Nitro har fått fina vandringspriser!

När Nitro kom på delad andraplats på riksprovet 2011 såg vi det som en mycket fin ”grand finale” på hans provkarriär. På sätt och vis kändes det lite vemodigt, nu skulle han inte synas mer i resultatlistorna från proven, och hans prissamling skulle inte utökas med flera… Men än var det inte slut visade det sig!

För sin enda provstart på riksprovet 2011 fick han nämligen inteckning i två vandringspriser från Jämtland-Västernorrlands vorstehklubb  Jag åkte på årsmötet i Ö-vik i dag för att hämta ut dom, Tomas hade jobbat natt så han behövde sova. Priserna har vandrat sedan tidigt 70-tal, och många duktiga elithundars namn finns ingraverade på dem. Nu kommer också Nitros namn att stå bland dem!

Stolt husse med sin fantastiska hund

Vandringspriserna är från vänster: ”Singel Charlie”, ett pris instiftat 1974 som går till bästa elitklasshund med lägst 8 poäng i samtliga provgrenar. Det andra är ”träripan”, instiftat 1973 till bästa elitklasshund med lägst 8 poäng och godkända bruksgrenar.

/Maria

 

Klimpfjällsprovet dag två

Andra dagen fick vi ny domare, Ove Fredriksson, och nya marker, även några nya provdeltagare hade tillkommit. Jippii! ny domare och nya människor att göra bort sig inför! Tänkte vi muntert efter gårdagens bottenresultat. Men skämt åsido så hade vi ägnat kvällen till reflektion över dagen som gick, hundarna är ju faktiskt inga maskiner och man kan inte skylla allt på dom. Vad hade vi själva gjort för fel? Bettans lämmeljakt är inte så mycket att göra åt – annat än att springa efter henne och banna så gott det går. Som domaren Dag Teien sa i början av dagen så ska en lämmelkontakt vara som en nära döden upplevelse för hunden. Men en sådan kan man inte ordna mitt under brinnande jaktprov, för det är strängeligen förbjudet att aga sin hund! Hade det däremot varit under ”vanlig”  jakt hade nog Bettan fått sig en ordentlig omgång som hon sent skulle glömma…  Och för den delen var inte Bettan ensam om att bli störd av dom ettriga små varelserna, till och med elithundarna hade en hel del lämmelintresse. Vad gäller Dimma så hade Tomas tänkt över sitt agerande dagen innan och bestämt sig för att byta strategi. När han i går försökte mana på henne då hon tvekade och stannade hela tiden resulterade det bara att hon blev ännu mer tveksam och ovillig att söka ut. Hon kände nog dessutom av husses irritation och blev ännu mer osäker, ett klassiskt misstag man som förare gör. Dagens strategi var att ignorera hennes stopp och bara knata vidare, så hon skulle börja lita på sin egen förmåga att gå på och söka ut. För vi vet ju att hon kan!

Dimma fick gå ut i andra släpp, hon började tveksamt precis som dagen innan, men Tomas vidhöll sin strategi och tillslut så pinnade hon på skapligt. Om än med alltför många stopp och kovändningar, långt i från så fint som hon sökte under premiären! Andra släpp fortsatte hon i samma stil, några fina lovar för att sedan stanna och titta på husse – vad ska vi göra nu? I tredje släpp hade vi vänt om och det blev medvind. Då slutade hon jaga helt och hållet så Tomas valde att dra henne. Ingen mening att tröska på när det inte fungerar. Det hon behöver är effektiv jakt – i flera timmar på fjället! På jaktprov har man sin släpptid på 15-20 minuter att spela på…

Bettan kvittrade sin vana trogen till av glädje då hon började sitt släpp, till råga på allt hade vi just sett en rödräv raska över fjället bakom oss och Bettan hade full fokus på Mickel! Jag fick styra henne resolut framåt, så hon var lite okoncentrerad i början av släppet. Men efter en stund sökte hon med sina vanliga gasell-lika skutt över viden. Domaren frågade hur gammal hon är, och jag berättade att hon är fem år och dessutom bröt benet för ett år sedan. Det blev han ganska imponerad över, eftersom han tyckte hon hade intensitet som en unghund Bettan värmde mattes hjärta med att ta mina dirigeringar efter domarens önskemål alldeles utmärkt. Lite större vidd hade jag önskat, men farten och jaktlusten var det inget fel på! Hon fortsatte i samma stil i andra släpp, men så helt plötsligt blev hon tvärless då det inte fanns fågel men desto mer lämmel, så då var det åter igen full fokus i vartenda hål i backen. Domaren var schysst och såg direkt att hon lagt av att jaga ripa, så han sa åt mig att koppla för att inte lämmelintresset skulle överta. På så vis slapp jag göra bort mig totalt med att springa maktlöst gormande efter henne ett helt jäkla släpp! Men vi fick fortsätta senare, och Bettan skippade då lämlarna för att söka fågel. Under dagen hade vi skralt med fågel, två kullar var vi i kontakt med men det blev inga vettiga situationer. Många hundar hade ”lämmelproblem” i brist på ripa. Vi rundadade en dalgång och vände upp i medvind på väg tillbaka, det var då Tomas gav upp med Dimma. När vi hade ett par kilometer kvar fick jag släppa Bettan. Jag såg direkt att hon fick en nytändning, hon ökade på vidden och intensiteten och hennes lilla svans gick som en piska när hon dammsög löpor, här var det minsann inte lämmel men jag kunde svära på att fåglarna var någonstans framför oss! Tillslut tappade jag Bettan ur sikte, och vände mig om. Tomas vinkade och pekade bak i publikgruppen så jag förstod att hon var högre upp i ett videsnår. Jag vinkade till mig domaren och skytten, och när jag forcerat viden såg jag att Bettan stod still, men hennes huvud rörde sig och svansen gick. Inget klockrent stånd med andra ord, men hon brukar inte vara den som stannar upp i onödan, snarare har hon varit lite väl het. Så vi provade att skicka på henne, men hon gick bara ut på nya löpor. När vi kom ner för branten fick vi se att parkamraten stötte upp ett par ripor längre fram. Bettan fick fortsätta i samma riktning och försvann bakom en kulle, då såg vi ytterligare ripor i luften men det var svårt att se vad hundarna gjorde bakom knixen. Vi ångade fram så fort vi kunde i den kuperade terrängen, och vad jag såg så kom Bettan in i fel vind från sidan i en fin gryta med vide, och vips så gick ett 20-tal ripor upp! Jag vrålade allt vad jag orkade, och Bettan tvärnitade och tittade rakt på mig; F-låt matte! Vi fick båda ta in våra hundar och domaren och domareleven Robert Lundgren hade överläggningar en stund innan nästa par fick släppa. Det visade sig att det inte var de enda riporna i grytan, nästa parhundar körde upp ytterligare fåglar i omgångar. Den rutinerade elithunden Kolvmakarens Dagny fick till en fågelsituation med fällning när vi i publikgruppen stod farligt nära! In alles var det säkert 50 ripor som låg tryggt i videgrytan, vi hade nog hittat ripornas årliga konferens! Synd att vi inte tog andra varvet då vi gick in fjälldalen så hundarna kommit rätt i vind, då hade nog provet varit över betydligt tidigare! Vi fortsatte en bit efteråt, och Dagny ordnade flera fina fågeltagningar på den sprängda kullen, tyvärr så hade hon knallapporerat tidigare i en extremt provocerande situation med fällning rakt framför nosen, så det hägrande 1:a priset för det slutliga jaktchampionatet var kört. När släppet var klart var klockan över fem, och vi var ganska nära bilarna, så Bettan fick inte gå mer tyvärr. Det slutade med att duktiga Dagny fick ett 2:a pris med 6:a på fält, resten av hundarna fick eg eller eff. Trötta och möra släntrade vi ner mot bilen, sen var det bara att städa ur stugan och börja den 40 mil långa resan hem.

Det är bara att konstatera att Dimma behöver massvis mer med jakt – framförallt på fjäll – innan vi ger oss på att starta henne på prov igen. Hon fungerar utmärkt i skogen, men verkar lida lite av ”torgskräck” på fjället. På premiären tog det ett par timmar innan hon kom igång och sökte fint första dagen, men andra och tredje dagen gick hon i stora vida slag över kalfjället. Men det var nog inte tillräckligt med tre dagars fjälljakt. Vi siktar på att fara upp till Kittelfjäll nu i början av oktober då Tomas får långledigt, då ska Dimma få mycket jakt! Och Bettan – ja henne är det inget större fel på. Hon har bara precis som vanligt en jäkla otur! För hon är ju en duktig liten jakthund i pocketformat Jag tog ett gäng bilder under provet, dom kommer så småningom på Facebook med länk här.

I dag söndag fick Bettan och Dimma vila i hundgården, så tog vi varsin gammal rutinerad elithund med oss upp på skogen. Jag gick med Strimma, och vi hade action från början till slut! Hon gick på löpor mest hela tiden, och jag fick hänga på med bössan i högsta hugg och tummen på säkringen som värsta kommandosoldat! Tyvärr så var skogen för tät, fåglarna för skygga och möjligtvis skytten för långsam… Men gammtanten skötte sig alldeles utmärkt!

mattes duktiga tjäderfinnare!

Tomas och Nitro tog en annan runda, när vi kom fram till vår avtalade mötesplats vid Skälsjömyren hade han gjort upp en eld och vi fikade tillsammans en stund. Dom hade inte haft lika bra med fågel som oss, Nitro hade stått 180 meter bort enligt Astron, så Tomas körde en inkallning, men då hade fågeln löpt undan då han och Nitro gick tillbaka efter rapporteringen.

Tomas och hundarna vid Skälsjömyran

På tillbakavägen hade jag och Strimma inte lika mycket fågel, men Tomas och Nitro som gick i våra ”spår” fick action” Nitro fixade en snygg fågeltagning på tjäderhöna, men husses skytte funkade tyvärr inte lika bra… Sen var det Strimmas tur att börja med löpor igen,  men den skygga tjäderflocken lättade tyvärr. Dom flög över myren mot Tomas som fick dundra på, men det ville sig inte den här gången heller! Det får nog bli en session med lerduvor framöver Nåväl, jag fick i vanlig ordning med mig ett lass kantareller, trots att jag stövlade över stora sjok med både gula och trattisar i stridens hetta när jag följde med Strimma på löpor!

The hunt – to be continued!

/Maria

Klimpfjällsprovet

Upp som en sol – ned som en pannkaka! Någon som hört det förut? Säkerligen… det har vi fått uppleva i dag. Vi har gått och gottat oss sedan riksprovet och sugit på karamellen efter Nitros succé och tredjeplacering. Men nu har våra kära brudar Bettan och Dimma sett till att vi kommit ner pladask på jorden igen, så vi känner igen oss i vårt vanliga oflyt. Det ska inte finnas någon anledning för oss att ta något för givet och bli malliga! För variationens skull anmälde vi Bettan och Dimma till provet i Klimpfjäll som går samma helg som det i Mittådalen som vi gått i många år. Men ombyte förnöjer, vi kände för nya domare och nya marker så det fick bli Klimpfjäll den här gången.

Vi hade höga förväntningar på både Bettan och Dimma, som båda gick riktigt fint på premiärveckan. Tomas har jagat några dagar i skogen med Dimma, och hon har presenterat många fina situationer på skygga tjädrar och orrar. Bettan är också i topptrim, fullt återställd från sitt benbrott. Inför provet har vi tränat en hel del kontakt, samt stoppövningar på rapphöns. Nu var vi taggade att få visa upp våra duktiga hundar på fjällprov! Det visade sig vara stort manfall i startlistan, så vi blev inte fler än åtta ekipage till start och fick gå i en grupp, alla klasser. Domaren för dagen var Dag Teien. Väderutsikterna var inte de bästa, men på väg upp på fjället såg det ut att spricka upp en aning.

Vacker utsikt över Kultsjöns tyvärr överdämda delta

Tomas och Nitro gick på samma marker i fjol och hade riktigt gott om fågel så det såg lovande ut! Men för varje släpp så sjönk förhoppningarna, ingen fågel! Tillslut kom en ripkull inflygande och slog sig ner i provområdet, men dom höll tyvärr inte för hundarna och drog vidare utan att någon hund fick något ut av dom.

Bettan och Dimma startade trevande med många stopp stup i ett för vidare order. När Bettan inte hittade någon fågel övergick hon till lämmeljakt. Under premiärveckan hade vi gott om lämmel också, men då ägnade hundarna inte dom små rackarna så mycket som en blick. Men bara för att det råkade vara jaktprov och Bettan hade domarens granskande ögon på sig övergick hon från en fullfjädrad stående fågelhund till en rotande råttjägare! Jag hade lust att sjunka ner genom blötmyren av skam då hon var som värst, vid varenda sten körde hon ner näsan och hävde snabbt i sig en lämmel eller sork som mellanmål, och sökvidden blev förstås därefter. Som om inte det var nog så gick hennes parkamrat Tvärnypets Kula alldeles utmärkt i stora fina slag och hade inte en tendens till lämmelintresse – då blev kontrasten mellan botten och topp ännu större! Dimma hade inget större intresse av lämlarna, det var i och för sig bra, men hon hade inget större intresse av att jaga överhuvudtaget! Några hyfsade sökslag gjorde hon, men sen fick Tomas gå och mana på henne konstant när hon stannade för att glo antingen på parkamraten eller bara rakt ut i tomma luften. När det blev någon tillstymmelse till vittring blev hon smygig och rotig, precis som hon blev i fjol då vi hade överdoserat rapphönsträning. De olaterna som vi var så lättade över att ha tränat bort! Ja, vad säger man? Man kan ju alltid bortförklara sig inför domaren och provkamraterna ”hon kan ju bättre, ni skulle sett henne på premiären”! Men för att citera min västerbottniske svåger Mats: -Va hjålp hä?? Det är det domaren ser för dagen som gäller, inte vad vi bedyrar! Efter tre lika sunkiga släpp fick Tomas koppla Dimma. Bettan skiftade tack och lov fokus från lämmel till ripa efter att en hund haft någon singelripa i luften föregående släpp, och gick riktigt skapligt på eftermiddagen. Hon fick lång släpptid, men fåglarna lyste med sin frånvaro. Ingen av hundarna i gruppen gick till pris i dag, och totalt hade vi bara två kullar och ett par singelfåglar. Första kullen lättade av sig själv, den andra blev stött av en hund, och vi fick inget mer ut av dom. Det var bara att stuva in våra skräphundar i bilen, åka ner till stugan och dränka sorgerna i varsin kall starkbärs.

I morgon är en ny dag, vi får väl se om hundarna transformeras över natten tillbaka de duktiga jakthundar vi hade under premiärveckan. Tomas har iallafall somnat liggande på mage på golvet tillsammans med Dimma, kanske, kanske tar han henne till nåder så hon får sova i sängen i natt. För någon vecka sedan skrev jag i min status på Facebook att ”en arbetsdag = en förlorad jaktdag = en riktig skitdag! Nu får jag nog revidera det till att ”en jaktprovsdag = en bortkastad semesterdag = en riktig skitdag!”

/Maria