Love is in the air!

I skrivande stund är J Sångbergets Roda med husse och matte Kent och Gertrud på väg hem till Hammerdal, förhoppningsvis med en liten dyrbar last i Rodas mage! Nu börjar en spännande väntan för dom, och även för oss!

Nitro och Roda träffades första gången i går kväll, Roda var lite svårflörtad till en början men Nitro gav inte upp. Han försökte envetet charma henne och duckade för hennes utskällningar då kom för nära. Tillslut ”fick dom till det” och hängde ihop ca 10 minuter. I dag fick dom träffas igen, den här gången utomhus. Efter att Nitro kopplat på charmen till max och dom fått busa en stund insåg Roda att Nitro nog inte var så tokig ändå, och vek villigt undan svansen så han fick para henne. När dom lossnat efter ca 20 minuter gick vi in och tog en kaffetår. Då var det Rodas tur att flörta med Nitro! han var inte sen att nappa på erbjudandet, och strax satt dom ihop igen.

Nitro gör sig till för Roda, han "mjukar" och buffar på henne och gör små uppvisningar med steppdans för att få henne att falla för hans charm

Roda var en riktigt trevlig bekantskap, en glad och mysig tik som gärna ville komma upp i knäet och prata. Och snygg är hon också, harmoniskt byggd med välutvecklat bröstparti och fina proportioner. I dag när båda två var nöjda på ”kära lekar” la hon sig lugnt och sov i en av korgarna i köket, det störde henne inte ett smack att den formligen ”stank ” av tre främmande tikar! Nitro slockande som vanligt under köksbordet.

Det blir spännande detta! hade det inte varit för att vi har hundkvoten i flocken uppfylld hade vi gärna behållit en parningsvalp, förutsättningarna är bästa tänkbara för riktigt trevliga hundar! Vad som också är lite kul är att Rodas nära släkting Vildskinnets Aquila är parad med Nitros trevlige systerson Ormkullens Hugo-Boss, så det kommer att finnas två kullar i Jämtland födda ungefär samtidigt med likartade blodslinjer på både far- och morssidan!

Valpsugna jägare kontaktar Rodas ägare Kent och Gertrud Danielsson på tel: Tel: 076-110 09 71 eller 070-657 49 72, gertrud.danielsson (a) gmail.com 

J Sångbergets Roda

 

Fler bilder från Nitro och Rodas kärleksmöte finns på Facebook

 

/Maria

 

Sista fjälljakten för i år…

Jag stjäl mig till lite ”bloggtid” så här på lunchrasten, det har varit så mycket att göra hemma så jag har inte hunnit skriva några rader om senaste trippen till Kittelfjäll. Vi hade insett att det fanns bara en helg som skulle passa att åka upp, den 7-9 oktober. Men väderutsikterna var inte de bästa med klass 1 varningar för fjällvärlden… vi kollade ideligen både SMHI och yr.no och valde att förlita oss på den prognos som såg mest gynnsam ut. Kanske det ändå skulle gå att jaga på fredag!? Vi åkte upp på torsdagkväll efter jobbet och installerade oss i de bekväma ”Väjastugorna” som är en förmån via Tomas jobb på Mondi Dynäs. Det är fina moderna stugor centralt i Kittelfjäll som kan hyras av personalen för en billig penning. Vi brukar bo där när vi åker upp och jagar sent för att slippa böket med sjötransport över Bergsjön osv. När vi kom fram hade det börjat blåsa kraftigt, och då var vi extra glada för att slippa åka över Bergsjön, som inte är nådig då den är i uppror! Och som inte stormen vore nog så efterföljdes den av regnet, som piskade mot rutorna hela natten. Fredag morgon var vädergudarna fortfarande vredgade, regnet såg ut att komma från alla håll, det var inte ens att tänka på att ge sig ut… Vi fördrev dagen med att kolla på TV och spela ”sjua”. Hundarna låg och slappade i soffan eller tittade sorgset ut genom den regndrypande fönsterrutan.

Himlen gråter...

 

Vi följde prognoserna på TV:n hela dagen, och det såg ut att bli bra väder på lördagen så vi åkte upp till Maggan i Grönfjäll och löste jaktkort. Maggan berättade att det faktiskt var ett par finnar som löst jaktkort under den stormiga regniga fredagen (!).

 

På lördag vaknade vi upp till en vacker soluppgång över Kittelfjäll! Vinden friskade fortfarande i, men det var inte längre storm. Vi gick upp på Kittelfjället med fyra taggade hundar. Eftersom det fortfarande var lite blåsigt gick vi nere i dalgången. Men vi fick gå nästan längst in innan vi fick fågelkontakt.

 

Härlig morgon med vitpudrade fjäll!

 

Sedan hade vi lite ripa i luften innan vi tog lunchbrejk. Alla våra hundar jobbade på bra utom det lilla vita ”spektaklet”. Vi är fortfarande inte nöjda med hennes prestationer på fjället. Hon har för dåligt flyt i söket, stundtals går hon riktigt bra och man ser att hon kopplar på både hjärna och näsa, men rätt vad det är så verkar hon helt glömma vad hon gör på fjället. Hon bara stannar av och ser bortkommen ut, tittar frågande ömsom på oss och ömsom på den hon går i parsläpp med. Nu körde vi konsekvent med metoden att ignorera henne så hon själv får komma på vad hon ska göra. Håller man på och dirigerar och ger order hela tiden så blir det bara värre, blir hon osäker och måste ”fråga” ännu mer, ett misstag som Tomas i sin frustration förargligt nog visade upp på Klimpfjällsprovet…  Det är så motsägelsefullt, för när hon jagar i skogen är hon en helt anna hund! Nu är det mest Tomas som varit ute med henne, men han berättar att hon har en fin förmåga att läsa av både vind och terräng, han tänker ofta då han går i skogen ”-där är en fin kulle, och vinden ligger bra om hon tar den från det där hållet”, och sen är det som om Dimma läser hans tankar och söker av precis som han tänkt. Han har samma känsla för henne i skogen som när han jagar med Nitro, som är vår ”skogskung”.  Dimma har samma förmåga som Nitro att pejla in fåglarna, ta om bakåt för att hitta ingångslöpan, och hon känner av precis hur nära hon kan gå för att inte stöta. Hon har presterat massor med fina situationer på skygga skogsfåglar, anledningen till att dom inte ligger i frysboxen är antingen husses skytte eller att dom varit alltför skygga och lättat på för långt avstånd. Problemet, tror vi, ligger nog i att Dimma är injagad i skogen och har alltför få jaktdagar på fjäll. Enda sättet att få till henne som fjällhund är nog bara mera fjälljakt! Tyvärr så hinner vi inte med någon fler fjälltur nu i höst, men till våren ska vi försöka göra minst en tripp. Vi funderar även på att dra ihop en träningsträff i Mittådalen för våra valpköpare i anslutning till vinterprovet, så man kan träna någon/några dagar och sedan starta på provet. Men innan vi ens tänker på att anmäla Dimma till fler fjällprov vill vi se att hon jagar riktigt bra även på fjället!

 

Nåväl, vi hade några fågelsituationer för Bettan och Nitro inne i dalgången innan vi vände om och gick tillbaka i medvind. Men sen var det slut på fågel för den dagen… Det kom ett lite snöområde och passerade, men större delen av dagen var det riktigt vackert höstväder!

 

Fjällen i senhöstskrud, dom byter skepnad till vitt precis som riporna

 

På söndagen jagade vi på lilla Valfjället. Vädret var kargare med isande vindar och snö i luften. Dagen hade kunnat sluta innan vi ens kommit upp på fjället, när vi skulle passera en bäck som svämmat över sina bräddar av det myckna regnandet halkade Tomas på en ishal sten och föll. Han tog emot sig med armbågen, det hårda slaget fortplantade sig upp till axeln. Efter en smärtsam ”dans” full av svordomar kunde han konstatera att inget var brutet i armen, men något ledband i axeln hade fått ett rejält ryck. Men Tomas bet ihop om smärtan och krängde på sig ryggsäcken; -”har jag kommit så här långt så måste jag försöka!” Det visade sig att det lönade sig! Vi hade fin vind och bra med fågel. Dom satt i stora kullar, det var nyttig medicin för Dimma! Hon sökte riktigt bra och hittade en stor fin kull på egen hand. Men där gjorde vi ett osmart drag; eftersom Dimma kan bli lite väl försiktig och omständlig på riplöpa så skickade vi på Nitro för att skapa en konkurrenssituation. Men han tog det som ett avancekommando och körde upp fåglarna! En stor fin kull lättade framför näsan på båda hundarna, Nitro stannade lydigt men Dimma for som en avlöning efter riporna över fjället. Men trots att hon var olydig så såg vi det som en positiv erfarenhet för henne. Flera gånger senare under dagen då hon började bli tveksam i söket hittade vi nya kullar, och varje gång kändes det som om ytterligare en polett ramlade ner för vår vita fröken. För att hitta ripa måste man söka stort och koncentrerat - och det lönar sig! Tyvärr var det här sista dagen, vi skulle fått en 3-4 likadana jaktdagar till för att befästa dessa erfarenheter i henne! När vi vände upp i medvind på väg tillbaka fick hon lära sig att det går att söka och finna fågel även när vinden blåser åt ”fel” håll. Till skillnad från gårdagen jobbade hon på riktigt fint. Bettan avslutade dagen med att stå för en riktigt trygg ripkull, där vi såg fåglarna på backen framför henne. Tomas fick fälla tre stycken, en härlig avslutning på årets fjälljakt!

 

Trots en skadad axel blev det en toppendag!

 

Förra helgen jagade vi älg hemmavid. På lördag blev det ytterligare en lång, trist, kall och fullständigt meningslös dag på passet. Några älgar hade vi i rörelse, men oturen för Hjälta jaktlag fortsatte! Tomas hade älg i passet, men dom passerade på närmare 200 meters håll så han kunde inte skjuta.  Själv satt jag vid den vägkant på vad som måste vara områdets tristaste pass, täta risiga granar skuggade solen så jag fick frysa hela dagen, som också blev den längsta någonsin under hela hösten. Inte förrän närmare fyra bröt vi jakten! Under tiden som timmarna släpade sig fram hann jag fundera i många banor; är det verkligen värt att ödsla semesterdagar, lediga helger och arrendepengar på älgjakten när det går så dåligt?! Älgjakten är förstås småmysig och har blivit en tradition för oss, men varken Tomas eller jag är någon hängiven älgjägare utan jagar mest för att fylla på köttförrådet. Och när den avsatta tiden på passet inte ger något kött i utbyte är det bara slöseri med värdefull tid som man i stället kunde ägna åt ROLIG jakt med våra fyra härliga jaktkamrater, som under älgjaktsdagarna får stå i hundgården och ha tråkigt! Och pengarna man lägger ut på älgjakten skulle man i stället kunna avsätta för att köpa in en köttlott från något annat jaktlag. Det tål att tänkas på!

 

Men söndagen blev i stället en älgjaktsdag av det slag som man gärna minns och tänker tillbaka på. Tyvärr så var Tomas tvungen att jobba så det var bara jag som var med. Vi jagade på vad vi kallar ”hemskogen”, ett uppsplittrat område mellan flera byar. Vi undviker helst att jaga här eftersom det är så mycket bebyggelse och hagar med tamdjur. Det är svårt att hitta säkra skottvinklar, och det finns även en del bybor som är negativa i största allmänhet till jakt och jägare. Då är det bättre att låta bli att jaga där för att inte spä på missnöjet ytterligare. En del blir skräckslagna bara av att se en jägare med bössa sitta helt öppet i en åkerkant, dom förstår inte att man aldrig skulle lyfta bössan i en riktining där det finns minsta risk att kulan skulle kunna träffa en byggnad eller människa… Och för hundförarna är det en ständig oro att hundarna ska ta sig in i någon hage och störa tamdjuren. Men tyvärr så är det så att det är på hemskogen de flesta älgarna brukar husera, man vet redan på förhand att en jaktdag på hemskogen ger utdelning! Jaktledaren Bengt var noga med att informera på morgonen om strikt radiodisciplin och snabb rapportering, vis av tidigare erfarenheter. Och mycket riktigt så hade min ända knappt landat på liggunderlaget förrän det började pratas i hörsnäckan, en passare hade skjutit en pinntjur. Sen duggade rapporterna och studsarskotten tätt! Pappa fällde en kviga för sin hund Akila. En annan passare meddelat att han skjutit på en kviga ett skogsparti bort från mitt pass. Efter en stund kom hundföraren Ruben och släppte på hunden, och strax var ståndskallet i full gång på bergknallen ovanför mig. Strax fick jag också meddelandet i hörnäckan att ekipaget var på väg i min riktning. Snabbt upp på fötter! Det brakade i skogen framför mig, och ut kom en kviga i full fart rakt emot mig! Men jag hade både solen och röken rakt i ögonen, kvigan hoppade in i skogen och när jag fick in henne i siktiet under några korta sekunder såg jag bara en brun matta. Jäklar!! hjärtat bultade och adrenalinet pumpade… sen blev det stopp 100 meter bakom mig invid tjärnen jag satt vid. Men innan Ruben kommit fram tystnade hans erfarna tik och återvände till husse. Det visade sig att älgen simmat över tjärnen.  Pappa och Ruben tog varsin hund och började söka runt tjärnen för att hitta var älgen gått upp. Under tiden blev det nytt upptag av den tredje hunden som var i släpp, och än en gång rörde sig ekipaget mot mig. Den här gången var jag redo! Jag ställde mig så en stor gran skuggade solen, med bössan i högsta hugg. Det sprakade i skogen, hunden skällde gångstånd… jag bara väntade att älgen skulle kliva ut och bli synlig… och så PANG!! small det! Men det var inte min gamla 30-06:a, utan Ruben som fått syn på kvigan i tjärnen bakom mig och lyckades avfånga den. I samma sekund tystnade det i skogen framför mig, älgen hörde skottet och drog vidare. Det var den chansen… men jag hade fått dagens andra adrenalinkick!

 

Sen blev det ett äventyr då kvigan i tjärnen skulle bärgas, hon låg några meter ut så pappa och Ruben kunde inte nå henne. Vi fick syn på en båt, så jag gick runt och tjyvlånade den, men ena åran hade ruttnat så jag fick paddla mig fram med den andra åran. Sen lyckades vi med förenade krafter putta in älgen mot land medan några andra av gubbarna körde fram med älgdragaren så vi kunde vinscha upp älgen sista biten. Det tog tid innan alla tre älgar forslats ner till slakthuset så vi kunde flå och grovstycka dom.

 

Sjöbärgning av älgkviga

 

Nästa helg är det också älgjakt, men det missar vi eftersom vi åker till Jämtland på kennelträff! Tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel har vi ordnat träffen för våra valpköpare, den välkände dressören Anders Landin kommer upp och håller kurs i dagarna två. Åtta av Ylwas valpköpare kommer och fyra av våra, det ska bli så roligt! Vi ser fram emot att se våra fyra avkommor och se hur dom utvecklats, och vilka egenskaper de ärvt av sina föräldrar Nitro och Dimma. Det är mycket värdefullt för oss som uppfödare! Det ska också bli kul att få se Ylwas avkommor, Bris är halvsyster till Dimma (efter Armin), så valparna är släkt med varandra. I går stod jag och lagade mat från det jag kom hem från jobbet till klockan var över tio och det var läggdags. Ylwa och jag gör varsin middag på fredag och lördag. Jag har lagat tjädersoppa, minipajer och blåbärskaka till efterrätt, hoppas det ska smaka! Tjädersoppan har jag gjort förut vid ett arkeologiseminarium, och den gjorde succé. Men jag måste göra en till blåbärskaka i kväll, för i morse innan jag hann ner från sovrummet hade Bettan forcerat min ”barrikad” jag ställt upp i går kväll runt den svalnanade blåbärskakan, och hon hann vräka i sig nästan halva kakan innan jag kom på henne! Det blev brysk örontaxi och kast med liten hund, men jag känner vår bruna böna. Det är glömt så fort tillfälle ges igen att få stjäla mat!

 

Jag återkommer efter helgen med en rapport från kennelträffen, och jag lovar att kameran kommer att gå varm!!

 

/Maria

Klimpfjällsprovet dag två

Andra dagen fick vi ny domare, Ove Fredriksson, och nya marker, även några nya provdeltagare hade tillkommit. Jippii! ny domare och nya människor att göra bort sig inför! Tänkte vi muntert efter gårdagens bottenresultat. Men skämt åsido så hade vi ägnat kvällen till reflektion över dagen som gick, hundarna är ju faktiskt inga maskiner och man kan inte skylla allt på dom. Vad hade vi själva gjort för fel? Bettans lämmeljakt är inte så mycket att göra åt – annat än att springa efter henne och banna så gott det går. Som domaren Dag Teien sa i början av dagen så ska en lämmelkontakt vara som en nära döden upplevelse för hunden. Men en sådan kan man inte ordna mitt under brinnande jaktprov, för det är strängeligen förbjudet att aga sin hund! Hade det däremot varit under ”vanlig”  jakt hade nog Bettan fått sig en ordentlig omgång som hon sent skulle glömma…  Och för den delen var inte Bettan ensam om att bli störd av dom ettriga små varelserna, till och med elithundarna hade en hel del lämmelintresse. Vad gäller Dimma så hade Tomas tänkt över sitt agerande dagen innan och bestämt sig för att byta strategi. När han i går försökte mana på henne då hon tvekade och stannade hela tiden resulterade det bara att hon blev ännu mer tveksam och ovillig att söka ut. Hon kände nog dessutom av husses irritation och blev ännu mer osäker, ett klassiskt misstag man som förare gör. Dagens strategi var att ignorera hennes stopp och bara knata vidare, så hon skulle börja lita på sin egen förmåga att gå på och söka ut. För vi vet ju att hon kan!

Dimma fick gå ut i andra släpp, hon började tveksamt precis som dagen innan, men Tomas vidhöll sin strategi och tillslut så pinnade hon på skapligt. Om än med alltför många stopp och kovändningar, långt i från så fint som hon sökte under premiären! Andra släpp fortsatte hon i samma stil, några fina lovar för att sedan stanna och titta på husse – vad ska vi göra nu? I tredje släpp hade vi vänt om och det blev medvind. Då slutade hon jaga helt och hållet så Tomas valde att dra henne. Ingen mening att tröska på när det inte fungerar. Det hon behöver är effektiv jakt – i flera timmar på fjället! På jaktprov har man sin släpptid på 15-20 minuter att spela på…

Bettan kvittrade sin vana trogen till av glädje då hon började sitt släpp, till råga på allt hade vi just sett en rödräv raska över fjället bakom oss och Bettan hade full fokus på Mickel! Jag fick styra henne resolut framåt, så hon var lite okoncentrerad i början av släppet. Men efter en stund sökte hon med sina vanliga gasell-lika skutt över viden. Domaren frågade hur gammal hon är, och jag berättade att hon är fem år och dessutom bröt benet för ett år sedan. Det blev han ganska imponerad över, eftersom han tyckte hon hade intensitet som en unghund Bettan värmde mattes hjärta med att ta mina dirigeringar efter domarens önskemål alldeles utmärkt. Lite större vidd hade jag önskat, men farten och jaktlusten var det inget fel på! Hon fortsatte i samma stil i andra släpp, men så helt plötsligt blev hon tvärless då det inte fanns fågel men desto mer lämmel, så då var det åter igen full fokus i vartenda hål i backen. Domaren var schysst och såg direkt att hon lagt av att jaga ripa, så han sa åt mig att koppla för att inte lämmelintresset skulle överta. På så vis slapp jag göra bort mig totalt med att springa maktlöst gormande efter henne ett helt jäkla släpp! Men vi fick fortsätta senare, och Bettan skippade då lämlarna för att söka fågel. Under dagen hade vi skralt med fågel, två kullar var vi i kontakt med men det blev inga vettiga situationer. Många hundar hade ”lämmelproblem” i brist på ripa. Vi rundadade en dalgång och vände upp i medvind på väg tillbaka, det var då Tomas gav upp med Dimma. När vi hade ett par kilometer kvar fick jag släppa Bettan. Jag såg direkt att hon fick en nytändning, hon ökade på vidden och intensiteten och hennes lilla svans gick som en piska när hon dammsög löpor, här var det minsann inte lämmel men jag kunde svära på att fåglarna var någonstans framför oss! Tillslut tappade jag Bettan ur sikte, och vände mig om. Tomas vinkade och pekade bak i publikgruppen så jag förstod att hon var högre upp i ett videsnår. Jag vinkade till mig domaren och skytten, och när jag forcerat viden såg jag att Bettan stod still, men hennes huvud rörde sig och svansen gick. Inget klockrent stånd med andra ord, men hon brukar inte vara den som stannar upp i onödan, snarare har hon varit lite väl het. Så vi provade att skicka på henne, men hon gick bara ut på nya löpor. När vi kom ner för branten fick vi se att parkamraten stötte upp ett par ripor längre fram. Bettan fick fortsätta i samma riktning och försvann bakom en kulle, då såg vi ytterligare ripor i luften men det var svårt att se vad hundarna gjorde bakom knixen. Vi ångade fram så fort vi kunde i den kuperade terrängen, och vad jag såg så kom Bettan in i fel vind från sidan i en fin gryta med vide, och vips så gick ett 20-tal ripor upp! Jag vrålade allt vad jag orkade, och Bettan tvärnitade och tittade rakt på mig; F-låt matte! Vi fick båda ta in våra hundar och domaren och domareleven Robert Lundgren hade överläggningar en stund innan nästa par fick släppa. Det visade sig att det inte var de enda riporna i grytan, nästa parhundar körde upp ytterligare fåglar i omgångar. Den rutinerade elithunden Kolvmakarens Dagny fick till en fågelsituation med fällning när vi i publikgruppen stod farligt nära! In alles var det säkert 50 ripor som låg tryggt i videgrytan, vi hade nog hittat ripornas årliga konferens! Synd att vi inte tog andra varvet då vi gick in fjälldalen så hundarna kommit rätt i vind, då hade nog provet varit över betydligt tidigare! Vi fortsatte en bit efteråt, och Dagny ordnade flera fina fågeltagningar på den sprängda kullen, tyvärr så hade hon knallapporerat tidigare i en extremt provocerande situation med fällning rakt framför nosen, så det hägrande 1:a priset för det slutliga jaktchampionatet var kört. När släppet var klart var klockan över fem, och vi var ganska nära bilarna, så Bettan fick inte gå mer tyvärr. Det slutade med att duktiga Dagny fick ett 2:a pris med 6:a på fält, resten av hundarna fick eg eller eff. Trötta och möra släntrade vi ner mot bilen, sen var det bara att städa ur stugan och börja den 40 mil långa resan hem.

Det är bara att konstatera att Dimma behöver massvis mer med jakt – framförallt på fjäll – innan vi ger oss på att starta henne på prov igen. Hon fungerar utmärkt i skogen, men verkar lida lite av ”torgskräck” på fjället. På premiären tog det ett par timmar innan hon kom igång och sökte fint första dagen, men andra och tredje dagen gick hon i stora vida slag över kalfjället. Men det var nog inte tillräckligt med tre dagars fjälljakt. Vi siktar på att fara upp till Kittelfjäll nu i början av oktober då Tomas får långledigt, då ska Dimma få mycket jakt! Och Bettan – ja henne är det inget större fel på. Hon har bara precis som vanligt en jäkla otur! För hon är ju en duktig liten jakthund i pocketformat Jag tog ett gäng bilder under provet, dom kommer så småningom på Facebook med länk här.

I dag söndag fick Bettan och Dimma vila i hundgården, så tog vi varsin gammal rutinerad elithund med oss upp på skogen. Jag gick med Strimma, och vi hade action från början till slut! Hon gick på löpor mest hela tiden, och jag fick hänga på med bössan i högsta hugg och tummen på säkringen som värsta kommandosoldat! Tyvärr så var skogen för tät, fåglarna för skygga och möjligtvis skytten för långsam… Men gammtanten skötte sig alldeles utmärkt!

mattes duktiga tjäderfinnare!

Tomas och Nitro tog en annan runda, när vi kom fram till vår avtalade mötesplats vid Skälsjömyren hade han gjort upp en eld och vi fikade tillsammans en stund. Dom hade inte haft lika bra med fågel som oss, Nitro hade stått 180 meter bort enligt Astron, så Tomas körde en inkallning, men då hade fågeln löpt undan då han och Nitro gick tillbaka efter rapporteringen.

Tomas och hundarna vid Skälsjömyran

På tillbakavägen hade jag och Strimma inte lika mycket fågel, men Tomas och Nitro som gick i våra ”spår” fick action” Nitro fixade en snygg fågeltagning på tjäderhöna, men husses skytte funkade tyvärr inte lika bra… Sen var det Strimmas tur att börja med löpor igen,  men den skygga tjäderflocken lättade tyvärr. Dom flög över myren mot Tomas som fick dundra på, men det ville sig inte den här gången heller! Det får nog bli en session med lerduvor framöver Nåväl, jag fick i vanlig ordning med mig ett lass kantareller, trots att jag stövlade över stora sjok med både gula och trattisar i stridens hetta när jag följde med Strimma på löpor!

The hunt – to be continued!

/Maria

Mellanlandning efter premiären

I går kom vi hem från Kittelfjäll efter premiärjakten. Vi har haft härliga dagar trots att vädret har varit oberäkneligt. Premiärdagen gick vi upp på Kittelfjället, vädret var växlande men mestadels uppehåll och bra sikt. Skönt för hundarna att det inte var så varmt! Vi hade många fina kullar med välväxta fåglar. Nitro gick som en gud från första släpp, man blir nästan gråtfärdig av lycka av att se honom jobba – han är verkligen på toppen av sin karriär nu! Målmedvetet och i hög fart skannade han av fjället, backe upp och backe ner med aldrig sinande energi, och det var också han som hittade de flesta kullarna. Det tjusigaste att se var när han pejlat in en orolig flock med fjällripor strax under fjällkanten. Vi såg inte  fåglarna, men kunde se på Nitro att dom sprang i viden precis framför honom. Han gled som en cobra med svans och rygg i en absolut rak linje, på exakt det rätta avståndet för att inte råka stöta upp dom. Vi följde gångståndet i närmare 100 meter innan han lyckades trycka fast fåglarna och vi kunde skicka honom på avance. Tomas fick skjuta doublé, och när han sedan skickade Nitro på apport försökte han hämta båda två! Det har han gjort förut på träning med mås, och hade nog fixat det den här gången också om inte Tomas stoppat honom när han försökte få in ripa nummer två i munnen

Husse och hans älskade favoritkille. Är det så att Nitro är en "once in a liftime dog"? Hoppas verkligen inte! Vi ser fram emot att kunna spara en av hans avkommor för egen del i framtiden.

Dimma sökte lite trevande i början med väl många stopp för att ”fråga” oss om hon gjorde rätt, men under dagens lopp fick hon större flyt i söket och ökade även på vidden. Hon var med och sekunderade på flera av Nitros fågeltagningar och fann också en egen kull som hon gjorde ett fint jobb på, Vi fick fälla varsin ripa för henne. Tant Strimma stukade tassen i gårkväll hemma vid stugan, så hon fick gå i koppel eftersom hon fortfarande haltade. Bettan lånade vi ut till Rolf och Monica som annars bara har en hund att jaga med, Nitros halvbror Frej. Bettan visar inga men av benbrottet för snart ett år sedan, hon är samma gamla fjällturbo som skuttar fram som en gasell över videsnåren. Lite svårt har hon dock med ”nödstoppen” i fågelsituationerna, det får vi jobba på! Rolf var glad över Frejs arbete, efter två år med noskvalsterproblem och en halsinfektion som slagit ut Frejs luktsinne kunde Rolf konstatera att han fått sin duktiga jakthund tillbaka.

Dag två tog vi en vilodag från jakt och ägnade oss åt att snickra och dona borta i Rolf och Monicas nya stuga, vädret var dimmigt och blött med regn som verkade komma från alla håll, men på kvällen sprack det upp en stund och blev fint.

Vilodag, hundarna passar på att ta igen sig i soffan

Tredje dagen jagade vi på Kittelfjället igen, samma område som där vi hade så bra med fågel. Men dimman låg som ett lock över fjällen och gjorde det nästan omöjligt att jaga. Nitro hittade två kullar, den första sjabblade Dimma bort eftersom hon kom in i videsnåret fel i vind och råkade trycka upp dom. Det är lätt hänt då man är ung och oerfaren, Dimma är annars väldigt försiktig på vittring, det är nästan tvärtom att hon står lite för mycket tomt för vittring. Så hon var förlåten, men lite surt var det att se den stora fina kullen försvinna bort över fjället… Nästa kull som Nitro hittade var det i stället tant Strimma som strulade bort, och det berodde INTE på orutin! Nitro stod, Strimma såg det, fick fart och rusade förbi honom och röjde upp fåglarna! Ajajaj… inte snyggt! Vi kunde under dagen konstatera att Strimma passerat toppen av sin karriär som fjällturbo, hon har inte samma flyt i steget och stora vidd som i sin krafts dagar. Hon stannar ofta och tittar på oss, och vill gärna haka på Nitro eller Dimma i parsläppen.

Dimma står i Dimman, men det var bara en lega

Efter ytterligare en vilodag gav vi oss ut på ett nytt område, vi utgick från Grönfjäll och gick mot Klitvallen där vi jagade för några år sedan. Vädret var gudomligt! I dag hade jag för första gången tagit med mig min stora foto-arsenal, tyckte inte det var värt att släpa på de tidigare jaktdagarna då vädret var så trist. Vi fick gå länge innan vi hade fågelkontakt, det var härligt att se hur Dimmas sök mognat, nu sökte hon i stora vida slag utan onödiga stopp. Strimma däremot gick ungefär som i förrgår, utan det rätta klippet i steget. Hon hade också problem med magen, stannade ofta och gjorde toalettbesök. Under dagen beslöt vi att stryka Strimma från riksprovet, det var ändå en chansning att anmäla henne med tanke på hennes ålder. En fräsch jaktklok nioåring hade varit rolig att visa upp, men Strimma ska inte behöva dra på sig ett trist fältbetyg det sista hon gör i karriären. Nitro – våran jaktmaskin, han ångade som vanligt outtröttligt fram. Högt upp under fjället stod han för en orolig kull som lättade i omgångar medan vi var på väg fram, som tur var så låg några kvar då vi skickade Nitro på avance så Tomas fick skjuta en.

Nitro apporterar

 

Vår jaktmaskin!

 

Det kryllade av lämmel på fjället! Hundarna tog sig ett och annat "mellanmål" men som tur var visade dom inget större intresse att jaga dom. Jag plockade upp en med bara händerna, dom är otroligt söta! Men måste vara lätta byten för fjällets rovfåglar.

När vi lunchade passade jag på att Facebooka lite i mobilen, det är så dålig kontakt vid stugan men på fjället är det fullt spett! Till vår stora glädje låg där ett inlägg från Carina och Lars i Luleå med ”Giro” (Kungshällans NA Famous Grouse) som ordnat sin första tjädertupp! Inte illa för en sex månader gammal kille! Giro har tränat en hel del på fasaner och är ståndfast och jaktsugen. Vi ser fram emot fler rapporter från syskonen, om alla är så här tidigt jaktmogna och dressyren sitter är det inga problem att börja jaga lite smått med dom redan i höst!

Duktig kille!

 

Senare på dagen hade vi en del fågelkontakter, men det blev inga vettiga situationer. Hundarna var trötta och slarvade Men vi blev ”bjudna” på en ripa av ett annat jaktgäng som gick en bit ifrån oss, Nitro hittade en påskjuten ripa som fick hamna i Tomas ryggsäck. Det blev en lång jaktdag, och vi var ordentligt trötta då vi kom ner från fjället, efter ytterligare en god middag däckade både hundar och folk i säng.

 

På väg hem över Bergsjön, Strimma och min trumma som jag nyttjade flitigt på kvällarna efter jakten.

 

Sista morgonen låg Bergsjön som en makalöst vacker spegel, det hade varit en fin dag att jaga! Men vi kände att vi ville hem och landa en sväng innan det är dags att åka till Mittådalen och Riksprovet så vi packade ihop och begav oss hemöver. Monica och Rolf stannar ytterligare en dag och snickrar på nya stugan innan dom åker hem. Vi kommer troligtvis att åka upp igen några dagar första helgen i oktober, men innan dess blir det en hel del skogsjakt härhemma, älgjakt och jaktprov. Förutom riksprovet så kommer vi att starta i Klimpfjäll med Dimma och Bettan den 24-25 september.

Här är en länk till hela fotoalbumet på Facebook

Ha en fortsatt skitjakt allihop!

/Maria

12 dagar kvar!

Ytterligare en sommar har försvunnit i ett nafs, och inte mycket av det man planerade att hitta på har hunnits med. Det är som vanligt med andra ord! Själv spar jag så gott som all semester till hösten, lite avundsjuk har jag varit på mina kollegor som varit lediga medan jag gjort arealkontroller i stekhet sol, men nu är det inte långt kvar innan belöningen kommer! Vi åker upp till Kittelfjäll den 24:e, så bär det av upp på fjället på premiärdagen. Det ryktas om att ”lymmeltillgången” vida överstiger riptillgången, vi får väl se hur det går. Är det lite ripa är det lätt att hundarna roar sig med de små ettriga varelserna i stället…

Eftersöksgrenarna är avklarade med Bettan och Dimma. Bettan fick full pott, Dimma strulade lite på vattnet och fick en åtta där. Vi hade chans att göra ytterligare ett prov för att höja betyget nu i veckan, men då började hon löpa så vi skrinlade det. Bra att hon löper nu iallfall, så är det överstökat till premiären. Strimma och Nitro behöver ju inte gå några fler eftersöksprov eftersom dom är pensionerade från ”proveriet” men vi har gjort några rävspår ändå för att damma av dom. För skojs skull har vi anmält båda två till Riksprovet, som är helgen efter premiären i Mittådalen. Vi kommer att gå med en hund var, det ska bli kul att gå prov med turbotanten igen, det var några år sen sist! När jag kollade startlistorna såg jag att det var bara Strimma och en hund till som är födda 2002. Tanten är vid god vigör, hon har kanske inte samma turbofart som när hon var ung och man fick stoppa henne från att försvinna över fjälltopparna, men hon håller gott och väl tillräckligt format för fjället. Med åldern och de gråa stråna följer också en god portion jaktklokhet. Lite senare i höst blir det några prov med Bettan och Dimma.

Vår Grand old lady är en pålitlig apportör

 

Nitro är också en klockren rävapportör, alltid med svansen i vädret!

 

Kungshällans BS Brage (Strimma - Baron vom Donauland) och husse Verner var på besök i början av Juli och tränade lite eftersöksgrenar. Här apporterar han vår badtermometer!

 

I dag fick jag ett samtal från Minttu ”Thalitas” matte Linnea. Thalita är en snäll och okomplicerad hund, matte berättade om en spännande promenad häromdagen. Thalita frös till i fast stånd, och upp gick en tjäderhöna! Husse, matte och hund smög vidare och så stod hon igen. Strax därefter lättade en tjädertupp!  Thalita stannade snällt kvar i flog, hon såg mest förvånad ut berättade matte. Det ska bli spännande att höra om valparnas vidare äventyr i höst, till premiären är dom lite väl unga att jaga över, men lite senare kan det nog bli en och annan jakttur.

 

Något annat roligt som är på gång är att vi kommer att ordna en kennel/träningsträff för våra valpköpare i sista kullen den 21-23 oktober tillsammans med Ylwa Jonasson som har Fjällvittrans kennel. Ylwas tik Fjällvittrans Bris är halvsyster till Dimma, och hade en kull nu i vår efter Teiens Jim. De valparna är ca 2 månader yngre än vår kull, därför la vi träffen så sent som möjligt för att dom ska hinna mogna. Anders Landin kommer upp som instruktör, och vi kommer att hålla till i Getåsen, Jämtland. Det blir både dressyrövningar och träning på rapphöns. Vi hoppas så många som möjligt kan komma, det ska bli roligt att se dom! Och inte minst se de nära släktingarna, det är mycket värdefullt och lärorikt för oss som uppfödare.

 

Nu när jakten drar igång blir det förhoppningsvis lite tätare mellan uppdateringarna Jag ska ta med laptopen till fjälls, men det är lite si och så med kontakten till cyberspace däruppe, vilket i och för sig är skönt. Vi har en speciell ”ringsten” som man måste sitta på för att få bästa möjliga mobilkontakt. Jag kanske får bära ut laptopen och sätta mig på stenen och skriva

 

En hel del bad i vår lilla tjärn har vi hunnit med iallafall. Dimma är en helt sanslös vattenvarelse!

 

 

Minttu på besök!

I går hade vi celebert besök här på Kungsgården, Bengt och Linnea från Kiruna med lilla Minttu stannade till hos oss under sin resa ned till dottern i Sörmland. Minttu som nu kallas Thalita har vuxit upp till en snygg och kavat liten tjej, och hon är formligen stöpt i sin pappas form! Vi såg alla Nitros kännetecken på henne, allt från den coolt vajande svansen då hon travade, till den lugna trygga blicken och Nitros typiska nosrygg. Tomas blev handlöst förälskad i den lilla mini-Nitro tjejen, men husse och matte meddelade att det fanns inte pengar i världen som räckte till för att vi skulle kunna köpa tillbaka henne

Strimma och Bettan var stränga mot Thalita och satte genast igång att uppfostra henne hårdhänt, Dimma var snällare mot sin dotter och efter en stund lekte dom fint tillsammans. Dimma brottade försiktigt ner Thalita och gav henne lite kärleksfullt nacktugg, precis som hon brukar göra med Nitros halsskinn på morgonen för att retas med honom. Jag tog massor med bilder och några filmsnuttar, 40 bilder har jag lagt upp på vår facebooksida.

Pappa upp i dagen!

 

 

Kungshällans NA Minttu "Thalita"

 

Tomas och Thalita

 

Nu börjar också temperaturen i tjärnen vara tillräcklig för längre simturer, åtminstone för hundarna. Men det dröjer inte länge förrän husse och matte också vågar sig på ett dopp. I fjol badade vi innan midsommar, tjärnen värms snabbt om det är fint väder. I dag paddlade vi en tur runt tjärnen med Strimma, Bettan och Dimma. Nitro är hos mina föräldrar eftersom Strimma och Bettan löper (vi vill inte ha fler valpar just nu!). Tomas filmade en snutt när vi körde kanoten med ”tvåhundars utombordare”

 

/Maria

 

 

Livstecken

Nu var det ett tag sedan vi (läs: Maria) skrev något här, jag har slöat till med skrivandet sedan valparna flyttat och det inte längre finns något spännande att dela med sig av till omvärlden. Vi har fått kontinuerliga rapporter från våra utflyttade små liv som funnit sig väl tillrätta hos sina nya familjer. På bilderna ser man att dom vuxit så det knakar!

Den här bilden tog Ulf av oss innan dom åkte med lilla Baileys "Ayla"

 

Baileys "Ayla" på hemmaplan

 

Minttu "Thalita", den här bilden fick jag av matte Linnea i går

 

Fyra laddade hundkrafter

I dag var jag och mammsen Dimma till Östersund på utställning. Det visade sig vara ett förhastat drag av mig att anmäla henne till utställning så pass tidigt efter valpkullen. Domaren Leni Finne tyckte sa att hon inte var i tillräckligt bra kondition, hennes rygg var inte nog stram och hon rörde sig löst fram, vi fick lägga ytterligare ett andrapris till handlingarna. Fast numera heter det priset ”good” enligt de nya utställningsreglerna. Jag har anmält Dimma till SVK:s riksutställning som går av stapeln i Arboga om två veckor, men efter dagens resultat bestämde jag mig på stående fot att stryka henne. Ingen mening att åka femtio mil enkel resamed stor risk att inkassera ytterligare ett gult kort. Vi tar nya tag till hösten och vintern i stället då Dimma förhoppningsvis är i tiptop kondition och spänstig i kroppen efter jaktsäsongen.

Nu väntar härnäst säsongen då man släpar runt med diverse kadaver i skogen. Målet är öppenklass eftersöksgrenar med Dimma och Bettan så dom är redo för höstens jaktprov. Tomas ska starta med Nitro på riksprovet, men eftersom det är ett delat prov så behöver inte han gå några eftersöksgrenar. Men det blir väl någon tur med rävsläp i skogen även för honom för att ”damma av” inför riksprovet. Häromveckan testade jag att köra alla fyra hundarna med en trehjulig sparkcykel modell ”panscho” längs en skogsbilväg, det gick bra och var riktigt roligt! Det lär bli regelbundna turer framöver.

Så fort vattentemperaturen i tjärnen är tillräckligt hundvänlig så ska vi börja paddla kanot och simträna hundarna. Nu när skogsfåglarna ligger på ägg i skogen gäller det att hitta alternativa sätt att motionera hundarna. Jag har börjat löpträna med Bettan någon gång i veckan för att stärka hennes opererade lårben (och bygga upp mattes kondis inför fältsäsongen som arealkontrollant!). Det är glädjande att se hennes framsteg! Bara någon vecka efter operationen kunde vi för första gånen på ett halvår se henne trava  igen. När hon hade titanskenan var benet alltför stelt, så hon lyfte benet hellre än att försöka trava. Låret på den skadade sidan är fortfarande lite tunnare än det andra, men hon haltar inte längre är fullt ut rörlig, det syns hur hon njuter av det också!. Nu kan vi med säkerhet säga att hon kommer skutta fram som vanligt över fjället till hösten, vår älskade lilla Duracell-Gasell <3

/Maria

Lite över en vecka efter operationen, hon har börjat stödja på benet.

 

Bettan vattenapporterar 22 maj

 

Äntligen kan jag sträcka ut i full galopp!

Lycka till alla hussar och mattar!

Då var vår sista valp, tillika förstfödda Baileys, på väg till sitt nya hem i Krokom. Valphagen är nedmonterad och står på förstubron tillsammans med ett antal påsar med överblivna tidningar. Det blev så tomt i köket, vi saknar våra pluttar! Men det känns bra att veta att dom fått så bra hem där dom kommer att få mycket kärlek och omsorg. Nu då jag gick igenom alla bilder vi tog hussar och mattar ser man verkligen hur efterlängtade valparna varit. Då återstår bara för oss att önska er alla lycka till med era små skyddslingar och blivande jaktkamrater. Vi hoppas ni får många fina år tillsammans och ser fram emot att höra från er!

/Maria, Tomas och flocken

Här är kommer en bildkavalkad på valparna med sina hussar och mattar, i den ordning de kom till världen:

Ann Britt och Ulf Larsson från Krokom med Baileys "Ayla". De stolta föräldrarna fick också vara med på ett hörn.

 

 

Tryggt i mattes famn

 

Familjen Hedqvist från Skellefteå med Skogsblomma. Deras vita tik Funäsfjällens Scott blir "storasyster".

 

 

Hos lillmatte mår jag gott

 

Bengt och Linnea Lassi från Kiruna med Minttu

 

 

Lars Markström från Luleå med Famous Grouse

 

Erik Stenberg och lillmatte Tilde från Lycksele med Kahlua "Dora"

 

 

Kurt Klang från Söderhamn med Lakka

 

 

Hjördis och Kurt Borgström från Frösön med Aurora

 

 

Husses lill-docka!

 

Anna och Tom Larsson från Ås med Jägermeister

 

 

Lycklig lillmatte!

 

 

1:e valpskötaren Börje har hunnit fästa sig vid sina små "muppisar" som han serverat lunch de senaste två veckorna. Här säger han hej då till lilla Baileys.

 

Födelsedagsbarn och valprapporter

I dag fyller BS-kullen (Strimma – Baron vom Donauland) två år, grattis allihopa! 

Strimma med sina bebisar sommaren 2009

Nu har också alla valpar utom Baileys flyttat till sina nya hem. Vi har fått rapporter och inlägg med bilder och film på vår Facebooksida som berättar om trygga valpar som snabbt funnit sig till rätta i sina nya familjer, roligt att höra! Det blev hastigt tomt här hemma, tur att vi får rå om lilla Baileys tills i morgon kväll iallafall! I eftermiddag fick hon stifta bekantskap med vår katt Alfons, som fick sig en utskällning. Sen tog vi en liten biltur upp på jaktområdet för att kolla om bävrarna börjat visa sig. Då fick Baileys följa med på lite bilträning. Hon somnade fort i mattes famn.

I söndags när vi hade Aurora ”Pyret” och Baileys kvar fick dom stifta bekantskap med en orrvinge i lina. Farsan Nitro älskar fortfarande att stå för vingar trots att sånt bara brukar vara ett nöje för valpar, han visade sina småjäntor hur det hela skulle gå till! Tomas tog ett gäng härliga bilder, fler finns på vår facebooksida.

/Maria

Farsan Baloo ska visa er...

 

Stående systrar

Nu flyttar dom…

Så har sista veckan med valparna passerat, och nu under helgen börjar dom lämna oss en efter en. I kväll har vi haft besök av Linnea och Bengt från Kiruna som i morgon åker hem med sin nya familjemedlem Minttu. Vår granne och ”husveterniär” Annika kom och besiktigade valparna i vårt kök, jag och Linnea fick agera veterinärassistenter och langa fram rätt valpar i tur och ordning till det improviserade undersökningsbordet för undersökning, vaccinering och chipmärkning. Alla valparna ”gick igenom” besiktningen, det kändes skönt, även om vi inte sett några synliga fel på valparna så kan man aldrig vara säker på att det döljer sig något oförutsett.

Veterinären Annika med assistenterna Linnea och Maria. På bordet tronar Minttu.

Under veckan har valparna fått vänja sig vid att sitta i hundgården tilslammans med Strimma och Dimma. Bettan och Nitro har suttit i den andra avdelningen. Att förvara små valpar i hundgård är förstås inget vi förordar, men vi fick lov att lösa det så eftersom vi jobbat båda två. Tomas ordnade med en ordentlig ramp för att dom skulle kunna ta sig in i den uppvärmda hundstugan, men för säkerhets skull ordnade vi också ett ”valptält” genom att klä en bur med presenning som vindskydd och bädda med en varm fäll ifall valparna inte skulle klara att ta sig in genom vippluckan. Mitt på dagen har min pappa Börje tittat till och matat valparna, tusen tack för den ovärderliga hjälpen!

 

Valp-anpassad hundgård

Eftersom vi jobbat hela veckan båda två har vi verkligen försökt ta vara på kvällarna för att ha kvalitetstid med valparna. Dom är sociala och busiga, och det märks då man kommer hem att dom har ett stort ”gos-behov”! När det är matningsdags har vi passat på att påbörja inkallningsträningen, dom är riktigt duktiga att komma på visselsignal och följa med oss när vi går upp i skogen.

 

Jag lägger upp ett sista fotoalbum i kväll med bilder från valparnas sista vecka hos oss, sen hoppas vi förstås på massor med bilder och rapporter från er valpköpare! Ni får gärna lägga in bilder och hälsningar på vår facebooksida, på så vis kan ni också hålla kontakt med varandra. Här på Kungsgården har vi laddat upp med kaffe och doppa, och ser fram emot att träffa er!

 

/Maria

 

Korgen börjar bli för trång...