Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer

Sorgen och glädjen…

2 kommentarer

Vår älskade Nitro finns inte med oss längre! Det har nu gått fyra dagar sedan han lämnade oss, den värsta chocken har lagt sig och en tunn skör hinna har bildats över det öppna sorgesåret, så jag känner nu att jag orkar skriva om de som hände. Det har varit en fruktansvärt tung vecka för Tomas och mig, och medan jag skriver framkallas åter igen de knivskarpa bilderna av det som hände och får ögonen att tåras på nytt. Men att skriva om det är också en form av terapi.

Förra helgen var Nitro lite hängig, han studsade inte upp ur bädden som vanligt för att ge oss varsin blöt morgonpuss. Och han verkade lite spänd över magen, vi tänkte att han kanske ätit något olämpligt. Men hans matlust var det inget fel på, han slukade sin mat med samma hastighet som vanligt. På söndagen skulle vi stycka älgkött, hundarna fick vara hemma i hundgården medan vi åkte till mina föräldrar och tog vara på köttet. Nitro var fortfarande trött och hängig, ingen vidare fart på honom. Lite vila gör nog susen tänkte vi och slog på värmen i hundhuset.

När vi kom hem och körde uppför backen bredvid hundgården skrek Tomas rakt ut i panik: – Nitro!!! Innan jag ens stängt bilen var han ute genom dörren och kastade sig in i hundgården. Nitro släpade ena bakbenet livlöst efter sig och Tomas kastade sig ner och lyfte upp honom i famnen. – Älskade Nitro, vad är det för fel??! Smärtan lyste ur Nitros ögon när Tomas bar in och la ner honom på en filt i köket. Efter ett antal telefonsamtal fick vi klartecken att komma ner till Djurkliniken i Sundsvall, så Tomas gav sig iväg med honom.

Efter lång orolig väntan fick Nitro smärtstillande och röntgades, tyvärr visade det inte någonting. Veterinären kunde konstatera att problemet och smärtan satt i ryggen. Det var därför han varit så spänd, det vi trodde var magen var i själva verket ryggsmärta! Veterinären kontrollerade hans reflexer, ett gott tecken var att han trots förlamningen i bakbenen hade normala reflexer. Mer besked än så kunde vi inte få med den utrustning som fanns tillhands i Sundsvall, för att kunna undersöka ryggen bättre krävdes en resa till Strömsholm där det finns utrustning för magnetröntgen. Tomas fick lämna Nitro i Sundsvall och förbereda sig på en resa söderut dagen efter.

Efter en i det närmaste sömnlös natt blev det måndag, jag var trots oron för Nitro tvungen att bege mig uppåt landet för att jobba. Tomas som hade en vecka kvar på sin ledighet packade väskan och förberedde sig på färden ner till Strömsholm. När jag hunnit ett par mil ringde Tomas. Med tunn röst meddelade han att han pratat med Djurkliniken i Sundsvall. Alla Nitros reflexer i bakkroppen var nu borta…. Jag vände genast bilen och åkte hem igen.

Resan ner till Sundsvall var som i en dimma, älskade älskade Nitro! Vi sa inte många ord till varandra, men vi förstod ändå båda två vad vi hade  framför oss. När vi kom fram blev vi visade in i ett undersökningsrum där Nitro låg på ett bord. När vi kom in i rummet blev han så glad att se oss och försökte kämpa sig upp på frambenen och viftade på svansen så gott han kunde med sin förlamade bakkropp. Hans ögon var vitt uppspärrade med ett uttryck vi aldrig någonsin sett förut, en blandning av smärta och hjälpsökande. -Snälla, hjälp mig! Det gör så ont! Medan vi strök och lugnade Nitro förklarade veterinären läget sakligt för oss. Hon hade konsulterat Strömsholm och andra kollegor som var erfarna på neurologiska skador i ryggraden, och oddsen var dåliga för att Nitro skulle kunna bli återställd. Och rehabiliteringen skulle vara lång och besvärlig. Vi har redan gått igenom en 6 månader lång mödosam rehabilitering med vår förra hund Bettan efter hennes benbrott 2011. Hon blev helt återställd tillslut, men vi hann fråga oss många gånger om ifall det var rättvist mot en levnadsglad jakthund att tvingas till något sådant. Bettan var då bara fem år… Nitro var nu nio och ett halvt år… Vi bad att få några minuter ensamma med Nitro och veterinären lämnade oss tyst och hänsynsfullt.

Vi smekte det älskade mjuka huvudet, Nitro darrade under beröringen, trots att han fått smärtstillande var hans pupiller vitt uppspärrade och han spjärnade med frambenen och sköt huvudet bakåt för att parera smärtan från ryggen. Han slappnade av en aning när vi pratade lugnande med honom. Utan ord var vi överens, oddsen är för dåliga, vi kan inte utsätta vår fina älskade vän för en flera timmar lång plågsam resa till Strömsholm med så osäker utgång. Vi är skyldiga att låta honom slippa plågas! När veterinären kom tillbaka gav vi henne klartecken att avsluta hans lidande. Genom tårarna strök vi honom och berättade om och om igen för honom hur mycket vi älskade honom, medan veterinären injicerade sprutan som fick honom att somna in i våra armar.

Resten av dagen minns jag också som i en dimma, som ett overkligt svart filter. Med Nitro bak i bilen åkte vi hem, lastade fyrhjulingen på släpvagnen och gav oss iväg upp till våra jaktmarker. Det var en så vacker oktoberdag med strålande sol och gyllene löv, som gjord för en jakttur. Nitros sista jakttur… Tillsammans alla tre åkte vi med fyrhjulingen upp till Tjäderleksmyran, där vi haft så många fina jakter tillsammans med Nitro. Det var något Tomas förkunnat sedan länge, att Nitro skulle få sin sista vila där, men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att den dagen skulle komma så fort! Vi begravde Nitro i en fin solbelyst backe där vi brukar sitta och fika under jaktturerna, med utsikt över Tjäderleksmyran.

IMAG3580

I dag, lördag, kände vi att vi återhämtat oss så pass från tragedin att vi hade lust att jaga igen. Att träffa folk och prata om tragedin är fortfarande alltför jobbigt, men att ge sig ut i skogsfåglens förlovade land – Nitros land! – är bästa terapin. Vi gick in i området från varsitt håll, Tomas med Patron och jag med Dimma. Efter en stund stod min vita lilla skogsgudinna för en löpa, jag följde med henne på en spännande färd in i tallungskogen och vips lättade två orrar! Jag drog iväg två salvor på orrhönan, men eftersom jag sällan litar på mitt eget skytte i skogen hade jag inga större förhoppningar när jag skickade Dimma på apport i riktning dit fågeln for. Lyckan blev därför överväldigande då jag ser henne komma pilande mellan träden med fågeln i munnen! Jag bröt bössan, slängde den i ljungen och kramade om hunden med fågel och allt! Överkänslig som jag var efter allt som hänt så kom förstås tårarna igen medan jag gång på gång överöste Dimma med superlativ över hur duktig hon varit.

I samma veva anropade Tomas mig på comradion. Glad på rösten berättade han att han fällt en ung tjädertupp! Patron var inte inblandad i situationen, men däremot fick han apportera den ännu levande tuppen, vilket han fixade galant! Duktige lille Putte! Jag fäste orrhönan på ryggsäcken och skickade ut Dimma på sök igen. När vi gått en stund ekade ett par hagelskott från Tomas håll. Strax därefter meddelade Tomas glada stämma på radion att första fågeln nu var fälld för Patron! – Fy fan vad glad jag är! han gjorde ett skitbra jobb! Och apporterade sedan orrhönan levande i ett mjukt grepp – precis som pappa! Efter veckans all sorg var det så underbart att höra glädjen i Tomas röst igen!

Vi möttes vid Nitros viloplats, vid Tjäderleksmyran. Patron hade ordnat ytterligare ett par fågelsituationer åt husse, tyvärr utan fällning men vad gjorde väl det! Husse var så glad, vilken fantastisk dag! Vi grillade korv i den soliga backen medan vi berättade för Nitro om hans duktige sons bedrifter.

IMAG3613

Ñ

Efter den händelserika jaktdagen tog vi en skön bastu, sen lagade vi till och avnjöt tjädern som Nitro och Tomas fixade i fjol den 14 november, samma dag som han också ”fixade” Patron och alla hans fina syskon! 🙂 Sorgen och saknaden efter Nitro är fortfarande påtaglig, han lämnade oss alldeles för tidigt. Hade kunnat ge oss minst ett par fina jaktsäsonger till och säkert fler fina valpkullar. Men nu får vi i stället se till att glädjas åt de fina år och fantastiska minnen han gav oss, och inte minst de avkommor han lämnat! Vi kommer aldrig att få svar på exakt vad det var som drabbade honom, men med hans hjärtskärande hjälpsökande blick som en knivskarp minnesbild där han låg på undersökningsbordet är det inget vi bryr oss om att spekulera mer över. Men för er som undrar så var det enligt veterinären troligen en infarkt – en blödning – i ryggraden som förstörde nerverna i ryggraden och orsakade förlamningen. Det är något som kan drabba vilken hund som helst. Nitro var fullt frisk innan, helgen före han dog var vi i Kittelfjäll och jagade, Nitro gick lika stort och hårt som vanligt och vi fick fälla ripa för honom. Vi kunde väl aldrig föreställa oss att det var de sista… Den fruktansvärda kvällen då Tomas väntade med Nitro nere i Sundvall surfade jag på alla nätsidor jag kunde finna för att läsa om ryggskador och förlamning hos hund, och är det någon som har lust att gräva djupare i ämnet så lämnar jag här en länk till en informativ sida jag hittade.

Nu försöker vi blicka framåt, vi har ju en del av Nitro kvar i hans fina son Patron. Vi ska satsa så mycket krut vi bara kan på att lillgrabben ska få alla tänkbara förutsättningar att bli en lika fantastisk jakthund som sin far! Vi kommer även att dra vårt strå till stacken för att hjälpa halvbrorsan Jorm på samma väg. I morgon ska det bli en lika fin höstdag, då lånar jag med mig Jorm ut i skogen medan Tomas tar Nelly. En ny jaktdag i Nitros förlovade tjäderland!

Tack älskade Nitro för allt du gett oss! Du kommer alltid att vara med oss!

/husse och matte

Annonser

Författare: Kungshällans kennel

Uppfödare av korthårig vorsteh - Breeder of German shorthaired pointers

2 tankar om “Sorgen och glädjen…

  1. Beklagar, så svårt att mista sina hundvänner. Har varit med om det ett par gånger, med då var det gamla hundar (15 år). Då är det mer väntat. Men som ni fick lämna Nitro måste ha varit väldigt svårt. Jag önskar er en tröst i eländet, och lycka med era andra hundar!

  2. Vilken otrolig berättelse, jag blev så berörd att jag hade svårt att läsa denna mycket rörande historia, jag lider med er. Men det är nog ett previlegium att få va jakthund hemma hos er.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s