UF kullen är född!

15 maj, 2016 av Kungshällans kennel Lämna en kommentar

Så är dom äntligen här, vår efterlängtade kull efter Kungshällans BS Freja ”Nelly” och Kuksapirtin Ura. Denna parning blev tredje gången gillt, både vi och ett antal hugade valpköpare har två gånger tidigare fått bli besvikna då hon gått tom. Nio valpar blev det, fem tikar och fyra hanar. Men motgångarna slutade inte med de inledande problemen att få Nelly dräktig!

Nelly med sina nio små juveler

Då och då pratar man med hundvänner och uppfödarkollegor och får höra hårresande historier om alla problem som kan uppstå i samband med valpningen. Tikar som dör ifrån sina valpar, dödfödda valpar, fellägen, sjukdomar… så många gånger har vi sagt till varandra: -vilken otrolig tur vi haft med våra hittills fyra kullar! Allt har gått som smort, valparna har ploppat ut utan problem och varit friska och livskraftiga och tikarna har också hållit sig krya. Inte ens någon dödfödd valp har vi fått. Men ska man hålla på med hunduppfödning så får man räkna med att tids nog råkar man ut för problem. Och den här gången var det vår tur…

Nelly har varit pigg och stark under hela dräktigheten, hon har behållit hullet bättre än förra gången då hon blev mager över ryggen ganska tidigt trots att vi gav henne ordentligt med mat. Den här gången har hon varit hälsan själv, hängt med på våra regelbundna promenader och varit full av energi och ätit med enorm aptit. Det var först sista två veckorna man såg att hon besvärades av sin graviditet. Ryggraden började synas, ”toppfarten” blev mindre och slutligen sista veckan ville hon inte röra sig mer än nödvändigt. Magen var enorm (liksom vi också tyckte sist!), vi utlyste en liten gissningslek på vår facebooksida bara på skoj, -hur många bär hon på?

Helt enligt schemat började hon visa tecken på förestående valpning på fredag morgon, dygn 63 efter första parningen. Temperaturen som vi kollat noga senaste veckan var lite låg redan på torsdag kväll och på fredagen hade den fallit ytterligare till 36,5 grader. Nelly hässjade, skakade och rafsade runt i valplådan. Japp! Nu är det dags konstaterade jag lugnt och började duka fram de obligatoriska attiraljerna för valpankomst: våg, sax, papper & penna för dokumentation med mera. En liten filmsnutt när Nelly bökade runt i valplådan la jag glad i hågen upp på vår facebooksida. Men timmarna gick…

Tomas som jobbat natt vaknade fram på eftermiddagen, han hoppades få välkomna den förstfödde innan han gick på nästa skift. Men när det var dags för honom att åka på jobbet vid 21.30 hade det fortfarande inte kommit någon valp.

En kramstund innan husse far iväg på nattskiftet…

Nelly hässjade, darrade och krafsade men tog det också lugnt och sov mellan varven. En orolig natt följde för matte, Nelly väckte mig flera gånger och ville ut och kissa. Ett par gånger tyckte jag hon såg ut att vara på gång, visade in henne i valplådan och väntade en stund, bara för att se henne lugna sig och somna igen… Husse kom hem från nattskiftet morgonen därpå och hoppades få se en nyfödd valpkull innan han gick och la sig men icke… Matte steg upp tidigt på lördag morgon med nya förhoppningar. Nellys temperatur var fortsatt låg, men inget hände. Oron började stiga, men enligt all information jag tagit del av är det helt normalt att öppningsskedet tar upp till 24 timmar. Frågan var bara, ska jag räkna från fredag morgon eller började det redan på torsdag kväll? Tillslut vid lunchtid ringde jag Sundsvalls djursjukhus som har dygnetruntjour för att fråga om råd. Veterinären Oskar som jag fick prata med lugnade mig med att allt verkade normalt på min beskrivning, men om jag var orolig så var jag välkommen in med Nelly. Jag pallade inte längre med att gå och ängslas, lika bra att ge sig iväg de tio milen till Sundsvall. Jag kände att jag kunde inte lugna mitt sinne förrän Nelly var innanför väggarna på ett fullt utrustat djursjukhus… jag ruskade liv i nattarbetaren och meddelade att jag tog hans bil med rejält bagageutrymme därbak för Nelly.

Väl framme blev Nelly grundligt genomgången, veterinären och sjukvårdarna kommenterade att hon var verkligen stor! Blodproven visade normala värden, och hon var nästan helt öppen. Röntgen visade inga fellägen, sju valpar kunde konstateras tydligt, kanske var det fler. Bara värkarna som fattades! Första åtgärden blev dropp med vätska och näring. Nelly och jag satt i ett undersökningsrum medan droppet rann in, andra akutpatienter kom och gick utanför dörrarna. Nelly var lugn och låg och sov vid mina fötter, hennes tassar ryckte i drömmar. Hade det inte varit för den enorma magen med rörelser av livliga valpar hade inget verkat onormalt med henne.

Lång väntan med dropp – mattes tappra tjej!

När droppåsen var nästan tom såg Nelly mycket piggare ut, de blodsprängda ögonen var åter klara. Veterinären kände efter igen, hon var nu helt öppen. Ytterligare väntan…. men inga värkar kom! Oskar gick av sitt skift och veterinären Sander som hade nattskiftet bytte av honom. Dom resonerade sinsemellan och sa till mig att Nellys tillstånd var stabilt. Jag kunde välja att åka hem med henne och vänta på att valparna skulle komma ut den naturliga vägen, men jag valde att stanna kvar och vänta på djursjukhuset där jag kunde känna att all beredskap och kompetens fanns tillgänglig för Nelly och valparna om något skulle tillstöta. Ytterligare väntan… en av de gulliga sjukvårdartjejerna erbjöd mig kaffe och macka ett par gånger, men jag kände att jag kunde inte få ner något i min oroliga mage. Tillslut vid åttatiden kom veterinären Sander in och kollade Nelly på nytt. Beslutet blev att prova med en värkstimulerande injektion. Samtidigt som hon fick sprutan började teamet på plats förbereda operationssalen för akut kejsarsnitt. Det är riskabelt att ge värkstimulerande, om livmodern inte pallar så kan den brista… och stackars Nelly som kämpat så länge! Det tog inte lång stund innan hon reagerade på sprutan. Hon började darra, hässja och magen blev stenhård och spänd. Inte ens valparnas rörelser kunde längre kännas genom hennes krampande buk. Men inga krystvärkar kom! Det blev raskt iväg till den förberedda operationssalen, själv placerades jag i en soffa utanför tillsammans med en förberedd uppvärmd ”kuvös” och torra handdukar. Det tog inte lång stund efter att Nelly tagits in i operationsrummet innan jag hörde det första kraftfulla skriket från en nyfödd vorstehvalp. När en av sjukvårdarna kom hastande med ett nyfött litet knyte för mig att torka torr började tårarna trilla. Den förste följdes av fler som levererades efterhand som dom plockades ut. Jag gnuggade och gnuggade de ilsket skrikande små liven, bruna och skimlar om vartannat. Nio stycken blev det tillslut.

De nyförlösta valparna i trygga händer

När vi fått alla nio torra och varma fick jag sätta mig och vänta i undersökningsrummet igen medan Nelly syddes ihop och vaknade till liv ur narkosen. Då kunde jag i lugn och ro titta på valparna och kolla könen. Fem tikar och fyra hanar var det, livskraftiga och livliga. Alla jämna i storlek utom en liten skimmelhane som var hälften så stor som syskonen. En serie bilder levererade jag via messenger till Tomas som åter var på nattskift på fabriken. Batteriet på telefonen började ge upp efter vår täta korrespondens under dagen, kvällen och natten… Tillslut kom sjukvårdaren med en nyvaken, vinglig och mycket smal Nelly. Hon tittade undrande ner i lådan på sina avkommor. Vi fick henne att lägga sig ned och hon tittade på med grumlig blick medan vi placerande de hungriga valparna vid varsin spene.

När valparna kommit igång och diat ordentligt och Nelly var någorlunda vaken fick vi så äntligen åka hem. Jag var helt förbi av trötthet och timmar av ängslan, men oändligt tacksam för att vi blivit så väl omhändertagna och jag hade både Nelly och valparna med livet i behåll med mig hem. Klockan var kring två på söndag morgon när jag svängde ut från djursjukhuset, solen hade börjat gå upp i horisonten över Sundsvall. Då slog mig tanken att sist jag och Tomas åkte hem från samma djursjukhus i oktober 2013 var det med den overkliga vetskapen om att vi hade Nitros livlösa kropp med oss hem bak i bilen. Nu hade jag i stället en kartong med nio alldeles nya små gnyende liv bredvid mig i passagerarsätet. Då kom tårarna igen…

På natten sov jag på golvet vid valplådan för att hålla koll på den omtöcknade modern med sina barn, Patron och Dimma fick sova i varsin bur för att inte störa. I dag söndag har lugnet sänkt sig över den lilla hundfamiljen, Nelly har hämtat sig och tar väl hand om sina småttingar. Patron är nyfiken på småsyskonen och Dimma brinner av längtan att få hjälpa till med barnpassning. Men kommer dom för nära får dom genast en blick av Nelly som närmast kan jämföras med Gollum när han håller i Ringen -It´s MINE! my preciousss! Då backar dom respektfullt undan.

Patron är nyfiken på småsyskonen

Dimma passar på att kika längtansfullt på valparna över kanten när Nelly inte ser henne.

När jag vägde valparna i dag fick jag ytterligare en förklaring till varför Nellys livmoder inte klarade av att dra ihop sig till krystvärkar. Antalet var samma som i förra kullen, nio stycken, men det här gänget väger mellan 600 till 700 gram styck! Utom ”lillebror” som väger 300… Förra kullen vägde alla runt 500 gram. Inte konstigt att Nellys livmoder var uttänjd till bristningsgränsen! Det bekräftade veterinären också när han öppnade henne, det var högst troligt därför hon inte fick några krystvärkar. Jag törs knappt tänka tanken vad som kunnat hända om vi bara väntat eller åkt hem från Sundsvall efter första kollen, då kanske vi varken haft Nelly eller valparna vid liv nu!

Vi avvaktar något dygn och ser att alla valpar verkar ta sig sig innan vi börjar kontakta valpköpare, det känns dumt att lova något om någon valp inte skulle överleva. ”Lillebror” som är hälften så stor som de andra försöker vi hjälpa så han får lika mycket mat som syskonen, han suger bra och verkar livskraftig men blir lätt undanskuffad från spenarna.

Än så länge är valparna inte mycket att dokumentera, men så snart dom blir mer ”fotogenic” så blir det regelbundet påfyllning av bilder på vår facebooksida! ja, ni som följt våra tidigare kullar vet vad jag menar, kennelmatte älskar att åla runt på mage och dokumentera valpar, och nu har vi dessutom sommaren att se fram emot! 🙂

På återhörande!

/Kennelmatte Maria