Förra helgen ordnade vi kennelträff med PT-kullen hos Fågelhundar Höga kusten. Fyra syskon med tillhörande hussar och mattar mötte upp, och vi hade två trevliga och intensiva dagar med träning och umgänge. Unghundarna efter Pedro och Tuula är nu strax över året gamla.
Det blev många duvor i luften som retning för de unga förmågorna och test av hur väl lydnaden sitter när jaktlusten kickar in. Vi testade också hur kommunikationen fungerade mellan förare och hund inne i hägnet där kaniner skuttade omkring. Som ägare till jakthundar med starka drifter är det viktigt – och en skyldighet – att kunna ha kontroll över sin hund när man kommer till skarpt läge under jakten. Då är den här typen av träning då man utsätter hundarna för retning under kontrollerade former otroligt värdefull, man får ett kvitto på hur väl lydnaden sitter, samt verktyg för att jobba vidare mot att få en följsam jaktkamrat.
Vår egen Kungshällans PT Estelle ”Stella”Kungshällans PT Chasseur de MilouKungshällans PT Chanel ”Coco”Kungshällans PT Canelle
Som vi redan anade när vi planerade parningen mellan Tuula och Pedro var att det här skulle bli hundar med en jaktlust och motor utöver det vanliga. Det fick vi bekräftat nu när vi fick träffa och se hundarna i action. Dom är riktiga Ferrarris med extra allt som kräver sin ”chaufför”! 😀 Men hussar och mattar har kommit en bra bit på väg. Vi fick alla värdefulla tips och coachning av vår instruktör Kenth. Nu är det bara att fortsätta jobba på inför stundande eftersöksgrenar, jakt och jaktprov!
Extra kul är att Kenth och Anette äger valparnas pappa Pedro du Val de Céze. Olyckligtvis är han under rehabilitering efter ett benbrott med efterföljande misslyckad operation som fick göras om, men vi fick i alla fall möjlighet att träffa honom, ta lite ”familjebilder” och prata om de gemensamma nämnare som finns i hans avkommor. Det är alltid intressant och värdefullt för oss som uppfödare och hanhundsägare för utvärdering av vår avel.
Familjebild 🙂 Från vänster: Anna Carin med Milou, Per med Chanel, Kenth med pappa Pedro, Tomas med Estelle och mamma Tuula, Helen med CanelleSkimmelgänget! Canelle är otroligt lik mamma Tuula, och även vår Stella har en hel del av hennes drag och egenskaper. Pralingänget! De bruna syskonen Milou och Chanel har många drag från pappa PedroPedro hälsar på sin dotter Stella – han tyckte hon var himla söt! ❤
Stort tack Anna Carin & Dan, Helen & Roger samt Per för att ni kom! och tack till våra värdar Kenth och Anette för en trevlig helg och inte minst god mat!
Nu skriver vi 25 november, en månad kvar till jul och hösten börjar växla över till vinter. Även om vi de senaste åren fått vänja oss vid att någon riktig vinter med snö inte är att räkna med före jul, om den alls kommer! Fördelen med barmarken är att det går fortfarande bra att jaga med hund i skogen. Men dagarna är korta, fåglarna varska och marken ofta frasig och hård när den lilla snö som kommit smält ner och frusit igen. Men med ett gäng jaktsugna hundar har man alltid en god anledning att hänga bössan på axeln och ge sig ut till skogs en sväng, om inte annat bara för att njuta av naturen och några timmars blek midvintersol oavsett utgång av jakten.
Vittra med sin första skogsfågel, en tjäderhöna som husse fick fälla efter fint jobb.
I höst har vi jagat flitigt med framförallt Casper och Vittra, vid det här laget är dom båda riktigt duktiga skogshundar. Tuula och Nelly har fått stå tillbaka lite.
Här är en liten filmsnutt vi satt ihop med ”highlights” från höstens många jaktturer med unghundarna.
Om jaktåret har varit bra så har provåret 2020 varit det totalt motsatta… Den här hösten var vi extra taggade eftersom vi för första gången hade varsin unghund att starta på sina första prov, men både det eländiga coronaviruset och andra omständigheter har satt käppar i hjulet… Våra ambitioner var på topp när vi anmälde både Casper och Vittra till fjällprov i Klimpfjäll i början av september. Under premiärveckan i Kittelfjäll insåg vi att Casper inte är mogen för fjället än, han tar inte för sig i söket tillräckligt. Han är en mjuk kille som än så länge är ganska omogen och förarbunden. Vittra däremot är en självständig fjällturbo fullt i klass med mamma Tuula och även mormor Nelly i sin krafts dagar. När provhelgen i Klimpfjäll närmade sig passade Vittra så lägligt på att börja löpa så det var bara att stryka henne 😦 Tomas och Casper åkte upp och startade på vinst och förlust, men fick bara bekräftat vad vi redan visste så husse bröt provet och åkte hem igen.
I slutet av september gjorde vi ett nytt försök att starta på fjäll i Mittådalen efter att ungdomarna fått lägga till fler jaktdagar i minnesbanken. Vi gick ut på fjället och tränade dagen innan och fick en härlig dag med gott om fågel och fina hundjobb. Men dagen därpå då det var dags för uppställning inför provet hade vädret slagit om till blåst med snöslask och regn på tvärs. Både Casper och även Vittra tappade sugen och jagade halvhjärtat i det ruggiga vädret, Casper hade någon stöt på ripor i fel vind men annars blev det noll och intet. Vid dagens slut var vi dyngsura från topp till tå och våra ungdomar var trötta och molokna, väderprognosen för söndagens prov såg lika illa ut så vi packade ihop och åkte hemöver.
En fantastisk dag på fjället i sprakande höstfärgerSå här såg det ut under provdagen…
Men skam den som ger sig! tänkte vi. I många år har vi pratat om att ordna ett särskilt skogsprov på våra egna marker där vi har gott om skogsfågel. Nu lyckades vi äntligen få till det! Men detta år måste vi verkligen ha gjort oss ordentligt ovänner med vädergudarna… Provdagen bjöd på ihållande regn och dimma 😦 Förutom Vittra och Casper startade även Gabriel med Vittras kullbror Grim. Trots vädret jobbade ungdomarna på riktigt fint och vi hade en del fågelkontakter, men lövfällning + skitväder + unghundar = ingen enkel ekvation! Vittra hittade och stod för en tjädertupp som tyvärr började löpa undan innan vi hann fram till henne, hon kunde inte hålla sig utan tjuvreste. Men det räckte i alla fall till ett 2:a pris i UKL. Grim och Casper fick tyvärr inte till någon situation på de varska gråfåglarna.
Vi hade planerat en mysig lunchrast med korvgrillning vid ett av älgpassen på Hjälta VVO, men det fick bli snabbfika i regnet… Stort tack till Micke och Mona som offrade den här söndagen för att döma/provleda åt oss i pissvädret!
Jahapp, bryta ihop och komma igen – återigen alltså! När september och oktober passerat är det slut med prov på fjäll och skog, då återstår fälten i söder. Sedan i våras hade vi planerat att dra ihop en kennelträff med träning och särskilt prov på fält för våra valpköpare. Typiskt nog när datumet började närma sig tog coronasmittan ny fart, men vi hann precis genomföra träffen med handsprit och allmän försiktighet innan det blev locket på i och med de nya hårda restriktionerna beslutades för hela landet.
Fem av sju syskon i GT kullen, från vänster: Johan med Katla, Monica med Miramis, Maria med Vildvittra, Gabriel med Grim och Mia med Lovis. Foto: Johanna Kempe
Det blev en riktigt trevlig helg som vi kommer leva på länge! Fem av sju syskon från GT kullen och två från UF kullen med tillhörande hussar och mattar deltog. På lördagen tränade vi hos Viijägarna i Kungs Husby. Värden Janne Bodell guidade oss på sina fält och alla fick effektiv mängdträning på situationer med rapphöns. Det var kul att se syskonen i action, härliga hundar med mycket motor allesammans! Markerna vi tränade på är små, men håller gott om rapphöns som flyger bra och ger hundarna lagom utmaning. Under dagen följde hundfotografen Johanna Kempe med och tog fantastiska actionbilder, här är en länk till dem – titta och njut! 🙂
Träning hos Viijägarnas
På söndagen hade vi särskilt prov på Grönsöö. Ur GT-kullen startade Vittra, Lovis och Grim samt Metso ur UF kullen, Casper och hans kullsyster Emma, och vi fick också sällskap av en ungersk Vizla. Fälten på Grönsöö ligger insprängda mellan skogsklädda kullar och den ståtliga parken med sina äppelodlingar vid Grönsöö slott. Tyvärr var det glest med fågel för dagen så hundarna fick söka och jobba länge för att hitta dom. Casper visade till husses stora glädje upp ett stort kraftfullt sök tillsammans med sin kullsyster Emma. I slutet av släppet tog han en sväng upp på en av de skogsklädda kullarna, och där hände det vi fasat för… Vi fick höra klingande drev dra igång uppe på kullen och avlägsna sig i snabb takt bortåt. Vi hade hört ryktas att det är gott om hjort och vildsvin på Grönsöö, något som är helt nytt och spännande för våra unghundar! Casper blev borta länge, så det var bara för husse att snöpligt lyfta på kepsen… Fan också!
Tomas och domar´n Micke Holmström i lättsamt samspråk, strax innan Casper gjorde sin dödssynd och drog efter klövvilt…
I nästa släpp var det syskonen Grim och Vittras tur! Jag greppade Vittra i nackskinnet, tittade henne allvarligt i ögonen och sa: – Nu ger du fan i att springa efter några jävla hjortar!!
Syskonen var laddade och drog iväg likt två greyhounds som släpptes ut ur sina startburar, när Vittra siktade på kullen där Casper försvunnit vände jag henne snabbt med pipan. Hon bytte riktning och gjorde ett slag över till andra åkerkanten där hon mötte upp med sin bror – sen drog syskonen i fyrsprång bort över fältet så att grästuvorna sprutade bakom dom. Jag gjorde ett tröstlöst försök att dubbelvissla vändsignalen när jag såg Vittra växla upp till turbofart, men vid det laget var det för sent – ungdomarna hade sprungit rakt in i ett förföriskt doftstråk av de exotiska Grönsöödjuren som Casper vallat iväg, det var lock för öronen… Grims husse Gabriel och jag skyndade fram så fort vi kunde för att se vart våra odågor tog vägen på andra sidan sluttningen men när vi kom fram var båda två puts väck 😦 Uppgivna fick vi stå och vänta, men efter en kort stund hörde vi hur det sprakade inne i skogen där hundarna försvunnit – det var Grim som hade haft vett nog att släppa och komma tillbaka i tid. Hans ohängda syster däremot dök inte upp, så det blev ett snöpligt rekordkort släpp för henne och matte fick pinsamt lyfta på ”kepsen”… Medan resten av provgruppen gick vidare anslöt Tomas och odågan Casper medan vi väntade in Vittra, som tog god tid på sig innan hon kom tillbaka.
Med skammens rodnad på kinderna gick vi sedan ikapp resten av gänget. Som tur var så skötte sig de övriga hundarna resten av dagen, hjortar och vildsvin höll sig borta. Hundarna sökte bra, men det var glest med fågel på fälten. Tillslut lyckades Mia och Lovis få till en fin situation inne i en vasskant. Efter en trevlig lunch då provledaren Christina bjöd på grillad korv och hembakad kaka valde vi att bege oss hemåt eftersom vi hade så långt att åka. Efter ett par timmars färd kom ett glädjande meddelande på messenger – Mia och Lovis hade belönats med fält: 7 och apport: 10 vilket betyder ett 1:a pris i ÖKL! 😀 Tyvärr blev det ingen fler pristagare i gruppen.
Mia och Lovis – dagens pristagare!
Trots vårt pinsamma nederlag på söndagens prov så känner vi att vi fick stor behållning av helgen. Vi är så glada att det blev stor uppslutning på vår träff trots coronahotet, som uppfödare är det så värdefullt att få se hundarna i action. Och det är alltid kul att träffa valpköpare och vorstehfolk, snacka hund, jakt och inte minst avel! Det här hoppas vi blir början på en tradition med en fälthelg på senhösten!
Tomas med Casper, Gabriel och Petra med Grim
När vår egen provhöst har varit så medioker har vi i stället kunnat glädjas åt våra valpköpare som sett till att hålla Kungshällans fana högt! 🙂 Redan när GT valparna flyttade hemifrån hade vi planer på en storstilad uppställning av Team Kungshällans på det stora unghundsprovet Junkkari i finland, flera av valpköparna var på och planerade att ställa upp. Men planeringen sprack av olika orsaker för den ena efter den andra. Vi hade anmält Vittra och Casper men för oss blev det tillslut coronarestriktionerna som satte stopp för resan över till Finland. Men Gabriel och Grim lyckades komma iväg och starta i alla fall! Grim gick jättefint på fältet och fick strålande kritik för sitt sök, men efter ett par förargliga stötar fick han utgå. På utställningsdelen fick han mycket fint omdöme med betyget ERI+ som motsvarar ungefär excellent med CK, och i vanliga fall en finalplats i tävlingen om utställningens vackraste hund. Men i år hölls ingen utställningsfinal på grund av coronarestriktionerna.
Kungshällans GT Grim väntar på det förlösande ordet för släpp
Mia och Monica med GT systrarna Lovis och Miramis har gjort en strålande provsäsong! Båda har 1:a pris med fält 8 i UKL, Lovis på vårfjäll och Miramis på fält. Efter 1:a priset i ÖKL står nu Mia och Lovis med ena benet i elitklass inför säsongen 2021. Båda systrarna har godkända viltspår i anlagsklass, är friröntgade med A höfter, och Miramis har dessutom hunnit göra BPH. Det är bara utställningsresultat som saknas – alla utställningar har ju som bekant blivit inställt det här året – annars är systrarna mycket väl utvärderade redan innan två års ålder. Vi är så glada och stolta uppfödare – vilka fantastiska valpköpare vi har som förvaltar hundarna så väl! ❤
kungshällans GT Miramis
Nu när året går mot sitt slut börjar vi blicka framåt mot 2021, vi hoppas det blir ett bättre år på många sätt! I början av året hoppas vi kunna välkomna en ny valpkull efter Tuula. Hennes tilltänkte kavaljer bestämde vi oss för i ett tidigt skede, men eftersom han är en ung hane ”i karriären”, årgång 2019 precis som våra egna unghundar, så dröjde det ett tag innan alla nödvändiga resultat var klara och parningen kunde bli godkänd.
Pedro du Val de Cèze är en fransk import som ägs våra uppfödarkollegor Kenth och Anette Gustafsson. Vi har träffat Pedro en hel del på träning och eftersöksprov i sommar och gillar honom mycket, han är både snygg, trevlig och arbetsglad. Han gjorde kometkarriär på vinterfjäll i våras och gjorde en snabb resa från unghundsklass upp i elit, där han i höst lyckades kamma hem ett 2:a pris på fjäll. Framförallt så bidrar Pedro med nytt blod till vorstehsverige, det rimmar perfekt med vår avelsfilosofi att sträva mot en bred avelsbas och inte överanvända samma hanhundar/linjer som det redan finns så mycket av i Sverige och norden. Sist men inte minst är den en stor fördel att ha bara fem mil till hanhunden nu medan pandemin härjar. Nu väntar vi bara på att Tuula ska börja löpa! 🙂
Förra helgen arrangerades ”Härnösandshelgen” med bland annat avelskonferens och riksutställning. Vi passade på att bjuda in våra valpköpare från UF kullen till en liten träningsträff under lördagen innan utställningsdagen. Det blev en liten tapper skara som dök upp på lördag, Hanna och Gustaf med Kaisa, Frederik med Metso och Samuel med Matti. Tillsammans med Tomas fick ungdomarna träna släpspår och senare vattenapport nere vid vår tjärn. Alla gjorde fina framsteg under dagen, nu är det bara att fortsätta jobba på med momenten så fixar ni eftersöksgrenarna och kan starta på fältprov i höst 🙂
Matti skuttar in med måsen efter att ha spårat upp och apporterat den
Metso lämnar av
Kaisa på väg in efter spåret, ivrigt påhejad av matte 🙂
Matti på väg in med dummyn som han apporterat i vattnet
Metso på ingående
Kaisa rivstartar
Oops 😉
Vi provade även ÖKL apport med skott
Kaisa styr målmedvetet mot ”vattenkråkan”
Metso stiftar bekantskap med räven, den var intressant! 🙂
Kaisa bjuder upp räven till dans
Jag (Maria) spenderade lördagen på avelskonferensen som hölls på Härnösands teater, det var många intressanta frågor om våra raser, deras användning, hälsa och jaktens utveckling i framtiden som avhandlades.
På söndag var det dags för riksutställning. Där anslöt även Johanna och Torbjörn med Väinö och Cecilia och Simon med Kyllikki så det blev totalt sex av kullsyskonen som visades i juniorklassen. Jag visade Nelly i championklass, hon håller fortfarande stilen vid åtta års ålder men med den hårda konkurrensen från yngre och spänstigare championtikar så blev hon inte placerad.
Kungshällans UF Väinö ”Turbo” – very good. Tyvärr hade Turbo blivit ordentligt solblekt och pälsen var i fällning så det drog ned betyget. Men han är otroligt snygg och välutvecklad, så när pälsen är i ordning igen tvivlar vi inte att Johanna och Turbo kommer regera i utställningsringen!
Kungshällans UF Matti – very good. Matti ”lillebror” har haft sämst start av alla i kullen med sin blygsamma födelsevikt på 300 g. Men det har han tagit igen med råge! Den unga kroppen är fortfarande i utveckling och med åldern kommer mer massa och pondus.
Kungshällans UF Metso – excellent. En stilig och välutvecklad ung kille.
Kungshällans UF Kaisa – good. Den unga damen brås på sin mor och mormor, högbent och slank ”byggd för fart”. Hon är fortfarande i utveckling och med åldern och mer muskelmassa kommer betygen bli högre.
Kungshällans UF Kyllikki – very good. Hon är också den lätta högbenta modellen som brås på mamma Nelly. Vackra rena linjer, som bara kommer bli bättre med åldern!
Kungshällans UF Tuula, vår egen lillstumpa ❤ excellent med CK, 2:a bästa tik i juniorklass. Husse sa redan när hon var ett par veckor att hon är speciell, och han har haft rätt hittills! Hon är inte bara tidigt mogen jaktligt, hon är också tidigt utvecklad rent fysiskt.
Maria och Nelly i championklass
Skönt väder med växlande molnighet. Vi ”slog läger” invid stranden så vi fick både skön havsbris och hundarna kunde betrakta änderna som simmade utanför stranden. Gådeåparken i Härnösand är verkligen en perfekt plats för hunduställningar!
Vi ställde även upp i uppfödarklass och avelsklass. I den förstnämnda hamnade vi på tredje plats av fyra grupper. Även här var det hård konkurrens, vår ”laguppställning” bestod av Nelly med sina junioravkommor Tuula, Metso och Väinö. De andra grupperna bestod mest av äldre välutvecklade hundar. I avelsklassen anslöt även Kyllikki, då hamnade vi på första plats men konkurrensen var obefintlig då vi var enda avelsgruppen 😉
Vi är jätteglada att fem av våra valpköpare ställde upp och visade sina hundar – stort tack till er ❤ Det var intressant att se dem så här vid strax över ett års ålder. Det är tydligt att vissa brås mer på Nelly och andra mer på Ura. Tuula och bröderna Väinö och Metso är mycket lika sin far, dom är kraftigare och mer kroppsligt utvecklade. Kaisa och Kyllikki är mycket lika sin mor, lätta och slanka i kroppen och senare i utvecklingen. När dom mognat och lagt på sig mer massa kommer betygen på utställningarna att bli högre 🙂 ”Lillebror” Matti fick ju den sämsta starten av alla, men han har vuxit ordentligt på höjden! Nu återstår för honom att växa och utvecklas ”på bredden” 🙂
Är det riksutställning så vill man ju visa upp det finaste man har, så jag hade även anmält Jorm i championklass. Men tråkigt nog så upptäckte vi i sista momangen att hans vaccination gått ut så vi fick lov att lämna honom hemma 😦 Men i stället kunde vi glädjas åt att hans kullsyster Rodedalens Falla fick sitt sista CK och blev champion!
Kullbrorsan, ”vår” SEUCH Rodedalens Jorm som tyvärr inte fick visa upp sig på riksutställningen.
Det var otroligt hög kvalitet på tikarna i jaktklassen, 24 stycken anmälda varav hela 17 stycken fick excellent. Domaren kände sig tvungen att ge en förklaring: -”ni tror väl att jag är tokig som delar ut så många excellent, men jag måste säga att dessa tikar är alla av MYCKET god kvalitet!” Av alla dessa vackra damer hamnade Falla på femte plats. Stort grattis till ägarna och uppfödarna Kent och Gertrud! Vi gläds åt att vår älskade och saknade Nitros avkommor fortsätter pappas bana. Falla är en lika go och fin hund som sin bror Jorm, samt en kompentent jakthund. För er som är sugna på en valp med intressanta linjer som inte är överanvända i aveln så kan vi tipsa om att Falla kommer att paras till årsskiftet. Kolla med Rodedalens kennel!
Förra helgen ordnade vi kennelträff för UF kullen. Det är ju lite chansartat att bjuda in till en träff i november då dagarna är korta och vädret kan vara bistert, tuffa omständigheter om man råkar vara en 6 månaders vorstehvalp… Men vi ville vänta tills dom nått 6 månader så dom blivit någorlunda mogna för att palla med två dagars träning. Glädjande nog så slöt hela 6 av 9 valpar med hussar och mattar upp! Och hade inte magsjukan ställt till det i sista minuten så hade även två till varit med.
Veckan innan träffen slog vintern till med full kraft, mest snö kom det ute vid kustbandet men när helgen närmade sig bäddades även Ådalen in i vitt. Men på lördagen då vi träffades hos Kenth Gustafsson i Häggdånger sken solen och värmde till och med en aning.
En vacker vinterdag i Häggdånger
Vi fick börja med lite lydnadsövningar, sedan tog Kenth fram duvorna. Vi fick först prova hundarnas reaktion då han släppte en duva framför nosen. Fokus var på att husse/matte hela tiden ska agera lugnt och tryggt så att hunden vänjer sig vid att en flaxande fågel inte är så märkvärdigt. Valparna visade på ett imponerande naturligt lugn, självklart var det spännande när duvan kom och svepte förbi nära nosen, men när den var borta i periferin så var alla snabba att koppla av igen och fokusera på sin matte/husse. Inget omotiverat pip eller stress märktes av i gruppen. Svårigheten stegrades när vi sedan fick göra inkallning och Kenth släppte en duva över hunden som var på väg in. Alla löste detta imponerande bra! Vi fick också gå in en sväng i kaninhägnet med kopplade hundar bara för att testa hundarnas reaktion. Kaninerna som sprätte iväg var otroligt spännande och triggande för ungdomarna!
På det hela taget blev vi otroligt imponerade över våra valpar, så lugna trygga och fokuserade! Vi har märkt de egenskaperna hos vår egen Tuula, och resten av syskonen är likadana. De flesta har inte tränat i grupp tidigare, men dom klarade ändå av att fokusera på sin förare och gå in i passivt läge utan gnäll och stress i väntan på sin tur. Det är lätt att glömma bort att dom är bara sex månader! 🙂 Det är ju jobbigt både för hund och förare att vara på kurs, jag var själv helt slut i huvudet när dagen var till ända, både av att lyssna och ta till mig av det Kenth förmedlade, notera hur valparna betedde sig och inte minst fotografera alltihop 😉 Men här är några kloka råd vi fick med oss:
-”Valiumberöm”. Prata lugnt och beröm lågmält, då blir hunden mer benägen att lyssna. Ett ”kvittrande” glatt beröm kan göra att hunden blir onödigt uppspelt.
-Prata inte mer än nödvändigt, var tydlig! Ett skarpt och dovt -NEJ! i samma sekund som hunden gör något otillåtet i stället för en harang i stil med -”hur många gånger ska jag måsta säga åt dig att du får inte….” Tjata aldrig! Reagerar inte hunden – agera!
-Timing. Både beröm och korrigering måste komma i exakt rätt tidpunkt för att hunden ska förstå vad som är rätt/fel.
-Kroppsspråk. Hunden läser oss hela tiden, använd handtecken och agera som en trygg värdig ledare. En sådan som är värd att dyrka och vara till lags!
-Efter en fågelsituation, sätt hunden och låt den sitta en stund. Agera lugnt själv och gå ett varv runt hunden. Så lär vi hunden att inte rusa vidare direkt och riskera att stöta upp kvarvarande fåglar.
Från vänster: Tomas och Tuula, Kenneth och Ville, Frederik och Metso, Hanna och Kaisa, Samuel och Elin med Matti, Rebecka och Viktor med Mielikki.
Andra dagen fick valparna träffa på rapphönsen. De flesta har inte varit med om att hitta fågel själv än, så i början skuttade dom mest planlöst omkring, rastade sig och åt lite gräs. Men efter första kontakterna blev det helt annan fart på dom! Det krävs ju många fågelkontakter innan ståndet klickar till ordentligt, men vi fick åtminstone se ansatser. Och alla blev definitivt ”väckta” på fågel och började så smått att koppla på näsan och söka medvetet. Tuula har ju ett försprång i och med att vi kan träna henne när som helst, så hon fick gå i koppel och i stället träna på att hålla sig lugn när syskonen hade fågelkontakter. Det var skönt att konstatera att hon fixade det utan gnäll och protester.
Det går inte att undgå att Kaisa är Nellys dotter 😉
Metso står!
Matti vs rapphöna – action!
Delta vs rapphöna
Tack alla ni som kom för en trevlig helg! Förutom att det alltid är trevligt att träffas, snacka hund och jakt så är det mycket värdefullt för oss att få se och utvärdera våra valpar, och vi är mer än nöjda med vad vi sett 🙂 Fler bilder finns på vår facebooksida. Nästa träff planerar vi att hålla i Mittådalen på vårfjället, det ser vi fram emot!
Förra helgen anordnade vi en träningshelg, eller i själva verket en ”släktträff” i Hallen, Jämtland tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel. Ylwas tik Fjällvittrans Bris är halvsyster till vår Dimma (efter Armin II vom Hege-Haus) och har en kull efter Teiens Jim som är lite yngre än vårt gäng. Som instruktör hade vi anlitat den välkände dressören Anders Landin från Trollhättan. Vi var ner till Anders med några unghundar och valpköpare från vår förra kull (Råvatj Strimma – Baron vom Donauland) för ett år sedan, det var mycket givande både för valpköparna och oss! Trots att Anders påstår att han inte är någon pedagog så tycker vi att han visar mycket tydligt och bra hur man kommunicerar med sin hund. Vi har praktiserat hans metoder, och kanhända hjälpte det också till att befästa stoppet bättre på Nitro, vilket i förlängningen har resulterat både i jaktchampionat och en tredjeplacering på riksprovet! Tyvärr så kunde bara fyra av våra valpköpare delta, men Ylwa fick med hela nio av sina tio valpköpare, flera var långväga från både nordnorge och sydsverige! In alles blev det tretton ystra unghundar med tillhörande förare för Anders att få ”pli” på. Tomas, Ylwa och jag hjälpte till så gott vi kunde.
Stanna kvar-övning. Giro passar på att spana in brudarna 😉
Det var så roligt att återse ”valparna” för första gången sedan dom lämnade oss som åttaveckors knyten! Det är ju bara Minttu vi har träffat en gång sedan dess, några av de andra har vi haft kontakt med via facebook och mail så vi har fått se en del bilder. Famous Grouse ”Giro” hade vuxit upp till en högbent ståtlig kille med mycket energi och egen vilja. ”Lillbrorsan” Jäger är fortfarande liten i formatet, men han har ett kraftigt huvud med många drag av pappa Nitro så med åldern kommer han nog grovna på sig. Just nu hade han ”sportchassi” efter en aktiv höst. Jäger var en lugn och balanserad kille. Syrran Skogsblomma ”Atila” från Skellefteå hade vuxit upp till en snygg och trevlig tik, också hon hade balanserat temperament men ändå med den ystra energi som unghundar har. Minstingen i kullen ”Pyret”, Aurora från Frösön, som kallas ”Mysan” var fortfarande liten, men ändå kraftig i kroppen. Hon är en glad och mjuk liten tjej.
Jäger försöker få fart på morsan
På fredagen hade Anders ett litet introduktionspass på fotbollsplanen i Hallen för att ”känna” på ekipagen och se hur långt förarna kommit med sina hundar. Fokus låg framförallt på grundläggande moment som stanna kvar, inkallning och stopp. Det visade sig ganska snabbt att det som säkert funkat fint med hundarna hemma på gräsmattan för många var som bortblåst på en ny plats med störning från främmande hundar och människor. Det är just det som är så värdefullt med gruppträning då man har en unghund, att befästa det man tränat på hemma under störning. Men Anders gav många goda råd och visade också praktiskt hur man lär in ett fungerande stopp och inkallning. Som Anders skriver på sin hemsida är problemet för många att man inte vågar ta i sin hund tillräckligt för att den ska veta att ett NEJ betyder att den ska avbryta det den håller på med omedelbart! Med humor och en god portion metaforer från vårt eget Homo Sapiensperspektiv försökte Anders förklara hur han menade. Lika viktigt som att hunden reagerar omedelbart på NEJ, så är många dåliga på att berömma sina hundar, något som Anders inte är sen att påpeka: -var det någon som hörde berömmet?? . Likväl som hunden kryper ihop och underkastar sig på NEJ-kommandot ska den bli glad och vifta på svansen när den får beröm. Något som vi själva noterat i många olika sammanhag på träning och prov med folk och hundar, är att många brister i timingen med sina hundar. NEJ-kommandot kommer för sent, när hunden redan hunnit göra det förbjudna i flera sekunder, eller att berömmet kommer för sent eller uteblir. När man samspelar med sin hund måste man vara mycket uppmärksam och läsa den noga, och vara beredd att blixtsnabbt kasta ur sig antingen ett NEJ eller ett beröm i samma sekund som man ser att hunden är på väg att göra fel eller rätt. En del förare har inget problem att ta i sin hund ordentligt, men då kan korrigeringen i stället bli till ett utrdraget straff eller en ”kamp”, och berömmet utebli. Det resulterar i en hund som blir osäker på sin förare, den vill fly eller kan till och med svara emot. Det är också något som min pappa Rolf alltid poängterat då han hjälpt oss med hundarna, han har haft både schäfer och vorsteh sedan 70-talet och tävlat med framgång i både bruks, drag och jaktprov. Han poängterar att korrigeringen ska komma snabbt, rappt och överraskande för hunden då den gör fel, och sen ska berömmet och ”upplösningen” komma lika snabbt. Hunden ska uppleva föraren som en flockledare, hård men rättvis och i slutändan alltid full med kärlek!
Kurt och Mysan tränar apport
Som vanligt är det oerhört lärorikt att stå bredvid och se andra människor jobba med sina hundar! Vi rannsakar oss själva, får nya ideer och insikter hur vi ska gå vidare och utveckla samarbetet med våra egna hundar. Vi har ju bara haft fyra än så länge, men det är fyra personligheter och ingen patentlösning har funkat 100% på alla, man gör ständigt nya misstag! Kanske lagom till pensionen lyckas vi fullt ut med att dressera en fågelhund perfekt 😉
På fredagkväll träffades vi i den fina hembygdsgården ”Ifvarsgården” som ligger strax intill Ol-Jons stugby, där vi fick avnjuta Ylwas älgchili med nybakt bröd och färskost. Under efterrätten, Ylwas fantastiska hjortroncheescake, lyssnade vi till ett föredrag av Frida Lundin, Åre Hundrehab, som berättade om träning av den unga hunden, massage och stretching. Vi inser att vi har det väl förspänt med en egen tjärn att simträna hundarna i under sommaren då det är svårt att få till konditionsträningen när man inte kan släppa hunden lös i skogen!
På söndagen fortsatte träningen på fotbollsplanen, nu med mer fokus på apport. Anders lilla pointer Britta var med för att han skulle kunna visa momenten, men husse hade glömt hennes varma filt så Britta frös och ville gärna krypa upp i knäet på oss i publiken. Det är svårt att mostå den söta kramgoa lilla pointerflickan som försynt tigger om att få lite värme!
Lilla söta Britta i mitt knä
Efter lunch förflyttade vi oss till Getåsen, där Anna och Johan Fors-Ward håller till. Där fortsatte träningen med stanna, stopp och inkallning. De fyra ekipage som hade ett fungerande stoppkommando på sina hundar fick även prova på fågelsituation med rapphöna. På kvällen när vi kommit tillbaka till Hallen var det min tur att stå för middagen i hembygdsgården, jag hade lagat tre sorters minipajer, sallad med chévreost och rödbetor, tjädersoppa, vitlöksbröd och blåbärskaka till efterrätt. Tjädersoppan blev populär, som en av Ylwas valpköpare sa: -ta nu och bruk Facebook till noe gott och legg ut oppskriften! Japp, det ska jag göra!
På söndagen åkte vi tillbaka till Getåsen. Ylwa, Tomas och jag assisterade med träning av stopp, inkallning, dirigering och apportering medan Anders tränade fågelsituationer med var och en. Tomas och Nitro gick runt ägorna tillsammans med några unghundsekipage och sökte rätt på de fåglar som ”spratt iväg” efterhand som Anders satte ut dem och tränade fågelsituationer. Ylwas erfarna syskonduo Bris och Storm fick agera ”testhundar” att träna grundläggande apport på. Det blev en intensiv dag både för hundar och förare! jag passade även på att träna Dimma lite, hon är ju i själva verket bara en liten busjänta som nästan känns jämnårig med sina valpar! Anna och Johan har verkligen ett fint ställe att träna på fältfågel mitt i det Jämtländska landskapet. Och i direkt anslutning finns både skogen och fjället att jaga och träna på ripa och gråfågel, det avundas vi alla som bor runt Storsjön!
Det blev en trevlig och lyckad helg! vi har planer på att ordna en träningsträff i anslutning till vårvinterprovet i Måttådalen för våra valpköpare från alla tre kullarna. Vi återkommer med inbjudan. Här är en länk till hela mitt fotoalbum på Facebook.
Tack alla valpköpare som kom, och lycka till med den fortsatta karriären med de små juvelerna! Tack Anders och Ylwa för en trevlig helg!
Kungshällans kennel 
