Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer

Gott nytt år!

Lämna en kommentar

gottnyttar2017

Så skriver vi 2017, som ett oskrivet blad i en alldeles ny dagbok ligger året framför oss och väntar. På hundfronten blir det extra spännande med tanke på att Svenska vorstehklubben firar 100 år, och det innebär fler hundaktiviteter än vanligt. Och vi har lyckats tajma in att ha en unghund just detta år! 😀

Som vi försöker intala våra ambitiösa valpköpare, man ska skynda långsamt med unghunden! Men nog är vi lockade att sikta på att delta i så många prov och utställningar som möjligt med vår lilla Tuula 😉

Men innan vi kastar oss in i det nya året tänkte jag skriva en liten resumé över året som gått.

2016 började i moll. Vi hade sett fram emot en valpkull mellan Nelly och Kuksapirtin Ura i slutet av 2015, men när hon gick tom var det bara att ställa in sig på att vänta ytterligare 6 månader för nästa försök. Vi hade många trevliga valpköpare på listan som vi fick göra besvikna…

Den 16 februari fick vi ta farväl av vår kära gamla krutgumma Strimma, vår första vorsteh som fyllt fjorton år. Från ena dagen till den andra blev hon tvärt dålig, ville inte äta och benen bar inte. Hon signalerade med hela sitt väsen att hennes tid var ute, beslutet var inte svårt att hjälpa henne över till de sälla jaktmarkerna. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, men det var inte lika chockartat för oss som när Nitro försvann så plötsligt i oktober 2013. Strimma hade levt sitt liv klart, vi hade sett henne passera sina bästa år, bli äldre och stelare i kroppen. Hon hade slutat jaga sedan ett par år tillbaka och levde ett stilla pensionärsliv, vi var mycket medvetna om att slutet kunde komma när som helst. Ett liv som hennes önskar vi att alla våra hundar får!  ❤

_DSC1755

I månadsskiftet februari/mars tog vi en liten tur till Kittelfjäll för några dagars jakt. Det var tuffa förhållanden med mycket snö, även om vi alltid är sugna på att komma upp och jaga på vinterfjället så brukar de bästa dagarna infinna sig precis sista veckan innan jakten upphör den 15 mars.

DSC_7404

 

12733647_1046809978698313_1679394135485131385_n

Under våren funderade jag (Maria) som är den som ägnar mest tid och intresse åt avelsplanering, på vilken hane vi skulle välja till Nelly inför den kommande parningen. Vi tyckte mycket om Kuksapirtin Ura som vi besökte i Finland i höstas, han kom från friska och starka linjer och var en mycket trevlig bekantskap. Men en resa till Finland igen mitt i vintern kändes inte så lockande… jag kollade upp flera andra hanar men alltid stöp det i något. Och de mest använda ”avelsmatadorerna” utesluter jag. Hela tiden återkom jag till att Ura var den bästa kandidaten för Nelly. ura

Lösningen blev tillslut att vi lånade hem Ura när Nelly började löpa. Vi åkte över till Vasa och hämtade upp honom i början av mars. Direkt när vi kommit hem tog Tomas Patron med sig och åkte upp till svärfar Rolf i Kittelfjäll för att jaga, medan undertecknad agerade äktenskapsmäklerska hemmavid.

Efter att ha haft Ura hemma hos oss inför parningen blev jag ännu mer övertygad att han var precis rätt hane för Nelly. Han anpassade sig snabbt till sitt temporära hem, en riktigt go nallebjörn som jag blev otroligt fäst vid! Hans snälla ärliga blick säger allt  ❤

För mig blev vårvinterjakten under de bästa dagarna i mars förlorad i år till förmån för ”äktenskapsmäkleriet”. Jag fick täta rapporter från Tomas i Kittelfjäll. Han och svärfar Rolf hade fina dagar på fjället med halvbröderna Patron och Jorm. Efter några dagars jakt åkte dom ned till Mittådalen för att starta på vårprovet. Patron och Tomas hade flyt och fick 7-10 i ÖKL första 12795483_1056064577772853_95864786246521701_ndagen, och med det så var deras provhelg slut eftersom Patron redan hade ett 1:a pris i bagaget. För att få starta i elitklass behövdes först eftersöksgrenarna i både ÖKL och EKL. Brorsan Jorm som också behövde ett 1:a pris för biljetten till EKL hade tyvärr  inget flyt. Han kämpade tappert i det tunga föret, men fick hålla tillgodo med ett 2:a pris sista dagen.

Efter att jag åkt tillbaka till Vasa med Ura var det några otroligt långa veckor av väntan på att veta om kärleksmötet haft effekt! Vi hade tänkt göra ultraljud på Nelly, men fyra veckor efter parningen var hennes midjemått så pass stort att vi tyckte vi kunde skippa det. Glädjande nog hade många valpspekulanter valt att fortsätta vänta, så vi kunde äntligen lämna ett positivt besked!

 

72dpi_001

I början av maj var det definitivt ingen tvekan att det var liv i Nellys mage 🙂 Valplådan bars in och vi kände oss ganska erfarna och förberedda inför vår femte valpkull. Nelly var pigg och kry, hennes förra kull 2013 gick som smort, så vad kunde gå fel?

Men det kunde det tydligen! Nelly började visa tecken på annalkande nedkomst helt enligt schemat på dygn 63 efter parningen, hon var orolig, temperaturen sjönk och hon krafsade runt i valplådan. Timmarna gick men inget hände! Efter två dygn var min oro så stor att jag åkte in med Nelly till Sundsvalls djursjukhus som hade jour denna lördag. Hon fick både dropp och värkstimulerande injektion, men inget fick fart på förlossningen så tillslut vid 22-tiden på kvällen fick det bli kejsarsnitt. Nio pigga små valpar plockades ut, och på småtimmarna kunde jag utmattad av sömnbrist köra hem med de små liven i en kartong och Nelly något omtöcknad bak i bilen. Tomas som jobbat nattskift på fabriken fick träffa de nyfödda när han kom hem på morgonkvisten.

DSC_0187[1]

Nelly nyvaken på djursjukhuset med sina nyförlösta valpar

Anledningen till att Nellys förlossningsarbete inte kom igång var troligen att valparna var ovanligt stora (utom en liten hane som fick smeknamnet ”lillebror”). Nellys livmoder var så uttänjd att den kunde inte dra ihop sig till värkar. Vi hade ju hoppats på att kunna ta en tredje och sista kull efter henne, men när det blev komplikationer med den här kullen är det uteslutet. Nelly har passerat sju år och vi vill inte utsätta henne för några risker.

Efter den dramatiska förlossningen väntade åtta intensiva veckor då vi gick helt upp i valpkullen och den regelbundna korrespondensen med presumtiva valpköpare. Vi har aldrig tidigare haft ett sådant stort intresse för en kull, det kändes riktigt bra!

72dpi_032

Sommaren är en underbar tid att ha valpar, när småttingarna blivit runt tre veckor kunde vi börja ha dom ute allt mer och ”mockningen” blev mindre krävande. Storebror Patron gick helt upp i rollen som lekfarbror!

Så i mitten av juli var det dags för våra småttingar att flytta till sina nya hem, och vi kunde så sakteliga krypa ut ur ”valpbubblan”. Planen var från början att behålla en tikvalp för att fylla platsen i flocken efter mormor Strimma. Jag försökte i det längsta förhålla mig objektiv till tikvalparna i kullen, men Tomas hade på ett tidigt stadium bestämt sig för den enda skimmeltiken. – ”hon ÄR speciell, det ser du väl!?” Och i slutändan väljer man ju ändå med hjärtat, så skimmeltiken fick namnet Tuula och blev den som fick stanna kvar hos oss.

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

Kungshällans UF Tuula 8 veckor

När syskonen flyttat vidtog direkt vår uppgift att fortsätta uppfostra Tuula till en harmonisk flockmedlem. Vi ägnade sommaren åt valp-anpassade övningar i inkallning, sitt och stanna. Så småningom också spontanapportering. Den lilla fröken uppfyllde alla våra förväntningar. Glad, frimodig och med huvudet på skaft. Under sensommaren fick hon följa med på en hel del bär- och svampplockarturer i skogen.

När premiären närmade sig längtade vi förstås till fjälls, men kände oss också missmodiga med tanke på den havererade fjälljaktsfrågan. Ingen lösning fanns i sikte, det såg ut att bli ytterligare ett år med invasion av norrmän och italienare, fullbokade områden och trängsel på fjället… Men vår stuga ligger ju i Kittelfjäll sedan 1980-talet, det är vår andra hembygd och vi längtar ständigt dit även om fjälljakten under premiärveckan inte längre är densamma. Vi valde därför att åka upp en vecka efter premiären för att vänta ut den värsta ”anstormningen”.

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live... ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Solnedgångarna över Bergsjön måste upplevas live… ändå kan man inte låta bli att fotografera!

Det blev bara två dagar på fjället, vi lyckades boka in oss på mindre populära områden som inte var fulltecknade. Men våra rutinerade hundar lyckades ändå vaska fram någon ripkull varje dag så vi fick lite jakt.

Dagens skörd

Dagens skörd

patrontjader

Resten av dagarna gick åt till att rikta gamla fjällstugan, pensionerade pappa/svärfar Rolf som är en riktig arbetsmyra har dragit igång projektet att fixa till den kära gamla stugan och vi försöker dra vårt strå till stacken eftersom vi också ser stugan som vår och spenderar mycket tid där. Mellan varven tog Tomas och Patron några sköna timmars skogsjakt i skogsmarkerna ovanför stugan där vi har jakttillstånd från markägaren.

Om dagarna på fjället blev få så fick vi desto bättre jakt på hemmaskogarna. Stammen av skogsfågel fortsätter att vara god och bjuder på många fina situationer. Tomas och Patron har varit de flitigaste jägarna, matte och brudarna har varit ute lite då och då. Vi gjorde ytterligare en tur till Kittelfjäll lite senare på hösten och fick två fina dagar på fjället medan vi ägnade resten av tiden åt stugrenovering.

Eftersom Patron fortfarande är ojämn på fjället och Tomas jobbschema denna höst krockade med de flesta jaktproven anmälde vi honom inte till något av fjällproven. Men skogsprovet i Solberg inföll på en lämplig helg, så Tomas anmälde sig och Patron. Det visade sig vara en lyckträff! Båda dagarna fick dom fina situationer, och två 1:a pris resulterade att Patron kunde titulera sig jaktchampion! Det var en rolig överraskning som vi inte förväntat oss!

patron_solberg

Tomas och Patron med domaren Janne Petterson, glad efter att ha fått fälla en präktig tjädertupp för Patron. Foto: Robert Lundgren

Men som ”di lärde” säger, ju mer man tränar (eller i Tomas och Patrons fall – jagar!) desto mer tur har man! Patron har tagit över pappa Nitros plats som husses favorit i skogen, under hösten har dom varit ute så gott som all ledig tid i tillsammans. Husse som blivit en allt mer rutinerad skogsfågeljägare har lärt sig läsa sin hund, och Patron har under de många timmarna i skogen lärt sig läsa sin husse och även börjat rapportera. När det kom till jaktprov gav deras fina samarbete i skogen utdelning.

Nu hänger vi upp ”Puttes” inramade championatdiplom under mamma Nelly och pappa Nitros på väggen, så ska han få ägna resten av sin tid att förgylla husses (och mattes, om jag får låna honom!) jaktdagar i skogen 🙂

Hösten fortsatte med skogsfågeljakt och en veckas ”frysboxfyllarjakt” i form av älgjakt. I slutet av oktober tog vi en sista tur till Kittelfjäll, den här gången fick även Tuula som blivit fem månader följa med på fjället för första gången. Det var dessutom hennes första kontakt med riktigt snöföre. Det tog inte lång stund innan hon fattade vad hon skulle göra, och vi fick se henne söka åtminstone viddmässigt som en öppenklasshund! Farten och stilen har hon definitivt ärvt av sin mamma och mormor 🙂 När vi kommit högt under fjället började hundarna markera, några vita ripor gick upp och vips så hittade vi Tuula i stånd! ”- Vad ska jag göra?” sa Tomas tvekande. -”Du måste ju gå fram och skjuta!” var det enda jag kunde svara. Sagt och gjort, Tuula avancerade upp en liten kull ripor, men tyvärr missade husse. Åh så han grämde sig, det hade varit något att få fälla första fågeln för sin fem månader gamla unghund!… Men det kommer fler tillfällen. Skynda långsamt var det ju… Men vi kunde konstatera att Tuula var mycket mogen för sin ringa ålder!

Full fart på fjället!

Full fart på fjället!

 

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

I november när valparna efter Nelly och Ura blivit 6 månader bjöd vi in till en första kennelträff. Den första dagen förlades i Häggdånger hos Kenth Gustafsson, där valparna fick prova på träning med duvor bland annat. Dagen efter ägnade vi åt träning på våra rapphöns. Vi blev mycket nöjda med de egenskaper vi såg hos valparna, trygga och frimodiga med tydlig av och på knapp – det bådar gott! Sex av nio valpar med tillhörande ambitiösa och trevliga hussar och mattar fick vi träffa under helgen.

72_dpi_126

 

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly :)

Kaisa, en pigg liten pralin. Stöpt i samma form som mamma Nelly 🙂

 

I skrivande stund går jaktsäsongen mot sitt slut här hemma. Tomas och Patron har varit ute så ofta dom kunnat under de korta dagarna så här i midvintertid, men vädret har växlat mellan kyla och värme och den lilla snö som kommit har tinat flera gånger om, det gjorde tillslut skogsmarken för skarp för hundtassar. Strax före jul drog Patron på sig en sträckning och husse en tuff förkylning så nu får dom båda ta det lugnt ett tag. Själv har jag ägnat julledigheten åt dagliga långa sköna promenader med ”brudarna” i skogen. Vi har också börjat trappa upp kraven på lilla Tuula, hon apporterar klockrent hemma på gården utan större störningar. Men när jag tog med en dummy och testade lite apportering under skogspromenaden var allt hon lärt sig som bortblåst, det fanns så mycket annat intressant att ägna sig åt än att hämta dummy! Det märktes med all önskvärd tydlighet att den apportering vi hade på henne bara var baserad på hennes egen lust. Men efter att jag förstärkt kravet med ett nyp i örat några gånger förstod hon att det där med apportering är inget man gör bara när man själv behagar. Efter några sådana sessioner under promenaden apporterar hon glatt och tveklöst även om skogens dofter lockar. Hon är kvick att lära sig, tar åt sig av korrigeringar men blir fort glad igen när hon gör rätt och får beröm.

Vi provade häromdagen att dra små korta släpspår på runt 10 meter med en död kaja här på gården. Det fixade Tuula klockrent och levererade in kajan i ett säkert grepp. Vi kommer att fortsätta träna så tills vi har kommit upp i unghundsklassens 150 meter långa spår.

72_dpi_045En sån härlig tjej vi fått i vår lilla fröken, vi är båda så otroligt fästa vid henne. En riktig ”drömhund” med alla önskvärda egenskaper! Nu ser vi närmast fram emot vårvinterjakten i Kittelfjäll. Och vi är otroligt sugna på att anmäla henne till vårprovet i Mittådalen, trots att hon precis kommer att kvala in åldersmässigt i unghundsklassen.

Och sen kommer våren och sommaren med träning av eftersöksgrenarna och eftersöksprov. Riksutställningen i Härnösand i juni, sen kommer hösten med jaktpremiären, riksprov på Gotland… vi har verkligen ett spännande år framför oss! Och som grädde på moset så fick hela jägarsverige en fin julklapp, jaktpolitiken är äntligen ändrad så att vi kommer att få ripjaktspremiären för oss själva. Utländska jägare som inte har någon närmare koppling till Sverige får vänta till efter 15 september innan dom får lösa kort. Det ska bli så skönt att slippa trängas på fjället, kanske känslan från förr åter igen kan infinna sig.

2017 blir ett bra år, det känner jag på mig!  🙂

/Maria

 

Annonser

Författare: Kungshällans kennel

Uppfödare av korthårig vorsteh - Breeder of German shorthaired pointers

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s