Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer


Lämna en kommentar

Valparnas andra vecka och en nybliven champion!

I skrivande stund har valparna precis passerat två veckor. Dom växer så det knakar! Från att ha varit små hjälplösa ät- och sovmaskiner börjar dom nu likna små hundar. Dom både ser och hör, och kan interagera med varandra och omgivningen. Vi konstaterar att ingen av våra tidigare valpkullar har varit så stora (med undantag för lillebror då 🙂 ), kraftfulla, krävande och försigkomna! Nelly ser nästan desperat ut i bland när hon hoppar in till valplådan som kokar av nio små viljestarka individer som kräver mat och uppmärksamhet. I förrgår morse provade jag att öppna luckan till valplådan, Nelly stod ute och åt tillsammans med Dimma och Patron, medan valparna stultade runt i lådan och högljutt påtalade att dom minsann också behövde utfodras. Dom var inte sena att titta ut på den nya världen utanför den trygga valplådan, och sekunden efter så började dom en efter en ”droppa” ut och undersöka köket närmare. Våra tidigare valpar har tvekat länge innan dom tagit steget, och det har nog varit vid ca tre veckors ålder dom börjat kliva över kanten. Jag lät inte de äventyrliga pionjärerna gå särskilt långt ut på köksgolvet innan jag samlade ihop dom och stängde luckan igen. Köksgolvet är fortfarande glatt och halt för små ben som inte fått upp styrkan ordentligt.

72dpi_001

I går provade jag att ge valparna älgfärs utblandat med äggula från våra höns och lite rapsolja. Det var populärt! Valparna sög och smaskade i sig färsen från mina fingrar med våldsam intensitet! Hela den lilla kroppen riste och vred sig när valpen kämpade för att få i sig den nya delikatessen. Men det fick räcka med en liten klutt per valp så att magen väjer sig. Vi kommer att ge dom en liten portion om dagen som vi ökar på efterhand. Efter ett par dagar borde dom kunna börja äta från ett fat, då blir det mindre kladdigt än när man matar dom en och en med fingrarna. Med den planerade valpkullen i åtanke var vi noga med att spara mycket puts från älgstyckningen i höstas, som vi malde och frös ned i portionspåsar. Enligt flera studier jag läst är färskfoder det allra bästa för hundar, och framförallt valpar, så vi tänkte föda upp den här kullen på en blandning av färskfoder och vårt vanliga torrfoder Carrier för att ge dom bästa start i livet.

72dpi_008

I takt med att valparna växer så har Nelly ökat sin mjölkproduktion, och vi har gått över till att ge henne Carrier high energy med 32 % protein och 24% fett (som vi brukar ge hundarna under fjälljakten), samt att hon får laxolja och ägg från våra höns då och då. Hon äter ungefär dubbelt så mycket som Patron fyra gånger om dagen för att inte tappa i hull. Allt går bara rakt igenom hennes kropp ner i ”mjölktanken”!

Alla valpar är nu tingade, dom blir inte lika utspridda som vår förra kull så det kommer bli lättare att ordna valpträffar. Det ser vi fram emot! Dom kommer att hamna i Umeå, Timrå, Sundsvall, Bräcke, Hudiksvall, Uppsala/Umeå, Falun och Stockholm. Vi kommer skicka ut lite mer praktisk info till er som tingat valp under de närmaste dagarna. Det har varit lite hektiskt när kennelmatte varit på resande fot i helgen och husse börjat jobba igen efter sin tio dagars ledighet. Det kommer bli lite råddigt de närmaste veckorna då vi båda jobbar heltid, men Tomas skiftgång underlättar mycket. När det blir några timmar för länge innan vi byter av varandra här hemma ber vi ”kennelmormor” Monica som bara bor ett par kilometer bort att åka hit och rasta/utfodra Nelly och så småningom även valparna. Fler bilder och filmklipp av valparna finns i vanlig ordning på vår facebooksida. Dom börjar bli roligare och tacksammare att fotografera dem så antalet foton vi lägger ut kommer att öka 🙂

En varm dag på utställning i Lycksele resulterade i tredje och sista CK:t!

En varm dag på utställning i Lycksele resulterade i tredje och sista CK:t!

Så till en annan glad nyhet! Under helgen som gick var jag (Maria) i Lycksele på utemässan och visade min konst. På Söndagen kom Rolf och Monica upp för att besöka mässan, med sig hade dom Jorm som var anmäld till utställningen som Västerbottens vorstehklubb anordnar i samband med mässan. Jorm gjorde bra ifrån sig (fast handlern fick kritik får att hon sprang felaktigt 😉 ) och det slutade med excellent, CK, andra bästa hane i jaktklassen och reservcert. Med det så är Jorm färdig utställningschampion! 😀 Nu är det bara för husse Rolf att fokusera på nästa titel som smäller ännu högre: svensk jaktchampion! För det är han värd, den snygge och duktige Nitrosonen ❤

/Maria

DSC_7850

En lite mer presentabel bild på SEUCH J Rodedalens Jorm

Annonser


Lämna en kommentar

Valparnas första vecka

Oj vad tiden går fort, nu är valparna redan en vecka! I dag vägde vi dom igen, och alla har gått stadigt upp i vikt. Nelly har gott om mat, och valparna är kraftfulla och glupska. Fastän dom inte ens öppnat ögonen gör dom försök att gå på sina vingliga ben när dom krävande söker efter mammas tuttar. Röstresurserna är också bra, om inte mjölkbaren omedelbart infinner sig protesterar dom högljutt! ”Lillebror” som vi haft lite extra koll på eftersom han vägde bara hälften så mycket som sina syskon vid födseln är den som gått upp mest i vikt procentuellt så han knappar in på syskonen 🙂 Han väger nu 500 gram. Den största hanen väger precis ett kilo, de övriga ligger runt 800 gram.

20160515_142158

Nelly pysslar om sina mätta valpar

20160515_152213

En liten liten bebismjuk tass bredvid mamma stora, tro hur många mil den kommer springa i sitt liv? Den intorkade navelsträngen sitter fortfarande kvar.

Alla valpar utom en hane är tingade. Vi har några fler på intresselistan som vi inte kontaktat än, men vi vill avvakta lite. Det här blir Nellys sista kull, vi hade hoppats på att ta en sista kull efter henne nästa år men den tanken slog vi helt ur hågen efter kejsarsnittet. Vi är rädda om vår drottning och vill inte utsätta henne för risken att det blir komplikationer med förlossningen igen, hon har ju dessutom fyllt sju år. Därför vill vi att så många som möjligt av valparna i den här kullen förvaltas väl hos ägare som har ambitioner att meritera. Om du som läser detta är sugen på en hane till jakt och dessutom har siktet inställt på jaktprov och utställning – ta kontakt med oss! Eller tipsa vidare om du känner någon som kan tänkas vara intresserad.

På vår facebooksida finns lite bilder och filmsnuttar från valparnas första vecka. Det kommer mera 🙂

/Kennelmatte


Lämna en kommentar

UF kullen är född!

Så är dom äntligen här, vår efterlängtade kull efter Kungshällans BS Freja ”Nelly” och Kuksapirtin Ura. Denna parning blev tredje gången gillt, både vi och ett antal hugade valpköpare har två gånger tidigare fått bli besvikna då hon gått tom. Nio valpar blev det, fem tikar och fyra hanar. Men motgångarna slutade inte med de inledande problemen att få Nelly dräktig!

DSC_0197[1]

Nelly med sina nio små juveler

Då och då pratar man med hundvänner och uppfödarkollegor och får höra hårresande historier om alla problem som kan uppstå i samband med valpningen. Tikar som dör ifrån sina valpar, dödfödda valpar, fellägen, sjukdomar… så många gånger har vi sagt till varandra: -vilken otrolig tur vi haft med våra hittills fyra kullar! Allt har gått som smort, valparna har ploppat ut utan problem och varit friska och livskraftiga och tikarna har också hållit sig krya. Inte ens någon dödfödd valp har vi fått. Men ska man hålla på med hunduppfödning så får man räkna med att tids nog råkar man ut för problem. Och den här gången var det vår tur…

Nelly har varit pigg och stark under hela dräktigheten, hon har behållit hullet bättre än förra gången då hon blev mager över ryggen ganska tidigt trots att vi gav henne ordentligt med mat. Den här gången har hon varit hälsan själv, hängt med på våra regelbundna promenader och varit full av energi och ätit med enorm aptit. Det var först sista två veckorna man såg att hon besvärades av sin graviditet. Ryggraden började synas, ”toppfarten” blev mindre och slutligen sista veckan ville hon inte röra sig mer än nödvändigt. Magen var enorm (liksom vi också tyckte sist!), vi utlyste en liten gissningslek på vår facebooksida bara på skoj, -hur många bär hon på?

Helt enligt schemat började hon visa tecken på förestående valpning på fredag morgon, dygn 63 efter första parningen. Temperaturen som vi kollat noga senaste veckan var lite låg redan på torsdag kväll och på fredagen hade den fallit ytterligare till 36,5 grader. Nelly hässjade, skakade och rafsade runt i valplådan. Japp! Nu är det dags konstaterade jag lugnt och började duka fram de obligatoriska attiraljerna för valpankomst: våg, sax, papper & penna för dokumentation med mera. En liten filmsnutt när Nelly bökade runt i valplådan la jag glad i hågen upp på vår facebooksida. Men timmarna gick…

Tomas som jobbat natt vaknade fram på eftermiddagen, han hoppades få välkomna den förstfödde innan han gick på nästa skift. Men när det var dags för honom att åka på jobbet vid 21.30 hade det fortfarande inte kommit någon valp.

DSC_0166[1]

En kramstund innan husse far iväg på nattskiftet…

Nelly hässjade, darrade och krafsade men tog det också lugnt och sov mellan varven. En orolig natt följde för matte, Nelly väckte mig flera gånger och ville ut och kissa. Ett par gånger tyckte jag hon såg ut att vara på gång, visade in henne i valplådan och väntade en stund, bara för att se henne lugna sig och somna igen… Husse kom hem från nattskiftet morgonen därpå och hoppades få se en nyfödd valpkull innan han gick och la sig men icke… Matte steg upp tidigt på lördag morgon med nya förhoppningar. Nellys temperatur var fortsatt låg, men inget hände. Oron började stiga, men enligt all information jag tagit del av är det helt normalt att öppningsskedet tar upp till 24 timmar. Frågan var bara, ska jag räkna från fredag morgon eller började det redan på torsdag kväll? Tillslut vid lunchtid ringde jag Sundsvalls djursjukhus som har dygnetruntjour för att fråga om råd. Veterinären Oskar som jag fick prata med lugnade mig med att allt verkade normalt på min beskrivning, men om jag var orolig så var jag välkommen in med Nelly. Jag pallade inte längre med att gå och ängslas, lika bra att ge sig iväg de tio milen till Sundsvall. Jag kände att jag kunde inte lugna mitt sinne förrän Nelly var innanför väggarna på ett fullt utrustat djursjukhus… jag ruskade liv i nattarbetaren och meddelade att jag tog hans bil med rejält bagageutrymme därbak för Nelly.

Väl framme blev Nelly grundligt genomgången, veterinären och sjukvårdarna kommenterade att hon var verkligen stor! Blodproven visade normala värden, och hon var nästan helt öppen. Röntgen visade inga fellägen, sju valpar kunde konstateras tydligt, kanske var det fler. Bara värkarna som fattades! Första åtgärden blev dropp med vätska och näring. Nelly och jag satt i ett undersökningsrum medan droppet rann in, andra akutpatienter kom och gick utanför dörrarna. Nelly var lugn och låg och sov vid mina fötter, hennes tassar ryckte i drömmar. Hade det inte varit för den enorma magen med rörelser av livliga valpar hade inget verkat onormalt med henne.

DSC_0179[1]

Lång väntan med dropp – mattes tappra tjej!

När droppåsen var nästan tom såg Nelly mycket piggare ut, de blodsprängda ögonen var åter klara. Veterinären kände efter igen, hon var nu helt öppen. Ytterligare väntan…. men inga värkar kom! Oskar gick av sitt skift och veterinären Sander som hade nattskiftet bytte av honom. Dom resonerade sinsemellan och sa till mig att Nellys tillstånd var stabilt. Jag kunde välja att åka hem med henne och vänta på att valparna skulle komma ut den naturliga vägen, men jag valde att stanna kvar och vänta på djursjukhuset där jag kunde känna att all beredskap och kompetens fanns tillgänglig för Nelly och valparna om något skulle tillstöta. Ytterligare väntan… en av de gulliga sjukvårdartjejerna erbjöd mig kaffe och macka ett par gånger, men jag kände att jag kunde inte få ner något i min oroliga mage. Tillslut vid åttatiden kom veterinären Sander in och kollade Nelly på nytt. Beslutet blev att prova med en värkstimulerande injektion. Samtidigt som hon fick sprutan började teamet på plats förbereda operationssalen för akut kejsarsnitt. Det är riskabelt att ge värkstimulerande, om livmodern inte pallar så kan den brista… och stackars Nelly som kämpat så länge! Det tog inte lång stund innan hon reagerade på sprutan. Hon började darra, hässja och magen blev stenhård och spänd. Inte ens valparnas rörelser kunde längre kännas genom hennes krampande buk. Men inga krystvärkar kom! Det blev raskt iväg till den förberedda operationssalen, själv placerades jag i en soffa utanför tillsammans med en förberedd uppvärmd ”kuvös” och torra handdukar. Det tog inte lång stund efter att Nelly tagits in i operationsrummet innan jag hörde det första kraftfulla skriket från en nyfödd vorstehvalp. När en av sjukvårdarna kom hastande med ett nyfött litet knyte för mig att torka torr började tårarna trilla. Den förste följdes av fler som levererades efterhand som dom plockades ut. Jag gnuggade och gnuggade de ilsket skrikande små liven, bruna och skimlar om vartannat. Nio stycken blev det tillslut.

DSC_0181[1]

De nyförlösta valparna i trygga händer

När vi fått alla nio torra och varma fick jag sätta mig och vänta i undersökningsrummet igen medan Nelly syddes ihop och vaknade till liv ur narkosen. Då kunde jag i lugn och ro titta på valparna och kolla könen. Fem tikar och fyra hanar var det, livskraftiga och livliga. Alla jämna i storlek utom en liten skimmelhane som var hälften så stor som syskonen. En serie bilder levererade jag via messenger till Tomas som åter var på nattskift på fabriken. Batteriet på telefonen började ge upp efter vår täta korrespondens under dagen, kvällen och natten… Tillslut kom sjukvårdaren med en nyvaken, vinglig och mycket smal Nelly. Hon tittade undrande ner i lådan på sina avkommor. Vi fick henne att lägga sig ned och hon tittade på med grumlig blick medan vi placerande de hungriga valparna vid varsin spene.

DSC_0187[1]

När valparna kommit igång och diat ordentligt och Nelly var någorlunda vaken fick vi så äntligen åka hem. Jag var helt förbi av trötthet och timmar av ängslan, men oändligt tacksam för att vi blivit så väl omhändertagna och jag hade både Nelly och valparna med livet i behåll med mig hem. Klockan var kring två på söndag morgon när jag svängde ut från djursjukhuset, solen hade börjat gå upp i horisonten över Sundsvall. Då slog mig tanken att sist jag och Tomas åkte hem från samma djursjukhus i oktober 2013 var det med den overkliga vetskapen om att vi hade Nitros livlösa kropp med oss hem bak i bilen. Nu hade jag i stället en kartong med nio alldeles nya små gnyende liv bredvid mig i passagerarsätet. Då kom tårarna igen…

På natten sov jag på golvet vid valplådan för att hålla koll på den omtöcknade modern med sina barn, Patron och Dimma fick sova i varsin bur för att inte störa. I dag söndag har lugnet sänkt sig över den lilla hundfamiljen, Nelly har hämtat sig och tar väl hand om sina småttingar. Patron är nyfiken på småsyskonen och Dimma brinner av längtan att få hjälpa till med barnpassning. Men kommer dom för nära får dom genast en blick av Nelly som närmast kan jämföras med Gollum när han håller i Ringen -It´s MINE! my preciousss! Då backar dom respektfullt undan.

DSC_0199[1]

Patron är nyfiken på småsyskonen

DSC_0201[1]

Dimma passar på att kika längtansfullt på valparna över kanten när Nelly inte ser henne.

När jag vägde valparna i dag fick jag ytterligare en förklaring till varför Nellys livmoder inte klarade av att dra ihop sig till krystvärkar. Antalet var samma som i förra kullen, nio stycken, men det här gänget väger mellan 600 till 700 gram styck! Utom ”lillebror” som väger 300… Förra kullen vägde alla runt 500 gram. Inte konstigt att Nellys livmoder var uttänjd till bristningsgränsen! Det bekräftade veterinären också när han öppnade henne, det var högst troligt därför hon inte fick några krystvärkar. Jag törs knappt tänka tanken vad som kunnat hända om vi bara väntat eller åkt hem från Sundsvall efter första kollen, då kanske vi varken haft Nelly eller valparna vid liv nu!

Vi avvaktar något dygn och ser att alla valpar verkar ta sig sig innan vi börjar kontakta valpköpare, det känns dumt att lova något om någon valp inte skulle överleva. ”Lillebror” som är hälften så stor som de andra försöker vi hjälpa så han får lika mycket mat som syskonen, han suger bra och verkar livskraftig men blir lätt undanskuffad från spenarna.

Än så länge är valparna inte mycket att dokumentera, men så snart dom blir mer ”fotogenic” så blir det regelbundet påfyllning av bilder på vår facebooksida! ja, ni som följt våra tidigare kullar vet vad jag menar, kennelmatte älskar att åla runt på mage och dokumentera valpar, och nu har vi dessutom sommaren att se fram emot! 🙂

På återhörande!

/Kennelmatte Maria

 


Lämna en kommentar

Nedräkning!

Nu är det mindre än en vecka kvar tills vi får veta vad som gömmer sig i Nellys omfångsrika mage! Sist jag skrev ett inlägg var vi så gott som säkra på att det var valpar på G, så vi skippade ultraljudet. Och vi tog inte miste har det visat sig 🙂 Nelly har mått bra under hela dräktigheten, i början var hon väldigt trött, men sedan har hon piggat på sig och sprungit med under motionsrundorna med sin vanliga energi. Hennes aptit har varit om möjligt ännu större än vanligt. Men nu sista veckan har hon blivit allt mer stillsam, nu rör hon sig inte mer än nödvändigt. Man ser hur jobbigt det är bara att andas med den stora magen, valparna tar upp stor plats så hennes stackars lungor är väl ihoptryckta till ett minimum… Det sparkar och rör sig livligt därinne!

Gravid Nelly

Nelly har formen av en mandolin sett uppifrån 🙂

72dpi_001

Stolt blivande mamma

72dpi_005

Valplådan städad och på plats, Nelly provligger och ger den godkänt.

I dag bar vi in valplådan i köket, och vi har också börjat ta tempen på henne morgon och kväll för att se när temperaturen sjunker kraftigt -ett säkert tecken på att förlossningen startat.

Vi är helt överväldigade över intresset för den kommande kullen, jättekul att så många hört av sig! Det droppar fortfarande in förfrågningar, men tyvärr kommer vi inte att kunna erbjuda alla som hört av sig en valp. Vi får se hur många valpar det blir, det vore tacksamt med en stor kull med jämn fördelning så att så många som möjligt får sin valp, men viktigast är att Nelly mår bra och klarar förlossningen och sedan uppfödningen av de små liven. Alltför stora kullar kan ju tyvärr innebära komplikationer…

De senaste dagarna har vi haft högsommarvärme, skönt för både folk och fä! Våraktiviteterna är i full gång. Veden är fälld, nu återstår hemtransport, kapning, klyvning och stapling. Tomas kör på när han har sina lediga dagar, själv kör jag någon timmes ”vedpass” efter jobbet eller när jag har mina tjänstlediga konstnärsdagar. Vi har ingen brådska, huvudsaken är att veden är inne i vedboden före midsommar allt enligt ”di gamle”.

72dpi_003

Gymkort behövs inte på landsbygden! Vedhanteringen ger styrka och kondition, och i förlängningen värme till vintern. Det känns bra.

72dpi_006

Gött med vårvärme tycker Patron!

Förutom den årligen återkommande vedhuggningen ägnar vi oss åt att ställa i ordning min gamla lekstuga som ska bli hönshus, samt att jag så smått börjat så mitt trädgårdsland. En kull på fjorton kycklingar har sett dagens ljus, dom ska så småningom utöka vår lilla hönsflock. De som blir tuppar kommer till hösten att hamna i frysboxen som lite variation till vår stapelföda älgköttet. Jag köper nästan aldrig kycklingkött eftersom jag inte gillar tanken på hur dom föds upp industrimässigt, då känns det bra mycket bättre att äta en kyckling som man själv fött upp och som haft ett bra liv på vår gård över sommaren.

72dpi_002

72dpi_004

Kungshällans egenuppfödda ”gullefjunisar”

På fredag är det 63 dygn för Nelly, vi kommer att uppdatera på vår facebooksida när valparna är på gång eftersom det är smidigast. Sedan blir det säkert ett längre inlägg här när allt lugnat sig och det förhoppningsvis gått bra med mor och barn.

/Maria