Bettans långa resa…

Tomas och Christopher med halvsystrarna Bettan och Nelly i släpp, några minuter senare inträffade olyckan.

Till er valpköpare som väntar med spänning på nya bilder av valparna: tyvärr måste jag hålla er på halster tills i kväll eftersom husse/fotoassistenten har dragit till fjälls över dagen för att köra skoter, så vi kan inte ta några nya individuella bilder förrän ikväll. Men det har hänt mycket på hundfronten senaste dagarna så jag tänkte passa på att berätta lite.

I Oktober var vi ner till Enköping med Ormkullegänget för att träna och starta på fältprov. Första dagen då vi tränade på Bolunda inträffade en smått osannolik olycka. Bettan missbedömde ett dike som hon skulle hoppa över, och föll så illa på ett trasigt cemetrör att hennes lårben gick rakt av. Som tur var så befann vi oss bara någon kilometer från Strömsholms djursjukhus, så vi åkte dit i ilfart och fick operera henne akut. De proffsiga veterinärerna lappade ihop henne, och efter en intensiv och omtumlande helg kunde vi åka hem med en titanförstärkt slagen hjältinna och Nitro som nybakad jaktchampion!

 

Bettan ligger på undersökningsbordet, Matte är orolig…

 

 

Frakturen var ingen vacker syn…

Bettans lårben, stiftat skruvat och förstärkt med skena.

 

 

Slagen hjältinna utanför Strömsholm innan vi åkte hem.

 

Efter hemkomsten väntade en lång perid med rehabilitering för Bettan. Vi fick bära henne upp och ut för trapporna, hon fick bara koppelrastas fem minuter i taget några gånger om dagen. Eftersom brottet satt i lårbenet gick det inte att gipsa.

Det blev ett pusslande, vi fick turas om att ha henne med i bilen på jobbet och gå ut och rasta henne flera gånger per dag. En gång i månaden åkte vi till veterinärstationen Kusthöjden i Härnösand och röntgade henne för att veterinärerna skulle kunna följa läkningen. Veterinärräkningarna blev förstås skyhöga, men som tur var så hade vi en bra försäkring på Bettan och vårt försäkringsbolag Folksam är bra att ha och göra med.

En period blev hon sämre och ville inte stödja på benet, vid röntgen konstaterades att hon hade infektion kring en av skruvarna. Det blev en kur med antibiotika, och läkningen drog ut på tiden. När vi röntgade henne nu i Februari tyckte dock veterinärerna att läkningen var så pass bra att vi inte skulle behöva röntga henne mer. Vi fick också klartecken att öka på motionsdosen till Bettans stora lycka. Det är inte lätt att hålla en energiladdad turbohund som henne i stillhet under promenaderna då hon ser de andra hundarna sträcka ut i full galopp! Hemma har hon ändå tagit konvalcensen med ro, hon kan ligga lugn och stilla i sin korg hur länge som helst.

Men så för ett par veckor sedan blev hon sämre igen och ville inte stödja på benet. Tomas konsulterade vår veterinär Björn Sturengk på Kusthöjden, och fick en tid för röntgen igen. Det visade sig infektionen i kring skruven kommit tillbaka och var sämre. Rekommendationen var att operera ut allt ”skrot”, och det illa kvickt! Och helst skulle det ske på Strömsholm eftersom det krävdes specialverktyg och en kompetent ortoped för att genomföra operationen. Ingen av oss var sugna på en 120 mils resa tur och retur igen, och dessutom måsta ta ut ännu mer semesterdagar från jobbet… Men Björn var så hjälpsam och tillmötesgående, han ringde runt bland sina kollegor, och kunde tillslut rekommendera den nyöppnade Bromee djurklinik på Frösön, på betydligt närmare håll för oss! Där fanns både kompetens och verktyg. Sagt och gjort, i fredags fick Bettan tid för operation och Tomas åkte upp med henne.

 

Veterinären Johan Bromee i färd med att skruva loss allt ”skrot” ur Bettans lår.

 

Slagen hjältinna igen…

 

Titanskenan, skruvarna och tråden som höll ihop Bettans lårben…

 

Så var vi där igen då… med en ihopsydd hund neddrogad med starka mediciner mot smärtan, och en lång rehabiliteringsperiod framför oss. Självklart ställer vi oss frågan, är det värt det? Gör vi det för vår egen skull eller Bettans? Det får ju finnas gränser för hur mycket man låtea ett djur genomgå, hon har ju ingen chans att bestämma själv, men veterinärerna vi varit i kontakt med ända från början har hela tiden sagt att prognoserna är goda att hon ska bli återställd och kunna jaga igen. Vi hoppas verkligen det. För ett liv som halt krympling är inget värdigt liv för en arbetande vorsteh. Bettan som äntligen blommat ut och visat sin fulla potential som jakthund vill vi verkligen ge en ärlig chans att komma tillbaka!

 

/Maria