Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Ny jaktchampion!

Så har vi då fått vår fjärde jaktchampion, den tredje med vårt kennelnamn:

SEJCH Kungshällans UF Tuula

Tuula fick även en inteckning i vandringspriset ”Orrspelet” för bästa resultat under Solbergsprovet. Storebror Patron har sedan tidigare två inteckningar.

Det känns riktigt stort! 😀 Tuula är den yngsta hittills av våra hundar som uppnår den åtråvärda titeln (2 år och 4 månader) och hon gjorde det med bravur, en 8:a på skogsprov. Det är också första gången någon av våra hundar får ett så högt fältbetyg på skogsprov, den det svåraste fältslaget att bemästra. Vi upphör aldrig att imponeras av vår lilla tjej som varit så självklar ända sen hon var valp ❤

Men vägen till det sista 1:a priset var allt annat än spikrak. Inför den här hösten hade vi siktet inställt på att ge Tuula så många chanser på jaktprov som vi bara kunde, det var hon värd! Hon lyckades knipa ett 1:a pris på fjällprov i Klimpfjäll, men sedan började motgångarna. Andra dagen var det busväder på fjället med regn och stormvindar från alla håll. Tuula kämpade på och hittade fågel, men det blev ingen jaktbar situation. Tredje och sista dagen invaderades fjället av skjutglada italienare som spridde ut de få ripor som fanns för vinden så provgruppen hittade bara några enstaka fåglar, eller så markerade hundarna nedslagsplatser där den italienska skyttelinjen svept fram och fällt fågel. Tuula fick mycket släpptid de två återstående provdagarna, men det blev ingen fler premie den helgen.

Tuula lunchvilar i Klimpfjäll

Efter provet åkte vi vidare till stugan i Kittelfjäll. Efter en vilodag med stugpyssel tog vi en tur upp på fjället. Tyvärr är många områden stängda så det fanns inte så mycket att välja på. Vi fick en fin dag på fjället i skönt väder, men tyvärr ont om fågel. Vi hittade en kull på hela dagen och en singelripa som Tuula lyckades spika och matte fälla, så dagen blev räddad 🙂 Sen hade vi kontakt med några skogsfåglar på vägen ner från fjället. Vädret blev sämre så vi jagade ingen fler dag utan ägnade oss åt att fylla på vedförrådet inför vintern och åkte hem till våra fågelrika skogsmarker i stället.

Tuula fjällracer

 

Fint på fjället så här års.

 

Tuula med en singelripa som matte fick fälla för henne i Kittelfjäll.

Lite senare kom Tomas och Tuula med på ett särskilt prov i Gräftåvallen, även där fortsatte missflytet. Lång släpptid men ingen fågelsituation. Sista chansen var skogsprovet i Solberg den 6-7 oktober, vid det laget hade Tomas börjat tappa hoppet och kände att han bränt på tok för många värdefulla jaktdagar på att kuska runt på prov utan resultat. Men om man har ett mål i sikte måste man satsa hårt och vara beredd på att det kan bli ett antal misslyckade försök längs vägen. Om man bryter ihop och ger upp efter första motgången så kommer man ingen vart! Och vi vet ju vad Tuula går för, så Tomas bröt ihop och försökte på nytt…

Första dagen i Solberg blev ytterligare en nolla till protokollet, men dag två så stämde äntligen allt! Fåglarna var skygga, Tomas visslade in Tuula från stånd två gånger men fåglarna hade hunnit dra när han och domaren följde henne tillbaka. Tredje gången gillt satt en tjäderhöna kvar så det blev en godkänd fågelsituation. Domaren berömde henne mycket och sa att han gärna velat ta med sig henne hem 😉

Nu är jaktproven ett avslutat kapitel för Tuula i och med championatet, hädanefter blir det 100% jakt. Men nästa år när riksprovet arrangeras i skog känns det väldigt lockande att anmäla henne! Riksprov är ju ändå lite mer än ett vanligt prov, en lite festligare tillställning som också innebär många trevliga möten med likasinnade vorstehnördar, uppfödare och inte minst hundar!

Nu ska jag (Maria) återuppta försöken att skrapa ihop tre CK:n så Tuula kan få lägga till ett utställninschampionat, det borde inte vara helt omöjligt eftersom hon överlag fått excellent med bra kritik och har ett CK i juniorklass. Även där gäller det att inte ge upp när man snubblar på mållinjen gång på gång 😉

Tuulas bror Metso och husse Frederik startade också i Solberg, tyvärr hade dom stolpe ut. Skogen är inte lätt, speciellt så här pass sent på hösten! Men sedan tidigare i höst har dom lyckats ta ett fint 2:a pris på skogsprov i Dalarna, ett av få ekipage som lyckades gå till pris under den provhelgen, samt ett 2:a pris på fjäll i Mittådalen. Metso är en härlig kille med samma egenskaper som syrran Tuula, så bara dom har lite flyt framöver så kommer fler och högre premier på jaktprov.

Stolt Metso på fjället. Foto: Frederik von Essen

Syrran Kaisa har varit otursförföljd med skador och löp som ställt till jakt- och provplanerna för matte Hanna som var taggad att starta i öppenklass med henne den här hösten. Men hon har i alla fall hunnit fixa middag till husse och matte 🙂

Nöjd Kaisa efter väl utfört arbete. Foto: Hanna Elgemyr.

Brorsan Matti har gjort eftersöksgrenarna i sommar men husse la krutet på att finslipa honom på jakt och avvaktar med provstart. Han har också vuxit upp till en stark jakthund och drar sig inte för att apportera räv.

Matti – stolt som en tupp! Foto: Samuel Jakobsson.

Vi har också fått trevliga rapporter från Kyllikki och husse Simon som vid det här laget blivit ett sammansvetsat team i skogen.

Stolt och nöjd Kylli. Foto: Simon Hellgren.

Vi blir så glada att få rapporter från valpköparna och se att hundarna vi fött upp får göra det dom älskar och är födda till ❤ Överlag utifrån de rapporter vi fått så är det mycket motor i UF kullen. Flera jagar i mycket skogen, hundarna är fortfarande ungdomligt ivriga och brister en del i kontakten, det gör även Tuula. Med jämna mellanrum får man påminna henne vem som styr jakten. Det är inte helt lätt att lära sig hantera skygga skogsfåglar, så det blir ett antal stötar för de jaktsugna ungdomarna innan dom lär hur dom ska ta sig an dom. Men ju mer man är ute och jagar tillsammans, desto mer stärks samarbetet och med åldern lär sig hunden att om man håller bra kontakt med den som bär bössan och tar det lugnt och tänker till när det börjar lukta tjäder brukar det löna sig i form av härliga smällar och översvallande beröm från bössbäraren. Lyckan när man får fälla en rejäl gammeltupp efter fint samarbete är oslagbar!

Tuula med sin första gammeltupp.

Nu ska vi själva fortsätta njuta av den milda fågelrika hösten och hoppas på många fler fina dagar till i skogen innan vintern slår till. Nästa vecka är vi lediga båda två, planen var att ta en sen tur till Kittelfjäll, men med tanke på den dåliga riptillgången och många stängda områden så känns det som att gå över ån efter vatten… I stället ska vi försöka göra några turer till högre belägen skogsmark här hemma för att prova på lite nya marker där det också kan finnas en del ripa.

Hösten är en härlig tid!

/Maria

 

Annonser


Lämna en kommentar

Riksprovet, och resten av hösten som gick

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här! Det var en intensiv period i September med junkkari i Finland, riksprovet på Gotland, jakt och mycket annat. Jag hade tänkt skriva ett referat direkt efter riksprovet och visa alla bilder jag tagit men luften gick ur mig när vi landat och sedan har det bara inte blivit av… Vi får ofta uppskattning för vår hemsida och mina blogginlägg, inte många vorstehkennlar  skriver längre blogginlägg nu för tiden, de flesta har mest ”basfakta” om sina hundar på hemsidan och möjligtvis kortfattade nyhetsinlägg. Det är så enkelt att lägga upp  blänkare med bilder och korta nyheter på facebook, och så gör även vi. Facebook är så smidigt att hantera från mobilen, men jag tycker det är kul att skriva lite längre och mer personligt i bloggform, och när det dessutom uppskattas är det ju ännu roligare att skriva 🙂

Nu har snön bäddat in vårt landskap i sitt vita täcke, och skogsjakten med hundarna tog abrupt slut. Tomas och Patron gjorde ett sista försök att jaga förra helgen, bara för att konstatera att snön är för djup, åtminstone för den tvåbente jägaren… Skidor skulle fungera, men det blir strapatsrika färder med långa transportsträckor i vårt kuperade Höga kusten-landskap innan man når riktigt bra jaktmarker såsom öppna myrlandskap. Det rimmar inte så bra med de korta decemberdagarna. Vi gillar ju vintern och skid/skoterföret, men har under de senaste mediokra vintrarna med barmark ända in på nyåret börjat uppskatta möjligheten till skogsjakt med hundarna även under vintern! Nästan som om man blir lite avis på norrbottningarna med sina flacka lättforcerade tallhedar, eller sörlänningarna med sina fält där det går att jaga ända in på vårkanten 😉 Nu får vi och hundarna gilla läget och i stället ägna oss åt härliga kickspark- och skidturer, snart går det att köra upp vårt vinterstråk över tjärnen och vidare ut på Ångermanälven. Kanske försöker vi oss på någon toppjaktstur under julledigheten.

Jakthösten har annars varit bra i våra hemmaskogar med god fågeltillgång. Vi gjorde ingen fler fjälltur eftersom riptillgången var riktigt dålig i år. Tomas är den som jagar flitigast, tack vare sitt skiftjobb som gör att han kan komma ut fler dagar. Han är alltid noga med att alla hundar ska få rättvist fördelad jakttid 😉 Patron och Tuula är förstås favoriterna, den lilla ”adepten” har gjort stora framsteg i höst och är nu riktigt duktig på skogen. Hon har visat tendenser till rapportering som vi försöker uppmuntra med förhoppningen att hon ska bli en lika säker rapportör som storebror Patron.

Tuula och husse med den första skogsfågeln han fällt för henne. Oktober 2017.

”Drottningen” efter en fin dag i skogen.

Vår drottning Nelly har fått en renässans, hon har haft en tendens att gå för stort med dålig kontakt i skogen men efter ett par ”utvecklingssamtal” var det som om vi fick en ny hund! Hon är ju i grunden duktig på att hitta och hantera fågel, nu känns det som att man är ett team med henne i skogen. Nelly är fräsch och spänstig, man kan inte tro att hon snart fyller nio år.

Dimma som är jämnårig börjar däremot känna av sin ålder. I höst har hon ofta blivit stel och halt efter jakten, hennes kropp är inte lika ändamålsenligt byggd som Nellys, det sliter säkert mer när hon börjar bli till åren. Därför har hon inte fått lika många jaktdagar som de andra.

Riksprovet i början av oktober var en av höstens efterlängtade höjdpunkter, vi var grymt taggade inför resan till Gotland! Allt stämde så väl just i år, Svenska vorstehklubben firade 100 år 2017 och det arrangerades extra många prov och aktiviteter, det sammanföll perfekt med att vi just i år hade en kull lovande unghundar i precis lämplig ålder! Riksprovet arrangeras enbart i unghundsklass och elitklass, så man har oftast bara en chans att starta sin unghund, nästa chans kommer om eller när man avancerat upp i elitklass. Vi hade hoppats att fler av våra valpköpare skulle ta chansen att starta sina hundar, men var i alla fall glada för den ”laguppställning” vi blev med fyra Kungshällare i unghundsklass.

Vi bodde fantastiskt fint i ett hus i Ljugarn på östra Gotland. Enda nackdelen var att vi hade en bit att åka till samlingsplatsen som var i Kneippbyn på andra sidan ön så det var inte läge att delta i de kringaktiviteter som anordnades av arrangörerna SVK Östra och Gotland, men vårt lilla gäng hade mysigt ändå med gemensamma middagar och en massa hundsnack på kvällarna. Christopher och Anna som hade sin lille son med sig bodde i Kneippbyn, men kom ut och hälsade på oss och passade på att träna lite apportering och vatten med Mira.

Team Kungshällan framför huset i Ljugarn. Frederik och Metso, Tomas med Tuula och mamma Nelly, Hanna med Kaisa och Christopher med Mira.

 

Samling och upprop inför fältprovet.

 

Delar av ”Team Kungshällans” utanför Kneippbyn.

Först ut att starta på fält var Kaisa, Metso och Tuula. Vi hamnade i varsin grupp och olika platser på ön. Vädret var bra men med besvärlig blåst som gjorde det svårt för de unga hundarna att kalibrera vittringen och spika fåglarna. Vår grupp hade gott om fågel överlag, men det blev i vartenda släpp stolpe ut för Tomas och Tuula som konstant lyckades hamna på den sida av fälten där det inte var någon fågel. Vi fick se många hundar stöta fågel under dagen, i vårt område var det enbart rapphöns. Tuula pinnade på bra, om än inte lika stort och snabbt som hon gjorde på junkkari men husse var nöjd och domaren tyckte hon jobbade på bra. Vi gick både över stubbåkrar, vallar, trädor och det för oss ”exotiska” underlaget palsternacksodling! Det var en frodig grönska som hundarna fick jobba sig igenom. Just i ett sådant fält var domaren mycket otydlig vilket ledde till ännu mer konsekvenser till Tuulas nackdel. Inför släppet anvisade han riktningen parallellt med en väg. Tomas och Tuula började gå i den riktningen men parkamraten, domaren och skytten vek i stället av rakt in i fältet. Givetvis var det ju där i andra änden av fältet som rapphönsen låg, parkamraten fick sin fågelsituation medan Tomas och Tuula snopet fick se på från andra kanten som han lydigt följt. Domaren påstod sedan att Tomas gått åt fel håll och Tuula lämnat osökt mark… :/ Vi fick sedan på nåder mer släpptid efter att Tomas påtalat att Tuula faktiskt inte gjort något fel (de flesta andra hundarna hade gott om stötar i bagaget) men det var tydligen inte vår dag. Lilltjejen jobbade på i stora fina slag sitt sista släpp men fåglarna lyste med sin frånvaro. När vi hade bara 50-talet meter kvar till bilarna blev Tuula stilla bakom en buskridå. En ensam rapphöna gick upp innan Tomas hann fram. Så var den dagen slut…

Nu kör vi!

 

Tomas och Tuula i palsternackorna

 

Tomas för Tuula paralellt med vägen som han blivit anvisad… Med facit i hand ska man nog vara lite mer ”olydig” som hundförare på prov!

 

När provet var avslutat fick mamma Nelly lufta sig lite på fältet. Vi ångrade nästan att vi inte anmält henne till elitklassen!

Under dagen fick vi rapporter från Frederik och Hanna som startade med Metso och Kaisa. Metso hade oturen att springa in i fågel några sekunder in i sitt första släpp! Han jobbade sedan på bra hela dagen men fick tyvärr inte till någon jaktbar situation. Även Kaisa hade en ensam rapphöna i sitt första släpp. Hon jobbade på bra till en början men började sedan mattas och få problem med magen. Det var en något nedslagen trio hundförare som återsamlades efter provdagen. Två som haft fågel men inte fått till det, och en som jobbat på men inte haft fågel… Stackars lilla Kaisa var dessutom helt slut och mådde inte alls bra.

Dagen efter startade Metso och Tuula på spåret. Kaisa var fortfarande dålig med diarré så Hanna beslutade att stryka henne. Metso och Tuula fixade sina spår prickfritt, båda startade lösa. Även om vi hade förlorat chansen att gå till pris så var det ett bra tillfälle för hundarna att få ytterligare träning och proverfarenhet. Syskonen var båda två lika coola och fokuserade på uppgiften under dagen.

Tomas och Frederik med Tuula och Metso inför spårstart.

 

Frederik blir intervjuad av den ”flygande reportern” Roger.

 

Tomas och Tuula ❤

Fjärde syskonet Mira och husse Christopher startade på fält samma dag. Mira hade en del fågel på vingarna under dagen, men har för lite jakterfarenhet i bagaget så hon ville inte ta för sig och söka ut ordentligt. Det blev inget fältbetyg för henne heller. Motgångarna var inte slut med de uteblivna fältbetygen, på kvällen blev Kaisa sämre med både kräkningar och diarré så tillslut blev Hanna och Gustaf tvungna att åka till veterinären akut med henne. Dom blev kvar där till långt in på natten medan Kaisa fick dropp och det togs prover. Det verkade som om hon drabbats av en elak magbakterie som blommade ut och tog över när hon ansträngde sig under provet. Stackars Hanna och Gustaf! Två unga och ambitiösa hundmänniskor som dessutom haft mycket oflyt med sitt hundägarskap redan innan… Vi led verkligen med dom 😥

Efter en ”ledig” dag då vi passade på att turista lite på ön avslutades provet på lördagen med vattenarbete för den kvarvarande syskontrion medan Kaisa fick vila och kurera sig. Alla tre klarade uppgiften, Metso och Tuula fick full pott medan Mira som inte tränat så mycket innan behövde en del övertalning innan hon bärgade anden.

Mor och dotter busar på stranden vid Ljugarn

 

Vi kollade in raukarna vid Folhammar i närheten av Ljugarn.

 

Christopher och Mira laddar för vattenarbetet.

 

Tuula efter väl genomfört vattenarbete.

Summa summarum; Inga framgångar för Team Kungshällans på riksprovet 2017, men ett trevligt och välarrangerat prov på fantastiska marker! Vi är glada och tacksamma för att fyra av våra valpköpare slöt upp och visade upp sina hundar. Hoppas vi kan återkomma och gå jaktprov på Gotland i framtiden – och då med lite bättre framgångar! 😉

Väl hemma igen fick täta rapporter om Kaisas återhämtning från Hanna. Både matte och hund är riktiga fighters som inte lät sig nedslås av motgångarna på Gotland. I slutet av oktober startade dom på fältprov och bärgade hem ett fint 2:a pris! Som om inte det vore nog så följdes det ett par veckor senare upp av ytterligare 2:a pris med 7:a på fält! 😀 Om det inte vore för att Kaisa var i höglöp i samband med eftersöksgrenarna i somras hade det blivit ett 1:a, men nu räckte inte poängen hela vägen fram. Men vad gör väl det, att gå till pris 2 gånger på 3 starter med en unghund är en stor bedrift, vi blev så stolta och glada!

” Vinnare är den som kommer igen!”

/Maria


Lämna en kommentar

Fågelfattig premiär och jubileumsprov

Då var säsongen igång, som vi längtat hela sommaren efter! Premiärveckan spenderade vi i Kittelfjäll, men så mycket till jakt blev det inte. Efter två dagsturer på fjället och två i skogslandet kunde vi konstatera att fågeltillgången är lika dålig som inventeringarna visat. Första dagen på fjället hade vi inte en fjäder, trots att vi gick med våra fyra hundar och Rolf gick med Jorm, så vi täckte stora ytor. Lite vittring var det enda som fanns. Andra dagen gick Tomas med Patron och Dimma, och dom lyckades hitta en kull och fick fälla några ripor och två morkullor som Patron hittade rätt på nere i björkskogen.

Fikarast på fjället, inte en ripa så långt ögat och hundnosen når!

 

Mor och son lyckades fixa några ripor åt husse

 

Patron har blivit en jäkel på att spika morkullor!

Jag och Tuula tog en lång skogstur tillsammans en av dagarna. Det är en fröjd att gå i gammelskogen ovanför stugan, som taget ur ”Tomtebobarnen” eller John Bauers bildvärld. Men det enda vi fick se var en gammeltupp som lättade på håll när han hörde mig. Tuula fick åtminstone stå för den färska legan, och för säkerhets skull följde jag henne med laddad bössa ifall det skulle ligga fler fåglar kvar, men icke.

Den stolta fjälltoltan invid en liten silvrig bäck

 

I detta landskap trivs man…

Jag fick i alla fall se ordentligt nu hur hon jobbar i skogen, och det verkar också vara medfött! Hon går snabbt och lätt som en liten vessla i regelbundna ”åttor” framför mig i vinden. Jag hade astrohalsbandet på henne men behövde bara titta i enheten för att hålla koll på vart jag själv var på väg, Tuula visste jag alltid vart hon befann sig utan det elektroniska hjälpmedlet. Hemma i skogen kommer vi knappast använda pejlen annat än när det blir dags att träna in rapporteringen (om den inte kommer spontant vill säga).

Tomas och Patron tog också en skogstur en annan dag men dom kammade noll. Om inte dom två hittar fågel -ja då är skogen verkligen tom 😉 !

Så när jakten var så dålig ägnade vi i stället veckan åt att fortsätta renovera stugan, och vi fick mycket gjort! En ny täljstenskamin är installerad, en trycktank och en hel del måleriarbeten utvändigt. Konstigt nog är det roligare att jobba och fixa på stugan än hemma på det egna huset 😉 Och när vi är fyra som håller på, vi och mina föräldrar, så blir det resultat fort. Vi kommer nog att åka upp en liten sväng till för att installera skorstenen till kaminen, men det blir nog knappast någon jakt då. Ingen mening att nöta på i fågeltomma marker när vi har så pass bra skogsjakt in på knuten här hemma.

Fasadmålning och vätskepaus 😉

 

Dukat för middag på fjolårets ripor

 

Kvällsmys på uteplatsen

Direkt efter veckan i Kittelfjäll kopplade vi på husvagnen och åkte vidare till Arvidsjaur och jubileumsprovet i skog! Jag var först ut att starta med Tuula på lördagen i ”Ladypokalen”, ett prov för enbart kvinnliga startande. Det är ett prov jag velat vara med på i många år! Det var många anmälda till provhelgen från så gott som alla vorstehklubbens lokalavdelningar, riktigt kul!

Nu fick vi för första gången inviga förtältet till husvagnen! Det krävdes en hel del tankekraft och diskussioner innan vi räknat ut hur alla pinnarna skulle sitta….

Vår provgrupp fick gå på fantastiskt fina marker med gammelskog och stora gyllengula myrar. Provdagen började lovande då en hund hade två ripkullar i sitt släpp, men sen blev det skralare med fågel. Tuula sökte snabbt och lätt precis som tidigare, hon var lite väl självständig ett tag men skärpte sedan till sig och sökte jättefint i mina ögon. Mitt över dagen blev det varmt och nästan vindstilla, det var precis då som Tuula sprang rakt in i en ripkull hon inte kände… 😦 Hon blev så paff att hon tvärstannade. Hon fick lång släpptid, vi var ute i marken ända till 17.00 som var absolut deadline för provdagen, men tyvärr hittade vi ingen fler fågel.

Fantastiska skogsmarker i Arvidsjaur!

 

Mattes lilla skogsturbo ❤

 

Fikarast, det var varmt och skönt i solen men ack så lite vind för en ung vorstehnos att arbeta med.

Medan Tuula och jag gick prov hade Tomas en fin förmiddag med Dimma och Patron, han löste kort på ett skogsområde strax utanför Arvidsjaur. Dom hade gott om orrkullar, och den ena efter den andra ”skrytbilden” ramlade in i min mobil medan jag gick i provgruppen. Vi skulle ha haft provet på den marken i stället!

Nöjda hundar (och husse) 🙂

På lördagen var det Tomas tur att gå prov med Tuula. Tyvärr blev det en upprepning av lördagen. Hon gick jättefint hela dagen ut och fick mycket beröm av domaren för sitt mogna sök, men ingen fågel! Det var riktigt synd om domaren Jonas Seger, som även dagen innan gått med sin provgrupp på ett fågeltomt område och inte fått dela ut ett enda pris till de duktiga hundar han fått se. Annars var det ju generellt bra med fågel i Arvidsjaur och de flesta grupperna hade gott om dom i sina partier, vi hade bara en jäkla otur att dra nitlott två dagar i rad och hamna på områden där fåglarna inte kände för att vara just då…

Tuula laddad för dag två i skogen med husse som förare.

 

Så vackert att man nästan blir tårögd…

 

Husvagnslivet är ganska mysigt ändå!

Vi vet ju vad vi har i vår lilla pärla Tuula, men det vore så himla kul att få det dokumenterat också. Nåväl, bara att bryta ihop och komma igen, vi har ju fler prov inplanerade! Härnäst väntar skogsjakt hemmavid, och sedan blir de Junkkari i Finland och riksprovet på Gotland. Vem vet, kanske kommer vi med på något särskilt prov senare på säsongen.

Trivsam middag och prisutdelning i ”Stockstugan” på Camp Gielas. Provet var trevligt och välarrangerat. Kul att träffa och utbyta erfarenheter med folk från hela vorstehsverige!

Under helgen var det även jubileumsprov i Mittådalen, och med facit i hand var det där vi skulle ha varit! Rapporterna på facebook från de som jagat i Jämtland och Härjedalen under premiärveckan var riktigt positiva jämfört med Västerbotten, och den goda fågeltillgången höll i sig under provhelgen i Mittådalen. Frederik och Metso startade i två dagar, första dagen blev det helt sonika för mycket flaxande vita vingar för den unga grabbens hjärna att hantera. Andra dagen jobbade han på fint och fick gott omdöme för sitt sök, men tyvärr fick dom inte till någon fågelsituation. Hanna och Kaisa skulle också ha startat, men en skärskada i tassen gjorde att dom fick stanna hemma.

Från de flesta av de andra kullsyskonen får vi regelbundna rapporter via vår facebookgrupp för valpköpare, tyvärr har de som jagat i Västerbotten liksom vi haft dåligt med fågel. Men ungdomarna visar fina takter. Dom har mycket jaktmotor, och något som verkar genomgående är också klövviltsintresse och skallande drev 😉 Det är ju i egentligen ingen felaktig egenskap, vorstehn är ju i grunden en allroundjakthund och ska kunna användas till stötjakt, men drev på ren är ju inget man direkt önskar sig på fjället… Vi får nog samtliga ta ett och annat ”utvecklingssamtal” med våra ungdomar, vår egen lilla juvel Tuula är inget undantag! 😉

Ståtliga djur på fjället. Se men inte röra 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Kennelträff och riksutställning

Förra helgen arrangerades ”Härnösandshelgen” med bland annat avelskonferens och riksutställning. Vi passade på att bjuda in våra valpköpare från UF kullen till en liten träningsträff under lördagen innan utställningsdagen. Det blev en liten tapper skara som dök upp på lördag, Hanna och Gustaf med Kaisa, Frederik med Metso och Samuel med Matti. Tillsammans med Tomas fick ungdomarna träna släpspår och senare vattenapport nere vid vår tjärn. Alla gjorde fina framsteg under dagen, nu är det bara att fortsätta jobba på med momenten så fixar ni eftersöksgrenarna och kan starta på fältprov i höst 🙂

 

Matti skuttar in med måsen efter att ha spårat upp och apporterat den

 

Metso lämnar av

 

Kaisa på väg in efter spåret, ivrigt påhejad av matte 🙂

 

Matti på väg in med dummyn som han apporterat i vattnet

 

Metso på ingående

 

Kaisa rivstartar

 

Oops 😉

 

Vi provade även ÖKL apport med skott

 

Kaisa styr målmedvetet mot ”vattenkråkan”

 

Metso stiftar bekantskap med räven, den var intressant! 🙂

 

Kaisa bjuder upp räven till dans

 

Jag (Maria) spenderade lördagen på avelskonferensen som hölls på Härnösands teater, det var många intressanta frågor om våra raser, deras användning, hälsa och jaktens utveckling i framtiden som avhandlades.

På söndag var det dags för riksutställning. Där anslöt även Johanna och Torbjörn med Väinö och Cecilia och Simon med Kyllikki så det blev totalt sex av kullsyskonen som visades i juniorklassen. Jag visade Nelly i championklass, hon håller fortfarande stilen vid åtta års ålder men med den hårda konkurrensen från yngre och spänstigare championtikar så blev hon inte placerad.

Kungshällans UF Väinö ”Turbo” – very good. Tyvärr hade Turbo blivit ordentligt solblekt och pälsen var i fällning så det drog ned betyget. Men han är otroligt snygg och välutvecklad, så när pälsen är i ordning igen tvivlar vi inte att Johanna och Turbo kommer regera i utställningsringen!

 

Kungshällans UF Matti – very good. Matti ”lillebror” har haft sämst start av alla i kullen med sin blygsamma födelsevikt på 300 g. Men det har han tagit igen med råge! Den unga kroppen är fortfarande i utveckling och med åldern kommer mer massa och pondus.

 

Kungshällans UF Metso – excellent. En stilig och välutvecklad ung kille.

 

Kungshällans UF Kaisa – good. Den unga damen brås på sin mor och mormor, högbent och slank ”byggd för fart”. Hon är fortfarande i utveckling och med åldern och mer muskelmassa kommer betygen bli högre.

 

Kungshällans UF Kyllikki – very good. Hon är också den lätta högbenta modellen som brås på mamma Nelly. Vackra rena linjer, som bara kommer bli bättre med åldern!

 

Kungshällans UF Tuula, vår egen lillstumpa ❤ excellent med CK, 2:a bästa tik i juniorklass. Husse sa redan när hon var ett par veckor att hon är speciell, och han har haft rätt hittills! Hon är inte bara tidigt mogen jaktligt, hon är också tidigt utvecklad rent fysiskt.

 

Maria och Nelly i championklass

 

Skönt väder med växlande molnighet. Vi ”slog läger” invid stranden så vi fick både skön havsbris och hundarna kunde betrakta änderna som simmade utanför stranden. Gådeåparken i Härnösand är verkligen en perfekt plats för hunduställningar!

 

Vi ställde även upp i uppfödarklass och avelsklass. I den förstnämnda hamnade vi på tredje plats av fyra grupper. Även här var det hård konkurrens, vår ”laguppställning” bestod av Nelly med sina junioravkommor Tuula, Metso och Väinö. De andra grupperna bestod mest av äldre välutvecklade hundar. I avelsklassen anslöt även Kyllikki, då hamnade vi på första plats men konkurrensen var obefintlig då vi var enda avelsgruppen 😉

Vi är jätteglada att fem av våra valpköpare ställde upp och visade sina hundar – stort tack till er ❤ Det var intressant att se dem så här vid strax över ett års ålder. Det är tydligt att vissa brås mer på Nelly och andra mer på Ura. Tuula och bröderna Väinö och Metso är mycket lika sin far, dom är kraftigare och mer kroppsligt utvecklade. Kaisa och Kyllikki är mycket lika sin mor, lätta och slanka i kroppen och senare i utvecklingen. När dom mognat och lagt på sig mer massa kommer betygen på utställningarna att bli högre 🙂 ”Lillebror” Matti fick ju den sämsta starten av alla, men han har vuxit ordentligt på höjden! Nu återstår för honom att växa och utvecklas ”på bredden” 🙂

Är det riksutställning så vill man ju visa upp det finaste man har, så jag hade även anmält Jorm i championklass. Men tråkigt nog så upptäckte vi i sista momangen att hans vaccination gått ut så vi fick lov att lämna honom hemma 😦 Men i stället kunde vi glädjas åt att hans kullsyster Rodedalens Falla fick sitt sista CK och blev champion!

 

SEUCH Rodedalens Falla (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

 

Kullbrorsan, ”vår” SEUCH Rodedalens Jorm som tyvärr inte fick visa upp sig på riksutställningen.

Det var otroligt hög kvalitet på tikarna i jaktklassen, 24 stycken anmälda varav hela 17 stycken fick excellent. Domaren kände sig tvungen att ge en förklaring: -”ni tror väl att jag är tokig som delar ut så många excellent, men jag måste säga att dessa tikar är alla av MYCKET god kvalitet!” Av alla dessa vackra damer hamnade Falla på femte plats. Stort grattis till ägarna och uppfödarna Kent och Gertrud! Vi gläds åt att vår älskade och saknade Nitros avkommor fortsätter pappas bana. Falla är en lika go och fin hund som sin bror Jorm, samt en kompentent jakthund. För er som är sugna på en valp med intressanta linjer som inte är överanvända i aveln så kan vi tipsa om att Falla kommer att paras till årsskiftet. Kolla med Rodedalens kennel!

 

Glad midsommar alla hundvänner!

/Maria & Tomas


Lämna en kommentar

Gott nytt år!

gottnyttar2017

Så skriver vi 2017, som ett oskrivet blad i en alldeles ny dagbok ligger året framför oss och väntar. På hundfronten blir det extra spännande med tanke på att Svenska vorstehklubben firar 100 år, och det innebär fler hundaktiviteter än vanligt. Och vi har lyckats tajma in att ha en unghund just detta år! 😀

Som vi försöker intala våra ambitiösa valpköpare, man ska skynda långsamt med unghunden! Men nog är vi lockade att sikta på att delta i så många prov och utställningar som möjligt med vår lilla Tuula 😉

Men innan vi kastar oss in i det nya året tänkte jag skriva en liten resumé över året som gått.

2016 började i moll. Vi hade sett fram emot en valpkull mellan Nelly och Kuksapirtin Ura i slutet av 2015, men när hon gick tom var det bara att ställa in sig på att vänta ytterligare 6 månader för nästa försök. Vi hade många trevliga valpköpare på listan som vi fick göra besvikna…

Den 16 februari fick vi ta farväl av vår kära gamla krutgumma Strimma, vår första vorsteh som fyllt fjorton år. Från ena dagen till den andra blev hon tvärt dålig, ville inte äta och benen bar inte. Hon signalerade med hela sitt väsen att hennes tid var ute, beslutet var inte svårt att hjälpa henne över till de sälla jaktmarkerna. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, men det var inte lika chockartat för oss som när Nitro försvann så plötsligt i oktober 2013. Strimma hade levt sitt liv klart, vi hade sett henne passera sina bästa år, bli äldre och stelare i kroppen. Hon hade slutat jaga sedan ett par år tillbaka och levde ett stilla pensionärsliv, vi var mycket medvetna om att slutet kunde komma när som helst. Ett liv som hennes önskar vi att alla våra hundar får!  ❤

_DSC1755

I månadsskiftet februari/mars tog vi en liten tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. Det var tuffa förhållanden med mycket snö, även om vi alltid är sugna på att komma upp och jaga på vinterfjället så brukar de bästa dagarna infinna sig precis sista veckan innan jakten upphör den 15 mars.

DSC_7404

 

12733647_1046809978698313_1679394135485131385_n

Under våren funderade jag (Maria) som är den som ägnar mest tid och intresse åt avelsplanering, på vilken hane vi skulle välja till Nelly inför den kommande parningen. Vi tyckte mycket om Kuksapirtin Ura som vi besökte i Finland i höstas, han kom från friska och starka linjer och var en mycket trevlig bekantskap. Men en resa till Finland igen mitt i vintern kändes inte så lockande… jag kollade upp flera andra hanar men alltid stöp det i något. Och de mest använda ”avelsmatadorerna” utesluter jag. Hela tiden återkom jag till att Ura var den bästa kandidaten för Nelly. ura

Lösningen blev tillslut att vi lånade hem Ura när Nelly började löpa. Vi åkte över till Vasa och hämtade upp honom i början av mars. Direkt när vi kommit hem tog Tomas Patron med sig och åkte upp till svärfar Rolf i Kittelfjäll för att jaga, medan undertecknad agerade äktenskapsmäklerska hemmavid.

Efter att ha haft Ura hemma hos oss inför parningen blev jag ännu mer övertygad att han var precis rätt hane för Nelly. Han anpassade sig snabbt till sitt temporära hem, en riktigt go nallebjörn som jag blev otroligt fäst vid! Hans snälla ärliga blick säger allt  ❤

För mig blev vårvinterjakten under de bästa dagarna i mars förlorad i år till förmån för ”äktenskapsmäkleriet”. Jag fick täta rapporter från Tomas i Kittelfjäll. Han och svärfar Rolf hade fina dagar på fjället med halvbröderna Patron och Jorm. Efter några dagars jakt åkte dom ned till Mittådalen för att starta på vårprovet. Patron och Tomas hade flyt och fick 7-10 i ÖKL första 12795483_1056064577772853_95864786246521701_ndagen, och med det så var deras provhelg slut eftersom Patron redan hade ett 1:a pris i bagaget. För att få starta i elitklass behövdes först eftersöksgrenarna i både ÖKL och EKL. Brorsan Jorm som också behövde ett 1:a pris för biljetten till EKL hade tyvärr  inget flyt. Han kämpade tappert i det tunga föret, men fick hålla tillgodo med ett 2:a pris sista dagen.

Efter att jag åkt tillbaka till Vasa med Ura var det några otroligt långa veckor av väntan på att veta om kärleksmötet haft effekt! Vi hade tänkt göra ultraljud på Nelly, men fyra veckor efter parningen var hennes midjemått så pass stort att vi tyckte vi kunde skippa det. Glädjande nog hade många valpspekulanter valt att fortsätta vänta, så vi kunde äntligen lämna ett positivt besked!

 

72dpi_001

I början av maj var det definitivt ingen tvekan att det var liv i Nellys mage 🙂 Valplådan bars in och vi kände oss ganska erfarna och förberedda inför vår femte valpkull. Nelly var pigg och kry, hennes förra kull 2013 gick som smort, så vad kunde gå fel?

Men det kunde det tydligen! Nelly började visa tecken på annalkande nedkomst helt enligt schemat på dygn 63 efter parningen, hon var orolig, temperaturen sjönk och hon krafsade runt i valplådan. Timmarna gick men inget hände! Efter två dygn var min oro så stor att jag åkte in med Nelly till Sundsvalls djursjukhus som hade jour denna lördag. Hon fick både dropp och värkstimulerande injektion, men inget fick fart på förlossningen så tillslut vid 22-tiden på kvällen fick det bli kejsarsnitt. Nio pigga små valpar plockades ut, och på småtimmarna kunde jag utmattad av sömnbrist köra hem med de små liven i en kartong och Nelly något omtöcknad bak i bilen. Tomas som jobbat nattskift på fabriken fick träffa de nyfödda när han kom hem på morgonkvisten.

DSC_0187[1]

Nelly nyvaken på djursjukhuset med sina nyförlösta valpar

Anledningen till att Nellys förlossningsarbete inte kom igång var troligen att valparna var ovanligt stora (utom en liten hane som fick smeknamnet ”lillebror”). Nellys livmoder var så uttänjd att den kunde inte dra ihop sig till värkar. Vi hade ju hoppats på att kunna ta en tredje och sista kull efter henne, men när det blev komplikationer med den här kullen är det uteslutet. Nelly har passerat sju år och vi vill inte utsätta henne för några risker.

Efter den dramatiska förlossningen väntade åtta intensiva veckor då vi gick helt upp i valpkullen och den regelbundna korrespondensen med presumtiva valpköpare. Vi har aldrig tidigare haft ett sådant stort intresse för en kull, det kändes riktigt bra!

72dpi_032

Sommaren är en underbar tid att ha valpar, när småttingarna blivit runt tre veckor kunde vi börja ha dom ute allt mer och ”mockningen” blev mindre krävande. Storebror Patron gick helt upp i rollen som lekfarbror!

Så i mitten av juli var det dags för våra småttingar att flytta till sina nya hem, och vi kunde så sakteliga krypa ut ur ”valpbubblan”. Planen var från början att behålla en tikvalp för att fylla platsen i flocken efter mormor Strimma. Jag försökte i det längsta förhålla mig objektiv till tikvalparna i kullen, men Tomas hade på ett tidigt stadium bestämt sig för den enda skimmeltiken. – ”hon ÄR speciell, det ser du väl!?” Och i slutändan väljer man ju ändå med hjärtat, så skimmeltiken fick namnet Tuula och blev den som fick stanna kvar hos oss.

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

När syskonen flyttat vidtog direkt vår uppgift att fortsätta uppfostra Tuula till en harmonisk flockmedlem. Vi ägnade sommaren åt valp-anpassade övningar i inkallning, sitt och stanna. Så småningom också spontanapportering. Den lilla fröken uppfyllde alla våra förväntningar. Glad, frimodig och med huvudet på skaft. Under sensommaren fick hon följa med på en hel del bär- och svampplockarturer i skogen.

När premiären närmade sig längtade vi förstås till fjälls, men kände oss också missmodiga med tanke på den havererade fjälljaktsfrågan. Ingen lösning fanns i sikte, det såg ut att bli ytterligare ett år med invasion av norrmän och italienare, fullbokade områden och trängsel på fjället… Men vår stuga ligger ju i Kittelfjäll sedan 1980-talet, det är vår andra hembygd och vi längtar ständigt dit även om fjälljakten under premiärveckan inte längre är densamma. Vi valde därför att åka upp en vecka efter premiären för att vänta ut den värsta ”anstormningen”.

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live... ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live… ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Det blev bara två dagar på fjället, vi lyckades boka in oss på mindre populära områden som inte var fulltecknade. Men våra rutinerade hundar lyckades ändå vaska fram någon ripkull varje dag så vi fick lite jakt.

Dagens skörd

Dagens skörd

patrontjader

Resten av dagarna gick åt till att rikta gamla fjällstugan, pensionerade pappa/svärfar Rolf som är en riktig arbetsmyra har dragit igång projektet att fixa till den kära gamla stugan och vi försöker dra vårt strå till stacken eftersom vi också ser stugan som vår och spenderar mycket tid där. Mellan varven tog Tomas och Patron några sköna timmars skogsjakt i skogsmarkerna ovanför stugan där vi har jakttillstånd från markägaren.

Om dagarna på fjället blev få så fick vi desto bättre jakt på hemmaskogarna. Stammen av skogsfågel fortsätter att vara god och bjuder på många fina situationer. Tomas och Patron har varit de flitigaste jägarna, matte och brudarna har varit ute lite då och då. Vi gjorde ytterligare en tur till Kittelfjäll lite senare på hösten och fick två fina dagar på fjället medan vi ägnade resten av tiden åt stugrenovering.

Eftersom Patron fortfarande är ojämn på fjället och Tomas jobbschema denna höst krockade med de flesta jaktproven anmälde vi honom inte till något av fjällproven. Men skogsprovet i Solberg inföll på en lämplig helg, så Tomas anmälde sig och Patron. Det visade sig vara en lyckträff! Båda dagarna fick dom fina situationer, och två 1:a pris resulterade att Patron kunde titulera sig jaktchampion! Det var en rolig överraskning som vi inte förväntat oss!

patron_solberg

Tomas och Patron med domaren Janne Petterson, glad efter att ha fått fälla en präktig tjädertupp för Patron. Foto: Robert Lundgren

Men som ”di lärde” säger, ju mer man tränar (eller i Tomas och Patrons fall – jagar!) desto mer tur har man! Patron har tagit över pappa Nitros plats som husses favorit i skogen, under hösten har dom varit ute så gott som all ledig tid i tillsammans. Husse som blivit en allt mer rutinerad skogsfågeljägare har lärt sig läsa sin hund, och Patron har under de många timmarna i skogen lärt sig läsa sin husse och även börjat rapportera. När det kom till jaktprov gav deras fina samarbete i skogen utdelning.

Nu hänger vi upp ”Puttes” inramade championatdiplom under mamma Nelly och pappa Nitros på väggen, så ska han få ägna resten av sin tid att förgylla husses (och mattes, om jag får låna honom!) jaktdagar i skogen 🙂

Hösten fortsatte med skogsfågeljakt och en veckas ”frysboxfyllarjakt” i form av älgjakt. I slutet av oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll, den här gången fick även Tuula som blivit fem månader följa med på fjället för första gången. Det var dessutom hennes första kontakt med riktigt snöföre. Det tog inte lång stund innan hon fattade vad hon skulle göra, och vi fick se henne söka åtminstone viddmässigt som en öppenklasshund! Farten och stilen har hon definitivt ärvt av sin mamma och mormor 🙂 När vi kommit högt under fjället började hundarna markera, några vita ripor gick upp och vips så hittade vi Tuula i stånd! ”- Vad ska jag göra?” sa Tomas tvekande. -”Du måste ju gå fram och skjuta!” var det enda jag kunde svara. Sagt och gjort, Tuula avancerade upp en liten kull ripor, men tyvärr missade husse. Åh så han grämde sig, det hade varit något att få fälla första fågeln för sin fem månader gamla unghund!… Men det kommer fler tillfällen. Skynda långsamt var det ju… Men vi kunde konstatera att Tuula var mycket mogen för sin ringa ålder!

Full fart på fjället!

Full fart på fjället!

 

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

I november när valparna efter Nelly och Ura blivit 6 månader bjöd vi in till en första kennelträff. Den första dagen förlades i Häggdånger hos Kenth Gustafsson, där valparna fick prova på träning med duvor bland annat. Dagen efter ägnade vi åt träning på våra rapphöns. Vi blev mycket nöjda med de egenskaper vi såg hos valparna, trygga och frimodiga med tydlig av och på knapp – det bådar gott! Sex av nio valpar med tillhörande ambitiösa och trevliga hussar och mattar fick vi träffa under helgen.

72_dpi_126

 

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly :)

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly 🙂

 

I skrivande stund går jaktsäsongen mot sitt slut här hemma. Tomas och Patron har varit ute så ofta dom kunnat under de korta dagarna så här i midvintertid, men vädret har växlat mellan kyla och värme och den lilla snö som kommit har tinat flera gånger om, det gjorde tillslut skogsmarken för skarp för hundtassar. Strax före jul drog Patron på sig en sträckning och husse en tuff förkylning så nu får dom båda ta det lugnt ett tag. Själv har jag ägnat julledigheten åt dagliga långa sköna promenader med ”brudarna” i skogen. Vi har också börjat trappa upp kraven på lilla Tuula, hon apporterar klockrent hemma på gården utan större störningar. Men när jag tog med en dummy och testade lite apportering under skogspromenaden var allt hon lärt sig som bortblåst, det fanns så mycket annat intressant att ägna sig åt än att hämta dummy! Det märktes med all önskvärd tydlighet att den apportering vi hade på henne bara var baserad på hennes egen lust. Men efter att jag förstärkt kravet med ett nyp i örat några gånger förstod hon att det där med apportering är inget man gör bara när man själv behagar. Efter några sådana sessioner under promenaden apporterar hon glatt och tveklöst även om skogens dofter lockar. Hon är kvick att lära sig, tar åt sig av korrigeringar men blir fort glad igen när hon gör rätt och får beröm.

Vi provade häromdagen att dra små korta släpspår på runt 10 meter med en död kaja här på gården. Det fixade Tuula klockrent och levererade in kajan i ett säkert grepp. Vi kommer att fortsätta träna så tills vi har kommit upp i unghundsklassens 150 meter långa spår.

72_dpi_045En sån härlig tjej vi fått i vår lilla fröken, vi är båda så otroligt fästa vid henne. En riktig ”drömhund” med alla önskvärda egenskaper! Nu ser vi närmast fram emot vårvinterjakten i Kittelfjäll. Och vi är otroligt sugna på att anmäla henne till vårprovet i Mittådalen, trots att hon precis kommer att kvala in åldersmässigt i unghundsklassen.

Och sen kommer våren och sommaren med träning av eftersöksgrenarna och eftersöksprov. Riksutställningen i Härnösand i juni, sen kommer hösten med jaktpremiären, riksprov på Gotland… vi har verkligen ett spännande år framför oss! Och som grädde på moset så fick hela jägarsverige en fin julklapp, jaktpolitiken är äntligen ändrad så att vi kommer att få ripjaktspremiären för oss själva. Utländska jägare som inte har någon närmare koppling till Sverige får vänta till efter 15 september innan dom får lösa kort. Det ska bli så skönt att slippa trängas på fjället, kanske känslan från förr åter igen kan infinna sig.

2017 blir ett bra år, det känner jag på mig!  🙂

/Maria

 


Lämna en kommentar

Kennelträff med UF kullen

Förra helgen ordnade vi kennelträff för UF kullen. Det är ju lite chansartat att bjuda in till en träff i november då dagarna är korta och vädret kan vara bistert, tuffa omständigheter om man råkar vara en 6 månaders vorstehvalp… Men vi ville vänta tills dom nått 6 månader så dom blivit någorlunda mogna för att palla med två dagars träning. Glädjande nog så slöt hela 6 av 9 valpar med hussar och mattar upp! Och hade inte magsjukan ställt till det i sista minuten så hade även två till varit med.

Veckan innan träffen slog vintern till med full kraft, mest snö kom det ute vid kustbandet men när helgen närmade sig bäddades även Ådalen in i vitt. Men på lördagen då vi träffades hos Kenth Gustafsson i Häggdånger sken solen och värmde till och med en aning.

En vacker vinterdag i Häggdånger

En vacker vinterdag i Häggdånger

Vi fick börja med lite lydnadsövningar, sedan tog Kenth fram duvorna. Vi fick först prova hundarnas reaktion då han släppte en duva framför nosen. Fokus var på att husse/matte hela tiden ska agera lugnt och tryggt så att hunden vänjer sig vid att en flaxande fågel inte är så märkvärdigt. Valparna visade på ett imponerande naturligt lugn, självklart var det spännande när duvan kom och svepte förbi nära nosen, men när den var borta i periferin så var alla snabba att koppla av igen och fokusera på sin matte/husse. Inget omotiverat pip eller stress märktes av i gruppen. Svårigheten stegrades när vi sedan fick göra inkallning och Kenth släppte en duva över hunden som var på väg in. Alla löste detta imponerande bra! Vi fick också gå in en sväng i kaninhägnet med kopplade hundar bara för att testa hundarnas reaktion. Kaninerna som sprätte iväg var otroligt spännande och triggande för ungdomarna!

72_dpi_071

72_dpi_121

På det hela taget blev vi otroligt imponerade över våra valpar, så lugna trygga och fokuserade! Vi har märkt de egenskaperna hos vår egen Tuula, och resten av syskonen är likadana. De flesta har inte tränat i grupp tidigare, men dom klarade ändå av att fokusera på sin förare och gå in i passivt läge utan gnäll och stress i väntan på sin tur. Det är lätt att glömma bort att dom är bara sex månader! 🙂 Det är ju jobbigt både för hund och förare att vara på kurs, jag var själv helt slut i huvudet när dagen var till ända, både av att lyssna och ta till mig av det Kenth förmedlade, notera hur valparna betedde sig och inte minst fotografera alltihop 😉 Men här är några kloka råd vi fick med oss:

-”Valiumberöm”. Prata lugnt och beröm lågmält, då blir hunden mer benägen att lyssna. Ett ”kvittrande” glatt beröm kan göra att hunden blir onödigt uppspelt.

-Prata inte mer än nödvändigt, var tydlig! Ett skarpt och dovt -NEJ! i samma sekund som hunden gör något otillåtet i stället för en harang i stil med -”hur många gånger ska jag måsta säga åt dig att du får inte….” Tjata aldrig! Reagerar inte hunden – agera!

-Timing. Både beröm och korrigering måste komma i exakt rätt tidpunkt för att hunden ska förstå vad som är rätt/fel.

-Kroppsspråk. Hunden läser oss hela tiden, använd handtecken och agera som en trygg värdig ledare. En sådan som är värd att dyrka och vara till lags!

-Efter en fågelsituation, sätt hunden och låt den sitta en stund. Agera lugnt själv och gå ett varv runt hunden. Så lär vi hunden att inte rusa vidare direkt och riskera att stöta upp kvarvarande fåglar.

72_dpi_126

Från vänster: Tomas och Tuula, Kenneth och Ville, Frederik och Metso, Hanna och Kaisa, Samuel och Elin med Matti, Rebecka och Viktor med Mielikki.

Andra dagen fick valparna träffa på rapphönsen. De flesta har inte varit med om att hitta fågel själv än, så i början skuttade dom mest planlöst omkring, rastade sig och åt lite gräs. Men efter första kontakterna blev det helt annan fart på dom! Det krävs ju många fågelkontakter innan ståndet klickar till ordentligt, men vi fick åtminstone se ansatser. Och alla blev definitivt ”väckta” på fågel och började så smått att koppla på näsan och söka medvetet. Tuula har ju ett försprång i och med att vi kan träna henne när som helst, så hon fick gå i koppel och i stället träna på att hålla sig lugn när syskonen hade fågelkontakter. Det var skönt att konstatera att hon fixade det utan gnäll och protester.

Det går inte att undgå att Kaisa är Nellys dotter ;)

Det går inte att undgå att Kaisa är Nellys dotter 😉

 

Metso står!

Metso står!

 

Matti vs rapphöna - action!

Matti vs rapphöna – action!

 

Delta vs rapphöna

Delta vs rapphöna

Tack alla ni som kom för en trevlig helg! Förutom att det alltid är trevligt att träffas, snacka hund och jakt så är det mycket värdefullt för oss att få se och utvärdera våra valpar, och vi är mer än nöjda med vad vi sett 🙂 Fler bilder finns på vår facebooksida. Nästa träff planerar vi att hålla i Mittådalen på vårfjället, det ser vi fram emot!

/Maria

 


Lämna en kommentar

Dan före dan…

Länge sedan jag skrev något nu, och i morgon är det magiska datumet vi och så många andra räknar ned till; Den gyllene Premiären! För ovanlighetens skull befinner vi oss inte i Kittelfjäll redo att ge oss ut på fjället. Anledningarna är flera, dels för att Tomas jobbschema i år stämmer dåligt både med jakt och jaktprov, och dels för att vi som så många andra tröttnat på trängseln på fjället under de första dagarna jakten är lovlig. Premiärdagen i fjol var ingen rolig upplevelse, när vi väl lyckats med konststycket att hitta ett jaktområde som inte var fullbokat, och sedan lösa kort via den överbelastade struliga tjänsten Nature IT fick vi sedan inrätta oss i ett ”lämmeltåg” av andra jägare och hundar när vi gick upp på fjället. Väl uppe var det svårt att ta ut en riktning utan att stöta ihop med andra gäng. Vi hade jägare både framför och bakom oss, samt på båda sidorna om oss. Förutom att jaktupplevelsen inte blir det man önskat sig, milsvida vidder att sakta vandra och låta hundarna söka av, så kändes det dessutom en smula osäkert med tanke på den stora mängden jägare med varsin hagelbössa på alltför liten yta… Lyckligtvis var det dessutom ont om fågel så det hördes inte många knallar från de många bössor som befann sig på fjället.

_DSC4071

Milsvida fjäll, bara att vandra dit näsan/nosen pekar. Så vill vi ha det!

Nej detta är åt helsicke… grundproblemet är att jaktpolitiken havererat. Av rädsla för att bli ifrågasatta av EU så släpptes den svenska fjälljakten helt fri 2007. Det innebär att alla, så väl svenskar som utlänningar kan lösa jaktkort för statens marker på samma villkor. Det har länge varit populärt bland framförallt norrmän och italienare att jaga ripa under de första premiärveckorna, och efter 2007 har det formligen blivit ”invasion” i fjällvärlden. Med tjänsten NatureIT, då man bokar jaktkorten själv har det blivit ännu värre. Populära jaktområden blir snabbt fullbokade av framförallt utländska jaktturister. Ortsbor och övriga svenskar försöker desperat klämma in sig i leden och få en chans att jaga, men många ger upp jagar i skogen eller försöker få tag i privat mark i stället. Regeringen har lovat att göra något åt detta och införa nya regler som gynnar svenska jägare i första hand, men ännu har inget hänt. Nu när premiären närmar sig är det beklämmande att läsa många jägarvänners frustrerade inlägg på facebook när dom försöker försöker få plats att jaga… Jag skulle kunna lägga in massvis med länkar till allt som skrivits i media och jaktpress, men bara googla ”fjälljaktsfrågan” så finns det hur mycket som helst att läsa. Det finns en grupp på facebook ”Frågan om fjälljakten” som samlar information och där debatter förs. Företrädarna för gruppen har tagit fram bra förslag och presenterat för regeringen, men inget händer…

Men vi längtar ju till vårt Kittelfjäll, invasion eller inte! Så vi kommer att åka upp till helgen när den första ruschen förhoppningsvis lagt sig. Vi har inte så stora förhoppningar att fylla baglimit, årets ripinventering visar på en nedgång, men bara att komma upp på fjället några dagar och se hundarna jobba är njutbart i sig. För oss är det också efterlängtade semesterdagar med god mat och dryckjom i vår fjällstuga. Mina föräldrar Rolf och Monica med Jorm är redan där uppe. Pappa som är en riktig arbetsmyra har satt igång projektet med att rikta och så småningom renovera ”gammstugan”, och vi kommer också att hugga i och hjälpa till med det när vi kommer upp. Så det blir inte bara jakt, mat och dryckenskap vi kommer ägna veckan åt 😉

Paradiset på jorden...

Denna kära efterlängtade vy…

Till bords vid Rolf nytillverkade rustika bord

Fjolårets premiärmiddag på förstklassig stjärnkrog = vid Bergsjön med fjällens om fond

Ripmiddag på fjolårets skörd

Moder naturs rika gåvor. Ripa från fjället, kantareller och tranbär från skogen samt potatis och grönsaker från egen odling.

Här hemma har vi varit ute i skogen på våra jaktmarker några gånger och rekat, och den goda tillgången på gråfågel verkar hålla i sig! Vi jobbar båda två denna vecka, men i morgon efter jobbet blir det nog en kort jakttur efter de tjäderkullar vi lokaliserat.

Lilla Tuula har fått följa med till skogs en hel del på kortare turer, framförallt då matte plockat blåbär. Hon är en lättsam och härlig individ som vi redan fäst oss mycket vid, vi har nog inte haft en sådan cool valp sedan Nitro! Han var som en liten farbror redan som lillvalp, och man kan nog säga att Tuula är som en liten ”tant” 😉 Hon har en inre trygghet som gör att hon lätt slappnar av när det inte är aktiviteter på gång. Vi har fått rapporter från nästan alla valpköparna, och dom ger likartade beskrivningar av sina valpar. Vi hade förmånen att passa lilla Kaisa några dagar när husse och matte Hanna och Gustaf var iväg på fjälljaktskurs med Mattias Westerlund med sin äldre hund Speldammens Yaxi. Det var intressant att se de två systrarna Tuula och Kaisa tillsammans. I början hade dom lite svårt att komma överens, båda två är självsäkra unga damer och ingen ville underkasta sig den andre. Men när dom väl hittat sina roller blev dom bästisar.

Tuula 13 veckor

Tuula 13 veckor

Kaisa 13 veckor

Kaisa 13 veckor

Kaisa och Nelly - stöpta i samma form :)

Kaisa och Nelly – stöpta i samma form 🙂

Kaisa och Nelly på blåbärstur

Kaisa och Nelly på blåbärstur

Det syns tydligt att Kaisa brås mer på mamma Nelly, hon är mer högbent och lättare i kroppen samt livligare i temperamentet (även om husse och matte tycker att hon är en väldigt lugn valp). Tuula är mer kompakt i sin kroppsform, lugnare och ser ut att brås mer på pappa Ura. Vi passade på att ta lite bilder av tjejerna, båda ser ut att bli snygga och välvinklade. Fler bilder finns på vår facebooksida. Vi ser fram emot att höra mer från valparna efterhand dom växer och utvecklas, och hoppas kunna dra ihop en liten träff i november när dom hunnit bli sex månader.

premiar15_180

En riktig ”skitjakt” önskar vi alla jägarvänner därute! 😉 😉

/Maria & Tomas