Minttu på utställning!

I går, lördag, var Minttu ”Thalita” på utställning i Kiruna. Hon fick HP och en tredjeplacering i valpklassen med fin kritik. Grattis Bengt och Linnea! Här är kritiken:

Glad och trevlig valp. Feminint huvud, bra öron, ngt ljusa ögon. Bra hals 0ch rygg. Brant kors. Mkt bra vinklar. Utmärkt benstomme och tassar. Rör sig med tillräckligt steg. Trevligt temperament.

Matte Linnea berättar att Thalita är en mycket trevlig tjej, hon har hunnit med att jaga några kortare turer och det är fällt både ripa och tjädertupp för henne. Hon älskar att bära saker, det verkar vara ett arv som Nitro för vidare väldigt starkt till sina avkommor. Men sen är det ju en annan femma när man börjar kräva en ovillkorlig apport, då är det inte lika roligt längre Men det underlättar att lära in lydnadsapporteringen om man i grunden har en hund som gillar att bära. Nitro är numera en ganska jobbig spontanapportör, när man kommer hem från jobbet och kliver ur bilen hoppar han håller på att fälla mig när han KRÄVER att få bära något! Häromveckan hjälpte han mig att dra upp soptunnan som stod nere vid vägen. Jag höll tunnan på rätt köl medan han höll i handtaget och backade uppför backen. Då skulle någon stått bredvid och filmat, det såg nog ganska kul ut!

Thalita på jakt

 

Tomas och Dimma var till skogs i dag och jagade, det som kom som regn här nere i dalgången var snö uppe på höjderna. Dimma sökte jättebra och fixade fem snygga fågeljobb på tjädertuppar, men till husses stora förtret så var dom alltför varska och det var för svåra lägen att skjuta.  I kväll ringde också Rodas husse Kent och meddelade att hon börjat löpa i dag, om två veckor blir det parning!

 

Våra jaktmarker börjar vara vitpudrade

 

/Maria

 

Träningshelg med Anders Landin

Förra helgen anordnade vi en träningshelg, eller i själva verket en ”släktträff” i Hallen, Jämtland tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel. Ylwas tik Fjällvittrans Bris är halvsyster till vår Dimma (efter Armin II vom Hege-Haus) och har en kull efter Teiens Jim som är lite yngre än vårt gäng. Som instruktör hade vi anlitat den välkände dressören Anders Landin från Trollhättan. Vi var ner till Anders med några unghundar och valpköpare från vår förra kull (Råvatj Strimma – Baron vom Donauland) för ett år sedan, det var mycket givande både för valpköparna och oss! Trots att Anders påstår att han inte är någon pedagog så tycker vi att han visar mycket tydligt och bra hur man kommunicerar med sin hund. Vi har praktiserat hans metoder, och kanhända hjälpte det också till att befästa stoppet bättre på Nitro, vilket i förlängningen har resulterat både i jaktchampionat och en tredjeplacering på riksprovet! Tyvärr så kunde bara fyra av våra valpköpare delta, men Ylwa fick med hela nio av sina tio valpköpare, flera var långväga från både nordnorge och sydsverige! In alles blev det tretton ystra unghundar med tillhörande förare för Anders att få ”pli” på. Tomas, Ylwa och jag hjälpte till så gott vi kunde.

Stanna kvar-övning. Giro passar på att spana in brudarna

Det var så roligt att återse ”valparna” för första gången sedan dom lämnade oss som åttaveckors knyten! Det är ju bara Minttu vi har träffat en gång sedan dess, några av de andra har vi haft kontakt med via facebook och mail så vi har fått se en del bilder. Famous Grouse ”Giro” hade vuxit upp till en högbent ståtlig kille med mycket energi och egen vilja. ”Lillbrorsan” Jäger är fortfarande liten i formatet, men han har ett kraftigt huvud med många drag av pappa Nitro så med åldern kommer han nog grovna på sig. Just nu hade han ”sportchassi” efter en aktiv höst. Jäger var en lugn och balanserad kille. Syrran Skogsblomma ”Atila” från Skellefteå hade vuxit upp till en snygg och trevlig tik, också hon hade balanserat temperament men ändå med den ystra energi som unghundar har. Minstingen i kullen ”Pyret”, Aurora från Frösön, som kallas ”Mysan” var fortfarande liten, men ändå kraftig i kroppen. Hon är en glad och mjuk liten tjej.

Jäger försöker få fart på morsan

 

På fredagen hade Anders ett litet introduktionspass på fotbollsplanen i Hallen för att ”känna” på ekipagen och se hur långt förarna kommit med sina hundar. Fokus låg framförallt på grundläggande moment som stanna kvar, inkallning och stopp. Det visade sig ganska snabbt att det som säkert funkat fint med hundarna hemma på gräsmattan för många var som bortblåst på en ny plats med störning från främmande hundar och människor. Det är just det som är så värdefullt med gruppträning då man har en unghund, att befästa det man tränat på hemma under störning. Men Anders gav många goda råd och visade också praktiskt hur man lär in ett fungerande stopp och inkallning. Som Anders skriver på sin hemsida är problemet för många att man inte vågar ta i sin hund tillräckligt för att den ska veta att ett NEJ betyder att den ska avbryta det den håller på med omedelbart! Med humor och en god portion metaforer från vårt eget Homo Sapiensperspektiv  försökte Anders förklara hur han menade. Lika viktigt som att hunden reagerar omedelbart på NEJ, så är många dåliga på att berömma sina hundar, något som Anders inte är sen att påpeka: -var det någon som hörde berömmet?? . Likväl som hunden kryper ihop och underkastar sig på NEJ-kommandot ska den bli glad och vifta på svansen när den får beröm. Något som vi själva noterat i många olika sammanhag på träning och prov med folk och hundar, är att många brister i timingen med sina hundar. NEJ-kommandot kommer för sent, när hunden redan hunnit göra det förbjudna i flera sekunder, eller att berömmet kommer för sent eller uteblir. När man samspelar med sin hund måste man vara mycket uppmärksam och läsa den noga, och vara beredd att blixtsnabbt kasta ur sig antingen ett NEJ eller ett beröm i samma sekund som man ser att hunden är på väg att göra fel eller rätt. En del förare har inget problem att ta i sin hund ordentligt, men då kan korrigeringen i stället bli till ett utrdraget straff eller en ”kamp”, och berömmet utebli. Det resulterar i en hund som blir osäker på sin förare, den vill fly eller kan till och med svara emot. Det är också något som min pappa Rolf alltid poängterat då han hjälpt oss med hundarna, han har haft både schäfer och vorsteh sedan 70-talet och tävlat med framgång i både bruks, drag och jaktprov. Han poängterar att korrigeringen ska komma snabbt, rappt och överraskande för hunden då den gör fel, och sen ska berömmet och ”upplösningen” komma lika snabbt. Hunden ska uppleva föraren som en flockledare, hård men rättvis och i slutändan alltid full med kärlek!

Kurt och Mysan tränar apport

Som vanligt är det oerhört lärorikt att stå bredvid och se andra människor jobba med sina hundar! Vi rannsakar oss själva, får nya ideer och insikter hur vi ska gå vidare och utveckla samarbetet med våra egna hundar. Vi har ju bara haft fyra än så länge, men det är fyra personligheter och ingen patentlösning har funkat 100% på alla, man gör ständigt nya misstag! Kanske lagom till pensionen lyckas vi fullt ut med att dressera en fågelhund perfekt

På fredagkväll träffades vi i den fina hembygdsgården ”Ifvarsgården” som ligger strax intill Ol-Jons stugby, där vi fick avnjuta Ylwas älgchili med nybakt bröd och färskost. Under efterrätten, Ylwas fantastiska hjortroncheescake, lyssnade vi till ett föredrag av Frida Lundin, Åre Hundrehab, som berättade om träning av den unga hunden, massage och stretching. Vi inser att vi har det väl förspänt med en egen tjärn att simträna hundarna i under sommaren då det är svårt att få till konditionsträningen när man inte kan släppa hunden lös i skogen!

På söndagen fortsatte träningen på fotbollsplanen, nu med mer fokus på apport. Anders lilla pointer Britta var med för att han skulle kunna visa momenten, men husse hade glömt hennes varma filt så Britta frös och ville gärna krypa upp i knäet på oss i publiken. Det är svårt att mostå den söta kramgoa lilla pointerflickan som försynt tigger om att få lite värme!

Lilla söta Britta i mitt knä

 

Efter lunch förflyttade vi oss till Getåsen, där Anna och Johan Fors-Ward håller till. Där fortsatte träningen med stanna, stopp och inkallning. De fyra ekipage som hade ett fungerande stoppkommando på sina hundar fick även prova på fågelsituation med rapphöna. På kvällen när vi kommit tillbaka till Hallen var det min tur att stå för middagen i hembygdsgården, jag hade lagat tre sorters minipajer, sallad med chévreost och rödbetor, tjädersoppa, vitlöksbröd och blåbärskaka till efterrätt. Tjädersoppan blev populär, som en av Ylwas valpköpare sa: -ta nu och bruk Facebook till noe gott och legg ut oppskriften!  Japp, det ska jag göra!

 

På söndagen åkte vi tillbaka till Getåsen. Ylwa, Tomas och jag assisterade med träning av stopp, inkallning, dirigering och apportering medan Anders tränade fågelsituationer med var och en. Tomas och Nitro gick runt ägorna tillsammans med några unghundsekipage och sökte rätt på de fåglar som ”spratt iväg” efterhand som Anders satte ut dem och tränade fågelsituationer. Ylwas erfarna syskonduo Bris och Storm fick agera ”testhundar” att träna grundläggande apport på. Det blev en intensiv dag både för hundar och förare! jag passade även på att träna Dimma lite, hon är ju i själva verket bara en liten busjänta som nästan känns jämnårig med sina valpar! Anna och Johan har verkligen ett fint ställe att träna på fältfågel mitt i det Jämtländska landskapet. Och i direkt anslutning finns både skogen och fjället att jaga och träna på ripa och gråfågel, det avundas vi alla som bor runt Storsjön!

 

Det blev en trevlig och lyckad helg! vi har planer på att ordna en träningsträff i anslutning till vårvinterprovet i Måttådalen för våra valpköpare från alla tre kullarna. Vi återkommer med inbjudan. Här är en länk till hela mitt fotoalbum på Facebook.

 

Tack alla valpköpare som kom, och lycka till med den fortsatta karriären med de små juvelerna! Tack Anders och Ylwa för en trevlig helg!

 

/Maria

Sista fjälljakten för i år…

Jag stjäl mig till lite ”bloggtid” så här på lunchrasten, det har varit så mycket att göra hemma så jag har inte hunnit skriva några rader om senaste trippen till Kittelfjäll. Vi hade insett att det fanns bara en helg som skulle passa att åka upp, den 7-9 oktober. Men väderutsikterna var inte de bästa med klass 1 varningar för fjällvärlden… vi kollade ideligen både SMHI och yr.no och valde att förlita oss på den prognos som såg mest gynnsam ut. Kanske det ändå skulle gå att jaga på fredag!? Vi åkte upp på torsdagkväll efter jobbet och installerade oss i de bekväma ”Väjastugorna” som är en förmån via Tomas jobb på Mondi Dynäs. Det är fina moderna stugor centralt i Kittelfjäll som kan hyras av personalen för en billig penning. Vi brukar bo där när vi åker upp och jagar sent för att slippa böket med sjötransport över Bergsjön osv. När vi kom fram hade det börjat blåsa kraftigt, och då var vi extra glada för att slippa åka över Bergsjön, som inte är nådig då den är i uppror! Och som inte stormen vore nog så efterföljdes den av regnet, som piskade mot rutorna hela natten. Fredag morgon var vädergudarna fortfarande vredgade, regnet såg ut att komma från alla håll, det var inte ens att tänka på att ge sig ut… Vi fördrev dagen med att kolla på TV och spela ”sjua”. Hundarna låg och slappade i soffan eller tittade sorgset ut genom den regndrypande fönsterrutan.

Himlen gråter...

 

Vi följde prognoserna på TV:n hela dagen, och det såg ut att bli bra väder på lördagen så vi åkte upp till Maggan i Grönfjäll och löste jaktkort. Maggan berättade att det faktiskt var ett par finnar som löst jaktkort under den stormiga regniga fredagen (!).

 

På lördag vaknade vi upp till en vacker soluppgång över Kittelfjäll! Vinden friskade fortfarande i, men det var inte längre storm. Vi gick upp på Kittelfjället med fyra taggade hundar. Eftersom det fortfarande var lite blåsigt gick vi nere i dalgången. Men vi fick gå nästan längst in innan vi fick fågelkontakt.

 

Härlig morgon med vitpudrade fjäll!

 

Sedan hade vi lite ripa i luften innan vi tog lunchbrejk. Alla våra hundar jobbade på bra utom det lilla vita ”spektaklet”. Vi är fortfarande inte nöjda med hennes prestationer på fjället. Hon har för dåligt flyt i söket, stundtals går hon riktigt bra och man ser att hon kopplar på både hjärna och näsa, men rätt vad det är så verkar hon helt glömma vad hon gör på fjället. Hon bara stannar av och ser bortkommen ut, tittar frågande ömsom på oss och ömsom på den hon går i parsläpp med. Nu körde vi konsekvent med metoden att ignorera henne så hon själv får komma på vad hon ska göra. Håller man på och dirigerar och ger order hela tiden så blir det bara värre, blir hon osäker och måste ”fråga” ännu mer, ett misstag som Tomas i sin frustration förargligt nog visade upp på Klimpfjällsprovet…  Det är så motsägelsefullt, för när hon jagar i skogen är hon en helt anna hund! Nu är det mest Tomas som varit ute med henne, men han berättar att hon har en fin förmåga att läsa av både vind och terräng, han tänker ofta då han går i skogen ”-där är en fin kulle, och vinden ligger bra om hon tar den från det där hållet”, och sen är det som om Dimma läser hans tankar och söker av precis som han tänkt. Han har samma känsla för henne i skogen som när han jagar med Nitro, som är vår ”skogskung”.  Dimma har samma förmåga som Nitro att pejla in fåglarna, ta om bakåt för att hitta ingångslöpan, och hon känner av precis hur nära hon kan gå för att inte stöta. Hon har presterat massor med fina situationer på skygga skogsfåglar, anledningen till att dom inte ligger i frysboxen är antingen husses skytte eller att dom varit alltför skygga och lättat på för långt avstånd. Problemet, tror vi, ligger nog i att Dimma är injagad i skogen och har alltför få jaktdagar på fjäll. Enda sättet att få till henne som fjällhund är nog bara mera fjälljakt! Tyvärr så hinner vi inte med någon fler fjälltur nu i höst, men till våren ska vi försöka göra minst en tripp. Vi funderar även på att dra ihop en träningsträff i Mittådalen för våra valpköpare i anslutning till vinterprovet, så man kan träna någon/några dagar och sedan starta på provet. Men innan vi ens tänker på att anmäla Dimma till fler fjällprov vill vi se att hon jagar riktigt bra även på fjället!

 

Nåväl, vi hade några fågelsituationer för Bettan och Nitro inne i dalgången innan vi vände om och gick tillbaka i medvind. Men sen var det slut på fågel för den dagen… Det kom ett lite snöområde och passerade, men större delen av dagen var det riktigt vackert höstväder!

 

Fjällen i senhöstskrud, dom byter skepnad till vitt precis som riporna

 

På söndagen jagade vi på lilla Valfjället. Vädret var kargare med isande vindar och snö i luften. Dagen hade kunnat sluta innan vi ens kommit upp på fjället, när vi skulle passera en bäck som svämmat över sina bräddar av det myckna regnandet halkade Tomas på en ishal sten och föll. Han tog emot sig med armbågen, det hårda slaget fortplantade sig upp till axeln. Efter en smärtsam ”dans” full av svordomar kunde han konstatera att inget var brutet i armen, men något ledband i axeln hade fått ett rejält ryck. Men Tomas bet ihop om smärtan och krängde på sig ryggsäcken; -”har jag kommit så här långt så måste jag försöka!” Det visade sig att det lönade sig! Vi hade fin vind och bra med fågel. Dom satt i stora kullar, det var nyttig medicin för Dimma! Hon sökte riktigt bra och hittade en stor fin kull på egen hand. Men där gjorde vi ett osmart drag; eftersom Dimma kan bli lite väl försiktig och omständlig på riplöpa så skickade vi på Nitro för att skapa en konkurrenssituation. Men han tog det som ett avancekommando och körde upp fåglarna! En stor fin kull lättade framför näsan på båda hundarna, Nitro stannade lydigt men Dimma for som en avlöning efter riporna över fjället. Men trots att hon var olydig så såg vi det som en positiv erfarenhet för henne. Flera gånger senare under dagen då hon började bli tveksam i söket hittade vi nya kullar, och varje gång kändes det som om ytterligare en polett ramlade ner för vår vita fröken. För att hitta ripa måste man söka stort och koncentrerat - och det lönar sig! Tyvärr var det här sista dagen, vi skulle fått en 3-4 likadana jaktdagar till för att befästa dessa erfarenheter i henne! När vi vände upp i medvind på väg tillbaka fick hon lära sig att det går att söka och finna fågel även när vinden blåser åt ”fel” håll. Till skillnad från gårdagen jobbade hon på riktigt fint. Bettan avslutade dagen med att stå för en riktigt trygg ripkull, där vi såg fåglarna på backen framför henne. Tomas fick fälla tre stycken, en härlig avslutning på årets fjälljakt!

 

Trots en skadad axel blev det en toppendag!

 

Förra helgen jagade vi älg hemmavid. På lördag blev det ytterligare en lång, trist, kall och fullständigt meningslös dag på passet. Några älgar hade vi i rörelse, men oturen för Hjälta jaktlag fortsatte! Tomas hade älg i passet, men dom passerade på närmare 200 meters håll så han kunde inte skjuta.  Själv satt jag vid den vägkant på vad som måste vara områdets tristaste pass, täta risiga granar skuggade solen så jag fick frysa hela dagen, som också blev den längsta någonsin under hela hösten. Inte förrän närmare fyra bröt vi jakten! Under tiden som timmarna släpade sig fram hann jag fundera i många banor; är det verkligen värt att ödsla semesterdagar, lediga helger och arrendepengar på älgjakten när det går så dåligt?! Älgjakten är förstås småmysig och har blivit en tradition för oss, men varken Tomas eller jag är någon hängiven älgjägare utan jagar mest för att fylla på köttförrådet. Och när den avsatta tiden på passet inte ger något kött i utbyte är det bara slöseri med värdefull tid som man i stället kunde ägna åt ROLIG jakt med våra fyra härliga jaktkamrater, som under älgjaktsdagarna får stå i hundgården och ha tråkigt! Och pengarna man lägger ut på älgjakten skulle man i stället kunna avsätta för att köpa in en köttlott från något annat jaktlag. Det tål att tänkas på!

 

Men söndagen blev i stället en älgjaktsdag av det slag som man gärna minns och tänker tillbaka på. Tyvärr så var Tomas tvungen att jobba så det var bara jag som var med. Vi jagade på vad vi kallar ”hemskogen”, ett uppsplittrat område mellan flera byar. Vi undviker helst att jaga här eftersom det är så mycket bebyggelse och hagar med tamdjur. Det är svårt att hitta säkra skottvinklar, och det finns även en del bybor som är negativa i största allmänhet till jakt och jägare. Då är det bättre att låta bli att jaga där för att inte spä på missnöjet ytterligare. En del blir skräckslagna bara av att se en jägare med bössa sitta helt öppet i en åkerkant, dom förstår inte att man aldrig skulle lyfta bössan i en riktining där det finns minsta risk att kulan skulle kunna träffa en byggnad eller människa… Och för hundförarna är det en ständig oro att hundarna ska ta sig in i någon hage och störa tamdjuren. Men tyvärr så är det så att det är på hemskogen de flesta älgarna brukar husera, man vet redan på förhand att en jaktdag på hemskogen ger utdelning! Jaktledaren Bengt var noga med att informera på morgonen om strikt radiodisciplin och snabb rapportering, vis av tidigare erfarenheter. Och mycket riktigt så hade min ända knappt landat på liggunderlaget förrän det började pratas i hörsnäckan, en passare hade skjutit en pinntjur. Sen duggade rapporterna och studsarskotten tätt! Pappa fällde en kviga för sin hund Akila. En annan passare meddelat att han skjutit på en kviga ett skogsparti bort från mitt pass. Efter en stund kom hundföraren Ruben och släppte på hunden, och strax var ståndskallet i full gång på bergknallen ovanför mig. Strax fick jag också meddelandet i hörnäckan att ekipaget var på väg i min riktning. Snabbt upp på fötter! Det brakade i skogen framför mig, och ut kom en kviga i full fart rakt emot mig! Men jag hade både solen och röken rakt i ögonen, kvigan hoppade in i skogen och när jag fick in henne i siktiet under några korta sekunder såg jag bara en brun matta. Jäklar!! hjärtat bultade och adrenalinet pumpade… sen blev det stopp 100 meter bakom mig invid tjärnen jag satt vid. Men innan Ruben kommit fram tystnade hans erfarna tik och återvände till husse. Det visade sig att älgen simmat över tjärnen.  Pappa och Ruben tog varsin hund och började söka runt tjärnen för att hitta var älgen gått upp. Under tiden blev det nytt upptag av den tredje hunden som var i släpp, och än en gång rörde sig ekipaget mot mig. Den här gången var jag redo! Jag ställde mig så en stor gran skuggade solen, med bössan i högsta hugg. Det sprakade i skogen, hunden skällde gångstånd… jag bara väntade att älgen skulle kliva ut och bli synlig… och så PANG!! small det! Men det var inte min gamla 30-06:a, utan Ruben som fått syn på kvigan i tjärnen bakom mig och lyckades avfånga den. I samma sekund tystnade det i skogen framför mig, älgen hörde skottet och drog vidare. Det var den chansen… men jag hade fått dagens andra adrenalinkick!

 

Sen blev det ett äventyr då kvigan i tjärnen skulle bärgas, hon låg några meter ut så pappa och Ruben kunde inte nå henne. Vi fick syn på en båt, så jag gick runt och tjyvlånade den, men ena åran hade ruttnat så jag fick paddla mig fram med den andra åran. Sen lyckades vi med förenade krafter putta in älgen mot land medan några andra av gubbarna körde fram med älgdragaren så vi kunde vinscha upp älgen sista biten. Det tog tid innan alla tre älgar forslats ner till slakthuset så vi kunde flå och grovstycka dom.

 

Sjöbärgning av älgkviga

 

Nästa helg är det också älgjakt, men det missar vi eftersom vi åker till Jämtland på kennelträff! Tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel har vi ordnat träffen för våra valpköpare, den välkände dressören Anders Landin kommer upp och håller kurs i dagarna två. Åtta av Ylwas valpköpare kommer och fyra av våra, det ska bli så roligt! Vi ser fram emot att se våra fyra avkommor och se hur dom utvecklats, och vilka egenskaper de ärvt av sina föräldrar Nitro och Dimma. Det är mycket värdefullt för oss som uppfödare! Det ska också bli kul att få se Ylwas avkommor, Bris är halvsyster till Dimma (efter Armin), så valparna är släkt med varandra. I går stod jag och lagade mat från det jag kom hem från jobbet till klockan var över tio och det var läggdags. Ylwa och jag gör varsin middag på fredag och lördag. Jag har lagat tjädersoppa, minipajer och blåbärskaka till efterrätt, hoppas det ska smaka! Tjädersoppan har jag gjort förut vid ett arkeologiseminarium, och den gjorde succé. Men jag måste göra en till blåbärskaka i kväll, för i morse innan jag hann ner från sovrummet hade Bettan forcerat min ”barrikad” jag ställt upp i går kväll runt den svalnanade blåbärskakan, och hon hann vräka i sig nästan halva kakan innan jag kom på henne! Det blev brysk örontaxi och kast med liten hund, men jag känner vår bruna böna. Det är glömt så fort tillfälle ges igen att få stjäla mat!

 

Jag återkommer efter helgen med en rapport från kennelträffen, och jag lovar att kameran kommer att gå varm!!

 

/Maria

12 dagar kvar!

Ytterligare en sommar har försvunnit i ett nafs, och inte mycket av det man planerade att hitta på har hunnits med. Det är som vanligt med andra ord! Själv spar jag så gott som all semester till hösten, lite avundsjuk har jag varit på mina kollegor som varit lediga medan jag gjort arealkontroller i stekhet sol, men nu är det inte långt kvar innan belöningen kommer! Vi åker upp till Kittelfjäll den 24:e, så bär det av upp på fjället på premiärdagen. Det ryktas om att ”lymmeltillgången” vida överstiger riptillgången, vi får väl se hur det går. Är det lite ripa är det lätt att hundarna roar sig med de små ettriga varelserna i stället…

Eftersöksgrenarna är avklarade med Bettan och Dimma. Bettan fick full pott, Dimma strulade lite på vattnet och fick en åtta där. Vi hade chans att göra ytterligare ett prov för att höja betyget nu i veckan, men då började hon löpa så vi skrinlade det. Bra att hon löper nu iallfall, så är det överstökat till premiären. Strimma och Nitro behöver ju inte gå några fler eftersöksprov eftersom dom är pensionerade från ”proveriet” men vi har gjort några rävspår ändå för att damma av dom. För skojs skull har vi anmält båda två till Riksprovet, som är helgen efter premiären i Mittådalen. Vi kommer att gå med en hund var, det ska bli kul att gå prov med turbotanten igen, det var några år sen sist! När jag kollade startlistorna såg jag att det var bara Strimma och en hund till som är födda 2002. Tanten är vid god vigör, hon har kanske inte samma turbofart som när hon var ung och man fick stoppa henne från att försvinna över fjälltopparna, men hon håller gott och väl tillräckligt format för fjället. Med åldern och de gråa stråna följer också en god portion jaktklokhet. Lite senare i höst blir det några prov med Bettan och Dimma.

Vår Grand old lady är en pålitlig apportör

 

Nitro är också en klockren rävapportör, alltid med svansen i vädret!

 

Kungshällans BS Brage (Strimma - Baron vom Donauland) och husse Verner var på besök i början av Juli och tränade lite eftersöksgrenar. Här apporterar han vår badtermometer!

 

I dag fick jag ett samtal från Minttu ”Thalitas” matte Linnea. Thalita är en snäll och okomplicerad hund, matte berättade om en spännande promenad häromdagen. Thalita frös till i fast stånd, och upp gick en tjäderhöna! Husse, matte och hund smög vidare och så stod hon igen. Strax därefter lättade en tjädertupp!  Thalita stannade snällt kvar i flog, hon såg mest förvånad ut berättade matte. Det ska bli spännande att höra om valparnas vidare äventyr i höst, till premiären är dom lite väl unga att jaga över, men lite senare kan det nog bli en och annan jakttur.

 

Något annat roligt som är på gång är att vi kommer att ordna en kennel/träningsträff för våra valpköpare i sista kullen den 21-23 oktober tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel. Ylwas tik Fjällvittrans Bris är halvsyster till Dimma, och hade en kull nu i vår efter Teiens Jim. De valparna är ca 2 månader yngre än vår kull, därför la vi träffen så sent som möjligt för att dom ska hinna mogna. Anders Landin kommer upp som instruktör, och vi kommer att hålla till i Getåsen, Jämtland. Det blir både dressyrövningar och träning på rapphöns. Vi hoppas så många som möjligt kan komma, det ska bli roligt att se dom! Och inte minst se de nära släktingarna, det är mycket värdefullt och lärorikt för oss som uppfödare.

 

Nu när jakten drar igång blir det förhoppningsvis lite tätare mellan uppdateringarna Jag ska ta med laptopen till fjälls, men det är lite si och så med kontakten till cyberspace däruppe, vilket i och för sig är skönt. Vi har en speciell ”ringsten” som man måste sitta på för att få bästa möjliga mobilkontakt. Jag kanske får bära ut laptopen och sätta mig på stenen och skriva

 

En hel del bad i vår lilla tjärn har vi hunnit med iallafall. Dimma är en helt sanslös vattenvarelse!

 

 

Minttu på besök!

I går hade vi celebert besök här på Kungsgården, Bengt och Linnea från Kiruna med lilla Minttu stannade till hos oss under sin resa ned till dottern i Sörmland. Minttu som nu kallas Thalita har vuxit upp till en snygg och kavat liten tjej, och hon är formligen stöpt i sin pappas form! Vi såg alla Nitros kännetecken på henne, allt från den coolt vajande svansen då hon travade, till den lugna trygga blicken och Nitros typiska nosrygg. Tomas blev handlöst förälskad i den lilla mini-Nitro tjejen, men husse och matte meddelade att det fanns inte pengar i världen som räckte till för att vi skulle kunna köpa tillbaka henne

Strimma och Bettan var stränga mot Thalita och satte genast igång att uppfostra henne hårdhänt, Dimma var snällare mot sin dotter och efter en stund lekte dom fint tillsammans. Dimma brottade försiktigt ner Thalita och gav henne lite kärleksfullt nacktugg, precis som hon brukar göra med Nitros halsskinn på morgonen för att retas med honom. Jag tog massor med bilder och några filmsnuttar, 40 bilder har jag lagt upp på vår facebooksida.

Pappa upp i dagen!

 

 

Kungshällans NA Minttu "Thalita"

 

Tomas och Thalita

 

Nu börjar också temperaturen i tjärnen vara tillräcklig för längre simturer, åtminstone för hundarna. Men det dröjer inte länge förrän husse och matte också vågar sig på ett dopp. I fjol badade vi innan midsommar, tjärnen värms snabbt om det är fint väder. I dag paddlade vi en tur runt tjärnen med Strimma, Bettan och Dimma. Nitro är hos mina föräldrar eftersom Strimma och Bettan löper (vi vill inte ha fler valpar just nu!). Tomas filmade en snutt när vi körde kanoten med ”tvåhundars utombordare”

 

/Maria

 

 

Livstecken

Nu var det ett tag sedan vi (läs: Maria) skrev något här, jag har slöat till med skrivandet sedan valparna flyttat och det inte längre finns något spännande att dela med sig av till omvärlden. Vi har fått kontinuerliga rapporter från våra utflyttade små liv som funnit sig väl tillrätta hos sina nya familjer. På bilderna ser man att dom vuxit så det knakar!

Den här bilden tog Ulf av oss innan dom åkte med lilla Baileys "Ayla"

 

Baileys "Ayla" på hemmaplan

 

Minttu "Thalita", den här bilden fick jag av matte Linnea i går

 

Fyra laddade hundkrafter

I dag var jag och mammsen Dimma till Östersund på utställning. Det visade sig vara ett förhastat drag av mig att anmäla henne till utställning så pass tidigt efter valpkullen. Domaren Leni Finne tyckte sa att hon inte var i tillräckligt bra kondition, hennes rygg var inte nog stram och hon rörde sig löst fram, vi fick lägga ytterligare ett andrapris till handlingarna. Fast numera heter det priset ”good” enligt de nya utställningsreglerna. Jag har anmält Dimma till SVK:s riksutställning som går av stapeln i Arboga om två veckor, men efter dagens resultat bestämde jag mig på stående fot att stryka henne. Ingen mening att åka femtio mil enkel resamed stor risk att inkassera ytterligare ett gult kort. Vi tar nya tag till hösten och vintern i stället då Dimma förhoppningsvis är i tiptop kondition och spänstig i kroppen efter jaktsäsongen.

Nu väntar härnäst säsongen då man släpar runt med diverse kadaver i skogen. Målet är öppenklass eftersöksgrenar med Dimma och Bettan så dom är redo för höstens jaktprov. Tomas ska starta med Nitro på riksprovet, men eftersom det är ett delat prov så behöver inte han gå några eftersöksgrenar. Men det blir väl någon tur med rävsläp i skogen även för honom för att ”damma av” inför riksprovet. Häromveckan testade jag att köra alla fyra hundarna med en trehjulig sparkcykel modell ”panscho” längs en skogsbilväg, det gick bra och var riktigt roligt! Det lär bli regelbundna turer framöver.

Så fort vattentemperaturen i tjärnen är tillräckligt hundvänlig så ska vi börja paddla kanot och simträna hundarna. Nu när skogsfåglarna ligger på ägg i skogen gäller det att hitta alternativa sätt att motionera hundarna. Jag har börjat löpträna med Bettan någon gång i veckan för att stärka hennes opererade lårben (och bygga upp mattes kondis inför fältsäsongen som arealkontrollant!). Det är glädjande att se hennes framsteg! Bara någon vecka efter operationen kunde vi för första gånen på ett halvår se henne trava  igen. När hon hade titanskenan var benet alltför stelt, så hon lyfte benet hellre än att försöka trava. Låret på den skadade sidan är fortfarande lite tunnare än det andra, men hon haltar inte längre är fullt ut rörlig, det syns hur hon njuter av det också!. Nu kan vi med säkerhet säga att hon kommer skutta fram som vanligt över fjället till hösten, vår älskade lilla Duracell-Gasell <3

/Maria

Lite över en vecka efter operationen, hon har börjat stödja på benet.

 

Bettan vattenapporterar 22 maj

 

Äntligen kan jag sträcka ut i full galopp!

Lycka till alla hussar och mattar!

Då var vår sista valp, tillika förstfödda Baileys, på väg till sitt nya hem i Krokom. Valphagen är nedmonterad och står på förstubron tillsammans med ett antal påsar med överblivna tidningar. Det blev så tomt i köket, vi saknar våra pluttar! Men det känns bra att veta att dom fått så bra hem där dom kommer att få mycket kärlek och omsorg. Nu då jag gick igenom alla bilder vi tog hussar och mattar ser man verkligen hur efterlängtade valparna varit. Då återstår bara för oss att önska er alla lycka till med era små skyddslingar och blivande jaktkamrater. Vi hoppas ni får många fina år tillsammans och ser fram emot att höra från er!

/Maria, Tomas och flocken

Här är kommer en bildkavalkad på valparna med sina hussar och mattar, i den ordning de kom till världen:

Ann Britt och Ulf Larsson från Krokom med Baileys "Ayla". De stolta föräldrarna fick också vara med på ett hörn.

 

 

Tryggt i mattes famn

 

Familjen Hedqvist från Skellefteå med Skogsblomma. Deras vita tik Funäsfjällens Scott blir "storasyster".

 

 

Hos lillmatte mår jag gott

 

Bengt och Linnea Lassi från Kiruna med Minttu

 

 

Lars Markström från Luleå med Famous Grouse

 

Erik Stenberg och lillmatte Tilde från Lycksele med Kahlua "Dora"

 

 

Kurt Klang från Söderhamn med Lakka

 

 

Hjördis och Kurt Borgström från Frösön med Aurora

 

 

Husses lill-docka!

 

Anna och Tom Larsson från Ås med Jägermeister

 

 

Lycklig lillmatte!

 

 

1:e valpskötaren Börje har hunnit fästa sig vid sina små "muppisar" som han serverat lunch de senaste två veckorna. Här säger han hej då till lilla Baileys.