Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Kennelträff och riksutställning

Förra helgen arrangerades ”Härnösandshelgen” med bland annat avelskonferens och riksutställning. Vi passade på att bjuda in våra valpköpare från UF kullen till en liten träningsträff under lördagen innan utställningsdagen. Det blev en liten tapper skara som dök upp på lördag, Hanna och Gustaf med Kaisa, Frederik med Metso och Samuel med Matti. Tillsammans med Tomas fick ungdomarna träna släpspår och senare vattenapport nere vid vår tjärn. Alla gjorde fina framsteg under dagen, nu är det bara att fortsätta jobba på med momenten så fixar ni eftersöksgrenarna och kan starta på fältprov i höst 🙂

 

Matti skuttar in med måsen efter att ha spårat upp och apporterat den

 

Metso lämnar av

 

Kaisa på väg in efter spåret, ivrigt påhejad av matte 🙂

 

Matti på väg in med dummyn som han apporterat i vattnet

 

Metso på ingående

 

Kaisa rivstartar

 

Oops 😉

 

Vi provade även ÖKL apport med skott

 

Kaisa styr målmedvetet mot ”vattenkråkan”

 

Metso stiftar bekantskap med räven, den var intressant! 🙂

 

Kaisa bjuder upp räven till dans

 

Jag (Maria) spenderade lördagen på avelskonferensen som hölls på Härnösands teater, det var många intressanta frågor om våra raser, deras användning, hälsa och jaktens utveckling i framtiden som avhandlades.

På söndag var det dags för riksutställning. Där anslöt även Johanna och Torbjörn med Väinö och Cecilia och Simon med Kyllikki så det blev totalt sex av kullsyskonen som visades i juniorklassen. Jag visade Nelly i championklass, hon håller fortfarande stilen vid åtta års ålder men med den hårda konkurrensen från yngre och spänstigare championtikar så blev hon inte placerad.

Kungshällans UF Väinö ”Turbo” – very good. Tyvärr hade Turbo blivit ordentligt solblekt och pälsen var i fällning så det drog ned betyget. Men han är otroligt snygg och välutvecklad, så när pälsen är i ordning igen tvivlar vi inte att Johanna och Turbo kommer regera i utställningsringen!

 

Kungshällans UF Matti – very good. Matti ”lillebror” har haft sämst start av alla i kullen med sin blygsamma födelsevikt på 300 g. Men det har han tagit igen med råge! Den unga kroppen är fortfarande i utveckling och med åldern kommer mer massa och pondus.

 

Kungshällans UF Metso – excellent. En stilig och välutvecklad ung kille.

 

Kungshällans UF Kaisa – good. Den unga damen brås på sin mor och mormor, högbent och slank ”byggd för fart”. Hon är fortfarande i utveckling och med åldern och mer muskelmassa kommer betygen bli högre.

 

Kungshällans UF Kyllikki – very good. Hon är också den lätta högbenta modellen som brås på mamma Nelly. Vackra rena linjer, som bara kommer bli bättre med åldern!

 

Kungshällans UF Tuula, vår egen lillstumpa ❤ excellent med CK, 2:a bästa tik i juniorklass. Husse sa redan när hon var ett par veckor att hon är speciell, och han har haft rätt hittills! Hon är inte bara tidigt mogen jaktligt, hon är också tidigt utvecklad rent fysiskt.

 

Maria och Nelly i championklass

 

Skönt väder med växlande molnighet. Vi ”slog läger” invid stranden så vi fick både skön havsbris och hundarna kunde betrakta änderna som simmade utanför stranden. Gådeåparken i Härnösand är verkligen en perfekt plats för hunduställningar!

 

Vi ställde även upp i uppfödarklass och avelsklass. I den förstnämnda hamnade vi på tredje plats av fyra grupper. Även här var det hård konkurrens, vår ”laguppställning” bestod av Nelly med sina junioravkommor Tuula, Metso och Väinö. De andra grupperna bestod mest av äldre välutvecklade hundar. I avelsklassen anslöt även Kyllikki, då hamnade vi på första plats men konkurrensen var obefintlig då vi var enda avelsgruppen 😉

Vi är jätteglada att fem av våra valpköpare ställde upp och visade sina hundar – stort tack till er ❤ Det var intressant att se dem så här vid strax över ett års ålder. Det är tydligt att vissa brås mer på Nelly och andra mer på Ura. Tuula och bröderna Väinö och Metso är mycket lika sin far, dom är kraftigare och mer kroppsligt utvecklade. Kaisa och Kyllikki är mycket lika sin mor, lätta och slanka i kroppen och senare i utvecklingen. När dom mognat och lagt på sig mer massa kommer betygen på utställningarna att bli högre 🙂 ”Lillebror” Matti fick ju den sämsta starten av alla, men han har vuxit ordentligt på höjden! Nu återstår för honom att växa och utvecklas ”på bredden” 🙂

Är det riksutställning så vill man ju visa upp det finaste man har, så jag hade även anmält Jorm i championklass. Men tråkigt nog så upptäckte vi i sista momangen att hans vaccination gått ut så vi fick lov att lämna honom hemma 😦 Men i stället kunde vi glädjas åt att hans kullsyster Rodedalens Falla fick sitt sista CK och blev champion!

 

SEUCH Rodedalens Falla (SEUCH SEJCH Ormkullens E´Nitro – SEJCH Sångbergets Roda)

 

Kullbrorsan, ”vår” SEUCH Rodedalens Jorm som tyvärr inte fick visa upp sig på riksutställningen.

Det var otroligt hög kvalitet på tikarna i jaktklassen, 24 stycken anmälda varav hela 17 stycken fick excellent. Domaren kände sig tvungen att ge en förklaring: -”ni tror väl att jag är tokig som delar ut så många excellent, men jag måste säga att dessa tikar är alla av MYCKET god kvalitet!” Av alla dessa vackra damer hamnade Falla på femte plats. Stort grattis till ägarna och uppfödarna Kent och Gertrud! Vi gläds åt att vår älskade och saknade Nitros avkommor fortsätter pappas bana. Falla är en lika go och fin hund som sin bror Jorm, samt en kompentent jakthund. För er som är sugna på en valp med intressanta linjer som inte är överanvända i aveln så kan vi tipsa om att Falla kommer att paras till årsskiftet. Kolla med Rodedalens kennel!

 

Glad midsommar alla hundvänner!

/Maria & Tomas

Annonser


Lämna en kommentar

Långfredag på Långtora

Nu var det ett tag sedan jag skrev något, det har hänt en del sen sist! Vi har hunnit starta på tre prov med Tuula, först på vårfjäll i Mittådalen och senast i går på fält nere i Långtora.

Eftersom Tomas jobbar hela påsken blev det ingen fjälltur för oss i år. Jag hade anmält mig till en fältkurs med särskilt prov på Gotland som jag och Tuula tänkte roa oss med, men tyvärr var jag för sent ute så kursen blev fulltecknad. Men då såg jag att SVK Östra hade lediga platser på ett särskilt prov på Långtora, så jag skyndade mig att anmäla.

Vi åkte söderut på skärtorsdagen, längs vägen mötte vi långa köer av påskfirare på väg till fjälls men i den södergående filen var det befriande lite trafik. Vi övernattade i en mysig stuga en liten bit från anläggningen på Långtora. På fredagsmorgonen vaknade jag av att en fasantupp höll konsert för sitt harem av hönor utanför stugknuten. Tuula och jag smög ut för att ta en titt på dom, men tuppen rann iväg som en rem över åkern medan hönorna pilade iväg åt andra hållet. Men nu hade hon i alla fall fått en liten hint om att det bor långstjärtade fåglar i detta främmande landskap av stora öppna åkrar 🙂

Vi var sju startande ekipage för dagen, Tuula var den enda unghunden och troligen den enda som helt saknade erfarenhet av fältjakt. Vädret var bistert med isande vindar och snö i luften. Långkalsonger hade jag inte tänkt på att ta med mig, vi skulle ju söderut!? Hmm, jag började fundera vad vi gett oss in på… Förmiddagens partier låg en bit ifrån anläggningen på Långtora. Tuula fick starta först tillsammans med en münsterhane. Det tog en stund innan hon fick ordning på revieringen på de ovant öppna ytorna, men efter en stund började hon ”vindsurfa” riktigt fint. Målet var att hitta några samarbetsvilliga rapphöns, men tyvärr verkade dom ha flyttat sig den här tiden på året. Ett rapphönspar fick vi se i luften, tyvärr var det en hund som stötte dom och gick efter för långt så den fick kopplas. En annan hund hade oturen att få upp en hare i sitt släpp, och husse fick lyfta på kepsen. I tredje släppet fick vi gå på en stor fin stubbåker i bra vind. Parhundarna före oss hade korn på en springande fasantupp, men den sluge rackaren hann undan. Av de fält-erfarna deltagarna i provgruppen fick jag veta att fasantuppar på våren är nästintill omöjliga att få till en vettig fågelsituation med. När det var Tuulas tur hade hon fått kläm på hur fältet skulle tas, matte fick njuta av att se henne kryssa med täta slag i värsta ”pointerfart” över stubben. Tyvärr var inga rapphöns hemma här heller…

Ovan terräng för oss som kommer från skog & fjäll…

 

Tuula väntar på sin tur.

Efter lunchen återstod för de fyra kvarvarande ekipagen att göra ett försök på de svårbemästrade fasanerna runt gården i Långtora, bära eller brista… Tuula fick börja. Från varje tätbevuxen enekulle hördes fasantupparnas gäckande kackel, jag såg också en och annan pila över de öppna ytorna. Vi gick ned vid en liten grusväg, och vid en rishög började Tuula markera tydligt. Hon tog an en löpa upp mot ett buskage, nöp till och precis då lättade en fasantupp som domaren saluterade. Det blev inte någon klockren situation, men domaren bedömde den som fullt jaktbar och tyckte att hon gjorde ett bra jobb, lugn i skott var hon också. Hon fick gå en stund till, sedan var vi färdigprovade. De tre kvarvarande hundarna fick gå ett bra tag till uppe bland ”fasankullarna” men tyvärr var det ingen av dom som fick till en jaktbar situation.

Kastapporten med en grann fasantupp fixade Tuula utan problem, hon till och med satte sig framför mig vid avlämningen. Mattes lilla duktiga tjej! Jag var så stolt över henne att jag kunde spricka ❤

Betyget landade på fält: 7 och apport: 10, efter genomförda eftersöksgrenar i sommar kommer det bli ett 1:a pris i UKL och Tuulas första jaktprovsmerit 🙂

Resan hem gick lätt, jag stannade till på en fika och lite hundsnack utanför Hudiksvall hos Frederik, Catrin och Tuulas bror Metso, som vuxit upp till en maskulin stilig ungherre, mycket lik sin syster. Han har också samma coola mentalitet som henne.

Vi har konstaterat att Tuula är den mest mogna unghund vi någonsin haft, en naturbegåvning med otrolig motor! Det kan ju tyckas att vi har bråttom med att ränna på prov med en så ung hund, men när hon visat så fina naturliga egenskaper tycker vi att hon är så värd att satsa på. Och jaktprov i unghundsklass ska ju vara en utvärdering av unga ”råa” hundars medfödda egenskaper. Vårprovet i Mittådalen blev en besvikelse. Inte för att Tuula gjorde oss besvikna, hon kämpade tappert i tungt före båda dagarna, fick mycket beröm och löften om högt fältbetyg av domarna men vad hjälpte det när vi inte hade någon fågel! Men nu kan vi luta oss tillbaka, njuta av våren och invänta sommaren med alla aktiviteter i form av spår & vattenträning, blodspår, apportering med mera. Vi hoppas kunna dra ihop en träff med UF-kullen, troligen i samband med SVK:s riksutställning som går av stapeln i Härnösand i år. Vi har fått rapporter från de flesta valpköparna, några har varit iväg på fjäll och fältträning och ungdomarna visar fina takter. Vi ser fram emot att träffa dom igen 🙂

Här är förresten filmen jag redigerade ihop av samlade filmsnuttar från jakten i Kittelfjäll. Jag har delat den på vår facebooksida men lägger in den här också.

 

Glad påsk!

/Maria, Tomas och flocken


Lämna en kommentar

Dagar att leva länge på…

Förra veckan var vi i Kittelfjäll, på grund av stugrenoveringen och vädrets nycker blev det bara två dagars jakt på fjället – men vilka dagar sen! Det är sådana dagar som man kan plocka fram ur minnet och leva länge på när vardagen är grå och trist 🙂

1000px_041

Min pappa Rolf har flyttat upp till Kittelfjäll sedan några veckor tillbaka tillsammans med Jorm och jämthunden Cavat, dom kommer bo i stugan ända fram till maj. Rolf lever pensionärslivet fullt ut, nu är projektet med renovering av den gamla ursprungliga stugan det han ägnar tiden åt. Men mellan varven då vädret är fint spenderar han och Jorm dagarna på fjället i jakt på ripa.

Rolf och Jorm i sitt vinterviste.

Rolf och Jorm i sitt vinterviste.

 

"Bodegan" tar form med Rolfs egensågade panel som jag betasat silvergrå.

”Bodegan” tar form med Rolfs egensågade panel som jag betasat silvergrå.

När vi kommer upp försöker vi dra vårt strå till stacken och ägna några dagar åt renovering. Den här turen stod det på agendan att transportera upp en del material, och fortsätta ställa i ordning den mysiga ”bodegan”, tidigare små sovrum som i stället ska bli en TV-hörna med grov väggpanel som pappa sågat på sin solosåg. Den kära gamla stugan från början av 80-talet som mamma och pappa byggde av mestadels återvunnet material börjar vara något bedagad. Nu återuppstår den bit för bit i ny fräsch skepnad 🙂

Ny farstukvist och en altan med integrerad bastu är på gång på baksidan.

Ny farstukvist och en altan med integrerad bastu är på gång på baksidan.

Men vi var förstås enormt förväntansfulla att få komma upp på fjället och jaga, framförallt att se vårt nya lilla hopp Tuula i action! Den första dagen vi spenderade på fjället bjöd på strålande sol, lagom temperatur på några minusgrader och så gott som vindstilla. Vi hade befarat att det skulle vara stenhårt före som Rolf rapporterat om från sina första jaktdagar, men tack och lov hade det kommit lite snö som bjöd på både tass- och skidvänligt före.

Tuula jagade från första släpp som om hon inte gjort annat. Trots bara en dags fjälljakt i höstas när hon var fem månader gammal gick hon direkt ut i stora fina slag, och vi kunde se att hon nyttjade både vinden och terrängen helt naturligt. När har hon lärt sig det?? Under dagen fick vi se henne både stå självständigt och sekundera brorsan Patron. Dagens enda läge för fällning blev för Patron, men det var bara slumpen som avgjorde. Det låter klyschigt och skrytigt – men vilken fantastisk hund vi har fått! Våra övriga hundar är ju inga dåliga jakthundar heller, men vi kan konstatera att Tuula är i en klass för sig. Ingen av de vi hittills haft har varit så komplett och mogen med så stort driv i så ung ålder. Det är vanligare att unghunden behöver en del stöd i början och gärna vill komma in och få bekräftelse mellan slagen. Det är också vanligt att unghunden vill haka på den äldre i söket för att få stöd, och inte minst brukar dom snabbt lista ut att den erfarne hittar mer fågel så det är bekvämare att ”följa John” än att söka själv. Eller så tröttnar man helt enkelt på att jaga och övergår till bus med parkamraten 😉  Men inte Tuula, hon kryssade självständigt upp och ned för backar med intressanta björksnår som hon systematiskt tog sig an. Mellan slagen kastade hon då och då en blick på oss för att hålla koll på riktningen och läsa av om husse eller matte ville något särskilt.

Tuula står uppe bland björkarna och Patron sekunderar, tyvärr lättade riporna innan vi kom i skottläge.

Tuula står uppe bland björkarna och Patron sekunderar, tyvärr lättade riporna innan vi kom i skottläge.

 

Patron står. När Tomas fällde en av riporna som gick upp fick vi syn på Tuula som sekunderade uppe på en snökant snett bakom.

Patron står. När Tomas fällde en av riporna som gick upp fick vi syn på Tuula som sekunderade uppe på en snökant snett bakom honom.

 

Tuula står och Patron sekunderar. Jag hann få några bilder, men när jag försökte inta skjutläge så flög dom.

Tuula står och Patron sekunderar. Jag hann få några bilder, men när jag försökte inta skjutläge så flög dom.

 

Flocken i vila

Flocken i vila

Den andra jaktdagen blåste det ganska rejält under turen upp på fjället. Jag tänkte att det kanske inte blir någon vidare jaktdag, men blåsten var tack och lov inte lika hård uppe på fjället. ”Tanterna” Dimma och Nelly fick stanna hemma i stugvärmen så vi hade bara Patron och Tuula med oss. Vi skidade längs en sjö, framförallt i björkskog. Efter bara en kort stund fick vi se Patron i stånd vid några björkar vid strandkanten. Lillasyster som kom in från motsatt håll stannade snällt upp i sekundering då hon fick syn på Patron, så vi kunde ta oss fram till dom i lugn och ro. Den ensamma ripan föll för Tomas hagelsprakare. Under timmarna som följde fick vi fortsätta njuta av syskonens fina samarbete. Ömsom stod och sekunderade dom varandra, alltid med full respekt för den andre… man blev rakt tårögd av att se dom ❤ Vi hade gott om ripa i flera kullar, men dom var varska och svårt att komma i skottläge innan dom tog till vingarna. Jag som hade 22:an fick inte någon chans, men Tomas med sin hagelbössa fick tillslut äran att fälla den första ripan för Tuula. Så klart måste vi ta en skrytbild 😉

 

Tuulas första ripa :)

Tuulas första ripa. Nu kan hon officiellt kalla sig jakthund 🙂

Patron gör skäl för sitt namn och är het i skottet, garvad jakthund och apportgalen som han är… Knallapporter och eftergångar lär nog Tuula också servera så småningom, men så här i början och med stundande vårprov i åtanke var vi noga med att ta det lugnt efter skott och fällning. Men sin egen ripa fick hon i alla fall prova att apportera, och det fixade hon prickfritt.

Som vanligt var jag beväpnad både med bössa och kamera, någon ripa fick jag inte läge att fälla men desto fler foton blev det! Och dessutom en hel del filmsnuttar, både från mobilen och Tomas ”kepskamera”, när jag får lite tid över ska jag redigera ihop en liten film. Tillsvidare finns fler bilder på vår Facebooksida. Nu ser vi fram emot nästa tur! Vi åker upp en sväng sista dagarna före 15 mars, det är då jakten och förhållandena på fjället brukar vara som bäst.

Och så en sista rolig nyhet! I dag föddes 70 stycken ”valpar” på Kungshällans kennel efter en ”dräktighet” på lite över fyra år! Sommaren 2012 fyllde vi tillsammans med några vänner ett ankare whisky hos Box destilleri som ligger i vår grannby. När whiskyn skulle döpas var det någon i gänget som föreslog att den skulle få namnet från vår kennel. Vi är så stolta över vårt lokala destilleri som är en riktig framgångssaga 🙂

Kungshällans whisky från Box destilleri

Kungshällans whisky från Box destilleri

Den gudabenådade drycken har fått höga betyg av whiskynördar och experter både i Sverige och utomlands. När det var dags att buteljera designade jag etiketten som också utgör ny logga för Kungshällans kennel. Som en liten morot har vi utlovat en flaska Kungshällans whisky till de valpköpare som för fram sin hund till jaktchampion, så det är bara att skynda på med meriteringen innan vi druckit upp alltihop 😉 😉

/Maria


Lämna en kommentar

Gott nytt år!

gottnyttar2017

Så skriver vi 2017, som ett oskrivet blad i en alldeles ny dagbok ligger året framför oss och väntar. På hundfronten blir det extra spännande med tanke på att Svenska vorstehklubben firar 100 år, och det innebär fler hundaktiviteter än vanligt. Och vi har lyckats tajma in att ha en unghund just detta år! 😀

Som vi försöker intala våra ambitiösa valpköpare, man ska skynda långsamt med unghunden! Men nog är vi lockade att sikta på att delta i så många prov och utställningar som möjligt med vår lilla Tuula 😉

Men innan vi kastar oss in i det nya året tänkte jag skriva en liten resumé över året som gått.

2016 började i moll. Vi hade sett fram emot en valpkull mellan Nelly och Kuksapirtin Ura i slutet av 2015, men när hon gick tom var det bara att ställa in sig på att vänta ytterligare 6 månader för nästa försök. Vi hade många trevliga valpköpare på listan som vi fick göra besvikna…

Den 16 februari fick vi ta farväl av vår kära gamla krutgumma Strimma, vår första vorsteh som fyllt fjorton år. Från ena dagen till den andra blev hon tvärt dålig, ville inte äta och benen bar inte. Hon signalerade med hela sitt väsen att hennes tid var ute, beslutet var inte svårt att hjälpa henne över till de sälla jaktmarkerna. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, men det var inte lika chockartat för oss som när Nitro försvann så plötsligt i oktober 2013. Strimma hade levt sitt liv klart, vi hade sett henne passera sina bästa år, bli äldre och stelare i kroppen. Hon hade slutat jaga sedan ett par år tillbaka och levde ett stilla pensionärsliv, vi var mycket medvetna om att slutet kunde komma när som helst. Ett liv som hennes önskar vi att alla våra hundar får!  ❤

_DSC1755

I månadsskiftet februari/mars tog vi en liten tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. Det var tuffa förhållanden med mycket snö, även om vi alltid är sugna på att komma upp och jaga på vinterfjället så brukar de bästa dagarna infinna sig precis sista veckan innan jakten upphör den 15 mars.

DSC_7404

 

12733647_1046809978698313_1679394135485131385_n

Under våren funderade jag (Maria) som är den som ägnar mest tid och intresse åt avelsplanering, på vilken hane vi skulle välja till Nelly inför den kommande parningen. Vi tyckte mycket om Kuksapirtin Ura som vi besökte i Finland i höstas, han kom från friska och starka linjer och var en mycket trevlig bekantskap. Men en resa till Finland igen mitt i vintern kändes inte så lockande… jag kollade upp flera andra hanar men alltid stöp det i något. Och de mest använda ”avelsmatadorerna” utesluter jag. Hela tiden återkom jag till att Ura var den bästa kandidaten för Nelly. ura

Lösningen blev tillslut att vi lånade hem Ura när Nelly började löpa. Vi åkte över till Vasa och hämtade upp honom i början av mars. Direkt när vi kommit hem tog Tomas Patron med sig och åkte upp till svärfar Rolf i Kittelfjäll för att jaga, medan undertecknad agerade äktenskapsmäklerska hemmavid.

Efter att ha haft Ura hemma hos oss inför parningen blev jag ännu mer övertygad att han var precis rätt hane för Nelly. Han anpassade sig snabbt till sitt temporära hem, en riktigt go nallebjörn som jag blev otroligt fäst vid! Hans snälla ärliga blick säger allt  ❤

För mig blev vårvinterjakten under de bästa dagarna i mars förlorad i år till förmån för ”äktenskapsmäkleriet”. Jag fick täta rapporter från Tomas i Kittelfjäll. Han och svärfar Rolf hade fina dagar på fjället med halvbröderna Patron och Jorm. Efter några dagars jakt åkte dom ned till Mittådalen för att starta på vårprovet. Patron och Tomas hade flyt och fick 7-10 i ÖKL första 12795483_1056064577772853_95864786246521701_ndagen, och med det så var deras provhelg slut eftersom Patron redan hade ett 1:a pris i bagaget. För att få starta i elitklass behövdes först eftersöksgrenarna i både ÖKL och EKL. Brorsan Jorm som också behövde ett 1:a pris för biljetten till EKL hade tyvärr  inget flyt. Han kämpade tappert i det tunga föret, men fick hålla tillgodo med ett 2:a pris sista dagen.

Efter att jag åkt tillbaka till Vasa med Ura var det några otroligt långa veckor av väntan på att veta om kärleksmötet haft effekt! Vi hade tänkt göra ultraljud på Nelly, men fyra veckor efter parningen var hennes midjemått så pass stort att vi tyckte vi kunde skippa det. Glädjande nog hade många valpspekulanter valt att fortsätta vänta, så vi kunde äntligen lämna ett positivt besked!

 

72dpi_001

I början av maj var det definitivt ingen tvekan att det var liv i Nellys mage 🙂 Valplådan bars in och vi kände oss ganska erfarna och förberedda inför vår femte valpkull. Nelly var pigg och kry, hennes förra kull 2013 gick som smort, så vad kunde gå fel?

Men det kunde det tydligen! Nelly började visa tecken på annalkande nedkomst helt enligt schemat på dygn 63 efter parningen, hon var orolig, temperaturen sjönk och hon krafsade runt i valplådan. Timmarna gick men inget hände! Efter två dygn var min oro så stor att jag åkte in med Nelly till Sundsvalls djursjukhus som hade jour denna lördag. Hon fick både dropp och värkstimulerande injektion, men inget fick fart på förlossningen så tillslut vid 22-tiden på kvällen fick det bli kejsarsnitt. Nio pigga små valpar plockades ut, och på småtimmarna kunde jag utmattad av sömnbrist köra hem med de små liven i en kartong och Nelly något omtöcknad bak i bilen. Tomas som jobbat nattskift på fabriken fick träffa de nyfödda när han kom hem på morgonkvisten.

DSC_0187[1]

Nelly nyvaken på djursjukhuset med sina nyförlösta valpar

Anledningen till att Nellys förlossningsarbete inte kom igång var troligen att valparna var ovanligt stora (utom en liten hane som fick smeknamnet ”lillebror”). Nellys livmoder var så uttänjd att den kunde inte dra ihop sig till värkar. Vi hade ju hoppats på att kunna ta en tredje och sista kull efter henne, men när det blev komplikationer med den här kullen är det uteslutet. Nelly har passerat sju år och vi vill inte utsätta henne för några risker.

Efter den dramatiska förlossningen väntade åtta intensiva veckor då vi gick helt upp i valpkullen och den regelbundna korrespondensen med presumtiva valpköpare. Vi har aldrig tidigare haft ett sådant stort intresse för en kull, det kändes riktigt bra!

72dpi_032

Sommaren är en underbar tid att ha valpar, när småttingarna blivit runt tre veckor kunde vi börja ha dom ute allt mer och ”mockningen” blev mindre krävande. Storebror Patron gick helt upp i rollen som lekfarbror!

Så i mitten av juli var det dags för våra småttingar att flytta till sina nya hem, och vi kunde så sakteliga krypa ut ur ”valpbubblan”. Planen var från början att behålla en tikvalp för att fylla platsen i flocken efter mormor Strimma. Jag försökte i det längsta förhålla mig objektiv till tikvalparna i kullen, men Tomas hade på ett tidigt stadium bestämt sig för den enda skimmeltiken. – ”hon ÄR speciell, det ser du väl!?” Och i slutändan väljer man ju ändå med hjärtat, så skimmeltiken fick namnet Tuula och blev den som fick stanna kvar hos oss.

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

När syskonen flyttat vidtog direkt vår uppgift att fortsätta uppfostra Tuula till en harmonisk flockmedlem. Vi ägnade sommaren åt valp-anpassade övningar i inkallning, sitt och stanna. Så småningom också spontanapportering. Den lilla fröken uppfyllde alla våra förväntningar. Glad, frimodig och med huvudet på skaft. Under sensommaren fick hon följa med på en hel del bär- och svampplockarturer i skogen.

När premiären närmade sig längtade vi förstås till fjälls, men kände oss också missmodiga med tanke på den havererade fjälljaktsfrågan. Ingen lösning fanns i sikte, det såg ut att bli ytterligare ett år med invasion av norrmän och italienare, fullbokade områden och trängsel på fjället… Men vår stuga ligger ju i Kittelfjäll sedan 1980-talet, det är vår andra hembygd och vi längtar ständigt dit även om fjälljakten under premiärveckan inte längre är densamma. Vi valde därför att åka upp en vecka efter premiären för att vänta ut den värsta ”anstormningen”.

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live... ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live… ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Det blev bara två dagar på fjället, vi lyckades boka in oss på mindre populära områden som inte var fulltecknade. Men våra rutinerade hundar lyckades ändå vaska fram någon ripkull varje dag så vi fick lite jakt.

Dagens skörd

Dagens skörd

patrontjader

Resten av dagarna gick åt till att rikta gamla fjällstugan, pensionerade pappa/svärfar Rolf som är en riktig arbetsmyra har dragit igång projektet att fixa till den kära gamla stugan och vi försöker dra vårt strå till stacken eftersom vi också ser stugan som vår och spenderar mycket tid där. Mellan varven tog Tomas och Patron några sköna timmars skogsjakt i skogsmarkerna ovanför stugan där vi har jakttillstånd från markägaren.

Om dagarna på fjället blev få så fick vi desto bättre jakt på hemmaskogarna. Stammen av skogsfågel fortsätter att vara god och bjuder på många fina situationer. Tomas och Patron har varit de flitigaste jägarna, matte och brudarna har varit ute lite då och då. Vi gjorde ytterligare en tur till Kittelfjäll lite senare på hösten och fick två fina dagar på fjället medan vi ägnade resten av tiden åt stugrenovering.

Eftersom Patron fortfarande är ojämn på fjället och Tomas jobbschema denna höst krockade med de flesta jaktproven anmälde vi honom inte till något av fjällproven. Men skogsprovet i Solberg inföll på en lämplig helg, så Tomas anmälde sig och Patron. Det visade sig vara en lyckträff! Båda dagarna fick dom fina situationer, och två 1:a pris resulterade att Patron kunde titulera sig jaktchampion! Det var en rolig överraskning som vi inte förväntat oss!

patron_solberg

Tomas och Patron med domaren Janne Petterson, glad efter att ha fått fälla en präktig tjädertupp för Patron. Foto: Robert Lundgren

Men som ”di lärde” säger, ju mer man tränar (eller i Tomas och Patrons fall – jagar!) desto mer tur har man! Patron har tagit över pappa Nitros plats som husses favorit i skogen, under hösten har dom varit ute så gott som all ledig tid i tillsammans. Husse som blivit en allt mer rutinerad skogsfågeljägare har lärt sig läsa sin hund, och Patron har under de många timmarna i skogen lärt sig läsa sin husse och även börjat rapportera. När det kom till jaktprov gav deras fina samarbete i skogen utdelning.

Nu hänger vi upp ”Puttes” inramade championatdiplom under mamma Nelly och pappa Nitros på väggen, så ska han få ägna resten av sin tid att förgylla husses (och mattes, om jag får låna honom!) jaktdagar i skogen 🙂

Hösten fortsatte med skogsfågeljakt och en veckas ”frysboxfyllarjakt” i form av älgjakt. I slutet av oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll, den här gången fick även Tuula som blivit fem månader följa med på fjället för första gången. Det var dessutom hennes första kontakt med riktigt snöföre. Det tog inte lång stund innan hon fattade vad hon skulle göra, och vi fick se henne söka åtminstone viddmässigt som en öppenklasshund! Farten och stilen har hon definitivt ärvt av sin mamma och mormor 🙂 När vi kommit högt under fjället började hundarna markera, några vita ripor gick upp och vips så hittade vi Tuula i stånd! ”- Vad ska jag göra?” sa Tomas tvekande. -”Du måste ju gå fram och skjuta!” var det enda jag kunde svara. Sagt och gjort, Tuula avancerade upp en liten kull ripor, men tyvärr missade husse. Åh så han grämde sig, det hade varit något att få fälla första fågeln för sin fem månader gamla unghund!… Men det kommer fler tillfällen. Skynda långsamt var det ju… Men vi kunde konstatera att Tuula var mycket mogen för sin ringa ålder!

Full fart på fjället!

Full fart på fjället!

 

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

I november när valparna efter Nelly och Ura blivit 6 månader bjöd vi in till en första kennelträff. Den första dagen förlades i Häggdånger hos Kenth Gustafsson, där valparna fick prova på träning med duvor bland annat. Dagen efter ägnade vi åt träning på våra rapphöns. Vi blev mycket nöjda med de egenskaper vi såg hos valparna, trygga och frimodiga med tydlig av och på knapp – det bådar gott! Sex av nio valpar med tillhörande ambitiösa och trevliga hussar och mattar fick vi träffa under helgen.

72_dpi_126

 

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly :)

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly 🙂

 

I skrivande stund går jaktsäsongen mot sitt slut här hemma. Tomas och Patron har varit ute så ofta dom kunnat under de korta dagarna så här i midvintertid, men vädret har växlat mellan kyla och värme och den lilla snö som kommit har tinat flera gånger om, det gjorde tillslut skogsmarken för skarp för hundtassar. Strax före jul drog Patron på sig en sträckning och husse en tuff förkylning så nu får dom båda ta det lugnt ett tag. Själv har jag ägnat julledigheten åt dagliga långa sköna promenader med ”brudarna” i skogen. Vi har också börjat trappa upp kraven på lilla Tuula, hon apporterar klockrent hemma på gården utan större störningar. Men när jag tog med en dummy och testade lite apportering under skogspromenaden var allt hon lärt sig som bortblåst, det fanns så mycket annat intressant att ägna sig åt än att hämta dummy! Det märktes med all önskvärd tydlighet att den apportering vi hade på henne bara var baserad på hennes egen lust. Men efter att jag förstärkt kravet med ett nyp i örat några gånger förstod hon att det där med apportering är inget man gör bara när man själv behagar. Efter några sådana sessioner under promenaden apporterar hon glatt och tveklöst även om skogens dofter lockar. Hon är kvick att lära sig, tar åt sig av korrigeringar men blir fort glad igen när hon gör rätt och får beröm.

Vi provade häromdagen att dra små korta släpspår på runt 10 meter med en död kaja här på gården. Det fixade Tuula klockrent och levererade in kajan i ett säkert grepp. Vi kommer att fortsätta träna så tills vi har kommit upp i unghundsklassens 150 meter långa spår.

72_dpi_045En sån härlig tjej vi fått i vår lilla fröken, vi är båda så otroligt fästa vid henne. En riktig ”drömhund” med alla önskvärda egenskaper! Nu ser vi närmast fram emot vårvinterjakten i Kittelfjäll. Och vi är otroligt sugna på att anmäla henne till vårprovet i Mittådalen, trots att hon precis kommer att kvala in åldersmässigt i unghundsklassen.

Och sen kommer våren och sommaren med träning av eftersöksgrenarna och eftersöksprov. Riksutställningen i Härnösand i juni, sen kommer hösten med jaktpremiären, riksprov på Gotland… vi har verkligen ett spännande år framför oss! Och som grädde på moset så fick hela jägarsverige en fin julklapp, jaktpolitiken är äntligen ändrad så att vi kommer att få ripjaktspremiären för oss själva. Utländska jägare som inte har någon närmare koppling till Sverige får vänta till efter 15 september innan dom får lösa kort. Det ska bli så skönt att slippa trängas på fjället, kanske känslan från förr åter igen kan infinna sig.

2017 blir ett bra år, det känner jag på mig!  🙂

/Maria

 


Lämna en kommentar

Dan före dan…

Länge sedan jag skrev något nu, och i morgon är det magiska datumet vi och så många andra räknar ned till; Den gyllene Premiären! För ovanlighetens skull befinner vi oss inte i Kittelfjäll redo att ge oss ut på fjället. Anledningarna är flera, dels för att Tomas jobbschema i år stämmer dåligt både med jakt och jaktprov, och dels för att vi som så många andra tröttnat på trängseln på fjället under de första dagarna jakten är lovlig. Premiärdagen i fjol var ingen rolig upplevelse, när vi väl lyckats med konststycket att hitta ett jaktområde som inte var fullbokat, och sedan lösa kort via den överbelastade struliga tjänsten Nature IT fick vi sedan inrätta oss i ett ”lämmeltåg” av andra jägare och hundar när vi gick upp på fjället. Väl uppe var det svårt att ta ut en riktning utan att stöta ihop med andra gäng. Vi hade jägare både framför och bakom oss, samt på båda sidorna om oss. Förutom att jaktupplevelsen inte blir det man önskat sig, milsvida vidder att sakta vandra och låta hundarna söka av, så kändes det dessutom en smula osäkert med tanke på den stora mängden jägare med varsin hagelbössa på alltför liten yta… Lyckligtvis var det dessutom ont om fågel så det hördes inte många knallar från de många bössor som befann sig på fjället.

_DSC4071

Milsvida fjäll, bara att vandra dit näsan/nosen pekar. Så vill vi ha det!

Nej detta är åt helsicke… grundproblemet är att jaktpolitiken havererat. Av rädsla för att bli ifrågasatta av EU så släpptes den svenska fjälljakten helt fri 2007. Det innebär att alla, så väl svenskar som utlänningar kan lösa jaktkort för statens marker på samma villkor. Det har länge varit populärt bland framförallt norrmän och italienare att jaga ripa under de första premiärveckorna, och efter 2007 har det formligen blivit ”invasion” i fjällvärlden. Med tjänsten NatureIT, då man bokar jaktkorten själv har det blivit ännu värre. Populära jaktområden blir snabbt fullbokade av framförallt utländska jaktturister. Ortsbor och övriga svenskar försöker desperat klämma in sig i leden och få en chans att jaga, men många ger upp jagar i skogen eller försöker få tag i privat mark i stället. Regeringen har lovat att göra något åt detta och införa nya regler som gynnar svenska jägare i första hand, men ännu har inget hänt. Nu när premiären närmar sig är det beklämmande att läsa många jägarvänners frustrerade inlägg på facebook när dom försöker försöker få plats att jaga… Jag skulle kunna lägga in massvis med länkar till allt som skrivits i media och jaktpress, men bara googla ”fjälljaktsfrågan” så finns det hur mycket som helst att läsa. Det finns en grupp på facebook ”Frågan om fjälljakten” som samlar information och där debatter förs. Företrädarna för gruppen har tagit fram bra förslag och presenterat för regeringen, men inget händer…

Men vi längtar ju till vårt Kittelfjäll, invasion eller inte! Så vi kommer att åka upp till helgen när den första ruschen förhoppningsvis lagt sig. Vi har inte så stora förhoppningar att fylla baglimit, årets ripinventering visar på en nedgång, men bara att komma upp på fjället några dagar och se hundarna jobba är njutbart i sig. För oss är det också efterlängtade semesterdagar med god mat och dryckjom i vår fjällstuga. Mina föräldrar Rolf och Monica med Jorm är redan där uppe. Pappa som är en riktig arbetsmyra har satt igång projektet med att rikta och så småningom renovera ”gammstugan”, och vi kommer också att hugga i och hjälpa till med det när vi kommer upp. Så det blir inte bara jakt, mat och dryckenskap vi kommer ägna veckan åt 😉

Paradiset på jorden...

Denna kära efterlängtade vy…

Till bords vid Rolf nytillverkade rustika bord

Fjolårets premiärmiddag på förstklassig stjärnkrog = vid Bergsjön med fjällens om fond

Ripmiddag på fjolårets skörd

Moder naturs rika gåvor. Ripa från fjället, kantareller och tranbär från skogen samt potatis och grönsaker från egen odling.

Här hemma har vi varit ute i skogen på våra jaktmarker några gånger och rekat, och den goda tillgången på gråfågel verkar hålla i sig! Vi jobbar båda två denna vecka, men i morgon efter jobbet blir det nog en kort jakttur efter de tjäderkullar vi lokaliserat.

Lilla Tuula har fått följa med till skogs en hel del på kortare turer, framförallt då matte plockat blåbär. Hon är en lättsam och härlig individ som vi redan fäst oss mycket vid, vi har nog inte haft en sådan cool valp sedan Nitro! Han var som en liten farbror redan som lillvalp, och man kan nog säga att Tuula är som en liten ”tant” 😉 Hon har en inre trygghet som gör att hon lätt slappnar av när det inte är aktiviteter på gång. Vi har fått rapporter från nästan alla valpköparna, och dom ger likartade beskrivningar av sina valpar. Vi hade förmånen att passa lilla Kaisa några dagar när husse och matte Hanna och Gustaf var iväg på fjälljaktskurs med Mattias Westerlund med sin äldre hund Speldammens Yaxi. Det var intressant att se de två systrarna Tuula och Kaisa tillsammans. I början hade dom lite svårt att komma överens, båda två är självsäkra unga damer och ingen ville underkasta sig den andre. Men när dom väl hittat sina roller blev dom bästisar.

Tuula 13 veckor

Tuula 13 veckor

Kaisa 13 veckor

Kaisa 13 veckor

Kaisa och Nelly - stöpta i samma form :)

Kaisa och Nelly – stöpta i samma form 🙂

Kaisa och Nelly på blåbärstur

Kaisa och Nelly på blåbärstur

Det syns tydligt att Kaisa brås mer på mamma Nelly, hon är mer högbent och lättare i kroppen samt livligare i temperamentet (även om husse och matte tycker att hon är en väldigt lugn valp). Tuula är mer kompakt i sin kroppsform, lugnare och ser ut att brås mer på pappa Ura. Vi passade på att ta lite bilder av tjejerna, båda ser ut att bli snygga och välvinklade. Fler bilder finns på vår facebooksida. Vi ser fram emot att höra mer från valparna efterhand dom växer och utvecklas, och hoppas kunna dra ihop en liten träff i november när dom hunnit bli sex månader.

premiar15_180

En riktig ”skitjakt” önskar vi alla jägarvänner därute! 😉 😉

/Maria & Tomas


Lämna en kommentar

Eftersöksgrenar

I går startade Tomas och Rolf Patron och Jorm på ordinarie eftersöksprov i Härnösand. Nitrosönerna är rutinerade vid det här laget, och löste sin uppgift bra i både ÖKL och EKL. Patron fick 10-10 i samtliga grenar och Jorm fick 10-10 i ÖKL men domaren drog en pinne på spåret i EKL för att han tyckte det var en för lite för snabb avlämning. Vattnet gjorde han prickfritt så det blev 9-10 för Jorm i EKL. Patron utsågs till bästa EKL hund, det var ju inte så stor konkurrens med endast tre startande varav en var brorsan Jorm och den andra klarade inte spåret. I ÖKL kom Patron på delad 1:a plats tillsammans med Kenth Gustafsson med sin Jazza Du Nid Aux Nobles. Bästa unghund blev Ganjo´s Herta med matte Erika Winterqvist.

Jag hade tagit med fel objektiv och sjabblade med inställningen till kameran så våra bilder blev inget vidare. Men som tur var så plåtade Anette Gustafsson också, så vi fick låna hennes fina bilder. Tack så mycket 🙂

72_dpi_002

Vinnande trio: Tomas med Patron bästa EKL och delad bästa ÖKL, Kenth Gustafsson med Jazza, delad bästa ÖKL och Erika Winterqvist som blev bästa UKL. Foto: Anette Gustafsson

 

Patron med räven i EKL. Foto: Anette Gustafsson

Patron med räven i EKL. Foto: Anette Gustafsson

 

Jorm, stolt som en tupp, levererar måsen till husse. Foto: Anette Gustafsson

Jorm, stolt som en tupp, levererar måsen till husse. Foto: Anette Gustafsson

 

Provledaren Carin Byström och paparazzin Anette Gustafsson :)

Provledaren Carin Byström och paparazzin Anette Gustafsson 🙂

 

Kö till vattnet...

Kö till vattnet…

 

Fire in the hall! Och måsen i luften!

Fire in the hall! Och måsen i luften!

 

Lovaktarens Birdie levererar måsen till matte Mary Lostråle

Lovaktarens Birdie levererar måsen till matte Mary Lostråle

 

Efter avslutat prov var det kö till mås-buffén, alla fick ta för sig av apportvilt. Det är en lustig hobby vi har ;)

Efter avslutat prov var det kö till mås-buffén, alla fick ta för sig av apportviltet. Det är en märklig hobby vi har 😉

 

Fika efter avslutat prov.

Fika efter avslutat prov.

Allas vår ”vorstehmamma” Carin Byström är den som vi alla har att tacka för att vi får delta i både träningskvällar och prov i Härnösand. Hon är en klippa som alltid osjälviskt ställer upp och upplåter både sin egen tomt för träningskvällar på våren, råddar med apportvilt, ställer upp som provledare, fixar domare, provmarker och raggar ihop funktionärer till proven och mycket mer därtill! Under många år har hon delat med sig av sin stora kunskap till både ”gamla rävar” och nybörjare. Stort tack för allt du gör för oss Carin!

 

Carin har koll på läget

Carin har koll på läget

Även om både vi och hundarna tycker det är kul att träna spår och vatten med likasinnade är det något vi framförallt ägnar oss åt fram tills proven är avklarade. Patron och Jorm är ”självgående” numera och behöver bara aktiveras och underhållas inför jakt och provsäsongen. Nelly har ägnat sig helhjärtat åt sin valpkull, men varken hon eller Dimma behöver vi ägna något krut åt vad gäller eftersöksträning. Dom är rutinerade jakthundar och vet vad vi förväntar oss av dom när jakten väl drar igång, om några små detaljer brister är det inte hela världen då dom är färdigprovade.

Nu börjar i stället jakten på kråka som husse och framförallt Patron brukar ägna sig åt fram till skogsfågel- och ripjakten drar igång. Det brukar också bli en del skyddsjaktuppdrag på kanadagäss vid närbelägna badplatser och båthamnen på Sandslån. Nelly som återhämtat sig bra efter valpkullen börjar nu se pigg och fräsch ut kommer få tjänstgöra som gåsapportör, det har blivit lite av hennes specialitet. Så fort hon hör deras trumpetande läten då dom flyger förbi sträcker hon på halsen och tittar uppfordrande på husse 🙂

Men framförallt kommer vi att ägna oss åt att forma framtidens jakthund, vår lilla Tuula! Sista brorsan Väinö flyttade i fredags, och med det var det dags att börja ägna vår egen lilla fröken mer uppmärksamhet. Senaste dagarna har hon fått lära sig sig sitt och inkallning. Samt att vi har börjat låta henne vänta på ”varsågod” innan hon får äta eller gå ut ur hundgården. Hon är så söt när hon lägger sina sammetsrynkor i pannan i djupa veck och verkligen koncentrerar sig på att förstå vad husse och matte menar. Det är så tacksamt att träna en liten valp, dom är som mest formbara vid denna ålder – bara att ta vara på! Positiva rapporter från våra valpköpare fortsätter att komma in. Valparna är trygga och frimodiga, det bådar gott 🙂

/Maria

 


Lämna en kommentar

Nu har dom flyttat…

Så var det plötsligt väldigt lugnt här på Kungsgården… I går kväll vinkade vi av Metso som flyttade till sitt nya hem, och i lördags var det ”öppet hus” här från morgon till kväll, då flyttade Matti, Kaisa, Kyllikki, Ville, Mielikki och Mira. Nu är det bara Väinö kvar som stannar några dagar till med syrran Tuula.

72_dpi_002

Christopher från Stockholm och Hanna & Gustaf från Mora var först ut på lördag morgon för att hämta hem sina respektive bruna tjejer Mira och Kaisa.

 

13652383_10153974069553071_1623364454_n

Valparna fick stifta bekantskap med bostonterriern Kalle, som ska bli Villes ”storebror”. Med sin trubbnäsa, upprätstående öron och avsaknad av svans var han först lite ”svårtolkad” för valparna. Men efter en stund var det full rulle med den roliga lekfarbrorn i lagom storlek 😉 Foto: Cecilia Lavén

Vi har fått genomgående positiva rapporter från hemresorna och valparnas första dygn i de nya hemmen. Dom har varit trygga, nyfikna och funnit sig väl tillrätta. Det glädjer oss! Även om vi försökt utsätta valparna för lite nyheter och främmande miljöer är första eldprovet då dom blir tagna ur sin flock och flyttade till ett helt nytt hem med nya lukter, familjemedlemmar och andra hundar. Alla har klarat det fint.

De två lediga veckorna med valparna och alla andra aktiviteter och projekt tycker vi båda känns som minst en månad! Vi har verkligen utnyttjat tiden till max, förutom valparna och allt vad det innebär har vi också hunnit med att få fasaden nästintill färdigmålad. De vuxna hundarna har inte fått så mycket aktivering, men har ändå hållit sig väl sysselsatta med valparna. Tomas har slipat lite på eftersöksgrenarna med Patron inför det stundande eftersöksprovet, annars har dom mest fått släntra omkring på tomten när vi varit hemma.

Nu ser vi fram emot fortsatta rapporter från våra utflugna valpar, och så ska de bli så roligt att börja slipa vår egna lilla diamant Tuula! Rapporterna på vår facebooksida och här i bloggen lär inte bli lika täta som under de senaste åtta veckorna, men vi har ändå tänkt försöka filma våra första övningar med Tuula och lägga ut små snuttar som inspiration och kanske lite tips till våra valpköpare. Vi har också märkt vad lärorikt det är att se sig själv tillsammans med hunden på film, då ser man precis vart man brister då det inte fungerar och kan göra om och (förhoppningsvis) rätt 😉

Vår lilla Tuula - en mysig, trygg och pigg liten tjej!

Vår lilla Tuula – en mysig, trygg och pigg liten tjej!