Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Nedräkning…

Nu är det bara några dagar kvar innan vi får se vad som gömmer sig i Tuulas mage. På lördag är det 63 dygn sedan första parningen så vi börjar nu gå in i ”höjd beredskap”. Valplådan har fått sig en uppfräschning med ny färg och står redo i köket på sin vanliga plats där alla våra tidigare kullar fötts upp. Tuula mår prima, vi tycker inte hon är lika tjock som Nelly var när hon fick sin sista kull, men så var också valparna i den kullen ovanligt stora på ca 600-700 gram (utom ”lillebror” på 300g). Valparna rör sig livligt, och lägger man örat mot Tuulas mage kan man höra små hjärtan slå. Det är lika fascinerande varje gång ❤ Tuula besväras inte märkbart av sin dräktighet, hon rör sig lika kvickt och smidigt som vanligt. Hon har en glupande aptit och har hållit hullet bra även nu i slutet av dräktigheten när valparna växer som mest.

Valplådan som hängt med sedan vår första kull 2006 fick ny färg.

Förväntansfull husse ❤

Tuula är konstant hungrig och har en glupande aptit!

Full fart, trots stor mage 😉

Men även om Tuula är ung och frisk och allt verkar normalt så kan man inte undvika en liten gnagande oro inför födseln efter förra gången då det blev komplikationer och kejsarsnitt för Nelly. I år verkar det ha gått ”troll” för många vorstehuppfödare, parningar har uteblivit, tikar har gått tomma och kullarna har blivit små eller så har valpar varit dödfödda. Det är så trist att läsa våra uppfödarvänners uppdateringar på sina hemsidor och facebook, vi vet hur stora förväntningarna är när man planerar en valpkull och hur oerhört besviken och ledsen man blir när det inte blir som man tänkt :´( Vi märker också av det genom att många valpspekulanter hör av sig till oss när det inte blivit några valpar från uppfödare där dom tingat. Det är ett lyxproblem för oss förstås, men trist för många förväntansfulla valpköpare som inte får sin efterlängtade jaktkamrat i sommar. Vi håller tummarna att nästa säsong blir bättre så att fler planerade parningar går i lås!

Nelly med sina ett dygn gamla valpar 2016

Förutom vår egen kommande kull så har det annars hänt mycket spännande på avelsfronten sista tiden med Kungshällans hundar inblandade! Tuulas trevlige kullbror Metso hade nyligen besök av en mycket fin välstammad tik från Finland. Tyvärr blev det ingen parning mellan dessa två, det var verkligen synd eftersom det hade blivit en mycket spännande kull! Men Metso har fler ”frierier” på gång, så förhoppningsvis föds det Metsovalpar nästa sommar 🙂 I samma veva har Jorm varit på honeymoon hos Alarängens Cleo i Uppsala, där blev det en lyckad parning så vi håller tummarna att det föds en fin kull till sommaren! SEUCH SEJCH Alarängens Cleo heter hon och J SEUCH Rodedalens Jorm är charmörens fulla namn. Om Cleo är dräktig och allt går väl hoppas vi att en liten prins från den kullen får flytta till oss och axla manteln efter sin farfar Nitro och farbror Patron som båda lämnat stora tomrum efter sig. För mer information om parningen, klicka vidare till Alarängens kennel.

SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro (FINJCH Pitkäsaaren Algarin – SEUCH SEJCH Ormkullens Cobra) vår Kung! ❤

SEUCH J Rodedalens Jorm (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

Nitro med sin lille prins Patron på fjället, premiärveckan 2014

Nu när Tuula nu lutar sig tillbaka i valplådan fortsätter några av hennes syskon att vara aktiva i karriären. Metso och brorsan Matti gjorde bra ifrån sig på vårprovet i Mittådalen där Metso fick 2X6 i ÖKL och Matti och husse Samuel som provdebuterade hämtade också hem en fin 6:a i ÖKL. Båda hade förstaprissök och fick goda omdömen, men det var några detaljer som ställde till det så betygen föll ner ett snäpp. Det var besvärliga förhållanden på fjället med hårda vindbyar så det var mycket väl kämpat av alla som var där och lyckades få godkända fältbetyg under helgen! Vi kände lite dåligt samvete som satt hemma och latade oss hela helgen medan så många kämpade på fjället 😉 Senast i dag gjorde Frederik och Metso ett nytt försök på prov i Gräftåvallen, tyvärr blev det lite stolpe ut igen. Metso gick för ett högt fältbetyg hela dagen, men det blev lite väl triggande fågelsituation så han slutade på en fält 5. Vi hoppas att fler av kullsyskonen kommer till provstart under året! (y)

/Maria

Annonser


Lämna en kommentar

Jaktfinal och valpar på gång!

Nu är vi nyss hemkomna från sista jaktturen till Kittelfjäll, fyllda av fina minnen att leva på ända fram till hösten 🙂 Vi fick tre fina jaktdagar på fjället, med uppehåll för ett par dagars snöväder med dålig sikt. Eftersom vi har vårt eget fjällviste och inte behöver hyra boende varje gång vi är i fjällen unnar vi oss lyxen att enbart jaga när vädret är bra, det finns ingen anledning att streta på i snöstorm och iskyla. Jakten ska ju vara en trevlig hobby och som tur är så lever vi inte på ripkött 😉

Vårfjället när det är som bäst

Vi var upp en sväng tidigare i februari också, då stormade det mest hela tiden så vi fick bara en dag på fjället. Då hade vi fortfarande Tuulas fästman Gibson hos oss så vi fick möjlighet att se honom in action på vårfjället. Han sökte fint med bra kontakt och hittade fågel flera gånger, men den dagen vi var ute hittade vi bara skygga fjällripor så det blev ingen skottchans för Gibson. Men vi fick se honom både stå och sekundera snyggt. Han fick kämpa hårt eftersom han gick igenom den tunna skaren som bar för tikarna. Tuula var som vanligt helt outstanding, även hon hittade och stod för ripa flera gånger, men det gick aldrig att komma inom hagelhåll. Dagens enda fällning blev för Marias kulbössa. Nelly som snart fyller 10 år är fortfarande pigg och spänstig, men vinterföret är inte hennes melodi. Vår slitvarg och ”köttjägare” Dimma som är av samma årgång som Nelly börjar däremot känna av åldern. De senaste två säsongerna har hon varit halt av och till, hennes framben börjar bli slitna. I höstas brast en sena under en framtå så att den pekade rakt ut. Samma sak hände gamla Strimma, och när vi var hos veterinären med henne fick vi beskedet att det var inget som kunde behandlas, bara vila som gällde tills det stabiliserat sig, och för henne läkte det ut. Så vi följde samma råd med Dimma så hon har fått gå koppelpromenader under några månader. Nu när vårjakten närmade sig var hon pigg igen och tån hade gått till sig, vi såg fram emot att få jaga med henne igen. Men i samma veva som vi åkte upp till fjällen blev hon halt på ett framben igen så nu är det åter vila som gäller… 😦

Tuula apporterar ripan som Maria fällde

 

Tuula står och Gibson sekunderar, man ser den oroliga ripan uppe till vänster. Den tillät inte en skytt inom hagelhåll, men jag hann ta några bilder i alla fall 🙂

 

Tuula lyckades hitta åt riporna som drog och spika dom på nytt!

Den senaste turen hade vi bättre jaktlycka och hittade mer dalripa. Eftersom vi börjat se tecken på att Tuula är dräktig jagade vi korta dagar. Vi försökte hålla igen henne, men det är inte lätt! Det finns bara ett läge på Tuula: 100% jakt i varje steg hon tar! Och när hon dessutom är vår bästa hund som alltid hittar fågel först så är det svårt att hålla tillbaka henne. En av dagarna lånade vi med oss Jorm så fick tant Nelly som inte gillar snöföret något vidare stanna hemma och vila i stugvärmen. Jorm som bor i Kittelfjäll med husse Rolf hela vårvintern är vältrimmad efter många jaktdagar och han jobbade på fint tillsammans med Tuula.

Situation med Tuula, Tomas gör sig redo att gå fram

 

Fint avslut – snyggt jobb av Tuula

 

Kittelfjällets klassiska profil som fond

 

En ripa som litar på sitt kamouflage!

 

Nelly apporterar

 

Jorm och Tuula i samarbete

 

Jorm står

Förutom att jaga har vi ägnat de senaste fjällturerna åt projektet att flytta en timrad gäststuga från gamla fjällvistet över sjön till det nya vistet. Ett projekt som visade sig lättare sagt än gjort! Rolf hade förberett projektet genom att preparera spåret längs den ganska branta backen från stugan ner till Bergsjön. Vi trodde stugan skulle glida lätt och fint utför backen på sitt brätte som Rolf byggt, men ack så vi bedrog oss! I stället fick vi ägna flera dagar åt att meter för meter vinscha den nedför backen. Tillslut hade vi fått den ned till stranden, då återstod eldprovet – att med bredbandade skotrar och fyrhjuling dra den över sjön. Vi fick upp farten bra och det såg ut som vi skulle lyckas, men efter lite drygt halva sträckan tog det stopp… Vi fick lämna stugan ute på isen när vi åkte hem, så återstår några dryga dagars manuellt vinschande för Rolf. Som tur är så är han tjurig som en gammal fjällbjörk, så tids nog kommer stugan på plats. Det är tack vare pappas påhittighet och inställning att allting går att genomföra bara man är beredd att lägga manken till som vi har att tacka för att vi har tillgång till våra fina fjällvisten ❤

 

Den timrade gäststugan byggdes på 80-talet men har stått outnyttjad de senaste åren, så nu ska den flyttas över sjön till Rolf och Monicas nya viste.

 

 

Nu kan vi med säkerhet säga att det är liv i Tuulas mage! Hennes underlinje är i det närmaste ”rak” och spenarna har vuxit och blivit rosa. I skrivande stund har det gått fem veckor sedan första parningen, beräknad födsel är kring 13 april, veckan före påsk. Det är såå spännande! 😀 Vi har haft enormt stort intresse för den här kullen Nu hoppas vi att det blir tillräckligt många valpar och jämn fördelning. En tikvalp har vi tänkt behålla själva och en hanvalp flyttar till pappa Gibson. Saknaden efter vår fina kille Patron är fortfarande stor och blev ännu mer påtaglig när Gibson flyttade hem till Holland igen. Det känns konstigt att ha bara tikar i flocken, vi har alltid haft en hane sedan vi skaffade Nitro 2004. Vi är båda överens om att en hane är ett självklart inslag i vår flock, så en vacker dag blir det en kille på Kungshällan igen på ena eller andra sättet! Det är mycket spännande på gång både hos oss och på andra håll, det känns bra att kunna blicka framåt mot allt roligt vi har framför oss. Snart är det dags för vårprovet i Mittådalen också, det känns tomt på något vis att inte vara med i år, men i stället hejjar vi på ”Team Kungshällan” – några av våra valpköpare som kommer starta!

 

Ett par dagsfärska bilder av Tuula, 5 veckor och två dagar efter första parningen.

 

– här ligger jag och myser medan magen växer ❤

/Maria

PS: Som vanligt kommer det fler bilder från våra senaste jaktturer på vår facebooksida. Det blev också en hel del filmmaterial som kommer så snart jag hunnit redigera.


1 kommentar

Hopp och förtvivlan…

De senaste dagarna har varit riktigt tunga för oss. Vår fina kille Patron finns inte med oss längre… 😥 Först nu orkar jag klä det i ord. Det känns fortfarande så overkligt, och när jag nu skriver ner det blir det så definitivt. Vi kunde väl aldrig tro att det var han som skulle gå först när vi har två damer som snart ska fylla tio. Men i bland tar livet vägar man inte kan förstå. Han blev dålig förra veckan med blod i avföringen, och det visade sig vara det värsta, cancer i levern med dålig prognos. Det kom så plötsligt utan förvarning, han har varit så pigg och glad. Vi tog det tunga beslutet att låta honom somna in innan symtomen skulle bli plågsamma för honom. Det känns så orättvist, han blev bara sex år och hade så mycket kvar att ge ❤

Vår lille Prins Patron med pappa Nitro, som vi också förlorade lika hastigt hösten 2013 ❤

 

Första skogsfågeln som husse fällde för Patron

 

Världens snällaste storebror med småsyskonen födda 2016 ❤

 

Ett oförglömligt minne när Patron blev jaktchampion på skogsprovet i Solberg 2016

 

Du & jag husse ❤ Tomas och Patron har alltid haft ett speciellt förhållande precis som han hade med pappa Nitro.

I samma veva som vi sörjer Patron har tikarna börjat löpa. Dimma är i skrivande stund i höglöpet medan Nelly och Tuula precis börjat. Om cirka 14 dagar beräknar vi att det blir parning. Gibson tar det lugnt trots hormonerna som osar i huset, han är en helt otroligt cool kille som är till stor tröst för oss nu. Sedan han flyttade in hos oss har vi blivit ännu mer övertygade vilken perfekt partner han är till Tuula. Hon som kan vara rätt så ”bitchig” mot närgångna hanar har fallit pladask för Gibson. Han är en sann gentleman som försiktigt uppvaktar henne, dom ligger gärna och myser tillsammans i bädden. Det kommer att bli tomt när han åker hem igen!

Nu hoppas vi verkligen att parningen mellan Tuula och Gibson går som planerat så att vi kan blicka framåt igen! Ingen hund kan någonsin ersätta den man förlorat, och vi kommer aldrig glömma vår älskade Puttepojk, men med en ny valp kommer en ny kärlek och nya mål och utmaningar att fokusera på. Vi håller också tummarna att Jorms parning med Alarängens Cleo blir lyckad!

 

/Maria


Lämna en kommentar

Jaktfinal

Häromdagen kom vi hem från vår sista jakttur för säsongen. Vårvinterjakten på fjället med hundarna ser vi alltid fram emot, semesterdagar och kompledigt planeras noga för att passa in för de sista veckorna till och med 15 mars då jakttiden tar slut i Västerbotten där vi har vårt fjällviste. I år hade Tomas så lägligt prickat in en 17- dagars ledighet de sista två veckorna, och jag som jobbar deltid hade lyckats pussla ihop så jag kunde vara ledig under tre veckor med en veckas jobb emellan. Sommarsemester och utlandsresor går oftast bort för vår del, det är dessa veckor i mars tillsammans med veckorna efter 25 augusti som är högsta prio. Som tur är så har kollegorna på våra respektive jobb oftast  inget emot våra ”udda” semestervanor utan gläds i stället åt att vi gärna ställer jobbar så mycket som möjligt under sommaren då de tar ut sina semesterveckor. För oss är sommaren bara en transportsträcka mellan jaktsäsongerna 😉

Fjällvistet – dit vi alltid längtar!

I år har vi haft den värsta snövintern i mannaminne, här i vårt län ligger snödjupet över metern. Jag kan inte minnas någon liknande vinter under min livstid! Det känns som när man var liten på 80-talet var det alltid bra vintrar med mycket snö, men då var man ju också liten och allt kändes så mycket större. I år har vi verkligen fått allt vi bett om i så många år! För vi gillar ju vinter och snöföre 🙂 Enda nackdelen är att vi hunnit vänja oss vid att kunna jaga på barmark i skogen fram till årsskiftet, nu tog den jakten abrupt slut i november. Desto större blev längtan till vårvinterjakten på fjället!

Men snömängderna och vädret i fjällen är alltid nyckfulla under vårvintern. Har man tur kan man få underbara dagar med kanonföre för hundar och skidåkare, värmande dagsmeja och dessutom trygga ripor för hundarna att jobba med. Men sådana dagar är sällsynta, de få man upplevt etsar sig fast i minnet… I år blev vårvinterjakten en stor utmaning på flera sätt! Första svängen vi åkte upp började med en insats av snöskottning för att 1: ta oss fram hjälpligt mellan stuga, dass och vedbod och 2: rädda taken på stugorna från kollaps.

Snöräv- en praktisk mojäng för takskottning!

 

Den lilla kåtan ser mer ut som en hobbit-håla 🙂

Redan första dagen när vi ägnade oss att komma i ordning och skotta började Tomas känna sig snorig. Nästa dag var han utslagen i en rejäl förkylning, att jaga var inte att tänka på… Typisk mancold – karlar är bra känsliga! -tänkte jag, tog med mig Tuula och följde med pappa Rolf och Jorm på en jakttur upp på fjället. Eftersom vi hade flera dagar framför oss så löste jag inget jaktkort, jagade bara med kameran som ”uppvärmning”. Vi fick en fin jaktdag med gott om fågel och bra före. Tuula och Jorm jobbade på bra och fixade flera fina situationer för Rolfs bössa och min kamera.

Jorm och Tuula i fint samspel

 

Pappa Rolf med Tuula och Jorm

Men dagen efter fick jag äta upp min sturskhet, det började som en lätt klåda i halsen och strax var även jag däckad i influensan 😦 Resten av veckan låg vi och kraxade i kapp i stugan. Tomas tog sig ut en kort sväng med Patron och fick sig en hyfsad jaktdag innan vi styrde kosan hem igen. Mellanveckan som jag tänkt jobba blev i stället till sjukdagar…

Sjukläger… Hundarna tröstar husse så gott dom kan.

Men skam den som ger sig, vi hade ju en tur till inplanerad! När vi åkte upp nästa sväng var vi hyfsat återställda från flunsan och hoppet steg om fina dagar på fjället. Men nu hade det kommit mer snö, så föret som tidigare var ganska bra var nu betydligt tyngre, och prognosen visade på tvåsiffriga köldgrader. På nätterna sjönk temperaturen under -20, så vi fick vänta till lunchtid innan det var rimligt att ta sig ut på fjället. Rolf och Jorm som bor i fjällstugan hela vårvintern hade varit ute på någon jakttur och rapporterade om tuffa förhållanden, då han tvingats värma Jorms stackars kulor med händerna för att rädda dom från förfrysning. Vi smörjde in Patrons ädla delar och tikarnas tuttar med fet Skillingarydssalva och gav oss iväg. Fem korta jaktdagar fick vi, med mer eller mindre simföre och skralt med fågel på de områden vi gick. Med facit i hand var den bästa dagen den är säsongen när jag var ute med pappa och Jorm – endast beväpnad med kamera… Men trots tuffa förhållanden var det helt makalöst vackert på fjället, man upphör aldrig att häpna över de makalösa vyerna! Min systemkamera jobbade troget på trots kylan, bilderna blir till fina minnen.

Tomas och ”tanterna”

 

Nelly kämpar på. Snöföre är inte hennes favorit… Med åldern har hon blivit en aning bekväm drottning 😉

 

Tuula står och Patron sekunderar. En av de många fina situationer hon presterade.

 

Glad husse med Patron och Tuula som fixade en fin situation med utdelning.

 

Även undertecknad fick sig en ripa tillslut. Jag använder enbart 22:an eftersom jag inte känner mig säker på att svinga en hagelsprakare med skidor på fötterna…

Planen var att vi skulle åka hem förra onsdagen, packa om och sedan bege oss söderut till Mittådalen för att starta Tuula på jaktprov i tre dagar. Men jaktprovet ställdes in på grund av svåra förhållanden. Ett klokt beslut av provledningen. När man kan välja att åka ut på fjället och jaga en kort sväng under dagens varmaste timmar är det ju lugnt, men att ge sig ut på jaktprov en lång dag från tidig morgon i -20 grader i djupt snöföre är inte rimligt… Men det var verkligen synd, vi hade sett fram emot att starta Tuula i ÖKL. En liten förhoppning fanns att hon med lite tur skulle kunna bli klar för elitklass i höst, så vi skulle kunna starta henne på riksprovet som i år går på fjäll i Mittådalen. För hade det bara funnits fågel och föret varit ok hade hon fixat det. Vi är så otroligt imponerade av denna hund, av de vi haft hittills har vi aldrig sett någon liknande! Hennes jaktdagar på fjäll är lätt räknade, det blev några få i fjol när hon inte ens var 10 månader. Men hon jagar redan som en garvad jakthund! Hon var den som hittade fågel och presterade flest situationer under de här dagarna, trots att hon jagar med morsan och brorsan som båda är jaktchampions. Nu håller vi utkik efter särskilda prov under våren och hoppas komma med på något, för det är hon så värd vår duktiga lilla tjej ❤

I vanlig ordning finns fler foton på vår facebooksida.

/Maria


Lämna en kommentar

Riksprovet, och resten av hösten som gick

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här! Det var en intensiv period i September med junkkari i Finland, riksprovet på Gotland, jakt och mycket annat. Jag hade tänkt skriva ett referat direkt efter riksprovet och visa alla bilder jag tagit men luften gick ur mig när vi landat och sedan har det bara inte blivit av… Vi får ofta uppskattning för vår hemsida och mina blogginlägg, inte många vorstehkennlar  skriver längre blogginlägg nu för tiden, de flesta har mest ”basfakta” om sina hundar på hemsidan och möjligtvis kortfattade nyhetsinlägg. Det är så enkelt att lägga upp  blänkare med bilder och korta nyheter på facebook, och så gör även vi. Facebook är så smidigt att hantera från mobilen, men jag tycker det är kul att skriva lite längre och mer personligt i bloggform, och när det dessutom uppskattas är det ju ännu roligare att skriva 🙂

Nu har snön bäddat in vårt landskap i sitt vita täcke, och skogsjakten med hundarna tog abrupt slut. Tomas och Patron gjorde ett sista försök att jaga förra helgen, bara för att konstatera att snön är för djup, åtminstone för den tvåbente jägaren… Skidor skulle fungera, men det blir strapatsrika färder med långa transportsträckor i vårt kuperade Höga kusten-landskap innan man når riktigt bra jaktmarker såsom öppna myrlandskap. Det rimmar inte så bra med de korta decemberdagarna. Vi gillar ju vintern och skid/skoterföret, men har under de senaste mediokra vintrarna med barmark ända in på nyåret börjat uppskatta möjligheten till skogsjakt med hundarna även under vintern! Nästan som om man blir lite avis på norrbottningarna med sina flacka lättforcerade tallhedar, eller sörlänningarna med sina fält där det går att jaga ända in på vårkanten 😉 Nu får vi och hundarna gilla läget och i stället ägna oss åt härliga kickspark- och skidturer, snart går det att köra upp vårt vinterstråk över tjärnen och vidare ut på Ångermanälven. Kanske försöker vi oss på någon toppjaktstur under julledigheten.

Jakthösten har annars varit bra i våra hemmaskogar med god fågeltillgång. Vi gjorde ingen fler fjälltur eftersom riptillgången var riktigt dålig i år. Tomas är den som jagar flitigast, tack vare sitt skiftjobb som gör att han kan komma ut fler dagar. Han är alltid noga med att alla hundar ska få rättvist fördelad jakttid 😉 Patron och Tuula är förstås favoriterna, den lilla ”adepten” har gjort stora framsteg i höst och är nu riktigt duktig på skogen. Hon har visat tendenser till rapportering som vi försöker uppmuntra med förhoppningen att hon ska bli en lika säker rapportör som storebror Patron.

Tuula och husse med den första skogsfågeln han fällt för henne. Oktober 2017.

”Drottningen” efter en fin dag i skogen.

Vår drottning Nelly har fått en renässans, hon har haft en tendens att gå för stort med dålig kontakt i skogen men efter ett par ”utvecklingssamtal” var det som om vi fick en ny hund! Hon är ju i grunden duktig på att hitta och hantera fågel, nu känns det som att man är ett team med henne i skogen. Nelly är fräsch och spänstig, man kan inte tro att hon snart fyller nio år.

Dimma som är jämnårig börjar däremot känna av sin ålder. I höst har hon ofta blivit stel och halt efter jakten, hennes kropp är inte lika ändamålsenligt byggd som Nellys, det sliter säkert mer när hon börjar bli till åren. Därför har hon inte fått lika många jaktdagar som de andra.

Riksprovet i början av oktober var en av höstens efterlängtade höjdpunkter, vi var grymt taggade inför resan till Gotland! Allt stämde så väl just i år, Svenska vorstehklubben firade 100 år 2017 och det arrangerades extra många prov och aktiviteter, det sammanföll perfekt med att vi just i år hade en kull lovande unghundar i precis lämplig ålder! Riksprovet arrangeras enbart i unghundsklass och elitklass, så man har oftast bara en chans att starta sin unghund, nästa chans kommer om eller när man avancerat upp i elitklass. Vi hade hoppats att fler av våra valpköpare skulle ta chansen att starta sina hundar, men var i alla fall glada för den ”laguppställning” vi blev med fyra Kungshällare i unghundsklass.

Vi bodde fantastiskt fint i ett hus i Ljugarn på östra Gotland. Enda nackdelen var att vi hade en bit att åka till samlingsplatsen som var i Kneippbyn på andra sidan ön så det var inte läge att delta i de kringaktiviteter som anordnades av arrangörerna SVK Östra och Gotland, men vårt lilla gäng hade mysigt ändå med gemensamma middagar och en massa hundsnack på kvällarna. Christopher och Anna som hade sin lille son med sig bodde i Kneippbyn, men kom ut och hälsade på oss och passade på att träna lite apportering och vatten med Mira.

Team Kungshällan framför huset i Ljugarn. Frederik och Metso, Tomas med Tuula och mamma Nelly, Hanna med Kaisa och Christopher med Mira.

 

Samling och upprop inför fältprovet.

 

Delar av ”Team Kungshällans” utanför Kneippbyn.

Först ut att starta på fält var Kaisa, Metso och Tuula. Vi hamnade i varsin grupp och olika platser på ön. Vädret var bra men med besvärlig blåst som gjorde det svårt för de unga hundarna att kalibrera vittringen och spika fåglarna. Vår grupp hade gott om fågel överlag, men det blev i vartenda släpp stolpe ut för Tomas och Tuula som konstant lyckades hamna på den sida av fälten där det inte var någon fågel. Vi fick se många hundar stöta fågel under dagen, i vårt område var det enbart rapphöns. Tuula pinnade på bra, om än inte lika stort och snabbt som hon gjorde på junkkari men husse var nöjd och domaren tyckte hon jobbade på bra. Vi gick både över stubbåkrar, vallar, trädor och det för oss ”exotiska” underlaget palsternacksodling! Det var en frodig grönska som hundarna fick jobba sig igenom. Just i ett sådant fält var domaren mycket otydlig vilket ledde till ännu mer konsekvenser till Tuulas nackdel. Inför släppet anvisade han riktningen parallellt med en väg. Tomas och Tuula började gå i den riktningen men parkamraten, domaren och skytten vek i stället av rakt in i fältet. Givetvis var det ju där i andra änden av fältet som rapphönsen låg, parkamraten fick sin fågelsituation medan Tomas och Tuula snopet fick se på från andra kanten som han lydigt följt. Domaren påstod sedan att Tomas gått åt fel håll och Tuula lämnat osökt mark… :/ Vi fick sedan på nåder mer släpptid efter att Tomas påtalat att Tuula faktiskt inte gjort något fel (de flesta andra hundarna hade gott om stötar i bagaget) men det var tydligen inte vår dag. Lilltjejen jobbade på i stora fina slag sitt sista släpp men fåglarna lyste med sin frånvaro. När vi hade bara 50-talet meter kvar till bilarna blev Tuula stilla bakom en buskridå. En ensam rapphöna gick upp innan Tomas hann fram. Så var den dagen slut…

Nu kör vi!

 

Tomas och Tuula i palsternackorna

 

Tomas för Tuula paralellt med vägen som han blivit anvisad… Med facit i hand ska man nog vara lite mer ”olydig” som hundförare på prov!

 

När provet var avslutat fick mamma Nelly lufta sig lite på fältet. Vi ångrade nästan att vi inte anmält henne till elitklassen!

Under dagen fick vi rapporter från Frederik och Hanna som startade med Metso och Kaisa. Metso hade oturen att springa in i fågel några sekunder in i sitt första släpp! Han jobbade sedan på bra hela dagen men fick tyvärr inte till någon jaktbar situation. Även Kaisa hade en ensam rapphöna i sitt första släpp. Hon jobbade på bra till en början men började sedan mattas och få problem med magen. Det var en något nedslagen trio hundförare som återsamlades efter provdagen. Två som haft fågel men inte fått till det, och en som jobbat på men inte haft fågel… Stackars lilla Kaisa var dessutom helt slut och mådde inte alls bra.

Dagen efter startade Metso och Tuula på spåret. Kaisa var fortfarande dålig med diarré så Hanna beslutade att stryka henne. Metso och Tuula fixade sina spår prickfritt, båda startade lösa. Även om vi hade förlorat chansen att gå till pris så var det ett bra tillfälle för hundarna att få ytterligare träning och proverfarenhet. Syskonen var båda två lika coola och fokuserade på uppgiften under dagen.

Tomas och Frederik med Tuula och Metso inför spårstart.

 

Frederik blir intervjuad av den ”flygande reportern” Roger.

 

Tomas och Tuula ❤

Fjärde syskonet Mira och husse Christopher startade på fält samma dag. Mira hade en del fågel på vingarna under dagen, men har för lite jakterfarenhet i bagaget så hon ville inte ta för sig och söka ut ordentligt. Det blev inget fältbetyg för henne heller. Motgångarna var inte slut med de uteblivna fältbetygen, på kvällen blev Kaisa sämre med både kräkningar och diarré så tillslut blev Hanna och Gustaf tvungna att åka till veterinären akut med henne. Dom blev kvar där till långt in på natten medan Kaisa fick dropp och det togs prover. Det verkade som om hon drabbats av en elak magbakterie som blommade ut och tog över när hon ansträngde sig under provet. Stackars Hanna och Gustaf! Två unga och ambitiösa hundmänniskor som dessutom haft mycket oflyt med sitt hundägarskap redan innan… Vi led verkligen med dom 😥

Efter en ”ledig” dag då vi passade på att turista lite på ön avslutades provet på lördagen med vattenarbete för den kvarvarande syskontrion medan Kaisa fick vila och kurera sig. Alla tre klarade uppgiften, Metso och Tuula fick full pott medan Mira som inte tränat så mycket innan behövde en del övertalning innan hon bärgade anden.

Mor och dotter busar på stranden vid Ljugarn

 

Vi kollade in raukarna vid Folhammar i närheten av Ljugarn.

 

Christopher och Mira laddar för vattenarbetet.

 

Tuula efter väl genomfört vattenarbete.

Summa summarum; Inga framgångar för Team Kungshällans på riksprovet 2017, men ett trevligt och välarrangerat prov på fantastiska marker! Vi är glada och tacksamma för att fyra av våra valpköpare slöt upp och visade upp sina hundar. Hoppas vi kan återkomma och gå jaktprov på Gotland i framtiden – och då med lite bättre framgångar! 😉

Väl hemma igen fick täta rapporter om Kaisas återhämtning från Hanna. Både matte och hund är riktiga fighters som inte lät sig nedslås av motgångarna på Gotland. I slutet av oktober startade dom på fältprov och bärgade hem ett fint 2:a pris! Som om inte det vore nog så följdes det ett par veckor senare upp av ytterligare 2:a pris med 7:a på fält! 😀 Om det inte vore för att Kaisa var i höglöp i samband med eftersöksgrenarna i somras hade det blivit ett 1:a, men nu räckte inte poängen hela vägen fram. Men vad gör väl det, att gå till pris 2 gånger på 3 starter med en unghund är en stor bedrift, vi blev så stolta och glada!

” Vinnare är den som kommer igen!”

/Maria


1 kommentar

Junkkari – äventyr på finska fält!

Jag har länge varit nyfiken på det stora finska unghundsprovet Junkkari. När jag följt finska kennelsidor på nätet och facebook har jag förstått att det är enormt stort inom den finska vorstehvärlden, många uppfödare lyckas få en större delen av sina valpköpare att ställa upp med sina hundar och får på så vis en bra utvärdering av hela kullen. Till Junkkarihelgen vallfärdar fågelhundsfolket, både nybörjare som har sin första hund och de etablerade uppfödarna. En del svenskar har jag sett brukar vara med varje år, redan när vi köpte Dimma från Finland var jag sugen att åka och delta eftersom hennes uppfödare så klart var med och flera av kullsyskonen, men då stöp det i att vi var för sena med rabiesvaccineringen…

Men i år öppnade sig äntligen möjligheten att starta med Tuula! Våra vänner Petra och Gabriel Åberg har jaktmark i Ilmajoki, inte långt från Lapua där Junkkari går av stapeln, och de åker varje höst för att jaga fasan. Petra bjöd in oss och menade att Junkkari är ju en utmärkt ”uppvärmning” för Tuula inför riksprovet på Gotland, och själva skulle dom vara där och jaga just vid den tidpunkten så det var klart jag skulle anmäla henne! Jag som länge varit sugen att delta i detta jättearrangemang var inte sen att haka på det fina erbjudandet, tyvärr inföll provet när Tomas hade jobbhelg så det fick bli enbart Tuula och jag som gav oss iväg.

På fredagen innan fältprovet hade Petra och Gabriel fixat träningskort så jag och Tuula kunde gå och testa fälten. Petra och jag gav oss iväg tillsammans med den gamle jägaren Ilkka som markvisare. Han bor i området och känner markerna som i sin egen ficka. Tyvärr var förhållandena inte de bästa i år, på grund av det ostadiga vädret låg bönderna tre veckor efter med tröskningen, så många fält stod fortfarande oslagna. Och det är just där fåglarna håller till… Området är en riktig ”kornbod”, här odlas nästan uteslutande spannmål. Jakten på fält är beroende av böndernas välvilja, och då dristar man sig inte till att gå i oslagna fält. Så med andra ord var det svårt att hitta fågel på stubbåkrarna. Tuula var heller inte särskilt inspirerad, hon skruttade mest runt i maklig takt och verkade rota efter sork… Det kändes inte vidare hoppfullt inför provet! Hon lyckades hitta fågel tillslut, så klart i kanten på en otröskad havreåker, och det blev ingen vettig situation av det hela. Jaja, tänkte jag. Det får gå som det går, det är i alla fall kul att vara här och äntligen få uppleva Junkkari även om man inte har en hund som presterar…

Petra och Ilkka

 

Tuula på finska fält

 

Ajaj, här får man INTE vara!

 

”Finnish shades of grey”

 

Det var en kapplöpning med skördetröskorna, ryktet gick att Junkkari var inställt på grund av den sena tröskningen och många hade strukit sig på grund av det.

Dagen därpå blev det tidig revelj innan jag, Petra och Tuula gav oss iväg de cirka fem milen till Karhunmäki, utgångspunkten för Junkkarihelgen. Morgonen började med information och upprop i en samlingssal där alldeles för många människor trängdes och syret snabbt tog slut. Överallt hördes sjungande finska, utan Petra som pratar språket hade jag varit ganska lost! :/ Hon lotsade mig rätt och översatte all viktig information som sades. Det finns nämligen så gott som ingen information om Junkkari på annat än finska!

Information och upprop inför fältprovet på lördagen.

Innan provet frågade jag Petra om det inte skulle komma något PM? Man är ju van att det kommer på mail någon vecka innan våra svenska prov. ”-finnarna är inte så bra på PM” svarade hon. ”-Men all information står i finska vorstehtidningen. På finska… 😉 ” I år hade provledningen åtminstone åstadkommit ett A4 med den viktigaste informationen översatt till svenska och engelska – ett stort steg! 😉 Med tanke på att det är ett så stort arrangemang är det förvånande att man inte har ett bättre system för avanmälningar och reservlista, om man till exempel jämför med Svenska vorstehklubbens kommande riksprov på Gotland. Det var först vid uppropet det visade sig hur många hundar som inte dök upp och blev strukna. Vår grupp som från början bestod av sju ekipage slutade med endast tre!

Vår domare Timo Hakkarainen och skytten samlade ihop oss, och så gav vi oss iväg ut i marken. Att samla ihop alla bilar som hör till respektive grupp och inte tappa bort någon är ju alltid en utmaning på stora prov. Här hade man ett smart system, varje grupp fick ett nummer, och domaren hade en stor skylt med gruppnumret på sin bil.

Vädret lite mulet och svalt, perfekt för jakt! Innan släppen gick domaren runt och hälsade på alla hundar. Petra förklarade att han kollade mentaliteten, som också är en av bedömningspunkterna på jaktprov i Finland. Tuula fick börja som nummer två. Till min stora glädje verkade hon ha ”sovit på saken” och gick direkt ut i stora fina slag som vi är vana att se henne! Borta var det oinspirerande lullandet. Under gårdagens träningssläpp fick jag en hel del tips både av Petra och Ilkka inför provet. I Finland är det inte lika viktigt med en tät reviering fält, man vill hellre se hunden jobba självständigt utan att föraren blandar sig i alltför mycket. Att blåsa i pipan i tid och otid för att styra hunden till att reviera tätare ses inte med blida ögon. Alltså lät jag bli pipan och Tuula fick jobba på mest efter eget huvud. Hon är så härlig lilltjejen, söker som ett jehu och kastar en snabb blick på mig med jämna mellanrum för att pejla riktningen, men behöver sällan stanna och ”fråga”. För att det inte skulle bli enbart kantsök bytte jag riktning i bland, och då vände hon kvickt och gjorde ett slag över till andra sidan fältet. Tuula kom in i en fin sökrytm som hon behöll hela dagen. Domaren Timo verkade gilla vad han såg, och gav mig en del tips och råd under dagen som jag försökte följa efter bästa förmåga. Men fåglarna lyste med sin frånvaro… Vi bytte markområde flera gånger, och på ett par ställen var det hett med vittring inne i de täta snåren. Men vi började misströsta.

Delar av provgruppen och min egen suveräna coach/tolk Petra.

 

Meracus Jadore, en vacker brun tik.

 

Domaren Timo Hakkarainen och skytten som jag inte minns namnet på.

Mitt under dagen gjorde vi ett avbrott för kastapport. Alla hundar får göra kastapport oavsett om man får komma för fågel eller inte. Det är vettigt kan jag tycka när det handlar om en unghundsmönstring där syftet är att utvärdera unghundar! I Sverige gör man ju bara kastapport om man får ett fältbetyg. Domaren berättade för provgruppen (och Petra översatte) en hel del om skillnaden mellan svenska och finska prov under dagen. Han hade själv startat en hel del i Sverige och hade bra koll på svenska provregler. Under kastapporten är det tillåtet att berömma och stötta hunden mer än vad som tillåts här hemma, det blir inget poängavdrag om man kommenderar apport flera gånger. Däremot ska hunden avlämna sittande för att få full poäng. Det har vi vetat om så vi har tränat Tuula att avlämna sittande. Annars ser kastapporten ut precis som i Sverige. Man får ha med sig eget apportvilt om man vill, men det visste vi däremot inte om. Tuula fixade apporten fint, men objektet som stod till buds var en något slibbig fasantupp som hon passade på att tramsa med, hon la ned den och tog ett snabbt omtag en gång innan hon avlämnade korrekt sittande.

Efter apportsessionen fick Tuula ny energi! Jag var noga med att hålla henne borta från de otröskade fälten (det var enda gångerna jag tog till pipan) men rätt vad det var så var jag ouppmärksam och hon var försvunnen in i en havreåker. En fasanhöna gick upp, och strax efter såg vi Tuula röra sig i samma område… Jag trodde det var sista släppet, men domaren hade ytterligare ett ess i rockärmen. Tuula var den som fick klart mest släpptid och han ville verkligen se ett fågelarbete för henne. När jag släppte henne på nästa ställe började hon söka med piskande svans i kanten av en åkerholme. Färska löpor! Och rätt vad det var sköt en morkulla ut ur snåret med väldig fart! Tuula höll fortfarande på med löporna och såg den aldrig. Förbannat… Men vi fick fortsätta gå. Och så, på nästa fält gick hon ner i ett av de djupa dikena, upp på kanten till nästa havreåker och blev stående med osäkert viftande svans. Jag tvekade några sekunder, dessa jäkla springande fasaner… Men så tittade jag på domaren och skytten och sa att vi måste ta chansen. Då vi närmade oss styvnade Tuulas svans – hon hade spikat fågeln! Hon stod hårt, jag fick purra på henne ordentligt innan hon började avancera, men tillslut gick herr och fru fasan upp, skytten saluterade och Tuula stannade lydigt. Hallelulja! 😀

En liten breton som gick i gruppen fick också ett fågelarbete i samma område, men den tredje hunden, ett korthår, var färdigprovad. Innan vi åkte tillbaka till Karhunmäki sa domaren att Tuula haft den längsta släpptid någonsin av de prov han dömt!

När domaren skrivit ned sina kritiker samlade han oss och höll genomgång av provdagen. Varje hund fick en lång utförlig bedömning. Jag fick tillåtelse att filma honom när han höll Tuulas kritik för att Petra skulle kunna översätta den till mig senare. Det visade sig att Tuula fick ett 1:a pris med 82 poäng! 😀 Tjohoo!! Kritiken löd ungefär så här i korta drag efter översättning: hunden har vaknat jaktligt och söker självständigt i hög fart, hon utnyttjar vinden bra i alla riktningar. Hon tar dirigering om det behövs, men förs med små medel. Stötarna på fasanen och morkullan drog ned betyget, och någon pinne rök också när hon la ned apporten. Avancen hade kunnat varit bättre, men hon var lugn i flog. Hunden behöll sin fart och sitt format hela dagen trots lång släpptid, 155 minuter (!).

Jag fick ta emot ett diplom, en guldmedalj och sedan en björnkram av pappa Uras husse Petteri som också var där och lyssnade på kritiken. Det visade sig att det var 9 st hundar som fått 1:a pris under dagen, och vi var uttagna till den stora finalen på måndag!!! Totally unbelievable!!

Väl tillbaka i stugan kom Gabriel tillbaka från en jaktdag på fälten och grattade mig med en skumpa, som vi skålade i efter att ha avnjutit god middag med älgfilé. Oh shit, vilken dag! Detta hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig! Nu skulle jag bli kvar till måndag, och färjan var bokad till söndag… nåväl, det skulle fixa sig.

Vackra omgivningar.

 

Den mysiga stugan som Petra och Gabriel hyr.

På söndag var det dags för utställning. Petra och Gabriel åkte ut och jagade en sista sväng innan sin hemresa, så Tuula och jag åkte själva in till Karhunmäki. Utställningen på Junkkari är en inofficiell exteriörmönstring efter ett utförligt protokoll. Tuula var trött och ville inte visa upp sig något vidare. Hon stod och hängde med krummad rygg. Betyget slutade på excellent, men hon gick inte vidare till final. Ringsekreteraren som pratade lite svenska förklarade att Tuula rörde sig lite stelt, troligen på grund av stela muskler, och ville välva ryggen. Alla andra punkter lät bra. Så småningom när jag fått protokollet översatt går det att utläsa vad alla punkterna står för.

Tuula och ”farfar” Petteri (han äger Tuulas pappa Kuksapirtin Ura).

Så var det måndag morgon och dags för Grande Finale! Petra och Gabriel åkte hem på söndagkvällen, så nu var jag själv utan min utmärkta coach och tolk. Som tur var så ryckte Dimmas uppfödare Mia och Mika Karppinen in och hjälpte mig tillrätta under uppropet. Deras fina unghane Tallyho Yard hade också fått 1:a pris och gått till final. Det var totalt 18 semifinalister som delades in i 6 grupper med varsin domare.

Min semifinalgrupp och domaren Olli Punkari.

Jag och Tuula fick hänga med en domare vid namn Olli Punkari, vi gick tillsammans med två strävhår. Tuula började dagen med att lägga upp ett turbosök värdigt en pointer 😉 Jag bara njöt av att se henne fräsa fram över stubben i morgonsolen. Upplägget var att vi skulle få två stycken 15 minuterssläpp att ”spela” på. Vinden var svag, och när Tuulas tid höll på att rinna ut i sista släppet började hon äntligen markera kraftig markvittring invid en gammal lada. I elfte timmen blev det en situation på några fasaner! Vi blev de enda i gruppen som fick en fågelsituation.

Vacker morgon

 

Tuula laddad för släpp

 

Mattes lilla turbo 😉

 

-”It´s so hot here!” sa jag till domaren när Tuula gick på löpor invid ladan. -”Oh yes, hot like sauna!” svarade han 😉 Strax bakom fick hon sin situation.

Efter ett lunchuppehåll och domaröverläggningar stod det klart vilka som gått till final. Det blev 6 ekipage, och vi var ett av dom!! Oh shit, igen!! drömmer jag? Kortegen av bilar med både finalister och publik begav sig i väg till vad som enligt utsago var de allra bästa markerna som man sparat till finalen. Det blev en viss komisk förvirring, jag förstod ju ingenting av vad som sades utan min utmärkta tolk, och hängde bara på dit alla andra åkte. När jag dristade mig till att fråga om något fick jag för det mesta korthuggna svar på engelska. Finnarna är verkligen obekväma när dom tvingas prata något annat än finska 😉 Som jag uppfattade det skulle alla hundar släppas i 10 minuter vardera och sorteras därefter. Tuula hade en uppvisning i turbosök under sina 10 minuter, men någon fågel hade vi inte så jag började vandra tillbaka till publiken som stod uppe på vägen och såg på. När vi väl var där frågade en av provledarna vad jag gjorde där?? -Jag hade ingen fågel, då är vi väl klara? svarade jag. -Nej, du ska gå mer! Gå tillbaka! 😉 😉 Bara att vända om och raskt knata ikapp provgruppen.

Dags för den stora finalen med pompa och ståt!

På finalmarken fanns det både rapphöns och fasaner, hundarna varvades i 10 minuterssläpp och jag tror att så gott som alla kom för fågel, det blev även några stötar. Mellan släppen gick alla förarna inklusive undertecknad och glodde i mobilen och uppdaterade sina närmaste. Själv höll jag både Tomas och Petra uppdaterade på messenger. Tomas som egentligen skulle sova efter sitt nattskift gjorde misstaget att kolla av messenger då han vaknade till vid tiotiden, då var det färdigsovet! 😉

I sina sista två släpp fick Tuula fågel nästan på en gång. Först en fasan som liksom under provet i lördags satt i en åkerkant. Hon var mycket försiktig i avancen, fågeln låg nära. Men stannade direkt då den gick upp. Under den andra situationen fick jag lite bättre fart på henne då hon avancerade i ett dike och fick upp ett par fasanhönor. Sekunden efter rann en retfull ”rödtupp” över en öppen yta precis framför Tuula, hon gjorde en ansats att följa efter men jag lyckades stoppa henne. Tuppen stannade till i nästa dikeskant ett tjugotal meter från Tuula och glodde tillbaka på henne, ytterst retfullt! Det blev vårt sista släpp och provet avslutades strax därefter.

Väl tillbaka i Karhunmäki höll jag på att missa prisutdelningen! Jag hade ingen aning vilken tid den skulle vara och satt i godan ro i bilen och pratade i telefon med Tomas när en kille kom hastande och talade om att prisutdelningen börjat! När Tuulas kritik lästes upp hade provledningen tydligen börjat fundera vart den där förvirrade svenskan höll hus? 😉 Jag slog mig ned i salen och försökte se ut som jag lyssnade intresserat på genomgången som jag inte förstod ett ord av förrän talaren sa ”Kungshällans UF Tuula, tredje plats”! Fortfarande kvar i mitt lätt förvirrade tillstånd gick jag upp och fick motta en hel hög med fina priser, en hundmatssäck och bronsmedaljen. Folk kom fram och gratulerade och tog i hand. Helt jäkla overkligt!! 😀 😀 Vi kom trea på Finlands största jaktprov med över trehundra anmälda hundar! och jag som bara for till Finland för skojs skull!? Detta kommer vi leva på länge, det vill jag lova 🙂

/Maria

 

Tuula med alla priserna och bronsmedaljen från finalen.


Lämna en kommentar

Fågelfattig premiär och jubileumsprov

Då var säsongen igång, som vi längtat hela sommaren efter! Premiärveckan spenderade vi i Kittelfjäll, men så mycket till jakt blev det inte. Efter två dagsturer på fjället och två i skogslandet kunde vi konstatera att fågeltillgången är lika dålig som inventeringarna visat. Första dagen på fjället hade vi inte en fjäder, trots att vi gick med våra fyra hundar och Rolf gick med Jorm, så vi täckte stora ytor. Lite vittring var det enda som fanns. Andra dagen gick Tomas med Patron och Dimma, och dom lyckades hitta en kull och fick fälla några ripor och två morkullor som Patron hittade rätt på nere i björkskogen.

Fikarast på fjället, inte en ripa så långt ögat och hundnosen når!

 

Mor och son lyckades fixa några ripor åt husse

 

Patron har blivit en jäkel på att spika morkullor!

Jag och Tuula tog en lång skogstur tillsammans en av dagarna. Det är en fröjd att gå i gammelskogen ovanför stugan, som taget ur ”Tomtebobarnen” eller John Bauers bildvärld. Men det enda vi fick se var en gammeltupp som lättade på håll när han hörde mig. Tuula fick åtminstone stå för den färska legan, och för säkerhets skull följde jag henne med laddad bössa ifall det skulle ligga fler fåglar kvar, men icke.

Den stolta fjälltoltan invid en liten silvrig bäck

 

I detta landskap trivs man…

Jag fick i alla fall se ordentligt nu hur hon jobbar i skogen, och det verkar också vara medfött! Hon går snabbt och lätt som en liten vessla i regelbundna ”åttor” framför mig i vinden. Jag hade astrohalsbandet på henne men behövde bara titta i enheten för att hålla koll på vart jag själv var på väg, Tuula visste jag alltid vart hon befann sig utan det elektroniska hjälpmedlet. Hemma i skogen kommer vi knappast använda pejlen annat än när det blir dags att träna in rapporteringen (om den inte kommer spontant vill säga).

Tomas och Patron tog också en skogstur en annan dag men dom kammade noll. Om inte dom två hittar fågel -ja då är skogen verkligen tom 😉 !

Så när jakten var så dålig ägnade vi i stället veckan åt att fortsätta renovera stugan, och vi fick mycket gjort! En ny täljstenskamin är installerad, en trycktank och en hel del måleriarbeten utvändigt. Konstigt nog är det roligare att jobba och fixa på stugan än hemma på det egna huset 😉 Och när vi är fyra som håller på, vi och mina föräldrar, så blir det resultat fort. Vi kommer nog att åka upp en liten sväng till för att installera skorstenen till kaminen, men det blir nog knappast någon jakt då. Ingen mening att nöta på i fågeltomma marker när vi har så pass bra skogsjakt in på knuten här hemma.

Fasadmålning och vätskepaus 😉

 

Dukat för middag på fjolårets ripor

 

Kvällsmys på uteplatsen

Direkt efter veckan i Kittelfjäll kopplade vi på husvagnen och åkte vidare till Arvidsjaur och jubileumsprovet i skog! Jag var först ut att starta med Tuula på lördagen i ”Ladypokalen”, ett prov för enbart kvinnliga startande. Det är ett prov jag velat vara med på i många år! Det var många anmälda till provhelgen från så gott som alla vorstehklubbens lokalavdelningar, riktigt kul!

Nu fick vi för första gången inviga förtältet till husvagnen! Det krävdes en hel del tankekraft och diskussioner innan vi räknat ut hur alla pinnarna skulle sitta….

Vår provgrupp fick gå på fantastiskt fina marker med gammelskog och stora gyllengula myrar. Provdagen började lovande då en hund hade två ripkullar i sitt släpp, men sen blev det skralare med fågel. Tuula sökte snabbt och lätt precis som tidigare, hon var lite väl självständig ett tag men skärpte sedan till sig och sökte jättefint i mina ögon. Mitt över dagen blev det varmt och nästan vindstilla, det var precis då som Tuula sprang rakt in i en ripkull hon inte kände… 😦 Hon blev så paff att hon tvärstannade. Hon fick lång släpptid, vi var ute i marken ända till 17.00 som var absolut deadline för provdagen, men tyvärr hittade vi ingen fler fågel.

Fantastiska skogsmarker i Arvidsjaur!

 

Mattes lilla skogsturbo ❤

 

Fikarast, det var varmt och skönt i solen men ack så lite vind för en ung vorstehnos att arbeta med.

Medan Tuula och jag gick prov hade Tomas en fin förmiddag med Dimma och Patron, han löste kort på ett skogsområde strax utanför Arvidsjaur. Dom hade gott om orrkullar, och den ena efter den andra ”skrytbilden” ramlade in i min mobil medan jag gick i provgruppen. Vi skulle ha haft provet på den marken i stället!

Nöjda hundar (och husse) 🙂

På lördagen var det Tomas tur att gå prov med Tuula. Tyvärr blev det en upprepning av lördagen. Hon gick jättefint hela dagen ut och fick mycket beröm av domaren för sitt mogna sök, men ingen fågel! Det var riktigt synd om domaren Jonas Seger, som även dagen innan gått med sin provgrupp på ett fågeltomt område och inte fått dela ut ett enda pris till de duktiga hundar han fått se. Annars var det ju generellt bra med fågel i Arvidsjaur och de flesta grupperna hade gott om dom i sina partier, vi hade bara en jäkla otur att dra nitlott två dagar i rad och hamna på områden där fåglarna inte kände för att vara just då…

Tuula laddad för dag två i skogen med husse som förare.

 

Så vackert att man nästan blir tårögd…

 

Husvagnslivet är ganska mysigt ändå!

Vi vet ju vad vi har i vår lilla pärla Tuula, men det vore så himla kul att få det dokumenterat också. Nåväl, bara att bryta ihop och komma igen, vi har ju fler prov inplanerade! Härnäst väntar skogsjakt hemmavid, och sedan blir de Junkkari i Finland och riksprovet på Gotland. Vem vet, kanske kommer vi med på något särskilt prov senare på säsongen.

Trivsam middag och prisutdelning i ”Stockstugan” på Camp Gielas. Provet var trevligt och välarrangerat. Kul att träffa och utbyta erfarenheter med folk från hela vorstehsverige!

Under helgen var det även jubileumsprov i Mittådalen, och med facit i hand var det där vi skulle ha varit! Rapporterna på facebook från de som jagat i Jämtland och Härjedalen under premiärveckan var riktigt positiva jämfört med Västerbotten, och den goda fågeltillgången höll i sig under provhelgen i Mittådalen. Frederik och Metso startade i två dagar, första dagen blev det helt sonika för mycket flaxande vita vingar för den unga grabbens hjärna att hantera. Andra dagen jobbade han på fint och fick gott omdöme för sitt sök, men tyvärr fick dom inte till någon fågelsituation. Hanna och Kaisa skulle också ha startat, men en skärskada i tassen gjorde att dom fick stanna hemma.

Från de flesta av de andra kullsyskonen får vi regelbundna rapporter via vår facebookgrupp för valpköpare, tyvärr har de som jagat i Västerbotten liksom vi haft dåligt med fågel. Men ungdomarna visar fina takter. Dom har mycket jaktmotor, och något som verkar genomgående är också klövviltsintresse och skallande drev 😉 Det är ju i egentligen ingen felaktig egenskap, vorstehn är ju i grunden en allroundjakthund och ska kunna användas till stötjakt, men drev på ren är ju inget man direkt önskar sig på fjället… Vi får nog samtliga ta ett och annat ”utvecklingssamtal” med våra ungdomar, vår egen lilla juvel Tuula är inget undantag! 😉

Ståtliga djur på fjället. Se men inte röra 😉

/Maria