Vi fick två fina jaktdagar och hade bra med fågel, Tomas jagade med hagelbössan och jag som har nog besvär med att hålla mig upprätt och ta mig framåt på skidorna vågar inte skjuta med hagel, så jag hade med mig salongsgeväret. Hundarna jobbade på fint och hittade bra med fågel, Tomas med hagelbössan var mest lyckosamma eftersom fåglarna började springa och lättade när jag försökte ta mig inom skotthåll. Särskilt många foton blev det inte eftersom jag hade nog med att stå på benen och försöka hänga på Tomas som obönbhörligt skidar ifrån mig så fort jag stannar upp för att plåta, men en hel del mer eller mindre skakiga filmsnuttar med mobilkameran “i farten” blev det iallafall som jag har satt ihop till en liten 10-minutersfilm. När man försöker manövrera triggade hundar vid sidan och samtidigt hålla koncentrationen både på att filma fågelsituationen och stå upprätt på skidorna känner hundarna förstås av att matte inte har full koll, så det blev lite vilda western och höjda röstvolymer i fågelsituationerna, men det bjuder vi på

Tomas nybyggda hundpulka funkade fint, den är lite rank bara när hundarna ställer sig upp och håller balansen i kurvorna, så det gäller att ta det lugnt då man kör på skrå.

På söndagen visade prognosen varningar för snökaos i fjällen, så vi bestämde redan på lördagkväll att skippa jakten och fara hem. Men man ska aldrig lita på prognoser! Vi fick retfullt lämna Kittelfjäll med bländvita lockande fjäll i horisonten och solen i ögonen! Det utlovade snökaoset höll sig tydligen ute vid västerbottenskusten…

Nu är det bara att längta till vecka 10, kanske får vi också sällskap av ett par valpköpare med vidhängade “småstjärnor”

/Maria

Vi hade planer på att åka till Kittelfjäll en sväng den här helgen för lite ripjakt, men det var tur att vi skippade det med tanke på både kylan och snödjupet! Det behövs lite storm och blidväder så det blir bättre före på fjället. Nu siktar vi i stället på vecka 10, då är Tomas ledig igen och jag tar ut en semestervecka, vi håller tummarna för bra väder och före då!

Tomas har snickrat ihop en ny fyrahundars-transportsläde för skoter. Vi har en behändig transportlåda sedan förut, men i den får man in maximalt tre hundar. I den nya “limousinen” ryms ledigt fyra hundar i två “avdelningar”, men man kan nog få in ytterligare två doggar om dom inte är alltför stora! Transportlådan är guld värd, eftersom vi har en ganska lång transportsträcka till området vi brukar jaga på vintern. Hundarna älskar den isolerade lådan, då jaktdagen är slut och man kommer tillbaka till skotern krafsar dom på luckan och vill in i värmen På den nya lådan har Tomas gjort större luckor, så om det skulle bli våldsam snöstorm på fjället och skotern skulle strejka (händer ju iofs aldrig då man kör Yamaha! så kan man själv krypa in i lådan och använda den som bivack. Med hundvärme blir det nog riktigt gosigt!

Den nya limousinen! Bössor, skidor och packning surras ovanpå.

Så hav överseende om det ser lite knasigt ut här innan allt hamnat på plats

/webbmatte

Lycklig matte med liten Strimma!

Mycket hände under 2002, jag hade äntligen avslutat mina studier i Umeå och flyttat hem till Tomas i hans lilla hus på Gärsholm något år tidigare. Jag hade jägarexamen sedan några år och hade jagat älg sedan 1996, nu kände jag att det var dags för en hund i huset! Tomas tog också jägarexamen, men det där med hunderiet var mera min idé.  Jag vikarierade som djurskötare på en stor gård med mjölkkor och Strimma fick följa med till ladugården de dagar som husse jobbade. Hon fick lov att sitta i buren fikarummet under mjölkningen som tog två timmar då jag inte kunde komma ifrån, det var en tuff start för den lilla valpen! Hon fick lära sig att åka bil och ta det lugnt och slappna av i buren. Tomas blev snabbt förälskad i den söta busiga lilla valpen, däremot var hon inte lika populär hos våra tre katter.

I husses knä

På våren fick vi också köpa vårt drömställe på Kungsgården som vi gått och fantiserat om att äga under en tid. I midsommartid gick flyttlasset och vi installerade oss i vårt nya hem med skogen och jaktmarken utanför knuten. Bättre kunde det inte bli för den unga Strimma! På hösten 2002 var vi förväntansfulla att släppa Strimma på fjället efter en sommar med eftersöksträning och apport-tragglande. Det blev fullt ös, studsande överlycklig vorsteh i viden och många flaxande vingar! Men tillslut så stod hon och både pappa och Tomas fick fälla ripa för henne. Husse mådde som en kung och ångrade inte en stund att han låtit sig övertalas av mig att skaffa hund, och han var nu helt såld på jakten över stående fågelhund! Ja, i dag ser vi ju vad det hela ledde till, fyra vorstrar i huset…

Genom åren har det blivit många fina jaktminnen med Strimma både i skog och på fjäll. Trots att vi var nybörjare och hon var vår första hund lyckades vi avancera upp i elitklass med henne på jaktprov och få två stycken andrapris. Strimma fick stå ut med alla våra nybörjarmisstag, men fick också ha mycket roligt tillsammans med sin skjutglade husse! Två fina valpkullar har hon också gett oss. Nu när hon fyller tio år är hon inte samma hejdlösa fjällturbo längre, lederna har blivit lite stelare och ansiktet gråare, men hon är fortfarande en klok och duktig jakthund. Vi hoppas hon får vara frisk och kunna hänga med på jakt ett bra tag till.

Grattis på födelsedagen, vår fina Strimma!

"Gamm-momma" Strimma 9 år och 11 månader den 4:e december 2011

 /Maria

Det händer ju då och då att en parning inte lyckas, trots att flera parningar skett och allt verkat rätt. Vad det kan bero på är ju svårt att sia om. I fjol när vi vid samma tid ungefär gjorde ultraljudet på Dimma efter att Nitro tjuvparat henne var det tvärtom, då hoppades vi att det inte “tagit”, men så fort veterinären satte ultraljudet på hennes mage så uppenbarade sig ett helt gäng små “ploppar”. Men naturen gör inte alltid som man tänkt sig. För säkerhets skull kommer vi att kolla upp Nitros hälsa och spermakvalitet, en hane kan få nedsatt fertilitet om han har infektion i kroppen. Vi har inte märkt något särskilt på honom, men det är ju inte säkert en infektion märks på hunden. Vi är så rädda om vår fantastiska kille och hoppas verkligen att han får bli pappa igen! Om inte annat så vill vi själva ha minst en till kull efter honom. Det kändes nästan för bra för att vara sant att Nitro äntligen fick en parning med en duktig och trevlig tik – och det var det tydligen! Men som Kent sa då vi pratades vid: det är bara att bryta ihop och komma igen!

/Maria

Hej vad det går undan efter Saltsjövägen!

 Nu när det bara är några timmar kvar av 2011 tänkte jag passa på att summera året som gått. 2011 har varit ett innehållsrikt och spännande år för oss. Det nya året präglades av Bettans konvalcens efter benbrottet i oktober och väntan på om Nitros äventyr med Dimma på juldagen skulle få några följder. Då vi fick veta att Dimma bar på valpar så bestämde vi oss att låta naturen ha sing gång trots att hon inte ens var två år fyllda, och den 22 februari föddes åtta välskapta underbara små valpar! Det blev mycket pusslande med våra jobb, och samtidigt hade vi Bettan som behövde regelbundna koppelrastningar, så här i efterhand inser man vilket jobb det var! Men mitt uppe i det tyckte vi inte det var något problem, det är bara att anpassa sig. Mest av allt njöt vi förstås att få följa ännu en valpkull utvecklas och växa upp. Bettan fick tillslut operera sitt ben en gång till och ta ut titanskenan, och lagom till att valparna kunde börja tulta runt ute i vårsolen kunde vi också för första gången på ett halvår se Bettan röra sig naturligt! 

Bettan är konvalcent, men njuter av att pyssla och busa med valparna!

Sommaren passerade, en ganska soft tillvaro för hundarna med simträning och lite eftersöks och lydnadsträning mellan varven. Bettan återhämtade sig allt snabbare och byggde upp sitt skadade ben med sim och löpträning. När den efterlängtade premiärveckan i Kittelfjäll äntligen infann sig var hon fullt återställd och fit for fight igen! 

Vi hade ostadigt väder under premiären och jagade bara tre dagar med “kojdagar” emellan då vädret var alltför otrevligt med regn och dimma på fjället. Riptillgången var något bättre än i fjol, men ändå långt ifrån de toppår vi tidigare upplevt. Hösten fortsatte med skogsjakt hemmavid, tillgången på gråfågel har varit fortsatt bra men vi kan skönja en liten nedgång.

En dag hade vi iallfall fint jaktväder! Men dåligt med fågel...

Årets höjdpunkt på hundfronten var helt klart riktsprovet i Mittådalen! Vi hade anmält både Strimma och Nitro i elitklassen, men valde att stryka Strimma eftersom hon verkade ur slag under premiärveckan. Nitro däremot var i toppform! Tomas kände sig fullständigt trygg med att starta honom, och det gav utdelning då han hamnade på tredje plats med en 8:a på fält av totalt 50 startande och 20 pristagare i elitklassen! Det var i allmänhet gott om fågel under riksprovet, men vår grupp var ett undantag. Vi hade mest bara spridda singelfåglar så det var inte alls någon piece of cake för hundarna att få till fågelsituationer. Nitro fick visa upp sin fågelfinnarförmåga, han sökte i enorma slag från brantaste kalfjället ner på myrlandet och det gav utdelning då han också hittade de singelfåglar som fanns i hans väg! Det var en underbar känsla att äntligen få bekräftelse på vilken fantastisk hund vi har efter att ha “snubblat på målsnöret” så många gånger och haft missflyt på proven de senaste åren. Vinnare är den som kommer igen!

 I oktober ordnade vi kennelträff i Jämtland tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel. Vi anlitade Anders Landin som instruktör, det blev trevliga och givande dagar! Tyvärr kunde bara fyra av våra valpköpare komma, men Ylwa hade fått med hela nio av hennes tio valpköpare! Det var så roligt att återse fyra av Nitro och Dimmas valpar och se hur det utvecklats. Det var fyra härliga men ganska olika individer men vi kände igen både egenskaper och utseende från föräldrarna. Och inte minst är det ju så trevligt att träffa hundfolk och utbyta erfarenheter!

Ytterligare två jaktturer till Kittelfjäll hann vi med, Tomas var upp och jagade så sent som i november på snöfria fjäll! Så sent har vi aldrig jagat på hösten förut. Det blev lyckosamt, riporna hade flockat ihop sig högt upp på fjället så Tomas och jaktkompisen Andreas fick verkligen jaktlusten stillad! Bettan och Dimma gjorde jättefina jobb på de skygga riporna.

I december fick Nitro “lön för mödan” efter sina fina prestationer på riksprovet då han fick para den trevliga tiken Sångbergets Roda. I skrivande stund vet vi inte än om hon är dräktig,  det blir ultraljud till veckan. Vi hoppas han kan få fler parningar innan han blir för gammal, för han är verkligen en fantastisk hund som förtjänar att få föra sina gener vidare! Själva tänker vi basera vår kennel på honom, det var därför vi köpte in Dimma eftersom parningsförfrågningarna har dröjt.

2012 kommer vi (förhoppningsvis!) inte ha några valpar, utan satsa krutet på att meritera Dimma på jaktprov, och då kommer vi framförallt att satsa på skogsprov eftersom det är hennes rätta element. Det ska också bli spännande att följa Dimma och Nitros valpars vidare karriär, det har redan fällts både ripa och gråfågel för flera av dom i höst! Och så kommer vi ju förhoppningsvis att ha Rodas kull att följa också, det bådar för ytterligare ett spännande år!

Då återstår bara att önska alla ett riktigt:

 ** Gott nytt år! ** 

/Maria, Tomas och hundflocken

Nitro och Roda träffades första gången i går kväll, Roda var lite svårflörtad till en början men Nitro gav inte upp. Han försökte envetet charma henne och duckade för hennes utskällningar då kom för nära. Tillslut “fick dom till det” och hängde ihop ca 10 minuter. I dag fick dom träffas igen, den här gången utomhus. Efter att Nitro kopplat på charmen till max och dom fått busa en stund insåg Roda att Nitro nog inte var så tokig ändå, och vek villigt undan svansen så han fick para henne. När dom lossnat efter ca 20 minuter gick vi in och tog en kaffetår. Då var det Rodas tur att flörta med Nitro! han var inte sen att nappa på erbjudandet, och strax satt dom ihop igen.

Nitro gör sig till för Roda, han "mjukar" och buffar på henne och gör små uppvisningar med steppdans för att få henne att falla för hans charm

Roda var en riktigt trevlig bekantskap, en glad och mysig tik som gärna ville komma upp i knäet och prata. Och snygg är hon också, harmoniskt byggd med välutvecklat bröstparti och fina proportioner. I dag när båda två var nöjda på “kära lekar” la hon sig lugnt och sov i en av korgarna i köket, det störde henne inte ett smack att den formligen ”stank ” av tre främmande tikar! Nitro slockande som vanligt under köksbordet.

Det blir spännande detta! hade det inte varit för att vi har hundkvoten i flocken uppfylld hade vi gärna behållit en parningsvalp, förutsättningarna är bästa tänkbara för riktigt trevliga hundar! Vad som också är lite kul är att Rodas nära släkting Vildskinnets Aquila är parad med Nitros trevlige systerson Ormkullens Hugo-Boss, så det kommer att finnas två kullar i Jämtland födda ungefär samtidigt med likartade blodslinjer på både far- och morssidan!

Valpsugna jägare kontaktar Rodas ägare Kent och Gertrud Danielsson på tel: Tel: 076-110 09 71 eller 070-657 49 72, gertrud.danielsson (a) gmail.com 

J Sångbergets Roda

2,5 årig tik med feminint huvud och uttryck. Stark hals och rygg, ngt sluttande kors. Denna tik ger ett ngt lågställt intryck. Välvinklad fram och bak. Kraftig fin benstomme. Rör sig med effektivt steg. Bra päls. Kunde utstråla mer självsäkerhet.

Matte och Dimma i ringen. Foto: Anette Gustafsson

Vi får se om det blir någon fler utställning framöver, i så fall får vi sikta in oss på domare som gillar stadiga hundar av den “urtyska” modellen. Sen får jag intala Dimma att hon är störst, starkast och snyggast i världen så hon utstrålar mer självsäkerhet  Det branta korset håller jag inte med domaren om! Det har ingen tidigare domare sagt om henne, jag tror det berodde på att Dimma stod med svansen hängade rakt ner när jag ställde upp henne. Om man lyfter upp den lite (eller lyckas få henne lite gladare) ser man att hennes kors inte alls är brant!

 Jag har redan nu börjat bearbeta Tomas för att få med honom till SVK:s riksutställning som arrangeras i Piteå den 16 juni. Förhoppningen är att kunna få dit så många som möjligt av våra avkommor så vi kanske kan få till en avels- eller uppfödarklass med Nitro och Dimma. Nitro kan också ingå i en avels/uppfödargrupp från Ormkullens kennel. Jag försöker locka med en trevlig weekend i Piteå med öl & grillat på kvällen, Tomas avskyr nämligen utställningar så jag får för det mesta åka ensam…

Under utställningen blev flera hundar nykläckta champions, grattis till er alla! Dimma och jag var tvungna att hasta iväg innan det hela var klart eftersom vi skulle iväg på julbord på kvällen i samband med att Tomas högtidligen fick motta sin guldklocka efter 25 års trogen tjänst på Mondi Dynäs. Det blev inte mycket fotat, ljuset i hallen är inte det bästa. Men några bilder bland annat på en del hanar i jaktklassen blev det, dom ligger här på Facebook.

I helgen har även Tiurjegerns Kark (Ormkullens E´Nitro – Tierbuas Enya) varit på utställning i Norge. Han fick betyget “very good, grattis Roger! Kark är en stilig kille under utveckling och med åldern kommer han nog bli ännu snäppet snyggare!

Bra størrelse, ennå i sterk utvikling. Bra proposjoner i kroppen. Ønskes noe mørkere øyne og bedre markert stopp. Ganske bra overlinje. Høyt kryss og hale. Bra poter, utmerket pelskvalitet. Ganske bra bevegelser. Vennlig temperament. Behøver tid.

Tiurjegerns Kark

Glad och trevlig valp. Feminint huvud, bra öron, ngt ljusa ögon. Bra hals 0ch rygg. Brant kors. Mkt bra vinklar. Utmärkt benstomme och tassar. Rör sig med tillräckligt steg. Trevligt temperament.

Matte Linnea berättar att Thalita är en mycket trevlig tjej, hon har hunnit med att jaga några kortare turer och det är fällt både ripa och tjädertupp för henne. Hon älskar att bära saker, det verkar vara ett arv som Nitro för vidare väldigt starkt till sina avkommor. Men sen är det ju en annan femma när man börjar kräva en ovillkorlig apport, då är det inte lika roligt längre Men det underlättar att lära in lydnadsapporteringen om man i grunden har en hund som gillar att bära. Nitro är numera en ganska jobbig spontanapportör, när man kommer hem från jobbet och kliver ur bilen hoppar han håller på att fälla mig när han KRÄVER att få bära något! Häromveckan hjälpte han mig att dra upp soptunnan som stod nere vid vägen. Jag höll tunnan på rätt köl medan han höll i handtaget och backade uppför backen. Då skulle någon stått bredvid och filmat, det såg nog ganska kul ut!

Thalita på jakt

Våra jaktmarker börjar vara vitpudrade