Tuula finslipat under jakten och den fungerar väl, så nu kom tillfället att få visa upp den på prov igen! Efter några försiktiga visslingar kom Tuula fram ur buskaget och tittade husse i ögonen på det där viset som inte kan misstolkas. -Häng på, nu kör vi! vinkade Tomas åt domaren och skytten, och tillsammans hängde dom på Tuula som med bestämda steg gick tillbaka dit hon kom ifrån. Efter en kort löpavance lättade inte den eftersökta tjädertuppen, men väl en orrtupp som skytten drog iväg ett skott på. Tyvärr blev det bom. Nu var tiden ute, och det var bara kastapporten kvar. Tyvärr även där blev det lite missförstånd då skott och kast kom innan Tomas hunnit ge klartecken, så Tuula reste sig upp från sittande. Sen tjorvade hon lite onödigt så husse fick ge henne en tillrättavisning innan hon kom in med fågeln.
Vår tillfälliga boplats där matte huserade under dagarna med den äldsta och yngsta generationen medan Tomas och Tuula gick prov.
Hellefors herrgård, fantastiskt vacker och trivsam miljö där riksprovet hade sin förläggning.
Vår saknade Dimma var på sätt och vis med under riksprovet. Jag sponsrade evenemanget med mitt företag Marias Galleri och visade därför upp några av mina hundporträtt i herrgårdens stilfulla miljö. Dimmas porträtt fick hedersplats på spiselkransen i en av salongerna ❤
På lördagen var det så dags för eftersöksgrenarna. Endast sju ekipage i elitklass hade blivit godkända på fältdelen, det var synd att det var ont om fågel annars hade startfältet varit större. Förmiddagen började med släpspår på kanadagås som Tuula fixade utan problem. Men nu började fjärilarna fladdra i magen på Tomas! Läget var precis samma som under riksprovet i Mittådalen i fjol, då Tuula inte klarade vattenarbetet efter att ha fått en sjua på fält och fixat spåret med full pott. Det var så surt! I fjol var hon en av de yngsta startande elithundarna, om hon hade klarat vattnet hade hon varit med i toppstriden. Det fick bara inte hända igen! Vi är väl medvetna om att vattnet inte är Tuulas starkaste sida. Hon är ingen spontanbadare, och vi har jobbat en hel del med att få henne att gå rakt i vattnet utan tvekan. Hela sommaren har vi tränat på alla upptänkliga varianter av elitvatten och utsatt henne för olika former av utmaningar så förutsättningarna var helt klart bättre än i fjol.
Laddade och nervösa elit-ekipage inför vattenarbetet!
Nu gäller det gumman!
Platsen för vattenarbetet var den här gången en kanal, där hunden skulle simma över blankvatten över till andra sidan och hämta anden som låg gömd i vasskanten. En bit längre ner fanns en bro där vi i publiken satt på första parkett. När det var dags för Tomas och Tuula att starta var husse nästan sjuk av nervositet, och jag som satt bland publiken med kameran skjutklar vågade knappt titta genom sökaren. Tomas tog god tid på sig att rikta in Tuula mot udden där fågeln låg gömd innan han kommenderade ut henne. Hon tog ett par steg fram mot vattenbrynet, tvekade och började sen gå längs stranden för att hitta en bättre igång. Tomas vågade inte låta henne hållas, så han röt i ordentligt och dirigerade henne UT! då gick hon värdigt i vattnet som den prinsessa hon är, simmade ut och löste uppgiften utan problem. Vilken lättnad! Alla sju ekipagen klarade båda eftersöksmomenten så samtliga var med i striden om de prestigefulla pallplatserna. Nu återstod några timmars spännande väntan innan vi fick veta resultatet under middagen och prisutdelningen!
Tomas riktar in Tuula. Domaren Dag Teien vet vad som står på spel men behåller sitt pokeransikte 😉
Vilken lättnad! Riksprovet 2019 avklarat med samtliga moment godkända. Tomas har nog aldrig någonsin varit så nervös på ett jaktprov tidigare 😉
Prisutdelningen under ett riksprov är en långdragen historia där spänningen byggs upp bit för bit. I omgångar mellan förrätt och huvudrätt presenteras avtackningar där markvärdar, sponsorer, funktionärer uppmärksammas för sina insatser innan man slutligen är framme vid pristagarna. Först ut presenterades unghundsklassen, där vinnaren blev en trevlig korthårshane vid namn Valkia-Aidan Ajax med husse Owe Fredriksson från Nordmaling, Västerbotten. När det blev dags för elitklassen ropades Tomas upp, Tuula fick pris för bästa fälthund med CACIT! Dessutom fick hon ett pris för bästa rapportering. Spänningen var olidlig när alla utom de tre främsta hundarna ropats upp och Tuula var en av dom! Det slutade med att hon kom på andra plats efter strävhårstiken Glesbygdens Hildur och husse Erik Gustafsson, också från Västerbotten. På tredje plats kom Anders Andersson med Jaktfröydens BBB Grave Digger. När vi fick höra de fullständiga resultaten förstod vi att vattenmomentet måste ha varit spännande även för domarna, Hildur och Tuula låg då på samma poäng! Dom var de enda två elithundarna som fått fältbetyg 8 och båda hade 9 poäng på apporten, det visste domarna men inte deltagarna. På ett riksprov hålls alltid betygen hemliga fram till prisutdelningen för att öka spänningen 🙂 Vattnet blev det avgörande momentet, Hildur klarade det prickfritt medan Tuula fick betyg 9 och tappade då fem poäng. Hade de båda fått samma slutpoäng så hade Tuula stått som vinnare eftersom hon är den yngre av de två. Men vi hänger inte läpp för det, vi är otroligt glada och stolta över vår otroliga hund! Hon bara levererar och levererar – vi vet vilken kapacitet hon har. Just därför är det så kul att visa upp henne i sammanhang där landets bästa hundar samlas. Kul kuriosa är att Hildur är dotter till Fjällbrisens Gira som vann riksprovet i Mittådalen 2011 då vår Nitro kom på tredje plats. Dessutom delade vid då stuga med Giras matte Hanna Holmberg som är uppfödare till Hildur.
Här är en länk till samtliga resultat från elitklassen. Och här är en länk till Tuulas kritik, trevlig läsning är det 🙂 Åter igen har vi fått uppleva ett trevligt riksprov, suveränt anordnat av Mellansvenska vorstehklubben!
Riksprovsvinnarna 2019 – två rutinerade skogsjägare från Västerbotten 🙂 Erik Gustafsson med Glesbygdens Hildur i elitklass och Owe Fredriksson med Valkia-Aidan Ajax i unghundsklass. Stort Grattis!
Riksprovet var vår enda provstart det här året, nästa år är vi på banan igen med våra två unghundar. Det ser vi fram emot! Men vi följer med spänning de av våra valpköpare som är aktiva på jaktprov, där Frederik och Tuulas kullbror Metso varit det flitigaste ekipaget så här långt. Metso är meriterad på alla underlag och går riktigt bra, men har haft oflyt på proven där olika omständigheter ställt till det så de högre betygen har uteblivit. I höst har dom hittills fixat 2X2:a pris på fjäll med fina omdömen, vi håller tummarna benhårt att 1:an snart sitter där – det är dom så värda! ❤
Nu ser vi fram emot fortsatt jakt, närmast väntar en tur till Kittelfjäll igen för att se om mer ripa ”frusit fram” sen premiären 😉
Ja för er som följer oss på Facebook är det ju ingen nyhet 😉 Men vi försöker hålla bloggen levande också även om det går mycket snabbare och smidigare att uppdatera på Facebooksidan direkt från mobilen. I torsdags kom dom alltså, våra sju underverk, två dagar tidigare än beräknat! Tuulas temperatur sjönk på onsdagkväll och hon var lite orolig, men vår erfarenhet från tidigare kullar är att öppningsskedet innan själva förlossningen startar kan pågå upp till ett dygn. Från första parningsdagen hade beräknat födseln till lördag då det skulle vara dygn 63, och eftersom hon blev parad tidigt i löpet trodde vi snarare att hon skulle gå över ytterligare några dagar. Men allt var förberett i köket med valplåda, handdukar och allt som behövs för att ta emot en valpkull.
På torsdagmorgonen den 11 april kom Tomas hem från sitt nattskift på fabriken medan undertecknad klev upp och gjorde mig redo för att åka iväg på dagens jobb, djurkontroll på ett lantbruk. Innan jag åkte tittade jag till Tuula, som lugnt och stilla låg och sov på rygg bredvid husse i vår säng med den stora magen i vädret. Inga problem att åka iväg och jobba, det blir inga valpar än på många timmar tänkte jag, eftersom valpning alltid brukar föregås av lååång väntan när man i timmar sitter och glor på en tik som hässjar, darrar och bäddar… Väl framme på gården efter ett par timmars bilfärd tog jag en titt på mobilen innan jag påbörjade mitt jobb, och möttes då av ett meddelande från Tomas. Han hade blivit väckt av ett obekant gnyende ljud och möttes av den här synen då han slog upp ögonen:
Tuula hade lugnt och stilla fött en liten tikvalp utan att ge minsta ljud ifrån sig! Det var bara för Tomas att gnugga sömnen ur ögonen och hjälpa föderskan med sin nyfödda valp ner till valplådan i köket, och sen sätta sig med en kopp starkt kaffe och övervaka den fortsatta förlossningen. Själv försökte jag koncentrera mig på att utföra mitt jobb ordentligt innan det blev ilfart tillbaka hem! Väl hemma hade Tuula fött ytterligare fyra valpar utan problem. Det blev ytterligare två innan hon var färdig, den sista som också var den största, kom med baken först. Det var tur för Tuula att det inte var hon som låg först!
Det blev fem tikar (två skimmel och tre bruna) och två hanar (en skimmel och en brun). Vi hade hoppats på några fler valpar men viktigast av allt var att förlossningen gick smidigt för vår förstföderska. Valparna var av mer lagom storlek den här gången, dom vägde mellan 220 och 385 gram. När Nelly födde Tuula och hennes 8 syskon vägde dom alla kring 6-700 gram! (utom minstingen på 300) När vi tittar på en gammal bild av en högdräktig Nelly och jämför med hur Tuula såg ut strax före födseln förstår vi varför det blev komplikationer och kejsarsnitt för Nelly!
Efter någon timme fick jag göra ett snabbt besök på veterinärkliniken i Nyland med en tikvalp eftersom hon började rossla ha svårt med andningen. Hon verkade ha fått fostervatten eller mjölk i luftvägarna. Men dagen efter var alla symptom borta tack och lov, och alla valparna diade förnöjt. Nu några dagar senare har alla blivit runda och fina, Tuula sköter dom exemplariskt och har gott om mjölk åt dom.
När lugnet lagt sig i valplådan väntade den grannlaga uppgiften för oss att välja hem till valparna. Det var ingen lätt uppgift med en lång lista av trevliga valpspekulanter som hört av sig, men i skrivande stund är alla tingade. En tik stannar här hos oss, en av hanarna kommer att flytta till familjen Åberg och pappa Gibson. Den andra hanen flyttar till Piteå. De resterande tikarna kommer att hamna i Alingsås, Huskvarna, Sollerön och Sandviken. Valparna kommer att få namn från Astrid Lindgrens sagovärld, några namn är redan klara: vår egen tik som ska heta Vildvittra, samt Grim, Lovis, Miramis och Alma. Nu väntar åtta spännande veckor då vi ser fram emot att följa utvecklingen av våra sju små juveler! På vår facebooksida kommer vi regelbundet att lägga upp bilder och filmklipp, följ oss gärna där! 🙂
Nu är det bara några dagar kvar innan vi får se vad som gömmer sig i Tuulas mage. På lördag är det 63 dygn sedan första parningen så vi börjar nu gå in i ”höjd beredskap”. Valplådan har fått sig en uppfräschning med ny färg och står redo i köket på sin vanliga plats där alla våra tidigare kullar fötts upp. Tuula mår prima, vi tycker inte hon är lika tjock som Nelly var när hon fick sin sista kull, men så var också valparna i den kullen ovanligt stora på ca 600-700 gram (utom ”lillebror” på 300g). Valparna rör sig livligt, och lägger man örat mot Tuulas mage kan man höra små hjärtan slå. Det är lika fascinerande varje gång ❤ Tuula besväras inte märkbart av sin dräktighet, hon rör sig lika kvickt och smidigt som vanligt. Hon har en glupande aptit och har hållit hullet bra även nu i slutet av dräktigheten när valparna växer som mest.
Valplådan som hängt med sedan vår första kull 2006 fick ny färg.
Förväntansfull husse ❤
Tuula är konstant hungrig och har en glupande aptit!
Full fart, trots stor mage 😉
Men även om Tuula är ung och frisk och allt verkar normalt så kan man inte undvika en liten gnagande oro inför födseln efter förra gången då det blev komplikationer och kejsarsnitt för Nelly. I år verkar det ha gått ”troll” för många vorstehuppfödare, parningar har uteblivit, tikar har gått tomma och kullarna har blivit små eller så har valpar varit dödfödda. Det är så trist att läsa våra uppfödarvänners uppdateringar på sina hemsidor och facebook, vi vet hur stora förväntningarna är när man planerar en valpkull och hur oerhört besviken och ledsen man blir när det inte blir som man tänkt :´( Vi märker också av det genom att många valpspekulanter hör av sig till oss när det inte blivit några valpar från uppfödare där dom tingat. Det är ett lyxproblem för oss förstås, men trist för många förväntansfulla valpköpare som inte får sin efterlängtade jaktkamrat i sommar. Vi håller tummarna att nästa säsong blir bättre så att fler planerade parningar går i lås!
Nelly med sina ett dygn gamla valpar 2016
Förutom vår egen kommande kull så har det annars hänt mycket spännande på avelsfronten sista tiden med Kungshällans hundar inblandade! Tuulas trevlige kullbror Metso hade nyligen besök av en mycket fin välstammad tik från Finland. Tyvärr blev det ingen parning mellan dessa två, det var verkligen synd eftersom det hade blivit en mycket spännande kull! Men Metso har fler ”frierier” på gång, så förhoppningsvis föds det Metsovalpar nästa sommar 🙂 I samma veva har Jorm varit på honeymoon hos Alarängens Cleo i Uppsala, där blev det en lyckad parning så vi håller tummarna att det föds en fin kull till sommaren! SEUCH SEJCH Alarängens Cleo heter hon och J SEUCH Rodedalens Jorm är charmörens fulla namn. Om Cleo är dräktig och allt går väl hoppas vi att en liten prins från den kullen får flytta till oss och axla manteln efter sin farfar Nitro och farbror Patron som båda lämnat stora tomrum efter sig. För mer information om parningen, klicka vidare till Alarängens kennel.
Nitro med sin lille prins Patron på fjället, premiärveckan 2014
Nu när Tuula nu lutar sig tillbaka i valplådan fortsätter några av hennes syskon att vara aktiva i karriären. Metso och brorsan Matti gjorde bra ifrån sig på vårprovet i Mittådalen där Metso fick 2X6 i ÖKL och Matti och husse Samuel som provdebuterade hämtade också hem en fin 6:a i ÖKL. Båda hade förstaprissök och fick goda omdömen, men det var några detaljer som ställde till det så betygen föll ner ett snäpp. Det var besvärliga förhållanden på fjället med hårda vindbyar så det var mycket väl kämpat av alla som var där och lyckades få godkända fältbetyg under helgen! Vi kände lite dåligt samvete som satt hemma och latade oss hela helgen medan så många kämpade på fjället 😉 Senast i dag gjorde Frederik och Metso ett nytt försök på prov i Gräftåvallen, tyvärr blev det lite stolpe ut igen. Metso gick för ett högt fältbetyg hela dagen, men det blev lite väl triggande fågelsituation så han slutade på en fält 5. Vi hoppas att fler av kullsyskonen kommer till provstart under året! (y)
Så skriver vi då 2019, dags att summera året som gått och blicka fram emot vad det nya året kommer att bjuda på. Det känns spännande på många vis!
2018 började med den värsta snösmockan i mannaminne! Vi klagade inte, utan skottade på av hjärtans lust och preparerade nya skidspår efter varje nytt snöfall. Äntligen! efter åratal av blankis, regn och skitväder där både folk och hundar halkat fram med risk för benbrott varje dag och på sin höjd kunnat uppleva ett par veckor med bra skidföre. Nu fick vi njuta av skidturer med hundarna ända in i april!
I februari och mars hade vi lyckats fixa mycket ledig tid för jaktturer till Kittelfjäll, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Första svängen bestod mycket av att skotta fram stugorna och rädda dem från att rasa samman av snömängden innan vi ens kunde tänka på att ta oss ut på jakt. När vi väl var klara med det däckade Tomas i influensa. Nästa sväng vi åkte upp, precis innan 15 mars när jakten tar slut, slog köldsmockan till med temperaturer under -20 grader som gjorde att vi bara kunde göra några korta jaktturer mitt över dagen för att inte hundarna inte skulle förfrysa spenar och pung.
Tuula som imponerat oss från första stund ville vi ge alla chanser som stod till buds både på jakt och prov. Hon gjorde oss inte besvikna under de få dagar vi kunde jaga, hon var den som jobbade hårdast och hittade mest fågel trots sällskapet av äldre erfarna hundar. Vi hade anmält henne till tre dagars vårprov i Mittådalen, men på grund av snömängderna och den hårda kylan blev provet inställt. Men Tomas hade tur och fick plats på ett särskilt prov i Gräftåvallen lite längre fram i april, och det visade sig var jackpot! Allt stämde och Tuula fick visa sin fulla potential, hon belönades med en 8:a på fält på sin första start i öppenklass! 😀
Efter en rekordvinter fick vi så småningom en rekordsommar med torka och värmebölja som gjorde det till en prövning för både hundar och folk. Vår badbrygga vid tjärnen frekventerades dagligen, simning var den enda vettiga motionen för hundarna och bjöd på välkommen svalka för oss. Tomas jobbar ju som han gör med sin skiftgång och regelbundna ledigheter, medan undertecknad bet ihop och jobbade på hela sommaren som jag alltid gör för att spara semestern till hösten. Jag har aldrig saknat någon sommarsemester tidigare, men den här sommaren var det verkligen en prövning att jobba i den kvävande hettan! Skogsbränderna härjade runt omkring oss, och i mitt jobb som arealkontrollant gick jag dagligen över gulnade åkrar och mötte förtvivlade bönder som maktlösa såg sina grödor torka bort.
I Juli, innan den värsta hettan börjat slå till, bjöd vi in till BPH beskrivning för UF kullen. Det blev fyra av syskonen som träffades och gick banan. Mycket intressant och givande!
Kyllikki i momentet ”närmande person”
Tuula fixade eftersöksgrenarna med full pott i ÖKL och EKL, så hon hon var nu redo för start i elitklass till hösten. Min plan var att satsa på viltspårprov den här sommaren, något som Tuula visat stort intresse och talang för, men hettan gjorde det svårt att lägga träningsspår. Vi klarade åtminstone av anlagsklassen med beröm godkänt.
Hösten kom och med den välkomna regn och svalka! Vi hade anmält Tuula till riksprovet som i år gick på fjäll i Mittådalen. Som ”utfyllnad” hade vi också anmält Nelly så vi skulle kunna starta med varsin hund. Eftersom riksprovet låg så pass nära jaktpremiären gjorde vi ingen tur till Kittlefjäll innan utan åkte direkt till Mittådalen. Vi fick en fantastisk fältdag med mycket fågel, både mor och dotter gjorde bra ifrån sig och fick fina situationer. Nelly fick full pott på både vatten och spår, hon slutade på en femteplats totalt med hederspris för bästa vattenarbete, en värdig avslutning på provkarriären för vår snart 10-åriga drottning! Tuula gjorde ett perfekt spårarbete, men då det kom till vattnet räckte hennes erfarenhet och självständighet inte till, så hon klarade det inte. Men hon fick i alla fall pris för bästa spårarbete, så in alles var vi mycket nöjda och glada över båda hundarnas insatser på riksprovet.
Nelly och Tuula med sina priser från Riksprovet 2018
Jakten forstatte i skogarna hemmavid, som fortsatt håller gott om gråfågel till vår stora glädje. Men vi längtar ju ändå alltid till vårt fjällviste och att få uppleva ripjakten, även om riptillgången i Kittelfjäll varit urusel i många år, åtminstone på de områden där vi jagar på höstarna. Men vi tog en tur ändå i September, först via Klimpfjäll dit vi anmält Tuula till prov i tre dagar. Hon fick fältbetyg 7 på riksprovet, så vi tvekade inte att hon skulle kunna fixa det igen.
Mycket riktigt fick hon första dagen ett förstapris med 7:a på fält! 🙂 Men de andra två dagarna blev det stolpe ut, framförallt på grund av busväder med storm och regn och att fjället invaderades av skjutglada italienare som ”sopade fjället rent” på de få ripor som fanns framför provgruppen…
Vi åkte vidare till Kittelfjäll, men det blev bara en dags jakt på fjället. Det är fortfarande riktigt dåligt med ripa i Västerbottensfjällen, så vi vände åter hemåt till våra fågelrika skogsmarker.
Tuula lyckades spika en singelripa som Maria fick fälla för henne.
I oktober startade Tomas och Tuula på säsongens sista prov på skog i Solberg. Husse var vid det här laget riktigt less på alla förlorade jaktdagar han lagt ner på lönlösa provstarter. När första dagen slutade i ytterligare en stolpe-ut sjönk modet ytterligare ett snäpp… Men så stämde det äntligen tillslut på söndagen! Tuula fick glänsa från sin bästa sida, visade upp rapportering flera gånger och tillslut behagade den skygga tjädern sitta kvar när domaren och skytten kom fram så det blev en godkänd situation! Tuula fick mycket beröm och betyget landade på en 8:a på fält – jaktchampionatet var bärgat!!
Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.
Under året har jag även satsat en del på utställningar med Tuula, men där har vi konstant snubblat på mållinjen. Tuula får överlag bra kritik men cert/ck har lyst med sin frånvaro. Konkurrensen i tikarnas jaktklass är ofta hård med många snygga mogna tikar, och Tuula är ännu ung i gänget. Däremot har både syrran Kyllikki och brorsan Metso belönats med CK, det är vi riktigt glada för!
Metso och husse Frederik har varit flitiga att starta på prov i höst, och har bevisat sin mångsidighet genom att ta andrapris både på skog, fjäll och fält 🙂 I december kom även syrran Kaisa och matte Hanna till start på fältprov efter en höst kantad av skador och löp, dom kom igen med besked och fixade ett 1:a pris på sin första start i ÖKL – riktigt strongt! Vi hoppas att fler av valpköparna vågar sig på att starta på prov under 2019, det finns gott om potential i den här kullen.
Nu väntar vi med spänning på nästa steg i Tuulas karriär, att bli mamma till en valpkull! Till helgen flyttar hennes tilltänkte fästman Gibson in hos oss och ska bo här tills ”uppdraget är slutfört”, enligt våra beräkningar kommer hon löpa i månadsskiftet januari/februari. Vi är mycket tacksamma att vi får låna hem Gibson nu när husse och matte för tillfället bor i Holland. I samma veva kommer även Jorm att få dambesök av den fina tiken Alarängens Cleo. Hade vi inte haft en egen planerad kull så skulle vi gärna tagit en valp ur den kullen!
Så har vi då fått vår fjärde jaktchampion, den tredje med vårt kennelnamn:
SEJCH Kungshällans UF Tuula
Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.
Det känns riktigt stort! 😀 Tuula är den yngsta hittills av våra hundar som uppnår den åtråvärda titeln (2 år och 4 månader) och hon gjorde det med bravur, en 8:a på skogsprov. Det är också första gången någon av våra hundar får ett så högt fältbetyg på skogsprov, den det svåraste fältslaget att bemästra. Vi upphör aldrig att imponeras av vår lilla tjej som varit så självklar ända sen hon var valp ❤
Men vägen till det sista 1:a priset var allt annat än spikrak. Inför den här hösten hade vi siktet inställt på att ge Tuula så många chanser på jaktprov som vi bara kunde, det var hon värd! Hon lyckades knipa ett 1:a pris på fjällprov i Klimpfjäll, men sedan började motgångarna. Andra dagen var det busväder på fjället med regn och stormvindar från alla håll. Tuula kämpade på och hittade fågel, men det blev ingen jaktbar situation. Tredje och sista dagen invaderades fjället av skjutglada italienare som spridde ut de få ripor som fanns för vinden så provgruppen hittade bara några enstaka fåglar, eller så markerade hundarna nedslagsplatser där den italienska skyttelinjen svept fram och fällt fågel. Tuula fick mycket släpptid de två återstående provdagarna, men det blev ingen fler premie den helgen.
Tuula lunchvilar i Klimpfjäll
Efter provet åkte vi vidare till stugan i Kittelfjäll. Efter en vilodag med stugpyssel tog vi en tur upp på fjället. Tyvärr är många områden stängda så det fanns inte så mycket att välja på. Vi fick en fin dag på fjället i skönt väder, men tyvärr ont om fågel. Vi hittade en kull på hela dagen och en singelripa som Tuula lyckades spika och matte fälla, så dagen blev räddad 🙂 Sen hade vi kontakt med några skogsfåglar på vägen ner från fjället. Vädret blev sämre så vi jagade ingen fler dag utan ägnade oss åt att fylla på vedförrådet inför vintern och åkte hem till våra fågelrika skogsmarker i stället.
Tuula fjällracer
Fint på fjället så här års.
Tuula med en singelripa som matte fick fälla för henne i Kittelfjäll.
Lite senare kom Tomas och Tuula med på ett särskilt prov i Gräftåvallen, även där fortsatte missflytet. Lång släpptid men ingen fågelsituation. Sista chansen var skogsprovet i Solberg den 6-7 oktober, vid det laget hade Tomas börjat tappa hoppet och kände att han bränt på tok för många värdefulla jaktdagar på att kuska runt på prov utan resultat. Men om man har ett mål i sikte måste man satsa hårt och vara beredd på att det kan bli ett antal misslyckade försök längs vägen. Om man bryter ihop och ger upp efter första motgången så kommer man ingen vart! Och vi vet ju vad Tuula går för, så Tomas bröt ihop och försökte på nytt…
Första dagen i Solberg blev ytterligare en nolla till protokollet, men dag två så stämde äntligen allt! Fåglarna var skygga, Tomas visslade in Tuula från stånd två gånger men fåglarna hade hunnit dra när han och domaren följde henne tillbaka. Tredje gången gillt satt en tjäderhöna kvar så det blev en godkänd fågelsituation. Domaren berömde henne mycket och sa att han gärna velat ta med sig henne hem 😉
Nu är jaktproven ett avslutat kapitel för Tuula i och med championatet, hädanefter blir det 100% jakt. Men nästa år när riksprovet arrangeras i skog känns det väldigt lockande att anmäla henne! Riksprov är ju ändå lite mer än ett vanligt prov, en lite festligare tillställning som också innebär många trevliga möten med likasinnade vorstehnördar, uppfödare och inte minst hundar!
Nu ska jag (Maria) återuppta försöken att skrapa ihop tre CK:n så Tuula kan få lägga till ett utställninschampionat, det borde inte vara helt omöjligt eftersom hon överlag fått excellent med bra kritik och har ett CK i juniorklass. Även där gäller det att inte ge upp när man snubblar på mållinjen gång på gång 😉
Tuulas bror Metso och husse Frederik startade också i Solberg, tyvärr hade dom stolpe ut. Skogen är inte lätt, speciellt så här pass sent på hösten! Men sedan tidigare i höst har dom lyckats ta ett fint 2:a pris på skogsprov i Dalarna, ett av få ekipage som lyckades gå till pris under den provhelgen, samt ett 2:a pris på fjäll i Mittådalen. Metso är en härlig kille med samma egenskaper som syrran Tuula, så bara dom har lite flyt framöver så kommer fler och högre premier på jaktprov.
Stolt Metso på fjället. Foto: Frederik von Essen
Syrran Kaisa har varit otursförföljd med skador och löp som ställt till jakt- och provplanerna för matte Hanna som var taggad att starta i öppenklass med henne den här hösten. Men hon har i alla fall hunnit fixa middag till husse och matte 🙂
Nöjd Kaisa efter väl utfört arbete. Foto: Hanna Elgemyr.
Brorsan Matti har gjort eftersöksgrenarna i sommar men husse la krutet på att finslipa honom på jakt och avvaktar med provstart. Han har också vuxit upp till en stark jakthund och drar sig inte för att apportera räv.
Matti – stolt som en tupp! Foto: Samuel Jakobsson.
Vi har också fått trevliga rapporter från Kyllikki och husse Simon som vid det här laget blivit ett sammansvetsat team i skogen.
Stolt och nöjd Kylli. Foto: Simon Hellgren.
Vi blir så glada att få rapporter från valpköparna och se att hundarna vi fött upp får göra det dom älskar och är födda till ❤ Överlag utifrån de rapporter vi fått så är det mycket motor i UF kullen. Flera jagar i mycket skogen, hundarna är fortfarande ungdomligt ivriga och brister en del i kontakten, det gör även Tuula. Med jämna mellanrum får man påminna henne vem som styr jakten. Det är inte helt lätt att lära sig hantera skygga skogsfåglar, så det blir ett antal stötar för de jaktsugna ungdomarna innan dom lär hur dom ska ta sig an dom. Men ju mer man är ute och jagar tillsammans, desto mer stärks samarbetet och med åldern lär sig hunden att om man håller bra kontakt med den som bär bössan och tar det lugnt och tänker till när det börjar lukta tjäder brukar det löna sig i form av härliga smällar och översvallande beröm från bössbäraren. Lyckan när man får fälla en rejäl gammeltupp efter fint samarbete är oslagbar!
Tuula med sin första gammeltupp.
Nu ska vi själva fortsätta njuta av den milda fågelrika hösten och hoppas på många fler fina dagar till i skogen innan vintern slår till. Nästa vecka är vi lediga båda två, planen var att ta en sen tur till Kittelfjäll, men med tanke på den dåliga riptillgången och många stängda områden så känns det som att gå över ån efter vatten… I stället ska vi försöka göra några turer till högre belägen skogsmark här hemma för att prova på lite nya marker där det också kan finnas en del ripa.
Kungshällans kennel 