Kungshällans kennel

Korthårig vorsteh – German shorthaired pointer

Sista fjälljakten för i år…

1 kommentar

Jag stjäl mig till lite ”bloggtid” så här på lunchrasten, det har varit så mycket att göra hemma så jag har inte hunnit skriva några rader om senaste trippen till Kittelfjäll. Vi hade insett att det fanns bara en helg som skulle passa att åka upp, den 7-9 oktober. Men väderutsikterna var inte de bästa med klass 1 varningar för fjällvärlden… vi kollade ideligen både SMHI och yr.no och valde att förlita oss på den prognos som såg mest gynnsam ut. Kanske det ändå skulle gå att jaga på fredag!? Vi åkte upp på torsdagkväll efter jobbet och installerade oss i de bekväma ”Väjastugorna” som är en förmån via Tomas jobb på Mondi Dynäs. Det är fina moderna stugor centralt i Kittelfjäll som kan hyras av personalen för en billig penning. Vi brukar bo där när vi åker upp och jagar sent för att slippa böket med sjötransport över Bergsjön osv. När vi kom fram hade det börjat blåsa kraftigt, och då var vi extra glada för att slippa åka över Bergsjön, som inte är nådig då den är i uppror! Och som inte stormen vore nog så efterföljdes den av regnet, som piskade mot rutorna hela natten. Fredag morgon var vädergudarna fortfarande vredgade, regnet såg ut att komma från alla håll, det var inte ens att tänka på att ge sig ut… Vi fördrev dagen med att kolla på TV och spela ”sjua”. Hundarna låg och slappade i soffan eller tittade sorgset ut genom den regndrypande fönsterrutan.

Himlen gråter...

Himlen gråter...

 
Vi följde prognoserna på TV:n hela dagen, och det såg ut att bli bra väder på lördagen så vi åkte upp till Maggan i Grönfjäll och löste jaktkort. Maggan berättade att det faktiskt var ett par finnar som löst jaktkort under den stormiga regniga fredagen (!).
 
På lördag vaknade vi upp till en vacker soluppgång över Kittelfjäll! Vinden friskade fortfarande i, men det var inte längre storm. Vi gick upp på Kittelfjället med fyra taggade hundar. Eftersom det fortfarande var lite blåsigt gick vi nere i dalgången. Men vi fick gå nästan längst in innan vi fick fågelkontakt.
 
Härlig morgon med vitpudrade fjäll!

Härlig morgon med vitpudrade fjäll!

 
Sedan hade vi lite ripa i luften innan vi tog lunchbrejk. Alla våra hundar jobbade på bra utom det lilla vita ”spektaklet”. Vi är fortfarande inte nöjda med hennes prestationer på fjället. Hon har för dåligt flyt i söket, stundtals går hon riktigt bra och man ser att hon kopplar på både hjärna och näsa, men rätt vad det är så verkar hon helt glömma vad hon gör på fjället. Hon bara stannar av och ser bortkommen ut, tittar frågande ömsom på oss och ömsom på den hon går i parsläpp med. Nu körde vi konsekvent med metoden att ignorera henne så hon själv får komma på vad hon ska göra. Håller man på och dirigerar och ger order hela tiden så blir det bara värre, blir hon osäker och måste ”fråga” ännu mer, ett misstag som Tomas i sin frustration förargligt nog visade upp på Klimpfjällsprovet…  Det är så motsägelsefullt, för när hon jagar i skogen är hon en helt anna hund! Nu är det mest Tomas som varit ute med henne, men han berättar att hon har en fin förmåga att läsa av både vind och terräng, han tänker ofta då han går i skogen ”-där är en fin kulle, och vinden ligger bra om hon tar den från det där hållet”, och sen är det som om Dimma läser hans tankar och söker av precis som han tänkt. Han har samma känsla för henne i skogen som när han jagar med Nitro, som är vår ”skogskung”.  Dimma har samma förmåga som Nitro att pejla in fåglarna, ta om bakåt för att hitta ingångslöpan, och hon känner av precis hur nära hon kan gå för att inte stöta. Hon har presterat massor med fina situationer på skygga skogsfåglar, anledningen till att dom inte ligger i frysboxen är antingen husses skytte eller att dom varit alltför skygga och lättat på för långt avstånd. Problemet, tror vi, ligger nog i att Dimma är injagad i skogen och har alltför få jaktdagar på fjäll. Enda sättet att få till henne som fjällhund är nog bara mera fjälljakt! Tyvärr så hinner vi inte med någon fler fjälltur nu i höst, men till våren ska vi försöka göra minst en tripp. Vi funderar även på att dra ihop en träningsträff i Mittådalen för våra valpköpare i anslutning till vinterprovet, så man kan träna någon/några dagar och sedan starta på provet. Men innan vi ens tänker på att anmäla Dimma till fler fjällprov vill vi se att hon jagar riktigt bra även på fjället!
 
Nåväl, vi hade några fågelsituationer för Bettan och Nitro inne i dalgången innan vi vände om och gick tillbaka i medvind. Men sen var det slut på fågel för den dagen… Det kom ett lite snöområde och passerade, men större delen av dagen var det riktigt vackert höstväder!
 
Fjällen i senhöstskrud, dom byter skepnad till vitt precis som riporna

Fjällen i senhöstskrud, dom byter skepnad till vitt precis som riporna

 
På söndagen jagade vi på lilla Valfjället. Vädret var kargare med isande vindar och snö i luften. Dagen hade kunnat sluta innan vi ens kommit upp på fjället, när vi skulle passera en bäck som svämmat över sina bräddar av det myckna regnandet halkade Tomas på en ishal sten och föll. Han tog emot sig med armbågen, det hårda slaget fortplantade sig upp till axeln. Efter en smärtsam ”dans” full av svordomar kunde han konstatera att inget var brutet i armen, men något ledband i axeln hade fått ett rejält ryck. Men Tomas bet ihop om smärtan och krängde på sig ryggsäcken; -”har jag kommit så här långt så måste jag försöka!” Det visade sig att det lönade sig! Vi hade fin vind och bra med fågel. Dom satt i stora kullar, det var nyttig medicin för Dimma! Hon sökte riktigt bra och hittade en stor fin kull på egen hand. Men där gjorde vi ett osmart drag; eftersom Dimma kan bli lite väl försiktig och omständlig på riplöpa så skickade vi på Nitro för att skapa en konkurrenssituation. Men han tog det som ett avancekommando och körde upp fåglarna! En stor fin kull lättade framför näsan på båda hundarna, Nitro stannade lydigt men Dimma for som en avlöning efter riporna över fjället. Men trots att hon var olydig så såg vi det som en positiv erfarenhet för henne. Flera gånger senare under dagen då hon började bli tveksam i söket hittade vi nya kullar, och varje gång kändes det som om ytterligare en polett ramlade ner för vår vita fröken. För att hitta ripa måste man söka stort och koncentrerat – och det lönar sig! Tyvärr var det här sista dagen, vi skulle fått en 3-4 likadana jaktdagar till för att befästa dessa erfarenheter i henne! När vi vände upp i medvind på väg tillbaka fick hon lära sig att det går att söka och finna fågel även när vinden blåser åt ”fel” håll. Till skillnad från gårdagen jobbade hon på riktigt fint. Bettan avslutade dagen med att stå för en riktigt trygg ripkull, där vi såg fåglarna på backen framför henne. Tomas fick fälla tre stycken, en härlig avslutning på årets fjälljakt!
 
Trots en skadad axel blev det en toppendag!

Trots en skadad axel blev det en toppendag!

 
Förra helgen jagade vi älg hemmavid. På lördag blev det ytterligare en lång, trist, kall och fullständigt meningslös dag på passet. Några älgar hade vi i rörelse, men oturen för Hjälta jaktlag fortsatte! Tomas hade älg i passet, men dom passerade på närmare 200 meters håll så han kunde inte skjuta.  Själv satt jag vid den vägkant på vad som måste vara områdets tristaste pass, täta risiga granar skuggade solen så jag fick frysa hela dagen, som också blev den längsta någonsin under hela hösten. Inte förrän närmare fyra bröt vi jakten! Under tiden som timmarna släpade sig fram hann jag fundera i många banor; är det verkligen värt att ödsla semesterdagar, lediga helger och arrendepengar på älgjakten när det går så dåligt?! Älgjakten är förstås småmysig och har blivit en tradition för oss, men varken Tomas eller jag är någon hängiven älgjägare utan jagar mest för att fylla på köttförrådet. Och när den avsatta tiden på passet inte ger något kött i utbyte är det bara slöseri med värdefull tid som man i stället kunde ägna åt ROLIG jakt med våra fyra härliga jaktkamrater, som under älgjaktsdagarna får stå i hundgården och ha tråkigt! Och pengarna man lägger ut på älgjakten skulle man i stället kunna avsätta för att köpa in en köttlott från något annat jaktlag. Det tål att tänkas på!
 
Men söndagen blev i stället en älgjaktsdag av det slag som man gärna minns och tänker tillbaka på. Tyvärr så var Tomas tvungen att jobba så det var bara jag som var med. Vi jagade på vad vi kallar ”hemskogen”, ett uppsplittrat område mellan flera byar. Vi undviker helst att jaga här eftersom det är så mycket bebyggelse och hagar med tamdjur. Det är svårt att hitta säkra skottvinklar, och det finns även en del bybor som är negativa i största allmänhet till jakt och jägare. Då är det bättre att låta bli att jaga där för att inte spä på missnöjet ytterligare. En del blir skräckslagna bara av att se en jägare med bössa sitta helt öppet i en åkerkant, dom förstår inte att man aldrig skulle lyfta bössan i en riktining där det finns minsta risk att kulan skulle kunna träffa en byggnad eller människa… Och för hundförarna är det en ständig oro att hundarna ska ta sig in i någon hage och störa tamdjuren. Men tyvärr så är det så att det är på hemskogen de flesta älgarna brukar husera, man vet redan på förhand att en jaktdag på hemskogen ger utdelning! Jaktledaren Bengt var noga med att informera på morgonen om strikt radiodisciplin och snabb rapportering, vis av tidigare erfarenheter. Och mycket riktigt så hade min ända knappt landat på liggunderlaget förrän det började pratas i hörsnäckan, en passare hade skjutit en pinntjur. Sen duggade rapporterna och studsarskotten tätt! Pappa fällde en kviga för sin hund Akila. En annan passare meddelat att han skjutit på en kviga ett skogsparti bort från mitt pass. Efter en stund kom hundföraren Ruben och släppte på hunden, och strax var ståndskallet i full gång på bergknallen ovanför mig. Strax fick jag också meddelandet i hörnäckan att ekipaget var på väg i min riktning. Snabbt upp på fötter! Det brakade i skogen framför mig, och ut kom en kviga i full fart rakt emot mig! Men jag hade både solen och röken rakt i ögonen, kvigan hoppade in i skogen och när jag fick in henne i siktiet under några korta sekunder såg jag bara en brun matta. Jäklar!! hjärtat bultade och adrenalinet pumpade… sen blev det stopp 100 meter bakom mig invid tjärnen jag satt vid. Men innan Ruben kommit fram tystnade hans erfarna tik och återvände till husse. Det visade sig att älgen simmat över tjärnen.  Pappa och Ruben tog varsin hund och började söka runt tjärnen för att hitta var älgen gått upp. Under tiden blev det nytt upptag av den tredje hunden som var i släpp, och än en gång rörde sig ekipaget mot mig. Den här gången var jag redo! Jag ställde mig så en stor gran skuggade solen, med bössan i högsta hugg. Det sprakade i skogen, hunden skällde gångstånd… jag bara väntade att älgen skulle kliva ut och bli synlig… och så PANG!! small det! Men det var inte min gamla 30-06:a, utan Ruben som fått syn på kvigan i tjärnen bakom mig och lyckades avfånga den. I samma sekund tystnade det i skogen framför mig, älgen hörde skottet och drog vidare. Det var den chansen… men jag hade fått dagens andra adrenalinkick!
 
Sen blev det ett äventyr då kvigan i tjärnen skulle bärgas, hon låg några meter ut så pappa och Ruben kunde inte nå henne. Vi fick syn på en båt, så jag gick runt och tjyvlånade den, men ena åran hade ruttnat så jag fick paddla mig fram med den andra åran. Sen lyckades vi med förenade krafter putta in älgen mot land medan några andra av gubbarna körde fram med älgdragaren så vi kunde vinscha upp älgen sista biten. Det tog tid innan alla tre älgar forslats ner till slakthuset så vi kunde flå och grovstycka dom.
 
Sjöbärgning av älgkviga

Sjöbärgning av älgkviga

 
Nästa helg är det också älgjakt, men det missar vi eftersom vi åker till Jämtland på kennelträff! Tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel har vi ordnat träffen för våra valpköpare, den välkände dressören Anders Landin kommer upp och håller kurs i dagarna två. Åtta av Ylwas valpköpare kommer och fyra av våra, det ska bli så roligt! Vi ser fram emot att se våra fyra avkommor och se hur dom utvecklats, och vilka egenskaper de ärvt av sina föräldrar Nitro och Dimma. Det är mycket värdefullt för oss som uppfödare! Det ska också bli kul att få se Ylwas avkommor, Bris är halvsyster till Dimma (efter Armin), så valparna är släkt med varandra. I går stod jag och lagade mat från det jag kom hem från jobbet till klockan var över tio och det var läggdags. Ylwa och jag gör varsin middag på fredag och lördag. Jag har lagat tjädersoppa, minipajer och blåbärskaka till efterrätt, hoppas det ska smaka! Tjädersoppan har jag gjort förut vid ett arkeologiseminarium, och den gjorde succé. Men jag måste göra en till blåbärskaka i kväll, för i morse innan jag hann ner från sovrummet hade Bettan forcerat min ”barrikad” jag ställt upp i går kväll runt den svalnanade blåbärskakan, och hon hann vräka i sig nästan halva kakan innan jag kom på henne! Det blev brysk örontaxi och kast med liten hund, men jag känner vår bruna böna. Det är glömt så fort tillfälle ges igen att få stjäla mat! 😉
 
Jag återkommer efter helgen med en rapport från kennelträffen, och jag lovar att kameran kommer att gå varm!!
 
/Maria
Annonser

Författare: Kungshällans kennel

Uppfödare av korthårig vorsteh - Breeder of German shorthaired pointers

En tanke på “Sista fjälljakten för i år…

  1. Hej!
    Vi ser fram emot att få se bilderna och läsa rapporten från kennelträffen med Nitro/Dimma avkommorna.
    Lycka till!
    Häslningar Jeanette

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s