Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Generationsskifte

Oj oj, nu var det länge sedan jag präntade några rader här! Det händer så mycket nu under sommaren, och det mesta hamnar på Facebook som går snabbt och smidigt. Men då blir det mest bilder och korta blänkare. 367 foton blev det tillslut i GT kullens eget album från födseln till leveransen, det är kul att gå tillbaka och titta igenom bilderna från när de först öppnande ögonen fram till att de busade på gräsmattan. När jag skrev sista blogginlägget var valparna fem veckor, våren hade kommit och vi stod inför den mest hektiska tiden inför valpleveransen.

Kungshällans GT Vildvittra 9 veckor

De resterande veckorna fram till åttonde veckan flöt på bra i ett snabbt tempo, valparna är i skrivande stund 13 veckor och har hunnit bo ett tag i sina nya familjer. Vi har fått idel positiva rapporter om trevliga och lättsamma valpar. Det är så roligt att följa dem! Vi gläds åt att vi fick en samling engagerade, kompetenta och trevliga valpköpare som håller oss regelbundet uppdaterade om småttingarnas framsteg och äventyr.

Vårt eget val föll tillslut på tik nr 5, en stor och kraftig tjej som verkade lugn och trygg. Det är inte lätt att avgöra valparnas personligheter innan 8 veckor… Men hittills har lilla Vildvittra inte gjort oss besvikna i alla fall, hon är lika lättsam och mysig som mamma Tuula var. Så fort syskonen flyttat började vi med fostran och grundläggande moment, några minuter varje dag. Vi börjar alltid tidigt med våra valpar, det har visat sig vara ett bra koncept. En liten valp är så formbar, det har man nytta av längre fram när valpen blir unghund och kraven ökar. Sessionerna är än så länge bara några minuter per dag, med 99,9% beröm och positiv förstärkning. Vi tränar sitt och stanna kvar, inkallning, ligg och grundläggande apportering (lekapport) som hon tycker är superkul.

Det känns bra att ha hunnit en bit med Vittra innan vi tar oss an nästa lilla oslipade diamant! Den 4 juni föddes nämligen kullen hos Alarängens kennel mellan Rodedalens Jorm och Alarängens Cleo. Det blev samma fördelning som hos oss, fem tikar och två hanar. En av pojkarna flyttar till oss i början av augusti och kommer att få namnet Alarängens El Casper. Namnet får han som en hyllning till pappa/svärfars hund Filurs Casper född 1990.

Pappa Rolf tävlade aktivt i drag i slutet av -70 och början av -80 talet när jag var liten, och två dragvorstrar fanns i familjen. När pappa la skidorna på hyllan och vorstrarna Cloyd och Dollar var borta fanns endast älghundar i familjen under ett antal år. Men pappa fortsatte vara medlem i Svenska vorstehklubben, och så en dag 1990 läste han en valpannons i Svensk vorsteh där han kände igen blodslinjerna från en av sina gamla hundar från 80-talet. Han fick ett infall och tingade en valp från Filurs kennel i Boden. Den här gången var siktet inställt på jakt.

En tonårig Maria med tidstypiskt våfflat hår och unghunden Casper 1 år.

När Filurs Casper kom in i familjen hade jag hunnit bli tonåring och börjat intressera mig för jakt och fågelhundsträning, jag hängde med pappa och Casper på vorstehklubbens träningskvällar och hjälpte till att dra spår med både vitfågel, mård och katt (!) i skogen (på den tiden användes katt som apportvilt i elitklass, det är tack och lov inte tillåtet längre). Casper var en vorsteh av det gammaldags sega virket, en tjurskallig jaktmaskin men cool och snäll som ett lamm hemma. Jag hängde med pappa och Casper på några jaktprov i Funäsdalen där dom lyckades gå till pris några gånger. Casper var snygg, jag kom på att jag ville satsa på utställningar och mina tålmodiga föräldrar ställde upp och skjutsade mig och Casper land och rike runt. Vi lyckades riktigt bra, Casper blev tillslut Svensk utställningschampion 🙂

Maria och Casper i ringen

 

Casper och hans son Lucas på fjälljakt

 

Casper som något grånad patriark vid Bergsjön, Kittelfjäll.

När Tomas och jag träffades 1996 var Casper den första vorsteh han stiftade bekantskap med, så efter en lång tids funderande kom han fram till att vår nya lille prins ska få namn efter den hund som gjorde så stort intryck både hos mig under min tonårstid, och hos honom när han tog sina första steg på Dianas stigar. Nu räknar vi dagarna tills vi äntligen får träffa vår egen lille Casper! ❤

Den här hösten blir lite speciell, vi kommer bara att ha två aktiva jakthundar i huset – Nelly och Tuula. Dimma sjunger på sista versen, med sin grava artros kommer vi ge henne den här sommaren men som den jaktmaskin hon är i själ och hjärta ska inte behöva uppleva frustrationen av att se de andra hundarna åka ut på jakt med oss, det är vi skyldiga henne 😥 Men vi kommer att låna hem Jorm och jaga i skogen med honom när hans husse går in i ”älgjaktsbubblan”.

Till våren och under 2020 året ser vi fram emot att jaga in våra ungdomar Vittra och Casper, och följa deras respektive kullsyskon. Det ska bli så kul att ha varsin unghund att jobba med! 🙂 Nu blir det full fokus på unghundarnas utveckling och karriär innan det blir några planer på valpar igen om ett par år. I stället ser vi ser fram emot att följa en spännande planerad kull med en ”våra” hundar inblandade! Det är Rodedalens kennel som ska para Jorms fina kullsyster SEUCH J Rodedalens Falla med Tuulas kullbror J Kungshällans UF Metso. Det blir minst lika spännande som när vi själva har valpar 😀 Kolla in Rodedalens kennel för mer info och kontakta Kent och Gertrud Danielsson för att anmäla valpintresse!

/Maria

J SEUCH Rodedalens Falla (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

 

Kungshällans UF Metso (J Kuksapirtin Ura – SEUCH SEJCH Kungshällans BS Freja). Foto: Frederik von Essen

 

Annonser


Lämna en kommentar

Halvtid med GT kullen

Det går fort när man har roligt! I dag blir GT kullen fem veckor och vi har passerat halvtid innan dom börjar flytta hemifrån. Dom växer och utvecklas som dom ska och nu börjar dom kräva allt mer stimulering och utrymme. För ca en vecka sedan möttes vi av den första valpen som tagit sig över kanten på valplådan, dags att byta ut den mot den större hagen av kompostnät! Nu talar valparna tydligt om att dom tycker att även den är för liten… Men efter en period av kallt och ostadigt väder har det nu blivit bättre igen så valparna får vistas i en hage ute på gräsmattan när vi är hemma.

Dimma ställer gärna upp som dagmamma till valparna

Tuula börjar bli allt snålare med digivningen i takt med att vi ökar matransonerna till valparna. Dom äter nu uppblött valpfoder och älgfärs med god aptit två gånger om dagen. Tuula är däremot inte överförtjust i att se sina egna matportioner minska när mjölkproduktionen avtar 😉

De här sista veckorna innan leveransen blir hektiska med mycket pusslande för oss, vi försöker undvika att ta ut semester (vilket skulle betyda mindre jaktdagar till hösten!) men det fungerar ganska bra tack vare Tomas skiftarbete och att undertecknad har möjlighet att jobba hemifrån en del och förstås tacksam hjälp av mina föräldrar som åker och tittar till hundarna när det händer att vi måste jobba båda två.

Det är svårt att säga så mycket om valparnas olika karaktärer än så länge, vi ser skillnader i storlek och kroppsbyggnad men det är än så länge svårt att sia om hur dom kommer att bli som vuxna individer. Kameran går varm och vi lägger ut foton och filmsnuttar regelbundet på vår facebooksida. Förutom att de sista veckorna är mest intensiva och jobbiga är det också nu den roligaste tiden kommer då man kan följa valparnas olika upptåg! Vi har själva bestämt oss för att behålla en av de bruna tikarna, men har inte bestämt vem av dom det blir ännu. Vi avvaktar med placeringen så länge vi vågar innan vi måste skicka in registreringsansökan till SKK, på så vis hinner vi få en bättre uppfattning om valparnas olika karaktärer.

Valparna och mormor Nelly

 

Skimmelhanen Grim och hans syster, den sistfödda tiken.

För ett tag sedan fick vi det glada beskedet att Alarängens Cleo är dräktig! hon är parad med pappa/svärfars hane Rodedalens Jorm som i sin tur är parningsvalp efter vår egen älskade och saknade Ormkullens E´Nitro. Nu håller vi tummarna att dräktigheten och valpningen flyter på smidigt, och att en av de små liven i Cleos mage är vår nya prins ❤

Nitro som liten plutt när vi nyss fått hem honom, sommaren 2004. Vi längtar efter en prins, först då känns flocken komplett igen ❤

Ingen hund kan någonsin ersätta våra saknade pojkar Nitro och Patron, men det värmer i hjärtat vid tanken på att deras arv går vidare med barnbarn/syskonbarn. Kullen beräknas födas samma helg som vår egen GT kull flyttar hemifrån, omkring 6 juni. Det är så spännande! Det vore kul om någon fler valp ur den kullen skulle hamna i våra trakter så vi får möjlighet att träffas regelbundet på träningar och prov. Vid intresse, ta kontakt med uppfödaren Ingela Lindfors. Kontaktuppgifter finns på hemsidan Alarängens kennel.

/Maria


Lämna en kommentar

Nedräkning…

Nu är det bara några dagar kvar innan vi får se vad som gömmer sig i Tuulas mage. På lördag är det 63 dygn sedan första parningen så vi börjar nu gå in i ”höjd beredskap”. Valplådan har fått sig en uppfräschning med ny färg och står redo i köket på sin vanliga plats där alla våra tidigare kullar fötts upp. Tuula mår prima, vi tycker inte hon är lika tjock som Nelly var när hon fick sin sista kull, men så var också valparna i den kullen ovanligt stora på ca 600-700 gram (utom ”lillebror” på 300g). Valparna rör sig livligt, och lägger man örat mot Tuulas mage kan man höra små hjärtan slå. Det är lika fascinerande varje gång ❤ Tuula besväras inte märkbart av sin dräktighet, hon rör sig lika kvickt och smidigt som vanligt. Hon har en glupande aptit och har hållit hullet bra även nu i slutet av dräktigheten när valparna växer som mest.

Valplådan som hängt med sedan vår första kull 2006 fick ny färg.

Förväntansfull husse ❤

Tuula är konstant hungrig och har en glupande aptit!

Full fart, trots stor mage 😉

Men även om Tuula är ung och frisk och allt verkar normalt så kan man inte undvika en liten gnagande oro inför födseln efter förra gången då det blev komplikationer och kejsarsnitt för Nelly. I år verkar det ha gått ”troll” för många vorstehuppfödare, parningar har uteblivit, tikar har gått tomma och kullarna har blivit små eller så har valpar varit dödfödda. Det är så trist att läsa våra uppfödarvänners uppdateringar på sina hemsidor och facebook, vi vet hur stora förväntningarna är när man planerar en valpkull och hur oerhört besviken och ledsen man blir när det inte blir som man tänkt :´( Vi märker också av det genom att många valpspekulanter hör av sig till oss när det inte blivit några valpar från uppfödare där dom tingat. Det är ett lyxproblem för oss förstås, men trist för många förväntansfulla valpköpare som inte får sin efterlängtade jaktkamrat i sommar. Vi håller tummarna att nästa säsong blir bättre så att fler planerade parningar går i lås!

Nelly med sina ett dygn gamla valpar 2016

Förutom vår egen kommande kull så har det annars hänt mycket spännande på avelsfronten sista tiden med Kungshällans hundar inblandade! Tuulas trevlige kullbror Metso hade nyligen besök av en mycket fin välstammad tik från Finland. Tyvärr blev det ingen parning mellan dessa två, det var verkligen synd eftersom det hade blivit en mycket spännande kull! Men Metso har fler ”frierier” på gång, så förhoppningsvis föds det Metsovalpar nästa sommar 🙂 I samma veva har Jorm varit på honeymoon hos Alarängens Cleo i Uppsala, där blev det en lyckad parning så vi håller tummarna att det föds en fin kull till sommaren! SEUCH SEJCH Alarängens Cleo heter hon och J SEUCH Rodedalens Jorm är charmörens fulla namn. Om Cleo är dräktig och allt går väl hoppas vi att en liten prins från den kullen får flytta till oss och axla manteln efter sin farfar Nitro och farbror Patron som båda lämnat stora tomrum efter sig. För mer information om parningen, klicka vidare till Alarängens kennel.

SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro (FINJCH Pitkäsaaren Algarin – SEUCH SEJCH Ormkullens Cobra) vår Kung! ❤

SEUCH J Rodedalens Jorm (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

Nitro med sin lille prins Patron på fjället, premiärveckan 2014

Nu när Tuula nu lutar sig tillbaka i valplådan fortsätter några av hennes syskon att vara aktiva i karriären. Metso och brorsan Matti gjorde bra ifrån sig på vårprovet i Mittådalen där Metso fick 2X6 i ÖKL och Matti och husse Samuel som provdebuterade hämtade också hem en fin 6:a i ÖKL. Båda hade förstaprissök och fick goda omdömen, men det var några detaljer som ställde till det så betygen föll ner ett snäpp. Det var besvärliga förhållanden på fjället med hårda vindbyar så det var mycket väl kämpat av alla som var där och lyckades få godkända fältbetyg under helgen! Vi kände lite dåligt samvete som satt hemma och latade oss hela helgen medan så många kämpade på fjället 😉 Senast i dag gjorde Frederik och Metso ett nytt försök på prov i Gräftåvallen, tyvärr blev det lite stolpe ut igen. Metso gick för ett högt fältbetyg hela dagen, men det blev lite väl triggande fågelsituation så han slutade på en fält 5. Vi hoppas att fler av kullsyskonen kommer till provstart under året! (y)

/Maria


Lämna en kommentar

Jaktfinal och valpar på gång!

Nu är vi nyss hemkomna från sista jaktturen till Kittelfjäll, fyllda av fina minnen att leva på ända fram till hösten 🙂 Vi fick tre fina jaktdagar på fjället, med uppehåll för ett par dagars snöväder med dålig sikt. Eftersom vi har vårt eget fjällviste och inte behöver hyra boende varje gång vi är i fjällen unnar vi oss lyxen att enbart jaga när vädret är bra, det finns ingen anledning att streta på i snöstorm och iskyla. Jakten ska ju vara en trevlig hobby och som tur är så lever vi inte på ripkött 😉

Vårfjället när det är som bäst

Vi var upp en sväng tidigare i februari också, då stormade det mest hela tiden så vi fick bara en dag på fjället. Då hade vi fortfarande Tuulas fästman Gibson hos oss så vi fick möjlighet att se honom in action på vårfjället. Han sökte fint med bra kontakt och hittade fågel flera gånger, men den dagen vi var ute hittade vi bara skygga fjällripor så det blev ingen skottchans för Gibson. Men vi fick se honom både stå och sekundera snyggt. Han fick kämpa hårt eftersom han gick igenom den tunna skaren som bar för tikarna. Tuula var som vanligt helt outstanding, även hon hittade och stod för ripa flera gånger, men det gick aldrig att komma inom hagelhåll. Dagens enda fällning blev för Marias kulbössa. Nelly som snart fyller 10 år är fortfarande pigg och spänstig, men vinterföret är inte hennes melodi. Vår slitvarg och ”köttjägare” Dimma som är av samma årgång som Nelly börjar däremot känna av åldern. De senaste två säsongerna har hon varit halt av och till, hennes framben börjar bli slitna. I höstas brast en sena under en framtå så att den pekade rakt ut. Samma sak hände gamla Strimma, och när vi var hos veterinären med henne fick vi beskedet att det var inget som kunde behandlas, bara vila som gällde tills det stabiliserat sig, och för henne läkte det ut. Så vi följde samma råd med Dimma så hon har fått gå koppelpromenader under några månader. Nu när vårjakten närmade sig var hon pigg igen och tån hade gått till sig, vi såg fram emot att få jaga med henne igen. Men i samma veva som vi åkte upp till fjällen blev hon halt på ett framben igen så nu är det åter vila som gäller… 😦

Tuula apporterar ripan som Maria fällde

 

Tuula står och Gibson sekunderar, man ser den oroliga ripan uppe till vänster. Den tillät inte en skytt inom hagelhåll, men jag hann ta några bilder i alla fall 🙂

 

Tuula lyckades hitta åt riporna som drog och spika dom på nytt!

Den senaste turen hade vi bättre jaktlycka och hittade mer dalripa. Eftersom vi börjat se tecken på att Tuula är dräktig jagade vi korta dagar. Vi försökte hålla igen henne, men det är inte lätt! Det finns bara ett läge på Tuula: 100% jakt i varje steg hon tar! Och när hon dessutom är vår bästa hund som alltid hittar fågel först så är det svårt att hålla tillbaka henne. En av dagarna lånade vi med oss Jorm så fick tant Nelly som inte gillar snöföret något vidare stanna hemma och vila i stugvärmen. Jorm som bor i Kittelfjäll med husse Rolf hela vårvintern är vältrimmad efter många jaktdagar och han jobbade på fint tillsammans med Tuula.

Situation med Tuula, Tomas gör sig redo att gå fram

 

Fint avslut – snyggt jobb av Tuula

 

Kittelfjällets klassiska profil som fond

 

En ripa som litar på sitt kamouflage!

 

Nelly apporterar

 

Jorm och Tuula i samarbete

 

Jorm står

Förutom att jaga har vi ägnat de senaste fjällturerna åt projektet att flytta en timrad gäststuga från gamla fjällvistet över sjön till det nya vistet. Ett projekt som visade sig lättare sagt än gjort! Rolf hade förberett projektet genom att preparera spåret längs den ganska branta backen från stugan ner till Bergsjön. Vi trodde stugan skulle glida lätt och fint utför backen på sitt brätte som Rolf byggt, men ack så vi bedrog oss! I stället fick vi ägna flera dagar åt att meter för meter vinscha den nedför backen. Tillslut hade vi fått den ned till stranden, då återstod eldprovet – att med bredbandade skotrar och fyrhjuling dra den över sjön. Vi fick upp farten bra och det såg ut som vi skulle lyckas, men efter lite drygt halva sträckan tog det stopp… Vi fick lämna stugan ute på isen när vi åkte hem, så återstår några dryga dagars manuellt vinschande för Rolf. Som tur är så är han tjurig som en gammal fjällbjörk, så tids nog kommer stugan på plats. Det är tack vare pappas påhittighet och inställning att allting går att genomföra bara man är beredd att lägga manken till som vi har att tacka för att vi har tillgång till våra fina fjällvisten ❤

 

Den timrade gäststugan byggdes på 80-talet men har stått outnyttjad de senaste åren, så nu ska den flyttas över sjön till Rolf och Monicas nya viste.

 

 

Nu kan vi med säkerhet säga att det är liv i Tuulas mage! Hennes underlinje är i det närmaste ”rak” och spenarna har vuxit och blivit rosa. I skrivande stund har det gått fem veckor sedan första parningen, beräknad födsel är kring 13 april, veckan före påsk. Det är såå spännande! 😀 Vi har haft enormt stort intresse för den här kullen Nu hoppas vi att det blir tillräckligt många valpar och jämn fördelning. En tikvalp har vi tänkt behålla själva och en hanvalp flyttar till pappa Gibson. Saknaden efter vår fina kille Patron är fortfarande stor och blev ännu mer påtaglig när Gibson flyttade hem till Holland igen. Det känns konstigt att ha bara tikar i flocken, vi har alltid haft en hane sedan vi skaffade Nitro 2004. Vi är båda överens om att en hane är ett självklart inslag i vår flock, så en vacker dag blir det en kille på Kungshällan igen på ena eller andra sättet! Det är mycket spännande på gång både hos oss och på andra håll, det känns bra att kunna blicka framåt mot allt roligt vi har framför oss. Snart är det dags för vårprovet i Mittådalen också, det känns tomt på något vis att inte vara med i år, men i stället hejjar vi på ”Team Kungshällan” – några av våra valpköpare som kommer starta!

 

Ett par dagsfärska bilder av Tuula, 5 veckor och två dagar efter första parningen.

 

– här ligger jag och myser medan magen växer ❤

/Maria

PS: Som vanligt kommer det fler bilder från våra senaste jaktturer på vår facebooksida. Det blev också en hel del filmmaterial som kommer så snart jag hunnit redigera.


1 kommentar

Hopp och förtvivlan…

De senaste dagarna har varit riktigt tunga för oss. Vår fina kille Patron finns inte med oss längre… 😥 Först nu orkar jag klä det i ord. Det känns fortfarande så overkligt, och när jag nu skriver ner det blir det så definitivt. Vi kunde väl aldrig tro att det var han som skulle gå först när vi har två damer som snart ska fylla tio. Men i bland tar livet vägar man inte kan förstå. Han blev dålig förra veckan med blod i avföringen, och det visade sig vara det värsta, cancer i levern med dålig prognos. Det kom så plötsligt utan förvarning, han har varit så pigg och glad. Vi tog det tunga beslutet att låta honom somna in innan symtomen skulle bli plågsamma för honom. Det känns så orättvist, han blev bara sex år och hade så mycket kvar att ge ❤

Vår lille Prins Patron med pappa Nitro, som vi också förlorade lika hastigt hösten 2013 ❤

 

Första skogsfågeln som husse fällde för Patron

 

Världens snällaste storebror med småsyskonen födda 2016 ❤

 

Ett oförglömligt minne när Patron blev jaktchampion på skogsprovet i Solberg 2016

 

Du & jag husse ❤ Tomas och Patron har alltid haft ett speciellt förhållande precis som han hade med pappa Nitro.

I samma veva som vi sörjer Patron har tikarna börjat löpa. Dimma är i skrivande stund i höglöpet medan Nelly och Tuula precis börjat. Om cirka 14 dagar beräknar vi att det blir parning. Gibson tar det lugnt trots hormonerna som osar i huset, han är en helt otroligt cool kille som är till stor tröst för oss nu. Sedan han flyttade in hos oss har vi blivit ännu mer övertygade vilken perfekt partner han är till Tuula. Hon som kan vara rätt så ”bitchig” mot närgångna hanar har fallit pladask för Gibson. Han är en sann gentleman som försiktigt uppvaktar henne, dom ligger gärna och myser tillsammans i bädden. Det kommer att bli tomt när han åker hem igen!

Nu hoppas vi verkligen att parningen mellan Tuula och Gibson går som planerat så att vi kan blicka framåt igen! Ingen hund kan någonsin ersätta den man förlorat, och vi kommer aldrig glömma vår älskade Puttepojk, men med en ny valp kommer en ny kärlek och nya mål och utmaningar att fokusera på. Vi håller också tummarna att Jorms parning med Alarängens Cleo blir lyckad!

 

/Maria


Lämna en kommentar

Jaktfinal

Häromdagen kom vi hem från vår sista jakttur för säsongen. Vårvinterjakten på fjället med hundarna ser vi alltid fram emot, semesterdagar och kompledigt planeras noga för att passa in för de sista veckorna till och med 15 mars då jakttiden tar slut i Västerbotten där vi har vårt fjällviste. I år hade Tomas så lägligt prickat in en 17- dagars ledighet de sista två veckorna, och jag som jobbar deltid hade lyckats pussla ihop så jag kunde vara ledig under tre veckor med en veckas jobb emellan. Sommarsemester och utlandsresor går oftast bort för vår del, det är dessa veckor i mars tillsammans med veckorna efter 25 augusti som är högsta prio. Som tur är så har kollegorna på våra respektive jobb oftast  inget emot våra ”udda” semestervanor utan gläds i stället åt att vi gärna ställer jobbar så mycket som möjligt under sommaren då de tar ut sina semesterveckor. För oss är sommaren bara en transportsträcka mellan jaktsäsongerna 😉

Fjällvistet – dit vi alltid längtar!

I år har vi haft den värsta snövintern i mannaminne, här i vårt län ligger snödjupet över metern. Jag kan inte minnas någon liknande vinter under min livstid! Det känns som när man var liten på 80-talet var det alltid bra vintrar med mycket snö, men då var man ju också liten och allt kändes så mycket större. I år har vi verkligen fått allt vi bett om i så många år! För vi gillar ju vinter och snöföre 🙂 Enda nackdelen är att vi hunnit vänja oss vid att kunna jaga på barmark i skogen fram till årsskiftet, nu tog den jakten abrupt slut i november. Desto större blev längtan till vårvinterjakten på fjället!

Men snömängderna och vädret i fjällen är alltid nyckfulla under vårvintern. Har man tur kan man få underbara dagar med kanonföre för hundar och skidåkare, värmande dagsmeja och dessutom trygga ripor för hundarna att jobba med. Men sådana dagar är sällsynta, de få man upplevt etsar sig fast i minnet… I år blev vårvinterjakten en stor utmaning på flera sätt! Första svängen vi åkte upp började med en insats av snöskottning för att 1: ta oss fram hjälpligt mellan stuga, dass och vedbod och 2: rädda taken på stugorna från kollaps.

Snöräv- en praktisk mojäng för takskottning!

 

Den lilla kåtan ser mer ut som en hobbit-håla 🙂

Redan första dagen när vi ägnade oss att komma i ordning och skotta började Tomas känna sig snorig. Nästa dag var han utslagen i en rejäl förkylning, att jaga var inte att tänka på… Typisk mancold – karlar är bra känsliga! -tänkte jag, tog med mig Tuula och följde med pappa Rolf och Jorm på en jakttur upp på fjället. Eftersom vi hade flera dagar framför oss så löste jag inget jaktkort, jagade bara med kameran som ”uppvärmning”. Vi fick en fin jaktdag med gott om fågel och bra före. Tuula och Jorm jobbade på bra och fixade flera fina situationer för Rolfs bössa och min kamera.

Jorm och Tuula i fint samspel

 

Pappa Rolf med Tuula och Jorm

Men dagen efter fick jag äta upp min sturskhet, det började som en lätt klåda i halsen och strax var även jag däckad i influensan 😦 Resten av veckan låg vi och kraxade i kapp i stugan. Tomas tog sig ut en kort sväng med Patron och fick sig en hyfsad jaktdag innan vi styrde kosan hem igen. Mellanveckan som jag tänkt jobba blev i stället till sjukdagar…

Sjukläger… Hundarna tröstar husse så gott dom kan.

Men skam den som ger sig, vi hade ju en tur till inplanerad! När vi åkte upp nästa sväng var vi hyfsat återställda från flunsan och hoppet steg om fina dagar på fjället. Men nu hade det kommit mer snö, så föret som tidigare var ganska bra var nu betydligt tyngre, och prognosen visade på tvåsiffriga köldgrader. På nätterna sjönk temperaturen under -20, så vi fick vänta till lunchtid innan det var rimligt att ta sig ut på fjället. Rolf och Jorm som bor i fjällstugan hela vårvintern hade varit ute på någon jakttur och rapporterade om tuffa förhållanden, då han tvingats värma Jorms stackars kulor med händerna för att rädda dom från förfrysning. Vi smörjde in Patrons ädla delar och tikarnas tuttar med fet Skillingarydssalva och gav oss iväg. Fem korta jaktdagar fick vi, med mer eller mindre simföre och skralt med fågel på de områden vi gick. Med facit i hand var den bästa dagen den är säsongen när jag var ute med pappa och Jorm – endast beväpnad med kamera… Men trots tuffa förhållanden var det helt makalöst vackert på fjället, man upphör aldrig att häpna över de makalösa vyerna! Min systemkamera jobbade troget på trots kylan, bilderna blir till fina minnen.

Tomas och ”tanterna”

 

Nelly kämpar på. Snöföre är inte hennes favorit… Med åldern har hon blivit en aning bekväm drottning 😉

 

Tuula står och Patron sekunderar. En av de många fina situationer hon presterade.

 

Glad husse med Patron och Tuula som fixade en fin situation med utdelning.

 

Även undertecknad fick sig en ripa tillslut. Jag använder enbart 22:an eftersom jag inte känner mig säker på att svinga en hagelsprakare med skidor på fötterna…

Planen var att vi skulle åka hem förra onsdagen, packa om och sedan bege oss söderut till Mittådalen för att starta Tuula på jaktprov i tre dagar. Men jaktprovet ställdes in på grund av svåra förhållanden. Ett klokt beslut av provledningen. När man kan välja att åka ut på fjället och jaga en kort sväng under dagens varmaste timmar är det ju lugnt, men att ge sig ut på jaktprov en lång dag från tidig morgon i -20 grader i djupt snöföre är inte rimligt… Men det var verkligen synd, vi hade sett fram emot att starta Tuula i ÖKL. En liten förhoppning fanns att hon med lite tur skulle kunna bli klar för elitklass i höst, så vi skulle kunna starta henne på riksprovet som i år går på fjäll i Mittådalen. För hade det bara funnits fågel och föret varit ok hade hon fixat det. Vi är så otroligt imponerade av denna hund, av de vi haft hittills har vi aldrig sett någon liknande! Hennes jaktdagar på fjäll är lätt räknade, det blev några få i fjol när hon inte ens var 10 månader. Men hon jagar redan som en garvad jakthund! Hon var den som hittade fågel och presterade flest situationer under de här dagarna, trots att hon jagar med morsan och brorsan som båda är jaktchampions. Nu håller vi utkik efter särskilda prov under våren och hoppas komma med på något, för det är hon så värd vår duktiga lilla tjej ❤

I vanlig ordning finns fler foton på vår facebooksida.

/Maria


Lämna en kommentar

Riksprovet, och resten av hösten som gick

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här! Det var en intensiv period i September med junkkari i Finland, riksprovet på Gotland, jakt och mycket annat. Jag hade tänkt skriva ett referat direkt efter riksprovet och visa alla bilder jag tagit men luften gick ur mig när vi landat och sedan har det bara inte blivit av… Vi får ofta uppskattning för vår hemsida och mina blogginlägg, inte många vorstehkennlar  skriver längre blogginlägg nu för tiden, de flesta har mest ”basfakta” om sina hundar på hemsidan och möjligtvis kortfattade nyhetsinlägg. Det är så enkelt att lägga upp  blänkare med bilder och korta nyheter på facebook, och så gör även vi. Facebook är så smidigt att hantera från mobilen, men jag tycker det är kul att skriva lite längre och mer personligt i bloggform, och när det dessutom uppskattas är det ju ännu roligare att skriva 🙂

Nu har snön bäddat in vårt landskap i sitt vita täcke, och skogsjakten med hundarna tog abrupt slut. Tomas och Patron gjorde ett sista försök att jaga förra helgen, bara för att konstatera att snön är för djup, åtminstone för den tvåbente jägaren… Skidor skulle fungera, men det blir strapatsrika färder med långa transportsträckor i vårt kuperade Höga kusten-landskap innan man når riktigt bra jaktmarker såsom öppna myrlandskap. Det rimmar inte så bra med de korta decemberdagarna. Vi gillar ju vintern och skid/skoterföret, men har under de senaste mediokra vintrarna med barmark ända in på nyåret börjat uppskatta möjligheten till skogsjakt med hundarna även under vintern! Nästan som om man blir lite avis på norrbottningarna med sina flacka lättforcerade tallhedar, eller sörlänningarna med sina fält där det går att jaga ända in på vårkanten 😉 Nu får vi och hundarna gilla läget och i stället ägna oss åt härliga kickspark- och skidturer, snart går det att köra upp vårt vinterstråk över tjärnen och vidare ut på Ångermanälven. Kanske försöker vi oss på någon toppjaktstur under julledigheten.

Jakthösten har annars varit bra i våra hemmaskogar med god fågeltillgång. Vi gjorde ingen fler fjälltur eftersom riptillgången var riktigt dålig i år. Tomas är den som jagar flitigast, tack vare sitt skiftjobb som gör att han kan komma ut fler dagar. Han är alltid noga med att alla hundar ska få rättvist fördelad jakttid 😉 Patron och Tuula är förstås favoriterna, den lilla ”adepten” har gjort stora framsteg i höst och är nu riktigt duktig på skogen. Hon har visat tendenser till rapportering som vi försöker uppmuntra med förhoppningen att hon ska bli en lika säker rapportör som storebror Patron.

Tuula och husse med den första skogsfågeln han fällt för henne. Oktober 2017.

”Drottningen” efter en fin dag i skogen.

Vår drottning Nelly har fått en renässans, hon har haft en tendens att gå för stort med dålig kontakt i skogen men efter ett par ”utvecklingssamtal” var det som om vi fick en ny hund! Hon är ju i grunden duktig på att hitta och hantera fågel, nu känns det som att man är ett team med henne i skogen. Nelly är fräsch och spänstig, man kan inte tro att hon snart fyller nio år.

Dimma som är jämnårig börjar däremot känna av sin ålder. I höst har hon ofta blivit stel och halt efter jakten, hennes kropp är inte lika ändamålsenligt byggd som Nellys, det sliter säkert mer när hon börjar bli till åren. Därför har hon inte fått lika många jaktdagar som de andra.

Riksprovet i början av oktober var en av höstens efterlängtade höjdpunkter, vi var grymt taggade inför resan till Gotland! Allt stämde så väl just i år, Svenska vorstehklubben firade 100 år 2017 och det arrangerades extra många prov och aktiviteter, det sammanföll perfekt med att vi just i år hade en kull lovande unghundar i precis lämplig ålder! Riksprovet arrangeras enbart i unghundsklass och elitklass, så man har oftast bara en chans att starta sin unghund, nästa chans kommer om eller när man avancerat upp i elitklass. Vi hade hoppats att fler av våra valpköpare skulle ta chansen att starta sina hundar, men var i alla fall glada för den ”laguppställning” vi blev med fyra Kungshällare i unghundsklass.

Vi bodde fantastiskt fint i ett hus i Ljugarn på östra Gotland. Enda nackdelen var att vi hade en bit att åka till samlingsplatsen som var i Kneippbyn på andra sidan ön så det var inte läge att delta i de kringaktiviteter som anordnades av arrangörerna SVK Östra och Gotland, men vårt lilla gäng hade mysigt ändå med gemensamma middagar och en massa hundsnack på kvällarna. Christopher och Anna som hade sin lille son med sig bodde i Kneippbyn, men kom ut och hälsade på oss och passade på att träna lite apportering och vatten med Mira.

Team Kungshällan framför huset i Ljugarn. Frederik och Metso, Tomas med Tuula och mamma Nelly, Hanna med Kaisa och Christopher med Mira.

 

Samling och upprop inför fältprovet.

 

Delar av ”Team Kungshällans” utanför Kneippbyn.

Först ut att starta på fält var Kaisa, Metso och Tuula. Vi hamnade i varsin grupp och olika platser på ön. Vädret var bra men med besvärlig blåst som gjorde det svårt för de unga hundarna att kalibrera vittringen och spika fåglarna. Vår grupp hade gott om fågel överlag, men det blev i vartenda släpp stolpe ut för Tomas och Tuula som konstant lyckades hamna på den sida av fälten där det inte var någon fågel. Vi fick se många hundar stöta fågel under dagen, i vårt område var det enbart rapphöns. Tuula pinnade på bra, om än inte lika stort och snabbt som hon gjorde på junkkari men husse var nöjd och domaren tyckte hon jobbade på bra. Vi gick både över stubbåkrar, vallar, trädor och det för oss ”exotiska” underlaget palsternacksodling! Det var en frodig grönska som hundarna fick jobba sig igenom. Just i ett sådant fält var domaren mycket otydlig vilket ledde till ännu mer konsekvenser till Tuulas nackdel. Inför släppet anvisade han riktningen parallellt med en väg. Tomas och Tuula började gå i den riktningen men parkamraten, domaren och skytten vek i stället av rakt in i fältet. Givetvis var det ju där i andra änden av fältet som rapphönsen låg, parkamraten fick sin fågelsituation medan Tomas och Tuula snopet fick se på från andra kanten som han lydigt följt. Domaren påstod sedan att Tomas gått åt fel håll och Tuula lämnat osökt mark… :/ Vi fick sedan på nåder mer släpptid efter att Tomas påtalat att Tuula faktiskt inte gjort något fel (de flesta andra hundarna hade gott om stötar i bagaget) men det var tydligen inte vår dag. Lilltjejen jobbade på i stora fina slag sitt sista släpp men fåglarna lyste med sin frånvaro. När vi hade bara 50-talet meter kvar till bilarna blev Tuula stilla bakom en buskridå. En ensam rapphöna gick upp innan Tomas hann fram. Så var den dagen slut…

Nu kör vi!

 

Tomas och Tuula i palsternackorna

 

Tomas för Tuula paralellt med vägen som han blivit anvisad… Med facit i hand ska man nog vara lite mer ”olydig” som hundförare på prov!

 

När provet var avslutat fick mamma Nelly lufta sig lite på fältet. Vi ångrade nästan att vi inte anmält henne till elitklassen!

Under dagen fick vi rapporter från Frederik och Hanna som startade med Metso och Kaisa. Metso hade oturen att springa in i fågel några sekunder in i sitt första släpp! Han jobbade sedan på bra hela dagen men fick tyvärr inte till någon jaktbar situation. Även Kaisa hade en ensam rapphöna i sitt första släpp. Hon jobbade på bra till en början men började sedan mattas och få problem med magen. Det var en något nedslagen trio hundförare som återsamlades efter provdagen. Två som haft fågel men inte fått till det, och en som jobbat på men inte haft fågel… Stackars lilla Kaisa var dessutom helt slut och mådde inte alls bra.

Dagen efter startade Metso och Tuula på spåret. Kaisa var fortfarande dålig med diarré så Hanna beslutade att stryka henne. Metso och Tuula fixade sina spår prickfritt, båda startade lösa. Även om vi hade förlorat chansen att gå till pris så var det ett bra tillfälle för hundarna att få ytterligare träning och proverfarenhet. Syskonen var båda två lika coola och fokuserade på uppgiften under dagen.

Tomas och Frederik med Tuula och Metso inför spårstart.

 

Frederik blir intervjuad av den ”flygande reportern” Roger.

 

Tomas och Tuula ❤

Fjärde syskonet Mira och husse Christopher startade på fält samma dag. Mira hade en del fågel på vingarna under dagen, men har för lite jakterfarenhet i bagaget så hon ville inte ta för sig och söka ut ordentligt. Det blev inget fältbetyg för henne heller. Motgångarna var inte slut med de uteblivna fältbetygen, på kvällen blev Kaisa sämre med både kräkningar och diarré så tillslut blev Hanna och Gustaf tvungna att åka till veterinären akut med henne. Dom blev kvar där till långt in på natten medan Kaisa fick dropp och det togs prover. Det verkade som om hon drabbats av en elak magbakterie som blommade ut och tog över när hon ansträngde sig under provet. Stackars Hanna och Gustaf! Två unga och ambitiösa hundmänniskor som dessutom haft mycket oflyt med sitt hundägarskap redan innan… Vi led verkligen med dom 😥

Efter en ”ledig” dag då vi passade på att turista lite på ön avslutades provet på lördagen med vattenarbete för den kvarvarande syskontrion medan Kaisa fick vila och kurera sig. Alla tre klarade uppgiften, Metso och Tuula fick full pott medan Mira som inte tränat så mycket innan behövde en del övertalning innan hon bärgade anden.

Mor och dotter busar på stranden vid Ljugarn

 

Vi kollade in raukarna vid Folhammar i närheten av Ljugarn.

 

Christopher och Mira laddar för vattenarbetet.

 

Tuula efter väl genomfört vattenarbete.

Summa summarum; Inga framgångar för Team Kungshällans på riksprovet 2017, men ett trevligt och välarrangerat prov på fantastiska marker! Vi är glada och tacksamma för att fyra av våra valpköpare slöt upp och visade upp sina hundar. Hoppas vi kan återkomma och gå jaktprov på Gotland i framtiden – och då med lite bättre framgångar! 😉

Väl hemma igen fick täta rapporter om Kaisas återhämtning från Hanna. Både matte och hund är riktiga fighters som inte lät sig nedslås av motgångarna på Gotland. I slutet av oktober startade dom på fältprov och bärgade hem ett fint 2:a pris! Som om inte det vore nog så följdes det ett par veckor senare upp av ytterligare 2:a pris med 7:a på fält! 😀 Om det inte vore för att Kaisa var i höglöp i samband med eftersöksgrenarna i somras hade det blivit ett 1:a, men nu räckte inte poängen hela vägen fram. Men vad gör väl det, att gå till pris 2 gånger på 3 starter med en unghund är en stor bedrift, vi blev så stolta och glada!

” Vinnare är den som kommer igen!”

/Maria